The Project Gutenberg EBook of Singoalla, by Viktor Rydberg

This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
with this eBook or online at www.gutenberg.org


Title: Singoalla

Author: Viktor Rydberg

Release Date: April 26, 2009 [EBook #28610]
[Last updated: September 26, 2011]

Language: Swedish

Character set encoding: ISO-8859-1

*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK SINGOALLA ***




Produced by Ronnie Sahlberg based on the facsimile edition
kindly made available by Project Runeberg
(http://runeberg.org/singoall/)





=Transcribers note:= This e-text was produced from Project Runeberg's
digital facsimile edition, eleventh edition, printed in 1915, available
at http://runeberg.org/singoall/

Text that was s p a c e d - o u t in the original text has been
changed to use _italics_.

Project Runeberg publishes free digital editions of Nordic literature.
Learn more at http://runeberg.org/




SINGOALLA

AV

VIKTOR RYDBERG


ELVTE UPPLAGAN


STOCKHOLM
ALBERT BONNIERS FRLAG




    Ihr naht euch wieder, schwankende Gestalten!
    Die frh sich einst dem trben Blick gezeigt.
                                      _Goethe._

STOCKHOLM
ALB. BONNIERS BORTRYCKERI 1 9 1 5




FRORD TILL ANDRA UPPLAGAN (1865).


P en vlvillig frlggares anmodan har jag funnit mig uti att
offentliggra tskilliga fantasier och sm historier, som jag haft bland
mina papper frvarade, delvis ssom minnen frn en tid, d
inbillningskraften var rikare n sjlvkritiken stark.[1] Om man nu ven
kan finna sig uti att lsa dem, s vore det fr frlggarens skull vl.

Med rtta lskar den stora allmnheten att se en vl inriden pegasus,
knslig fr varje minsta ryckning i frstndets tyglar. En god skolhst
r vrd att prisa. Men den, som burit mig p dessa mina ungdomliga
utflykter, var sin egen herre: han fick fra mig vart han ville, och s
bar det av in i tckenhljda, mnskensbelysta nejder, dr alla freml
tedde sig med ovissa, svvande linjer. Dr trivdes jag ocks vl den
tiden. De, som gra s nnu, skola urskta mig och mjligen hr igenfinna
sina egna intryck, sin egen knslostmning.

Fr andra n dem duga dessa historier svrligen, om icke, i brist p
annan lsning, ngon kulen hstkvll, d regnet slr p fnsterrutorna
och brasan r tnd p hrden.

Samlingen av dem brjas hr med Singoalla, ett kuriosum, som fr flera
r tillbaka varit offentliggjort i ngon olst kalender och nu, efter en
mild skrskdning av sin upphovsmans ga, fr andra gngen framlgges.

Ifrgavarande berttelse frutskickas ssom en prvosten, ty lser ngon
den till slut, kunna andra vl uthrda de vriga.

                                                        _Frfattaren._




TILLGNAN VID FJRDE UPPLAGAN.


    TILL

    =ALBERT BONNIER.=

D min Singoalla nu fr fjrde gngen, och det i en skrud, varmed din
omsorg och Carl Larssons snille smyckat henne, framtrder, r det min
nskan att f offentligen med nej besvara frgan, om det mellan
frlggare och frfattare kan finnas ett bttre frhllande n det
mngriga mellan dig och mig.

Tack!

                                                       VIKTOR RYDBERG.

  [1]  Titelbladets fullstndiga titel var DIMMOR. _Fantasier
       och historier av Viktor Rydberg._ I. SINGOALLA. Ngot
       nummer II utkom dock icke.




FRRA AVDELNINGEN.

=Slottet i skogen.=


P en holme i en av Smlands insjar har legat ett slott, som lnge
tillhrde slkten Mneskld. Det utgjordes av flera sammanbyggda,
eketimrade hus och hade ett runt torn, uppfrt av stora granitblock.
Tornmurens enformighet mildrades av en glugg hr och dr med rundbge och
sandstenskolonnett.

Synbarligen hade flera slktled burit virke till holmen, fogat bygge till
bygge och timrat dem efter olika tiders smak och vanor.

P trettonhundratalet var slottet ett vidstrckt helt med hgre och lgre
taksar, vilkas linjer brto varandra, och med vggar, som sammansttte i
varjehanda vinklar och, fattiga p fnster, voro s mycket rikare p
utsprng, svalgngar och symboliska smidesverk och sniderier. ver
portalens prydligt utskurna stolpar stodo bilder av Unaman, Sunaman och
Vinaman, de tre blodsvittnena, vrdnadsbjudande, om n icke vackra att
se. Med sina mot hjden strckta armar borde de nedkalla vlsignelse
ver Ek slott.

Holmen omgavs av ett plverk. En fallbrygga frenade den med fasta
landet.

Tiden hade mlat slottet i grtt och brunt. Det sg ut, som om det gmde
p hemligheter, forntida och framtida. Tystnaden, som vanligen rdde dr,
kndes som pbjuden fr att icke stra ett ruvande p minnen och
aningar.

Insjn speglade furukldda grstensbranter. Den mrka barrskogen strckte
sig vida t alla hll. P ett stlle snkte sig stranden ppen mot sjn.
Dr skymtade mellan dldens bjrkar den trappvis stigande gaveln av ett
kloster.

Dess stenfot finns nnu. Jag har suttit dr en senhstdag under tungsinta
skyar, medan fuktiga vinddrag n prasslade, n suckade i den bleka
strandvassen. Dda och dende rter dvaldes vid mina ftter; men en
stlrt, en styvmodersblomma bevarade nnu en senkommen, flyktig fgring.
Frgngelsefrger bredde vemod ver markerna och skogen. Rnnen, som
skjutit upp mellan stenarne, bar p nstan avlvade grenar klasar, som
lyste i den immiga dagern med ngra sparade droppar av sommarlivets blod.
Vad klostret hette, vet nu ingen, om ej de forntidslrde. Men sgnen
frmler, att den svarta dden lade det de, och att det sedan dess var
lmnat t frfallet.

Omkring r 1340 var riddar Bengt Mneskld herre p Ek. Det gick ett
ordstv, redan d gammalt, att det slottet lg i tystnad, och om dess
gare, den ene efter den andre, sades, att ett ord kostade dem mer n en
rundlig allmosa. Mneskldarne syntes hugade att g sin bana ljudlst
likt mnen, som enligt en saga skulle varit deras hedniske stamfaders vn
och givit honom en silverskra. Bland de mnga vartecknen och p frfder
hntydande sinnebilderna  slottets vggar syntes likvl mnskran
ingenstdes utom ver porten till rtagrden, men dr var hon lagd under
den heliga jungfruns ftter och slunda kristnad. Sporde ngon riddar
Bengt om den underliga sagan, gjorde han med handen en avvrjande tbrd,
om han ej gjorde korstecknet, och svarade blott: -- Det var i hedna
tider. Mer sinnad att ordrikt giva besked om saken var trotjnaren Rasmus
skytt.

Folket i bygden visste, varfr tystnad lg ver Ek och Ekslkten. Nr
kristendomens budbrare -- de tre, vilkas bilder ver portalen lyfte
blickar och hnder mot himmelen -- hade visat sig inne i Smland och frn
dess ttehgar brjat tala om vite Krist och helige fadern i Rom, hade
den bland Mneskldarnes frfder, som d levde, ivrat emot dem, samlat
folket p helgedomsbackarne och i offerlundarne och manat det till trohet
mot den outgrundlige Oden, den vite Balder, den vldige Tor. Till dessa
avgudars ra sjng han vid harpoklang, sges det, snger s mktiga, s
trolska, att folket tyckte alla skapelsens rster samstmma med dem. Det
frhrdade frdenskull sitt hjrta mot evangelium och drev dess sndebud
bort. Drfr lg tystnad ver Ek och Ekslkten. Men tystnaden var nu
icke samvetstung, ssom den frr lr hava varit. Sju fromma slktled
hade bemdat sig att utplna den hedniske sngarens skuld. Detta var
samvetslttande.

Det sades, att ingen kristen Mneskld kunnat eller velat sjunga under
ppen himmel -- ingen fre Erland, riddar Bengts son, gosse nnu. Hans
stmma hade man med frundran hrt icke s sllan inifrn skogsdunklet,
dr han, rustad med bgen och jaktspjutet, grna strvade. Han sjng
besynnerliga tonfljder, vilda och vackra, helst nr suset i tallar och
granar var hgstmt. Han gick ensam, nr han icke ville, att Rasmus skytt
skulle flja honom.

Rasmus var skicklig skogsman, vl frtrogen med de vilda djurens kynnen
och vanor och mkta lrd i allt, som vidkommer skogsrn, bergafolk och
gastar. Trgnare sllskap voro fr Erland dock tv hundar, stora,
lurviga, med blodsprngda gon och skarptandade gap, Kck och Grip,
ogrna sedda av grannarne, av vargarne gnade med hungrig och ilsken
rdsla.

Frn den hgsta hll, som lutade ver sjn, plgade Erland kasta sig i
vattnet. Simma roade honom mest, nr blsten drev fram ver fradgande
bljor. Folk tyckte, att det var ngot oroligt, vilt hos denne gosse,
ngot efterblivet hedniskt, ngot i hans natur, som icke sugit till sig
ett stnk av dopvattnet.

Om den gamle hedningen, den Mneskld, som icke ltit ens primsigna sig
och som p ddsbdden yrat om skldmr och oddlighetsmjd -- om denne
hedning tervnt i Erland? Det frgade man sig i bondstugorna. Men Ek
husfolk frskrade, att Erland korsade sig andktigt och lste sina bner
med knppta hnder; att han var lydig fader och moder och visade sin
lrare, pater Henrik, vrdnad; att han var godhjrtad, ehuru hftig,
givmild, som alla Mneskldar, och mn om att vara rttvis, ehuru han
visst icke alltid var det. Rasmus skytt, som trodde sig knna Erland
bst, bekrftade allt detta, men med en skakning p huvudet.

Riddar Bengt hade ej mer n fderna gjort livet p Ek hgrstat, och
hans husfru, Elfrida, den delvuxna, smrta, blonda, som bar Kristi
bergspredikan i blicken och ett sken frn Tabor p pannan, sktte sina
mnga plikter med stilla myndighet.

Tv gnger om ret hlls det p Ek gstabud, till vilka frnder och
vnner frn ven avlgse gods och storgrdar kommo. Gstabuden voro
lysande, ty guldstickade bonader hljde d salens vggar, och dyrbart
husgerd borden, och kllaren skattades p kostbara drycker. Men ehuru
gldjen ej var dmpad, hade den likvl avmtta later. Gsterna visste
icke varfr, men de knde ngot hgtidligt, ven nr de, lagom druckna,
leddes till sngs. Sjlve herr Gudmund Ulvsax, nrmaste grannen, som
plgade hojta snarare n tala och svrja mer n vlsigna, nr han ftt
ymnigt av l och vin inom vsten, var p Ek hvisk, mttfull och
siratlig i ord och thvor och lallade dr, sedan han blivit nedbddad,
med aktningsvrt frsk till andakt sin i barndomen invade, till
ordafrstndet honom mrka latinska kvllbn, nr han icke utbytte den
mot morgonbnen.

Riddar Bengt var en mngprvad man. Han hade stritt under Mats
Kettilmundsson fr de olyckliga hertigarnes sak och i Skne mot de
holsteinska herrarne. Nu gammal och gr sktte han faderligt och klokt
sina husbondeplikter. Vinterdagarne hll han sig mest i sljdkammaren med
Olof Hallstensson, dannemannen, som snidat altaret i sockenkyrkan. Dr
arbetade med id de fordige mnnen, och fram trdde under deras hnder,
snidade i tr, nglar, apostlar och helgon: heliga Marior och Katarinor,
den himmelske Gabriel med lilja i handen, sankt Petrus med nyckel, sankt
Paulus med svrd, sankt Sigfrid med stav, sankt Georgius i rustning och
sankt Sebastianus med pilar i halvnaken kropp. Den egentlige verkmstaren
var Olof Hallstensson; men riddaren gjorde icke endast grovarbetet: han
skar mantelvecken skickligt och lade p frgerna vl. Mnga vintrar hade
riddar Bengt s tillbragt. Av fromma belten tycktes han ej f nog.
Slottskapellet och klosterkapellet hade ftt sina. Salen och sngkammaren
andra. ven i de lnga, mrka korridorerna skymtade helgon i vr och
vinkel, och p trappkrkarnes avsatser dvaldes de, frsjunkna i
helgedagstankar. I den del av slottet, som troddes vara frn hednatid,
stod sankt Sigfrid, och framfr honom knbjde den dr hedningen, som
hade fredragit Balder fr Kristus och Oden fr den heliga treenigheten.
Hans belte, det sg man tydligt, ngrade denna svra synd och bad
hjrtligen, att kommande slktled ej mtte fr den varda drabbade med
ont. En harpa, den trolska hednasngens, lg krossad bredvid honom.
Mngen natt, d riddar Bengt vaknat, tnkte han p den arme i skrselden
och trstade sig med, att sjlamssor och frnders goda grningar mildra
dess sveda och mjliggra frlsningen.

Pater Henrik, Erlands lrare, hade varit vida i vrlden, innan han
fastnade som prior i ett kloster djupt inne bland Smlandsskogarne. Det
sades av hans munkar, att hans anseende som andlig och lrd var stort i
fjrran land, och man visste, att konung Magnus snkt sin hjssa lika
djupt fr denne prior som fr rkebiskopen i Uppsala. Och sllan gick ett
r frbi, utan att med lngvga resande anlnde till honom brev, skrivna
av sjlve pven i Avignon eller av de hglrde herrarne vid universitetet
i Paris. Hga vrdigheter hade erbjudits honom. Men han hade i sitt
kloster, vad han i vrlden efterstrvat: tid fr betraktelser och
studier, tid att p pergamentet fsta sina frhoppningar om ett stundande
Guds rike p jorden. Han lste grna gamla romerska dikter, ehuru deras
frfattare varit hedningar, och den virgilianska versen _Magnus ab
integro seclorum nascitur ordo_[2] ljd fr honom med profetisk klang.
ven bcker, skrivna med underliga bokstver, lste han, om vilka de
andra munkarne sade: _Grca sunt, non legunutr:_ det r grekiska; sdant
lsa vi icke. Ty pater Henrik hade vistats ett par r i den grekiska
kejsarstaden.

Sllan gick en vecka, utan att han suttit en kvll frtjd i Ek slotts
bekvmaste lnstol med fru Elfrida  ena sidan och riddar Bengt  andra.
Riddaren var fordig men drack som oftast patern till, och blicken, som
ledsagade sklen, talade om vrdnad, vnskap och trevnad. Fru Elfrida var
den frgande, munken den svarande och berttande. Och vad han hade att
frtlja! Han hade ju sett den vrld, som r, och knde ur bcker den
vrld, som var. Han nyttjade drvid icke verfldiga ord. Men vad de
mlade, de ord han sade! Fru Elfrida tillsg, att Erland vid sdana
tillfllen var nrvarande. Och gossen var det grna. Han lyssnade
uppmrksamt. Sdant skall jag uppleva, sdant och mycket mer, tnkte
han.

Det hnde dock, att hans uppmrksamhet flg bort. Var det en
mnskenskvll, kunde han svrligen giva akt p paterns ord. Han sg inom
sig mnen blodrd trda upp ver skogen; han sg mnen flyta som en
silverbt i det svala bl; han sg mnen skda in genom sovrummets
fnster; han sg honom flla en glimmande silverskra genom luftdjupet
till den hedniske stamfadern; han sg flickan Bil och gossen Hjuke
bortfrda i mnbten och lyckliga i den; han sg mnstrlar skimra i fru
Elfridas kldningsveck. Sdana bilder jagade varandra d genom hans sjl.
Var Erland p ngot stt befryndad med mnen?

Knappt var det honom lttare att flja paterns ord, nr insjns vgor
brusade kring n och vinden tjt i barrskogen. D hrde Erland rster,
som kallade honom ut och hade ofattligt dunkla sanningar att mla honom.
D hnde, att han frestllde sig en harpa, stor som vrlden, smyckad med
blinkande stjrnor, strngad genom en bl eller en mulen ondlighet
strngarne dallrande under solvvda fingrar eller strukna av dystra,
stormjagade molnmassor och blvita blixtar. Och frn denna harpa flg
Erlands tanke till den krossade hednaharpan vid sankt Sigfrids fot.
Varfr? Det visste han icke, han icke ens tnkte drver.

                  *       *       *       *       *

Nr denna berttelse brjar, var Erland sjutton r, en stark och fager
sven, skicklig i mnga idrotter, boksynt ven, ofta gladlynt, stundom
grubblande, snar att vredgas, snar att gottgra, yngling i somligt, barn
i annat.

Herr Gudmund Ulvsax var nkeman och gde en blgd dotter, Helena. Riddar
Bengt och herr Gudmund menade, att de unga voro bestmda fr varandra.
Bda voro de enda barnen, och egendomarne lgo s, som om de borde sls
ihop. Och d fru Elfrida var av samma tanke, verenskommo fderna, att
Erland och Helena skulle om ngra r varda kta makar. nnu voro de
skygga i varandras sllskap. Men allt har sin tid. Krleken sin.

  [2]  En ny storkrets av rhundraden kommer till vrlden.




=Singoalla.=


S hnde en sommardag, att Erland tervnde frn en jakt.

verst p en kulle i skogen vxte en gran, ung och smrt, men hgre n
alla omgivande trd. Hennes topp syntes frn slottsfnstren ver den
kringliggande skogen, och nr hon tecknade sig mot en rd aftonhimmel,
var det, som om hon lngtande skdade ut i vrlden och nskade sig
fjrran till palmernas land.

Nedanfr kullen sorlade en bck ver sand och kiselstenar p sin vg till
sjn. Bcken hade lngre in i skogen en brkig vandring mellan mosslupna
stenar och hundrariga trdrtter, men hr utbredde sig hans strnder
till en grsmatta, dr bl, vita och rda blommor prunkade. Hr satt
Erland ofta, glad t furusus och enslighet; hit stllde han ven nu sina
steg fr att dricka av bckens friska vatten. Kck och Grip, de bda
hundarne, fljde honom.

Hunnen upp till kullens topp stannade han frundrad, ty nedanfr skdade
han ngot ovanligt. Dr satt vid bcken en flicka. Han sg ej hennes
ansikte, ty hon blickade icke t honom, men han sg kolsvarta lockar,
gjutna ver blottade skuldror och ver en mrk drkt, sirad med
mngfrgade band. Flickan doppade n den ena n den andra nakna foten i
bcken. Hon frjdades visst t svalkan, kanske ock t vattenbubblorna,
som fddes av denna lek. Och hon brjade nu sjunga med gll, vlljudande
rst, som fick gensng borta i skogen.

Vem var hon? En bygdens dotter var hon icke, det mrkte Erland av hennes
later, kldsel, sng, som lt helt annorlunda n de visor nejdens flickor
sjngo, nr de skte boskapen i vildmarken. Vem var hon d? Kanske en
lva eller en frtrollad prinsessa. Tyst och undrande stod Erland p
kullen, och han knde i sitt hjrta ngot hemligt, ofrklarligt, hemskt
och nd lockande.

Men Kck och Grip fste ilskna gon p flickan och morrade argt. Och
medan Erland stod frdjupad i skdning och tankar, rusade Grip nedfr
kullen, som om han velat slita den oknda i stycken.

D mrkte Erland hennes fara och kallade hunden tillbaka. Men innan det
skett, hade flickan brdsnabbt vnt sig om, rest sig upp och, just som
hunden borrade vassa tnder i hennes klnning, stuckit en dolk i hans
hals. Med ett stycke av klnningen mellan tnderna tumlade Grip till
hennes ftter.

Erlands gon flammade av vrede, d han sg sin trogne Grips ofrd, och
han ropade, i det han gick fram med hastiga steg:

-- Vem r du, som vgat detta?

Men flickan sg med stora, svarta, blixtrande gon p den blonde
herresonen, hennes bruna kinder voro frgade av hg rodnad, lpparne
darrade, och hon svngde den bloddrypande dolken, s att de rda
prlbanden kring de nakna armarne skramlade:

-- Vill du kanske dda mig? sporde hon i hftig ton, som hade frmmande
brytning.

Och hon hjde dolken till frsvar mot den andra hunden, som ville rusa p
henne.

Erland manade Kck att lgga sig, och d denne icke genast aktade sin
herres rst, gav han besten med bgen ett slag, s att han tjutande drog
sig tillbaka.

Gossens och flickans gon mttes. Det var  mse sidor trotsiga blickar.
Men huru det nu var, drog sig flickans mun till ett leende.

-- Jag r icke rdd fr dig, sade hon och kastade dolken, s att han
vinande skar luften och fastnade med udden i ett trd.

Erlands vrede vergick i undran och nyfikenhet.

-- Du r en ovanlig flicka -- men illa vore det, om jag ej i manliga
idrotter kunde tvla med en kvinna.

Han drog sin jaktkniv ur slidan och kastade honom mot samma trd. Kniven
intrngde bredvid dolken i trdet, men s djupt, att halva bladet doldes
i bast och bark.

Han gick till trdet och lsryckte bgge vapnen, skljde dolken i bcken
och terlmnade den till garinnan.

-- Du r en vacker flicka, sade han, men mycket ovanlig... Vill du,
tillade han betnksamt, att jag skall dda den andra hunden, eftersom han
r ond p dig?

-- Nej, svarade flickan och stack dolken i slidan, som hon bar i ett
blte, hunden r oskyldig, ty de djuren ro sdana, som deras herrar
vilja, att de skola vara. Men du sjlv mste vara en hrd och elak
pojke.

Och den oknda lockade p Kck, som p en vink av sin herre nalkades
henne krypande. Flickan smekte hans lurviga huvud.

-- Frlt mig, sade Erland, du har rtt: jag r hrd och elak, men tro
icke, att jag hetsade hunden. Jag ville dig intet ont.

-- Jag vill tro dig. Hon sg med en djupare blick i Erlands ansikte. Bor
du hr i grannskapet?

-- Ja.

-- Farvl, sade flickan. Vi trffas visst icke mer. Hon var redan frdig
att ila in i skogen, d Erland, vaknande ur en drm, hjde sitt huvud och
utbrast:

-- Nej, nej, stanna!

Han sade detta med sdan ton, att den oknda vnde sig om.

-- Lt mig veta, vad du heter, sade gossen och tog hennes hand.

-- Du r nyfiken.

-- Nej, jag bryr mig icke om ditt namn, om du endast vill sga mig,
varifrn du r, och varfr vi aldrig mer skola se varandra.

-- Jag heter Singoalla, r kommen fjrran frn och stannar ej  ngon
ort.

-- Och vi trffas d aldrig mer?

-- Vad bryr du dig om mig? I morgon har du glmt mig.

-- Nej, jag glmmer dig aldrig.

I stllet fr att svara bjde sig Singoalla ned, plockade en rd blomma,
kastade henne i bcken och sprang in i skogen.

Erland stod ensam. Hans blick svvade efter den frsvunna. Han stod s en
stund, tyst, orrlig, drmmande. ntligen vcktes han av Kcks tjut.
Hunden sg p sin herre oroligt, ty han var ej van att se honom sdan.
Men Erland kastade bgen p skuldran och gick lngsamt uppfr kullen.




=Lngtan.=


Fljande dag tervnde Erland till kullen vid bcken. Bgen bar han i
hand, och Kck fljde honom, men p jakt tnkte han icke. Han tnkte p
Singoalla, den bruna flickan. Han hade om natten drmt om Singoalla, att
hon fattade hans hand och tryckte den, att han ter tryckte hennes, att
de sgo djupt i varandras gon och knde sig p ovanligt stt lyckliga.
En sdan drm hade Erland aldrig frr haft; frr drmde han om strider
med skogens ludna boar, om kmpaspel och kluvna saracenturbaner.

Han kom till bcken, men Singoalla var dr icke. Mhnda kommer hon,
tnkte han, och han satte sig i grset, dr flickan frut suttit, och
lyssnade lnge till bckens sorl. Men Singoalla kom icke. D var det
likasom bck en viskat till honom: Sk dr inne i skogen, dr, varifrn
jag kommer. Och Erland steg upp och fljde bcken in i skogen. Han
vandrade i granars skugga, klttrade ver stenar och hllar och kom s
till ett stlle, avrjt av skogshuggarens yxa, men nnu obebyggt. Endast
en riskoja, en sdan som kolare bygga, stod dr vid lmningarna av en
mila; ljung, svampar och ormgrs vxte runt omkring. Hr voro stakar
nedslagna i marken, och medan han undrade, vartill de tjnat, kom Rasmus
skytt vandrande ver gladet och omtalade fr junkern, att en hop
frmmande mnniskor, karlar, kvinnor och barn, bruna till hy och svarta
till hr och gon, underligt kldda och underligt talande, med hstar
vagnar och mycken tross, haft sina tlt uppslagna p svedjelandet, drjt
dr en dag och sedan vandrat norrut. Mer visste Rasmus icke frtlja, men
han visade deras vagnars hjulspr, slingrande fram dr trden stodo
lngst ifrn varandra. Och medan Erland sg p hjulspren och tnkte, att
Singoalla mste vara en av dessa mnniskor, fann han p marken en rd
prla, lik dem, som prydde flickans armar och fotvrister. Den prlan
upptog han och gmde vid sitt hjrta, som viskade: Hon r borta, du fr
aldrig terse henne. D sade Rasmus, som mrkte, att Erland var mrk i
hgen: -- Jag sg nyss en man, som bar Grips halsband till Ekn. Grip
ligger i skogen, halvt uppten av vargarne. Srjer ni er goda jakthund?

S var det. Vargarne hade om natten funnit Grips kropp vid bcken, slpat
honom lngt drifrn in i skogen och med lust tit av sin gamle fiendes
ktt.

Erland svarade kort p Rasmus' frga, att jakthundar finnas mnga, men f
s goda som Grip. Han sade farvl till Rasmus, som vandrade vidare; sjlv
gick han tillbaka till slottet.

Dagligen tervnde han till kullen vid bcken. Trodde han, att Singoalla
skulle terkomma? Men sommaren led; hsten kom; de rda, bl och vita
blommorna vid bcken vissnade, ssom Erlands vilda sinne; ekarna, som
stodo hr och dr bland granarna, gulnade och strdde sina ollon p
jorden; dagen vart kortare och himlen mulnare; flyttfglarne drogo mot
sder; regnet fll i skurar; bcken svllde ver det stlle, dr
Singoalla en gng suttit och Erland s mnga gnger efter henne.

Men nnu, d kullen stod snhljd, kom Erland, fljd av Kck, till
bcken, dock ej s ofta som frr. Han vntade icke finna Singoalla, men
han lskade stllet, och han sjng sina egna snger och lyssnade till
genljudet, ty han sjng Singoallas namn.

Riddar Bengt undrade ver sonens omskiftade sinnelag och frgade mngen
gng, om alla vargar och rvar vore dda i skogen och alla rovfglar
borta i frmmande land, eftersom Erlands jakt nu alltid felade. --
Annorlunda, sade han, tala dock mina herdar, ty fr ofta mla de, att
ludna rvare slagit min boskap. Till sdana ord svarade Erland fga. Men
fru Elfrida gladde sig t sonens vsen, som nu var mildare n annars;
dock tyckte hon sig stundom mrka svrmod och frgade, om ngot tryckte
hans sinne. Men Erland svarade nej och sg genom salsfnstret bort till
den hga granen, som vxte p kullen.

Under vintern var Erland flitigare lrjunge hos pater Henrik n annars.
Dagligen stllde han sin gng till klostret. Portvaktaren, brodern
Johannes, som igenknde hans stt att ringa, stack d sitt plttrakade
huvud genom gluggen vid porten, hlsade junkern och ppnade fr honom.
Genom en valvgng mellan munkarnes celler gick Erland till bokrummet, dr
priorn vanligen dvaldes. Det var ett medelmttigt stort rum med vlvt tak
och ett fnster, hgt, bgigt, med mnga sm blyinfattade rutor, starkt
brnda av solen, s att de utanfr stende bjrkarna, nr de vajade fr
vinden, syntes som grna skuggor. Vggarna voro kldda med bokskp,
sirade av bildverk; de i kalvskinn bundna bckerna stodo med kedja och
ls fsta i vggen. Till lsen gde priorn nyckeln. Varsamhetsmttet hade
ett tvfaldigt syfte: att skydda de oskattbara verken mot tjuvhnder men
ock att hindra munkarne nedtaga och lsa bcker utan priorns vetskap, ty,
som han sade, mnga av dessa verk voro skrivna av romerska hedningar och
farliga fr oprvade sinnen.

Men lrjungen steg dag fr dag i lrarens ynnest. S hnde en
vinterafton, d Erland satt vid hans sida i bokrummet, att priorn slog
igen den kyrkofader, i vilken de lst, och med ett betydelsefullt
anlete gick till bokskpet, frigjorde en annan bok ur hennes fngelse och
lade den framfr lrjungen.

Han r icke lngre barn, sade priorn till sig sjlv; hans frstnd mognar
mrkbart; jag tvekar icke att under min ledning lta honom lsa denna
bok. Den r farlig. Men det r just en sdan fara, som vntar hans lder
och kan gras mindre farlig genom en ldre vn.

Det var skalden Ovidius' bok Frvandlingarna. Med omtanke valde priorn
de stycken, han tyckte lmpliga att lsa.

Och slunda lste de om Heros och Leanders krlek, och Erland gav t Hero
Singoallas anletsdrag; de lste om Pyramus' och Tisbes krlek, och Erland
gav t Tisbe Singoallas strlande gon, bruna hy och purpurlppar.

Han lste om deras krleks, nej, ej deras krleks, men deras dens
olyckliga slut, och sagan ville rra honom till trar.

Likasom fru Elfrida gladdes pater Henrik t Erlands ndrade lynne. Ofta
satt han med gossens hnder i sina och omtalade ngot, hmtat ur sin
levnads rika erfarenhet. Ofta lade eftertanken en sky p hans panna, och
hans gon fstes granskande p Erland. Det var, som han grna velat sga
denne ngonting men nd tvekade gra det. Stora tankar rrde sig i
paterns sjl, men han tvivlade, att Erlands sinne nnu vore lmplig
jordmn fr de frn, han ville uts.

En vinterkvll nrmare vren hnde, att, sedan lraren och lrjungen
studerat tillsammans, den gamle lade sina hnder p den unges axlar, och
hans gon lyste av hnfrelsens eld. Med halvt viskande rst, som ljd
hgtidlig och hemlighetsfull i det av lampan matt upplysta valvet, talade
han om andens herravlde ver det lekamliga, om det osynliga ordets makt
ver seniga armar och trotsiga sinnen, ver furstar och herrar, ver alla
vrldens hrar, vore de ock orkneliga som havets sand. -- En stor
byggnad uppfres, vars grundval r jorden, vars spira nr in i himmelen
(s talade han), och nr den varder frdig, d r jorden icke lngre
jorden utan en jordisk himmel, ett tersken av den himmelska himmelen;
grundvalen r lagd, pelarne resas, ngra hja sig redan i skyn; men onda
jttar, som ana, att denna byggnad skall varda ett fngelse, dr de med
demantkedjor bindas till evig tid, ha fattat om pelarne fr att omstrta
dem; men frdigt skall verket varda, ty det godas makt r strre n det
ondas, svitt som Gud r strre n djvulen. Men i tiden lever Gud endast
i rena mnniskohjrtan, och varje sdant, som ppnar sig fr honom, r en
frstrkning t hans makt i tiden. Vill du (s talade gubben till gossen)
varda Guds bundsfrvant? Vill du bra din sten till denna byggnad? Det r
icke ltt, ty det krver mer n mannastyrka, mer n mannamod; det krver
frsakelse av allt eget jordiskt. Har du kraft att offra livets ros t
Gud och hava livets trne fr dig sjlv? Mer kan jag nu icke sga.

S talade pater Henrik, och Erland, som vl ej rtt frstod hans ord,
knde dem dock i sitt hjrta och uttalade sin goda vilja att vara Guds
bundsfrvant. D lade gubben sin hand vlsignande p hans huvud.




=Frmlingarne frn Egypti land.=


Vren har kommit, isstyckena, som drevo p insjn, ha smlt fr solens
strlar, trden knoppas och skogen doftar.

Ser du, Erland, flyttfglarnes skaror, som svva i hgan sky? De
tervnda frn sdern. Knner du de friska flktar, som spela in genom
fnstren i riddarsalen? De bra hlsningar frn fjrran land. Skall icke
ven hon tervnda, hon, vars minne vintern icke hljt i glmskans
drivor? Hr! Frn skogen ljuda mnniskorster, hsttramp, vagnars gnissel
och smllande piskor. Det ljuder, som om ett stort tg nalkades. Och ur
skogsbrynet kommer en brokig flock: mn i lnga kappor, kvinnor i
mngfrgade klder, halvnakna barn, som stoja, skratta och grta, hstar
och vagnar och hundar. De nrma sig slottet. Dr ila alla till fnstren;
tjnarne, som arbeta p grden, vila och se frundrade p de kommande;
vktaren skdar tvekande upp till riddaren, och denne vinkar till honom
att flla bryggan. Frmlingarne tga ver henne, men lta hstar och
vagnar stanna p andra sidan. De ordna sig i halvrund; mnnen framdraga
ur kapporna pipor och strngaspel; de unga flickorna, svartgda och
svartlockiga, med prlor kring nakna armar, med glitterguld och brokiga
band p mrka och rda klnningar, framtrda ur kvinnornas hop; piporna
och strngaspelen ljuda, och flickorna dansa underliga dansar. Yra som
gnistorna ver en sprakande lga, ltta som vinden p grna flt, virvla
de om varandra efter tonerna av en gll musik, tills pipor och
strngaspel tystna, dansen stannar och flickorna ila tillbaka till de
ldre kvinnornas hop. D synes pater Henrik p fallbryggan; han kommer
frn klostret, dr frmlingarne nyss varit. Och en av frmlingarne, en
hgvuxen man, rikare kldd n de andra, gr honom till mte och bugar
djupt. Patern vinkar honom att flja. De nrma sig slottstrappan, dit
riddar Bengt nedgtt fr att hra vilka frmlingarne ro och vad de
vilja.

Den hgvuxne mannen bugar dmjukt fr herren till Ek och lgger bda
hnderna p sin panna. Hans lnga hr r svart, blsvart det krusiga
skgget kring hans lppar, svart, stolt och ndock skygg den blick, han
fster p riddaren.

Han tiger, men pater Henrik talar i hans stlle:

-- Dessa mnniskor bedja om er nd, dle herre, och om tillstnd att
uppsl sina tlt i er skog, ty de mna stanna hr ngra dagar, varefter
de ter fortstta sin vandring. Ty ni m veta, dle herre, att dessa
mnniskor ro av ett folk, vilket Gud nekar ro och vila, sedan han dmt
dem att frn slkte till slkte vandra frn land till land. Mrkligt r
deras de och viktigt att tnka ver, ty det vittnar om Guds allmakt och
strnga rttfrdighet och om vr heliga lras evigt stndande sanning.

-- Dessa vandrande mnniskors fder bodde, ssom denne man, bland dem en
hvding, sagt mig deras fder bodde fr ett tusen tre hundra och mer n
fyratio r sedan uti Egypti land. De voro ett ansett folk av Ismaels,
Abrahams och Hagars sons, stam, samt gde fasta bostder i vlsignade
bygder, icke eftergivande Gosen i brdighet.

-- D kom en dag till deras landsndar en vandringsman, fljd av en
kvinna med ett sptt barn i sina armar. Fr sig och de sina bad
vandringsmannen om hgn under deras tak mot natten och ovdret. Alla
vgrade och visade honom den ene till den andre. Men frmlingarne, som de
bortvisade frn sin trskel, voro den helige Josef, himladrottningen
Maria och vrldens frlsare. Och till straff fr denna synd dmde Gud dem
och deras barn att hemlsa kringirra i tv tusen r, utan annat hopp fr
sitt liv n frmlingars miskund. Mer n hlften av deras mdosamma vg r
nu fullndad, men nnu skola 23 slkten, rknade till 3 p rhundradet,
d p den vg, som terstr, innan de hunnit det ml, varefter de lngta:
fderneslandet och frsoningen med Gud. dle herre, detta folk, som beder
om er gstvnskap fr ngra dagar, har genomtgat mnga land och icke
utan bnhrelse anropat mnga furstar om samma nd. Som botfrdiga
pilgrimer bra de anses; hnade, fraktade, bortsttta och frfljda p
mnga stllen, ty lidandets kalk r satt i deras hand, hava de dock av
romerska rikets kejsare frlnats med lejdebrev och ven haft nden f
visa sig fr vr helige fader i Rom...

Vid dessa ord framtog hvdingen ur sin rockficka ett med mnga band
omlindat pergament, upprullade och lmnade det med en ny bugning till
riddar Bengt.

Riddaren skulle med svrighet lst de ord, som voro skrivna p
pergamentet, men av det stora vaxsigillet, som fanns drp med romerska
rikets vapen, frstod han, att detta var lejdebrevet, varom patern talat.
Riddaren gnade vrdnadsfullt pergamentet, terlmnade det till hvdingen
och sade till denne, i det han hejdade patern, som ville fortstta sitt
tal:

-- Hgst mrkligt r det, som jag nu hrt om eder, och mig synes, att jag
frvade en synd, icke olik den, fr vilken I sjlva bren straffet, om
jag ej tillte er att i ngra dagar stanna  mina gor. Mat och dryck
skolen I under denna tid icke sakna, och vad vidkommer er, hvdingen, och
edra nrmaste frnder, tillbjuder jag eder att gsta under mitt tak.

Hvdingen tackade med dmjuka ord men frklarade, att ett lfte, rvt av
fderna, ndgade honom likasom hans folk att aldrig ska nattro i ett
hus, vare sig murat eller timrat, innan deras strafftid vore
tillndalupen. Vidare omtalade han, ssom orsak till sin bn om ngra
dagars gstfrihet, att han hr stmt mte med en flock av sitt folk, som
fr en tid skilt sig frn honom fr att beska andra ngder och nu ter
skulle frena sig med honom.

Sedan tskilliga andra ord skiftats mellan riddar Bengt och det vandrande
folkets hvding, avtgade den frmmande skaran till det flt i skogen,
varp hon en gng frut tltat, och hit lt riddar Bengt fra mat och
dryck i ymnighet, s att de fr en hel vecka kunde vara vl frsrjda.

Men bland de svartlockiga flickorna, som dansade p grden vid pipors och
strngaspels takt, hade Erland upptckt Singoalla. Det var hon, som
anfrde dansen, ty hon var hvdingens dotter och den sknaste av alla.

Patern stannade ver aftonen p slottet fr att med riddar Bengt samtala
om de mrkvrdiga gsterna och meddela honom de ytterligare upplysningar,
han av hvdingen inhmtat, d denne nyss frut beskte honom i klostret
och anhll om hans frbn hos riddaren.




=Erland och Singoalla.=


Erland hade i brjan lyssnat till paterns berttelse, som frefll honom
mrkvrdig och rrde folket Singoalla tillhrde; men snart drev honom
oron ur salen: han vandrade frn rum till rum i slottet, ilade uppfr
vindeltrappan till den hgsta tornkammaren, skdade ut ver sjn och
skogen och lyssnade till klangen av de klockor, som drifrn pinglade p
det frmmande folkets hstar, sprang s ter nedfr trapporna till
slottstrdgrden, som, vlvrdad men liten och omgiven av stenmurar,
fanns p slottets sdra sida, dr aftonsolen nu gt rdgul glans ver fru
Elfridas blommor och kksvxter. Dock icke heller dr drjde han lnge
utan skyndade till trnornas kammare, dr han annars sllan visade sig.
Hr frvarade fru Elfrida i ett bonat skp sin sons hgtidsklder, och
hr fanns en spegel av slipat stl, vari trnorna grna speglade sina
anleten. Erland ppnade skpet, framtog de dyrbara skrudarne av utlndskt
tyg med prydliga silverhkten och ikldde sig en sdan. Han kammade sitt
ljusbruna hr, s att lockarne fllo i lnga vgor utfr hans axlar. Fr
vem han smyckade sig, visste han men ingen annan. Nr han var
frdigkldd, kastade han bgen ver axeln, lockade p Kck, sadlade sin
hst och red bort ver fallbryggan int skogen; fru Elfridas och
trnornas blickar fljde honom, ty han var sttlig p den dansande
hsten, som pryddes av ett grant tcke. Men fru Elfrida gick in i salen
och tillknnagav fr riddaren, att Erland ridit bort och svrligen vore
att hemvnta frrn fljande dagen; helt skert hade han tagit vgen till
Ulvsa, herr Gudmund Ulvsax' grd, ty varfr skulle han smyckat sig s,
om ej fr den fagra jungfru Helena, sin tillmnade brud?

Men den, p vilken Erland minst tnkte, var Helena Ulvsax, ehuru en ungm
med vnare kinder och klarare bl gon ej fanns i Virdaland. De kinder,
p vilka Erland tnkte, voro bruna; de gon, som hans sjl solade sig i,
voro mrkbruna, och flickan, som han prytt sig fr, hette ej Helena utan
Singoalla.

Fru Elfridas gissning sannades ej, ty kort efter solnedgngen sgs Erland
ter rida ver fallbryggan. Han hade strvat i skogen och varit i
grannskapet av svedjelandet och mellan trden sett, huru det frmmande
folket arbetade med tltens resande, hstarnes fodring och matens
kokande. Han hade sett och hrt barnens stojande lek kring eldarne. Men
nda fram hade han icke ridit. Tanken p Singoalla hade lockat honom dit,
men han knde nu rdsla fr att se henne. Detta gjorde, att han efter
mycken tvekan med ofrrttat rende vnde sin gngare mot hemmet. Men
Kck, som ej lt binda sig av villrdighet, hade sprungit in i lgret,
kanske lockad av hgan att gra bekantskap med de hans likar, som
fljde det frmmande folket, kanske n mer lockad av stekoset frn
eldarne. Och nr Erland p borggrden hoppade ur sadeln, kom Kck ur
skogen och sprang upp p sin herre, som om han haft en hlsning till
denne frn det oknda folket. S var det mhnda ven, ty kring hans
lurviga hals hngde en krans av vildblommor. Tankfullt lyste Erlands
gon, d han fann den kransen; kanske den var frn Singoalla, tnkte han.
Han lste den frn Kcks hals och lade den under rngottet i sin sng. D
borde han drmma om den, som fltat blommorna.

Om detta hopp uppfylldes eller ej, r ovisst; men fljande morgon pdrog
Erland ter sin hgtidsdrkt, spnde kring livrocken en prktig grdel
med slida fr jaktkniven och gick till skogs, till kullen vid bcken.
Sknt och ensligt var dr p stranden vid kullens fot. Granarna viskade,
bcken sorlade, sippor och violer tittade fram ur det grna. Erland satte
sig p sitt vanliga stlle vid bckens rand; Kck lade sitt huvud i hans
knn. D syntes p andra stranden -- liksom hade de stmt mte med
varandra -- Singoalla. Vinden fladdrade i vecken av hennes korta
klnning. Hennes steg voro ltta, och hon stannade ej, d hon varsnade
den sttligt kldde junkern. Nej, hon log vlbekant, nickade glatt, lyfte
frst den ena foten, s den andra fr att avtaga sina skor och vadade s
ver bcken rakt fram till Erland. Bcken var grund, och endast ngra
silverlika prlor stnkte upp till de rda prlorna kring flickans
vrister. Icke heller Erland knde sig frlgen utan glad. Det var en
frisk knsla men just icke hgtidlig, ty han icke ens vrdade sig att
stiga upp och hlsa Singoalla, ssom han lrt att hlsa andra flickor.
Men han log ur hjrtat, d Singoalla, hunnen till andra stranden, lade
sina hnder p hans axlar och sade:

-- Ser du, jag spdde icke sant. Vi trffas terigen. Du har en god
fader, som visar min fader gstfrihet. Drfr skola ven vi vara vnner.

-- Det skola vi. Vet du, Singoalla, jag har lngtat efter dig, alltsedan
vi frsta gngen sgos hr. Jag har ven mnga gnger drmt om dig, och
om drmmarne sga sant, r ditt sinne icke vredgat mot mig.

-- Nej, svarade Singoalla och satte sig p stranden bredvid Erland: d
jag skildes frn dig, var jag icke lngre ond; jag tyckte tvrtom, att du
var den vackraste gosse, jag ngonsin sett; till och med din vrede gjorde
dig icke ful. I hela vrt band finnes ingen enda, som r s vacker som
du. Assim, som sger, att han vill ha mig till hustru, r icke att
jmfra med dig.

-- Vem r Assim?

-- Han r son av den man, som var hvding fre min fader..

-- Och Assim vill ha dig till hustru?

-- Ja, men lt oss icke mer tala om Assim. Du sade, att du drmt om mig;
jag har drmt, att jag skulle finna dig hr. Drfr gick jag hit. Jag
drmmer sannare, n jag spr, vilket r frargligt, ty att sp rtt r en
heder fr oss kvinnor. Men spdomskonsten kommer frst rtt, nr man r
gammal. Lt mig dock se vecken i din hand... fast nej, jag vill icke se
dem... om du varder olycklig, skulle det smrta mig. Ack, vilket hr du
har -- Singoalla frde handen genom Erlands lockar -- det r icke svart
som mitt och mina frnders.

S talade hon, och hennes tal flg frn det ena till det andra. Hon
talade om sitt folks frder och huru glad hon var, nr hennes fader och
hans mn kommo verens, att mtesstllet mellan de tskilda banden skulle
vara p Erlands fars gor. Egentligen var det Assim, som hade freslagit
detta i mnnens rd, och Assim hade gjort det p Singoallas intalan. Dock
anade han ej, att Singoalla ville detta fr Erlands skull; annars hade
Assim visst icke uppfyllt Singoallas nskan. Och medan hon sade detta,
smekte hon Kck, som nu visade sig vnlig, ty i lgret hade han aftonen
frut delat Singoallas mltid, och det var hon, som prytt hans hals med
kransen, ehuru han vl icke frstod att fsta vrde p prydnaden.

Erland visade nu Singoalla en rd prla och en vissnad blomma; den ena
sade han sig ha hittat p svedjelandet, dr hennes folk ven nu tltade;
den andra hade han tagit frn bcken, som ftt henne av Singoalla.

Men flickan ryckte den vissnade blomman frn honom och kastade den ter i
bcken.

-- Jag vill giva dig friska blommor, sade hon. Lt oss plocka i kapp!

Erland ingick p leken, och de plockade i tvlande iver blommor vid
bckens rand. Sedan jmfrde de fr att se, vilken plockat de flesta,
och d visade sig, att Erlands samling var den strre, ty han hade repat
hnder fulla och utan urval; men Singoallas var den vackrare.

De satte sig p kullens sluttning fr att ordna och med bjligt grs
sammanbinda blommorna till kvastar. Detta gick illa och lngsamt fr
Erland, men Singoalla hade en egen smak att hopstta blommorna, s att
deras olika frger brto sig vackert. Den konsten hade ingen lrt henne,
men hon kunde den nd. D blomsterkvastarne voro frdiga, bytte Erland
och Singoalla med varandra, och flickan var icke missnjd med Erlands,
fast den var ojmn, ruskig, illa hopkommen. Slutligen sade Singoalla, att
hon nu mste tervnda till lgret, ty annars skulle hennes fader, Assim
och kvinnorna undra, var hon vore, och ska henne. Det ville hon icke.

D sade Erland:

-- Du m g, Singoalla, men jag vill, att du varje dag skall komma hit,
s att jag fr se dig.

Singoalla eftertnkte en stund och sade:

-- Ja, vi skola mtas varje dag; men bst r, att vi mtas hr, d solen
gtt ned. Det r bland oss en sed, att de unga flickorna vandra ensamma
en stund om kvllarne, ty drigenom f de spdomsande. Jag sger till min
far i morgon afton: Jag vill g ut i skogen och lra framtidssyner. D
svarar han: G... och jag smyger hit. Ser du, skymningen r god ven
drfr, att om Assim eller kvinnorna ro i grannskapet, se de oss icke.
Assim vill grna flja mina spr.

-- r Assim stor och stark? frgade Erland.

-- Ja, han r strre n du och har skgg, vilket du icke har, och r den
vigaste av vra unga mn. Han r oftast god till lynnet men lttretlig,
och vredgas han, sky honom alla. Blod har mer n en gng drupit frn hans
kniv.

-- Om Assim kommer hit, skall jag lra honom sky dina spr. Se mina
armar, Singoalla, sade Erland och uppvecklade rockrmarna. Jag r endast
Sjutton r, men tror du ej, att mitt famntag skulle krama Assim? M han
komma! Jag skall sl honom till jorden och trycka min hl i hans brst.

-- Det skall du icke. Varfr talar du i denna hrda ton om Assim? Vad ont
har han gjort dig? Om du hotar p det sttet, vill jag aldrig komma hit.

-- Jag tl honom icke. Dock, jag hoppas, att han ej skall komma hit,
medan vi mtas. Stllet r avlgset och skogen stor. Varfr skulle han
just g hit? Jag lovar dig, Singoalla, att icke kmpa med Assim eller ens
sga honom ett ont ord, om han icke retar mig. r du njd nu, och vill du
lova mig komma i morgon, d solen sjunkit ned bakom klipporna vid sjn?

-- Ack, det lovar jag, ty du vet icke, vad jag lskar att se ditt
ansikte. I afton kan du ju komma och se vrt folks lger. Min fader
vntar, att riddarens son skall beska honom, om ej av godhet, s dock av
nyfikenhet.

-- Jag skall komma, men bst r att trffa dig ensam, Singoalla.

Nu rckte Singoalla sina hnder till Erland och sade honom farvl till i
morgon. De hllo lnge varandras hnder och sgo i varandras gon; de
funno behag dri. Men ntligen ropade de: I morgon! -- ja, i morgon!
nickade glatt och ilade t skilda hll. Men innan Erland hunnit uppfr
kullen och Singoalla frsvunnit i skogen, vnde sig bda och vinkade n
en gng farvl och terseende.




=I skymningen vid skogsbcken.=


Solen sjunker ned bakom klipporna vid sjn; trdens toppar bada i
aftonrodnad; fglarne stta sig till ro; klosterklockan, som kallar
munkarne till aftonbn, ljuder ver nejden; Erland lmnar slottet och
ilar till mtet.

S trffar han Singoalla varje afton under den hga granen p kullens
topp, medan skymningen smyger mellan skogens stammar. De tala i brjan
mycket och leka som barn p den grna stranden: -- Det finnes ingen
vacker flicka p jorden utom du, sger Erland till Singoalla, och hon
svarar glad: -- Ack, tycker du det? Innan jag gick hit, speglade jag mig
i en klla fr att se, om du kunde finna mig behaglig.

Men smningom varda bda tystltna; hellre n att tala lska de att skda
i varandras gon, och de kunna detta i trots av skymningen, ty de ro
varandra nra och linda sina armar, den ena kring den andras hals. D
blickarne s frenas, trnar ven mun till mun, och snart mtas lpparne
i lnga kyssar, som p en gng vrma och svalka -- som p en gng slcka
och tnda en blyg tr.

Varje gng Erland vandrar till kullen, klingar i hans sjl en sng, t
vilken hans lppar ej ge toner. Den sngen lyder:

Ljuvligt r att mta sin flicka, ljuvligast d skymningen vilar ver
nejden. Jag nalkas kullen, dr kvllvinden viskar i granen. r du dr,
Singoalla? Jag ser dig ej, men jag anar, att du r dr, ty vinden doftar
av blommor, ty skogen r dejligt tyst, ty det rr sig s underligt i mitt
brst. Det vinkar dr uppe p kullens topp; r det granen, som rr sina
mrka grenar? r det nyponbusken, som bjer sig, nr vinden plockar hans
vitrda blommor? Eller r det Singoallas klnning, som fladdrar, d hon
vntar den hon lskar? Jag vet icke, men jag anar mycket och r lycklig.
Ljuvligt att mta sin flicka, ljuvligast d skymningen vilar ver
nejden. --

Det frmmande folket stannade p svedjelandet lngre, n deras hvding i
brjan mnat, ty den hop, p vilken han vntade, drjde. Men Erland
tnkte icke p skilsmssan, och Singoalla ej heller. Det frefll dem,
som om de alltid skulle f vara tillsammans.

tta dagar frledo; tta gnger hade Singoalla sagt till sin fader: --
Jag vill g och lra framtidssyner av ensamheten, och han hade svarat: --
G! Och hon hade gjort en lng, villande omvg i skogen fr att gcka
Assim och fra honom t annat hll n t kullen vid bcken, ifall han
lurade p hennes steg. tta gnger hade Erland och Singoalla trffats vid
kullen, dr ingen annan n den trogne Kck var vittne till deras lycka,
ty sllan frirrade sig en jgare hit, allra minst i skymningen, och det
frmmande folkets kvinnor plgade hmta vatten och bada sina barn lngt
borta, dr bcken flt nrmare svedjelandet.

Men mer och mer frndrades Singoallas vsen under dessa dagar. Hon
bvade, d hon skulle smyga till mtet, men kunde likvl icke avhlla sig
drifrn, ty det sved i hennes hjrta, d hon ej sg riddarens stolte
son; om natten drmde hon om honom, om dagen tnkte hon p honom, och
rtt lycklig var hon icke, utan d hon knde den smrte gossens arm kring
sin midja. Och likvl var hon skygg, hon visste ej varfr; likvl hjde
hennes sjl tysta ngestrop, d han nalkades henne. Tala kunde hon
knappt, d de sutto bredvid varandra, ty oro och lngtan pressade
skiftesvis suckar ur hennes barm; hon kunde ej mer skda i Erlands gon,
ty det var, som om de brnde hennes; hon snkte sin blick, sljad av
lnga gonfransar, till bckens sorlande vatten, eller hjde hon dem till
de tyst skridande stjrnorna, medan Erland sg och sg p henne. Och nd
knde hon hans blick, utan att kunna mta den, som en ljuv plga in i
djupet av sin sjl.

D sade Erland en kvll, nr de sutto med kinderna tryckta mot varandra,
s att hans ljusbruna lockar blandade sig med hennes mrkare:

-- Sjung, Singoalla! Sjung en av ditt folks snger!

Men Singoalla svarade knappt hrbart:

-- Jag kan ej sjunga mer.

-- Och dock hrde jag dig sjunga den frsta gngen vi sgo varandra, d
Grip ville bita dig och jag var elak mot dig. Varfr vill du icke sjunga
nu? r du sorgsen?

-- Ja.

-- Varfr r du sorgsen? Har jag frtrnat dig?

-- Du! Nej, Erland! Jag vet icke, varfr jag r sorgsen... Dock, mhnda
r det drfr, att vi en gng skola skiljas...

-- Skiljas! utbrast Erland bleknande. Vill du icke alltid stanna hr?

-- Jag ville alltid vara hos dig, men jag mste flja min fader. Ja, nr
jag tnker drp... ser du, jag har icke tnkt drp frut... men nu tror
jag, att jag skall d, nr jag skiljes frn dig. Jag vandrar lngt, lngt
bort, allt lngre bort frn dig, Erland. D du kommer hit om kvllarne,
r Singoalla icke hr; men hon lngtar hit och skall d av sin lngtan.
Kanske skall du grta, Erland, och ropa mitt namn, och jag kan nd icke
komma...

Singoallas gon fylldes av trar, och snyftningar hvde hennes barm.

Erland var blek och stum. Han hade frut icke tnkt p skilsmssans
mjlighet. Han slppte Singoallas hand, och trar framtrngde ven i hans
gon, ty den mystiska krleken hade enat deras hjrtan, s att gldje och
smrta och pulsslagens gng voro desamma hos bda. Men d Singoalla sg
den fuktiga glansen i Erlands gon, ville hon le fr att gra honom glad,
och hon sade:

-- Var icke ledsen! D Singoalla r borta, skall du snart glmma henne
och ter vara lycklig.

-- Glmma dig! sade Erland och steg upp. Nej, jag glmmer dig aldrig, jag
skiljes aldrig ifrn dig, jag fljer dig, vart du gr.

-- Vill du det? ropade Singoalla med strlande gon. Vill du skiljas frn
din fader och moder och din skna borg och allt annat du lskar fr att
flja mig?

-- Ja, svarade gossen.

-- D skola vi vara man och hustru; du skall vara min herre och jag din
slavinna; jag skall under vandringen bra dina brdor, om kvllen svalka
dina ftter med det kalla vattnet, under vilan steka ditt villebrd,
rcka dig bgaren, d du r trstig, sjunga fr dig, d du r ledsen, och
lida allt vad du lider. Det skall jag gra grna, ty jag vet, att du
lskar mig.

-- Nej, sade Erland, s skall det icke vara, utan jag skall bra dina
brdor, ty mina skuldror ro starkare n dina; jag skall jaga det
villebrd och plocka de br, som smaka dig bst, till vr mltid; du
skall icke vara min trlinna, ty det vill jag icke, och det hves icke.
Men man och hustru skola vi vara.

-- Vill du icke nu genast vara min man? sade Singoalla. Jag skall gra
dig drtill, ssom det tillgr hos mitt folk.

Och Singoalla framtog en liten platt sten, fst vid en kedja, som hon bar
kring halsen. I stenen var mnskran inristad -- symbolen av hennes folks
Gud _Alako_.

Denna sten lade hon i Erlands hgra hand och frgade, om han ville lska
henne som sin enda kvinna intill dden och svrja henne en trohet, mot
vilken den ringaste frbrytelse skulle ge henne rtt att taga hans
jordiska liv och med sina bner stnga fr honom himmelens port. Drtill
svarade Erland ja. D tog Singoalla stenen med mnskran i sin hgra
hand, avlade samma lfte och tillfogade efter sitt folks bruk, att hon
ville vara sin trogne mans trogna slavinna och lida allt av hans vrede
men ingenting av hans otrohet.

Sedan detta var gjort, sade Singoalla: -- Nu r du min man, Erland, och
jag r i allt lydig din vilja. Och nr hon sagt detta, kastade hon sig p
kn i grset, hjde armarne mot den nytnda mnen och talade ord p ett
tungoml, som Erland ej frstod:

-- Han r min, den ende jag lskar! Veten det, alla kvinnor, och blicken
ej p honom, ty han r min och fraktar er alla. Tack, gode Alako i
himmelen, ty han r min, den ende jag lskar!

Vid ett annat tillflle skulle Erland undrat ver, att Singoalla nu
kallade honom sin man, ehuru inga ringar voro vxlade, intet brllop p
vanligt stt hllet och ingen vlsignelse uttalats ver dem av en Herrens
tjnare. Men nu tnkte han ej p sdant; det lfte, han svurit, knde han
ingen svrighet att hlla, ty Singoalla var hans sjls enda lust; han
tnkte blott p att kyssa Singoallas mun, vila vid hennes barm och flja
henne till vrldens nde.

-- Stt dig bredvid mig, sade flickan, och hr en sgen, som gr bland
min fars folk. De sga, att den man och den kvinna, som druckit
varandras blod, skola knna livets sorg och gldje, hlsa och olust p
samma tid och p samma stt; att de kunna tala till varandra med
tankarne, fastn de ro p lngt avstnd, och att deras hjrtan aldrig
skiljas. Tror du det?

-- Jag vet icke, men jag har hrt, att vnner, som ville stifta ett evigt
frbund, blandade blod med varandra. Singoalla, fortfor Erland, jag vill
dricka av ditt blod; vill du dricka av mitt?

-- Ja, hellre n av knens klla, svarade Singoalla.

Erland blottade sin vnstra arm, ty den vnstra armen r nrmast hjrtat;
men d han upptog sin jaktkniv fr att tillfoga sig ett sr, bad
Singoalla, att hon skulle f gra det. Drtill samtyckte Erland. Flickan
drog sin dolk, stack hans fina udd i sin lsklings arm och uppfngade med
sina lppar den lilla prla av ungdomsblod, som framsipprade.

Drefter blottade hon sin vnstra arm. Med dolkens udd framlockade hon en
droppe av sina drors saft, som av Erland bortkysstes begrligt; ja, han
hljde armen med kyss p kyss och lade den kring sin hals.




=Tvekampen.=


Men vilken r den skepnad, som uppstiger i det bleka mnljuset och med
sin tysta nrvaro hotar de lskande?

Singoalla spritter till och ropar: -- Assim!

Ett dovt, smrtsamt skratt svarar till hennes rop.

Erland flg upp och drog sin jaktkniv fr att g mot frmlingen.
Singoalla fattade om hans vpnade hand, men han ryckte sig ls. Den
svarte Assim sg kniven glimma i mnens sken; han avkastade sin kappa,
gjorde ett sprng tillbaka, medan hans hand skte dolken i bltet, och
han sade:

-- Hvdingens dotter och slottsherrens son! Stackars Singoalla! Kvinnorna
i lgret skola hna dig och mnnen frakta dig!...

Och i det han talade s, slungade han dolken mot Erlands huvud. Men
Assims hand felade; vreden och skymningen bragte den skicklige
dolkslungaren p skam. Erland gick emot honom med hjd kniv. Assim gjorde
ett sprng tillbaka, ett vigt sprng: han strckte ut sina armar, hans
svarta ga fljde det hotande vapnets rrelser, fingrarne ppnade sig fr
att i rtta gonblicket gripa om Erlands lyfta hand, och den smidiga
kroppen bjde sig fr att med ett ovntat sidosprng undvika hugget, om
handen ej kunde avvrja det.

-- Assim r utan vapen, nd t Assim, ropade Singoalla och frde hnderna
vilt genom sitt hr.

-- r du vapenls? sporde Erland och snkte sin hand.

-- Ja, svarade Assim, men jag r en man.

Erland kastade jaktkniven i grset fr att efter nordisk sed utan vapen
kmpa mot vapenls.

Erland, den blonde gten, var sjutton r, skggls och lngt ifrn
fullvuxen; Assim, den mrke ttlingen av folket frn Ganges, hade vandrat
i tjugusex somrar, orknat de tv, hans moder burit honom p sin rygg.

De g emot varandra, de lyfta armarne, de trycka brst mot brst; deras
dror svlla, deras senor strckas, deras muskler spnnas frn hjssan
till fotabjllet.

Men nu r segern avgjord. Den blonde gten har kastat den mrke
frmlingen till marken; hans kn trycker hrt mot den fallnes brst, och
handen griper kring hans strupe.

D ilar flickan till kmparne att beveka segraren, bedja fr den
vervunne. Erland lyssnar, slpper sitt tag och reser sig.

Assim stiger upp, men hans blick r hftad vid jorden. Han tager sin
kappa, sveper sig i henne och smyger bort.

-- Ve mig! ropar Singoalla. Han skall omtala allt i lgret. Min fader
skall sl mig, mnnen frakta mig och kvinnorna hna mig!

-- Nej, sade Erland, det skall icke ske.

-- Nej, upprepade Singoalla, det br icke ske, ty vi ro man och hustru.

-- Kom, sade Erland, jag fljer dig till lgret fr att tala vid din
fader. D jag r vid din sida, har Singoalla intet att frukta.

-- Min man, sade flickan.

-- Min hustru! sade gossen, lyfte henne i sin famn, bar henne ver bcken
och gick med henne in i skogen.




=Lgret.=


Skogen, som omslt svedjelandet, liknade i mrkret en ogenomtrnglig
svart mur, p vilken himmelens stjrnstrdda tak vilade. P det ppna
fltet flammade stockeldar, i vilkas sken skuggor rrde sig och hr och
dr ett tlt skymtade. Dr var ett vimmel av mnniskor och djur, av mn,
kvinnor, barn, hstar och hundar; ett sorl av rster frn grvsta bas
till gllaste diskant, sng, strngaspel, visselpipors skrande ljud,
trumslag, hundskall, barnskrik, lugnt samtalande karlrster, grlande,
pipiga kvinnostmmor, dn av hammare, som fllo p ngon sprucken
kopparkittel eller formade gldrda jrnstycken till hstskor och
pilspetsar -- allt detta blandade sig till ett ronslitande, frvirrat
och frvirrande samljud. Med Singoalla till vgvisare, med hennes hand i
sin skred Erland, ett ml fr nyfikna blickar och anmrkningar p en
rotvlska, som han ej begrep, genom hopen, mellan flockar av mn, som
to, drucko, spelade trning, slipade knivar och svrd -- mellan kvinnor,
som rrde i grytor, matade barn, lagade klder, samtalade och kivades --
mellan nakna gossar och halvnakna flickor, som lekte, rfilades och
klstes, skrattade och grto -- mellan hstar, vagnar, tunnor, bohag och
redskap fram emot hvdingens, Singoallas faders, tlt.

Samma afton, medan Singoalla var hos Erland, hade den vntade hopen
kommit till lgret och hvdingen tillknnagivit, att uppbrottet skulle
ga rum om morgonen av andra dagen drefter. Drav denna ovanliga
livlighet i lgret.

Hvdingens tlt stod sderut nra skogsbrynet. Hr var oljudet ej s
stort, trngseln ej heller. Stammens ldste och bste mn voro dr
samlade; ven sgos dr ngra kvinnor, som tyst men ivrigt samtalade
sinsemellan, d Erland och Singoalla nalkades. Dessa kvinnor voro Assims
moder, systrar och frnder; alla fste de sina gon p hvdingens dotter,
d hon vid Erlands sida gick dem frbi. Gumman, Assims moder, liknade vid
eldskenet, mhnda ven vid dagsljuset, en otck hxa. Hennes lnga,
krokiga nsa tycktes hava vuxit fram ur ansiktet till frfng fr de
djupa gongroparna, de ihliga kinderna... alldeles som d vid
jordbvningar bergen hjas och jordlagren dromkring instrta... hennes
rda gon flammade, och lpparne, som saft- och kraftlsa hngde kring
det tandlsa gapet, grinade vedervrdigt. Kringens hemska ansikte
uttryckte ilska och hmndlystnad, ty Assim hade redan omtalat, vad han
rnt vid bcken; men det uttryckte ven undran, d hon sg riddarens son
vid Singoallas sida.

Vid Erlands syn reste sig stammens ldste och bugade. I tltppningen
stod hvdingen sjlv, samtalande med Assim. Bda tycktes verraskade av
den blonde ynglingens ankomst. Assim smg undan, i det han snde
Singoalla en dyster sidoblick. Hvdingen frde hnderna till pannan och
bugade fr Erland, men hans halvt nedslagna gon fste dock mellan de
svarta gonhren en glimmande blick p dottern.

Flickan var blek, men hon hvade ej, ty hennes hand vilade i Erlands.

Erland sade, att han ville tala vid hvdingen utan annat vittne n
Singoalla. Hvdingen frde honom stillatigande in i tltet.

Vad dr talades, vet ingen, men efter en halv timme lmnade Erland tltet
med lugn p sin panna, fljd av Singoalla, som stolt mtte Assims moders
och de andra kvinnornas blickar, samt av hvdingen, vars ansikte bar spr
av hans sinnes oroliga tankar. Kommen ett stycke in i skogen skakade
Erland hand med hvdingen, kysste Singoalla och sade:

-- Jag r redo den utfsta tiden.




=Avtget.=


-- Huru r det med Erland? Han r dyster och talar fga, sade fru Elfrida
till sin man, herr Bengt.

-- Han lider av ensamheten, svarade riddaren, sedan han med betnksam min
tagit en klunk ur bgaren, varefter han lt blicken flyga hn till de
blnande bergstopparne, som syntes genom det smala fnstret: han lider av
ensamheten, och detta r ej underligt. Skogen passar ej mer fr honom; vi
skola i hst snda honom till konungens hov att dr lra _mores_ och
ridderliga vningar.

Fru Elfrida avbrt samtalet, s snart det vidrrde denna strng, ty hon
kunde allena med vemod tnka p den stund, d unge Erland skulle frn
fader och moder ut i vida vrlden.

Men Erland satt nu i klostrets bokrum vid pater Henriks sida och lste
vid det dunkla ljuset frn det hga bgfnstret i romaren Virgilius'
herdedikter, och d herden Meliboeus klagade:

  Nos patri fines et dulcia linquimus arva,

klagade Erlands hjrta med honom, och han lyssnade tankspridd till
paterns utlggning av skalden, ehuru denna utlggning var vida saftigare
-- vartill ej tarvades mycket -- n de traktiga kommentarier av salig
Maurus Servius, som stodo skrivna med rtt blck i foliantens marginal.

Erland hade, innan han gick till klostret, strvat genom alla vrr och
vinklar av slottet, talat vnligt med alla husets tjnare, beskt alla
sin barndoms lekstllen, icke frglmmandes branten, frn vilken han
plgat hoppa i sjn; han hade beskt dem fr att sga dem farvl, och
frst nu knde han, huru kra de voro honom, ehuru han s mngen gng
lngtat fjrran frn dem ut i vrlden.

Han tnkte p sin kre fader, sin lskade moder. Han tnkte ock p
munken, sin gode lrare, som satt vid hans sida, och han vlsignade honom
tyst fr den kunskap, han genom honom frvrvat i skrivkonsten; ty s
trstade sig Erland: Jag skall snart hugna mina frldrar med ett brev,
som skall sga dem, varfr jag frsvunnit, att jag mr vl, och att jag
snart skall tervnda som en stolt riddare, rik p ra och stordd.

Fr detta ndaml hade han ock lsgjort ett blad ur ett breviarium och
gmt det hos sig; p detta blad skulle brevet skrivas.

-- Du r trtt nu, sade pater Henrik, d han mrkte Erlands
tankspriddhet. Gott, vi skola sluta... _claudite jam rivos, pueri, sat
prata biberunt_.

Patern slog igen boken och fastlste henne i bokskpet.

-- Farvl, sade Erland och tryckte paterns hand. Min gode lrare, tillade
han, jag vill i afton hava er vlsignelse.

Patern lade sin hand p hans huvud, lste vlsignelsen och slt honom i
sin famn, ssom han stundom ven annars plgade gra.

Nu hrdes buller utanfr murarne. Portvaktaren, brodern Johannes,
glntade i drren och underrttade priorn, att en hop av det frmmande
folket, frd av sin hvding, nskade intrde fr att tacka priorn fr
hans vnlighet och sga farvl, ty fljande dagen mot middagstiden mnade
de bryta upp. De hade redan varit p Ek och till riddaren framburit
skyldig tack fr visad gstfrihet.

Patern svarade: -- Lt dem komma!

Under tiden axlade Erland sin kappa och gick.

Pater Henrik mottog det frmmande folkets ombud i klostrets refektorium.
Alla munkar voro nrvarande. Hvdingen steg fram, talade och bugade.
Patern svarade p hans ord vltaligt. Allt tillgick hgtidligt och
tillika vnligt. Men medan hvdingen och patern talade, irrade de
vandrande mnnens blickar kring rummets vggar och fste sig vid de
skinande krl, som stodo p ekbordet, och icke mindre vid de bilder av
den heliga jungfrun och barnet, vilka stodo dr i vggfrdjupningarna.
Men andakt var det vl icke, som skimrade i deras gon, d de sgo
himladrottningens gyllene krona eller de silversirater, som i fina ogiver
och rosetter omgvo henne. Ej heller var det vl vrmen i rummet, som kom
en av mnnen att, dold av de andra, avlyfta krokarne i det till drren
nrmaste fnstret; ty om vrmen varit orsaken, skulle han vl ppnat det,
men s gjorde han icke.

Vi lmna klostret och g till slottet fr att vervara Erlands tysta
avsked. Kvllen r lngt framskriden, och klosterklockornas ljud, som fr
slottets invnare r tecknet att g till sngs, har lngesedan svvat
ver sjn och, milt buret av klippornas ekon, sjunkit till vila i skogen.
Riddar Bengt och fru Elfrida slumra redan; sovkammarens nattlampa sprider
frn en frdjupning i vggen ett matt sken, vari skuggorna fladdra med
oskra former men samla sig lngt bort, mrkare och djupare, kring
alkovens omhngen. Drren till salen str halvppen; hon ppnas sakta
helt och hllet. P trskeln, dold av mrkret, stannar Erland. Han vill
smyga bort till de gamla, skda deras ansikten n en gng och sga dem
farvl s tyst, att de kunna frnimma det som en drmvilla; men
lderdomens smn r ltt, de kunna vakna, rdsla kmpar med hjrtats
lust, han trs icke g. Han lutar pannan mot drrposten och lyssnar till
de kra sovandes andedrag. Hans kind r blek och hans gon trade. Han
tervnder den vg han kommit. Han skyndar, ty det frekommer honom, som
om korridorens och trappavsatsernas helgonstoder rrde sig och strckte
hnder efter honom. Han lockar till sig Kck, vadar ver sundet, som
skiljer n frn landet -- ty fallbryggan r, som vanligt om natten,
uppdragen -- och frdjupar sig i skogen, fljd av sin trogna hund. Han
br sina smsta klder, och icke ett enda mynt finnes i fickan p hans
slitna livrock. Grdeln, som omsluter hans liv, tillika med jaktkniven,
som hnger i grdeln, r det enda ting av vrde, som han medtagit frn
sin faders borg.

Frmlingarnes hvding hade sagt till riddar Bengt och patern, att hans
folk skulle avtga fljande dag vid middagstiden. Han hade kanske sina
skl att sga s till dem; till Erland hade han sagt: -- Kom fre
midnatten, eller du kommer fr sent.

Allt var redan frdigt till uppbrott, d Erland kom till svedjelandet.
Oroligt hade Singoalla vntat honom. Nu mottog hon honom med ett
gldjerop, dr hon, insvept i en brokig kappa, satt i sin faders vagn p
en bdd av tcken och sjlv tyglade de sm lurviga kamparne, som otligt
skrapade marken. Bakom stod en lng rad vagnar, frspnda med hstar
eller oxar och fullastade av kvinnor, barn och bohag. Hljda i sina
kappor stodo de gifta mnnen bredvid vagnarne, envar vid sin vrdnad och
sin egendom. De unga ogifta karlarne bildade en med spjut, bgar och
knivar vpnad eftertrupp. De vergivna eldarne belyste tavlan. I spetsen
fr vagnarne voro blossbrare stllda.

Hvdingen vandrade tillbaka frn sina egna packvagnar, som brjade raden,
ned till den sista fr att vertyga sig, att allt var rtt. Han hade
hftigt sporrat sitt folk till ilfrdighet, hans blick var orolig, och
han, den annars s djupt bugande, hade nu knappt givit sig tid att hlsa
sitt bands nya medlem, sin dotters make och riddarens son, med en
vrdsls nick. Detta mrkte Erland knappt, ty han hade endast ga fr
Singoalla. Sedan hvdingen gjort sin rund, gav han med en klocka tecken
till uppbrott. Blossen flmtade mellan granarna, den ena vagnen efter den
andra uppslukades i den svarta skogen, och snart var svedjelandet tomt.

S skred tget fram, s fort som mrkret och den olndiga marken tillto.
Singoalla hade stigit av vagnen och gick bredvid Erland, som ledde
spannet vid tyglarne. Stjrnorna glimmade ver trdtopparne, och bakom
sig hrde de lskande en ftonig, svrmodig och likvl tck sng, sjungen
av ngon bland de vandrande mnnen. Mellan skrovliga klippor, genom tysta
dalar gick frden under den korta frsommarnatten.

sterut brjade mrkret glesna. Det genomsilades av ett kyligt
ljusdunkel, en sakta klarnande gryning, vari stjrnorna bleknade och
frsvunno.

Assim, som hela natten suttit till hst, hll in vid sin moders vagn,
bredde en kappa ver henne mot morgonkylan och talade ord, som hvas en
son, men med halvt bortvnt ansikte, ssom han vanligen gjorde till
henne, ty han knde sig frnedrad av att vara av henne fdd till vrlden.
Den frestllningen hade hon sjlv ingivit honom och hllit vid liv, d
hon som oftast ordade om sitt eget dymrka blod och om hans faders
purpurrda, hans farfaders n mer purpurrda, hans farfars faders n mer.
-- Du r av heligt offrareblod, Assim. Dina frfder hade guldhr och
blklintgon, de voro gudars likar, och deras skugga var vlsignande. Du
r den enda i detta vandrareband, som r av prsterlig konungatt. Din
farfaders farfader var ljuslockig, har man sagt mig, och mindes och
frstod det heliga fornsprkets alla sgner och helgade med dem vrt
folks brudar, barn, hjordar och eldar. Din farfader var mrk men ej ssom
din fader, och nnu hundrarig lste han ngra av de gamla mktiga
bnerna och frstod dem. Din fader, som var ovillig och trg att lra,
men hgad och snar att befalla, mindes och frstod blott ngra av deras
ord. Dock flera n han givit dig i arv. Du r mrkare n din fader. Du r
en mula, Assim. Din moders blod, din farmoders och din farfars moders ha
gjort solhstens ttling till en mula. De gudasner, som ledde
vandrarefolket ur Assaria, hade inga gudadttrar att gra till mdrar.

I dylika ordalag hade hon talat till sin son alltifrn hans barndom.
Assim srjde ver sitt mrka blod och beskyllde det fr tillskyndelser
till de ord och grningar, som han blygdes ver och ngrade. Men av
purpurrtt fanns kvar i hans dror tminstone s mycket, att det kunde
gra sig knnbart och taga vldet i morgonrodnadsstunder. D hnde, att
frn hans lppar kommo ord, som frvnade vandrarefolket och beundrades
av Singoalla, men som varken hon eller de andra rknade Assim till ra,
emedan de trodde, att det var frfder, som talade med hans mun.

Assim red hn till eftertruppen. Erland och Singoalla gav han icke en
blick. Med hnryckning, underligt skuggad av smrta, sg han mot ster,
mot dagerkllan, ver vilken blekrda skyar strimmade sig. De
genomdallrades starkare och starkare av frgvrme. Det blekrda vart
hgrtt, det hgrda djupt rosartt, som kantade sig med silver, gmde
silvret under brm av smltande, eldmttat guld, vckte fgelsngen i
skogen till jublande liv och bredde prlglitter och regnbgeskimmer ver
markens daggvta mossa.

Assim hade stigit av hsten. Han stirrade med frklarat anlete in i de
verjordiska frglekarne och sade:

-- _Usas, Usas_, himmelens dotter, hell dig, ungm Morgonrodnad! Ljusets
stridsmn, dina kmpar, feja sina vapen, spnna de rda hstarne fr din
vagn och ppna dig himmelens port. Du fattar den heliga ordningens tyglar
och far med frgblnkande hjul upp p lagstadgad vg, ett ljuvligt
frebud t den hrliga _Srya_. I dig r alla varelsers ande, till
rrelse vcker du allt som lever. Mrkrets makter fly vid din syn, du
stolta, segervana, fgringssvllande ungm Morgonrodnad.

Solkanten visade sig, och i brdhast stod hela den blndande skivan ver
synranden fr att med saktad iver lyfta sig hgre. Assim snkte sin panna
och bad:

-- _Srya_, jaga mrkret ur mitt sinne, dr det rder, medan jorden badar
i din glans! Sol, hrliga drottning, lyssna frn din hga eldskimrande
vagn till sonen av fder, som gnat dig tusen snger, otaliga offer! Hav
frbarmande med mig! Jag r en man, frnedrad av obesvarad krlek. Mitt
blod r frgiftat. Jag nskar frdrv och dd ver en vit, som tillbedes
av henne, som har frtrollat mig. Mitt i din strlglans r det natt fr
mina gon. _Srya_, medlidsam i ditt majestt, rck den sjuke ett blad
frn den krans av hlsoblomster, som smycka ditt skinande nne! Vill du
giva mig Singoallas hjrta? Vill du det ej, s lgg mig bland dem, som
skdat din hrlighet och icke skda den mer!

Detta var en behaglig vandring, tyckte Erland, och hans brst svllde av
en enda knsla, som ropade: Fram, fram genom den skna vrlden! Han sg
p Singoalla; hon var en nyss utvecklad ros, frisk av morgondagg.

Men morgonen hade ej frjagat det nattliga moln, som vilade p hvdingens
panna. ven hos honom ropade en knsla: Fram, fram! men det var en
ngslande knsla. Han ilade outtrttlig frn vagn till vagn och eggade
mnnen att skynda. Timme efter timme frled, och solen stod redan hgt;
hstarne badade i svett, kvinnorna voro trtta och knotade. Men hvdingen
ropade: -- Fram! piskorna smllde ver de trtta dragarne, och
vagnshjulen gnisslade p sina ntta axlar.

-- Hvding, sade Erland till Singoallas fader, skall du icke snart bjuda
rast? Vet du ej, att dragare tarva vila, foder och vatten? Se, dr borta
flyter en bck. Lt oss vattna hstar och oxar!

-- Dr, sade hvdingen och pekade mot en sakta sluttande hjd, som var
helt nra, dr skola vi vila.

Mer svarade han ej, ty i detsamma sprngde fram till honom en ryttare.
Det var Assim. Han viskade ngot i hvdingens ra. Dennes ansikte
mrknade n mer, och hans gon skto en orolig blick. Han sade intet, men
han kallade ngra av de ldre mnnen till sig och utdelade med lg rst
befallningar.

Emellertid skred tget uppfr den skogkldda kullen. P toppen var en
sltt. Hr frnspndes dragarne, vagnarne stlldes i en ring och
hopbundos med rep, s att de bildade en vagnborg. Dr inom samlades nu
folk och hstar. Vapen framtogos och lades i en hg kring en vldig ek,
som stod mitt p den grna planen. Undrande frgade Erland hvdingen, vad
detta skulle innebra.

-- Varsamhet hves ett folk, som har mnga fiender, svarade denne och
gick s till ett hemligt rdslag med de ldre mnnen, medan de yngre
fodrade hstarne, och kvinnorna buro vatten frn en klla eller tillagade
middagsmltiden.

Kring Singoalla samlade sig stammens unga flickor; de glammade muntert
och sgo med frstulna blickar p den blonde ynglingen, som de alla funno
vacker och i hjrtat trdde att ga till man. -- Du r lycklig,
Singoalla, sade de, och Singoalla nickade glatt. Men bland de unga
flickorna, som talade med Singoalla, var ingen av Assims systrar eller
frnder. De voro samlade fr sig sjlva, och Assims moder var mitt ibland
dem.

Under tiden granskade Erland de vid eken lagda vapnen, spnde bgarne fr
att fresta deras kraft, underskte eggen p svrden och sjng en munter
visa.

-- Det var lyckligt, att vi ga honom bland oss, sade en ldre man till
hvdingen. Han skall vara vr gisslan.

-- Men han r farlig, sade en annan. Det r en fiende mitt ibland oss.

-- En smndryck! viskade hvdingen.

Efter ndat rdslag gick Assim bort och talade med sin moder.

Drefter satte han sig ter p sin kamp och red, fljd av tre eller fyra
unga karlar, ven till hst, ur lgret nedfr hjdens sluttning.

Kvinnorna framfrde nu matvaror och uppdukade dem i grset. Bandet
samlade sig i skilda flockar kring anrttningarna. Hvdingen, hans
slktingar och bandets ldste intogo sin mltid under eken. Erland bjds
att sitta vid hvdingens sida; bredvid Erland satte sig Singoalla. En av
Assims systrar betjnade laget. Hvdingen framstllde till Erland ondiga
urskter fr mltidens torftighet; men Erland brt sitt brd och delade
det med Singoalla.

Men om maten var torftig, kan ej detsamma sgas om drycken. Assims syster
frambar bgare till laget; tre, som stlldes framfr hvdingen, Erland
och Singoalla, voro av sknaste silver, konstrikt arbetade. Erland tyckte
sig igenknna dem och utbrast undrande:

-- Vad dessa bgare likna andra, som jag sett i klostret! Ja, denna synes
fr mina gon underligt lik den heliga pokal, som str p klosteraltaret,
fylld med nattvardsvin.

Singoalla bleknade och snkte sina gon, ty hon anade, huru det var. Men
Assims syster fyllde bgarne. Alla, utom Singoalla, drucko, och Erland
fann smaken ljuvlig.

Nu hrdes frvirrade rop. Det vart oro i lgret. Assim hade tervnt; han
skyndade till hvdingen och samtalade tyst med denne.

-- Vad r p frde? sade Erland.

-- Vi skola hlla en vapenvning, svarade hvdingen kallt och befallde
Singoalla g bort till de andra kvinnorna. Dessa med alla barnen hade
samlats avsides p en flck inom vagnborgen. Singoalla gick; hennes kind
var blek, hennes gon sljade.

Karlarne samlades kring eken och vpnade sig. Hvdingen frde Erland in i
hopen och bad honom i tid vlja, innan de bsta vapnen vore tagna. Men d
Erland lutade sig ned, gav hvdingen en vink; ett rep kastades kring
Erland, och innan han hunnit varsna sveket, var repet slingrat kring hans
armar och ben, s att han ej frmdde gra motstnd eller ens rra sig.
Hans gon flammade, hans dror svllde; men hvdingen sade till mnnen:
-- Bind honom vid eken!

Nr detta skett, ilade alla fram till vagnarne. Ur kvinnornas hop hrdes
ett skri; det var frn Singoalla, d hon varsnade vad som skett. Hon
ville hasta till Erland, men Assims moder fattade med sina skinntorra
fingrar hennes lockar och vste: -- Det r du, som bragt skam och olycka
ver oss. Ve dig, ve dig! Din blonde lskare skall d, han skall slitas i
stycken, han skall frtras av gift... ja, du! giftdrycken, lagad av min
hand, rasar i hans inlvor. Ser du, hans huvud sjunker mot brstet, hans
kinder gulna som det giftiga smrblomstret... det verkar redan.

Och medan hon talade s, fattade de andra kvinnorna i Singoallas armar
och flikarne av hennes klnning och verhljde henne med skymford.

Det fanns ven en annan varelse n Singoalla, fr vilken synen av
Erlands misshandling skulle varit odrglig. Det var Kck. Men man hade
ven tnkt p honom. Medan Erland satt vid mltiden, hade en av mnnen
lockat Kck ur vagnborgen ett stycke in i skogen och dr bundit honom vid
ett trd.

Utifrn hrdes rop och vapengny. En fientlig skara steg uppfr kullen.
Redan ven en pil, stridens frsta budskap, genom luften. Kvinnorna
trngde sig ttare tillsammans, tryckte sina barn intill sig och vnde
rdda blickar mot den sida av vagnborgen, dr mnnen stodo med spnda
bgar och fllda spjut, avvaktande angreppet.

-- Ingen nd t helgernarne, ljd en rst drutifrn, hugg ned dem
alla!

Det var pater Henrik, som talade s till en hop av riddar Bengts bnder,
som, vpnade med yxor, bgar och spjut, tgat ut fr att frflja det
frmmande folket.

Pater Henrik red en liten skymmel; kring sin munkkappa hade han spnt ett
blte, vari slidan till ett slagsvrd hngde; svrdet frde han i hand.

ven riddaren fljde tget men ovpnad, ty han tyckte det fga lna mdan
att pdraga ett pansar eller stra sitt goda svrds vila fr en dylik
fejd. Han gick i spetsen fr sitt folk, stdjande sig p en kpp, ssom
han plgade gra, d han var ute att se p krar och ngar.

Han vnde sig till sitt folk och kade vikten av paterns ord, i det han
sade:

-- Ja, hugg ned slddret och skona ingen, utom kvinnor och barn! De ha
illa lnat min gstfrihet. De ha skvlat klostret rubb och stubb och icke
ens skonat den heliga jungfruns gyllene krona eller nattvardsbgaren.
Svngen yxorna, svenner, som d I fllen trd i skogen!

Men innan skaran hunnit fram till vagnborgen, hade Assim, p ett tecken
av hvdingen, gtt fram till eken, dr Erland, nstan medvetsls av
dryckens verkningar, stod bunden. Assim hll en dolk i handen. Gulblek
och sklvande riktade han udden mot Erlands brst.

-- Hall! ropade hvdingen, som klivit upp p en vagn. Vad viljen I dr
borta? Kommen I med fientligt uppst, eller huru? Om s r, lt oss d
underhandla fr att se, om saken kan uppgras i godo.

-- Ingen underhandling, du tempelskndare! ropade patern och red fram mot
vagnborgen hastigare n folket hann flja honom.

-- Se dit och lt beveka er, sade hvdingen och pekade p eken, som
syntes hgt ver vagnborgen, emedan hon stod p kullens topp.

-- Erland! utbrast patern bleknande.

-- Ja, riddarens son. Nrmen I eder n ett steg, s giver jag en vink och
jrnet sttes i hans brst.

-- Frbannelse ver dig, hedning! ropade patern.

-- Ett steg! sade hvdingen och hjde sin hand. Assim lyfte dolken och
hpnade ver att knna en vllustig blodtrst.

-- Hll! skrek patern och vinkade svl till hvdingen som till riddaren
och hans folk, som redan fylkat sig fr att rusa mot vagnborgen.

-- Vad r p frde? sporde riddaren.

-- Dr! Se! Hll! Icke ett steg fram!

ven riddar Bengt bleknade och hade knappt styrka att ropa till sitt
folk:

-- Tillbaka!

-- Underhandling? Ja eller nej? frgade hvdingen, medan hans mrka
karlar, brst vid brst, halvt beslutsamma, halvt darrande, vntade
stridens brjan.

-- Underhandling! svarade riddaren.

-- Beviljen I oss fritt avtg?

-- Ja.

-- Med allt vad vi ga? Mrk, att vi ga vad vi tagit! Det r vrt
begrepp om gandertt. Sledes fritt avtg med allt vad vi ga?

Riddaren svarade ej men fste tigande sin blick p pater Henrik.

-- Utlmnen tminstone nattvardskalken och den gyllene kronan! Det vriga
mn I d behlla, sade patern med en suck.

-- Bah, infll hvdingen, lt oss ej vara smaktiga! Sledes fritt avtg
med allt vad vi ga! Pojken skall oskadd utlmnas, om I svrjen p er
frlsares bild att varken sjlva oroa oss p minsta vis ej heller drtill
egga andra.

-- Jag skall efter bsta frmga gottgra klostret dess frlust, viskade
riddar Bengt till patern med en blick av hemsk oro p Assims lyfta dolk.
Lt oss g eden, och m de draga bort!

Med en ny suck framtog pater Henrik ett krucifix, som han bar i en kedja
kring halsen.

-- Allt fr den kra gossen. Men huru har han rkat i deras hnder? Jag
begriper det icke.

Riddaren och patern gingo bda den skade eden.

-- Snk svrdet och ls fngen, ropade hvdingen till Assim.

-- Nej, nej! skreko flera rster. Utlmnen icke vr gisslan! De skola
sedan angripa och nedgra oss.

-- Lugnen er, sade hvdingen p sitt folks sprk. Dessa nordiska
mnniskor ro ett underligt folk. De hlla vanligen, vad de lova, till
och med utan bde ed och handslag. Men i alla hndelser ro vi ju frdiga
till frsvar... dle herre, sade hvdingen till riddar Bengt, tro icke,
att vi med vld frt eder son med oss! Han har sjlv infunnit sig i vrt
lger i akt och mening att flja oss p vr vandring genom vrlden, ty
han har frlskat sig i min dotter och vill icke skiljas frn henne.

-- Du ljuger, sade riddaren. Men jag byter icke ord med dig. Drag dina
frde och frukta himmelens straff!

-- Ja, drag dina frde, amalekit! rt pater Henrik.

Hvdingen bugade p sitt vanliga stt och frde hnderna till pannan.

Emellertid lstes Erland frn trdet och framfrdes av tv mn. Hans hy
var gulblek, hans gng vacklande och hjrnan s frvirrad, att han icke
visste, var han var eller vad som hnt. Han mste lyftas ver vagnarne,
och nr han var utanfr skansen, hos de sina, sjnk han till marken.

-- Vad haven I gjort min son? utbrast riddaren frfrad, upplyfte Erlands
huvud och betraktade honom.

-- Intet, svarade hvdingen frn sin frskansning. Mhnda r det
skrmseln, som verkat detta.

-- Skrmseln, upprepade riddaren med en ljungande blick. _Min_ son skrmd
av edra lmska dolkar? Nej, han var aldrig rdd, kan aldrig vara det.

-- Det r sannolikt, anmrkte pater Henrik, att vreden uttmt den bundne
gossens krafter.

Vi vilja nu i f ord sga, att Erland hemfrdes till Ek slott samt att
riddaren och patern drogo tillbaka med sitt uppbdade folk.

Knappt hade de avtgat och hvdingen utsnt kunskapare fr att vertyga
sig, att avtget var verkligt, frrn han befallde, att Singoalla skulle
framfras till honom.

Flickan, som hitintills kmpat en ffng strid fr att slippa ur
kvinnornas hnder, strtade till sin faders ftter. Hennes lnga hr
svallade i vild oordning; hennes ansikte bldde av skrmor, som den
gamla hxan, Assims moder, tillfogat henne med naglarne; hennes klnning
var i trasor.

Assims moder och de andra kvinnorna sprungo efter henne och samlades
under skrn kring hvdingen. ven mnnen flockade sig dit.

-- Rttvisa! rttvisa! skrek Assims moder. r det nu kommet s lngt, att
sonen till den dda hvdingen, en gudattling, fr skymfas av de; levande
hvdingens dotter? r Assim icke god nog t Singoalla? Vnta, vr slkt
r mktig... vr slkt r en hvdingeslkt s del, att din r mot den
som smuts r mot solglans.

-- Tig, kring, sade hvdingen, eller jag skr tungan ur din hals! Har
jag ngonsin glmt vad rttvisan krver?

-- Min far, ropade Singoalla och slog sina armar kring hans liv, den
blonde ynglingen r min man! Vi ha svurit varandra trohet p Alakos bild;
du kan aldrig taga honom frn mig.

-- Hon yrar, sade hvdingen. Var r Assim?

-- Jag r hr.

-- Hmta ett krus!

Kruset frambars av en kvinna. Hvdingen upplyfte det.

-- Assim, sade han, jag giver dig min dotter till kta, och till ett
tecken drp krossar jag detta...

-- Hll, utbrast Assim, ni vet icke om jag vill ha henne. Jag fikar ej
efter ett pple, vari en annan bitit.

Hvdingens gonbryn rynkades, och hans lppar sammanpressades. Men
fruktan fr Assims slkt, som var vidskepligt ansedd, riktade utbrottet
av hans vrede icke mot Assim, som grymt skymfat honom, utan mot
Singoalla.

-- Bort! ropade han och sttte henne frn sig. Jag vill visa, huru en
hvding skall skipa rttvisa, och frdmd vare den tunga, som djrves
smda mig fr vld! Dotter, du har skymfat ttlingen av en bland de tio
furstar, vilka frde vrt folk ur dess fders land, Assaria. Du visste
dig utsedd till Assims hustru, men du har vergivit honom fr en
frmling. Vl, sk denne frmling, hans krlek eller kld, hans miskund
eller avsky; men sk intet mer hos oss! Du r utsttt ur vrt band. G
till din frmling.

Jubel frn Assims frnder och vnner, som utgjorde en stor del av
bandet.

Hvdingen hade med denna tgrd tryggat sitt hotade vlde. Drp var den
berknad. Men vreden hade ven sin del dri. Nu, nr domen var flld, kom
ett styng i hjrtat, och han vntade, att rster skulle hja sig till
Singoallas frsvar.

Men alla jublade -- alla utom Assim, som stod tyst, och tv unga flickor,
Singoallas leksystrar, som gingo fram, omfamnade henne och grto.

Fr vrigt ett bifall, som skar in i hvdingens sjl.

-- Vr hvding r rttvis! ropade mnnen.

Men Assims moder dansade kring Singoalla och pekade p henne med fingret.
Och de andra kvinnorna, svl de ldre, vilka tnkte p Assim fr sina
egna dttrars rkning, som de yngre, vilka avundades Singoallas sknhet
och gillade sina mdrars tankar, ropade: -- G! Bort! G till din
frmling!

Singoalla frde lockarne ur pannan, vnde sig till sin far och sade:

-- Jag skall g, fader. Ja, jag gr grna till den blonde gossen, ty jag
lskar honom, och han lskar mig; han r min man, och jag r hans hustru.
Men ven dig lskar jag, och sedan jag terftt min man, skall jag
uppska dig, ty icke kan du frskjuta mig fr alltid, du, som r s god.

Singoalla vnde sig bort och gick ur lgret.




=Natten.=


Flickan vandrade genom skogen. Hon fljde de spr, som hennes folks
vagnar efterlmnat. Skymningen lg ver nejden, d hon, trtt, villrdig
och bvande, sg Ek slott hja sitt torn ver sjns gra yta.
Fallbryggan var uppdragen, och hon vgade icke med ropande giva sin
nrvaro till knna. Flickan satte sig p en sten vid stranden, gmde
ansiktet i sina hnder och grt. Hon tnkte p mycket: p faderns vrede,
kvinnornas hn, men mest p Assims moders ord, d hon sade, att hon
brddat den blonde ynglingens bgare med en giftdryck.

-- Hon ljg, ja, hon ljg, sade Singoalla till sig sjlv, ty hon ville
frjaga denna hemska tanke.

D vcktes hon ur sitt sorgliga grubbel av smygande steg. Hon sg flera
karlar nrma sig; hon steg upp; de rusade fram fr att fnga henne och
fra henne till slottsherrn. De hade i henne igenknt en kvinna,
tillhrig det band av hedningar, helgernare och giftblandare, som de
samma dag under riddarens, sin herres, och paterns ledning efterjagat.

D grep rdsla Singoallas hjrta, och hon flydde hastigt in i skogen.
Pilar susade frn bgstrngar; de trffade henne ej, men hon hrde deras
ddsbdande vin och flydde... flydde s fort den flmtande barmen tillt.
nnu lnge hrde hon bakom sig frfljarnes steg och rop; det var dock
mhnda endast blsten, som nyss brjat jaga i skogen. Stundom stannade
hon frfrad, ty mrkret gckade henne och lt henne i varje besynnerligt
formad buske se en fiende. Hon uppgav d ett skri och tryckte hnderna
mot sitt klappande hjrta. S flydde hon ter, lik en jagad hind, utan
att veta vart. Himmelen var hljd med svarta moln, som kade mrkret;
blsten tilltog, regn brjade falla. Det ven bland klipporna, det
rasslade i trden; det var som om varje freml i naturen ftt rst fr
att hota och skrmma henne. Vl fllo regndropparne svalkande p den heta
pannan och gvo henne styrka att ila vidare; men slutligen veko krafter
och sans. Hon sjnk ned i mossan under en gran.

Nr hon vaknade till medvetande och sg sig omkring, visste hon icke var
hon var. Mrkret hade insvept allt i en ogenomtrnglig slja, stormen
rt, och regnet skvalade ur brustna skyar. Hon ropade sin faders namn,
hon ropade Erlands namn, men hennes rst bortdog bland nattens vilda
toner. D hrde hon ett tjut i sitt grannskap. Det r vargen, tnkte hon;
han tjuter av hunger; han skall f ta mig, ty min fader har frskjutit
mig, och Erland r frgiftad av Assims moder. Och Singoalla steg upp och
gick dit, varifrn tjutet hrdes. Det frnams nu helt nra... Singoalla
sg ngot rra sig under ett trd... hon nrmade sig... hon knde en
luden best lgga tassarne p hennes brst... hon sjnk till marken...
djuret stod ver henne, vdrade p hennes ansikte, slickade det med len
tunga och uppgav ett glatt skall.

-- Kck! ropade Singoalla.

Det var den trogna hunden, som en man av det vandrande folket bundit vid
ett trd utanfr vagnborgen, kort innan sveket frvades mot Erland.

-- Ack, gode Kck, du r icke en varg, du vill icke lta mig d, sade
Singoalla. Men du r Erlands hund, och drfr lskar jag dig.

Singoalla mrkte, att Kck var bunden, och hon lste honom frn trdet.

-- Stanna nu hos mig, fortfor hon och fattade om hans hals, ty vet, gode
Kck, jag r gruvligt ensam, mycket rdd och mycket olycklig. Min fader
har frskjutit mig, och Erland r kanske dd. Men om han lever, f vi
dock icke trffas, ty hans fader och alla hans frnder, ja alla vita
mnniskor vredgas p mig och vilja dda mig. Min fader r en rvare, och
mina frnder ro giftblandare. Ack, gode Kck, jag r ensam och gruvligt
olycklig!

S talade Singoalla och grt. Men Kck gjorde sig ls och frsvann i
mrkret. ven han vergav henne. Han frstod ju ej hennes ord; han var
dessutom hungrig, stackars Kck, och lngtade vl till sin herre. Men
nej, han terkommer snart och lgger sitt huvud i Singoallas skte. Han
ville endast rra sig fritt en liten stund, ty han hade lnge sttt
bunden. Han stannade nu hos Singoalla hela natten, lyssnade tlmodigt
och likasom begripande till hennes klagan och slickade flitigt hennes
hnder. Det var det enda stt, varp han kunde uttrycka sitt medlidande.

Mot morgonen sjnk Singoalla i orolig slummer. Hennes spda kropp skakade
av kyla och utmattning. Hon vcktes av Kcks skall. En man stod framfr
henne.

-- Assim! utbrast hon och riktade p honom en frvirrad blick.

-- Ja, det r Assim, du olyckliga Singoalla, sade han. Jag har skt dig
hela natten.

-- Vad vill du mig?

-- Rdda dig, Singoalla, att du icke faller i de vitas hnder. Du r ju
ensam, olyckliga barn. Du r hungrig; hr ett brd! Du fryser; hr min
kappa! Stig upp, Singoalla. Om du icke lskar Assim, s lt honom likvl
rdda dig. Du r frskjuten av din fader, men jag kan icke vergiva dig.

-- G ifrn mig! Du och din moder, I haven ddat min Erland. Du r
frhatlig fr mina gon.

Assim teg och dolde ansiktet i sina hnder.

-- Assim, utbrast Singoalla hastigt. Du r god, jag skall icke visa dig
bort; nej, jag skall flja dig och jag skall lska dig, om blott du
uppfyller en enda bn.

-- Jag vill ju d fr dig; jag vill gra allt vad du vill, blott icke
lmna dig, sade Assim med ett ltt skimmer av gldje i sitt mrka
ansikte.

-- Vl, g till borgen och tervnd hit med Erland! Men kom ej tillbaka
utan honom! Vga ej komma utan honom!

-- Din Erland r dd, sade Assim, grymt sargad i hjrtat av dessa ord.

-- Du ljuger.

-- Nej, d jag skte dig, var jag ven i grannskapet av slottet. Jag
hrde folk tala och sga, att han r dd.

-- G d frn mitt ansikte och lt mig d, bad Singoalla och lutade sin
panna mot granens stam.

Assim stod orrlig; suckar hvde hans barm. ven Singoalla var tyst och
orrlig, dr hon satt med pannan tryckt mot granens hrda bark. D
nrmade sig henne Assim slutligen, lyfte henne i sina armar och bar henne
ett stycke. P samma kulle, dr vagnborgen nyligen varit, vntades Assim
av tv hstar. Han svepte Singoalla i sin kappa, band henne vid den ena
hsten, fattade tygeln, svngde sig sjlv upp p den andra och red mot
sder.

Kck fljde Assim och Singoalla.




=Giftdrycken.=


D Assim sade, att Erland var dd, talade icke sanningen ur hans mun utan
svartsjukan och hgen att rdda Singoalla.

Men Erland var nra dden; det fordrades den sista anstrngningen av hans
kraftiga natur och pater Henriks lkekonst fr att segra ver
giftdrycken. Patern upptckte sjukdomens orsak; brytningen instllde sig
snart nog, och Erlands liv var frn det gonblicket utom fara; men
efterverkningarna fortforo lnge och voro av frfrlig art, ty hans
sjlsfrmgenheter, i synnerhet hgkomsten av det frflutna, voro nstan
slckta. Knappt nog igenknde han sin fader och moder. Patern satt under
sjukdomens lnga dagar vid hans sng och frstrdde honom med sagor. Han
lyssnade och uppfattade med mda sammanhanget i de enkla historierna. De
sagor, patern berttade, valde han med srskild avsikt: de rrde sig
uteslutande kring unga riddare, som frhxats av bergsrn och
trollkvinnor, och som ur horn, brddade med gift, insupit krlek och
glmska av det frflutna. I Erlands sjl togo smningom dessa bergsrn
och trollkvinnor skepnaden av en ung skn flicka, mot vars bild han i
brjan log, men som snart frekom honom hemlighetsfull och frskrcklig.
Denna flicka var Singoalla.

Stundom undfll Singoallas namn hans lppar; men det skedde tanklst, och
ljudet av detta namn, frut s lskat, trngde d, liksom hade det kommit
ur en annan mun, helt frmmande in i hans sjl och fyllde honom med
ngest.

Han pminde sig oredigt det ventyr, han utsttt i det vandrande folkets
lger; han knde sina armar bundna och sg en dolk mttad mot sitt brst.
Men handen, som syntes honom fra denna dolk, tillhrde n en mrk man
med hemska gon, n en trolsk flicka, och denna flicka var Singoalla.

Dock lekte hans inbillning ven med spillror av ett sknare frflutet.
Han sg sig stundom frsatt till kullen vid bcken och plockade dr
blommor i sllskap med en flicka, som frefll honom ljuv och lskvrd.

Men denna kvinnobild bar icke Singoallas utan Helena Ulvsax' milda drag.
Och detta var icke underligt, ty Helena Ulvsax vakade ofta vid den sjukes
sng, och hans gon avspeglade d hennes anlete.

ntligen var Erland s terstlld, att han kunde g ut. Stdd p sin
moders arm och ledsagad av den ljuslockiga Helena vandrade han in i den
doftande skogen och insp himmelens friska luft. Tillflligtvis, eller
mhnda av vana, gick han den stig, han sjlv banat, till kullen vid
bcken, hans frra mtesstlle med Singoalla. Granen susade som vanligt
p kullens topp, bcken sorlade ock som vanligt, och samma blommor vxte
dr som frr. Erland satte sig vid bckens rand; en svag hgkomst av
ngot ljuvligt frflutet spelade genom hans minnes tcken och uppfyllde
hans brst med milt vemod. Han blickade upp, sg Helena vid sin sida och
frde hennes hand till sina lppar.

Men riddar Bengt hade nu beslutit, att Erland, nr han var ngorlunda
terstlld, skulle lmna fdernehemmet fr att i livets flod terhmta
mod och levnadslust och i krigets skola utbilda sig till man och
riddare.

Ingen nskade detta hellre n Erland sjlv. Han ville, ssom forntidens
krigare, genom mandom frvrva namn och ra. Ynglingarens lust fr
ventyr vaknade. Sommaren tillbragtes med tillredelser fr resan. Tjugu
man av riddarens underhavande utrustades fr att flja Erland. Han valde
dem sjlv bland bygdens raskaste svenner, och dagligen vade han dem i
vapen p slottets borggrd.

Hsten nalkades, och nu tog Erland farvl och drog, rikt frsedd med
vapen, hstar och penningar, bort med sin lilla skara. Vgen togs till
Kalmar, varifrn en skuta skulle fra ventyrarne till Tyskland, dr
Erland ville tillbjuda kejsaren sin tjnst.

Men innan Erland lmnade Ek slott, hade han och Helena Ulvsax svurit
varandra trohet.

D havets bljor dansade kring Erlands skuta och buro honom allt lngre
frn fosterlandets strand, hnde stundom, att besynnerliga tankar rrde
sig hos ynglingen. Namnet Singoalla genljd i hans sinne och frvirrade
det. Han p en gng avskydde och lskade detta namn. I dess klang lgo
krlek och svrmeri, gift och trolldom. Stundom glnste i hans hgkomst
bruna gon, rodnade bruna kinder och ville likasom trotsa bilden av
Erlands trolovade, den milda Helena, ville likasom med sin sknhet
verlysa hennes; d sade Erland:

Vik bort, gudlsa syn, ur min sjl!... och han visslade p vind, stllde
sig vid rodret och styrde sin kl mot sdern.




SENARE AVDELNINGEN.

=Sorgbarn.=


Tio r hava frflutit, och mnga skiften under den tiden timat.

Herre p Ek slott r nu riddar Erland Mneskld; hans fru r Helena
Ulvsax, och hon br redan en liten Erland vid sin barm.

Riddar Bengt och fru Elfrida ro avsomnade. D Erland frn sin utlndska
frd, mtt p krig, blodsutgjutelse och tom ra, terkom till hemmet,
vilade de bda redan i sin murade grav under klosterkyrkans altare.

Men pater Henrik lever, och ssom han fordom beskte riddar Bengt,
besker han nu riddar Erland och sitter om aftonen i salen vid hans sida,
samtalande om de mrkliga hndelser riddaren upplevat i frmmande land.
Fru Helena lyssnar och smler t sin lilla son; trnorna lyssna ven, dr
de lngst bort i salen svnga sina slndor.

Erland r lycklig med sin maka; men hans sllhet r ej oblandad, och
vilken jordisk lycka r vl det? Han har i stridernas vimmel urladdat sin
ungdoms eld; manligt allvar, stundom vergende till dysterhet, vilar p
hans panna; han har prvat livet och mnniskorna; nu sker han vid den
husliga hrden, i stillhet och glmska, sin jordiska trevnad.

Men i djupet av hans sjl dvljes en skugga, som suckar i sitt mrker och
vill stiga upp i tankens och knslans ljus. Dock, riddaren frbannar
hennes suckan och besvrjer henne, som en ond ande, att frbliva stilla i
sitt djup -- ty alldeles frjaga henne frmr han icke.

Denna bild r Singoalla.

Denna skugga fljde honom i strider och ventyr, i gldje och sorg, under
tider av fyllt hopp och tider av gckad vntan. Hans minne av den bruna
flickan har visserligen klarnat men str dock i hemsk belysning, lik den,
som vilar ver heden, d mnen blodrd gr upp ver synranden. Det r
oupphrligt frenat med minnen av mten nattetid i skogen, av helgern,
giftdrycker, dolkstyng, trolldom och hedniskt vsen. Och likvl tillstr
han stundom fr sig sjlv, att han med krlek fasthnger vid denna bild;
i sdana stunder vill han ej skda sin Helena i gonen; han rider ut i
skogen, rider vilt, s att hsten betckes av fradga, rider lnge, intill
dess natten ruvar p nejden.

En sommarafton, d riddaren, ansatt av sitt dystra lynne, red i skogen,
kom ett skvder med strida regnskurar. Han skte skydd i klostret, i
vars grannskap han var. Brodern portvaktaren, nu s skallig av lder, att
tonsuren fr honom var verfldig, ppnade porten, hlsade riddaren och
sade honom, att priorn var i bokrummet. Riddaren gick in och fann sin
gamle lrare med pennan i hand, skrivande i en foliant, p vilken han fr
tio r sedan brjade arbeta. Det var den outtrttliga fliten, som lgger
sandkorn till sandkorn, till dess berget r frdigt, ssom tiden lgger
sekund till sekund och med samlade sekunder hrmar evigheten. Rummet var
sig likt, dunkelt och hgtidligt; bjrkarna skuggade som fordom det grna
bgfnstret, och folianterna stodo p sina gamla hyllor; ja det mrke,
som patern fr tio r sedan, under den sista lstimmen med sin lrjunge,
lade vid _Extremum hunc, Arethusa, mihi concede laborem_, fanns nnu i
den gamle Virgilius. Men den forne lrjungen var icke mer gosse utan en
man med allvarlig panna och bleka, skggvuxna kinder.

Riddar Erland satte sig vid paterns sida. Det utanfr rasande ovdret, de
mot fnstret slende regnskurarnes vemodiga sorl stmde samtalet i dyster
ton. De bda mnnen samtalade om mnskliga tingens frgnglighet, men d
Erland endast sg det skiftande, flyende, skummande och frsvinnande i
tidens flod, pekade patern mot himmelen och pminde om det ofrgngliga;
d Erland yppade, att han ingenstdes funnit ren metall i mnniskonaturen
utan alltid slaggblandad, sade patern: -- Stoft r stoft, ande r ande.
Men ven hr i stoftet skall anden dock varda herre. Materien r
underkastad ett andevardande, himmelen skall nedstiga till jorden och en
ny tid komma fr mnniskoslktet.

-- Tror ni det, fromme fader? sade Erland. Mhnda r det d
byggmstaren, som nu gr ver jordens grund och rjer marken fr den nya
byggnaden?

-- Vad menar du? sade munken.

-- Jag menar pesten, den svarta dden, bldsjukan, som hrjar vrlden.
Jag har frut sagt er, vad jag sg i Tyskland, Italien, Frankrike, ja
vart jag stllde min kosa. D jag tervnde hit, lmnade jag bakom mig en
kyrkogrd, alla sderns land, full av jmmer, dd och frruttnelse.
Mnniskorna dogo icke annorlunda n sden faller fr lien. Lbeck var den
sista stad, jag sg i romerske kejsarens rike, ty dr inskeppade jag mig
ter till Kalmar, och p Lbecks gator lgo nio tusen lik. Jag har hrt
omtalas stder, dr hundra tusen mnniskor dogo inom f dagar. r ej
detta byggmstaren, som vandrar ver jordens grund och rjer marken fr
den nya byggnaden? Skall icke ordningen snart komma ven till oss?

-- _Miserere, Domine!_ Herre, frbarma dig! mumlade patern med
sammanknppta hnder.

-- Se, fortfor riddaren och pekade mot fnstret, se dessa droppar, som
falla mot rutorna och glida som i bckar ned! Mhnda ha de moln, som
alstrat dem, drivit hit frn sderns pestsmittade bygder, dr de uppsupit
giftngorna frn de lik, som hlja jorden; mhnda ro dessa moln
mordngelns mantel, som fladdrar ver vra huvuden; mhnda br varenda
av dessa droppar i sitt skte fret till de levandes frintelse. Vem
vet?

-- Herre, frbarma dig! viskade munken.

Mrkret i bokrummet kades av de svarta skyar, som drogo ver
himlavalvet. D och d ljungade en blixt genom rymden och kastade ett
blndande sken i rummet. Det var, som om en rst frn himmelen sannat
riddarens hemska gissning.

-- Det gr en sgen, fortfor denne, att pestens ankomst till en ort bdas
genom en syn. Man ser tidigt p morgonen en gosse intrda genom
stadsporten med en rfsa i handen. Rfsar han utanfr ett hus, dr d
mnga. Stundom fljes han av en flicka, som br en kvast, och sopar hon
utanfr ett hus, dr d alla. Men detta r vl bara en saga. Visst r,
att de flesta mnniskor tro yttersta domen nra och drfr testamentera
sin egendom till kyrkor och kloster.

-- Du sade sant, det r byggmstaren, som rjer marken fr sitt nya hus.
Erland, nr jag sg dig anlnda hem och sg den vita mantel med rtt
kors, som hljde din rustning, d sade jag till mig sjlv: Se dr en
stridsman, som vigt sitt svrd t trons utbredande, sin lekamen t
spkningen, sin egendom t kyrkan, sitt allt t Gud! Jag trodde, att du
avlagt en andlig riddarordens lfte, att du var munk och krigare i en
man. Jag gladde mig drt, ty det var sdan jag drmde mig din framtid,
d du var gosse; det var detta ml jag ville, att du sjlvmant skulle
ska. Vl r icke allt detta uppfyllt; du har kmpat mot de otrogna i
Lithauen men r en vrldslig man: du har maka och son. Vet, unge riddare,
att en byggnad uppfres med jorden till grundval, med himmelen till tak.
En ny vldig arbetare har lagt sin hand p verket och pskyndar det med
jttefart; ja, denne arbetare r, ssom du sade, ingen annan n Pesten,
som nu hrjar jorden. Mnniskorna, sade du ven, testamentera sin egendom
till kyrkor och kloster. Vl, byggnaden reser sig sledes sten fr sten.
Den mycket haver, honom skall mer varda givet. Guldets onda elementarande
kristnas icke, frrn han bundits i kyrkans band; d varder han ngel,
som ur ymnighetshornet vlsignar jorden. Allt, allt, vad jordisk rikedom
heter, skall, penning fr penning, samlas i kyrkans skte; och d allt,
allt r samlat dr, var r d de jordiska furstarnes makt? var den rike,
som frtrycker den fattige? var den ndlidande, som frgves ropar p
brd? var en andlig frmga, som ej skall utvecklas i Guds tjnst? var en
gnista snille, som ej skall framletas ur askan och upplivas till ett
stort ljus? var en enda barnasjl, som ej med alla sina slumrande
frmgenheter skall utbildas till en fullkomlig mnniskosjl? D kyrkan
ger allt, s r ocks allt gemensamt, hela mnskligheten ett brdraskap,
frenat i krleksmltider kring Kristi bord; d r ingen rik, men heller
ingen fattig; d r det tusenriga riket kommet. Ja, m det komma! Amen!
Erland, det r detta ml, till vilket ett frbund, utbrett ver hela
kristenheten, strvar. Frbundets huvud r vr fader i Rom, och jag r en
av dess ringaste medlemmar med fga kraft, men med god vilja och gott
hopp...

Ovdret fortfor. Det var nu mrkt, och patern tnde en lampa. Hennes
matta ljus kunde ej dlja de vita blixtar, som alltemellant fladdrade
ver fnstrets svarta grund och gto sitt sken p riddarens och munkens
bleka anleten.

-- Flj mig till kapellet... Guds rst hres i stormen... lt oss bedja!
sade patern och steg upp. Erland fljde honom.

Munkarne kallades till kapellet. Vaxljusen i grenstakarne tndes. Samlade
kring altaret och knbjda vid detta uppstmde munkarne en sng, i vars
toner dallrade knslor, fr vilka intet hjrta r alldeles frmmande:
mnniskans rdsla fr naturens vermakt och vrede, fr hennes dunkla
alstringskraft och omotstndliga frstrelselusta, men ven mnniskans
frtrstan till ett barmhrtigt vsen, vars krlek r nrvarande ven i
delggelsen.

Med munkarnes sng frenade sig ljuden frn klockornas helgade malm. Men
hgre och kraftigare n de dnade skan, brusade stormen.

Nr bnen var ndad, tervnde patern och riddaren till bokrummet.
Klockorna klmtade nnu; de skulle ringa, s lnge stormen fortfor, och
mana det kringboende folket till bn.

Riddaren ville nu tervnda hem och mnade g till sin hst, som
verlmnats i brodern Johannes' vrd. Men i samma stund intrdde denne
och anmlde, att en gosse av frmmande och ovanligt utseende ville tala
vid priorn.

-- Varifrn kommer han i detta ovder? sporde priorn frundrad.

-- Jag vet icke.

Priorn och ven riddaren tnkte gonblickligt p den syn, som troddes
bda pesten.

Gossen infrdes i bokrummet och sgs med undran av patern och riddaren.
Han var liten, spd, omkring nio r gammal. Regnvatten droppade ur hans
lnga mrka lockar, men en kappa, som han avlagt dr ute i valvgngen,
hade skyddat hans bruna drkt mot vta. Hans anletsdrag voro skna men
buro en sdan prgel, att man knappt trodde sig se ett barn; ty det lg
s djupt allvar p hans panna, s mrk erfarenhet och hemlighetsfull
glans i hans gon, s mycket tyst och tligt lidande p hans bleka
kinder, i linjerna kring hans lilla mun och i den fina derteckningen p
hans stora gonlock, att det bildade icke en naturlig utan en
vernaturlig samklang med hans barnsliga ansikte. Hans drkt var, som
nmnt r, brun och i tyget grov men likvl s skuren, som om den
frfrdigats av en moder, stolt ver sitt barns sknhet.

Var det pestgossen? Nej, han bar icke den hemska rfsan... Nej, han var
ej en skenbild utan en liten varelse med mnniskoblod i drorna.

-- Vem r du? frgade patern och lyste med lampan p frmlingen.

-- Jag heter Sorgbarn.

-- Har du vandrat lngt i detta frfrliga ovder, stackars barn?

-- Ja.

-- Varifrn kommer du?

-- Fjrran frn.

-- Sorgbarn! Ett ovanligt namn! Dock knt i den heliga skrift. r du
ensam?

-- Ja.

-- r du kristen? frgade riddar Erland hastigt.

Gossen jakade ter.

-- Kan du uttala Guds och Kristi namn? frgade priorn till yttermera
visso.

-- Gud och Kristus, upprepade gossen, i det han bjde huvudet och gjorde
korstecknet.

-- Nvl, fortfor priorn lugnad, sg mig nu, vad ditt rende r, och giv
mig ven nrmare besked n hitintills om sklet till din vandring, huru
du kommit hit, och vem din fader och vem din moder r. Drefter skall du
fras till klosterkket fr att ta dig mtt, och sedan det skett, skall
du f en sng att vila i, ty trtt och hungrig mtte du vara.

Medan priorn talade s, sken en blixt in i rummet och rullade skan s
hftigt ver deras huvuden, att patern och riddaren korsade sig och sade:
-- _Miserere!_ Men Sorgbarn stod lugn med gonen fsta p golvet.

-- Kom fram, sade riddaren till gossen, och lt mig nrmare se p dig!

Sorgbarn gick fram och sg riddaren i gonen.

Riddar Erland lade sin hand p hans huvud och suckade djupt -- han visste
ej varfr. Han kunde ej skilja sin blick frn gossens drag; de pminde
honom om ngot frflutet. Och under det han s betraktade den lille
vandrarens ansikte, brjade ter skuggan, som dvaldes i hans sjls djup,
att sucka, rra sig och ska trnga upp i sjlens ljusare, av minnets
klarhet lysta ngder. D grep riddaren med omedveten hftighet om den
lilles arm och tvekade, om han skulle trycka honom till sitt brst eller
slunga honom bort med sin arms hela kraft. Men gossen gav riddaren en
blick, som om han ville sga: Slpp min arm! Du gr mig illa.

De upplysningar patern skade vann han endast genom mnga upprepade
frgor. Se hr vad han fick veta:

Sorgbarn hade vandrat lngt, genom stora skogar, genom mnga stder och
farit ver vida vatten. Vad dessa skogar, stder och vatten hette, det
visste han ej, ty han var icke vetgirig p namn, och de namn han hrt
hade han glmt. P sin vandring var han icke ensam; han hade haft
fljeslagar. Men vilka, drom gav han fga besked. D patern nrmare
frgade om detta, teg han, likasom han ej frsttt frgan, och d patern
upprepade den, teg han ter.

Om ndamlet med sin vandring berttade Sorgbarn fljande, som icke litet
frvnade bde patern och riddaren:

-- Det r vordet uppenbarat fr min moder, att ett kloster skulle finnas
i denna nejd, vilket en gng i frflutna r plundrades av hedningar. Det
r likaledes uppenbarat fr min moder, att de rvade skatterna skulle
terfinnas genom mig, om hon med mig ville fretaga en vallfrd till det
avlgsna klostret, och om en riddare, som r herre ver trakten
dromkring, ville taga mig till sin ende livtjnare, och jag ville tjna
honom i hundra dagar och sova p mattan vid hans drr. D sade min moder,
att det vore ett Gud behagligt verk att utrtta detta; min moder sade
ock, att hon var mycket olycklig, och att Gud kanske skulle tergiva
henne lycka, om denna uppenbarelse fullbordades. Hon sade ven, att vi
borde gra detta fr min faders sjls skull, ty min fader hade syndat
mycket, i det han brutit ett heligt lfte. Drjmte var min moder glad,
att hon ftt denna uppenbarelse; hon drjde icke att giva sig p vg och
tog mig med sig. Jag hade ven en annan ledsagare, men nu r jag ensam.
r detta det kloster, till vilket jag r snd? Har detta kloster hemskts
av hedningar? Bor hr bredvid ngon riddare, som heter Erland, ty s
skall vara hans namn.

-- Den Gud, som hgnat dig p din lnga vg, spde pilgrim, har ock lett
dina steg rtt, sade patern och betraktade Sorgbarn med vrdnad. Ja,
detta kloster plundrades fr tio r sedan av hedningar, och den riddare
du sker sitter hr. Denne man r riddar Erland Bengtsson Mneskld. Det
synes, som om Gud med detta ville gra ett underverk i vra tider.
Utgngen skall visa det. Dock -- icke sllan hr man omtalas lika
underbara syner och uppenbarelser. Undfick din moder sin uppenbarelse i
vaket eller drmmande tillstnd, du unge Sorgbarn?

Men Sorgbarn svarade ej p denna frga, ty hela hans akt var fst p
riddaren. Gossen skakade huvudet och sade till sig sjlv:

-- Nej, sdan r han icke. Min moder sade, att han r ung, vacker och
skggls.

Vad vilja dina gon? frgade riddaren, som suttit tyst med pannan lutad i
handen. Hans rst var strng, d han gjorde frgan.

-- r du riddar Erland! frgade Sorgbarn.

-- Ja... och du, landstrykare, vem r din fader och vem din moder? Du har
sagt mycket men icke detta. Ditt tal har varit lngt och slingrande som
en l. Det har runnit bort utan att lmna spr. Vem r du sjlv? Av allt,
vad du sagt, vet jag ingenting.

Nu brjade pater Henrik i vl valda ordalag frestlla riddaren, att
detta ej var rtta sttet att bemta en pilgrim, ung och vrnls som
denne och kommen i s underbart rende. Icke allena fr pilgrimens egen
skull, ej blott fr hans faders och moders, ej heller endast fr
klostrets, utan frnmligast fr att se, om ej Gud med detta ville bevisa
ett underverk, vore det riddar Erlands skyldighet att emottaga pilgrimen
i sitt hus och lta honom sova p sin matta. Vore villfarelse eller svek
med i spelet, skulle vl detta snart rjas, om icke frr, s efter de
hundra dagarnes frlopp.

Patern tillade, att Sorgbarn skulle denna natt vila i klostret, men att
om riddaren fr den bestmda tiden ville taga honom till tjnare, skulle
det fromma verk, som barnet med denna tjnst utrttade, fljande morgon
invigas med en hgtidlig mssa i klostrets kapell, vilken riddaren och
fru Helena inbjdos att vervara.

-- Nvl, svarade riddaren, det m s bliva. Och han fortfor viskande:
-- Om jag ej hrt denne gosse uttala Guds och Kristi namn, skulle jag tro
honom vara en ond ande, ett hemskt spkelse, ett blndverk frn
avgrunden. Se hans gon ro de ett barns gon? Talar ej olyckan ur deras
mrka djup? Jag sger er, fromme fader, bestnk detta barn i morgon
rikligen med vigvatten!

-- Fr mig r hans ansikte intagande, och ej heller ser jag ngot ont i
hans gon, svarade priorn.

-- Jag tnker p pestgossen, mumlade riddaren. Mtte den hr icke fra
olyckan i mitt hus!

-- Vilken tanke!

Riddaren blddrade mekaniskt i handskriften, som lg framfr honom,
snkte huvudet i bda sina hnder men lyfte det igen och sg med en blick
av verraskning och nstan rdd misstnksamhet mot drren, ty han hrde
ngot drifrn: en halvt viskande, halvt sjungande barnrst, ledsagad av
toner med en skr, sprd, eterisk klang.

-- Vad r detta? r det han? Vgar han sjunga i vr nrvaro? Och d skan
gr! Miskunda dig, Gud! Vilken blixt!

Riddaren ville stiga upp. Hans gon voro hotfullt riktade p gossen; men
patern lade hejdande sin hand p hans arm. ven patern var frvnad, nr
han hrde Sorgbarn sjunga och sg honom knbjd knppa med fingrarne p
glasbitar, som han framtagit ur sina klder och lagt p golvet. Vl r
det sant, att barn plga hastigt byta allvar i lek och lek i allvar, men
att gra det nu och under sdana frhllanden var dock hgligen
verraskande. Riddaren vnde sitt ansikte mot patern och sade:

-- Min gamle lrare, jag blygs, nr jag sger det, och jag frstr det
icke sjlv, men detta barn, om det r ett barn, frvirrar mig, skrmmer
mig, uppjagar stygga minnen och inbillningar. Du hr ju, att han sjunger!
Tro mig, det r en trollsng. Vet du vad? Jag hrde i min gossetid en
landstrykare, den gngen en gubbe, sjunga en trollsng, en som gjorde mig
halvgalen av lust att rusa in i mannaskaror och sl och dda och ddas.
Han sjng om Satan, som han kallade Oden, i spetsen fr svear och gter,
vra olyckliga hednafder, eggande dem till kamp, frmodligen mot
kristendomens stridsmn. Han sjng om pilforsar, strtande ned i
spjutskogar, om ett vapenhav, vltrande skriande bljor, piskade av
valkyriestormen och skimrande i svrdens ljungeldslgor. Jag sg, ja, jag
sg Satan p den ttafotade helveteshsten. Gra moln och bla
himmelsflikar fladdrade frn hans axlar. Jag hrde hans rop mitt genom
stridslurar, dnande som domsbasuner. Minnet skr mig genom mrg och ben.
Jag var frtrollad, frhxad, utom mig. De kringstrykande sngarne ro
ett farligt folk. Vl, att de nu i det nrmaste frsvunnit. Den hr
pojken r av deras yngel. Tysta honom!

Sorgbarns sng var vemodig och omfattade endast ngra toner, som bildade
en enformig, dslig och frmmande melodi. Om riddaren och patern velat
lyssna till Sorgbarns sng, skulle de p en mellanstund, d skan var
tyst, kunnat hra fljande ord, ledsagade av glasbitarnes klang, regnets
sorl dr ute och klockornas dn frn tornet:

    Solen gr ned, och molnen vandra med vefullt sinne
    hn ver skummande sj, ver susande skogars mrker,
    tranan skriar p dsligt skr,
    falken dvljes i klyftans skygd;
    trtt att jaga han gmt sin nbb
    vingens av skurar tyngda dun.


    Solen gick ned, det svartnar s djupt under gran och fura,
    regnet sorlar och rnniln suckar i bergets mossa,
    molnet lser sin sorg i grt,
    sonen vilar p moderns skt,
    molnets son och hans sorgsna moder
    lngta och svinna i trar hn.

Dessa ord sjng Sorgbarn, men innan han slutat sin sng, steg riddaren
upp, gick fram till honom och trampade glasbitarne i smulor.

-- Hr du icke skan? sade han och fattade gossen hftigt i armen. Vill
du gcka Guds rst i stormen? Var har du lrt seder? Hves det ej den
fromme att korsa sig och bja sitt huvud fr blixten? r du en hedning?

Sorgbarn sg p sitt smulade klangverk och sedan p riddaren.

-- Fr jag tjna dig i hundra dagar eller icke? frgade han, likasom han
ej frsttt riddarens vrede.

Denne slppte hans arm och kunde knappt uthrda hans blick men svarade:

-- Du m komma, ty det lyster mig se, vem du r. Men dessa hundra dagar
skola icke varda dina stebrdsdagar, var viss drom! Du skall f sova
p min matta men ocks vara min hund och lnas med sparkar. Och
terfinnas icke de plundrade klosterskatterna genom dig, ssom du
fregiver, att det r uppenbarat din moder, d har du n vrre att
vnta.

Sorgbarn tycktes icke frukta utan gldja sig t lftet, ty det skimrade
likasom frjd i hans mrka gon.

Riddaren nskade nu god natt t priorn, som i hjrtat var ledsen ver
hans hrdhet mot den lille pilgrimen. Men pater Henrik skte gottgra
detta med att visa gossen dess strre godhet; nr riddaren gtt, frde
priorn Sorgbarn icke till klosterkket utan till munkarnes bord i
refektorium, satte honom vid mltiden mellan sig och den ldste
klosterbrodern och talade med munkarne om hans vallfrd och mrkvrdiga
rende.

Sedan brderna hrt detta, visade de Sorgbarn strre vrdnad, n ldre
mn vilja tillmta gossar.

Efter mltiden bddades t Sorgbarn en sng i bokrummet, dr han
verlmnades t ensamheten, sedan priorn nskat honom god natt, vlsignat
honom och tervnt till sin cell.




=Riddaren och pilgrimen.=


Tidigt fljande morgon hlls i klosterkapellet den mssa, med vilken
pater Henrik beslutit inviga Sorgbarns fromma vrv hos riddar Erland.

Den frflutna nattens ska hade rensat luften. Morgonen var dejlig. Vid
Erlands arm vandrade fru Helena till klostret, fljd av alla slottets
tjnare och tjnarinnor. Riddaren hade fr sin husfru omtalat sitt mte
med Sorgbarn, dennes rende och sitt lfte att emottaga honom. Mot detta
lfte hade fru Helena s mycket mindre att invnda, som det gllde en
from grning, genom vilken mhnda Guds kraft p ett underbart stt
skulle uppenbaras. Hon var tvrtom brinnande i hgen att se den unge
pilgrimen och gladdes hgligen ver att just hennes hus var det, vari
uppenbarelsen lagt honom botgra och tjna. Och nr fru Helena intrdde
i kapellet och munkarnes hgtidliga sng tonade henne till mtes och hon
bland deras bjda skepnader upptckte gossen, ifrd en snvit skrud och
sknare n ngon av de keruber, med vilka en konstnr smyckat Gudshusets
vggar, d knfll hon och med henne riddaren och allt folket och
frenade sin bn om det fromma verkets framgng med den ambrosianska
hymn, som hgtidlig, fastn sjungen av darrande stmmor, fyllde valvet:

    O rex terne domine,
    Rerum creator omnium,
    Qui eras ante scula
    Semper cum patre filius...

Rkelsekaren svngdes och sljade koret med ljusa skyar; pilgrimen
knbjde p altarrunden och emottog vlsignelsen. Sedan detta skett,
fattade priorn hans hand och frde honom fram till riddaren. Fru Helena
emottog honom med vnliga ord; riddaren sade intet men sg noga till, att
Sorgbarn, likasom alla de andra, fick sin andel frn vigvattenskvasten,
d de lmnade kapellet. Sedan Sorgbarn ter ifrt sig sina vanliga
klder, fljde han, ett ml fr allas nyfikna blickar, sitt nya
husbondfolk till slottet.

P vgen dit timade, att en raggig hund med lngsamma steg, likasom stela
av lder, kom gende ur skogen, sllade sig till Sorgbarn och slickade
hans hand. Drefter vdrade han p riddaren, uppgav ett tjut och ville
hoppa upp mot hans brst. Riddaren sparkade hunden tillbaka, men d han
sg djuret nrmare, utropade han och stannade:

-- Min gamle Kck! att du nnu lever! Varifrn kommer du?

Riddar Erland smekte hunden och kunde inom sig ej nog undra ver detta
ovntade terseende, ty Kck hade fr tio r sedan frsvunnit, och
riddaren trodde, att det frmmande folket hade stulit honom, eller att
han var uppten av vargarne.

Dock gladde sig riddaren icke ver terseendet, utan snarare fyllde det
honom i denna stund med skumma tankar, mrklagda aningar, och frband sig
med minnen, frn vilka han helst ville vara fri. Men Kck gick troget i
riddarens spr till slottet, vlkomnades dr av de ldre bland husfolket,
fr vilka hans terkomst gav skl till mycket tal, och intog, i trots av
det yngre hundslktets frargelse, sitt gamla bo p borggrden.

Nu fljer att omtala, huru Sorgbarn tillbragte sina dagar p Ek slott.

Riddar Erland fogade sig med motvilja i de anordningar, som Sorgbarns
vrv krvde. Fru Helena utsg t sin man ett tomrum till sngkammare, och
hon uppmanade honom vnligt men entrget att endast av Sorgbarn lta
betjna sig, huru illa det n mtte ske; ty s var ju uppenbarelsens
freskrift. Samvetsgrant iakttogs drfr, att endast Sorgbarn fick brdda
hans bgare och utrtta hans bud. Men ingalunda tycktes det smaka
riddaren att emottaga sin bgare ur den lille botgrarens hand; ja de
bgge frsta dagarne rrde hans lppar icke pokalens rand. Mrka blickar,
tunga ord vordo gossen ymnigt till del; stundom hnde ock, att riddaren
lyfte sin hand fr att sl honom; men d stod Sorgbarn, som vanligt,
stilla, tyst, med fllda gonlock... och riddaren tyglade sin vrede.
Minst tlde riddaren hans gon; detta visste Sorgbarn och sg honom
drfr sllan i ansiktet. Fr att undvika sin ptvungne tjnare vistades
riddaren mer n vanligt i skog och mark; han jagade, fiskade, beskte
underhavande och tillsg deras arbeten p ker och ng. D hade Sorgbarn
sina lediga stunder, och dem nyttjade han till att vandra i skogen,
varunder Kck vanligen fljde honom, eller att sitta ensam i en de
tornkammare, dr ett snderblst fnster gav honom mne till ett nytt
tonverktyg; vid det sjng han d sina vemodiga och besynnerliga visor,
diktade av ngon inom honom. Sorgbarn fick vid dessa tillfllen vara
ostrd, ty man trodde, att han i sin ensamhet vntade p uppenbarelsen,
var han nmligen skulle finna de rvade klosterskatterna. Men om natten
vilade Sorgbarn p mattan innanfr riddar Erlands drr, och denne hrde
otligt under smnlsa timmar suckarna, som pressades ur gossens barm.

Om aftnarne, d riddaren satt i salen hos sin fru, var Sorgbarns plats i
ett avlgset hrn. Fru Helena talade ofta till gossen vnliga ord; men
hans ansikte lyste aldrig av gldje. Dock frstod han hennes vlvilja;
det mrkte hon i hans gon. Men nr riddaren, som ofta hnde, tog sin
son, den lille Erland, i famn, lt honom rida p sitt kn eller smekte
och kysste honom, d kvvde Sorgbarn snyftningar men lt trar rinna, ty
trar hras icke, och mrkt var hrnet, dr Sorgbarn satt.

S kom den tionde dagen av Sorgbarns vistelse p Ek. Riddaren hade rott
ut p sjn att fiska; Sorgbarn gick till skogen. Nr riddaren tervnt
frn fisket och satte sig till middagsbordet, var Sorgbarn icke
tillstdes. Hans plats var annars bakom riddarens stol, ty han betjnte
sin herre ven vid mltiderna.

-- En ppasslig tjnare och en ivrig botgrare, denne Sorgbarn! sade
riddaren. Ve hans arme faders sjl, om ej andra verloppsgrningar n
denne sons kunna lsa henne ur skrselden!

Men riddaren hade knappt uttalat dessa ord, frrn Sorgbarn intrdde.

-- Kom hit, ropade riddaren, vars vrede var vckt, det r svrt att sga
av vilken orsak. r du min tjnare, s m du ock passa p din tjnst, du
lilla spkelse!

Och drmed slog riddaren Sorgbarn s hftigt i ansiktet, att han fll
till golvet.

Fru Helena gav sin hrde man en frebrende blick fr denna grymhet; men
Sorgbarn steg upp, avtorkade en fuktig glans ur gonen och upptog ur sin
livrock ett skinande smycke, som han med blossande kinder rckte
riddaren.

Det var Mariabildens gyllene krona, fr tio r sedan rvad ur klostret av
det frmmande folket. Riddaren igenknde henne och hpnade; fru Helena
fattade kronan och utbrast i ett gldjerop. Den lille Erland, som satt
bredvid sin fader, strckte armarne efter henne, ty hennes glans fgnade
hans gon.

-- Var har du funnit kronan? frgade riddaren.

-- I skogen, svarade Sorgbarn.

-- Har du funnit allt?

-- Nej, men om tio dagar skall jag finna mer, och om hundra dagar har jag
funnit allt; s talade min moder.

Riddaren teg och fortsatte sin mltid. Men fru Helena fattade Sorgbarns
arm, lade sin kind till hans och sade halvhgt:

-- Du lille pilgrim, frlt herr Erland! Han vill dig icke illa, men han
r hftig till lynnet.

Vid dessa ord brast Sorgbarn i grt. ven den lille Erland brjade grta.
Barnens knsloliv r sllskapligt. Och han tyckte om Sorgbarn, ty
Sorgbarn lekte stundom med honom och visade stort tlamod med hans
nycker.

D steg riddaren upp, slngde stolen utt golvet, lmnade salen och gick
till sin tornkammare.

Sorgbarn gick efter, ty hans tjnst bjd detta. Men han fann drren till
tornkammaren lst; riddaren ville vara ensam. D satte sig Sorgbarn vid
drren och vntade i lnga timmar. Men frst mot kvllen trdde riddaren
ut. Han gick d till salen, talade fga med fru Helena, t sin
aftonmltid och vnde, fljd av Sorgbarn (ty tjnsten bjd ju honom
detta), ter till sin sngkammare.

Dagern fll sparsamt in genom det trnga och dunkla fnstret. Riddaren
synade ett gammalt svrd och teg. Det var s tyst, att sandens rinnande i
timglaset frnams som en sakta rst, viskande om trst och dd.

-- Fyll min bgare! bjd ntligen riddar Erland.

Sorgbarn hllde litet aftonvin i pokalen och rckte den med darrande
hand, med snkta gon, t sin herre.

-- Det smakade gott, sade riddaren och satte bgaren p bordet.

Erland gick till vila. Sorgbarn lade sig p sin matta. D mrkte han, att
hans lger var mjukare n vanligt, och fann ett tcke dolt under mattan.
Undrande p vem som gjort detta, ty ingen annan n riddaren och han sjlv
hade ju varit i kammaren, slpade han undan tcket, ty hans vrv krvde
det vanliga hrda lgret.

Det sg riddar Erland men sade intet.

En stund frflt, och endast sanduret hrdes i tornkammaren. D sade
riddar Erland:

-- Sorgbarn, jmka min huvudkudde.

Sorgbarn steg upp, utrttade befallningen och tervnde till sin matta.

-- Nu vilar jag gott, sade riddaren.

En halv timme frflt. Sorgbarn trodde nu, att riddaren sov, och lt
drfr en suck frigras ur sitt hjrta, viss, att den icke skulle
uppfngas av sovande ron. Men han spratt till vid riddarens rst, som en
stund drefter frgade:

-- Sorgbarn, sover du?

-- Nej.

Det var ter tyst. En timme frflt. Det outtrttliga sanduret viskade,
som alltid, om trst och dd. Sorgbarn lyssnade till viskningen och
tyckte sig frst henne. D hrdes ter riddarens rst:

-- Sorgbarn, sover du?

Denna frga ljd s mild, att det ljd en efterklang drav i Sorgbarns
sjl.

-- Nej, svarade han och bet i sitt tcke fr att kvva en suck.

-- Sorgbarn, varfr sover du icke? Barn plga ju sova om natten! r du
ledsen, Sorgbarn? Ja, jag har varit hrd emot dig, jag har misshandlat
dig. Arme lille pilgrim, ensam i vrlden men lskad av Gud! Vill du
frlta mig?

Sorgbarn svarade med snyftningar.

-- Sov nu! Sov gott, stackars barn! sade riddaren.




=Grottan.=


Icke litet fgnade det fru Helena att se det hastiga skifte, som timat i
riddar Erlands sinnelag mot Sorgbarn. Tlamod och mildhet segra ver
vrede, tnkte fru Helena; dessutom hade det vl medverkat ngot till
riddarens blidare uppfrande, att Sorgbarn funnit den gyllene kronan, och
uppenbarelsen sledes var sannfrdig. S trodde tminstone fru Helena.

Ja, riddar Erland visade alltifrn elvte dagen av den lille pilgrimens
vistelse i slottet vnlighet emot honom. Detta verkade ven p Sorgbarn,
s att hans vsen var mer fritt och sig sjlv likt. I riddarens nrvaro
spelade han p sina glasbitar och sjng, obekymrad om ngon hrde honom
eller ej. Han knde nu ingen bitterhet eller vad det kunde vara, som
utpressat hans tysta trar, d riddaren smekte sin son. Han sg herr
Erland fritt i gonen och smlog, nr han framrckte bgaren. Men skogen
beskte han dagligen p de timmar, nr ej riddaren krvde hans tjnst,
och Kck fljde honom nstan alltid.

P tolvte dagen hnde, att pater Henrik gick till slottet, dels fr att
se den lille pilgrimen, som han hll kr och betraktade med strre
vrdnad, alltsedan den underbart terfunna kronan nyo prydde den heliga
jungfruns bild i klostret, dels ock fr att meddela riddaren innehllet
av ett brev, som anlnt frn ett kloster uppemot norska grnsen.

Men d patern kom till slottet, fick han veta, att Sorgbarn lnge varit i
skogen. Dremot var riddar Erland nyss hemkommen, och pater Henrik gick
d till honom.

Paterns anlete, annars p en gng lugnt och livligt i uttrycket, bar
tydligt vittnesbrd om en tung och orolig sinnesstmning. De bda mnnen
trffades i tornkammaren.

-- En sorglig nyhet, sade patern, lade brevet p bordet och satte sig
tungt i en lnstol. Detta pergament r mig tillsnt frn min broder
Benediktus, prior i Gudtorps kloster, som ligger vid grnsen av Norge.

-- n sedan? frgade riddaren.

-- Du spdde sant... jag fruktade det... Ls! Han nalkas oss med stora
steg, Guds vredes dag, _dies ir, dies illa_... Pesten r i landet och
sprider sig hastigt. Miskunda dig, Gud! Vem undrar, om det starkaste
hjrta nu vill bva!

Riddar Erlands bleka kinder vordo blekare. Han fattade pergamentet, och
hans blick fll p fljande rader:

Den hemske mandrparen lr kommit till norska staden Bergen med ett
redlst angliskt skepp, vars besttning var dd, d skeppet drev in p
redden. Han skonar varken hg eller lg, klerk eller lekman, rik eller
fattig. I Nidaros r rkebiskop Arne med hela domkapitlet slagen av
honom. Han har vandrat frn dal till dal och bortsopat allt levande, icke
allena mnniskor utan husdjuren, vilddjuren, ja fglarne under himmelen.
Nu r han hr. _Parce, parce, cohibe flagellum, Domine Deus!_ Mitt
kloster r utdtt. Jag r ensam kvar. Mina brders lik ruttna utanfr
klosterporten; jag har ej kunnat jorda dem. Jag ser genom mitt fnster de
nnu levande bland folket draga i procession kring kyrkan, kallande Guds
barmhrtighet. Medan tget skrider, glesna dess leder, och hopen av
dende och dda, som ligga dromkring, kas. Sjlv ser jag stundligen p
min lekamen, vntande att dr skda de svarta mrken, som ro sjukdomens
och ddens frebud. Jag vet, att jag skall d. Gud vare min sjl ndig!
En man, som inbillar sig, att han skall f leva, om han lmnar ddens
nejd, skall fortbra detta brev. Jag tvivlar, att det skall komma i din
hand. _Pax tecum!_

-- Gud vare oss ndig! sade riddaren med djup rst. Detta brev r redan
gammalt. Mhnda r oss den store mandrparen helt nra. Svrt r att
hava hustru och barn i sdana tider.

-- Bst r att ingenting jordiskt lska, sade patern, d frskrcker icke
ddens port.

-- Jag har sett pesten helt nra, fortfor riddaren. Jag har i de
sydlndska stderna vandrat bland likhgar, burit sjuka p min rygg, knt
deras andedrkt blandas med min, och dock lever jag n.

-- Vrt de str i Guds hand... Med denna tanke lyfte patern den fasa,
varmed olycksbudet frst slagit honom, frn sin sjl och andades ter
fritt.

-- Ja, ni har rtt: vrt de str i Guds hand. Fromme fader, vore
Sorgbarn, min munsknk, hr, skulle vi ltta vra hjrtan med en bgare
gott vin. Dock, han infinner sig snart, ty han skter sin tjnst
noggrant.

Och riddaren skdade ut genom fnstret, ty hans hjrta, som grymt kmpat
mot sin egen knsla, hade nu utan motstnd vergivit sig t en sdan
tillgivenhet fr Sorgbarn, att det lngtade efter honom var stund han var
borta. Denna knsla var hemlighetsfull och ofrklarlig. Visst voro
Sorgbarns gon speglar fr Sorgbarns egen sjl, men likvl frekom det
riddaren, som om ur djupet av dessa gon blickade tv andra, i vilka han
frst med bvan, sedan med lugn igenknde en likhet med Singoallas...
frst med bvan, ty minnet av Singoalla var fr honom ett hedniskt
minne, genom giftdryckens lekamliga och vidskepliga sagors andliga
verkningar frenat med bilder av helgern, svek, mord och trolldom; ty
minnet av Singoalla var ven frenat med hgkomsten av en ed, visserligen
hednisk, men dock en ed, som riddaren brutit, och med minnet av en
vedergllning, som denna ed skulle draga ver hans huvud... sedan med
lugn, ty genom den lille pilgrimen likasom kristnades detta minne, och
riddaren tyckte sig knna, att han med godhet mot Sorgbarn kunde frsona,
vad han ofrivilligt brutit mot Singoalla.

Men vi lmne riddaren och flje Sorgbarns vg i skogen! S fort, att
hans bleka kinder frgades av rodnad, hade Sorgbarn ilat bland granarna
lngs insjns strand, till dess han kom till en sammangyttrad hop av
branta klippor, vldiga delar av ett berg, som urtidens krafter
sndersprngt, och vars stycken nu p villsamt stt stodo lutande mot
eller vltrade p varandra.

Sorgbarn intrngde i irrgngarne bland dessa klippor, klttrade n upp n
ned och stod ntligen i en grotta, dit endast matt dager letade sig vg
mellan hllar, slngda som tak ver lutande granitblock. Kck hade fljt
gossen p hans bland ris och snr knappt sknjbara stig.

Grottan var bebodd. En mossbdd, kldd med skinn av skogens djur, fljde
de oregelbundna vggarna. En flat sten gjorde tjnst som bord i hlans
mitt. P golvet lgo en bge, en bunt pilar och ett svrd, och dr
bredvid svedda grenar p en hg av kol och aska.

Tv skepnader sutto i skymningen dr inne, nr Sorgbarn kom med Kck. Den
ena var en man, mager, svartbrun och skumt blickande ur ihliga gon. Den
andra var en kvinna, mrk och mager likasom mannen. Bda tego och
stirrade framfr sig. Onmneligt lidande suckade i varje drag av denna
kvinnas anlete; trnande smrta hade tecknat linjerna av hennes gestalt.
Men sknhet lg nnu, ett blekt, hndende skimmer, ver denna bild av
sorgen: en vemodig sknhet, pminnande om sin egen stundande frintelse.

-- Sorgbarn r hr, sade mannen, ty kvinnan hade icke hrt ljuden av
gossens steg, icke ens mrkt, att Kck lagt sig p mossbdden bredvid
henne, dr han gspade och strckte sig alldeles hemmavant.

Kvinnan spratt till och sg upp. Sorgbarn hade lagt sina armar kring
hennes hals, kysste henne p mun, gon och panna, tryckte sin kind mot
hennes och sade:

-- Goda moder, jag br ett glatt budskap till din sjl.

Singoalla -- ty denna kvinna var Singoalla -- svarade d med livat
anlete:

-- Ett glatt budskap? Vill du giva mig en solstrle, du son av en grym
fader? Sorgens barn, lskade, lskade, giv mig honom, men lt honom ej
frsvinna!

Singoalla fattade Sorgbarns hand och frde den ver sin panna.

-- Min fader hatar mig icke lngre, sade Sorgbarn. -- Det var detta
budskap han ville framfra.

-- Assim, ropade Singoalla till den mrke mannen, hr du? Erland hatar
icke lngre sin och Singoallas son!

-- Jag hr, svarade mannen dovt. Kraften kan d verka. Lt den verka
snart!

-- Han hatar dig icke lngre, upprepade Singoalla med grnsls
frtjusning. Har han kallat dig son, anar han, att du r hans son? Sger
han icke stundom, att du liknar Singoalla? Har han aldrig nmnt mitt namn
till dig? Visst har han det!

-- Nej.

Singoalla frde handen till pannan.

-- Nej, sade hon saktare, jag borde veta det... Sorgbarn, r fru Helena
mycket skn? Smeker riddaren ofta sin maka? lskar han henne mycket?

-- Ja, svarade Sorgbarn, och Singoalla vnde bort sitt ansikte och dolde
det mot den kalla klippan.

-- Lt kraften verka! hrdes Assims rst.

-- Var icke ledsen, moder, bad Sorgbarn och frnyade sina smekningar,
till dess Singoalla ter vnde sitt ansikte till honom.

-- Vl, utbrast Singoalla och steg upp. Kraften skall verka. Sorgbarn, du
skall fra din fader till mig.

-- Om Gud giver mig styrka.

-- Du har henne, svarade modern, du har denna styrka, som Alako sknker
sina utvalda. Du kan utrtta stora ting med den kraften. Du r son av
sderns gld och nordens kld. Du r son av trohet och svek, av hedning
och kristen, av det ljusa och det mrka, av den frsta krleken och den
frsta ungdomsstyrkan. Stackars Sorgbarn! Varfr r du hr? Se, du r en
riddares son, ett slott skulle vara din boning, sammet din drkt och
guldsporrar klinga vid dina steg. Men du r fdd till sorg, icke till
gldje; din hands linjer, din pannas vlvning, drornas vv i dina
gonlock bestmma dig till ve och suckande. Din kind r blek, som
blomman, d hon vxer i mrker. I sorg r du fdd till vrlden, en
suckande barm har du diat, din moders kyss var salt av trar. Sorgbarn,
du skall fra din fader till mig; han har svurit mig trohet p Alakos
bild; han r min; jag har rtt att utgjuta hans blod, att stnga hans
himmel, om hans och din gud r min gud. Du skall fra honom till mig nnu
denna natt, Sorgbarn. Han skall dragas till doms fr sitt svek och sin
grymhet. O, har han hjrta, skall han grta ver dina bleka kinder och
rysa ver din arma moders kval!

-- Jag skall fra min fader till dig, men Assim fr icke dda honom, sade
Sorgbarn.

-- Som din moder bjuder, sade Assim torrt och sparkade till svrdet, som
lg p golvet. Jag har lovat vara din moders slav, fast min trohet r
henne mindre dyrbar n din faders svek.

-- Tyst! ropade Sorgbarn till Assim. r du min moders slav, s m du
tiga!

-- Jag r en furstes son och hennes slav.

-- Nu lmnar jag dig, moder. Riddaren vntar mig. I natt tervnder jag
med min fader.

-- Se dr, sade Assim, p hallen ligga ngra frn, som jag plockat vid
fullmne. Lgg dem i riddarens bgare, d lyder han lttare din kraft.

Sorgbarn tvekade.

-- Tag dem, sade Singoalla. Assim samlar ven andra frn n giftiga.

Vid dessa ord nedslog Assim sina gon. Sorgbarn tog de frn han samlat.

-- Moder, sade Sorgbarn ngsligt, n ett ord! Har du haft en
uppenbarelse, var jag nsta gng skall finna ngon av de nedgrvda
klosterklenoderna?

-- Jag har haft en ny uppenbarelse och skall om tta dagar visa dig
stllet, var du skall finna nattvardskalken.

Singoalla kysste Sorgbarn. Gossen lockade till sig Kck, som just hll p
att somna, lmnade rummet och ilade genom skogen till slottet.

D han var gngen, sade Singoalla till Assim:

-- Upp, tag spaden och nattvardsbgaren! Grv ned honom under den lsa
trdroten, som jag visade dig vid bckens fall i insjn! Sorgbarns sjl
fr ej smittas av lgn.

Assim vltrade undan en sten, som dolde en hla, vari de rvade
klosterklenoderna voro samlade. Han tog nattvardskalken, lt det andra
ligga, flyttade stenen ter ver hlan, tog en spade och gick.

Med dessa rvade skatter hade Assim vergivit sitt folk, sedan han en tid
varit dess hvding efter Singoallas fader, som fallit i en strid med
folket p Jutlands sandkust. Under denna tid hade Singoalla fljt Assim,
och det hette, att de voro man och hustru; men de voro det icke, ty
Assims krlek fraktades av Singoalla, och han var hennes slav.

Men Sorgbarn trodde, att det var en uppenbarelse frn Gud, genom vilken
den heliga kronan terfunnits i skogen.




=Den hemliga kraften.=


Sorgbarn terkom till slottet, medan priorn och riddaren nnu sutto i
dystert samtal vid bordet i tornkammaren. Sorgbarn fyllde deras bgare,
och priorn tmde sin med frtrstan, emedan den rcktes honom av en from
pilgrim.

Efter mltiden tervnde priorn till klostret. Varken han eller riddaren
hade med fru Helena eller husfolket talat om det hemska budskap, som
kommit frn grnsen av Norge, ty de ville icke i frtid skrmma ngon.

Fljd av Sorgbarn gick riddar Erland till tornkammaren fr att njuta
nattens vila. Sorgbarns hjrta sklvde, ty han hade i riddarens dryck
blandat Assims hemlighetsfulla frn; hans hjrta sklvde, ty han skulle
denna natt medels det, som Assim och Singoalla kallat den hemliga
kraften, fra sin fader till sin moder. Denna kraft r i vra dagar
allmnt knd och likvl nnu en icke avsljad gta. Vr tids _doctores_,
som utrannsaka nervtrdarnes mikroskopiska frlngning, veta lagarne fr
vrldsklotens rrelser i den ondliga rymden och fr vattendroppens i det
hrfina rret, hava dock nnu icke fullkomligt utrannsakat denna krafts
hemligheter.

Men innan Mesmer uppdagade henne, var hon som tillvarande knd och anvnd
av Indiens braminer och av folket frn Assaria. Men folket frn Assaria
forskade icke; det anvnde kraften helt enkelt och lt henne vara vad hon
var och vad hon r: en gta.

Sorgbarn var i hgt mtt begvad med den hemliga kraften; det hade hans
moder rnt. D hennes hjrta slets av kval och smnen flydde hennes
lger, plgade Sorgbarn stryka ver hennes ansikte med sina hnder, och
smnen kom, och hjrtat vaggades till ngra timmars ro.

Nu sover riddaren: det hres av hans andedrag. Sanduret viskar.
Stjrnorna blicka in genom tornfnstret. Sorgbarn stiger upp frn sin
matta och smyger med ljudlsa steg till Erlands sng. Den lilles hjrta
r i vldsam rrelse. Hans hnder lyftas tvekande. De svva som skuggor
ver riddarens panna ned mot hans brst. Sanduret viskar alltjmt.
Stjrnorna blicka genom tornfnstret. Det r tyst; ven riddarens
andedrag hava tystnat. Han vilar i sngen lik en dd, och stjrnljuset
darrar p hans bleka panna. Som skuggor svva Sorgbarns hnder ver
riddarens ansikte; de svva ver hans ansikte som tysta skuggor. D reser
sig riddaren upp. Sorgbarn far tillbaka, uppgiver ett halvkvvt rop och
kastar sig p kn. Riddarens gon ro lyckta.

-- Herr Erland, viskar Sorgbarn, jag ville dig icke illa. Vredgas ej!

Riddaren svarade ej.

D mrkte Sorgbarn, att kraften verkat. Han steg upp och sade lugnt:

-- Riddare, du skall lmna bdden och flja mig!

-- Vart vill du fra mig, Sorgbarn?

-- Du skall snart f veta det.

Riddaren kldde sig. Sorgbarn fattade hans hand.

De stego nedfr torntrappan och kommo genom en bakport till stranden, dr
riddarens fiskarbtar lgo. I den minsta av btarne rodde honom Sorgbarn
ver sundet med s tysta rtag, att vktaren svrligen kunde hra det,
fattade s hans hand och frde honom in i skogen.

Den hemliga kraften verkade s, att riddarens vilja, s stark och objlig
hon annars var, fogade sig efter gossens, ja, sammansmlte med denna till
en. Riddarens sjl sg in i Sorgbarns, ssom den trogne tjnaren ser i
sin herres gon vad han vill, tnker och knner. Snart skulle den hemliga
kraften verka n djupare. Som i det vxande trdet rsringarne bilda sig
kring krnan och torka, i den mn nya sdana lgga sig omkring de gamla,
s vxa omkring det mnskliga vsendets krna rsringar av lidelser,
knslor och tankar, som var efter den andra fornas, medan nya lidelser,
knslor och tankar lgga sig utomkring de vissnade och saftlsa. Men
sjlens ldsta rsringar ro dock de, som ligga nrmast hennes krna;
drfr ro barndomens minnen s ljuva: de ro nrmast andens hjrta.
Medan nu gossen frde Erland mellan skogens stammar, trngde den hemliga
kraften allt djupare in i hans vsen, frn rsring till rsring; och
allteftersom hon intrngde, livades p nytt de vissnade och frgtna
lidelserna, svllde de ter av save ur minnets rot. Erland vart densamme
han var fr tio r tillbaka, d han plockade blommor vid bckens rand med
den bruna flickan. Skuggan, som dvalts i hans sjls avgrund, steg upp i
knslans ljusaste dager; ungdomskrlekens knsla, den ljuvaste, den som
annars aldrig tervnder, ilade genom hans varelse, och han tnkte, han
knde Singoalla.

-- Sorgbarn, sade riddaren, d de hunnit ett stycke in i skogen, lt oss
sitta ned och vila. Natten r s skn. Ser du stjrnan, som glnser dr
uppe ver ekens topp? Jag lskar dig som en son, som om du vore min lille
Erland; ja, jag lskar dig mer, bleka barn, och jag ser i din sjl, att
du lskar mig. Det r s sknt, s friskt i natten. Vart fr du mig,
Sorgbarn? Jag fljer dig till vrldens nde.

-- Jag fr dig till min moder.

-- Bor din moder i skogen?

-- Ja.

-- O, att du vore min son! r du icke min son?

-- Jag r din son, svarade Sorgbarn, hpen, rrd och frvirrad ver dessa
ljuva ord.

-- Vem r din moder? r det Singoalla... Singoalla... Singoalla?

Klangen i hans stmma vart mildare och mildare.

-- Ja, min moder r Singoalla.

-- O Gud! sade riddaren, och trar sipprade ur hans halvslutna gon, jag
r s lycklig. lskade son, vi igenknde jag dig icke genast? Du har
varit frmling i din faders hus, du har lidit mycket av hans orttvisa
vrede. Jag ser dock i din sjl, att du icke hatar mig; nej, du lskar mig
och r sll av mina ord. Kom, Sorgbarn, jag vill g till din moder.

De fortsatte vandringen. Sorgbarn ryste i natten... ryste av sllhet, ty
s kan ven ske, d sllheten kommer, som en flod av solljus instrmmar i
gon, som, frut blinda, brdppnats... ryste av en hemsk knsla, ty
riddaren var s blek, s frndrad, hans rst s andelik. Det var som ett
blndverk, som om en frmmande sjl talat ur hans mun.

De stannade framfr klippbrottet. Sorgbarn fattade sin faders hand och
frde honom in i labyrinten. Ett eldsken lyste, det frsvann igen, ty en
klippvgg skymde det, men snart visade det sig ter. Det kom frn
grottan.

-- O, jag darrar, mumlade riddaren. Bor min sjls lskade i dessa
klippor?

Ljuden av riddarens och pilgrimens steg genljdo och frebdade den
ensliga bostadens invnare deras ankomst. Singoalla satt p mossbdden,
eldskenet flmtade p de fuktiga klippvggarna och spred en bedrglig
rodnad ver hennes kinder. ven Assim satt p sin frra plats, med
korslagda armar. Han hade nyss slipat svrdet mot en berghll; nu hngde
det blottat i hans blte.

-- Hr, viskade Singoalla, som alltifrn skymningens inbrott lyssnat och
vntat, vntat och lyssnat, hr! De komma. Assim, g d! -- Assim steg
upp.

-- Jag stannar i skuggan, sade han. Om du vill, att han skall d, s rr
i elden; det r tecknet. Mitt svrd r skarpt, min hand sker, ett
ovntat hugg skall flla den vilda isbjrnen.

-- G, g! viskade Singoalla. Assim frsvann.

I nsta gonblick intrdde riddaren och Sorgbarn. Singoalla stod framfr
Erland. Hon betraktade honom... Vem kan skildra en blick som denna? En
levnad med alla dess den, frjder och sorger, med hela dess rika skatt
av lidelser och knslor kan sammandraga sig i en blick, ssom linsen
samlar solens alla strlar i en brnnpunkt. Det frflutna, nrvarande och
kommande kunna sammansmlta i en blick. De sammansmlte i Singoallas till
en enda frga, stolt och frkrossande och dock bvande.

Det var en frga om hgkomst eller frgtenhet, om krlek eller hat, om
trar eller blod. P sina halvslutna gonlock frnam riddaren en
brnnande knsla av denna blickande frga.

-- Singoalla! hrdes Erlands rst.

Den ton, vari detta ord klang, svarade p allt vad Singoallas sjl
frgat. Han kom med hgkomst, krlek och bn om frltelse. Huru kunde
hon d krossa honom med ord om mened, hmnd och dd? Singoallas huvud
sjnk ned mot hennes barm, hennes pannas vemod dolde sig i de magra,
genomskinliga hnderna.

-- Singoalla, upprepade Erland, och trar framtrngde under hans
gonfransar.

Singoalla svarade ej; hon stod likt en bildstod, men hennes barm och
suckar frrdde liv.

Riddaren lyfte Sorgbarn i sin famn och gick ett steg mot Singoalla. Deras
huvuden lutades mot varandra: Erlands bruna lockar blandade sig, som
fordom, med de svarta bljor, som svallade kring Singoallas panna.

Det r tyst i grottan. Var ro nu kvalen, vreden, de bittra minnena, som
bodde dr inne, de hemska suckar, som genljdo dr, de vilda rop, som
gvo sig luft ur Singoallas brst, d hennes frtvivlans brda vart henne
odrglig? Nu hrdes endast sakta snyftningar. Erland lgger sin arm kring
Singoallas liv och viskar -- hon hr icke vad, men det ljuder, som nr en
vindflkt vaggar sig till ro i bjrkens krona.

Men utanfr grottan glimma Assims gon. Han skr tnderna av smrta. Han
vill Singoallas lycka, men fr honom, den frskjutne, att _se_ denna
lycka! Bttre vore det fr honom att d i eld.

Singoalla fr sin hand ver Erlands ansikte; hon frgar viskande, med
trfyllda gon, mma, underliga frgor:

-- Vi r du s blek, Erland? Varfr vissnade dina kinders rosor? Vart
flydde din ungdom? Jag drmde, att du nnu var sjutton r. Erland, har du
lidit?

-- Var har du varit s lnge, Singoalla? frgade Erland tillbaka. Minns
du vr lyckas hem, dr granen susade, dr bcken sorlade? Ack, granen
susar n, bcken sorlar n. Det frflutna har tervnt, vi ro ter unga.
Kom, Singoalla, lt oss leka och plocka blommor vid bckens rand!
Mtestiden r ju inne; himmelens stjrnor blinka! Ser du dem icke?

Erland fattade Singoallas hand och frde henne ur grottan. Knappt
tnkande, endast saligt knnande, fljde honom Singoalla. Hon vandrade
med snkt panna i svrmisk drm vid sin riddares sida. Hon sg ej
stjrnorna, ej trden, mellan vilka hon skred. O, slute aldrig denna
sllhet! Lt dem leka vid bcken och d, innan morgonen kommer med sin
kalla dager och sin grymma verklighet! Natten, drmmen, svrmeriet, de
flmtande skuggorna, de blinkande stjrnorna, det obestmda, obegrnsade
och sammanfldande, de ljuva villor, som fdas i det dunklas skte, o,
vad r solen med sitt gyllene sken, dagen med sina klara freml, sina
kalla sanningar mot detta!

Sorgbarn fljde fader och moder. Den lilles ansikte glnste. En oknd
makt rrde sig i hans barm och tvang honom sjunga. Sngen ljd, som vore
han endast fr andarne, som svva genom natten.

De kommo till kullen vid bcken; han var ej lngt frn grottan. Erland
och Singoalla satte sig vid kullens fot p grsmattan, dr de fordom
suttit; men leka, men plocka blommor kunde de ej; domnande vilade de mot
varandras skuldror; de kunde ej tala, endast sucka och knna varandras
nrvaro, halvt vakande, halvt drmmande.

Men Sorgbarn satte sig vid bckens rand, skdade stjrnorna, som speglade
sig dri, och sjng fr dem.

S skredo stunderna, och stjrnorna, den ena efter den andra, slocknade i
vsterns tcken. Gr dimma blandade sig med mrkret; marken fuktades av
arladagg.

D gick Sorgbarn till sin fader, lade sin hand p hans skuldra och sade
till honom:

-- Natten lider. Stig upp och flj mig!

Riddaren vaknade smrtsamt ur sin halvslummer; hans vilja var underdnig
Sorgbarns; han mste lyda.

Detta gjorde Sorgbarn, ty det var redan lngt frbi midnatt, och den
hemliga kraften, genom vilken Sorgbarns sjl rdde ver riddarens,
brjade slappas. Det knde gossen av kyla och matthet i sina lemmar.

-- Moder, sade han till Singoalla, kom! Jag r matt och fryser. Vi mste
skynda.

-- Sg farvl, o moder. Vi mste skynda, upprepade Sorgbarn ngsligt.

Singoalla steg upp.

-- Farvl, viskade hon till riddaren.

-- Nej, nej, sade riddar Erland, hr skola vi stanna evigt.

-- Vi trffas ter. Farvl!

-- Fly, moder! Stanna ej! bad Sorgbarn.

-- Kom, sade gossen, du skall flja mig, fader.

Och Sorgbarn fattade hans hand, och han mste flja. Med skyndsamma steg
tervnde de till slottet, rodde ver sundet, gingo uppfr torntrappan
och intrdde i kammaren.

-- Tag av dina klder och sov! befallde Sorgbarn. Riddaren lydde.
Sorgbarn svepte sig i sitt tcke, lade sig p sin matta och somnade
genast.

Sanduret viskar, de bleknande stjrnorna blicka in i tornkammaren,
riddaren sover i sin sng, pilgrimen p sin matta.

En timme drefter brjar dagningen. Fglarne stmma upp sin sng;
tjnarne p slottet vakna; frn skogen ljuder redan den idoge nyodlarens
yxa.




=Dag och natt.=


Riddaren vaknade tung i huvudet. ven Sorgbarn vaknade strax drefter,
matt men med en efterklang av nattens lycka i sin sjl. Fader! var han
nra att sga till herr Erland, ty han ihgkom vl de ord av
faderskrlek, riddaren talat under natten; men ordet fader dog p gossens
lppar, nr han sg upp och skdade det dystra uttrycket i riddarens
anlete.

-- Frbannelse, mumlade riddaren. Jag har drmt en ryslig drm denna
natt. Onda andar hava plgat mig. En sdan bar ock dina anletsdrag, du
Sorgbarn.

Herr Erland kldde sig skyndsamt och ilade ut att frfriskas av
morgonvinden. Hela dagen var han dyster. Han talade fga till sin fru,
Helena, till Sorgbarn n mindre, smekte ej sin lille son men bannade dess
mer grdens tjnare.

Mot aftonen red herr Erland ut. Sorgbarn skyndade in i skogen till
grottan. Singoalla satt dr med strlande ansikte, nnu rusad av nattens
minnen. Assim kokade mat i en kittel ver elden och sade intet.

Singoalla slt Sorgbarn i famn, hljde honom med kyssar och frgade efter
hans fader.

-- Min fader! svarade Sorgbarn. Ack, jag vgar i dag icke kalla honom
fader. Han r vred och sger, att han drmt en ryslig drm i natt.

-- Sade han en _ryslig_ drm? frgade Singoalla eftersinnande.

-- Ja.

-- Det r omjligt. Han lskar mig. Vra fder ha sagt, att nr den
hemliga kraften verkar, d visar sig mnniskan sdan hon r i sitt inre.
Ja, han lskar mig innerst i sitt hjrta. O, denna natt, denna slla
natt! Sorgbarn, du skall i kvll ter fra min riddare till mig. Men
dessfrinnan vill jag visa mig fr honom fr att vertyga dig, att han
lskar mig alltid. Kom, Sorgbarn, jag gr till slottet.

-- Moder, ropade Sorgbarn, du gr dig olycklig. Kom ihg riddarens maka,
fru Helena!

-- Hon! infll Singoalla med blixtrande gon. Jag r riddarens frsta och
enda maka, s sant en Gud lever i himmelen. Han lskar henne icke; han
kan det icke. Sg du ej, hrde du ej under denna natt? Mig, mig ensam
lskar hans sjl. Jag gr till honom.

Gagnlsa voro Sorgbarns frestllningar. Hon gick. Sorgbarn fljde henne
grtande och bedjande. Hon gick, ty ett tvivel, som hon ville vederlgga,
en svartsjuka, som hon frgves hnade, hade vaknat i hennes sinne. Assim
tog sin bge p axeln och fljde henne men p avstnd.

Efter en stunds vandring kom Singoalla, fljd av Sorgbarn, till en sakta
sluttande hjd, ver vilken hennes vg lg. Hunnen upp stannade hon, ty
hon sg riddaren till hst dr nedanfr. Hans ansikte var mrkt och
skrckinjagande. Hans hst var hljd av skum. En bge hngde p hans
sadelknapp.

ven han upptckte henne; han stannade, frde handen ver gonen, sg och
ropade:

-- Frbannade spkelse! Hedniska troll! Frfljer du mig ven vid
dagsljus?

Och han ryckte till sig bgen, spnde honom, lade en pil till strngen
och skt.

Men Singoalla hade redan frsvunnit. Assim hade strtat fram, ryckt henne
med sig och frt henne ur sikte. Drefter spnde Assim sin bge och ilade
tillbaka fr att glda skottet, men d var riddaren redan borta.

Nr Assim tervnde, satt Singoalla p den grna mossan och stirrade
framfr sig. Sorgbarn satt bredvid henne, tyst, men nskade att f d.

-- Singoalla, sade Assim och bjde sig ver henne. Vill du ej, att jag
skall dda Erland? Jag har en giftig pil i mitt koger och riktar vl.

-- Jag har rttighet att taga hans blod. Dda honom! sade Singoalla.

Assim gick. Hans gon lyste av frjd. ven fr honom fanns ett hopp.

Men hans frjd var kort. Singoalla ropade honom tillbaka. Han kom.

-- Nej, Assim! Icke n, Assim! sade Singoalla. Nej, icke n! upprepade
hon, och frde ett finger eftertnkande till sin panna. Sorgbarn skall i
kvll fra den frrdaren till mig. Jag skall d dma honom, och varder
domen dden, skall du, Assim, dda honom...

-- Ha! tillade hon och reste sig stolt, den ljuslockiga kvinnan, hans
blgda Helena, ger honom om dagen; men min, min r han om natten, ty
han r slav av min Sorgbarns kraft. Farvl, Sorgbarn! Jag vntar dig och
honom i natt. I natt str domen.

Kvllens timmar voro lnga fr Singoalla, dr hon vid stockelden i
grottan vntade p domens stund. Sorgbarn, mina gons lust, din kraft
skall icke svika... s talade hon till sig sjlv. -- Slipa... s talade
hon till Assim, som ofrtrutet, med vansinnigt lugn, brynte sitt svrd
mot klipphllen.

Men Sorgbarn, huru lnga voro ej timmarne ven fr honom! Hur hemsk den
stund, d riddaren ter dukade under fr hans kraft! Hur ryslig hans
nattliga vandring i skogen vid sin faders sida!

-- Sorgbarn, min son...

S ljd det ter frn riddarens mun. Men nu ryste Sorgbarn vid dessa ord.
De voro icke hans faders, de voro en gckande andes, som talade med hans
faders tunga.

-- Sorgbarn! Du vet ej, hur jag lskar dig, sade riddaren under den
nattliga vandringen.

-- Nej, slpp min hand! Du m icke rra mig. Jag vill icke vara din son.

Natten r mrk, moln segla under himmelen... och du, Sorgbarn, talar ord,
som isa mitt blod. Ser du molnen p himmelen, min egen Sorgbarn?

-- Ja, det brjar regna. Skynda dig! Jag skall fra dig till min arma,
olyckliga moder.

Regnet kom i strida strmmar. Det rasslade i skogen; ingen stjrna lyste
den ensliga stigen. Nattfglarne skreko i klyftorna. Och vid den lille
gossens sida gick en blek vlnad med halvslutna gon.

De kommo till klippbrottet. Sorgbarn stannade, och en ny rysning ilade
genom hans lemmar. Han tnkte p Assims svrd, p domen, som vntade. Ja,
han stannade och nskade sig dden.

-- Sorgbarn, sade riddaren. Giv mig din hand. Du fr ju mig till
Singoalla. Elake Sorgbarn, jag skall klaga fr din moder, att du talat
grymma ord till din fader.

S hotade riddaren med smekande rst. Men Sorgbarn grt.

-- Varfr grter du? Varfr vredgas du p mig? Kom, Sorgbarn! Giv dig
till freds! Jag skall icke klaga p dig hos Singoalla.

Och riddaren ville g in bland klipporna.

Men Sorgbarns vilja hll honom tillbaka. Gossen utbrast hftigt:

-- Nej, stanna! Rdes du icke, herr Erland?

-- Vinden blser i skogen, men vem r rdd fr vind och mrker? svarade
riddaren. Du r barnslig, gosse.

-- Hr du icke, vad vinden sger dig? Det r en sorglig saga, och du
borde rdas.

-- Vad sger vinden? Frtlj hans saga! Jag lyssnar grna, om du avtorkar
dina trar och r glad.

Medan riddaren talade s, lutade han sig mot en hll, smlog och hjde
sin panna mot den mrka himmelen. Ur klippbrottet skymtade, en skugga.

-- Vinden sger: Min moder fdde mig en natt p kyrkogrden. Hon skte
dr sin makes grav, men han var icke dd.

-- Hrde du vinden sga detta, underlige gosse? Vad sger han d nu?

-- Vinden sger: Min fader var en riddare, som frdades vida, ostadig i
sinnet och trols.

-- D liknar ju vinden sin fader.

-- Min moder skte honom och vandrade frn land till land men fann honom
icke. Sjlv trodde hon sig lskad och skt av honom. Hon trodde honom
mycket olycklig, och hon grt ver honom; hennes trar fllo som dagg p
ngen, som regn p bergen.

-- Sade vinden detta? Men vad sger han nu? Nu hres hans rst omild i
skogen.

-- Vinden sger: Min fader var icke olycklig, ty han hade glmt min
moder och skte henne icke. Han lskade en annan, som kom frn norden.

-- Vinden har en trols fader, sade riddaren. Men hr, hur det klagar i
skogen! Det r ter vindens rst. Vad sger han nu?

-- Vinden sger: Jag r ammad vid ett suckande brst; jag vyssades med
klagosnger. Min moder r mycket olycklig.

Riddaren snkte sin panna och lade armarne ver brstet.

-- Sorgbarn, sade han, du som frstr vindens sprk, vad frkunnar han
nu, ty nu ropar han, nu vredgas han, och trdens kronor sklva.

Skuggan flyttade sig nrmare intill de samtalande.

Sorgbarn svarade:

-- Vinden sger: Min fader ville i dag dda min moder; han skt en pil
mot hennes brst, men hon flydde. Varfr hatar du min moder? Vad har hon
brutit mot dig? Svara mig, riddare!

Riddaren snkte huvudet mot sitt brst och frgade:

-- Sorgbarn, sade din moder, att det var natt, d du fddes? Sade hon,
att hon framfdde dig bland de ddas grifter, medan hon skte din faders
grav?

-- Ja.

-- Tcknet skingrar sig, och jag skdar in i tvenne vrldar. Jag minnes
nu, vem jag r, d solen skiner p himmelen. Jag r vansinnig om dagen,
Sorgbarn. Jag ville dda din moder. Jag hatar din moder om dagen, ty d
r jag vansinnig. Vill ej din moder dda mig fr min trolshet, min
grymhet, fr alla de kval jag tillskyndat henne? Sorgbarn, frga din
moder, om hon vill taga mitt blod. Det r hennes rtt.

Men Sorgbarn svarade:

-- Hr du, hur vinden klagar: Kan jag fra min fader till dden?

Och Sorgbarn, som ryste fr Assims svrd, fattade riddarens hand fr att
fly med honom tillbaka till slottet.

D framtrdde den lyssnande skuggan ur sin skymning.

-- Fly, viskade hon till Sorgbarn, ty Assim rasar och vdrar blod. Han
lurar vid grottans ingng. Jag har vckt men kan ej sva hans vrede.

Riddaren igenknde den viskandes rst, vnde sig om och ville fatta i
hennes klnning.

Men hon upprepade ngsligt: -- Fly, Sorgbarn! Assim hr oss!

Sorgbarn skyndade framt, och riddaren mste flja, fastn hans sjl
vndades.

Men ven Singoalla -- ty det var hon, som skymtat lik en skugga -- fljde
Sorgbarn, och nr de hunnit ett stycke frn det farliga klippblocket, dr
dden lurade, bad hon honom stanna.

Riddaren sjnk till Singoallas ftter och omfamnade hennes knn.

Singoalla lutade sig ver honom och strk hans lockar.

-- Erland, sade hon, vi se varandra nu fr sista gngen p jorden.
Farvl, min lskade!

-- Fr jag d?

-- Nej, svarade Singoalla. Jag mnade vl i afton dda dig, men d var
jag svart i min sjl av vrede och frtvivlan. Nu skall du leva, Erland,
fr din maka och din son. Du lskar ju Helena, och hon lskar dig... och
din lille son, sg, r han mer lik dig eller din blgda Helena? Jag
ville grna smeka din lille son.

-- Tyst! utbrast riddar Erland. Tala icke om Helena! Om dagen, d mina
sinnen ro frvirrade, frliker jag mig vl med denna kvinna; men du,
Singoalla, r min enda verkliga krlek, likasom du r min frsta och
rtta maka.

-- Bedrag mig icke, sade Singoalla bedjande, tala icke s, att jag n en
gng omfattar frhoppningar, som sedan svikas och efterlmna vrede och
frtvivlan! Villades jag ej av dina ord, d Sorgbarn frsta gngen frde
dig till mig? Jag trodde, att du lskade mig alltid, och att det var din
sllhet att skda mig. D beslt jag uppska dig. Men du ryste vid min
syn och vredgades och ville dda mig. Erland, du hatar mig om dagen;
lska mig kan du endast om natten, d Sorgbarns hemliga kraft slagit din
vilja i bojor.

-- Det ligger sanning i dina ord, men det r icke hela sanningen, ty nu
skdar jag klart, sade riddaren. Jag r ej densamme om dagen och nu, d
jag r hos dig. Om dagen r jag olycklig och vansinnig; ja, vansinnig. Du
minnes vl Assim och din fader? Det onda _de_ gjort mig verflyttade min
frvirrade sjl p dig. Fr min sjuka tanke vart du en outplnlig
skrckbild, och sjlva ditt namn, det ljuva Singoalla, ljd fr mig med
hemsk klang. D kom en flicka, som var min barndomsvn och min
vrdarinna, nr jag lg sjuk. Jag trodde mig lska henne; men den kvinna
jag lskade var alltid du, min maka; det var du, som bar en mask, lik
Helenas anlete. Ja, jag lskade aldrig Helena, utan dig som Helena; det
knner jag nu. Singoalla, vill du icke dda mig fr rttvisans skull, fr
min brutna ed och de kval jag frorsakat dig, s dda mig fr min egen
skull, ty jag ryser fr morgondagen. Jag vill icke vakna till vansinne
och till hat mot dig, som r min sjls hjrta.

Singoalla svarade:

-- Din mened r dig tillgiven; fr den skall du icke d. Ej heller skola
dina ord frleda mig tro, att du icke lskar Helena, tminstone om dagen,
nr du r vansinnig. Vad gr det att du r vansinnig, Erland, om du r
lycklig? Se, jag kom till denna nejd och snde dig min son, att han
skulle kuva din sjl genom saktmod, ty p en ovnlig sjl verkar ej den
hemliga kraften, och sedan fra dig till mig. Jag valde min bostad i
grottan dr borta och vntade dig i elva dagar. Jag ville se och tala med
dig n en gng fre min dd, ty jag knner, att jag snart skall d. Det
var det vederlag jag krvde av Gud fr alla de sorger jag utsttt, och
detta vederlag har den barmhrtige Guden givit mig. Vad vill jag mer fr
mig sjlv? Svrare r att tnka p Sorgbarn, ty vad skall varda av honom,
nr jag r dd? Om dagen, d din sjl r fientlig, r han ju icke mer din
son! Men Gud skall skydda Sorgbarn, om han bevarar sin sjl snvit, och
Sorgbarn skall dessutom icke leva lnge. Det har jag sett i ditt des
linjer, lskade, bleke gosse!... Nej, Erland, nu skola vi skiljas fr
alltid. I morgon, d du vaknar, s minnes du mig som en svr drm, vars
intryck bortfres med dagens vind. Singoallas bild skall sedan icke stra
dina tankar, hennes namn aldrig ljuda i ditt ra; hon r fr dig
frsvunnen, som om hon aldrig varit. Men skulle hon likvl terkomma i
din sjl, ngon gng, i en enslig stund, s minns henne icke som en
hmnande, hednisk, ej heller som en srjande kvinna, utan minns henne som
den frltande, som gldjes t den natt av krlek, du sknkte henne i
grottan och vid bckens rand! Din levnad skall med Helenas flyta som en
lugn lv genom grna ngar, under svalkande skuggor. Din Erland skall
vxa upp och vara din lders gldje. Ditt hus skall lnge ga bestnd och
din Guds vlsignelse vila drver.

-- Farvl, Erland! fortfor hon. Farvl, gosse vid bcken! Farvl, min
frsta och enda krlek! Farvl, min lycka och olycka! Vlsignad vare du,
min make! Vlsignad du, min frjd, mitt solljus, min ande, mitt allt!

Och Singoalla tryckte den kyss, hon tnkte den sista, p Erlands lppar
och ilade bort.

Utver Erlands kinder strmmade trar; han vred sina hnder och ropade
hennes namn; men hon var borta, och Sorgbarns kraft fngslade Erland vid
stllet.

D utbrast Erland i sdana verop, att det skar genom Sorgbarns mrg. Den
lille darrade och knde sin kraft minskas, sin vilja slappas, sitt hjrta
smlta.

-- Sorgbarn, ropade riddaren, jag krossar dig, om du icke svr vid Gud
att nsta natt, varje natt terfra mig till Singoalla!

-- Jag svr, suckade Sorgbarn, nstan medvetsls.

-- Fort! tervndom d till slottet, innan jag vaknar! Jag knner, att
din kraft minskas, att jag snart skall vakna. Skynda dig! Vi ro annars
frlorade.

Sorgbarn gick med snabba steg. Erland fljde honom. En knapp fjrdedels
timme drefter vilade riddaren i sin sng och pilgrimen p sin matta.

Men Assim lurade frgves p sitt rov, dr han stod i klippbrottet med
det skarpslipade svrdet i hand. Nr Singoalla terkom till grottan, sade
hon endast: -- Riddaren kommer icke. -- Assim slog d svrdet i klippan,
s att det brast vid fstet, ilade s till stranden och roade sig hela
natten med att hrma nattfglarne och rulla stenar nedfr klipporna i
sjn.




=Den sista nattvandringen.=


Sorgbarn hll sin ed.

Och Singoalla -- hon som redan frsonat sig med tanken p evig skilsmssa
och dd -- ack, hon glmde snart sitt beslut, d riddaren tervnde
fljande natt vid Sorgbarns hand och anropade henne att stanna. Han sade
sig vara vansinnets och Helenas om dagen; han ville vara sllhetens och
Singoallas om natten. Han kallade henne maka och bad henne hlla den ed,
hon svurit p Alakos bild, om ock han sjlv av onda makter drivits att
bryta sin. Huru ljuva voro ej hans smekningar fr den arma, vars allt han
varit frn hennes frsta ungdomsr! Huru skna voro ej dessa ntter,
genombvade av det lnliga, d de viskade med varandra i grottan eller i
ondlig trnad sutto, hand i hand, p bckens strand! Singoalla kunde
icke motst; hon stannade och framlevde timmarne i svrmiska drmmar.

P tjugonde dagen efter pilgrimens ankomst till Ek slott tervnde han
ur skogen med nattvardsbgaren i hand. Den verlmnades t priorn, och
alla frundrade sig ver uppenbarelsens sanning och botgringens kraft.

Men med riddar Erland timade en frndring, med varje dag tydligare. Hade
han frut stundtals varit dyster, s var han det nu hela dagen, frn
morgonen till natten. Han magrade frfrligt; hans gon voro insjunkna,
hans kinder tomma, varje dag pljde en fra i hans panna, varje timme gt
olja p den hemska elden i hans blick. Tjnarne darrade, nr han
nalkades, fru Helena vgade icke mer frga, vad som trde honom, ty han
tycktes likasom ana, nr en sdan frga svvade p hennes lppar, och
avlgsnade sig d ur hennes grannskap. Han var kall fr sin makas sorgsna
blickar, skydde hennes smekningar och hade icke gon fr sin lille son.
Sllan talade han ett ord till ngon.

Fru Helena yppade fr priorn sitt bekymmer ver herr Erlands tillstnd
och rdslog med honom om vad som borde gras till hans rddning, ty
gonskenligt var, att detta svrmod frde honom med brdskande steg mot
graven. Priorn beslt tala ppet med riddaren och lgga honom en
fullstndig bikt.

-- Vilar en synd p din sjl, min son? Eller vad r det, som gr dig
frtvivlande? Ruva icke p din smrta! Ur henne torde annars komma
lekamlig och evig dd! Fly i Guds och kyrkans skte! Se, hon str ju
villig att taga din skuld och din sorg p sina axlar!

S talade priorn till riddaren. Men denne svarade: -- Frflj mig icke
med sdana ord, fromme fader! Sg det n en gng, och jag lmnar er och
flyr till andra bygder! Lt mig vara! Nr tid bliver, skall jag bikta.

En annan gng, d riddaren syntes ngot lugnare till sinnes, yttrade han
till priorn: -- Min sjl r full av snderslagna bilder. Jag mdar mig
att ter sammanstta dem; drfr grubblar jag nu s mycket. Nr tavlan r
frdig, d ser jag vad jag vill se; d vet jag vad jag vill veta. Frst
d kan jag bikta, ty icke kan man bikta det oknda.

Under dessa dagar betjnade Sorgbarn, som vanligt, herr Erland. Men
fristunder hade Sorgbarn numera inga, ty riddaren ville knappt frlora
honom ur sikte. Bittra stunder hade Sorgbarn dess flera. Riddarens gon
fste nstan stndigt p gossen en blick, vari tillbakahllet hot,
fruktan och vild misstanke lgade. Han bevakade varje Sorgbarns ord,
varje hans rrelse. Nr de voro ensamma, hnde, att han steg upp, kramade
Sorgbarns armar och lyfte honom frn golvet fr att slunga honom tillbaka
mot dess stenar. Men han sansade sig, och allt slutade drmed, att de bl
mrkena p Sorgbarns armar voro flera.

ven Sorgbarn led mycket. Hans kinder voro, om mjligt, blekare n frr,
hans kropp var nstan en skugga. Men han uthrdade tligt riddarens
misshandlingar, rknade dagens timmar och tnkte med frjd p natten, nr
detta hemska ansikte ter skulle varda vnligt, dessa vilda blickar blida
och denna stumma mun kalla honom son och slsa med frskringar om
krlek. Natten var Sorgbarns dag, och dagen var hans natt. Om dagen satt
hans moder ensam med den tyste Assim i skogen; om dagen voro hans fader
och han sjlv olyckliga; men natten kom med berusande sllhet t dem
alla.

Med riddaren gick det drhn, att han fll i en feber, varunder han en
gng rusade upp ur sngen och var nra att genomstinga Sorgbarn med sitt
svrd. Gossen rddades av priorn och en annan munk, som vakade vid den
sjukes sng. Riddaren talade under feberyran mycket om en grotta och om
en kulle, p vilken en gran vxer; han kallade Sorgbarn stundom son,
stundom en liten djvul. I f ord: hans feber var svr och hans hjrna
uppfylld av frvirrade bilder.

Under dessa dagar vntade Singoalla frgves sin riddare; men Sorgbarn
beskte sin moder ofta.

D herr Erland ter var frisk, beslt han bikta. Priorn frskrcktes icke
litet, nr riddaren yppade, att han var besatt av tv djvlar: den ene
uppenbarade sig fr honom lik en kvinna; den andre hade antagit Sorgbarns
skepnad, utan tvivel fr att drigenom hna pilgrimen och hans fromma
vrv.

Pater Henrik kallade riddaren i hemlighet till klosterkapellet och besvor
de onda makterna att vika. Riddaren knde sig lttad och trodde sig vara
fri.

Men fljande dygn hade det onda tervnt. D riddaren vaknade om
morgonen, pminde han sig, att han hela natten varit plgad av de bgge
avgrundsandarne.

Icke lng tid drefter hnde en natt, att herr Erland vaknade ej i sin
sng utan i skogen. Nejden lystes av ett blekt mnljus, men d han hpen
skdade omkring sig, sg han en flyende, som liknade Sorgbarn. Huru hade
de kommit in i skogen? Han gav sig icke tid att grubbla hrver utan
skyndade efter vlnaden. Men nr riddaren ppnat drren till
tornkammaren, lg den lille pilgrimen p sin matta.

Frn denna stund terfingo herr Erlands tankar sin frsta riktning. Han
arbetade flitigt med att sammanstta de snderslagna bilderna i sin sjl
till ett fattligt helt. Han samlade alla sina hgkomster frn nattens
drmmar, jmfrde dem med varandra, valde det verensstmmande,
frkastade tills vidare det andra, iakttog med frnyad uppmrksamhet
Sorgbarns uppfrande och beslt att vaka under ntterna.

Men detta beslut var han likvl icke mktig att hlla. Nr kvllen kom,
knde han sig s slapp, att han omjligt kunde jaga smnen frn sina
gonlock. Att sova ensam med Sorgbarn lade honom hans lfte.

Smningom, efter outtrttligt grubbel lyckades riddaren f sin tavla
frdig. Hon var en hemsk mosaik, hoplappad av sprngda, orediga minnen,
men gav dock i sin helhet en aning om verkligheten.

Frn kvllarne och det halvvakna tillstnd, som fregr smnen, pminde
han sig mer och mer, att tv skuggor rrde sig fram och ter ver hans
panna, och att Sorgbarns gon lyste mellan dessa skuggor som stjrnor
mellan moln.

Han pminde sig vandringar i skogen vid Sorgbarns sida och skte om
dagen terfinna den stig, han trodde sig hava trampat om natten. Men
hgkomsten gckade honom, minnet gycklade, och han gick alltid t helt
andra hll, stundom milslngt, n t det, som frde till klippbrottet.

Han erinrade sig ven mlet fr dessa vandringar och mtena med
Singoalla; men minnena av dessa frmlde sig med allt det fasansfulla,
hans inbillning fst vid den bruna hedningaflickan, och omgvos drfr
likasom av ett tjockt tcken, varur de hemskaste bilder skymtade.

Men hans misstankar mot Sorgbarn voro nu rotfsta. Han ruvade p en plan.
Varje afton han gick till sngs hoppades han kunna utfra den. Men
Sorgbarns kraft segrade. Den lilles hela jordiska omkldnad syntes
upplsa sig i denna hemliga kraft.

Den fyrationde dagen frn Sorgbarns ankomst till Ek slott var inne. Det
var en mulen dag med regn och blst. Insjns bljor skummade, skogens
toppar bjde sig, skyarne samlade sig kring klippornas branter. Solen
sjnk ned bakom svarta och gulbleka moln. Kvllen kom, och den dystre
grubblaren gick till sin tornkammare, fljd, som alltid, av pilgrimen.
Men dessfrinnan hade riddaren dolt en vlslipad jaktkniv i sin livrock.

Herr Erland gick till sngs. Sorgbarn lade sig p sin matta. Sanduret
viskade, vindfljlarne p taket gnisslade, insjns vgor brusade.

Riddaren hade sagt, frrn han lade sig, att han var mycket trtt. Ocks
somnade han genast i sin naturliga smn. Det hrde Sorgbarn av hans
andedrag.

D smg pilgrimen till riddarens sng, och hans sm magra hnder rrde
sig som genomskinliga skuggor ver den vilandes panna ned mot hans
brst...

Men endast ngra sekunder. Riddaren satte sig upp.

-- Nu verkade kraften hastigt, sade den lille till sig sjlv. Stig upp
och flj mig! manade hans milda rst.

Riddaren steg upp. Sorgbarn fattade hans hand, frde honom nedfr
trappan, ver det skummande sundet och in i skogen.

-- Det r en ryslig natt, sade gossen, vars lockar fladdrade fr vinden.
Hr, huru det tjuter omkring oss! Det blser s kallt. Tnk, om trden
falla ver oss, fader! Lt oss skynda!

-- Vart frer du mig? frgade riddaren betnksamt.

-- Till vem annan skulle jag fra dig n till min moder, till Singoalla?
sade Sorgbarn, frundrad ver frgan.

-- Singoalla r sledes din moder?

-- Ja visst... Vad du i afton talar besynnerligt!

Riddaren mtte insett, att hans frgor icke voro rtt stllda, och att
hr vore klokare att tiga n tala, ty han vandrade lnge tyst vid
pilgrimens sida.

S kommo de allt djupare in i skogen.

De mrka, snderslitna skyar, som, likt spillror av ett i stormen
frgnget skepp, kringdrevo p himmelen, lto som oftast mnen gjuta ver
nejden en gul, sjuklig belysning. Trdens fram och tillbaka gungande
grenar och flktande lv bredde ett dallrande, av tusen skuggor och
dagrar fltat gallerverk ver de belysta delarna av skogsmarken; dr
syntes alla freml leva, rra sig och hoppa i spkaktigt virrvarr. Men
dr trden voro lummigare och stodo ttare, lg kolmrker ver vandrarnes
stig.

Vad r det, som lyser dr borta djupare in bland trdens stammar? Det r
icke mnskenet; det r de rda flammor, som spridas av tjrbloss. I
skogen ljuda rster, som icke ro vindens. Och hr deras rop:

-- Alako, frbarma dig! Alako... Alako...

Sorgbarn frskrcktes. Riddaren mumlade:

-- Avgrundsandarne hava i natt stmt mte.

-- Fader, sade gossen och tryckte sig nrmare intill honom, jag r
rdd... det r en ryslig natt... skydda mig!

Fader! upprepade Erland fr sig sjlv, det var ett besynnerligt ord av
denne besynnerlige pilgrim frn avgrunden. -- Frukta icke, tillade han
hgt och grep hrt om gossens arm, ingen skall kunna taga dig ifrn mig.

S vandrade de vidare under knakande, stnande och klagande trd, genom
blekgult mnsken och svarta skuggor. Alltjmt, om n p strre avstnd,
ljdo rop av mnga rster: -- Alako! Alako! I stormens vin, i insjns
brus, i mnljusets spkfrg, i sjlva de jagande molnens skepnader lt
sig frnimma ngot ovanligt och ddsbdande.

Alako! tnkte riddaren, i det han fraktligt lyssnade till detta rop,
vad betyder det ordet? Var hrde jag det frr? , jag vet...
besvrjelseordet, som slog min sjl i lnkar. Men i natt ljuder det
frgves. I natt ro alla besvrjelser vanmktiga mot mitt beslut.

Han stannade och sg vredgad och rysande upp till mnen, vars flckar
tydligare n annars tecknade ett ansikte -- ett ansikte, prglat av
hemlighetsrik outrannsaklighet. Riddaren lyfte en arm med knuten nve mot
den tyste skdaren dr uppe, och hans sjl talade inom hans sammantryckta
lppar: Du, du, som med silverskrans frdmda gva band anden i min
slkt vid anden i dig, i natthimmeln och skogsdjupen! Du, som hmnas vr
omvndelse till Herren Krist med att hetsa hednakvinnan, den svartgda
vampyren, att suga min hjrtesaft! Alako du!

De voro nu nra klippbrottet.

-- Sorgbarn, r vgen till din moder lng? frgade herr Erland, i det han
i livrocken trevade efter sin dolk.

-- Du talar nu ter underligt... Likasom du icke visste detta, sade
Sorgbarn och betraktade sin faders ansikte. Det var ej sdant det plgade
vara, nr den hemliga kraften verkade i honom. Det var dystert som om
dagen, ja mrkare, hemskare.

En frfrande misstanke flg genom gossens sjl. Han stannade och
utbrast, medan hans inre bvade:

-- Herr Erland, vi tervnda till slottet. Flj mig!

-- I sanning ett ljligt infall, sedan vi gtt ut och vandrat s lnge i
storm och mrker fr att trffa din moder! Nej, fromme pilgrim, vi
fortstta vr vg. Vi mste vl snart vara vid mlet.

-- Vi tervnda! Jag befaller dig!

-- Ha, du skmtar lustigt. r icke du min tjnare? r icke jag din herre?
Vem av oss befaller?

Intet tvivel terstod. Den hemliga kraften, p vilken den lille
vgvisaren litat, d han sade jag befaller, verkade icke. Sorgbarns
vilja var ej den rdande. Riddaren var vaken; p det sg Sorgbarn en
bekrftelse i hans vilda gonkast.

Gripen av ddsngest fll han ned framfr riddaren, omfattade hans knn
och bad:

-- Herr Erland... fader... gr mig icke illa!

-- Vad fruktar du? Har du ftt dligt samvete? Se s, inga narrstreck!
Upp, min gosse, och fr mig till din moder!

Erland fattade gossen vldsamt i armen och ryckte honom upp.

-- Ja, jag skall visa dig till henne. Men... du vill vl icke dda henne?
Du vill vl icke min moder ngot ont?

-- Tnk ej p hennes trygghet, tnk p din egen, sade riddaren. N, lyder
du, eller vgar du trotsa?

-- Herr Erland, jag lyder... jag lyder grna. Men lova...

-- Tyst! ropade riddaren och drog, ur stnd att lngre dlja sin
sinnesstmning, jaktkniven ur slidan. Du r din moders medbrottsling, och
s sant som hon sugit livskraften ur mitt hjrta lovar jag, att hennes
eget hjrta skall i denna natt sklva p udden av min kniv. Och dig lovar
jag, att om du ett gonblick tvekar att visa mig vgen till henne, skall
jag dda dig och finna vgen sjlv. Och trffar jag henne icke i natt,
skall i morgon jakthornet smattra, kopplen lsslppas och skallgngen
draga sin kedja kring den djvulska trollkvinnan. Hon skall icke undkomma
mig. Fresta frdenskull icke mitt tlamod med ett ord vidare! Minns fr
ditt eget bsta den lydnadsed du svurit mig! Framt!

-- Nej, nej! utbrast Sorgbarn med styrkan av ett ndrop och omfattade n
en gng riddarens knn. Denne lossade vldsamt hans armar och sparkade
honom med hat och avsky ifrn sig.

-- Usling, som jag med ett knytnvsslag kunde krossa! Upp, sger jag, och
fr mig till mlet fr vr vandring! Lyd eller d!

-- Fader, skona mig! Dda mig icke!

-- Fader! upprepade riddaren med kat raseri. Du som med sataniska
trollkonster lnge trlbundit och frdrvat min sjl, du som r ett
helvetets avskum, en bastard av djvul och hxa, vgar du sknda en
kristen man med fadersnamnet! Du skall d med din moder. Fr sista gngen
bjuder jag dig: Upp och visa mig vgen!

Och d gossen icke rrde sig, grep riddaren hans arm och slpade honom
med sig. Sorgbarns lemmar stttes mot trdrtter, sargades av trnbuskar.
Smrtan och frskrckelsen framtvungo kvidande ljud frn hans lppar, men
hans klagan och det svaga motstnd han frskte uttmde den i blodiga
drmmar frossande riddarens tlamod. Han stannade, betraktade sitt offer
med en blick av omtlig avsky och sttte dolken i dess brst.

Han hade gtt ngra steg frn stllet, som frgades av Sorgbarns blod, d
han stannade och sade till sig sjlv:

-- Fader! Vilken lgn!

Han gick ter ngra steg men stannade och upprepade:

-- Fader! Vilken ofrltlig, grym, frfrlig lgn! Jag skall tervnda
och ropa i hans ra: Du ljg! Jag r icke din fader... jag skall ropa:
Frbannad vare du fr denna lgn!

Ett svart moln drog frbi mnen och lmnade nejden i mrker. Men riddaren
tyckte sig hra rosslingar ssom av en dende och lt vgleda sig av dem.
Hans fot sttte mot en kropp. Han lutade sig ver den. I detta gonblick
var molnet borta. Mnen sken p ett ansikte, som ej var Sorgbarns, ett
rysligt frvridet, blblekt ansikte, stnkt av blodfradga. Det var en
oknd, svartmuskig karl. Hans brst var naket, och riddaren, som hpen
betraktade honom, sg p detta den store man drparens mrken: blder och
svarta flckar.

-- Pesten! mumlade riddaren med bleknande lppar.

Han reste sig upp och gick vidare utan att veta vart. Han frde handen
till pannan, inom vilken blodet brusade genom en frvirrad hjrna. n
pskyndade han sin gng, n stannade han och sg upp mot den gulbleka,
vemodiga mnen. Han gick utan tanke och utan ml. Han hrde trdens lv
viska ord, n rysliga, s att han spratt till drvid, n hnande, s att
han skar tnderna av vrede och ryckte de lv, som viskat s, frn deras
grenar, n lustiga, s att han gapskrattade, n sorgsna, s att han
fllde trar.

Men besynnerligast viskade till nattvandraren, som nalkades henne, granen
dr uppe p kullen, p mtenas stlle vid skogsbcken, ty dit ledde
slumpen hans steg. Hon stod dr uppe, som fordom, smrt, rak, stolt och
trotsig mot stormen. Srjde hon ver den brustna anden, den frtrda
gestalten, som frr, men i dlare former n hennes, bar prgeln av hennes
egen kraft och stolthet? Eller hnade hon honom? Han visste icke
vilketdera, men han ville veta det och lyssnade, och medan han lyssnade,
frnam han dr uppifrn eller inifrn sin egen barm ngon hgkomst, som
ljd:

-- Det vinkar p kullens topp; r det granen, som rr sina dunkla grenar?
r det nyponbusken, som bjer sig, medan vinden plockar hans vitrda
blommor? Eller r det Singoallas klnning, som fladdrar, d hon vntar
den hon lskar? Jag vet det icke men anar mycket och r lycklig...
Ljuvligt r att mta sin flicka, ljuvligast d skymningen vilar ver
nejden...

Bah, varfr upprepa denna visa? Att nu sjunga henne har ingen mening. Det
r icke hn och icke medlidande utan ren betydelsels barnslighet att s
gra. Man kan varken vredgas drver eller skratta. Drom var
nattvandraren enig med sig sjlv. I detsamma pminde han sig dolken, som
han nnu bar i handen, och d han i mnskenet synade klingan, tnkte
han:

Det skulle verkligen kunna vara blod av mitt blod.

Han slngde vapnet ifrn sig och tyckte, att han dock var rtt lycklig,
som ftt sitt vsen sndrat i s mnga delar, att han icke visste vilken
som vore han sjlv. Delarna av den styckade ormen leva ett frtvivlat
rrligt liv, innan de styvna och varda dda bitar av ngot, som frr hade
sammanhang. Men att de strva till terfrening, ssom sagan pstr,
kunde nattvandraren icke fatta. Han fr sin del ville ingen terfrening.
Bst vore frintelsen, och han borde egentligen skratta t allt, d han
nu visste, att pesten ginge ver vrlden och skulle utrota det
mrdareyngel, som vimlar i stoftet. Sedan finge grsen och blommorna vxa
i fred fr djurens tnder, och ingen yxa skulle flla trden, som fritt
finge flta sina grenar till ett enda valv ver den stilla, tigande
jorden. D vore paradiset terstllt i all sin hrlighet. Men mtte d
ingen Adam och Eva komma och frdrva det igen! P en ny Adam skulle
flja en ny Kain, som ddade sin broder, och p Kain fder, som ddade
sina sner, och sner, som ddade sina fder. Under sdana oklara tankar
fortsatte riddaren sin vandring kors och tvrs i skogen.

S hnde fram mot dagningen, att han sg ett eldsken och stllde kosan
dit.




=Dagningen.=


Eldskenet kom frn klippbrottet.

Denna natt -- s hade Singoalla bestmt, s hade hon ven sagt till
Sorgbarn -- skulle vara hennes lyckas sista. Var detta en spdom om det,
som denna samma natt skulle bra i sitt skte? Nej, Singoalla gde
visserligen en spdomsande en utbildad aningsfrmga; men sjlv skulle
hon frskrat, att det var ett beslut, icke en frutsgelse. Den sllhet
hon njutit var outsglig; den hade gjort allt vad hon lidit till intet,
hennes hjrta svllde av tacksamhet mot Gud fr dessa ntters mystiska
frjd, fr timmarne vid hennes lsklings och makes sida. De voro nu
talde, dessa timmar, ty hon sg, att Erland icke kunde bra dem. Han
skulle d, om splittringen mellan dagens liv och nattens fortginge. Men
vore icke minnet mktigt nog att frljuva den saknad hon skulle knna,
sedan hon sagt Erland sitt sista, oterkalleliga farvl och gtt fr
alltid bort ur hans grannskap? Dock varfr saknad? Kan icke livet varda
en drm, dr inbillningen rcker hjrtat vad det trr, dr det frflutna
r en tervunnen verklighet, som lmnar saknaden intet rum? Ja, Singoalla
skulle frdrmma sitt terstende liv. P andra sidan havet, lngt
bortom stpperna sterut, r ett land, dr palmer resa sig mot en grnbl
himmel och luften r mttad av svande blomsterdoft. Det r vilans och
drmmarnes land. Dr str, uthugget i klippan, ett underligt tempel, som
vaktas av vitkldda, tigande prster. Dr slumra p mjuka kuddar, i
skuggan av portikerna, prstinnor, vilkas enda kall r, d tamtam ljuder,
att dansa i gulds och prlors skrud en dans till offer t sinnena,
skenet, frndringen, skiftena och att sedan tervnda i skdningen av
det eviga intet. Dit skall Singoalla stlla sin kosa, d hon lmnar
barrskogens land. Dr skall hon fr palmen tala om granen i norden, fr
lotusblomman om nckrosen och fr sig sjlv frtlja en ndls saga om en
blgd yngling och sjunga denna saga som en vaggsng fr sitt hjrta,
tills det domnat. Sorgbarn skall vara gosseprsten i detta tempel, dr
vligt r att gudens rkverk tndes av en gosse, i vars sknhet man
tydligen kan lsa frgngelsen. Dr skall Sorgbarn i heliga skrifter, som
av prsterna frvaras, f lra urtidens visdom, innan spdomen gtt i
fullbordan, som hon lst i drorna p hans gonlock.

S hade Singoalla beslutit. Hon hade smyckat sig till en avskedsfest. Hon
var sknare i natt n den dag fr tio r sedan, d Erland frsta gngen
sg henne vid skogsbcken. Sllheten hade tergivit henne
ungdomsfgringen, men frandligad och nglalik. Krleken och
offervilligheten, som genomtrngde hennes vsen, hade gjort denna sknhet
himmelsk i stllet fr jordisk. Den skulle vervldigat gat som en
uppenbarelse frn en annan vrld, om den ej tillika genomskimrats av ett
ngot ur denna vrlden, men ur det outgrundligaste djupet i den -- ngot
av furuskogens sus och stjrnenattens mystik, ngot trolskt och
natursymboliskt...

Grottan var prydd med hstens sista rosor. Assim hade tnt elden p
riln. Singoalla hade sagt honom, att han nu gjorde det fr sista gngen,
och Assim hade tigande emottagit den upplysningen. Singoalla hade bett
honom hava allt redo fr uppbrott nsta morgon, och han hade tigande
fullgjort hennes nskan. Nu stod han och stirrade tigande i elden och
sg, huru brnderna mrknade, kolades och vordo till aska. Han tyckte
stundom, att han sg in icke i hrdens eld utan i sitt eget hjrtas.

Singoalla satt p sin bdd av mossa med pannan lutad i handen, snkt i
drmmar eller lyssnande till ljud, som kunde bda ankomsten av de
efterlngtade. Hon kunde sitta s timme efter timme. Hennes levnad under
dessa dagar hade varit ett sdant bidande. Hon frnam knappt tidens flykt
och aktgav dock p gonblicken.

Dr ute rasade stormen. D och d fann en vindstt vg mellan
klipphllarne in i grottan och hotade att slcka brasan, som lyste
henne.

-- De drja i natt lnge, sade Assim efter timmars tystnad. Och d denna
anmrkning, som ej vntat svar, ej heller fick ngot, sade han till sig
sjlv, i det han lade ngra grenar p elden: n en liten stund skall
lgan brinna. Men snart har hon frtrt sig sjlv. Det r gott. Vi skola
f ro.

Assim gick till grottans ppning, sg upp mot himmelen p den bland moln
tgande mnen och hrde med njutning stormens sng. Hrligare n under
denna natt hade nordanskogen aldrig tonat, s tyckte han. Han ville giva
ord t vad han frnam, men kunde icke. S mycket uppfattade han dock, att
i sngen voro sammansmlta vrdighet och vrede, kval och mannamod, dystra
rn och segervisshet.

Men bland dessa toner hrdes andra, som icke voro storm ens. Det ropade
ute i skogen: -- Alako, Alako! -- och Assims anlete, som uttryckt ngot
svrmiskt och drmmande, fick d prgeln av en helt vaken och lyssnande
frvning. Nr han vertygats, att rat icke gckat honom, sade han med
hg rst till Singoalla:

-- Hr i skogen ro mnniskor, som kalla vrt folks gud!

-- Det r genljudet av min bn, sade Singoalla och lyfte sitt huvud. Jag
har bett mitt folks gud om frsakelsens kraft och ftt den. Men hr du
icke andra rster i skogen? Hr du icke Erlands stmma och Sorgbarns?

-- Nej.

-- Natten r frskrckande fr dem, som kunna frukta. Mhnda bvar
Sorgbarns hjrta och frvillar rdslan hans steg. G dem till mtes,
Assim, och ledsaga dem hit!

-- Hr r mycket att rna i natt i skogen, sade Assim och gick.

D han sent omsider tervnde, bar han den dende gossen i sin famn och
lade honom vid Singoallas ftter.

                  *       *       *       *       *

Visst kunde det varit krngligt nog att leta sig fram och klttra bland
dessa om varandra vrkta klippblock och hllar, helst nattetid vid
oskert mnsken; men det gick likvl helt ltt, och riddaren tyckte, att
han mer n en gng frr gjort det rnet och gde en viss vana drvid. Han
endast undrade, att han i sin gosselder, d han strvade s mycket i
skogen och fretrdesvis uppskte och lskade dess dunklaste gmmor, dock
icke gjort nrmare bekantskap med denna lustiga stig, som lovade fra in
i bergkungens slott.

Nu, var han ej lngt frn grottans ppning. D hejdades han av en tanke,
att han ju gick ute denna natt fr att fortstta hednaguden Tors verk och
dda skogens argaste troll, den frledande jttekvinna, som sugit
livskraften ur hans hjrta. Men s pminde han sig pesten, som var kommen
ver vrlden fr att utrota allt levande och slunda gjorde allt annat
ddande verfldigt, ja smaktigt och befngt. Och s erinrade han sig
den bleke gossen och ordet fader och dolken, som, drypande av veropande
bloddroppar, slngdes i en buske, och granen p kullens topp och sngen:
Ljuvt r att mta sin flicka, ljuvligast d skymningen vilar ver
nejden.

Detta var en frvirrande blandning av minnen, och riddaren kunde icke
reda dem. Nvl, varfr icke frhlla sig likgiltig mot dem alla, varfr
fsta den ringaste vikt vid ngot frflutet, nrvarande eller
tillkommande? Man r ute och vandrar fr vandringens egen skull, man bryr
sig icke om ett ml fr sin frd, man gr in i den hr grottan, drfr
att man rkat rikta sina steg t det hllet och ej fr ngot annat. Man
r en strmbdd fr en stdse rinnande flod av frestllningar, men man
lter floden ha sitt lopp och sker icke kvarhlla ngon av hans bljor.

I en sdan knslostmning gick riddaren vidare och steg med likgiltig
hllning in i grottan.

Han sg sig omkring. Bredvid honom stod, lutad mot vggen, en mrk man,
som p honom fste gldande gon. Men detta besvrade icke riddaren. Det
var terigen ett av dessa intryck, fr vilka man kan vara alldeles
likgiltig. Men lngre bort i grottan sg han ngot annat. Han sg en
kvinna, sknare n hans inbillning kunnat skapa, sorgsnare, dr hon
knbjde ver den dde gossen, n all den sorg som riddaren kunnat tnka
sig -- ty den sorg han hitintills sett hade alltid varit blandad med
svaghet och begr efter trst eller ock med frtvivlan eller ock med
vrede, men denna sorg var enkel och oblandad och intet annat n sig
sjlv. Han igenknde hos denna kvinna anletsdrag, som han lskat och
hatat, avgudat och frdmt; fr hans minne uppgingo tavlor av solsken och
blomsterdoft, skiftande med andra av natt och frfran. Han knde sig
nyo frvirrad. D hrde han den mrke mannens rst, som sade:

-- Singoalla, riddaren r hr. Du behver icke lngre bida dden.

Och till riddaren sade mannen, fattande hans arm:

-- Tveka icke utan fullborda vad du brjat! Hon knner rendet, i vilket
du kommer. Sorgbarn hann att anmla dig, innan han slt sina gon. Du
kommer fr att hmnas den ofrrtt Singoalla tillfogat dig, d hon gjorde
dig till sina gons ljus och sitt hjrtas tr och sitt lftes make och
sin sons fader. Hon har grymt frolmpat dig med krlek och trohet. Hon
frtjnar dden och nskar den av dina hnder. Hon vill d bredvid det
frsta offret fr din rttmtiga vrede -- din egen son. Ja, hon r mycket
brottslig och frtjnar dden, det kan jag intyga, som hrt de otaliga
suckar, ditt minne avpressat henne, och sett de orkneliga trar, hon fr
din skull gjutit. Dda henne, herr riddare! Drefter kommer uppgrelsens
stund emellan dig och mig.

-- Det r ondigt, sade riddaren. Jag gick ut fr att dda henne,
drutinnan har du rtt, men skogen har ingivit mig andra tankar. Pesten
r kommen, och det tjnar till intet att fuska i ddens hantverk. Detta
och mycket annat har jag i natt lrt av skogen. Fr vrigt r kvinnan
icke densamma, som jag sker, fastn de likna varandra. Hon dr borta r
ett mnskligt vsen; hon fller trar ver sitt dda barn, och hon synes
mig s sorgsen, att jag knner ve i min sjl, d jag betraktar henne...

-- Vad, ropade Assim, tvekar du fullborda vad du brjat? Har du mod att
rygga tillbaka? Vgar du besinna dig, d skall du hra det frskrckliga,
att...

-- Hll! sade riddaren. Jag har mod till vad som helst och fruktar intet.
Ingen har nnu kunnat sga, att jag fruktar. Jag har mod att besinna mig.
Str mig icke, ty det brjar klarna i min sjl, och jag skall snart hava
samlat mina minnen. Denna kvinnas anlete sprider belysning djupt in i det
frgtnas schakter.

-- Skynda! sade Assim. Hon _vill_ d fr din hand. Hon kan icke leva och
p samma gng veta, att du, hennes make, har ddat hennes och din egen
son. Var icke grym emot den arma kvinnan! Hon nskar dden som en nd.
Belna henne fr den mildhet hon visar dig! Hon har icke yttrat ett hrt
ord ver sitt barns mrdare; hon har anklagat sig sjlv men icke dig...

-- Ja, sade riddaren, du har rtt. Hennes ansikte uttrycker en innerlig,
rrande godhet. Jag lskar detta ansikte, fastn dess syn vill smlta
mitt hjrta. Jag r en hrd och strv man, hftig till lynnet och bjd
att frakta mnniskor; men denna kvinna skulle genom sin blotta nrvaro
frndra mig, helst om jag finge stta mig vid hennes knn och hon ville
lsa fr mig ur ngon helig bok om Guds krlek och frbarmande...

-- Han r sig icke lik, sade Assim rysande, han talar som en vansinnig.
Herr riddare, ropade han hgt, samla icke dina minnen, akta dig fr
hgkomsterna frn din ungdom, du skall annars erinra dig hvdingens
femtonriga dotter, det spda barnet, vars hjrta du rvade... du finge
se en verklighet och skulle gripas av en nger, omjlig att uthrda! Nej,
behll de heliga frdomar, vilka hitintills varit din rustning, din skld
och bge, och rusa blint fram p den vg, som du stnkt med blod! Jag
sger dig, att denna svartgda kvinna r ett vsen av annan art n du,
ett barn av den outgrundliga naturen, vilket, likasom blomman, ej ftt
annat dop n himmelens dagg och regn, aldrig tillbett under annat
tempelvalv n det stjrnstrdda och aldrig omsvvats av annan rkelse n
markens dimmor. Hon har aldrig stnkts av vigvattenskvasten, aldrig
vlsignats av prstens hnder och har intet hopp att komma i din himmel.
Hon r -- frstr du mig icke? -- en frkastad varelse, en okristen, ett
halvtroll, en hxa, som med sina blickars och kinders och stmmas
hedniska trollmakt frhxat dig och med detta outsgliga brott frtjnat
dden. Upp, riddare! Stt ned henne! Du r utan vapen... se hr ett
svrd! Mrda trollpackan, likasom du mrdat hennes avkomma! Fort! Ingen
besinning! Fort, eller r det jag, som ddar dig! -- Och Assim satte
svrdet i Erlands hand och ville rycka honom med sig. Men denne lsgjorde
sig frn hans tag och sade utan hftighet:

-- Du talar s, som jag hrt munkar tala. Nog av: du vill frvirra mig
men lyckas icke. Kvinnan dr borta r ej en hxa utan ett Guds barn, som
srjer ver vrldens olycka och har ett mt hjrta ven fr mitt elnde.
Ty att jag r olycklig, vill jag ej neka. Jag knner mig hgad att grta
och att ngra, fast jag icke rtt vet, om det r endast jag, som
frbrutit mig mot ngon, eller om det ocks frbrutit sig mot mig...

Han tog ngra steg fram mot Singoalla och fortfor:

-- Stackars kvinna, du srjer denne gosse, och du vet kanske icke, att
det r jag, som ddat honom. P min riddarera frskrar jag, att jag
grna ville giva mitt liv fr att tervinna hans och stilla din smrta.
Men det frmr jag icke och lovar drfr allena vad jag kan hlla: att
aldrig tervnda under mitt tak utan, om pesten skonar mig, klda mig i
tagelskjorta fr mina terstende dagar och leva av vxternas rtter och
dagligen bedja Gud om frltelse fr mig, syndare. Detta vill jag gra.
Jag skall frn denna stund icke terse min hustru Helena och min son
Erland; jag skall vergiva mitt slott och mina godelar samt tillbringa
mitt liv som botgrare hr i skogen. Detta kan vl icke giva dig ngon
trst, men det skall hugsvala mig sjlv; ty att jag r olycklig, knner
jag fr varje gonblick, ju lngre jag betraktar dig, ju mer det klarnar
inom mig, ju bestmdare mina minnen varda, ju vissare jag vertygar mig,
att du... o Gud! att du... ja, jag igenknner dig, Singoalla... du min
ungdoms drm... min frsta krlek... min maka!

Frut orrlig som en bildstod lutade sig nu Singoalla djupare ned ver
sin sons lik, och riddaren hrde, att hon grt. D gick han fram,
upplyfte henne och slt henne i sin famn. Hans brst hvdes, hans gon
fuktades av trar, genom vilka framglnste blicken av en klarnad ande.
Men denna omfamning var kort, en tanke upplste den; riddaren vnde sig
bort och skred, med handen tryckt mot pannan, ut ur grottan, och Assim,
som fljde efter honom genom klippbrottet, sg honom lngsamt vandra in i
skogen.




=Pesten.=


Dagen kom med tung luft och mulen himmel. D solen ngon gng lyste fram
mellan skyarne, var hennes sken gulblekt och ovanligt. Blsten hade
upphrt och vindstilla intrtt, som oaktat den mulna himmelen medfrde
kvalm.

Tidigt om morgonen vcktes munkarne av en hftig ringning. Den tjnande
brodern Johannes ppnade porten och sg en man, kldd i brokiga, slitna
klder. Han begrde f tala vid munkarne. Snart visade sig ngra av dessa
med sin prior i spetsen. Med en hastig blick granskade pater Henrik
mannens anlete och utbrast:

-- Vad vill du? Du tillhr det gudlsa folk, som fr tio r sedan
plundrade detta kloster, eller ock gcka mig mina gon.

Men mannen svarade: -- Den saken kunde du haft tid att glmma. Jag kommer
nu fr att bedja dig om hjlp, ifall du har ngon hjlp att giva. Vi
anlnde hit i natt och lgra i skogen. Bldpesten rasar ibland oss.

-- Bldpesten? upprepade priorn med stelnande tunga.

-- Ja, svarta dden, sade mannen.

-- Svarta dden! upprepade munkarne och raglade mot valvgngens pelare
eller kastade sig framstupa p golvet eller snkte bleknade anleten mot
brstet, mumlande: -- _Miserere, Domine!_

Pater Henrik sansade sig frst och sade till mannen: -- Vi skola alla
flja dig.

-- Upp! fortfor han till munkarne. Skrdemannen r kommen. Hr gller att
rdda vetet, medan ogrset uppryckes att frbrnnas i evig eld. Upp och
rusten er till hgtidlig procession! Tagen kors, hostia, dopfunt och
relikskrin! Upp!

Munkarne reste sig darrande. En fjrdedels timme drefter skred tget ur
klostret. Den frmmande mannen visade vgen. De enskilda vandrare, som
mtte det, kastade sig till jorden. Bland dessa visste ngra redan om den
hemska gstens ankomst; andra, som anlnt frn sina enstaka hem i
vildmarken och p morgonen icke skdat ett mnskligt anlete, voro
okunniga drom. Munkarne, medan de med kors och fanor, hostia och
relikskrin skredo framt, sjngo, men sngen frtonade klanglst i den
tunga luften, liksom hade skogens ekon dtt bort:

    Aufer immensam, Deus, aufer iram,
    Et cruentatum cohibe flagellum:
    Nec scelus nostrum properes ad quam
                         Pendere lancem.

    Non opus summi pereat magistri,
    Nec sinas passam fore passionem,
    Corde sed manans lavet omne crimen
                        Sanguis et unda.

Folkhopen fljde processionen, som, frd av frmlingen, tgade till
svedjelandet, dr det frmmande folket nu, liksom fr tio r sedan, hade
lgrat sig.

Hr sg man lik, sjuka och dende. Hr sg man stum frtvivlan, ddsfasa,
sorg, och hjlplshet. Ngra av det frmmande folket upphovo vilda rop:
-- Alako, Alako! Andra ilade med msom fulla och tomma bgare frn och
till en nrbelgen klla fr att med hennes vatten svalka de sjuka.

Jmmerropen tystnade, nr processionen framtrdde ur skogsbrynet och
pesthymnens dystra toner svvade ver svedjelandet. Insvept i ljusa
skyar, som uppstego ur rkelsekaren, skred tget runtom fltet. Men inom
hopen, som nyfikenheten lockat att flja, spred sig som en viskning ordet
pesten, och skdarne skingrades som agnar fr vinden.

Pater Henrik fattade korset, vandrade fram mellan dda och levande och
planterade den heliga sinnebilden mitt p jmrens flt. Drefter spredo
sig munkarne ver svedjelandet fr att rdda hednasjlar och lindra
plgor. Friska och sjuka bjde sina huvuden vid dopfunten och emottogo
det bad, genom vilket de skulle vinna nd hos de kristnas gud. Mngen
sjuk, som nyss dptes, fick snart som dende tnjuta den sista
smrjelsen. Med vin och vatten lskades torkade gommar, med trstens ord
frtvivlade sinnen. De frmlingar, som voro friska, uppmanades att fatta
spadarne och grva en grav t de dda. S skedde ven, och en munk
mssade timme efter timme med entonig, darrande men outtrttlig rst vid
randen av denna grav, som emottog flera och flera offer.

Medan munkarne gjorde detta, spred sig underrttelsen om den store
mandrparens ankomst ver hela trakten. Alla hjrtan bvade. Mngen
tnkte p mnskliga medel att avvnda olyckan frn sig och de sina. Ngra
flydde med hustru och barn lngre sunnanskogs; nybyggarne i ensliga
skogshemman lade fram bge och pilar fr att hota envar, som vgade
nalkas deras tak.

Men den hemska gsten kunde pil och bge icke bortskrmma. Redan under de
sistfrflutna veckorna hade flerestdes i nejden misstnkta ddsfall
intrffat, men ingen trott eller velat tro, att det var den
fruktansvrdes verk. Nu, d intet tvivel om hans nrvaro var mjligt,
syntes ock de sista osynliga hindren fr hans hrjningslust vara p en
gng nedslagna. Natten efter det frmmande folkets ankomst ilade
mordngeln frn drr till drr, och intet frbundstecken p drrposten
vgrade honom intrde.

                  *       *       *       *       *

-- Nej, deras vatten och vin och olja och snger och rkelser gagna till
intet. Vi mste d. Lt oss d leva, medan vi leva. De ofrskrckta
vandringsmnnen hves det att fira lustiga fester vid gravens rand.

S talade mn av det frmmande folket och togo sina vapen och drogo till
Ek slott, vars kllare skerligen vore vl frsedda med l och vin. D
de kommit till sundet, funno de fallbron uppdragen och p borggrden mn,
som bundit dukar kring sina ansikten, s att fga mer n deras gon voro
synliga; de vandrade fr sig sjlva, likasom de fruktat att komma
varandra fr nra.

-- Hall! Ned med bryggan! ropade frmlingarne.

De f mnnen p borggrden svarade p denna uppmaning med hotande
tbrder, drefter med stenkast och bgskott. Men frmlingarne vadade,
obekymrade drom, ver sundet. D flydde slottsfolket i btar ver sjn
t andra sidan. Sedan var det lustigt liv p Ek slott: dryckeslag och
sng till inemot natten, d skaran avtgade, lyst av mordbrandsflammor
frn torn och tinnar.

Men fru Helena och hennes son och hennes tjnarinnor hade redan om
frmiddagen av slottets sista dag flyttat till klostret, i hopp att inom
helgedomens vggar och i gudsmnnens nrhet terfinna ngot lugn fr sina
bvande sjlar. Var riddar Erland och den lille pilgrimen voro, visste
ingen.

                  *       *       *       *       *

Sju dagar hade frsvunnit, d vid midnattstiden klostrets portklocka
ringde.

Efter en stunds frlopp hrdes steg i korridoren, och en rst frgade: --
Vem r dr ute?

-- Broder portvaktare! Vn Johannes! Jag igenknner din rst. ppna fr
Erland Bengtsson Mneskld!

-- Vad! utropade rsten, lever ni nnu, herr riddare? Eller r det en
villa, som gckar mitt ra?

Porten ppnades, och den tjnande klosterbroderns bleka, avfallna
ansikte, nu stmplat med en viss frundran, visade sig vid skenet av en
lampa, som han hll i handen.

-- Broder Johannes, sade riddaren, rds icke! Jag r ej en vlnad utan en
levande mnniska, s mrkvrdigt det n vill synas bde dig och mig, ty
varthn mitt ga skdat, r fltet s vl mejat, att knappt ett str str
upprtt.

-- Allt r frvandlat, sedan jag sist sg er, herr riddare. Vill ni stiga
in i denna ddens boning, s r ni under detta tak den ende levande jmte
mig.

-- Nej, svarade riddaren, jag har avlagt ett lfte att icke intrda under
ett av mnniskohnder byggt tak. Ddens boning r fr vrigt hr ute lika
vl som dr inne. Vrlden r en kyrkogrd, och du synes mig, broder
Johannes, ssom en, den dr, nnu levande, jordats i densamma. S
frekommer jag mig sjlv ven. Visst r, att mitt hjrta r dtt och
begravet och ej kan knna ngon sorg mer.

-- Vl det! Din barm skulle annars icke kunna rymma all din sorg. Vet du,
att din maka r dd, att dina trognaste tjnarinnor avlidit, att din
fader och lrare, pater Henrik, icke mer r ibland oss? Har du sett den
kolade terstoden av ditt slott, herr riddare? Allt r ffngligt, allt,
allt!

-- Lmna din lampa och flj mig ut, sade riddaren. Jag r fullt frtrogen
med tanken att ha frlorat allt, som varit mig dyrbart.

-- Herren gav och Herren tog; vlsignat vare hans namn! suckade munken, i
det han trdde ut och gick vid riddarens sida. Det r blott ngra timmar
sedan jag begrov min lskade prior, men frunderligt!... mina gon hava
haft inga trar fr hans minne. Det r med mig som med dig; jag har
jordat mitt hjrta i mina brders grift.

-- Vem av dem bgge dog frst, min maka eller min son? frgade riddaren
med ngot svvande rst.

-- Din son lever nnu... har jag icke sagt dig det?... svida han icke
dtt, sedan jag lade honom i trstarinnans famn. Gud snde mig en ngel i
skepnaden av en kvinna, som hugsvalande suttit vid din makas ddslger.
Vem hon var, vet jag icke. Hon har aldrig frr varit sedd i denna nejd.
Hon talade till den dende fru Helena skna ord och hugsvalade henne med
att ofta nmna ditt namn.

-- Jag vet d, vem denna kvinna r, sade riddaren. Och det var i hennes
famn du lade min son?

-- Ja, vad annat skulle jag gra?

-- r hon nu borta hrifrn?

-- Ja, hon fljde det frmmande folket eller rttare: det frmmande
folket fljde henne. Det var frvnande att se: nr hon visade sig frsta
gngen fr dem, vart det jubel bland de frtvivlade, stillhet bland de
vldsamma, och farsoten flydde frn svedjelandet. Hon r ett hgre
vsen, och din son vilar gott p hennes arm.

De bda mnnen vandrade en stund under tystnad bredvid varandra. Riddaren
rnte en knsla av tillfredsstllelse drver, att han gde intet mer att
frlora, intet mer att hoppas. Han knde sig ntligen st fri emot sitt
de. Han var skvlad p allt men knotade ej; det vore orimligt att i
denna frvandlingens, frgngelsens och ddens vrld pocka p en varaktig
gandertt till timlig lycka. Den som spelar med i sinnelivets brokiga
lek m fatta lekens mening. Den guldglnsande sky, som simmar i
morgonrodnaden, r i all sin sknhet ej det rtta fremlet fr eviga
knslor. Solglittret p vattnets yta, bljan, som hjer sig och sjunker,
suset i ekens krona, vill du avkrva dem en evighet, som de icke ga,
vill du kristallisera dem i former, som trotsa frvittring? Varom icke,
s fordra ej heller evighet av borgar med torn och tinnar, ej av rikedom
och ra, ej av huslig lycka, ej av ngot bland allt, varefter den
oerfarne griper och vars bortgng han gnar onyttiga trar. Den som en
gng ftt fotfste p det evigas klippa rdes icke, om vrldssfrerna
brista, himmel och jord snderfalla i atomer. Det r endast ett
solglitter som slocknat, en blja som sjunkit, en susning som
frstummats. Riddaren sg upp till stjrnorna och knde, att vadhelst
hans de, i dem skrivet, nnu kunde frbehlla t en framtid, s skulle
han ej frskrckas mer och ej frjdas mer: han var fri -- fri emot allt
som r freteelse och hndelse och tillfllighet och lter mta sig med
tidens mtt. Men bakom freteelserna hgrade i hans sjl ett annat, som
ej frsvunne med dem. Vad Helenas, vad den lille Erlands, vad Sorgbarns
och Singoallas frsvunna bilder innebure, vad som symboliserade sig i
deras framtrdande och bortgng, det vore ngot fr dden otkomligt,
eller kanske hellre ngot, som dden skulle frklara.

En hemsk bild var natten i skogen, d mnskenet darrade p en blodflckad
klinga, men ven den bilden frfrade honom icke mer; han var enig med
sig sjlv drom, att skuld mste utplnas, och ville grna, svitt som
skuld p honom vilade, lta den strnga vedergllningen taga ut sin rtt.
Han gde ej en vgskl att vga sin egen andel i sitt livs mrka den,
och hade han gt en sdan vgskl, skulle han bortkastat henne utan att
vga, ty han knde ingen lust att kpsl, pruta och dagtinga om skuld och
vedergllning. Och han tnkte drvid p en annan symbol -- frsoningens,
och det var med andakt han lyssnade, d brodern Johannes, som vandrade
vid hans sida, avbrytande tystnaden, sjng med sakta rst en vers ur
pesthymnen:

    Da crucem, clavos, scuticam, coronam,
    Lanceam, funes rigidamque mortem
    Inter iratam mediare dextram
                       Et mala nostra.[3]

Erland Mneskld och brodern Johannes vandrade hela natten i skogen. D
morgonsolen gick upp ver ett landskap, vars stillhet ingen fgels sng,
ingen skllas klang, ingen vallande herdes lur upplivade, emedan svarta
dden nyss vergivit det och lmnat tystnaden kvar -- d stodo de bda
mnnen p kullen vid skogsbcken, och brodern Johannes sade:

-- Sledes, broder Erland, r det hr i denna kulle vi skola grva vr
eremitboning.

-- Ja, sade Erland, hr skola vi bo. Han kastade en blick ned p
grsmattan vid foten av kullen, dr nnu invid bckens rand drjde ngra
av hstens sista blommor. Drifrn svvade hans blick int skogen i den
riktning, varifrn i forna dagar hans sjls lskade hade kommit honom
till mtes.

Grva vi hr p stra sidan? frgade Johannes. Vi vckas d av
morgonrodnaden och kunna hlsa den uppgende solen med en morgonpsalm.

-- Nej, broder, sade Erland, om du icke fredrager den stra sidan, s
lt oss vlja denna t vster, t bcken till, dr vi kunna bjuda
aftonsolen, bilden av vr egen sjunkande levnadssol, farvl med hymnen om
teruppstndelsens hopp.

-- Vl, vi vlja d den vstra sidan...

-- Om du sjlv icke hellre nskar den andra...

-- Nej, nej, gode broder, sade Johannes och betraktade med en mild blick
den forne riddarens frr s strnga och bjudande, nu s blida och
undergivna ansiktsuttryck. tervndom till klostret fr att hmta vra
spadar! Och sedan till arbetet!

      [3]  Vredens Gud! Ditt rysliga gissel sjunker!
           Mellan dig och bvande syndare medle
           korset, spjutet, spikarne, ddens smrta,
                                     blodiga kronan!
                           _(ver. ur frsta uppl.)_




=Skogens eremiter.=


Det var en vacker sommarkvll. Synkretsen i vster frgades av guld och
purpur. Regnet, som hade fallit vid middagstiden, hade uppfriskat nejden;
granar och ngar doftade, mnniskorna andades med njutning den rena
luften.

Fjrran i skogen hrdes nyodlarens yxa; dr pgick idogt arbete; ty i
flt, som tjugufem r, sedan pestens tid, legat obrukade, gllde det nu
att stta plogbill.

Vid ingngen till sin grotta satt den ene av traktens eremiter, den av
folket hgt vrdade gudsmannen Erland. Fr en timme sedan lmnade han
rtagrden, dr han nstan hela dagen sysslat med hacka och spade. Nu
satt han p mossbdden och sg med drmmande blick in i aftonrodnaden,
varav ett tersken fll p hans lugna anlete. I handen hll han en bok,
en mystisk andes betraktelser, hans lsklingsbok, fr flera r sedan
hmtad ur det vergivna klostrets valv.

Brodern Johannes, den andre eremiten, hade nyss tervnt frn fisket i
insjn och tillredde nu aftonmltiden.

Johannes, som annars sllan brt den av Erland lskade tystnaden, var i
kvll ovanligt sprksam. Han hade p sin vg frn sjn sett ngot
mrkvrdigt i skogen och kunde icke avhlla sig frn att omtala det.

Han hade sett mn av frmmande utseende, frnma och stolta till sitt
skick, prktiga till vapenbonad, rastande med sina hstar i skogen. De
voro utan tvivel lngvga resande, och de hade p latinska mlet frgat
honom om bsta ryttarevgen norrut mot Vttern. Vilka de vore och vad
deras rende, knde han icke.

Erland lyssnade med vlvilja, icke just drfr att en sdan hndelse
verkligen var ovanlig och kanske vrd att gissa ver, utan drfr att
Johannes synbarligen var road av att tala drom och tycktes utkrva ngot
ansprk p nyfikenhet frn sin vns sida.

Vilka dessa mn voro och vad deras rende, visste, som nmnt, Johannes
icke, och sagan sjlv kan endast antyda, ty mrker vilar ver mycket i
det frflutna. De hemliga skrifter, som under sju insegel, i ett
brdrafrbunds gmmor, bevara dettas anor frn ett ldre, sprngt
frbund, skulle, om de uppsloges fr oinvigda blickar, uppenbara
tskilligt om ett tg, som riddare av det grusade templet och forskare
av de brinnande blen gjorde till norden, fr att ven dr, om mjligt,
finna elementer av den urtidens religion, varav de samlat spridda drag
frn Indiens pagoder, Egyptens gravtempel, Delfis och Eleusis'
underjordiska valv, det salomoniska templets grus och druidernas grottor,
fr att frena dem alla till en gloria kring korset. De skulle kunna
frtlja, dessa hvder, att med tget fljde en indisk prstinnas unge
son, invigd till riddare av det grusade templet, frtrogen med ster-
och vsterlandens visdom och gare av stora skatter. Mer kan sagan icke
antyda.

Medan brodern Erland nnu vilade vid ingngen till sin grotta och drmde
sig in i den bleknande aftonrodnaden, sgs p andra sidan bcken en av
frmlingarne, en kraftig yngling med brun hy men blonda lockar, nrma
sig. Han stannade, sg sig omkring likasom med igenknnande blickar,
ehuru han skerligen aldrig frr varit p denna flck, gick drefter ver
vattnet och fram till eremiten och satte sig p mossbdden bredvid
honom.

Med undran sg Johannes, dr han stod p ngot avstnd, detta upptrde,
och hans undran vxte, nr Erland och ynglingen samtalade med varandra
och Erlands anlete under samtalets lopp prglades av kraftig
uppmrksamhet. Johannes' undran ndde sin hjd, nr han slutligen sg,
huru ynglingen, frst efter en lng omfamning, med trar skildes frn
Erland och gick tillbaka in i skogen.

Att frga om betydelsen av denna syn, det ville Johannes icke, ty det
vore ju alltfr tydligt ett bevis p en fr eremitlivet icke rtt
passande nyfikenhet. Men han vntade, att Erland sjlv en dag skulle sga
ngot drom.

Erland sade dock intet. Fljande morgon, nr Johannes gick att fiska i
insjn, fljde honom brodern Erland.

Johannes skt ut sin bt och gjorde sitt fiskredskap i ordning. Han sjng
hrunder med dmpad rst en visa om Simon Petrus fiskaren. Erland satt
vid stranden i skuggan av en lind och frdjupade sig ter i sin kra bok
Om vilan i Gud.




SINGOALLA DRAMATISERAD.

(FRAGMENT.)




=Frsta handlingen.=

_Frsta upptrdet._


(Klostrets bokrum. Vlvd kammare med ett spetsbgefnster i bakgrunden.
Vggnischer med helgonbilder. Mellan dem  rummets ena sida bokhyllor med
folianter;  den andra en drr. Under fnstret ett bord med krucifix. I
frgrunden ett annat bord, likasom det frra, av tunga former, vid vilket
pater HENRIK och ERLAND sitta framfr en uppslagen bok. Ovder utanfr.
Man hr regnets fall mot fnstret.)

Pater HENRIK. ERLAND.

    _Patern_.
            Det r en hgtidsstund fr mig, min son,
            d vid din sida jag fr genomvandra
            den helga stad av tusenrig lder,
            vars utanverk r denna prm, vars rigel
            r denna hkta, konstigt utarbetad,
            vars byggnader i delt majestt
            p sker grundval resa sig mot hjden,
            s luftiga och dock mot tiden trygga,
            ty deras kolonnader ro tankar,
            och varje valv r spnt av himmelsk lngtan.
            S vandrom vidare p dessa gator,
            med safir lagda och med del jaspis!
            Var slto vi? Den helge _Augustinus_
            m n en stund oss lska med sin nektar.

    _Erland_.
            Hr, gode pater, hr. (Seende mot fnstret.)
                                       Kolmrkt dr ute,
            och regnet ser ned i strida strmmar.

    _Patern_.
            Vlan...

    _Erland_.
                    Timglasets sista sandkorn viskar ren,
            att timmen lidit.

    _Patern_.
                    Ha, jag glmde tiden!
            S vnder jag mitt sandur n en gng
            och lever s nnu en lycklig timme
            med himlens helgon, glmsk av timligheten.

    _Erland_.
            (Lyssnande.) Allt mktigare ljuda vindens toner
            ur skogens djup.

    _Patern_.
                    Du synes tankspridd, gosse.
            Ack, jag frgter dina sjutton r!
            De lska solen mer n studielampan,
            och det r rtt av dem: allt har sin tid.
            Nvl, du ser, jag sluter redan porten
            till _Herrens stad_[4] och fller bommen ned,
            ty skymningen r inne; han fr sova
            till nsta vkt --

(Hopknpper prmarne och stter folianten p sin plats i hyllan.)

    _Erland_.
            (Stiger upp frn stolen. Till sig sjlv.)
                    Jag mste upp och ut.

    _Patern_.
            S r vrt studium slut fr denna afton.
            Du lmnar mig.

    _Erland_.
                    Farvl, min gode fader!
            I morgon r jag hr vid vanlig timme
            igen.

    _Patern_.
                    Farvl! Min vrdnadsfulla hlsning
            till riddar Bengt och till hans huses ra,
            din dla mor!... Men hur det regnar ute!
            Hur blsten skakar fnstrets hga poster!
            Och jag, som intet mrkt av denna storm,
            som nalkats oss dr ute, medan vi
            av helga runors frid och vrme njto.
            Sg, vill du icke stanna, medan stormen
            drar hdan? Strnge herrars makt r kort.

    _Erland_.
            Nej, fader.

    _Patern_.
                    Dock din vg till riddarborgen
            r icke lng, och mrker skyr du icke.
            Men tag min kappa! Kvinnans verk vid slndan
            frsonar vandraren med regn och blst.

    _Erland_.
            Ondigt, fader Henrik. Mellan mig
            och himlens vindar krves ej frsoning,
            ty fiender vi nnu aldrig varit.
            Jag lskar skogen, natten, molnen, stormen.
            Nu vill jag ut, men ej till riddarborgen,
            det tysta hemmet med sitt enahanda.
            Nu vill jag ut i skogens dunkla djup.

    _Patern_.
            Du r dig lik. Jag knner denna lngtan,
            jag knner den, men jag frstr den icke.
            Av folket kallas du _den vilde_ Erland,
            och kolaren, som bor i enslig hydda,
            vet att frtlja, hur han mngen midnatt
            med barn och maka vckts av nattlig sng
            ur skogens mrker, och han skulle hpnat
            och trott, att nattens vlnader sitt spel bedreve,
            om ej han knt _din_ rst, du vilde Erland --
            du vilde gosse och ndock s stilla,
            s mild och tankfull, nr du vid min sida
            i helga studier din tid frdriver.
            Men lyd mitt rd, o Erland! lska icke
            den mrka natt med hennes skrckgestalter.
            Den ddlige r skapt att lska ljuset,
            det rosiga; och dagens gyllne stjrna,
            tids nog den slckes fr hans blick nd.
            Ty ljus och mrker, dag och natt, de vxla
            symboliskt, ssom goda tankar vxla
            med onda i tvedelad mnskobarm.

    _Erland_.
            Det dr frstr jag ej. Mig synes natten,
            den tusengade, lngt mera skn
            n engd dag, om n hon blundar med dem alla.
            Men nog hrom. Jag har nu skl att vandra
            en annan stig n den till Ekns slott.
            Min far har dragit ut att halvvgs mta
            herr Ulvsax, vntad ssom gst dr hemma
            i denna kvll. Med riddar Ulvsax kommer
            hans dotter.

    _Patern_.
                    Ah, Helena! Jag frstr,
            ja, nu frstr jag vl den lust som driver
            dig ut i kvll mot stavkarl, ulv och stigman
            och nattens troll.

    _Erland_.
                    Av mrkret verraskad
            mhnda riddar Ulvsax med sin dotter
            har farit vill. Men jag, jag knner skogen
            och varje stig, som mnniska och myra
            p milsvidd trampat bland dess furustammar.

    _Patern_.
            Vl, sk dem d! Jag vet, att det r ljuvt
            frnimma vnlig rst p villostigar
            och vid sitt rop: Vem dr? till oknd skepnad,
            som pltsligt trder upp p misstnkt vg,
            till svar av hjrtlig rst f hra: Vn,
            god vn! och trycka vlbekanta hnder.
            Men sg mig, Erland, du som mycket lskar
            att slunga pilar efter skogens vilddjur
            och mngen natt p vild och enslig jakt
            ditt lger valt p mossbehupen klippa,
            sg, har du aldrig sett i mnens sken
            den tysta skogsfrun mellan skogens stammar?
            Ha aldrig klippans bor, dvrgaskaran,
            okunnig om ditt grannskap, vimlat fram
            ur klyftorna att breda ut sitt smide
            p enslig hed och syna det vid mnsken?
            Ha aldrig dessa troll, som fordomdags
            med flintspjut kmpade mot vra fders
            jrnskodda lansar, tills de slutligen,
            besegrade, frn ppna landet drevos
            lngst in i bergens obekanta gmmor,
            men nnu, ruvande p hmnd och mord,
            frambryta stundom under nattens timmar
            att mana storm utver stilla ngder,
            att reta floder ver deras brddar,
            bevinga klippor emot vigda tempel
            och gjuta syndigt tal i smnens ra --
            ha aldrig dessa upptrtt fr din syn
            fr att med rysliga gestalters sanning
            till vanvett skrmma eller ock med sknhets
            antagna sken till lust och synd frfra
            den arme, som de finna p sin stig?

    _Erland_.
            (Undvikande.)  nej, just icke.

    _Patern_.
                            O, s tacka himlen
            och nglaskaran, som i natten vakar!
            Sjlv, m du veta, har jag prvat sdant.

    _Erland_.
            (Livligt.)     Ni, fader? Men bertta vad ni sett!

    _Patern_.
            Sett har jag fga men har _hrt_ dess mera,
            med egna ron hrt. Frstr du mig?
            Rtt mngen natt, sen jag min vila helgat
            med sng och bn, har i den trnga cellen
            jag pltsligt vckts av hiskeliga toner
            hr utifrn, som ingen mnsklig strupe
            har kunnat alstra: ljud av hemsk frtvivlan,
            med hn och avgrundsgldje rysligt blandad.

    _Erland_.
            Och sen?

    _Patern_.
                    Mer har jag icke att frtlja.

    _Erland_.
            Vad tror ni detta var?

    _Patern_.
                            Jag vet det ej.

    _Erland_.
            Vl har jag ven... och jag tnkte just
            i dag, nr jag gick hit, att frga eder
            erfarna tanke om... dock nej, jag vet ej,
            om jag bertta br...

    _Patern_.
                            Bertta, Erland!

    _Erland_.
            Nej... icke nnu. Frst jag mste prva,
            om vad jag sett och hrt r vrt frtljas,
            om det helt enkelt var en jordisk syn,
            fast mindre vanlig, eller om den var
            frn denna underjord, vars vsenden
            jag hittills ffngt...
                    Dock en annan gng
            skall jag mhnda kunna sga mer.
            Ni eller ingen, fromme, vise fader,
            skall hra denna sgen ur min mun.
            God natt, min lrare!

    _Patern_.
                            Gud signe dig!
            Farvl och minns, att vandrarns bsta stav
            och skld och lykta r en bn till Herren.
                            (Erland gr.)


_Andra scenen._

PATERN.


    _Patern_.
            Guds nglar skydde honom p hans vg!
            Men kvllen lider. (Gr till fnstret och ser ut.)

  [4]  De civitate Dei, ett verk av Augustinus.




=Utgivarens tillgg och anmrkningar.[5]=


_Singoalla_ meddelades frsta gngen i _Aurora_, Toalettkalender fr r
1858, Gteborg 1857, C. F. Arwidsson. Novellen var frst avsedd att
endast upptaga ett par ark, men allteftersom manuskript hmtades, visade
sig, att den kom att fylla -- 136 av kalenderns 184 sidor! Hrav framgr,
att den ldre uppgift, det Singoalla skulle hrrra frn V. R:s Lundatid,
ej kan vara riktig, varom fr vrigt denna prosadikts mognad br inre
vittnesbrd. Men mjligt r ju, att idn till denna prosadikt redan d
fresvvat honom.

Som srskild bok utgavs den, med icke obetydligt omarbetat slut, r 1865
 Oscar L. Lamms frlag och med ovan meddelade frord. -- Tredje upplagan
utkom 1876  Torsten Hedlunds frlag. Den fjrde utgavs  Alb. Bonniers
frlag, ssom praktupplaga med illustrationer av Carl Larsson, r 1894.
Den nu utgivna, femte, fljer ordagrant fjrde upplagan. Dessutom
meddelas ssom tilllgg i denna upplaga, efter frf:ns handskrift, ett
fragment ur en pbrjad dramatisering p vers av denna Rydbergs
prosadikt.

Det frefinnes ganska vsentliga olikheter mellan frsta upplagan och de
senare, i det att, ssom ovan nmnts, framfrallt _slutet_ r helt
olika. I kapitlet _Den sista nattvandringen_, som ven i vrigt freter
flera olikheter, lter Rydberg i frsta versionen Erland -- sedan han
sttt jaktkniven i Sorgbarns brst och sagt den lille pilgrimen frn
helvetet farvl fr alltid -- vid sin hemkomst till slottet finna fru
Helena och den lille Erland slumrande i ddens smn. Assim, som velat
gra Singoalla lycklig ven om dagen, har under nattens mrker smugit
sig in genom fnstret samt ddat hennes och Sorgbarns medtvlare om
Erlands krlek.

Kapitlet _Dagningen_ i de senare upplagorna saknas i den frsta. I dennas
slutkapitel, _Pesten_, berttas (efter scenen utanfr klostret vid
pestens ankomst, som r lika med den senare versionens), att Singoalla
fr evigt bortjagat Assim, sedan han berttat om den lycka, han trott sig
sknka henne genom att dda Erlands maka och son. Hon frbannar honom.

Singoalla vill frsona det brott, som r begnget. Hon gr p morgonen
till klostret fr att bedja munkarne taga vrd om Sorgbarn och ville
sedan begiva sig till slottet och verlmna sig i riddarens vld. Men hon
bortvisas frn det pestsmittade klostret; och frn slottet jagar folket
henne bort med stenar, d de tro henne vara pestflickan, en kvinna av
det folk, som frt plgan dit.

Riddar Erland irrar ikring i skogen. Sedan han kastat in ett gvobrev p
Ek slott genom klosterfnstret, finner han vid klosterkyrkan, hurusom
mngden samlats kring en ppen grav fr att dri begrava en levande
mnniska, i tron att drmed skydda sig mot pesten. Denna mnniska r
Singoalla, som Erland rddar, i det han jagar bort hopen.

Drefter mtas ter Erland och Singoalla i skogen vid Sorgbarns lik.
Erland r slagen av pesten, och Singoalla bringar honom vatten och vrdar
honom. Sedan hon biktat fr Erland, att Sorgbarn var hans och hennes
barn, frsonas de inbrdes och med Sorgbarns minne. Och under det
riddaren hr pesthymnens toner frn klostret, utandas han sin sista suck.
Snart sluter ven Singoalla vid Sorgbarns och Erlands sida sina gon i
ddens famn. Det var tyst, ty den store mandrparen hade fullndat sitt
verk.

Efter berttelsen flja dessa reflexioner:

  Sagan slutar, ssom nr under ett strngaspel strngarne pltsligt
  brista i ett disharmoniskt ackord, frrn detta hunnit upplsas i
  frsonande samljud. Ty harmoni och frsoning, var finnas de hr
  nere? Hr, stormen brjar ter brusa i skogen! Sjunger hans vilda
  rst om harmoni och frsoning? Orkanen ryter hgt ver jorden, men
  nere i dess mull arbetar frgngelsen, alstringskraften och ter
  frgngelsen. Blomman uppspirar, fr att dess sknhet skall
  maskstingas; barnasjlar uppstiga ur det obekanta fr att ikldas
  stoftskrud och orenas av synden. Trngtar du efter evig sknhet,
  obeflckad oskuld, ofrgnglig lycka, sk den icke p jorden, men
  hoppas p evigheten!

Frn och med andra upplagan r, som man finner, slutet vsentligen ett
annat; slutackordet r ej lngre s disharmoniskt. --

Skillnaden mellan andra (1865) och tredje upplagan (1876) r mest
sprklig; ord som prva, befalla, beskydda, ro utbytta mot fresta,
mana, hgna o. d. Den dikt, som frekommer i kapitlet _Sorgbarn_, fr
frst i tredje upplagan sin n. v. lydelse; frut ld den helt olika,
slunda:

    Vredgas icke, goda moder,
    grt ej heller, goda moder,
    om du icke r en syster
    till den mrka nattens skyar;
    ty nr nattens skyar vredgas,
    frsa blixtar ver vrlden,
    och den vida vrlden bvar
    ty nr nattens skyar grta,
    d frrinna de i trar,
    d frsvinna de i trar,
    och de ro icke mera.

I fjrde upplagan r frsta kapitlet s gott som helt och hllet
omskrivet; epitetet vilde, som frut i de frsta kapitlen stndigt
anvndes framfr Erland, r frsvunnet. I kapitlet _Avtget_ ro nya:
Assims samtal med modern och hans besvrjande av gudarne; likas i
kapitlet _Sorgbarn_: riddarens tal till patern.

Nmnas m slutligen, att enstaka historiskt frklarande notiser, som
frekommo i frsta upplagan, sedan avlgsnats, liksom ock en liten
polemik mot de lrde, som negera magnetismen.


Om Singoalla skrev Rydberg sjlv i ett brev 1892: _Hon r min ungdoms
dotter, och trots all sjlvkritik r jag ur stnd att knna mig likgiltig
fr henne._ Denna ktromantiska prosadikt med sin mystiska timbre torde
ock vara det frsta fulldiga alstret av Rydbergs skaldesnille.

                  *       *       *       *       *

_Singoalla_ finnes versatt till danskan av anonym versttare: Helsingr
1866. r 1895 utgavs den i ny dansk versttning av _Otto Borchsenius_
med Larssons teckningar.

P tyska finnes den versatt i Reclams Universal-Bibliothek ssom N:o
2016 av _M. L. Sunder_ (Leipzig 1885), p hollndska utkom den i tolkning
av _Philippine Wijsman_, Amsterdam 1899, och en finsk versttning utgavs
av _Juhani Aho_ 1895.

                                                         KARL WARBURG.

  [5]  Till femte upplagan, 1896.




=INNEHLL.=

=Frra avdelningen.=

Slottet i skogen                          5
Singoalla                                14
Lngtan                                  19
Frmlingarne frn Egypti land            25
Erland och Singoalla                     30
I skymningen vid skogsbcken             38
Tvekampen                                45
Lgret                                   48
Avtget                                  51
Natten                                   71
Giftdrycken                              76

=Senare avdelningen.=

Sorgbarn                                 80
Riddaren och pilgrimen                   96
Grottan                                 104
Den hemliga kraften                     113
Dag och natt                            123
Den sista nattvandringen                135
Dagningen                               150
Pesten                                  161
Skogens eremiter                        172

_Singoalla dramatiserad_ (fragment)     176
Utgivarens tillgg och anmrkningar     183






End of the Project Gutenberg EBook of Singoalla, by Viktor Rydberg

*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK SINGOALLA ***

***** This file should be named 28610-8.txt or 28610-8.zip *****
This and all associated files of various formats will be found in:
        https://www.gutenberg.org/2/8/6/1/28610/

Produced by Ronnie Sahlberg based on the facsimile edition
kindly made available by Project Runeberg
(http://runeberg.org/singoall/)


Updated editions will replace the previous one--the old editions
will be renamed.

Creating the works from public domain print editions means that no
one owns a United States copyright in these works, so the Foundation
(and you!) can copy and distribute it in the United States without
permission and without paying copyright royalties.  Special rules,
set forth in the General Terms of Use part of this license, apply to
copying and distributing Project Gutenberg-tm electronic works to
protect the PROJECT GUTENBERG-tm concept and trademark.  Project
Gutenberg is a registered trademark, and may not be used if you
charge for the eBooks, unless you receive specific permission.  If you
do not charge anything for copies of this eBook, complying with the
rules is very easy.  You may use this eBook for nearly any purpose
such as creation of derivative works, reports, performances and
research.  They may be modified and printed and given away--you may do
practically ANYTHING with public domain eBooks.  Redistribution is
subject to the trademark license, especially commercial
redistribution.



*** START: FULL LICENSE ***

THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE
PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK

To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free
distribution of electronic works, by using or distributing this work
(or any other work associated in any way with the phrase "Project
Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full Project
Gutenberg-tm License (available with this file or online at
https://gutenberg.org/license).


Section 1.  General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg-tm
electronic works

1.A.  By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm
electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to
and accept all the terms of this license and intellectual property
(trademark/copyright) agreement.  If you do not agree to abide by all
the terms of this agreement, you must cease using and return or destroy
all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your possession.
If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a Project
Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound by the
terms of this agreement, you may obtain a refund from the person or
entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8.

1.B.  "Project Gutenberg" is a registered trademark.  It may only be
used on or associated in any way with an electronic work by people who
agree to be bound by the terms of this agreement.  There are a few
things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works
even without complying with the full terms of this agreement.  See
paragraph 1.C below.  There are a lot of things you can do with Project
Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this agreement
and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm electronic
works.  See paragraph 1.E below.

1.C.  The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the Foundation"
or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection of Project
Gutenberg-tm electronic works.  Nearly all the individual works in the
collection are in the public domain in the United States.  If an
individual work is in the public domain in the United States and you are
located in the United States, we do not claim a right to prevent you from
copying, distributing, performing, displaying or creating derivative
works based on the work as long as all references to Project Gutenberg
are removed.  Of course, we hope that you will support the Project
Gutenberg-tm mission of promoting free access to electronic works by
freely sharing Project Gutenberg-tm works in compliance with the terms of
this agreement for keeping the Project Gutenberg-tm name associated with
the work.  You can easily comply with the terms of this agreement by
keeping this work in the same format with its attached full Project
Gutenberg-tm License when you share it without charge with others.

1.D.  The copyright laws of the place where you are located also govern
what you can do with this work.  Copyright laws in most countries are in
a constant state of change.  If you are outside the United States, check
the laws of your country in addition to the terms of this agreement
before downloading, copying, displaying, performing, distributing or
creating derivative works based on this work or any other Project
Gutenberg-tm work.  The Foundation makes no representations concerning
the copyright status of any work in any country outside the United
States.

1.E.  Unless you have removed all references to Project Gutenberg:

1.E.1.  The following sentence, with active links to, or other immediate
access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear prominently
whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work on which the
phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the phrase "Project
Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, performed, viewed,
copied or distributed:

This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
with this eBook or online at www.gutenberg.org

1.E.2.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is derived
from the public domain (does not contain a notice indicating that it is
posted with permission of the copyright holder), the work can be copied
and distributed to anyone in the United States without paying any fees
or charges.  If you are redistributing or providing access to a work
with the phrase "Project Gutenberg" associated with or appearing on the
work, you must comply either with the requirements of paragraphs 1.E.1
through 1.E.7 or obtain permission for the use of the work and the
Project Gutenberg-tm trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or
1.E.9.

1.E.3.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted
with the permission of the copyright holder, your use and distribution
must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any additional
terms imposed by the copyright holder.  Additional terms will be linked
to the Project Gutenberg-tm License for all works posted with the
permission of the copyright holder found at the beginning of this work.

1.E.4.  Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm
License terms from this work, or any files containing a part of this
work or any other work associated with Project Gutenberg-tm.

1.E.5.  Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this
electronic work, or any part of this electronic work, without
prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with
active links or immediate access to the full terms of the Project
Gutenberg-tm License.

1.E.6.  You may convert to and distribute this work in any binary,
compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including any
word processing or hypertext form.  However, if you provide access to or
distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format other than
"Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official version
posted on the official Project Gutenberg-tm web site (www.gutenberg.org),
you must, at no additional cost, fee or expense to the user, provide a
copy, a means of exporting a copy, or a means of obtaining a copy upon
request, of the work in its original "Plain Vanilla ASCII" or other
form.  Any alternate format must include the full Project Gutenberg-tm
License as specified in paragraph 1.E.1.

1.E.7.  Do not charge a fee for access to, viewing, displaying,
performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works
unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.8.  You may charge a reasonable fee for copies of or providing
access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works provided
that

- You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from
     the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method
     you already use to calculate your applicable taxes.  The fee is
     owed to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he
     has agreed to donate royalties under this paragraph to the
     Project Gutenberg Literary Archive Foundation.  Royalty payments
     must be paid within 60 days following each date on which you
     prepare (or are legally required to prepare) your periodic tax
     returns.  Royalty payments should be clearly marked as such and
     sent to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation at the
     address specified in Section 4, "Information about donations to
     the Project Gutenberg Literary Archive Foundation."

- You provide a full refund of any money paid by a user who notifies
     you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he
     does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm
     License.  You must require such a user to return or
     destroy all copies of the works possessed in a physical medium
     and discontinue all use of and all access to other copies of
     Project Gutenberg-tm works.

- You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of any
     money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the
     electronic work is discovered and reported to you within 90 days
     of receipt of the work.

- You comply with all other terms of this agreement for free
     distribution of Project Gutenberg-tm works.

1.E.9.  If you wish to charge a fee or distribute a Project Gutenberg-tm
electronic work or group of works on different terms than are set
forth in this agreement, you must obtain permission in writing from
both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and Michael
Hart, the owner of the Project Gutenberg-tm trademark.  Contact the
Foundation as set forth in Section 3 below.

1.F.

1.F.1.  Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable
effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread
public domain works in creating the Project Gutenberg-tm
collection.  Despite these efforts, Project Gutenberg-tm electronic
works, and the medium on which they may be stored, may contain
"Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate or
corrupt data, transcription errors, a copyright or other intellectual
property infringement, a defective or damaged disk or other medium, a
computer virus, or computer codes that damage or cannot be read by
your equipment.

1.F.2.  LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right
of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project
Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project
Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all
liability to you for damages, costs and expenses, including legal
fees.  YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT
LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE
PROVIDED IN PARAGRAPH F3.  YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE
TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE
LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR
INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH
DAMAGE.

1.F.3.  LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a
defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can
receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a
written explanation to the person you received the work from.  If you
received the work on a physical medium, you must return the medium with
your written explanation.  The person or entity that provided you with
the defective work may elect to provide a replacement copy in lieu of a
refund.  If you received the work electronically, the person or entity
providing it to you may choose to give you a second opportunity to
receive the work electronically in lieu of a refund.  If the second copy
is also defective, you may demand a refund in writing without further
opportunities to fix the problem.

1.F.4.  Except for the limited right of replacement or refund set forth
in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS' WITH NO OTHER
WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT LIMITED TO
WARRANTIES OF MERCHANTIBILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.

1.F.5.  Some states do not allow disclaimers of certain implied
warranties or the exclusion or limitation of certain types of damages.
If any disclaimer or limitation set forth in this agreement violates the
law of the state applicable to this agreement, the agreement shall be
interpreted to make the maximum disclaimer or limitation permitted by
the applicable state law.  The invalidity or unenforceability of any
provision of this agreement shall not void the remaining provisions.

1.F.6.  INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the
trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone
providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in accordance
with this agreement, and any volunteers associated with the production,
promotion and distribution of Project Gutenberg-tm electronic works,
harmless from all liability, costs and expenses, including legal fees,
that arise directly or indirectly from any of the following which you do
or cause to occur: (a) distribution of this or any Project Gutenberg-tm
work, (b) alteration, modification, or additions or deletions to any
Project Gutenberg-tm work, and (c) any Defect you cause.


Section  2.  Information about the Mission of Project Gutenberg-tm

Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of
electronic works in formats readable by the widest variety of computers
including obsolete, old, middle-aged and new computers.  It exists
because of the efforts of hundreds of volunteers and donations from
people in all walks of life.

Volunteers and financial support to provide volunteers with the
assistance they need are critical to reaching Project Gutenberg-tm's
goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will
remain freely available for generations to come.  In 2001, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure
and permanent future for Project Gutenberg-tm and future generations.
To learn more about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation
and how your efforts and donations can help, see Sections 3 and 4
and the Foundation web page at https://www.pglaf.org.


Section 3.  Information about the Project Gutenberg Literary Archive
Foundation

The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit
501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the
state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal
Revenue Service.  The Foundation's EIN or federal tax identification
number is 64-6221541.  Its 501(c)(3) letter is posted at
https://pglaf.org/fundraising.  Contributions to the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation are tax deductible to the full extent
permitted by U.S. federal laws and your state's laws.

The Foundation's principal office is located at 4557 Melan Dr. S.
Fairbanks, AK, 99712., but its volunteers and employees are scattered
throughout numerous locations.  Its business office is located at
809 North 1500 West, Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887, email
business@pglaf.org.  Email contact links and up to date contact
information can be found at the Foundation's web site and official
page at https://pglaf.org

For additional contact information:
     Dr. Gregory B. Newby
     Chief Executive and Director
     gbnewby@pglaf.org


Section 4.  Information about Donations to the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation

Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide
spread public support and donations to carry out its mission of
increasing the number of public domain and licensed works that can be
freely distributed in machine readable form accessible by the widest
array of equipment including outdated equipment.  Many small donations
($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt
status with the IRS.

The Foundation is committed to complying with the laws regulating
charities and charitable donations in all 50 states of the United
States.  Compliance requirements are not uniform and it takes a
considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up
with these requirements.  We do not solicit donations in locations
where we have not received written confirmation of compliance.  To
SEND DONATIONS or determine the status of compliance for any
particular state visit https://pglaf.org

While we cannot and do not solicit contributions from states where we
have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition
against accepting unsolicited donations from donors in such states who
approach us with offers to donate.

International donations are gratefully accepted, but we cannot make
any statements concerning tax treatment of donations received from
outside the United States.  U.S. laws alone swamp our small staff.

Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation
methods and addresses.  Donations are accepted in a number of other
ways including including checks, online payments and credit card
donations.  To donate, please visit: https://pglaf.org/donate


Section 5.  General Information About Project Gutenberg-tm electronic
works.

Professor Michael S. Hart was the originator of the Project Gutenberg-tm
concept of a library of electronic works that could be freely shared
with anyone.  For thirty years, he produced and distributed Project
Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of volunteer support.


Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed
editions, all of which are confirmed as Public Domain in the U.S.
unless a copyright notice is included.  Thus, we do not necessarily
keep eBooks in compliance with any particular paper edition.


Most people start at our Web site which has the main PG search facility:

     https://www.gutenberg.org

This Web site includes information about Project Gutenberg-tm,
including how to make donations to the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to
subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.
