Project Gutenberg's En roman om frste konsuln, by Mathilda Malling

This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
with this eBook or online at www.gutenberg.org


Title: En roman om frste konsuln
       Frn den 18 Brumaire till freden i Amiens

Author: Mathilda Malling

Release Date: December 18, 2007 [EBook #23891]

Language: Swedish

Character set encoding: ISO-8859-1

*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK EN ROMAN OM FRSTE KONSULN ***




Produced by Louise Hope and The Online Distributed
Proofreading Team at https://www.pgdp.net






  [Romanen gavs i original ut i tv volymer. Volym II brjade med
  kapitel XII.]




  MATHILDA MALLING

  En Roman Om
  FRSTE KONSULN

  Frn den 18 Brumaire
  till Freden i Amiens


    Alors tout marchait au son des trompettes victorieuses,
    alors tout tait gloire et honneur,
    alors on parlait une autre langue...

      _M:me La D:sse d'Abrants_


  FJRDE UPPLAGAN

    Stockholm
    Albert Bonniers frlag




  STOCKHOLM
  ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1914




I.

  Ces familles nobles que l'Empereur appelait de belle race.

    _Baron Larrey._


Det var en vt och stormig dag midvintern r 1800 -- eller, som man p
den tiden sade, ibrjan av Pluvise r VIII. De avlvade kastanjerna
och ekarna i parken omkring _les Fougres_ voro betckta med ett
glnsande, halvstelnat regnlag, och de sm, runda bladen p de
vanvrdade buxbomshckarna (de hade visst icke blivit klippta sedan
kungens dd), vilka i konstiga, stela figurer snodde sig lngs den breda
terrassen ned mot Loire, glnste svarta och styva i den starka vtan.

Det var vid femtiden p eftermiddagen, och det brjade redan skymma.
Slottet, en gammal byggnad frn slutet av medeltiden, reste sig mrkt
och hgt med sina mnga torn mot den skiffergr, snderrivna himlen.
Frn ett par av fnstren lyste redan ljus, och en man med handlykta och
lng, vid regnkappa, som fladdrade om de smala, kortbyxade benen, och
vars styva krage i nacken lyfte upp hrpungen, s att den stod rakt ut,
kom ut p den hga, frfallna stentrappan.

-- Mademoiselle! ropade han med pipig, ngslig stmma, idet han satte
handen fr gonen och hjde lyktan ver huvudet. Mademoiselle Edme!

En ung flicka i lng, rmls kappa med skinnbesttning, och p huvudet
en gammalmodig hatt frn ttiotalet med plymer och vida brtten _ la
bergre_, kom raskt springande frn en smal sidogng upp emot trappan.

-- Jag kommer ju, Jeanot, hennes stmma klang frisk och hg genom
blsten. Jag kommer ju! Du behver inte skrika, som om grden brunne.
Med ett par sprng var hon uppe p stenavsatsen. r abben d kommen,
frgade hon oroligt.

-- Abben _vntar_ p er, Mademoiselle, svarade den gamle med
frebrende eftertryck. Monsieur de Chtillon r med honom.

Han skt med ryggen upp den tunga drren, medan han talade, och lt
damen trda innanfr.

Det var en stor, stenlagd frhall, som gick upp genom tv vningar, med
urblekta freskomlningar i vggflten och i taket. En utskuren, vggfast
bnk gick jms med ena vggen bort till kaminen, vari en stor, nytnd
brasa flammande lyste ut ver golvets svarta och vita rutor. Imotsatta
hrnet av hallen gick en bred trappa upp till andra vningen med ett
prktigt, frgyllt rckverk, prytt med vapenskldar och mnga heraldiska
emblemer -- allt i en skt och snirklad stil. Den sg nstan ny ut, och
frgyllningen stack besynnerligt av mot det vriga, strngt gammaldags
bohaget av mrknad ek. P mittelvggen ledde tv drrar in i huset, av
vilka den ena stod halvppen, s att man hrde rsterna drinifrn. Mitt
p golvet hade Jeanot satt ifrn sig en armstake av svartnat silver,
vars tre smala talgljus osande flktade i luftdraget.

Den unga damen gick strax fram till elden, och tjnaren hjlpte henne
att lgga ytterklderna ifrn sig p bnken. Hon knde p sina litet
fuktiga rmar och bredde ut hnderna framfr brasan.

Hon bar en svart sidenklnning, som, trots det den icke sg s gammal
ut, var sydd efter det snitt, man ibland ser p portrtter frn Louis
XVI:s sista regeringsr: en lng, smal kjol och kort, tsittande trja,
knppt med en dubbel rad stora knappar, och med breda, trekantiga
uppslag p brstet, lnga, snva rmar, som i en liten snibb gingo ned
p hnderna. Omkring halsen, korslagd ver barmen och bunden i en stor
rosett hgt uppe p ryggen satt en Marie-Antoinettefichue av grnt och
vitt, randigt taft.

Hret -- det var ett prktigt, guldbrunt hr -- bar hon dremot, efter
de nu hrskande moden, uppsatt i nacken _ la grecque_, med naturliga
lockar omkring pannan och ronen.

Det var den adertonriga Mademoiselle Edme-Louise de La Feuillade, vars
far fr flera r sedan stupat i den frsta Venderesningen, och som nu,
tillsammans med sin gamla, dva moster och ett par andra genom kriget
hemlsa adelsdamer, bebodde detta ensliga slott p Loires vnstra
flodbrdd -- Rocroyes'ernas gamla familjegods, som sttt vergivet nda
sedan Regentens tid, och som nu under revolutionen tjnade deras
frfljda ttlingar till fristad. De levde dr s gott som utan ngon
som helst frbindelse med den yttre vrlden, utom den de kunde skaffa
sig genom chouanskarorna, vilka p en gng beskyddade och terroriserade
dem.

Mademoiselle de La Feuillade hrde genom den halvppna drren det
dmpade mumlet av flera rster. Hon strk hret frn tinningarna och sg
ett gonblick prvande p sina icke alldeles rena hnder, idet hon med
huvudet p sned spetade ut fingrarna. Drp gick hon resolutin.

Omkring det ovala marmorbordet, med buktade, frgyllda ben, sutto sex
personer och spelade kort. En kraftig, medellders herre i soutane och
tonsur, som just nu betnksamt, med tv fingrar drog ut ett kort, satt
verst vid bordsndan, och mittemot honom en annan, som vnde ryggen
till ingngen, med lng, pudrad hrpung i nacken. Mellan dem -- vid
bordets lngsidor -- sutto de fyra gamla damerna, tv p var sida. De
hade allesammans hgt uppsatta, pudrade frisyrer och styva snibbliv med
fyrkantig ringning och halvlnga rmar; malen hade gtt illa t sidenet
under den bedrvliga tid dessa galaklder vilat i dragkistorna.

Abb Bernier, som frst fick ga p Mademoiselle de La Feuillade, lade
strax korten p bordet och reste sig med ett utrop. Han gick fram emot
henne med sirlig, trippande gng och utstrckta hnder.

-- Min dotter -- han tog med versvallande vnlighet hennes huvud mellan
bda sina hnder -- ni vet kanske redan den stora nyheten, som Monsieur
de Chtillon -- han gjorde en rrelse med handen hn emot herrn i
hrpungen, vilken reste sig upp och bugade stelt -- och jag har tiller?

Edme gjorde en djup, gammaldags reverens fr de bda herrarna.

-- Till mig? sade hon smleende. Den nyheten r vl till oss alla.
Freden, icke sant, min fader?

-- Ack, ja visst -- freden! Ja, jag vet, ni har redan hrt frn
Montfaucon, att ntligen den fr oss alla lika viktiga hnsynen till
fderneslandet -- hans stmma blev pltsligt salvelsefull -- har ftt
bukt med vra tappra vnner hr i Vende. Fr ngra dagar sedan
undertecknade vi den med general Hdouville, och nu har Monsieur de
Chtillon ocks gjort mig den gldjen att giva med sig. Mina damer --
han vnde sig till Mademoiselle de Rocroyes och de andra -- jag ber er
vara vertygade om, att jag djupt sympatiserar med den dla troheten mot
en olycklig furste, men vr heliga kyrkas sak r dock fr gonblicket
den viktigaste av alla, och fr att kunna utrtta ngot fr den, vartill
tiden, ssom jag hoppas, nu ntligen r mogen, behva vi frst och
frmst _fred_ -- fred med vra landsmn och brder, vra s sorgligt
villfarande brder. --Han hjde gonen upp emot taket. --Inte sant,
mina vnner -- sjlarnas frlsning gr framfr allt?

Ingen svarade. Damerna suckade, och ett par av dem gjorde korsets
tecken.

-- Nej, min dotter, tertog s abben pltsligt med naturlig, munter
stmma, det r nu icke bara _det_. Vi ha flera nyheter. Gissa!

Edme skakade p huvudet och skrattade. Abbens livlighet satte henne i
gott humr.

-- Mademoiselle de Rocroyes, Madame de Beaurollier -- han vnde sig med
en bugning till de gamla damerna -- nskar ni, att jag sger henne det?

-- Men jag str ju som p nlar, herr abb, ropade Edme. r det
verkligen en nyhet, som angr mig?

Abben lyfte handen och gjorde en effektpaus, s utbrast han pltsligt:

-- Monsieur de Chtillon och jag resa i morgon till Paris fr att i
anledning av freden tala med Frste Konsuln. Er tant, Mademoiselle
Edme, nskar, att vi taga er med.

-- _Mig?_ -- I morgon? Men, moster -- hon vnde sig hftigt till
Mademoiselle de Rocroyes -- jag r ju icke frdig till att resa
ngonstdes, jag har ju icke en gng en klnning att ta p mig. Hur kan
jag vl?...

Frvirrad, betagen, med strlande gon, sg hon frn den ena till den
andra. Blotta tanken p att slippa ut frn detta dystra chouanslott kom
hennes unga hjrta att klappa.

-- Vi ha tnkt p allt, Edme -- nickade Mademoiselle de Rocroyes
vrdigt och lngsamt. --Jeanot och Valentine skola flja dig, och
bttre ressllskap n abben och vr ridderlige vn, Monsieur de
Chtillon -- hon gjorde en hgtidlig bjning hn emot honom -- kan du
icke f. Du vet, det r av vikt, tillade hon med eftertryck, att du
snart kommer till Paris. Madame de Chteauneuf vntar dig skert.

Edme rodnade och rynkade ltt gonbrynen. Madame de Chteauneuf var
hennes fars syster, och det hade nda sedan hennes barndom varit ett
stende avtal mellan familjerna, att hon, d tiden kom, skulle frmlas
med sin kusin, Louis de Chteauneuf. Som barn hade de varit mycket
tillsammans -- han var fr resten en sex  sju r ldre n hon -- men
sedan kom revolutionen, och hon hade varken sett honom eller fastern p
tio r. Det frdmjukade henne, att hennes vnner nu vid frsta
lgenhet, som erbjd sig, ville skicka henne ifrn sig och strax kasta
henne i armarna p denne barndomsbrudgum, som kanske icke ens gnade
henne en tanke lngre. Och hon skulle komma dit utblottad p allt, utan
ngon annan frmgenhet n ansprken p ett par konfiskerade gods, som
hon helt skert aldrig ngonsin skulle terf. Icke ens en anstndig
resdrkt hade hon att visa sig i fr sina slktingar.

-- Men moster, sade hon drjande, hur skall jag vl kunna komma till
Paris? --  bara den provinsiellt vrdnadsfulla ton, varmed hon uttalade
namnet p denna mrkliga stad! -- Jag har ju inga pengar, inga klder
ens...

-- Prat, Edme! avbrt den gamla henne skarpt. Vi ha d nnu ett par
diamanter i gmmorna, vet jag. Nr du blott kommer till Paris, fr du
igen dina gods, det har abben sagt.

Abben sg litet generad ut, men sade ingenting.

-- Paris! fortfor den gamla damen hnfullt efter en litet tryckt paus.
Som om icke du -- en flicka av stnd (_une fille de grande qualit_) --
vore god nog att upptrda i Paris, som du nu gr och str. Den
rackarhlan! De slynglarna! De tjuvarna och kungamrdarna! Tror du, att
de, som sjlva gra sig till med att g utan byxor, fordra ngon paryr
av en kvinna?

-- Frlt, Madame, skrek abben in i hennes ra. Det r lnge sedan.
Nu rder det tvrtom stor lyx i Paris.

Den gamla frken sg vredgat p honom med obeskrivligt frakt. --Lyx!
Ja, vl vet jag, att de ha stulit bttre folks saker och nu kluta ut sig
som gudar och gudinnor i stllet fr att g med panier och puder som
kristna mnniskor. Men ni vill vl aldrig inbilla mig, att er lille
korsikanske slagskmpe, som ni talar s vackert om, r i stnd till att
bilda en societet, om han n frmtt att lappa ihop ett dussin
republiker! Nej -- hon skakade energiskt p huvudet -- ngot
sllskapsliv, som det kan vara frgan om att en dam med min
systerdotters rang kan deltaga i, blir dr icke i Paris, frrn Hans
Majestt kommer tillbaka. Till den tiden fr hon sitta hos sin faster
innanfr lsta luckor. Det gr naturligtvis allt bttre folk, avgjorde
hon kategoriskt.

Hennes systerdotter suckade. Utsikten att komma innanfr de lsta
luckorna tilltalade henne icke, trots all rojalistisk renlrighet.

Den gamla Madame de Beaurollier tog nu till ordet. Hon riste p huvudet,
nr hon talade, s att en sky av puder stod ut ifrn peruken.

-- Men, kre abb, r det d icke ofrsiktigt att skicka vr lilla
flicka till detta Sodom? Tnk, jag har hrt, att en grevinna av det
gamla hovet, med ett fullstndigt respektabelt namn, har gift sig med
sin lakej -- tnk er, _gift_ sig! Det ligger galenskap i luften drinne,
och det smittar. , Gud, man har ju sett folk av den hgsta brd bli som
frvandlade. Tnk blott p den frste prinsen av blodet -- sjlva
hertigen av Orlans! Och den lille hertigen av Chartres! -- Gud och var
man vet, att han har tjnat under den trefrgade fanan. Det smittar,
sger jag er -- det smittar!

-- , gudmor, ropade Edme indignerad, ni r d vl icke rdd fr, att
jag skall gifta mig med Jeanot! Och hon brast ut i ett friskt, barnsligt
klingande skratt. De andra kunde icke lta bli att ocks draga p
munnen.

Madame de Beaurollier rtade p sig och sg vasst frn den ena till den
andra.

-- Ja, ja, min sta -- vrre har man hrt! Sedan 93 kan aldrig ngot
frvna mig. Det lg i hennes stmma och uttryck en s hopplst trist
vertygelse, att den med ens gjorde slut p all munterhet.

-- Vi skola nog passa p Mademoiselle de La Feuillade, brt abb Bernier
pausen med sin vlvilliga, glttiga stmma. Hon har ju till att brja
med bde mig och Monsieur de Chtillon, fr att icke tala om Madame de
Chteauneuf och den unge greven. Eller hur -- Mademoiselle?

Edme svarade icke; hon hrde honom knappt. Hon satt med handen under
kinden, och med ett par frnvarande, leende och strlande, fuktiga gon
sg hon ut framfr sig. Hon var s vacker, som hon satt dr, med den
rena, barnsligt mjuka profilen, den bleka, men rosenaktigt friska hyn
mot det bronsgyllne hret, och gonen -- de stora, skiftande, grbruna
gonen -- orrligt uppsprrade under tta, strllikt utstende
gonfransar. Den yngsta av de gamla frknarna de Kergoran suckade
ofrivilligt, en smula avundsjukt, nr hon sg p henne, och abben tog
sig betnksamt en pris. Han visste kanske mera om Paris -- Barras' och
Madame Talliens Paris -- n han funnit fr gott att bertta Mademoiselle
de Rocroyes.


Nsta morgon tidigt, s tidigt, att mnen nnu stod hgt p den vintriga
himlen, och tjnarna vid lyktor surrade fast packningen p den gamla
karossen, begvo de sig stad. P trappan stodo de fyra gamla damerna
huttrande i sina urringade klnningar, och allesammans ordnade och
kommenderade de, idet de med brutna, trfyllda stmmor utste ampra
benmningar och skllsord till tjnstfolket, som, utan att lta sig
bekomma, lngsamt och betnksamt sktte vad de skulle. Monsieur de
Chtillon, mrk som en bronsstaty, hll redan p sin hst vid
vagnsdrren, och abben och Valentine -- med ett kolossalt knyte, som
hon icke p villkor kunde vertalas att lmna ifrn sig, ttt tryckt i
famnen -- sutto redan i den gamla berlinaren, men Mademoiselle de La
Feuillade stod nnu grtande p trappan med armarna om sin gudmors hals
och hrde p hennes sista naiva och pedantiska frmaningar.

Hon hade hllit sig tappert nda tills nu; ja, hon hade varit nstan
vild av gldje, medan hon i natt plockade fram sina saker och hjlpte
pigan att packa, men nu -- nu kom pltsligt skilsmssans tragiska allvar
ver henne (och i dessa tider voro _alla_ skilsmssor tragiska!). Hon
grt hgt och okonstlat.

-- Bed Maria fr mig, allesammans! -- hon strckte sina hnder ut till
de bgge frknarna de Kergoran. --Om freden nnu varar till sommaren,
skall jag be Madame de Chteauneuf flja mig hit.

Damerna grto allesammans, snyftade, snto sig och ropade hgt. Abben
frs om ftterna och brjade stampa inne i vagnen, Jeanot gned sina gon
uppe p bocken och vaggade snyftande fram och tillbaka, s att hrpungen
svngde; det oroliga, hoppande ljuset frn lyktorna skrmde hstarna,
som skrapade med hovarna mot den frusna marken och vrenskades. Blott
Monsieur de Chtillon hll orrlig och tlig p sin hga hst vid den
ena vagnsdrren.

ntligen kom Edme i karossen. Hon hll nsduken fr gonen och fll
storgrtande med huvudet mot Valentines kn, medan de raskt krde frn
grden. Hon hrde, hur det dnade ver vindbron.

-- Valentine, kraste lilla Valentine! Hon krp ihop vid den robusta
pigans brst.

Abben sade ingenting. Han bjde sig ut genom vagnsfnstret och viftade
med handen en hlsning till de fyra damerna p trappan. Iljuset av de
svngande lyktorna sgo de vagnen med Edme frsvinna.




II.

  La France avait plus besoin de moi, que moi d'elle!

    _Mot de Napolon._


Nra fjorton dagar varade resan p de elndiga vgarna, som nu p
vintern voro i sitt vrsta tillstnd; p mngfaldiga stllen mste de
stiga ur och g lnga strckor. Nr Edme blev fr trtt av att sitta
stilla i vagnen, fick hon ibland stta sig p sadelknappen hos Monsieur
de Chtillon och rida ett stycke, eller han gick vid sidan av och ledde
hsten vid betslet, nr vgen var fr svr. P vrdshusen, dr de togo
in, trffade de alltsomoftast ihop med avdelningar rekryter, som skulle
till Paris och sedan avg till hrarna i Ligurien och vid Rhen, eller
med Republikens trupper, som nu brjade dragas ifrn Vende. En gng
hade de sllskap med en sdan avdelning flera mil; kaptenen var en av
dem, med vilka abben underhandlat i och fr freden i Montfaucon. Han
visade sig ytterst galant mot den vackra Mademoiselle de la Feuillade,
som  sin sida ej kunde lta bli att finna nje i att tala med honom.
Det var ju den frste verklige representant fr det nya Frankrike hon
rkade p -- hon, som s lnge blott talat med Republikens hnande
fiender; den frste, vilken med oblandad beundran och entusiasm talade
om Frste Konsuln och vad han utrttat i dessa mnader efter Brumaire.
Kapten Ollivier var en moderat republikan och en ganska bildad man,
vilken som helt ung soldat tjnat under Kellermann i Flandern, drefter
deltagit i det italienska flttget r IV och varit med vid Mantua mot
Wurmser. Edme ansg det under sin vrdighet att frhra sig med honom
angende general och Madame Bonaparte -- vilken han sade sig ha sett i
Brescia -- men hon gjorde honom dock ngra likgiltiga och frsiktiga
frgor, som han entusiastiskt besvarade. Denna enformiga entusiasm,
vilken hon antog mste vara pbjuden eller framkonstlad, trttade
slutligen Edme till den grad, att hon till och med brjade fredraga
Monsieur de Chtillons kalla och trista fordighet.

Emellertid hade hennes samtal med kaptenen dock stadkommit ett visst
nyfiket intresse fr Frste Konsuln och hans omgivning, detta nya Paris,
om vilket ingen p les Fougres anade ngot.

ntligen, sent en afton, rullade vagnen in p Paris' gator. Edme var s
trtt, att hon knappt hade ngot intresse drav -- hon halvsov med
huvudet mot Valentines axel. Denna lnga resa i kld och slask med
tvungna uppehll p obekvma gstgivaregrdar, vilkas frrder blivit
uttmda av frbimarscherande soldater, s att dr knappt kunde uppdrivas
en mltid mat till fredliga resande, hade nstan uttmt hennes annars
ganska goda krafter. Allt detta nya i frhllanden, mnniskor och
meningar, som verallt mtte henne och oblygt vlte sig in p henne,
trttade och irriterade henne ocks i hg grad. Bara en sdan smsak som
de lnga rkningarna med vrdinnan och postiljonen, vilka alltid med
smaktig omstndlighet skulle avgras i assignater, med tusentals francs
t gngen, var henne emot. Det upprrde henne att verallt hra
soldaterna skrla Marseillaisen och till och med _a ira_, snger,
vilka hon lrt sig att avsky som hymner till djvulen, att behandlas med
den affekterade, nsvisa ofrskmdhet, som patrioterna nnu ansgo fr
sin plikt att visa en _cidevant noble_, en frn Vende; att i
vrdshusstugorna, dr hon och Valentine, med de mma ftterna insvepta i
fr tillfllet lnade tcken och filtar, sutto vid elden och vrmde sig,
medan hstarna ombyttes, vara tvungen att hra p alla mjliga rheter
och okvdinsord mot Bourbonerna och emigranterna. Hon lrde sig nstan
att avsky Frste Konsuln, som abb Bernier dock talade s vackert om,
blott emedan alla dessa mnniskor hjde honom till skyarna.

Landet var frfrligt, men stderna, de reste igenom, gjorde ett nstan
nnu sorgligare intryck p henne. P les Fougres, om de ocks emellant
varit utblottade p allt, hade de tminstone varit ensamma, ej knt den
skammen att vart gonblick trampas p trna av pbeln. Men hr, idessa
av revolutionen hrjade stder -- Angers till exempel! verallt papper
uppklistrat p murarna, annonser om egendomsfrsljning, gamla upprop
och dekreter frn Konventet och Direktoriet -- hon kunde ej undg att i
frbifarten flyktigt lsa de svulstiga, patriotiska fraserna, tryckta
med tumslnga bokstver; ide smutsiga kldstnden, nda ut p gatan,
nstan ut i den av allskns orenlighet och smuts fyllda rnnstenen, en
oblyg och skadeglad exposition av frn de gamla adelsgrdarna bortfrda
mbler och konstsaker: stolt leende markisinneportrtter i Diana- eller
Auroradrkter mlade av Nattier, upphngda p en krokig spik utanfr en
kllarhals; ovrderliga Svresvaser, som prytt en hertigs kaminfris,
uppstllda i den skrpiga fnsterkarmen; gamla spetsgarnityrer, vilka
kanske tillhrt en prinsessa av blodet, dinglade nu snderrivna mellan
trasorna, som garnerade muren. Och ver alltsammans som patriotisk och
tillfyllestgrande frklaring: en rd mssa! Edme vnde sig bort med
vmjelse; hon nskade blott, att de snart skulle komma ut p landsvgen
igen -- den de, morasaktiga landsvgen, som i sin trstlsa enformighet
strk frbi ouppodlade flt, nedhuggna skogar, och frfallna, halvt
nedrivna eller brnda grdar. De tre resandena talade icke mycket om vad
de sgo, men ibland hrde Edme en resignerad suck frn abben eller en
otlig ed frn Monsieur de Chtillon. Det hade s lnge varit farligt
att sga vad man tnkte -- till och med bland vnner -- att man nstan
hade vant sig av drmed.

Nu voro de i Paris. Edme orkade icke se ut; hon blott lade mrke till
att en gata, som de passerade, var beckmrk -- de andra voro fr resten
ocks hgst sparsamt belysta -- folket hade tagit bort lyktorna.

Hon var ddstrtt och sov nstan, nr kusken ntligen hll utanfr
Madame de Chteauneufs hus i _Rue du Bac_, nra floden, Faubourg St.
Germain. Yrvaken kom hon ur vagnen och in p en rymlig, fyrkantig grd,
dr en stor, monumental fontn -- vit i mnskenet -- var det frsta, som
tilldrog sig hennes uppmrksamhet. En man med lykta kom ut frn den
breda huvudbyggningen. Abben bjd henne handen -- Monsieur de Chtillon
hade de redan bjudit farvl -- och de gingoin.

Edme knde i detta gonblick fga eller ingen spnning vid tanken att
terse sina slktingar, sin blivande man. vervldigad av trtthet och
smnlust fljde hon lngsamt vid abbens hand tjnaren, som med slpande
steg och lyktan i handen gick framfr dem. Frst d hon hrde lakejen
vid ingngen till salongen nmna deras namn, rtade hon ovillkorligt p
sig.

Det var ett stort, fyrkantigt gemak, i vilket de blevo infrda -- blott
medelmttigt upplyst av ett par mngarmade lampetter p var sin sida om
kaminspegeln, omspnda med gas fr att frmildra ljuset. En ldre dam,
som hll p att nysta en garndocka frn en ung flickas hnder, reste sig
med ett ltt utrop vid ljudet av deras namn och kom strax emot dem.
Edme knde icke igen henne, men frstod, att detta mste vara hennes
faster, och med en knsla av att ntligen ha funnit ett hem, kastade hon
sig i hennes utbredda armar.

-- Min kra Edme!... Vi vntade dig icke s snart. Louis, hlsa p din
kusin...

En ung, mrk herre, som hade sttt och lst ett litet tidningsblad borta
vid kaminen, nrmade sig nu. Edme knde sig pltsligt gripen av en
plgsam frlgenhet -- var bristfllighet i hennes drkt, ihennes av
resan angripna utseende blev med ens s outhrdligt medveten. Med en
tillkmpad, tvungen vrdighet, som i grunden var blygsel, hlsade hon
kallt och avmtt sin kusin.

Den unga flickan, som hllit garndockan, reste sig nu och gjorde en
kort, behagfull hlsning. Madame de Chteauneuf drog henne till sig och
lade hennes hand i Edmes:

-- Hr ser du din blivande vninna: Mademoiselle Laure de Permon. Loulou
-- du, som alltid r s st och frstndig, hjlp du Edme till rtta,
medan jag hlsar p vr kre abb.

Madame de Chteauneuf var kruserlig och gammaldags artig i sitt stt.
Hon talade med en studerat mild, litet likgiltig stmma, som passade vl
till hennes spensliga, nnu eleganta figur och behagliga, blonda
ansikte. Det var hennes stolthet, att hon i sin ungdom pstods ha haft
tycke av prinsessan av Lamballe, och hon fortfor nnu att accentuera det
genom en starkt pudrad, lockig Marie-Antoinettefrisyr, som i valkar stod
ut bakom ronen. Nu var hennes ansikte gammalt och frat av dessa tio
rs ngest och bekymmer, men hon bibehll, trots allt -- isitt leende,
isitt frbindliga tilltal, isin naturliga och frnma hllning -- det
lskvrda och frfinade behag, som knnetecknade det gamla hovets damer.

Hennes son var en adelsman av den frnma och otillgngliga typ, som
revolutionen, lngt ifrn att bja, snarare hade gjort trotsigare. Medan
hans moder i Frankrike genomkmpade dessa rs prvningar och frtvivlan,
hade han redan som yngling fljt emigranterna och uppfostrats i England
hos sin fars familj. Frst fr kort tid sedan var han terkommen, och
tack vare sin moders slughet, vaksamhet och ihrdighet, fann han sig,
till skillnad frn vriga emigranter, is gott som okvald besittning av
sin familjs egendom. Louis de Chteauneuf gav, strax man sg honom,
iallmnhet ett hgmodigt och satiriskt intryck, men dr var i hans
vsen en s nobel lojalitet, en s rttrdig fasthet, att man snart
glmde det. Till skillnad frn den tidens rojalister var han redan
tidigt fullstndigt utan illusioner angende en restauration, och d han
insg, att dr ej fanns ngot hopp om att tjna Bourbonerna, hade han
tagit sitt parti att tjna Frankrike, och redan genom den frre biskopen
av Autun -- moderns trofaste vn och rdgivare under dessa sista rs
faror -- som diplomat stllt sig till den nuvarande regeringens tjnst.
Det fanns s f mn av hans kast och namn, som nnu kunnat besluta sig
fr ett sdant steg, att han i hgsta grad vunnit regeringens
erknnande. Hans mor var icke heller ngon ultrarojalist; under dessa
tio rs omvlvningar, som hon alla sett p nra hll, hade hon smningom
blivit nstan absolut likgiltig fr allt annat n att skaffa sin son och
sig sjlv en betryggad stllning. Nr hon tnkte p Bourbonerna, var det
med en viss vemodig sympati, ssom ngot, vilket hrde med till hennes
ungdoms glans och njen, men som det lika litet tjnade till att tnka
p att f igen.

Tjnaren kom in med te, vartill serverades ngot kall pastej, fgel och
konfityrer. Edme fann sig vl i det varma, bekvma rummet, omgiven av
sin fasters och lilla Laurettes smekande uppmrksamhet. Hennes
misstnksamma provinsstolthet knde sig ej ens lngre srad genom
jmfrelsen mellan hennes antidiluvianska, illa medfarna resdrkt och
Mademoiselle Permons grekiska muslinstunika med guldbltet. Hon lt
abben svara p alla sprsml, som stlldes till dem om resan och om
tillstndet i Vende; till slut fll hon i smn i stolen, dr hon satt.

Nr Edme vaknade nsta morgon, sken solen in i sngen till henne. Hon
sprang upp p sina bara ftter och bort till fnstret.

Dr lg Paris! Grbl och tjock, med lsa isstycken vid brddarna, flt
Seinen p bgge sidor om bron, och dr -- p andra stranden, mittemot --
sg hon stora slottsbyggningars mktiga stenmassor och de avlvade
trden i parker och trdgrdar. Hon hade hrt, att de kallade bron
mittemot fr _Pont Royal_. --Louis hade ironiskt rttat det till
_National_, som den nu skulle heta -- och hon gissade drfr, att de
stora slotten p andra sidan ej kunde vara annat n Louvre och
Tuilerierna. Med sina goda gon kunde hon tydligt se en skiltvakt i
uniform g fram och tillbaka framfr en utskjutande del av slottet. Dr
bodde han vl, och dr hade kungen bott...

Men sdant hade hon icke tid att tnka p nu! Med uppsprrade, strlande
gon sg hon i solskenet ut ver Paris' byggningar, kyrktorn och
mnniskofyllda gator -- hr skulle hon ha lov att bo nu, hr var livets
och dets stad, martyrernas och segrarnas rike!

Valentine stod och tog fram klder ur hennes koffert, Edme sprang fram
till henne, rev det ur hennes hnder och kastade det p golvet.

-- Lt det gamla skrpet vara, sade hon vermodigt och skrattade hgt,
med gldjen i gonen. IParis r man fin! Jag vill ha vita klder och
gyllne brder och ringar p hnderna och stenar i hret, som
Mademoiselle de Permon hade.

-- Men Mademoiselle kan d inte g i bara linntyget heller -- fastn Gud
skall veta, de ha inte mycket mer p! -- tills vi ha skaffat allt det,
svarade Valentine frargad och bjde sig ned fr att plocka upp.

Samma frmiddag for Madame de Chteauneuf ut med sin nice i alla
mjliga fashionabla bodar och magasiner. Frst till Madame Germon fr
att bestlla ett halvt dussin nya klnningar, s till Despaux och Leroi
fr att vlja hattar; och eftersom de nu en gng voro i _Rue de la Loi_,
till antikvitetskrmaren Villemain fr att se p spetsar. Madame de
Chteauneuf viskade till Edme, att han var makals i sitt urval, han
hade till och med vetat frskaffa sig drottningens garnityrer -- tyvrr
fanns det ingen, som hade haft rd att kpa dem, utom Mademoiselle
Lange!

Edme satt hela tiden och sg ut genom vagnsfnstret -- dr var s
mycket att se p. Sm konstiga engelska vagnar, som damerna sjlva
krde, jagade frbi dem i susande fart -- Madame de Chteauneuf nmnde
dem fr henne: wiski, carrik, demi-fortune; ngra liknade romerska
triumfvagnar, p vilka man stod bakom karmen och krde. Och mellan dessa
-- det var nu ver _Champs-Elyses_ de foro -- skyndade, med fara fr
liv och lemmar, tarvligare kvinnor i rda, korta kjolar med vita
livstycken och huvor, och ver skuldrorna en bl schalett _ la
Gertrude_, eller arbetare i korta trjor och lnga byxor med gamla
trekantiga hattar p huvudet och i hnderna kolossala knlpkar.
Uniformer sg hon ej s mnga, som hon hade vntat; Madame de
Chteauneuf frklarade henne, att Frste Konsuln hll s strng ordning
p krigsfolket, att de var och en p frmiddagen hade sitt bestmda gra
och inte fingo g ut och driva p gatorna efter behag.

Ngot som ocks hr fll Edme i gonen -- isynnerhet i de mera obskura
och avlgsna gator, de krde igenom -- var den massa affischer och
tryckta och skrivna anslag, varmed murarna verallt voro fullklistrade.
Nstan alla utbjdo ngot till salu. Dessutom lste man ofta p
plankverken och p rutorna patriotiska inskrifter, som t.ex.: _Ici on
s'honore du titre de citoyen_, eller _Fraternit ou la mort_! eller
_Maison de la Libert_ o.d. Mademoiselle de La Feuillade tyckte, att
det sg dumt och smaklst ut, men hon visste icke, om hennes tant tillt
henne att sga det.

Efter en mycket lng tur hade de ntligen stigit ur vid _Palais
d'Egalit_ (Royal) fr att kpa ngra smsaker. Nr de voro frdiga,
vinkade Madame de Chteauneuf till Edme, och i det de, utan att bry sig
om det vntande ekipaget, gingo till fots snett ver _Rue des
Petits-Champs_, sade hon pltsligt:

-- Vill du se, Edme, s skall jag visa dig ngot.

De gingo genom en smal, kort gata, vars namn Edme ej sg, och kommo
till en rund, ppen plats, varp, mittemellan apotekares och
kvacksalvares stnd, verklistrade med snderrivna, prlande plakater om
deras underkurer, reste sig en mlad trobelisk -- ett rtt tarvligt
monument ver sansculottsegern den 10 augusti.

-- Se dig vl om, sade Madame de Chteauneuf med ett egendomligt leende.

-- Hr r ju ingenting att se -- hon sprrade upp gonen. --Var rovi?

-- P _Place des Victoires_. Hon tystnade och sg nstan hgtidligt p
Edme, som frgande hade vnt sig emot henne. Drp viskade hon med lg,
rrd stmma:

-- Detta var en gng _Place Royale_ -- Feuilladernas stolthet. Din
farfars farfar, hertig de La Feuillade, lt bygga den till Louis XIV:s
ra. Jag minns, nr kungens staty stod dr -- hon pekade p obelisken --
och min mor har berttat, hur p hennes tid facklor alltid brunno
omkring den.

Hon skakade vemodigt p huvudet och sg ut framfr sig, frsjunken i
minnen frn fordom. Och d hennes brorsdotter nnu fortfor att tiga,
sade hon, idet de lngsamt brjade g tillbaka genom _Rue de La
Feuillade_:

-- , Edme, det hade varit en annan tid fr dig att komma till Paris!

Edme hade rynkat gonbrynen, som i smrta eller bitterhet. Nu log hon,
idet hon sg upp p sin faster, och sade hgt med sin klara, klingande
stmma:

-- Place des Victoires r egentligen ett lika vackert namn som Place
Royale. Min farfars farfar, marskalken, som var en tapper herre, skulle
visst ej haft ngot dremot. Segerns gudinna r ju nu Frankrikes
suvern... Men gudskelov, tillade hon och knppte hnderna, att ingen
fann p att kalla den _Place du Dix-Aot_!

P hemvgen gjorde de nnu en obetydlig omvg och krde frbi _Place de
la Concorde_, som Frste Konsuln nu befallt att _Place de la Rvolution_
skulle kallas. Madame de Chteauneuf lt vagnen hlla och visade Edme
den gipsstaty av friheten, vilken stod p samma sockel, som frut varit
fotstycke till Louis XV:s ryttarstaty. Den hade ursprungligen varit
mlad i rosenrtt, men det syntes ej mycket mer, smutsig och frfallen,
som den var, med en hals s sndrig, att huvudet hll p att fallaav.

Edme sg p den litet, s vnde hon sig om med ett stolt och
ringaktande leende, och med en hntydning p den helande kraft man frn
gammal tid tillade Frankrikes allrakristligaste kungar, sade hon:

-- Det ser ut, som det behvdes, att en suvern snart komme att rra vid
all denna skrplighet!




III.

  Ces noms appartiennent  la France,  l'histoire;
  je suis le tuteur de leur gloire, je ne les laisserai pas prir.

    _Napolon_
    (sur les familles du Faubourg St. Germain).


Det var under en trupprevy -- en av de vanliga, vilka var quintidi
avhllos p Tuilerigrden -- som Mademoiselle de La Feuillade frsta
gngen sg Frste Konsuln.

Genom en avlgsen slkting, markisen av Caulaincourt, som var nra
lierad med Madame Bonaparte, hade Madame de Chteauneuf erhllit
tilltrde till Tuilerierna fr sig och sin nice, s att de -- en
frmn, som mnga frmlingar skte ern -- frn ett fnster skulle kunna
se revyn. D Mademoiselle de La Feuillade, trots det hon varit i Paris
ver en mnad, nnu ej kunnat frms att hnvnda sig till regeringen
angende sina beslaglagda gods, n mindre sjlv som supplikant uppska
Frste Konsuln och personligen frelgga honom sin sak, vilket, efter
abbens och andra kloka mnniskors mening, var det enda, som verksamt
kunde frmja den, gjorde Madame de Chteauneuf nu p eget bevg ett
sista frsk att pverka henne. Hon trodde -- och kanske var icke denna
tro s naiv och fantastisk, som de kloka herrarna ansgo den -- att, om
Edme kom till att se Frste Konsuln, Frankrikes rddare, som nu ocks
legitimisterna kallade honom, omgiven av de tillbedjande trupperna och
det alltid vivatropande folket, s skulle den allmnna patriotiska
entusiasmen, som regelbundet vcktes, blott han visade sig, vervinna
den unga flickans ingrodda motvilja att nrma sig tyrannen, som hon p
sitt urmodiga Vendesprk envisades att kalla rojalisternas betvingare.
Hon hade icke kommit till Paris tids nog fr att kunna se festen i
Marstemplet till Washingtons minne, och det hgtidliga intget den 30
Pluvise, d de tre konsulerna, eskorterade av trupper, lmnade
Luxembourg och med stor pomp togo Tuilerierna i besittning, hade hon
halsstarrigt nekat att vara vittne till. Denna gng kunde hon emellertid
ej grna undvika att tflja sin faster, d hon diplomatiskt formulerade
sin anhllan som en inbjudning frn markis de Caulaincourt.

Det var nu i slutet av Ventse (mitten av mars). Dagen var kall och
ovanligt klar, med blst och strlande solsken. Trupperna passerade i
halvbrigader frbi Florapaviljongen, dr Frste Konsuln, omgiven av
staben, hll p sin vita hst, Dsir. Han tog sig avstickande enkel ut
mitt ibland alla dessa plymascherade och frgyllda herrar, isin simpla
gr verrock utanp uniformen, och p huvudet, lngt ned i pannan, den
enorma, breda hatten, utan plymer, blott prydd med den trefrgade
kokarden. Han sg blek, nstan gul, utvakad och anstrngd ut. Han hll
lpparna ttt slutna och fljde hela tiden uppmrksamt framtbjd
truppernas rrelser -- det sg ut, som ville han i sitt minne inprgla
var srskild mans utseende. D ett par halvbrigaders krutsvrtade,
nstan snderskjutna fanor presenterades, blottade han huvudet med en
vrdighet och ett allvar, som fick soldaterna att bryta ut i hga
jubelrop.

Mademoiselle de La Feuillade hade plats i ett ppet fnster snett emot
honom, icke srdeles lngt borta, s att hon tydligt sg honom i profil
hela tiden. En gng vnde han p huvudet och mtte hennes blick. Strax
drp sade han ett par ord till sin adjutant, som blott ryckte p
axlarna och gav ett kort, som det syntes, nekande svar.

Han talade till soldaterna: ett par klara, fyndiga och starkt patetiska
ord, dr ra och fosterland dominerade. Sagda med hans rst, med
hans levande ansiktsuttryck och djupa allvar, fingo de i detta gonblick
och i denna omgivning en s heroisk klang och mening, att Edme, gripen
av patriotisk hnryckning, smittad av jublet omkring henne, pltsligt
knde gonen fyllas av trar och lidelsefullt, med handen mot hjrtat,
bjde sig fram liksom fr att deltaga i soldaternas hyllning.

Litet efter var dfilen frbi, och nr generalen vnde sin hst, sg
Edme honom rakt i ansiktet. Han hll gonen snkta, bjde sig en smula
ned mot hstens huvud och klappade det. Hon tyckte d, att han sg s
mrkvrdigt ungut.

Madame de Chteauneuf hade rknat riktigt. Dagen drp, efter blott
ngra lama invndningar, nrmast fr krigsrans skull, gav hennes
brorsdotter ntligen efter fr slkts och vnners vertalningar och kom
verens med abb Bernier, att han, s snart han sjlv haft fretrde hos
Frste Konsuln och talat med honom drom, skulle fra henne till
Tuilerierna.

Under mellantiden grubblade Edme icke s litet p, hur hon skulle klda
sig och vad hon skulle sga, s att hon bleve konvenabel vid detta
viktiga tillflle. Det fll henne icke in att be om rd; intet plgade
hennes ungdomliga, provinsiella stolthet s som medvetandet om, att hon
var s komplett oerfaren i allt vad som brukades iParis -- hemma hade
hon varit van att anses fr ofelbar och i allt den frsta. Hon hade nnu
icke deltagit mycket i sllskapslivet, ty av familjerna i Faubourg St.
Germain funnos blott f, som hade medel eller ansgo det rdligt att
hlla salong, och den enda id, hon hemifrn hade om representativt liv,
var Madame de Beaurolliers berttelser frn Louis XV:s hov; hon hade
blivit presenterad p sextiotalet och blev aldrig trtt av att beskriva
ceremoniellet. _Det_ var hon allts rtt hemmastadd i, men naturligtvis
frstod hon fullkomligt vl, att det icke det minsta kunde hjlpa henne
under nrvarande frhllanden. Fr resten var hon skarpsinnig nog att
inse, att trots alla mnniskors skenbara ofelbarhet i dessa saker, fanns
det ingen, som egentligen visste riktigt besked. En ny societet var
under bildning; den var nnu s osker p sig sjlv, s sammansatt av
olika samhllsklasser och partifraktioner, av sansculotter, som
extravagerade i egenskap av _incroyables_, och terkomna emigranter,
som frskte spela romerska republikaner, att det nnu icke kunde vara
frgan om ngra riktiga regler fr det passande, nnu mindre om en
given, bestmd etikett. Hon beslt drfr att gra som hon sjlv bst
tyckte och blott lita p sin egen medfdda takt; och nr abben kom igen
med det besked, att Frste Konsuln nsta septidi, strax efter det han
mottagit ngra medlemmar av corps diplomatique, vntade henne i audiens,
svarade hon med antagen likgiltighet, att hon nog skulle vara frdig
till bestmd tid.

Om aftonen valde Edme lnge och samvetsgrant mellan sina f och icke
srdeles luxusa toaletter. Slutligen, efter noggrant vervgande,
bestmde hon sig fr en vit, lng muslinsklnning, broderad med en smal
brd i grnt och guld. Hon skmdes litet fr sig sjlv ver den vikt,
hon tillade detta sitt frsta upptrdande infr Republikens unge chef,
men den grna brden lugnade hennes rojalistiska samvete, liksom
medvetandet om att de svarta silkesstrumporna voro broderade med liljor.
Detta var visserligen en rtt svag demonstration, eftersom liljorna
befunno sig ungefr i nrheten av knet, men det var i alla fall en
demonstration, och hon var naiv nog att anse det fr sin plikt att
demonstrera.

Abb Bernier och Mademoiselle de La Feuillade fingo vnta en god stund
inne i salongen utanfr Frste Konsulns arbetsrum -- kungens stora
kabinett -- medan han i Dianagalleriet mottog Spaniens och Hollands
gesanter. Edme var icke srdeles orolig -- abben var det nstan mera
p hennes vgnar. Det lg i hennes karaktr, att, nr hon en gng
beslutat sig fr en sak, sedan anse den fr den naturligaste i vrlden,
ja, den enda mjliga, och att lugnt finna sig i alla dess konsekvenser.
Fr resten -- varfr skulle hon vara nervs? Hon skulle blott tala om
affrer med en trettiorig general, vilken fr ett par r sedan var lika
fattig och obetydlig, som hon var nu; och nr allt kom omkring, var hon
ju honom ondligt verlgsen i brd och vad hon, efter _sina_ begrepp,
ansg fr god uppfostran. Hon stod trankilt borta vid ena fnstret och
sg ned p grden, medan abben litet lngre bort underhll sig med
adjutanten. Det misshagade icke Mademoiselle de La Feuillade, att denne
unge herre, ngot som hon vl mrkte, allt emellant frstulet mnstrade
henne frn sidan, tydligen imponerad av hennes prinsessehllning.

Bourrienne kom brdskande in i rummet och gick fram till abben utan att
se henne. --Frste Konsuln vntar er, abb Bernier, sade han hvligt,
och medborgarinnan Feuillade, som han lovat fretrde.

Abben nickade menande, en smula hgtidligt till Edme och harklade sig.
--Mademoiselle de La Feuillade, sade han med lg rst.

Hon vnde sig om och gick lngsamt ver rummet, adjutanten och
sekreteraren drogo sig artigt undan -- drren till Frste Konsulns
arbetskabinett var ppen.

Han satt vid bordet, nr de kommo in, men reste sig strax. Edme
frundrade sig ver att han, nr han stod upp, var s liten och
spenslig. Hon gav ocks strax akt p, att hans huvud var fr stort till
kroppen. Annars var han smrt, vl och kraftigt vuxen.

-- Hr, medborgare-konsul -- abben tog en smula hgtidligt faderligt
Edmes hand -- tillter jag mig att bringa er medborgarinnan Feuillade,
om vilken jag redan haft den ran att tala meder.

Edme sekunderade denna republikanska presentation med en reverens, som
skulle gjort henne heder vid Louis XIV:s hov. S hjde hon lngsamt
huvudet och mtte Frste Konsulns blick.

Ett par sekunder sgo de varandra orrligt och djupt in i gonen -- s
drog ett svagt, nstan omrkligt och fullkomligt omedvetet leende ver
den unga flickans lppar. Utan att gra sig reda drfr knde hon
instinktivt, vilket intryck hon strax vid frsta gonkast gjorde p
mannen framfr henne.

-- Jag har sett er frr, sade han lngsamt, liksom ofrivilligt. Det var
vid nst sista revyn.

-- Ja, herr general. Hon hade blivit frmanad att sga
medborgare-konsul fr att accentuera sina republikanska sympatier,
men hon glmde helt bort det och talade med honom precis som hon
brukade tala med sina likar.

-- Mademoiselle -- herr abb, vill ni icke taga plats? Han gjorde en
ltt rrelse med handen, idet han sjlv satte sig p en stol vid
bordet. -- Ni r allts den yngre marskalkens sondotter, Mademoiselle de
La Feuillade? brjade han, liksom examinerande.

-- Hans sonsonsdotter, herr general.

-- Ja, ja -- jag kan tnka det... N, det var allts om dessa
sekvestrerade gods i Normandiet ni ville tala.

Edme gjorde en svag bjning p huvudet.

-- Ja, jag har gjort mig underrttad om frhllandena, fortfor han. Till
min gldje ser jag, att de _icke_ ro slda.

Edme bjde nnu en gng p huvudet; uttrycket i hennes ansikte var
detsamma -- lugnt avvaktande.

Frste Konsuln blev otlig. Han hade verkligen gjort sig besvr med att
skaffa dessa gods till rtta, vilkas historia var lngt mera invecklad,
n han nyss ltit frst. Lagen bjd nmligen, att blott _de_ indragna
gods, som nnu ej blivit slda, finge terlmnas till de frra garna;
dessa hade redan varit i ett par hnder, men som en erknnsamhet mot
abb Bernier fr de tjnster, han gjort honom i Vende hade Bonaparte
redan fr lnge sedan beslutat, att hans skyddsling skulle ha dem igen
(villkoret var blott, att hon _personligen_ skulle hnvnda sig till
honom) och med sin vanliga affrsskicklighet hade han ordnat saken.
Officiellt gingo de nu fr oslda. Han var sker p, att hon visste, hur
saken i verkligheten frhll sig -- vilket emellertid blott delvis var
hndelsen, ty abben, som knde sin rebelliska protge och hll av
henne, hade ej vgat att sga henne, att restitutionen egentligen var en
nd av regeringen, icke hennes rtt. Frste Konsuln hade allts vntat,
att den unga damen skulle visa sig vervldigad av tacksamhet.

Han sg skarpt p henne. --Mademoiselle tycks anse det fr fullkomligt
otnkbart, att ngon under dessa sju r kunnat vga spekulera p era
vackra egendomar, sade han ironiskt.

Edme snkte huvudet och blev rd nda ned p halsen. Hon skmdes
innerligt ver sig sjlv, men var p samma gng s st, som hon satt dr
-- hjlpls, dekontenancerad, utan ett ord till svar. Abben, som var en
slug iakttagare, var klok nog att hlla sin mun och lta hennes tystnad
tala fr henne.

Bonaparte satt nnu och sg p henne med sin lysande, obarmhrtiga
blick. S drog pltsligt ett fint, vlvilligt leende ver hans vackra
lppar; som om hon hade _knt_ det, slog hon upp gonen och mtte hans
blick.

-- Jag tackar er, kom det blygt -- s lgt, att blott han kunde hra
det. Men med detsamma, liksom hon ngrade det vld hon gjort p sin
stolthet, reste hon sig hastigt upp.

Frste Konsuln reste sig ocks. --Ni kan allts, nr som helst taga er
egendom i besittning, Mademoiselle. Jag skall lta min sekreterare med
det snaraste tillstlla er de ndvndiga papperen, sade han med kort,
affrsmssig ton, idet han fljde dem till drren.

Edme hade, nr hon kom ut och i vagnen, en mrkvrdigt brydd,
skuldbelastad frnimmelse av, att dr mellan henne och den man, hon nyss
frsta gngen talat med, existerade liksom ett hemligt frstnd. Hon
kunde icke begripa det. Men nr hon om aftonen lg i sin sng och tnkte
p dagens hndelser, p sitt samtal med Frste Konsuln, kom hon till att
smle i mrkret.

S strckte hon vlbehagligt armarna ver huvudet -- och liksom av ett
behov att frklara fr sig sjlv den gldjeknsla, som pltsligt
genomstrmmade henne, mumlade hon nstan hgt:

-- , jag r rik! Gudskelov, att jag icke r fattig mera...

S kom hon ter att tnka p honom: -- Gud vet, om han _alltid_
smlers?...




IV.

  Car depuis longtemps il n'tait plus amoureux d'elle...

    M:me _La Duchesse d'Abrants_
    (sur Bonaparte et Josphine au temps du 18 Brumaire).


Samma afton hade Madame Bonaparte arrangerat en liten soar fr sina och
Hortenses vnner -- ett muntert, borgerligt sllskap utan minsta
officiell eller politisk prgel. Efter Brumaire, och isynnerhet sedan de
flyttat frn Luxembourg till Tuilerierna hade Josphine icke s ofta som
frr tillflle att se sina gamla vnner -- dem hon frut afton efter
afton trffade samman med p balerna i _Htel Thlusson_ eller _Cercle
de l'Harmonie_, hos Frascati eller Ruggieri, och vilkas sllskap mest
verensstmde med hennes smak och fordringar. Genom sin strnghet efter
terkomsten frn Egypten hade hennes man en tid frmtt att i ngon mn
tygla hennes lttsinne och tanklshet och tvingat henne att till det
yttre iakttaga ett fr statschefens hustru mera passande uppfrande;
hans slkt hll ocks misstnksamt och hatfullt gonen p henne. Det
visste hon, men fr var dag som gick lngtade hon mer och mer tillbaka
till den glada lssluppenheten strax efter Thermidor, d hon och Madame
Tallien anfrde den flock av danslystna backantinnor, som frvandlade
kyrkogrdarna till balsalar. Bgge hennes barn voro nu visserligen
vuxna, men Josphine ansg sig ung nnu och kunde icke frms att tro,
att icke hon, som fr blott ngra f r sedan varit i stnd att vcka en
s hftig krlek -- icke endast hos den unge general Bonaparte, men ven
hos Hoche och Caulaincourt -- att icke hon var berttigad bde att valsa
och taga emot all mjlig galant hyllning. Hon var visserligen nra
fyrtio r och brjade visa anlag fr fetma, men p avstnd och vid ljus
tog hon sig nnu frtrollande ut -- med sina mma, eldfulla gon, sitt
mrkt kastanjebruna hr och frtjusande leende. Hon kldde sig med smak
och konverserade behagligt, om man n snart upptckte, att hennes
begvning bde var ytlig och tarvlig. Nr hon bara lt bli att spela
barnslig och trumpen, vilket hade kltt henne som yngre, kunde hon nnu,
nr hon ville, vara ofantligt intagande.

Soaren i afton, vilken hon hoppades skulle bliva inledningen till ett
mera regelbundet terknutet umgnge, var skenbart improviserad. Madame
Bonaparte hade om aftonen i operan bett en del bekanta dricka te med sig
-- det brukade hon s ofta gra, men Frste Konsuln hade d alltid p
frhand sagt henne, _vem_ som skulle bjudas. Iafton trodde hon sig
kunna rda sig sjlv en gng. Hon visste, att han nda frn morgonen
tidigt -- Bourrienne underrttade henne nmligen om allt, vad hon ville
veta -- varit upptagen av arbete och audienser, och att nu p
eftermiddagen Berthier och Carnot blivit kallade i anledning av ett brev
frn Massna, vilket hon berknade skulle uppehlla honom ver halva
natten, s att han ej tnkte p att lgga sig i vad som fregick i
huset. Hon brjade nmligen begripa, att han lade sig i _allt_.

Hon hade p frhand givit tjnarna omfattande befallningar, liksom
gsterna ocks p frhand ftt en vink, och nr hon efter operan kom hem
med sina vnner, voro gemaken i rez-de-chaussen, dr hon bodde
(Marie-Antoinettes gamla vning), upplysta och teet serverat. Gsterna
voro uppsluppna och hgst ogenerade. Liksom vrdinnan voro de tmligen
skra p att icke trffa den mindre vnligt sinnade vrden i huset. Hela
vrlden visste, att sedan terkomsten fre Brumaire levde generalen och
hans geml som hund och katt, att han ibland hela dagar icke sgs i
familjekretsen, och att det blott var av brist p tid och av ovilja mot
en ppen skandal, vilken skulle draga Europas uppmrksamhet p hans
husliga frhllanden och kanske skada honom i hans stllning, som han
nnu ej formellt gjort steg till skilsmssa, vilket isynnerhet hans
brder ivrigt tillrdde och ppet talade om. Josphine visste det lika
vl som hennes gster, men hon var s van att dansa p kanten av en
avgrund, att faran vid njet blott var en tjusning mera. Dessutom hade
hon svrt att tro, att det definitivt kunde vara frbi med hennes makt
ver den man, som en gng s hftigt lskat henne.

Dr satt hon nu, glad och frnjd, i den lnga, gula soffan mitt emot
kaminen bredvid sin vninna Madame Tallien, och hrde p de vitsar och
kvickheter, kavaljeren, som lutade sig ver sidostdet, uppvaktade dem
med. Det var vnnen Hippolyte Charles, favoriten, som general
Bonaparte p sin tid med s skandals eklat jagat frn sitt hgkvarter i
Italien, och som sedan -- tack vare hans frus fortsatta protektion --
iParis ftt en inbringande plats i det stora leveranskompaniet Louis
Bodin. Han upptrdde sedan dess i allra hgsta grad _inimaginable_,
och under generalens bortovaro i Egypten hade Madame Josphine s frckt
affischerat sitt frhllande till honom, att det till och med blev
Direktoriets societet fr starkt. President Gohier och hans hustru, som
voro hennes vnner, hade flera gnger frmanat henne, ja rtt henne att
sjlv taga steg till en skilsmssa, som tycktes dem oundviklig; brderna
hade skrivit om det till Bonaparte, och ntligen hade general Junot, med
sin vanliga ppenhjrtighet, ien frtrolig stund, d hans vn gick
honom p livet, berttat den bedragne kte mannen hela historien: hur
Josphine frst dagligen brukade trffa Monsieur Charles hos
dansmstaren Despraux i _Rue Mont-Blanc_, och hur hon sedan gjort sig
till en visa i Paris genom att under sommaren (99) ha honom boende p
Malmaison, dr han i ett och allt upptrtt som husets herre. Nu hade hon
efter de hftigaste scener ftt bestmd och strng befallning -- och
naturligtvis ocks heligt lovat -- att icke lta Monsieur Charles visa
sig i mannens, av Republiken anvisade, mbetsboning. Men i afton, som
sagt, antog hon, att det kunde ske utan risk, och skulle det senare
upptckas, kunde hon vl finna p ngon utvg.

Frste Konsulns lycklige rival var en liten spenslig, svartmuskig,
ytterst soignerad herre, som i hela kretsen gick fr att vara ofantligt
kvick och isynnerhet ansgs oemotstndlig fr damer. Han talade alltid
i de mest skruvade vitsar -- vitsen var Direktoriets form fr esprit
-- och i vals kunde han rivalisera med sjlva Monsieur de Trnis,
salongernas Vestris. Som han nu stod dr, smleende, lutad
ver damerna, lspande med sin mjuka barnstmma den moderna
nktergalsjargonen, var han -- _pa-le sup-me_ -- den mest
fullndade typ fr en _incroyable_. Han bar lng, buteljgrn, psigt
sittande frack med hga rmar och prlemorknappar, s stora som
femfrancsstycken; en enorm halsduk av vitt muslin var mnga gnger
virad om halsen, gick upp till de stora guldrringarna och rrde
vid underlppen, nr han talade. P benen hade han tsittande gula
nankinpantalonger och kragstvlar -- ett mod, som republikens segrande
generaler ftt infrt i salongerna. P bda sidor om ansiktet hngde
hret fram i tv kolossala _oreilles de chien_.

Han var ofantligt galant mot bgge damerna, men det sg likvl ut, som
om Madame Tallien var p god vg att utdriva vninnan ur hans hjrta.
Den frtjusande Teresa kunde nog ocks taga upp kampen mot vem som
helst. Hon bar i afton en klnning, eller snarare en chemise -- ty ingen
kunde vl p allvar tro, att hon hade mera n det enda plagget p sig --
av gulgrnt indiskt silke, nedtill brett broderad med silver. Vart
gonblick gled den p det mest indiskreta stt ned ver skuldrorna --
ver vilka den blott var lst sammanhftad med agraffer -- och fll
fritt, som en tunika, ned ver brstet. Under armvecken var den ter
ltt hopdragen, och drunder p tv stllen lngs med sidorna
sammanhllen med silverspnnen. Ihret -- fr gonblicket ramsvart --
som hon bar kort _ la Titus_, lyste ett smalt dubbeldiadem av
briljanter, infattade i silver. En ironiker i sllskapet frmodade, att
det var hennes mening att i denna drkt frestlla den kyska Diana. Hon
hll vnskapligt den ena armen om Josphines liv och lutade sig smekande
emot henne; det kunde icke undg ngon, att hennes visserligen mogna,
men nnu helt ungdomliga sknhet gnade sig till att starkt frdunkla
vninnans.

Hortense de Beauharnais satt ett stycke drifrn i ivrigt samtal med en
herre, vilken det icke heller -- om ocks av andra skl -- var srdeles
klokt att mottaga i Tuilerierna. Det var den unge, hetsige rojalisten,
Adrien de Montbreton, om vilken var man visste, att han, d han en gng
i Palais d'Egalit -- det var fr resten icke lngre sedan n i frfjor
-- fr sin svarta krages skull blivit tilltalad av en jacobin med de
ofrskmda orden: Vem br du sorg fr, frbannade chouan? hade svarat:
fr dig! och med detsamma avfyrat sin pistol mot frgarens tinning.
Som sollicitant hade han terknutit sin slkts avbrutna frbindelse med
den forna vicomtesse de Beauharnais, och brukade ofta -- liksom flera
rojalister, vilka alla visste, att Madame Bonaparte i grunden hade
sympatier fr deras sak -- gra frmiddagsvisiter i Tuilerierna, d man
kunde vara rtt sker p att aldrig trffa Frste Konsuln. P senare
tiden kom han oftare n frr -- fr den blonda Mademoiselle de
Beauharnais' skull, som han med var dag fann mer och mer intagande.

Strsta delen av sllskapet hade emellertid omringat sngaren Garat, som
i en affekterad tenorstllning stod mitt p golvet med handen instucken
innanfr vsten, och bestormade honom med bner att sjunga en romans.
-- En enda liten romans, tiggde nstan knbjande en svrmisk blondin,
kldd, eller rttare draperad, isjgrnt som en nereid och vilt
coifferad _ la coup de vent_. Romansen, argumenterade hon
knslofullt med gonen mot ljuskronan, r fr mig, som ni sjunger den,
Monsieur Garat, ssom en frsoningssuck till offrens skuggor, som en
naturens hymn till gravarnas frid. Hon snubblade p orden och visste
icke mer, vad hon sade. Garat bugade sig leende och brjade:

  _Un jour de cet automne_...

Damerna brjade fnissa bakom solfjdrarna, herrarna logo ppet. Det var
den bermda och vgade _la Gasconne_. Den svrmiska damen, som vntat
en sentimental romans, drog sig ur kretsen, blrd av raseri ver att
man gjort narr av henne.

Men sllskapet applderade frenetiskt. Han mste sjunga om igen. Denna
gng var det pagens visa ur Figaros brllop, som ter kommit p modet.

I detta gonblick ppnades dubbeldrrarna hftigt, och Frste Konsuln,
tfljd av sin adjutant, Duroc, trdde ovntatin.

Garat, vilken lika vl som den vriga vrlden knde till de husliga
frhllandena i Tuilerierna, hade sinnesnrvaro nog att ltsa, som om
han ej mrkte de intrdande, och fortsatte att sjunga. De vriga
gsterna brjade oroligt flytta sig p stolarna, damerna viskade bakom
solfjdrarna och vxlade betydelsefulla blickar. Josphine hade blivit
mycket blek -- hon reste sig halvt upp och gjorde min av att g sin man
till mtes. Han tycktes emellertid ej taga ngon som helst notis om
henne. Utan att hlsa p ngon srskilt, blott med en tvr, hgmodig
huvudbjning, gick han, med rynkade gonbryn och utskjuten underlpp,
lngsamt fram i rummet och tog plats -- bestndigt med Duroc bakom sig
-- ien hgryggad lnstol, som stod i nrheten av Josphines soffa.

Garat fortsatte ogenerat sin sng -- det sg nstan ut, som om han inte
alls hade lagt mrke till de nya hrarna. Aldrig hade den sklmskt
sentimentala visans sista strofer hrts under en s ohygglig spnning.
Ett par av gsterna, som voro placerade nrmast drren, smgo sig ut s
obemrkt som mjligt.

Hortense de Beauharnais fljde med ngest alla styvfaderns rrelser.
Strax hon sg honom i drren, blev det henne klart, att han blott var
kommen hit fr att med en eklatant scen gra slut p frhllandet till
Monsieur Charles. Hon hade s ofta -- ung som hon var -- blivit brukad
till medlare mellan modern och hennes man, att de inga hemligheter hade
fr henne, och hon gjorde sig inga illusioner om sin moders oskuld. Hon
sg gsternas halvt ngsligt nyfikna, halvt ironiskt skadeglada blickar
-- de vntade med spnning p skandalen. Den _mste_ frekommas. Hon
steg upp, och i samma gonblick Garat slutade, lade hon sin hand p
styvfaderns skuldra.

Han vnde sig om och mtte henne med en s isande kall, barskt frvnad
blick, att hon strax modls lt handen sjunka och vnde sig bort. Nr
han sg sdan ut, visste hon, att det tjnade till intet att frska
inverka p honom.

Han reste sig upp: -- Jag beklagar -- hans ton var s full av insolent
ringaktning, att till och med de mest hrdade i sllskapet rodnade --
att jag tyvrr _alltfr sent_ str njet fr min hustrus gster. Jag har
emellertid ej kunnat komma frr, d man glmt underrtta mig och fr
resten ej heller tycks ha vntat mig. Som klockan r mycket -- han sg
p sitt ur, och bibehll samma ofrskmda, ironiska artighet -- r det
frmodligen ingen, som tar illa upp, att jag nu tar mig friheten att
upplsa sllskapet. Jag har allvarliga saker att tala med Madame
Bonaparte om. Duroc -- han vnde sig till sin fljeslagare -- vill du
gra mig den tjnsten att flja gsterna till drren. Du kan brja med
Monsieur Hippolyte Charles. Jag har en gng sjlv gjort honom den ran,
nu kan min adjutant vertaga den.

Utan ett ord troppade gsterna av. Frste Konsuln blev stende med
handen p stolens ryggstd och fljde dem obarmhrtigt med gonen. Av de
hlsningar han i frbifarten fick, besvarade han de flesta -- hvligt,
men ytterligt hgdraget, och med en anstrykning av ironi.

Josphine hade grtande kastat sig ned i soffan. Hon hll bgge hnderna
fr gonen och vaggade snyftande fram och tillbaka. Hortense vgade icke
g fram och trsta henne; hon stod sklvande vid drren, nr Duroc kom
in igen.

-- G in p ditt rum, Hortense, sade Bonaparte ngot mildare. Du hade
gjort bst i att hlla dig dr hela aftonen. Tack, Duroc! Vnta mig
druppe, och kommer dr ngon kurir frn Moreau, s lt mig f veta det
_strax_.

Duroc och Hortense gick. Frste Konsuln blev ensam med Josphine.

-- Ses, min kra Josphine, lt _oss_ nu talas vid. Det r hg tid,
om vi skola f det avgjort, innan jag reser.

-- , Bonaparte, frlt mig! Jag frskrar dig -- hon tog nsduken frn
gonen och sg bnfallande upp p honom -- dr r intet, intet av det du
inbillar dig...

-- Jag _inbillar_ mig aldrig ngot, avbrt han krvt. jo, fr resten --
den gngen jag gifte mig med dig, hade jag dock visst ett helt frrd
inbillningar. Men _nu_! , du har msterligt frsttt att plocka dem ur
mig! Han talade lgt, men med en stmma s laddad av vrede, att hon
ryste. N -- det ska vi nu icke tala om, jag lskar dig icke mer och r
helst fri fr din krlek. Men inbillar du dig, att det gr an att trotsa
mina _befallningar_, s... Hur kan det falla dig in? Jag fordrar framfr
allt respekt fr mitt namn, som nu r det frsta i Frankrike -- ja,
iEuropa. Dessutom -- nr ett fruntimmer r fyrtio r och har en vuxen
dotter, borde hon vnja sig av med den sortens narrstreck.

Josphine blott snyftade, hon vgade icke mer se upp.

Han stod framfr henne med hnderna p ryggen och vaggade bredbent fram
och tillbaka med kroppen.

-- Nu har jag d med eklat kastat din knhund p drren -- liksom jag p
sin tid gjorde med Fortun, som du ocks fordrade, att jag skulle avst
min sngplats till. Hela Paris sladdrar om det i morgon, men det kan
inte hjlpas! Du har sjlv srjt fr att ge denna historia en
utbredning, som... Visar han sig p Tuileriernas grund, medan jag r
borta, frskjuter jag skoningslst bde dig och dina barn. Det frvnar
mig -- hans rst var som is -- att du nnu _vgar_ reta mig, d du vet,
att skilsmssan r i mina tankar dag och natt. Du, en kreolsk -- han sg
p henne och undertryckte ordet -- r egentligen minst av alla gnad att
dela mitt de. Jag behvde en kvinna, som min mor var, modig och stark,
en jungfrulig dotter av ett delt hus... Hans rst var icke lngre vred,
han talade lugnt, kallt vervgande, liksom med sig sjlv.

-- Det var dock jag, som frst av alla hjlpte dig fram p din vg,
snyftade hon. verkommandot i Italien...

-- Kan jag varken tacka dig eller din vn Barras fr, avbrt han
brutalt. Du vet mycket vl, att jag aldrig har velat veta av protektion.
Om jag icke missminner mig, var det _efter_ den 13 Vendmiaire, som du
behagade kasta dina gon p mig.

-- , Bonaparte! -- hon slog frtvivlat ut med handen. --Du r, som
mnniskorna sga, ett odjur...

-- Kom ihg -- nu stampade han i golvet av raseri -- vad du lt mig lida
i Italien! Kom ihg, hur jag tiggde dig om en smula mhet, om en smula
skonsamhet fr min ra. Du hnlog t min naivitet, du ljg fr mig, du
flydde fr min krlek, som du nu flyr fr min vrede. Nu r mitt tlamod
slut! Hr vad jag sger: du har gjort mig ngra tjnster den 18 Brumaire
-- du vet, jag brukar betala mina skulder -- nu ger jag dig till gengld
ett rs respit. Uppfr du dig ej rigorst anstndigt under denna tid,
s... Du frstr vl, att jag icke r att skmta med. Jag lmnar nu
Frankrike om ett par dagar, men Joseph och Lucien skola hlla gonen p
dig -- du vet, de beundra dig inte srdeles frut.

Han gick ett slag omkring rummet. --Det r d en avskyvrd parfym den
dr Teresa brukar! Ja, jag har ju sagt ngra gnger, att hon ocks r en
av dem, jag helst ser du lter bli att inbjuda i mitt hus.

Han gick bort och kysste henne p pannan. Hans gon mtte hennes med ett
fraktligt och tvetydigt leende -- med ett slag i ansiktet kunde han ej
ha krnkt henne s djupt som med denna kyss. Han sade kallt:

-- Ja, godnatt, min vackra Josphine. Det r ondigt, att vi trffas
mera allena, innan jag reser. Jag har fga tid till scener. G nu och
lugna Hortense.




V.

  A cette poque il tait fort jeune, son coeur battait vivement
  sous le regard d'une femme et dans ce moment il aima.

    _M:me La D:sse d'Abrants_ (de Napolon).


Hela Ventse och Germinal visade sig Frste Konsuln nstan icke en enda
gng i sllskapslivet i Paris. Dag och natt arbetade han med Bourrienne
och rdslog med Berthier och Carnot, som nu ter vertagit
krigsministeriet. Han skrev sjlv brev p brev till Moreau vid Rhen och
Massna i Ligurien, han drog frsorg om varje enskildhet rrande
truppernas armering och frplgning, samtidigt med, att hans tankar
oupphrligt kretsade om hans stora lsklingsplan: bildandet av den
hemliga reservarmen, som var bestmd att under hans eget anfrande g
ver Alperna, fr att, nr Moreau och Massna tillrckligt frberett
segern, verrumpla och med ett slag krossa koalitionen. Och medan hela
vrlden -- ifrmsta rummet kabinetten i London och Wien -- invaggade
sig i den frestllningen, att denna med s mycken ostentation omtalade
reservarm _verkligen_ bestod i de stackars invalider och pojkar, man
fr syns skull samlade i Dijon, skickade han och Berthier i hemlighet
brigad p brigad vlutrustade och hrdade trupper i smflockar till
Schweiz, dr de i vntan p vidare aktion samlade sig omkring Genve och
Lausanne.

Bonaparte var som i feber, fr det den lngsamme och frsiktige Moreau
icke vgade ppna flttget, medan Massna och hans olyckliga soldater
lgo och svulto i Genua. --Om jag blott kunde f honom att krypa, den
skldpaddan! sade han i raseri till Duroc. Jag hade lust att stoppa
honom i en av hans egna kanoner och fyra den av mot sterrikarna, s kom
han d ver Rhen en gng.

ntligen, den 5 Floral (25 april), lt Moreau sina trupper rycka ut. S
kommo, slag i slag, rapporterna om vergngen av Rhen och segrarna vid
Engen och Msskirch. Man brjade ter draga andan i krigsministeriet.
Om nu blott Massna en mnad till kunde hlla Melas stngen!

Kurir p kurir kom frn den ndstllda liguriska armen -- med
snderrivna uniformer, flckiga och verstnkta, hllo de p
svettdrypande, sklvande hstar utanfr Tuilerierna. Frste Konsuln
mottog gonblickligt personligen vart budskap frn Italien, och hans
folk hade befallning att vcka honom, om han aldrig s nyss fallit i
smn, s snart det kom nyheter frn Massna.

Han intog de flesta av sina mltider i sitt arbetskabinett och satt
halva dagen lutad ver Italiens karta, dr han outtrttligt med fingret
fljde de rda och bl mrken, som betecknade de bda armernas
stllning och rrelser. --Se hr, Bourrienne, sade han ivrigt, den
gamle Melas, han inbillar sig, att han ver Turin kan draga sig tillbaka
mot Alessandria -- frstr du? Men jag gr ver Po, jag upphinner honom
p vgen till Piacenza, p Scrivias sltter, och dr slr jag honom --
_dr_! Och med sin nagel skar han hftigt ett djupt mrke mellan San
Giuliano och Marengo.

En dag -- det var en av de frsta dagarna i Floral -- hade Frste
Konsuln i sllskap med Berthier och den oskiljaktige Duroc inspekterat
en del artillerirekvisita, som i anledning av den ptnkta vergngen av
Alperna blivit tillverkade p ett srskilt stt efter Bonapartes egna
teckningar och nu med frsta lgenhet skulle sndas till Schweiz.
P tervgen kommo de till _Jardin des Plantes_, och d det var ett
frtjusande vrvder med mild, klar luft och halvutsprungna, ljusgrna
trd, kommo de verens om att lmna sina hstar vid ingngen och g ett
slag genom trdgrden. Frste Konsuln hade de sista dagarna knappt
andats en munfull frisk luft.

De tre herrarna spatserade lngsamt med sina kappor ver axlarna genom
de breda, vrfriska allerna. Det hade regnat om natten, och en fuktig,
stark doft steg upp ur jorden och utbredde sig frn den nya grnskan. S
tidigt p morgonen funnos hr nstan inga promenerande, men pltsligt --
vid en vridning av gngen -- fingo de sikte p ett litet sllskap, en
herre och tv damer, som roade sig med att mata svanarna i en av de
stora dammarna.

En av damerna -- den ldre -- satt p bnken ett stycke drifrn. Den
unga flickan stod framme vid dammen och lutade sig djupt ned ver
vattnet -- hennes smrta, eleganta figur avtecknade sig kckt och mjukt
mot de ljusa trden p stranden. Den unge herrn hll skrattande fast
hennes ena baktstrckta hand och frskte draga henne frn vattnet.

Duroc sg dem frst. Han sttte ltt till Frste Konsuln med armbgen.
--Dr, general -- se dr -- r det icke den lilla Vendeprinsessan frn
frleden?

-- Jo, svarade Bonaparte lakoniskt. Han avbrt tvrt samtalet med
Berthier och gick rakt fram till gruppen. De bgge andra fljde honom
lngsammare.

-- God morgon, Mademoiselle! S tidigt ute?

Edme de La Feuillade reste sig spnstigt och vnde sig om. Hon hade
gonblickligen knt igen hans rst.

-- , herr general, iVende stego vi tidigare upp. Hennes rst klang
friskare n sjlva lrkans hgt ver dem.

Louis de Chteauneuf hade dragit sig ett par steg tillbaka. Edme vnde
sig nuom.

-- Tillter ni, general, sade hon ogenerat, att jag hr frestller er
min tant, Madame de Chteauneuf, och min kusin, Monsieur de Chteauneuf.
Edme kunde aldrig vnja sig vid att sga medborgare och
medborgarinna, vilket nnu officiellt fordrades.

Louis de Chteauneuf hlsade djupt men stelt p regeringens chef,
Bonaparte ngot kort, men hvligt. De hade fr resten trffat varandra
frr genom Monsieur de Talleyrand. Madame de Chteauneuf hade rest sig
upp.

Louis presenterade Berthier och Duroc fr sin mor, som hlsade dem med
ett gracist smleende. Hon var icke srdeles aristokratiskt difficil --
_Madame la cidevant comtesse de Chteauneuf_ -- hennes enda drm var,
att sonen skulle gra karrir, om under det nya eller det gamla systemet
var henne numera rtt likgiltigt. Hon respekterade det _bestende_.

De gingo allesammans i sllskap tillbaka genom parken. Berthier
underhll artigt Madame de Chteauneuf, Duroc och Louis, som frut
trffat varandra ngra gnger, pratade rtt livligt om kriget i Tyskland
och om gemensamma bekanta frn sllskapslivet.

Frste Konsuln gick bakom med Edme. Han gick s lngsamt, att hon hade
all mda att icke g ifrn honom.

-- Vad det r lngesedan jag sett er, Mademoiselle de La Feuillade.
Varfr ser man aldrig er och er tant i Tuilerierna? r ni fr
rojalistisk att umgs hos oss? Han smlog och sg p henne under de
stora hattskyggena. Den gr kappan, som hngde lst ver axlarna med
tomma rmar, hll han ltt ihop med bgge hnder.

Edme rodnade. Hon gick ett par gonblick tyst utan att svara. Han
betraktade ihrdigt frn sidan hennes ungdomligt mjuka profil med de
lnga gonhren mot den rda kinden och det bronsbruna, krusiga hret,
som fll ned under den vita suffletthatten. Hon var icke frusen som han,
utan hade blott ver skuldrorna en kort, grn sammetskrage, kantad med
plsverk, _ la Lodoiska_.

-- N, ni svarar inte? Hans rst var lg, smekande, retsam, som om han
talade till ett barn.

Pltsligt hjde hon beslutsamt huvudet och sg rakt och fullt p honom.
--Š-- ni vet inte... Det r ngot jag s grna vill sga, men jag vet
blott icke, hur jag skall uttrycka det. --Hon stannade och snkte ter
blicken. --Jag frtjnar icke, att ni skaffade mig Belles-Rives och
Mivry tillbaka -- jag vet nog, att ni gjorde det fr abbens skull,
tillade hon fint, men... jag frtjnar det icke. Strax jag kom hit,
ville jag icke se er, jag ville icke be er om ngot, jag fraktade folk
av gammal adel, vilka man sade trngdes omkring er som supplikanter --
jag tyckte, att ni som en rvare hade tagit den gode kungens plats. Jag
ville hellre vara fattig -- fast Gud skall veta, att det r frfrligt!
-- n att ha er att tacka fr ngot.

-- Och s vertalade man er dock trots allt?...

-- Man _vertalade_ mig icke -- hon hjde huvudet, och verlppen
krusades stolt. S kom det sakta, skyggt:

-- Jag frstod, att jag hade tagit fel.

General Bonaparte gjorde en rrelse som fr att gripa hennes hand, men
hejdade sig.

-- Nr -- hur frstod ni det?

-- Strax, frsta gngen jag sg er, sade hon barnsligt ppenhjrtigt,
med gonen upp emot hans. Nr jag sg er den morgonen tillsammans med
soldaterna och hrde er tala, s frstod jag, att ni var den mannen
Frankrike behvde, att ni ensam kunde ge oss seger och fred.

Han gick tigande, lngsamt bredvid henne. Hennes stmma hade vid de
sista orden en sdan underklang av blyg, innerlig beundran, av omedveten
vrme; han tnkte ej p att svara henne, att sga, vad han i detta
gonblick knde, ty ord kunde ej uttrycka det. Detta var ungdomen,
vren, friskheten, som ntligen mtte honom -- honom, som hll p att
frtra sig sjlv i omttligt arbete, i regiriga planer och
himmelsstormande drmmar, ileda och bitterhet mot en otrogen,
vrldsfrdrvad hustru.

Nu voro de helt nra utgngen. Han bjde sig hastigt fram emot henne:

-- Om ngra dagar lmnar jag Frankrike och begynner det farligaste, jag
hoppas det rorikaste fretaget i mitt liv. Vill ni tnka p mig?

Hennes hjrta klappade s hftigt, som skulle det sprnga brstet, men
hennes stmma hade en drottnings skra superba lugn:

-- Det finns ingen kvinna i Frankrike, herr general, vars tankar icke
dag och natt skola flja er och er tappra hr.

Han svarade stolt och lidelsefullt:

-- Men det finns blott _en_ kvinna i Frankrike, som jag ber drom, och
till p kpet ber jag henne _blott_ tnka p _mig_.

Edme gick raskare de f steg, som nnu skilde henne frn de andra.
Madame de Chteauneuf satt redan i vagnen och vinkade till henne. Louis
stod vid vagnsdrren och hjlpte henne in med ceremonis artighet.

De tre herrarna stodo och sgo efter ekipaget, s sade Duroc:

-- Det r en sttlig brud han fr sig, Chteauneuf. Och nu blir hon ju
rik ocks.

Frste Konsuln sg lngsamt upp. --S -- hon skall gifta sig med den
dr lnga pojken?

-- Inte under, att han ser s stursk ut, tillade Berthier skrattande.


P aftonen den 16 Floral (den 6 maj), lmnade Frste Konsuln Paris,
tfljd av Duroc och Bourrienne. Han hade tagit ett likgiltigt och
flyktigt avsked av Josphine, som i sista gonblicket grt och tiggde
honom om frltelse. Han svarade henne icke ovnligt, men frstrtt, och
lmnade henne hastigt fr att ge sina sista viktiga instruktioner till
sina kolleger Cambacrs och Lebrun. Vgen gick ver Dijon och Genve
till Lausanne. De flesta trodde, att Frste Konsuln blott skulle stanna
borta ett par dagar fr att inspektera trupperna.

S berttade Madame de Chteauneuf saken fr Edme. Det var vid
middagsbordet och Louis var ocks tillstdes. Han hade bttre reda p,
hur det i verkligheten hngde ihop, och sade, vad han visste.

Edme anade icke, att han hade lmnat Paris. Hon kom till att darra s
starkt, att hon mste stta glaset, som hon hll p att fra till
lpparna, ned igen. Louis sg skarpt p henne tvrsver bordet. Mitt i
sin frvirring mrkte hon det och skte fatta sig.

-- O, Gud, ropade hon, nr skall d detta olyckliga land f fred!

-- Du tycks taga dig reservarmen srdeles nr, min kra kusin. Fr
gonblicket gr det ingen nd p den. General Bonaparte, tillade han
spotskt, lter nog Massna och Moreau raka kastanjerna ur elden.

Edme knep lpparna hrt samman. Hon satt med nedslagna gon och skar
snder sitt ktt med sdan kraft, att kniven gnisslade mot tallriken.

Madame de Chteauneuf lyfte bgge hnderna och skakade frtvivlad p
huvudet. Hon misstnkte sedan revolutionen alltid sina tjnare fr att
vara spioner och vntade var dag, att barnens ofrsiktighet skulle
fra dem i fngelse. Med en skrmd och menande blick p lakejen, som
just frsvann genom drren, skyndade hon sig att sga:

-- Men, Louis, hur kan du sga s? Du vet ju, att det r han, som
skaffat oss alla vra segrar.

-- _Alla_? Nej, mamma. Han har gjort ett rtt lyckligt flttg p Paris'
gator, ett annat i Italien och ntligen ett rtt ondigt i Egypten.
Kellermann och Pichegru -- till och med Moreau, ro strre fltherrar n
han.

-- Fr resten, fortsatte Madame de Chteauneuf omotiverat, tycker jag,
att han r riktigt hygglig. Man mrker strax, att han inte precis r en
_roturier_.

-- Det var Barras heller icke, mamma. Louis de Chteauneuf smlog
utmanande och fixerade Edme hela tiden han talade med modern.

Edme sade icke ett ord. Hon var rasande p sin kusin, men d hon icke
precis kunde finna ngon anledning att visa det, var hon klok nog att
tiga. En gng var hon nra att bryta ut -- hon knt handen p duken och
sg hotande upp. Han smlog ironiskt -- det var tydligen hans avsikt att
reta henne.

-- Det r fr resten mrkvrdigt, s mycket vsen folk gr av en liten
artillerigeneral, som morskat upp sig till att gra en statskupp. Liksom
hr icke varit statskupp p statskupp i dessa tio r! Och efter var
statskupp en kortlivad diktator! Den hr slutar vl ungefr som Danton,
Robespierre eller Barras har slutat.

Edme skt undan sin tallrik, och i det hon lade bgge armarna p
bordet, fasta och vita som marmor, bjde hon sig fram och sade med skt
kld:

-- Du tycks ha ngot srskilt emot Frste Konsuln, Louis. Han har dock
visat sig srdeles bde rttvis och vlvillig mot vr familj.

-- Min mors egendom kunde man efter lagen omjligt undanhlla henne,
eftersom hon bevisligen aldrig varit utanfr landet -- det hade han icke
med att gra. Och vad Belles-Rives och Mivry angr, s... Ja, jag har nu
aldrig tyckt om, att du tog emot denna -- _gva_.

-- Det som tillhrt min far r rttvisligen mitt, svarade Edme stolt.
Frste Konsuln hjlpte mig blott p det mest ridderliga stt till min
rtt. Tycker du, att det r mrkvrdigt, att jag r honom tacksam? Jag
avskyr att vara beroende.

Louis de Chteauneuf sprang s hftigt upp frn sin stol, att den fll i
golvet. Edmes kinder, vilka nyss varit s bleka, voro nu flammande
rda.

-- Du kan taga emot ett par stora gods av en frmmande mans godtyckliga
frikostighet, och du tillstr ppet, att ett par mnaders ekonomiskt
beroende av din blivande man eller hans moder trycker dig. Vad menar
du med att frnrma oss s djupt?

-- Barn, barn d!... Den stackars Madame de Chteauneuf hjde bgge sina
magra armar mot taket och vaggade frtvivlat fram och tillbaka med hela
kroppen.

Edme hade ocks rest sig upp. Hon kmpade hrt fr att hlla tillbaka
sina trar.

-- , Louis... Och pltsligt gav hon efter fr denna starka, nervsa
spnning, som hon den sista tiden levat i. Med en snyftning, s hftig,
att den nstan liknade ett tjut, sjnk hon, med bgge hnderna fr
ansiktet, ned p stolen.

Louis kastade sig p kn vid sidan av henne. Han hade under dessa
mnader lidelsefullt kommit att lska sin kusin, vilken han alltid tnkt
sig som sin brud.

-- Edme, dyraste hjrta -- han tog med vld hennes hnder frn
ansiktet, som var vtt av trar. --Jag r en brutal usling -- jag vet
det -- frlt mig! Men du skulle blott veta, hur jag lider! Han viskade.

-- Du? snyftade hon med uppriktig frvning. Vad hade vl han att lida
fr?

-- Jag lskar dig, mumlade han lgt och hastigt, med huvudet ned mot
hennes kn. Han skmdes fr denna lidelsefulla beknnelse fr den
kvinna, hans slkt valt till honom, fr sin unga, jungfruliga
barndomsbrud.

En varm rodnad steg lngsamt upp p Edmes kinder och bredde sig nda
ned p hennes hals. Ovillkorligt dolde hon ansiktet i hnderna, och
hennes hjrta klappade s vldsamt, att han, lutad mot hennes kropp,
kunde hra dess slag. Det var frsta gngen en man hade talat med henne
om krlek. Uppmuntrad av hennes frvirring, ville han nnu en gng draga
hnderna frn hennes gon. Hon hll dem envist kvar.

-- Louis, mumlade hon svagt, jag ber dig -- g. --Och med ett vaknande,
knappt berknat koketteri, idet hon sg ut emellan fingrarna, och den
mjuka, rda munnen frtrytsamt krkte sig: -- Du har varit elak emot
mig, du har gjort mig illa.

Ett gonblick kom frestelsen ver honom att taga henne i famn och kyssa
denna ljuva mun, men han besegrade den -- hon var hans brud! -- och
sprang upp, skrattande, ltt om hjrtat.

Hon reste sig ocks upp och gick mot drren -- nnu med den ena handen
fr gonen.

-- Sg tminstone, att du frlter mig, viskade han.

-- Jag frlter dig, mumlade hon brdskande och gick hastigt ut genom
drren, som han hll ppen fr henne.




VI.

  Un triple printemps --
  celui de l'anne, celui de la vie, celui de la gloire!

    _Le comte de Sgur._


Edme tyckte, att hon hade haft en riktigt trevlig eftermiddag. Frst
hade hon varit ute med sin faster och Madame de Contades och i anledning
av vren gjort stora inkp hos Leroi och parfymren Fargeon; p hemvgen
hade de velat taga en glace hos Frascati och dr trffat ihop med Louis
och bgge brderna de Rastignac. S hade de allesammans enats om att
dinera ute, och nr hon ntligen, trtt och varm, iden vackra
majaftonen trdde in i sin sngkammare i Rue du Bac, tnkte hon
egentligen mera p Louis de Chteauneuf och Hippolyte de Rastignac n p
ngot annat i vrlden. Hon smlog till och med nnu fr sig sjlv ver
ngra tokerier, som de hade sagt henne.

Det var s sent, att det redan var mrkt, och bullret frn staden hade
s gott som avstannat. P gatan, p andra sidan trdgrdsmuren, hrde
hon en enstaka nattvandrares steg och skymtade som en smal, rrlig
ljusstrimma skenet frn hans lykta. Genom de ppna fnstren, som vette
ut t trdgrden, strmmade in en stark doft av tidiga rosor. Edme gick
fram till ett av dem och lutade sig ut med armarna p fnsterkarmen.

S stod hon lnge; och smningom, medan hennes gon vande sig vid den
blnande nattens mrker och buskarnas skuggor p trdgrdens gngar, vek
hela aftonens muntra stmning, och hennes vanliga tankar kommo igen --
en efter en -- liksom nr man lgger en frmmande drkt och, plagg efter
plagg, ter drar sina vanliga klder p. Hennes sjl liksom vidgade ut
sig i ensamheten och tystnaden omkring henne, och hon tyckte, att livet,
naturens stora allmnliv, det, som mnniskorna hela den ljusa dagen lng
jagade ifrn sig med tusen konster och civilisationens bocksprng, kom
henne s nra, s nra...

Pltsligt grep hon med bgge armarna om den gammaldags, bastanta
fnsterposten, och med huvudet lutat intill de clematis, som klngde sig
uppt den, brast Mademoiselle de La Feuillade ut i hftig grt.

Sdana stmningar och sdana anfall -- hon kunde aldrig ens fr sig
sjlv ge ngon riktigt bestmd grund -- kommo ofta ver henne p senare
tiden. Det var som om den sjudande, spirande vren, Paris' glada,
vntansfulla vr, gt feber i hennes blod och i hennes sjl en lngtan,
som ibland var s vldsam, att hon, d hon var ensam, kunde knyta
hnderna och skrika hgt. Och emellant kunde hon sjunka ihop i en
pinsam ngslan, itvivel och sorg ver sig sjlv; ingenstdes fanns
trst att hmta; fr kyrkan, fr den heliga jungfrun sjlv, blev hon
frmmande. Nu som frr gick hon naturligtvis i mssan, nr hon fick
tillflle drtill, men -- hon tyckte, att hon hade liksom ingenting att
bedja om. Vad betydde vl kungens terkomst och kyrkans seger? Hon
tnkte ju blott p den gudsfrnekande Republikens armer, och fr
_deras_ framgng kunde hon vl icke bedja nu -- hon, som s ofta frr
bett om deras undergng. Dessutom: hon hade en hemlig, stolt knsla av
att Republikens chef nog skulle veta att hjlpa sig sjlv -- hon tyckte,
att det liksom vore att frringa hans ra, att som en nd tigga Gud om
seger fr hans vapen.

Drren ppnades lngsamt, frsiktigt -- Valentine komin.

Edme spratt till och vnde sig om, nnu med ansiktet badande i trar.

-- Vad vill du? sade hon skarpt. Jag har ju icke kallat p dig.

-- , Mademoiselle, bliv icke ond -- flickan hjde dmjukt och liksom
avvrjande den krkta armen fr pannan -- men hr har kommit ett bud
till Mademoiselle, ett brev... Hon drog lngsamt och omstndligt en vl
invirad tingest fram ur livstycket p sin klnning. --En hemlighetsfull
man, jag tror han mste vara ngot vid polisen -- hon viskade och sg
sig ngsligt omkring i rummet -- lmnade mig det i dag, d jag stod
utanfr porten. Och han lt mig svra en dyr ed p att icke sga ett ord
drom eller lmna det till ngon annan n Mademoiselle sjlv. , Gud, nu
har det legat som en sten p mitt brst hela eftermiddagen! Mademoiselle
skall se, att vi bli satta i fngelse eller deporterade -- de sga, att
nr man har varit i Vende, s r man frlorad. O, Gud, vad ha vi d
gjort? Hon snyftade frtvivlat.

-- Ses -- ses, Valentine. --Edme tog brevet och vgde det litet i
handen. --Du kan tro, det r nog en mystifikation av Monsieur Louis fr
att skrmma mig. Skynda dig nu blott att f ljus.

Valentine gick och kom strax tillbaka med ett vaxljus i en stor
silverstake. Hon putsade omsorgsfullt veken med fingrarna, innan hon
satte det framfr sin frken.

Edme synade och vnde nyfiket p brevet. S fick hon pltsligt ga p
sigillet -- ty dr _var_ sigill. Hon rodnade s hftigt, att hon
instinktlikt vnde sig om och gick bort till fnstret.

-- G din vg, Valentine, sade hon brdskande, med otydlig, svvande
rst. Drp hastigt -- d pigan nstan var utanfr drren:

-- Kom hit. Ls drren. Du -- hon gick fram till henne och tog henne
hrt om handleden. --Ifall du sger ett ord till ngon, ifall du blott
lter ngon ana, att jag har ftt detta brev -- jag skickar dig bort som
en hund, och du skall aldrig se les Fougres mera.

-- Jag skall tiga, Mademoiselle, snyftade hon. Jag _skall_. Vid Gud --
jag lovar...

-- S g. G!

Edme stod och vntade, tills Valentine var utanfr. Drp gick hon
lngsamt fram till ljuset och sg p brevet nnu en gng. Med en rrelse
av alldeles oreflekterad versvallande tacksamhet, nstan andakt, frde
hon det till sina lppar och kysste utanskriften och sigillet.

Det var frn _honom_ -- frn Frste Konsuln sjlv. Blott ett par ord
skrivna i all hast frn Martigny den 28 Floral -- dagen innan han sjlv
med arrire-gardet mnade brja vergngen av stora St. Bernard. Det var
lidelsefullt, patetiskt, orimligt och oberttigat dristigt. Han anfrde
inga skl, ingen urskt, fr det han s vldsamt, s hnsynslst trngde
in i hennes liv och rttslst pockade p hennes unga, jungfruliga
krlek. Det fanns ingen sentimental mhet, intet frlskat smicker i
detta brev; det var en man, som vid brjan av sitt livs djrvaste
vgspel tillkastade den kvinna, han redan i sin tanke gde och icke fr
ngot pris ville mista, ett ord till farvl, en hotelse och ett lfte.
Det sg ut, som om han lnge tvekat att skriva detta brev, men som om
han i sista minuten, vervldigad av svartsjuk fruktan, av gonblickets
och farans exalterade stmning, kastat bort alla betnkligheter och
ltit sin hftiga knsla tala. --Nr jag tnkte p er, d ni var borta
-- hette det p ett stlle i brevet -- mrkte jag, att min tanke,
isamma gonblick den fddes, redan var lidelse.

Med bvande hjrta och kinder s rda som rosorna p bordet, hade Edme
lst brevet till slut -- en gng, tv gnger. Hon hade all mda att tyda
den hastiga, nstan olsliga skriften, men hennes vilja, hennes mhet,
hennes ngest hjlpte henne -- och dessutom: en lskare skriver alltid
s, att hans lskade kan frst honom!

Lngsamt och omsorgsfullt vek hon ntligen brevet tillhopa och stoppade
det innanfr klnningslivets ringning. Ett par gnger gick hon med
oregelbundna, drjande steg upp och ned i det halvmrka, djupa rummet,
vars ena hrn blott sparsamt upplystes av ljuset. Hon stannade vid
fnstret -- stod litet med huvudet bjt mot brstet -- och pltsligt,
med en suck, sjnk hon ned p kn med hnderna hopknppta p
fnsterbrdet.

Hon bad icke -- icke om beskydd, icke om frltelse, hon tackade icke.
Vad hade vl Madonnan eller St. Louis, hennes skyddspatron, att gra med
den ondliga, ljuva och heta, p en gng rdda och vermodiga lycka hon
knde? Hon vgade icke tnka, icke bedja, icke frska att reda, vad som
nu rrde sig i hennes sjl. Hon var icke konventionell, icke
vluppfostrad nog fr att betnka, att hon hade all orsak att knna sig
krnkt ver hans oerhrda, oberttigade dristighet, hon knde blott hans
oemotstndliga, sklvande, lidelsefulla tr. Den gjorde henne blyg,
nstan skamsen -- hon blundade, nr hon smlog -- men hon frnam, att i
och med detsamma den ikldde sig ord, hade den frmtt att kristallisera
till krlek hennes formlsa lngtan, hennes unga livslust, hennes
entusiastiska beundran, de sista dagarnas pinande ngslan. Vad hon fr
sig sjlv frnekat, icke vgat tillst, skjutit till sidan som ngot
fantastiskt och omjligt, det hade han nu med ett ord verbevisat henne
om. Det blev fr henne pltsligt den naturligaste sak i vrlden, att hon
_lskade_ denne frmmande man, som hon blott sett tv, tre gnger i sitt
liv -- det kunde icke vara annorlunda, hela hennes liv hade blott varit
en frberedelse till denna stund.

Tankls, och dock liksom med ett stjrnetcken i hjrnan av formlsa,
nya, sig danande tankar, lg hon stilla, orrlig, med huvudet vilande p
armarna -- nda tills himlen fram p morgonsidan brjade skina rosig
bakom Paris' tak och mrka kyrkspiror. _S_ steg hans krlek ver hennes
hittills meningslsa tillvaros skymning och tcken. Strlande ljus, varm
och mktig som majsolen, steg den upp ver hennes ungdom, mognade henne
till kvinna p ngra timmar.

De vita och frgyllda mblerna med deras prlgr, glnsande
sidenverdrag fingo smningom i soluppgngen liksom ett nytt, rosigt
skimmer, medan Edme lngsamt kldde av sig och i sin vita nattdrkt,
med de bara armarna instuckna under hrets bronsvgor, ntligen somnade
in, bevakad av de eldfrgyllda rokokonglarna, som med basuner vnda mot
alla fyra vderstrecken uppburo den mktiga snghimlen.




VII.

  Gloire au maitre!...
  Gloire  ce grand audacieux!

    _Victor Hugo_.


I Paris talade man nu blott om hndelserna i Italien och om
reservarmens de. Ide flesta kretsar ansg man den frlorad, och det
fanns -- efter vad man viskade -- personer, som redan tnkte p att
stta sig i Frste Konsulns plats. Att Massna hade mst utrymma Genua
den 15 Prairial, och att det d sg frtvivlat ut, s mycket visste man,
men sedan dess hade man ej hrt ngot som helst.

Det var sent p aftonen en av de allra frsta dagarna i Messidor.
Familjen de Chteauneuf hade tillbragt dagen ute hos ngra vnner i
trakten av Vincennes och reste nu hela vgen hem i ppen vagn. Madame de
Chteauneuf sov med huvudet mot sin gamla kammarjungfrus skuldra, Edme
satt tillbakalutad p stet mitt emot, insvept i sin ljusa schal, och
med stora, vidppna gon, som intet sgo av den verkliga vrlden omkring
henne, blickade hon tankfullt ut i den milda, skumma juninatten. Som i
en drm hrde hon de taktfasta hovslagen av Louis de Chteauneufs hst,
som travade vid sidan av vagnen.

Hon njt av att ntligen f vara ensam och slippa att lgga band p sig.
Hela dagen hade hon ej hrt talas om annat n armens de och general
Bonaparte. Hon hade hrt hans namn, tills det nstan ringde fr hennes
ron och hon blivit nstan sjuk av ngest, tills hon blott lngtade
efter att g ifrn alla dessa mnniskor -- s viktiga och skadeglada --
att f tiga och f grta i fred.

Hon hade i afton trffat en kvinna, som -- om n p ett annat stt --
tycktes vara lika upptagen som hon sjlv av den italienska armen och
dess beflhavare. Det var den svenska ambassadrisen, Madame de Stal.

Medan det vriga sllskapet var upptaget av att hra greven av Sabran
deklamera sina bermda fabler, hade Edme, vilken var allt annat n
litterr och icke _merveilleuse_ nog fr att ltsa sig vara det, sakta
smugit sig ut p terrassen fr att hmta frisk luft och ngra gonblick
bli fri frn den sta, kvalmiga parfymdoft, som de mnga damerna
utbredde i salongen. Pltsligt hrde hon steg bakom sig, och d hon
vnde sig om, igenknde hon Madame de Stal och hennes vninna, Madame
Rcamier.

Edme -- som nstan alla den tidens unga flickor -- beundrade livligt
Madame Rcamier och ansg henne fr ett nstan oupphinnligt ideal av
grace och lskvrdhet. Hennes rena, poetiska sknhet, stillsamhet och
blygsamma vsen gjorde henne i sllskapslivet lika lttfattlig som
sympatisk, och det var rent av en modesak att vara tokig i henne.
Om henne rdde aldrig ngra skilda meningar -- hon var fr alla den
gudomliga, den ojmfrliga Juliette. Edme, vilken blott flyktigt
blivit presenterad fr henne och ej ftt tillflle att vidare tala med
henne, gladde sig nu ver att vara henne s nra och gick blygt ett par
steg fram emot de bda damerna.

Madame de Stal sg ut att vara mycket echaufferad; hennes klumpiga,
grovt skurna, men uttrycksfulla ansikte var hgrtt under den
prlomvirade turbanen, och rodnaden bredde sig nda ned p skuldrorna
mot den hgbl kaschmirsschalen. Hon sg frnmt prvande, en smula
kallt p Mademoiselle de La Feuillade och avbrt ett gonblick samtalet.
Drp -- liksom hon icke fste ngon vikt vid henne -- tertog hon
pltsligt, vnd till Madame Rcamier:

-- Jag sger dig, Juliette, jag hatar honom. Av hela min sjl nskar
jag, att han nu lede ett avgrande nederlag...

Hennes ton var s lidelsefullt bitter, att det slog Edme, och i samma
gonblick, ehuru intet namn var nmnt -- frstod hon med en slags
intuition, vem det var Madame de Stal s talade om. Hon knde, att hon
rodnade nda till hrfstet.

Madame Rcamier smlog och drog upp sina vackra skuldror med en blid,
languissant, liksom frltande rrelse, vilken var henne egen. Ingen av
damerna tycktes fsta ngot avseende vid Edme. De gingo frbi henne
utan att stanna, och d de kommit ett par steg lngre bort, hrde hon
nnu en gng Madame de Stals djupa, lidelsefulla stmma:

-- Och du vet, att jag har _lskat_ honom! Att det fanns en tid, d det
blott hade berott p honom, och jag hade offrat honom allt. Men han! Att
visa mig -- _mig_ -- denna frnrmande likgiltighet...

Det _var_ om Bonaparte hon talade. Var det vl ngon annan man i
vrlden, man talade s om, utan om honom? Idet hon sg de bda damernas
muslinsdraperier frsvinna under trdens kulrta lyktor, knt
Mademoiselle de La Feuillade hnderna och bet sig i lppen s hrt, att
blodet sprang fram, blott fr att icke brista i grt.

Hon hade sedan, den stund av aftonen, som var kvar, s mycket som
mjligt undvikit sllskapet och skyllt p huvudvrk och vrmen fr att
frklara sitt frstrda utseende. Nu ntligen var hon fri fr dessa
mnniskors likgiltiga skmt och hatfulla politiska antydningar, och den
bitterhet hon knt emot dem hade eftertrtts av en trist modlshet.
Under hela vgen hade hon icke sagt ett ord; nr hon mrkte, att Louis
sg p henne, slt hon gonen fr att slippa tala -- hon nskade, att
han skulle tro, att hon sov.

Nu nrmade sig vagnen raskt Paris. Redan p avstnd hade de givit akt p
det myckna ljus, som liksom tycktes strmma ut frn staden, och undrat,
om det kunde vara ngon stor eldsvda. Men d vagnen nu kom innanfr
barriren, urskilde de tydligt flera hundra festbl, som i den lugna
sommarnatten brunno hgt och flammande lyste ut ver otaliga
mnniskomassor, vilka frn alla hll strmmade mot den gamla
Bastilleplatsen och hn emot Beaumarchais' hus. Floden var full med
btar och facklor, och dansen gick p gatorna som p en fettisdag under
konungadmet, och -- buret av tusen rsters jubel -- hrde Edme ett
namn, som hon aldrig hade hrt frr, men som nu, kedjat till Frste
Konsulns, ter och ter upprepades p allas lppar -- bestndigt --
_Marengo_.

Vagnen skred fram fot fr fot. Hon knde det, som frdes hon i triumftg
av detta folk, vilket hon lrt sig att betrakta som sin kasts och sin
slkts fiender; och i det hon reste sig upp, med schalen lst hngande
ver armarna och hnderna ovillkorligt framrckta, liksom till hlsning
och tack, knde hon pltsligt i jublande lycka, hur hgt hon lskade
sitt Frankrike, hur stolt hon var ver att vara dess dotter.

-- Leve Republiken! Leve armen! Leve Frste Konsuln!

-- Leve Frste Konsuln! tertog Edme viskande, smleende, utan att rtt
veta, vad hon sade. Och medan luften omkring henne bestndigt genljd av
namnen St. Bernard, Montebello och Marengo -- dessa namn, som i gr
ingen knde, men som pltsligt blivit det franska folket lika frtroliga
och dyrbara som Pyramiderna och Rivoli -- rev hon hastigt upp den stora
bukett fina rosor, de ftt med i vagnen och som lg framfr henne p
stet, och i det hon med bgge hnder kastade blommorna ut bland
mngden, ropade hon jublande med sin klara, unga stmma: -- Leve
Frankrike!

Louis de Chteauneuf var, utan smaktigt hat till segraren, lika
hnryckt och berusad av segern som hon. ver vagnskanten grep han sin
kusins hand och tryckte den hrt, entusiastiskt.

Madame de Chteauneuf hade sett s mycket. Hon ryckte sin brorsdotter i
klnningen och bad kusken, om mjligt, stta hstarna i raskare fart.

Edmes rrelse var s stark, att hon, d de ntligen ndde hem i Rue du
Bac, icke ville profanera denna dags stora hndelser genom att vxla ord
ver dem. Hon sade godnatt redan i vestibulen, och fretrdd av
Valentine, som bar ljuset fr henne, gick hon strax upp p sina rum.

S snart hon kom in i rummet, sg hon, att dr p bordets mrka
mosaikskiva lg ett brev. Hon vnde sig om och sg frgande p
kammarjungfrun.

-- Ja, det har blivit mig lmnat av samme man som det frra... Jag lade
det hr, ty jag vgade icke bra det p mig -- jag var rdd, att ngon
kunde se det...

Edme vinkade otligt med handen, att hon skulle g. Hon hade strax lagt
sin ena hand ver brevet, liksom fr att gmma det eller hlla det fast.
Den andra tryckte hon nu hrt mot hjrtat.

Hon hade icke svarat p hans brev frn Martigny -- icke vgat, icke
velat -- och nu snde han henne ett nytt med samme kurir, som bragte
segerbudskapet frn Marengo! Han hade allts _tnkt_ p henne d. Hans
sjl, drucken av segerns yrsel och valplatsens smrta, hade i detta
gonblick skt hennes. Och med en sllhetsknsla s frintande stark,
att hon gonblickligen sjnk ned p kn, dr hon stod, mumlade hon som i
inspiration: -- Han _lskar_ mig!




VIII.

  En amour comme en guerre, pour conclure, il faut se voir de prs!

    _Mot de Bonaparte_ ( l'poque de Consulat).


Det hade lnge varit bestmt inom familjen de Chteauneuf, att de, nr
hettan p allvar brjade, skulle resa till Mademoiselle de La Feuillades
egendomar i Normandiet, vilka de alla lngtade att terse. Edme gjorde
inga invndningar emot att lmna Paris -- tvrtom var hon nstan glad
ver att komma drifrn, innan armen kom tillbaka frn Italien; hon
visste, att man vntade Frste Konsuln, om icke frr, s till
Republikens fest den 25 Messidor (14 juli). Taga emot hans brev, det
kunde hon vl, lsa dem, lska dem -- men se honom igen, hra hans rst,
mta hans jrnbl gon! Blott hon tnkte drp, var det, som om hjrtat
stannade.

De reste allts den frsta veckan i Messidor. Edme hade blott ett svagt
minne av Belles-Rives; som helt liten hade hon bott dr med sina
frldrar -- men sedan -- efter revolutionens utbrott -- hade hon kommit
till mostern, till det dystra Fougres, som hon ej lmnat en dag, frrn
abben frde henne till Paris. Belles-Rives var en vacker, vidstrckt
byggning i gracis, litet skt rokokostil; mot den klarbl julihimlen
reste den sin vita faad och sina breda, solbelysta trappor mitt p
Normandiets grna sltter. Som nstan alla herrgrdar hade den under
sansculottregimentet rkat i frfall och frst nu under dessa vrmnader
blivit ngot reparerad och satt i stnd att mottaga garinnan. De
skuggiga aller, hon dunkelt mindes sedan sin barndom, voro nu
borthuggna av revolutionens plundringsmn, liksom den vackra parken, men
det hela gav likvl intet dystert eller delagt intryck, ty en ny
grnska skt frodigt upp och tckte yppigt de rothuggna stammarna. Edme
var egentligen glad ver, att man kunde se s fritt och s lngt --
lngst borta vid horisonten skymtade man Rouens kyrktorn -- hon hade
ftt nog av de mrka skogarna kring les Fougres.

De levde mycket ensamt p Belles-Rives. Dr voro inga grannar i nrheten
att umgs med, ty adelsslotten stodo nnu de eller voro bebodda av
bnder och revolutionens parvenyer, som fr ett spottpris kpt dem av
staten. Edmes strsta nje var att tidigt om morgonen stta sig p sin
starka, normandiska hst, ge den fria tyglar och s p mf galoppera
ver de grna sltterna -- jorden lg till strsta delen nnu i trde.
Ibland fljdes hon av sin kusin, men han blev snart trtt vid detta
enformiga nje, frstod icke vilken tjusning det beredde henne.

En morgon, just d hon med slpet av sin ridklnning i handen lngsamt
steg nedfr den stora trappan, sg hon en frmmande man st och hlla
hennes hst vid betslet.

Det var tidigt p morgonen -- knappt mer n fem. Monsieur och Madame de
Chteauneuf sovo nnu, och dr var litet folk p grden. Den gamle
Jeanot allena brukade tflja henne p dessa morgonpromenader, men honom
sg hon icke till i dag. Hon var allena med den frmmande.

-- Er ridknekt, medborgarinna, r tyvrr frhindrad att flja er, sade
han och bugade vrdnadsfullt. Vill ni tillta mig?

Edme var icke rdd. Hon blev stende p trappan och fixerade skarpt den
alldeles obekante mannen, idet hon hjde ridpiskan.

-- Med vad rtt? Vem r ni?

Mannen snkte sin rst: -- I Frste Konsulns namn lovar jag er -- ni
skall bli beskyddad.

Mademoiselle de La Feuillade gick lugnt nedfr trappan, och i det hon
kraftigt stdde sin fot mot den frmmandes framrckta hand, svngde hon
sig raskt upp p hsten:

-- N, s var min ridknekt d, eftersom Frste Konsuln befallt er det!
Hlsa och tacka honom fr den omsorg, han visar Frankrikes damer.

Edme var ond. Hon drog hftigt t sig hstens tyglar och red i skarpt
galopp ut frn grden, utan att den frmmande mannen, som hon frstod
hade bestuckit eller skrmt Jeanot att hlla sig borta, fick tid att
flja henne eller sga henne ett ord.

I den upphetsning, vari hela denna ovntade scen och nmnandet av Frste
Konsulns namn hade frsatt henne, betnkte hon ej strax, vilket vgspel
det var fr en ung flicka att i denna tidiga morgon rida ut p landet
allena. Nr hon kommit ett stycke utt vgen, beslt hon likvl vnda
om, men mrkte nu, att hon redan var frfljd. Iden stilla, nnu litet
disiga morgonen, hrde hon starka, snabba hovslag av en hst i karrir
bakom sig. Hon vnde sig icke om, vred av frn vgen och slog in p en
vidstrckt ng, som var bevuxen med hgt grs och markblommor och
sluttade ned t floden.

Frfljaren vred ocks av; i sned linje drev han sin hst ver ngen.

Edme insg, att hon hade burit sig verilat t -- drnere flt redan
n, hon vgade icke frska att stta ver den. Raskt gjorde hon helt om
p hsten och vnde sig med ridpiskan lyftad mot frfljaren.

Han red hastigt fram. Inom ett par gonblick var han vid hennes sida.
Han bar tvrsittande, uppviken hatt och gr kappa -- Edme knde honom
strax, s snart hon fick ga p honom. Det var Frste Konsuln sjlv.

Han red ttt upp till henne och hll stilla p hsten. Ett gonblick
talade ingen av dem -- de andades bgge hftigt efter den hetsiga
ritten. Han bjde sig ned och klappade mekaniskt hsten p halsen.

S hjde han huvudet med en stolt, vredgat frebrende blick:

-- Ni vill allts icke hra mig, icke ens se mig, Mademoiselle de La
Feuillade?

Edme teg. Om det gllt hennes liv, kunde hon ej ftt fram ett ord.

-- Ingen utom min stallmstare vet, att jag r hr, jag har blott en
knapp halvtimme p mig, innan jag mste hrifrn. Natten och de tidiga
morgontimmarna har jag fr er skull stulit frn mitt arbete och min
vila. Jag snder er bud, att jag i all hviskhet och respekt ett
gonblick -- eftersom tillflle erbjuder sig -- nskar att tala med er.
Och ni -- ni; -- han hgg i raseri ridspet genom luften, s att det
ven, och hennes hst gjorde skrmd ett hopp till sidan.

Av floden, som hr gjorde en krkning, voro de instngda p tv hll.
P andra sidan floden var skog. Bakom dem sluttade ngen starkt uppt,
s att den fullkomligt dolde dem frn landsvgen.

Edme satt styv och stilla p sin hst; hon ryckte icke en gng till, d
ridspet vinande skar genom luften, s ttt intill hennes huvud, att det
rev med sig en av de stora plymerna i hennes hatt. Han kastade sig av
hsten och kom fram till henne.

-- Varfr talar ni icke? Varfr bevrdigar ni mig icke med ett ord?
Varfr har ni ej svarat mig p mina brev, Mademoiselle de La Feuillade?

Han stod vid hennes knn med handen stdd mot hstens rygg och sg
hotande p henne. Hon satt blek och stilla i sadeln -- hgrest, men med
snkta gon.

-- Eller inbillar ni er kanske -- hans ton var nu ironisk -- att jag har
kommit fr att be er om urskt fr min dristighet att lska er, eller
st till svars fr er brudgum? Om ni har frsttt mig, om ni r vrd en
mans manliga krlek, s vet ni, att mellan oss kan icke vara tal om
slikt. Ni r fri, jag r icke alltfr starkt bunden -- ingen m vl
inbilla sig, att jag har avsagt mig rtten att tvla med andra mn om
den kvinna, som framfr alla behagar mig, som jag _lskar_.

Lngsamt sg hon upp. I samma gonblick hade han -- med ett utrop --
armarna om hennes liv och tryckte huvudet ned mot hennes kn.

-- General Bonaparte -- hon frskte tala strngt, hon frskte att
vrja sig.

Han rev henne jublande av hsten och hll henne ett gonblick ut ifrn
sig med bgge hnderna om hennes midja. Stolt och mt vilade hans
hrskareblick p denna kvinna, som han, frn frsta gonblick han mtte
henne, s lidelsefullt och bestmt hade trtt. Och i det hans gon
pltsligt fylldes av trar, mumlade han lgt:

-- Vad jag har _tnkt_ p dig!...

Betagen, frvirrad lt hon sig dragas in i hans famn. Frst d hon knde
hans varma lppar mot sina, frskte hon frskrckt att bliva fri.

Men han hll henne fast. Hans leende, obarmhrtiga blick vilade
strlande p henne.

-- Man har sagt mig, att ditt brllop med Louis de Chteauneuf redan var
bestmt. Jag har kommit fr att en gng f ett rligt svar -- r det
sant?

Hon hjde lngsamt, allvarligt gonen upp till honom och skakade p
huvudet. --Aldrig ngonsin blir jag Louis de Chteauneufs hustru, sade
hon enkelt.

-- Varfr? Fr det...? Han ville locka henne, tvinga henne att tillst
med ord.

-- Fr det... -- hon snkte nyo blicken. S rtade hon pltsligt p sig
och sakta, blygt, men tillika med en drottnings sjlvmedvetna stolthet
ver att ge bort en kunglig gva, lade hon bgge armarna om hans hals
och mtte, djupt rodnande, men fast och modigt hans gon.

Han sg p henne med en lng, egendomlig, drjande blick, s gjorde han
sig sakta, men bestmt, fri fr hennes ltta famntag.

-- Jag har redan varit hr alltfr lnge. Myndigheterna och mitt flje
f ej vnta p mig i Gisors -- det skulle vcka uppseende. Icke en minut
lngre har jag tid att drja. Men du r _min_ -- icke sant, Edme? Han
tog henne ter i sina armar och sg henne eldigt, befallande in i
gonen. Jag kunde fordra dig nu, och du ville svara...

Hennes kvinnliga motstndslust, hennes flickaktiga koketteri vaknade
pltsligt, och i det hon med ett lgt, lyckligt skratt drog sig undan
hans alltfr segervissa arm, sade hon gckande, men med snkta gon:

-- Nej, nej, nej!

Han smlog vermodigt.

-- S! -- Nr du kommer till Paris, skall jag frga dig nnu en gng --
jag skall gra det strax, det frsta jag ser dig, utan spr av
barmhrtighet. Till dess... Du har givit mig _en_ kyss, nu tar jag tv
till. Du r min, min, min.

Han satt redan p hsten och bjde sig nnu en gng ned emot henne.

-- Lova mig att icke lyssna till vad ngon sger -- icke till rd, icke
till hotelser, icke till bner. Tnk, att _alla_ ro dina fiender och
mina. Frtro dig till _ingen_.

Hon smlog blott stolt till svar, sker p sig sjlv.

-- Och nu -- han mtte henne med en lng, hnryckt blick, dr hon med
den grna riddrkten p armen och den vitplymascherade Henri IV-hatten
snett p huvudet stod smleende, rodnande frisk i morgonens starka ljus.
--Akta dig att bli vackrare n dur!

Hon skrattade; och smickrad, glad -- modig, nu d han redan satt p
hsten -- fann hon med sin slagfrdiga franska tunga ord.

-- Har Frste Konsuln satt ett maximum ocks fr sknhet? Jag skall
gra mitt bsta fr att verskrida det.

-- Frste Konsuln fr sin del har ingenting dremot -- hans sklmska,
dristiga blick jagade ter blodet till hennes kinder -- tvrtom! Men han
vill att _andra_, till exempel Monsieur Louis de Chteauneuf, skall ha
en smula frnuft och vilja kvar. Det kommer att behvas!

Han lade smleende fingret p lpparna, och drp -- idet hsten redan
reste sig p bakbenen -- frde han hlsande handen till hattbrttet:

-- Mademoiselle de La Feuillade -- vi ses snart igen i Paris!


Man var nu ett gott stycke inne i Vendmiaire (r IX) och nnu var det
icke tal om, att Mademoiselle de La Feuillade kunde tnka p att lmna
Belles-Rives. Madame de Chteauneuf hade nmligen p en krtur stjlpt
med vagnen och brutit sitt ben -- nu var hon visserligen p
bttringsvgen, men lkarna avrdde tills vidare all flyttning.

Edme led av denna tvungna frsakelse; hon frtrdes av lngtan efter
att se Frste Konsuln och av fruktan att han, d hon ej kom till Paris,
skulle vredgas p henne, glmma henne, _vilja_ glmma henne. D olyckan
hnde -- imitten av Thermidor -- och man frberedde henne p att f
stanna hela hsten p landet, blev hon alldeles utom sig. Hon hade blott
en tanke: att underrtta honom om drjsmlet och orsaken drtill. Hon
hade knappt skrivit ett brev i hela sitt liv frr, utom d och d ett
par torra redogrelser till de gamla p les Fougres; nu stod hon
pltsligt infr den, som hon tyckte, tvingande ndvndigheten att skriva
till _honom_. En halv natt anvnde hon till att frfatta koncepter och
frtvivla ver sina stela, ovade bokstver. Till slut skrev hon blott:

    Belles-Rives 28 Thermidor r VIII.

  Min faster r sjuk. Jag r tvungen att stanna hr, trots det jag
  hellre ville vara i Paris.

    Edme-Louise de La Feuillade.

Detta lilla, lakoniska brev, naivt undertecknat med hela hennes
aristokratiska namn, verlmnades t Valentine, som var slkt till en
postiljon p Rouenvgen, vilken efter mnga omstndigheter lovade att
besrja det i all hemlighet.

Hon fick icke ngot svar. Och under denna tid av plgsam ngest, d hon
var dag mste sga till sig sjlv, att han -- den store och mktige --
ivrede fr det hon ej hrt honom, hade glmt eller _ville_ glmma
henne, vxte hennes unga krlek till en lidelse s stark och vldsam,
att hon knde, hur den mer och mer tog makten frn hennes frnuft och
frintade all hennes motstndskraft.

Mot slutet av Vendmiaire kom Louis, som annars fr det mesta under
denna tid uppehll sig i Paris, dr Talleyrand gav honom mycket att
gra, p ett kort besk till Belles-Rives. Edme hade lngtat mycket
efter sin kusin -- s kunde hon d tminstone f hra _ngot_ nytt frn
Tuilerierna.

Det var en mild, stilla hstafton strax efter middagen. Edme hade
lnge, insvept i sin schal, suttit lutad mot balustraden p terrassen
och sett mot vgen, vilken mnbelyst lik ett brett, blaktigt silverband
slingrade sig genom de ppna markerna. Nu skymtade hon ntligen lngt
borta en ryttare -- han kom nrmare -- p huvudets hllning och p
resningen knde hon Louis de Chteauneufs alezan.

Louis' och Edmes umgnge hade alltid varit _ l'anglaise_, det vill
sga srdeles fritt och otvunget, icke alls sdant, som det brukade vara
i Frankrike mellan ett par unga personer, vilka mnade gifta sig med
varandra. Som barn hade de sjlvmant kallat varandra fr bror och
syster, och d sedermera Louis blivit uppfostrad i England, iengelska
seder och med stor sympati fr engelskt samhllsskick, och Edme icke
alls blivit uppfostrad, eller rttare, som det kunde falla sig mitt
bland upprorsskaror i ett land, som var i permanent belgringstillstnd,
hade deras umgnge icke heller senare kommit att inordna sig under
societetens konventionella regler. Trots giftermlsavtalet trffade de
varandra ofta allena och talade med varandra om allt -- till och med om
krlek.

Hon sprang nedfr terrassen och mtte honom vid inkrsporten.

Han blev glad och verraskad att se henne dr. Leende vinkade han till
henne frn hsten.

-- Det r en hrlig afton, jag har knappt lust att sitta av, sade han
och klappade djuret. Vi ha blivit s vl frplgade, Monsieur och jag,
i_Les trois frres_.

Edme fick en id -- nu kunde hon f tala allena med honom och kanske f
hra ngot nytt.

-- Lt mig f rida ett stycke med dig, Louis. Jag kan sitta p
sadelknappen, liksom hos Monsieur de Chtillon, nr vi reste till Paris.
Hr r visst ingen, som tnker p att anmrka p det!

Hon satte foten mot spetsen av hans stvel och svingade sig raskt upp
framfr honom. Itrav satte han av in mellan buskarna p de smala,
nstan vervuxna stigarna, som en gng varit parken.

Med ena armen hll han henne fast intill sig -- varm av ritten, knde
han hennes svala, fina kind nstan snudda vid sin, den milda, svalkande
parfymen frn hennes i aftonluften kyliga klder. Idetta gonblick
tycktes hon honom s nra -- hon var ter den lilla Edmette, hans
syster och barndomsbrud.

-- Har du lngtat efter mig, Edme? viskade han lgt och mt ned emot
henne.

Hon hll gonen nedslagna och sg ej den varma, vntande blicken i hans
mrka gon. Hon tnkte p en annan, nr hon sanningsenligt svarade ja.

-- Och du r glad ver att ha mig igen?

-- O, ja, Louis! Du kan icke tnka, vad hr har varit ensamt.

-- N, s ha vi d haft buller och bng i Paris -- isynnerhet i min
diplomatiska vrld! Berthier r rest till Madrid fr att underhandla,
Monsignor Spina r kommen frn Rom fr att underhandla, Duroc r kommen
tillbaka utan att ha underhandlat -- du kan tro, Bonaparte och
Talleyrand ha varit rasande p St. Julien och kejsaren. Nu ser det
likvl ut att bli till ngot, ty hromdagen fingo vi d
vapenstillestndet frlngt. Med England och de neutrala makterna
underhandla vi ocks.

-- Sluta upp, Louis! ropade Edme skrattande. Jag kan omjligt finna
reda i alla dessa underhandlingar. r dr annars ngot nytt?

-- Ja, Gud bevars! Stort attentat mot Frste Konsuln i operan...

Ett gonblick tyckte Edme, att hjrtat stod helt stilla. Han knde, hur
hon nstan blev styv i hans armar. Isamma nu hll han in hsten och
ruskade henne kraftigt i skuldran.

-- Edme, vad r det i vgen? -- Och d han sg hennes bleka ansikte,
uttrycket kring mun och gon, ropade han frtvivlad: Vad r d denne
frbannade man fr dig? Vad skall jag tro?

-- Lt mig komma ned, Louis, viskade hon svagt, med nstan tonls
stmma. Jag befinner mig icke vl.

-- Nej! -- han hll henne som i ett skruvstd. --Du slipper icke
hrifrn, frrn du svarat mig. , denna aning, som jag tyckte var s
orimlig!

-- r han rddad? Lever han? Var barmhrtig, sg mig allt! tiggde hon i
ngest.

Han sg ett gonblick allvarligt, spnt uppmrksamt in i det bleka,
frvridna ansiktet. --Ja, svarade han lngsamt, han r rddad. Det var
s gott som ingen fara.

Edme suckade djupt. Han kunde mrka, hur hon liksom rtade ut sig efter
den olidliga spnningen.

-- Sg mig, Edme -- han sg allvarligt p henne -- vad vill du, att jag
nu skall tnka? S som du uppfr dig, blott man i frbindelse med en
fara nmner denna mnniskas namn. Du, som annars icke vet, vad fruktan
vill sga!

Hon svarade icke -- hon kunde nnu icke samla sina tankar. Hans blick
mrknade mer och mer, och han fortfor misstnksamt, ironiskt:

-- Det har aldrig frr fallit mig in -- men vore han icke s ogalant som
han r, skulle man nstan tro, att det vore av artighet mot Mademoiselle
de La Feuillade, som han -- _just nu_ -- ltit rja och hedra vr gamla
_Place Royale_. _Allt_ fr betydelse efter den uppmrksamhet, han visade
dig i vras -- och d du tiger, mste jag sjlv leta mig till, vad det
kan vara mellan dig och honom. Jag har alltid frr ansett det fr en
krnkning mot dig, blott att i mina tankar frbinda ditt oskyldiga,
stolta namn med hans, men nu! -- Tro inte, att jag vilar, frrn jag vet
allt, tillade han hotande.

Hon teg nnu, men hans ord om Place Royale hade vckt hennes
uppmrksamhet. , det var naturligtvis vanvett!... Men han hade dock ett
gonblick haft tminstone hennes _namn_ i tankarna!

-- Du behagar nnu icke svara mig, Edme? -- Han bjde sig ver henne
och sg henne dystert, skarpt in i gonen. Kom ihg, det r din blivande
man, som talar till dig.

-- Louis -- det var ett bnfallande, nstan grtfrdigt drag om munnen,
och hon strckte svagt avvrjande ut hnderna. --Tnk icke mer p dessa
gamla historier. Vi passa icke fr varandra, du och jag -- jag blir
aldrig din hustru.

-- Vad r detta fr prat, min kusin, sade han otligt och skarpt. Fr
det att du p ett slags fantastiskt stt har frgapat dig i en karl, som
du knappt har sett tv gnger i ditt liv, skulle vi bryta alla
familjeverenskommelser, delgga vr framtid och vrt liv. Ja -- ty du
_har_ ju blott sett honom ngra f gnger?

-- Det r icke mnga gnger. Lt oss nu icke tala mer om detta, Louis!
Men kom ihg, vad jag har sagt dig.

De hade bgge stigit av hsten och gingo nu lngsamt bredvid varandra
fram emot slottet, han hll tygeln om armen.

-- Detta r icke rent spel. Du ger mig inga skl. Vad vill du, att jag
skall tro?

-- Intet. Vad du vill. Du vet mycket vl, att jag aldrig har brytt mig
det minsta om dig som brudgum.

-- Du r tminstone rlig i _vissa_ saker, sade han bittert.

-- Du skulle bli frfrligt olycklig med mig. --Hon var nu helt lugn
och ville blott tala ut med honom. --Du kan ju aldrig tla, att jag har
en egen mening -- och det har jag alltid.

-- Tills det kommer ngon, som du lskar, och helt frslavar den,
svarade han missmodigt, med krlekens skarpsynthet.

Hon skakade p huvudet. --Jag har alltid varit som en vild fgel, sade
de hemma p les Fougres. Din egen moder och alla vra vnner i Paris
sga detsamma var dag. Jag tror icke, att jag ngonsin duger till att
sttas i bur.

-- Men om jag blott kunde begripa denna motvilja fr att gifta dig med
mig! Ty detta fantasteri kan d omjligt ensamt vara skuld dri. Du
hller ju av mig?

Hon skrattade uppsluppet. Spnningen och ngesten hade pltsligt slagit
om i vermodig munterhet. Den vaknande kvinnan njt omedvetet av att se
mannen vid sidan av sig plgas av svartsjuka, tigga om och pocka p
hennes mhet.

-- Jag _lskar_ dig, Louis -- som en broder! Nej, bliv nu icke rasande.
Kanske en gng, nr vi bli gamla, och jag har glmt mina svrmerier --
hon smlog halvt spotskt, halvt vemodigt -- s sl vi nd vra psar
ihop. Monsieur de Talleyrand har sagt, att jag blir en praktfull
ambassadris!

Hon rtade p sig och gjorde sklmskt en sirlig, gracis nigning vid
foten av trappan. --Nu gr jag upp och frbereder grevinnan. Stackars
faster -- hon har hrt hsten trava hela tiden, och kan inte begripa,
var du har blivitav!

Madame de Chteauneuf kunde icke frst, varfr Edme och Louis gjorde
s mnga omstndigheter med detta en gng fastslagna gifterml. --Det
r icke Louis' skull -- beklagade hon sig fr kammarjungfrun, gamla
Marie, som i allt gde hennes frtroende. --Han sger ingenting till
mig, men det r ju tydligt, att han tillber sjlva marken, hon trampar
p. Men Edme... Om ngon i dessa tider r gammaldags uppfostrad, s
mste det vara hon! Knappt ett par mnader har hon varit i Paris -- jag
ser henne nstan aldrig ppna en bok, hennes vninnor har jag sjlv valt
-- och nd... Hon r proppfull av alla dessa nya ider om krlek i
gifterml och om individens rtt och frihet -- man skulle tro, att hon
minst hade lst _La nouvelle Helose_. Det r som jag alltid har sagt:
det tjnar till intet, att frska hlla den nya tiden ute, att fly
ifrn den -- den trnger in till oss genom springorna i vggen. Hon
suckade och skakade resignerat p huvudet. Det var hennes stolthet, att
hon aldrig kunnat frms att emigrera, att hon, som hon sade, frsttt
revolutionen, nda frn den frsta dagen, d hon i hertigens av Orlans
salong hrde Madame de Genlis orera om Rousseau.

Hon hade s stor respekt fr sin son, att hon sllan talade med honom om
saker och ting, som hon med sin fina takt och moderliga instinkt anade,
att han ej grna ville meddela sig om. Men sin brorsdotter bearbetade
hon alltsomoftast.

-- , faster, brukade Edme svara, jag r ju alltfr ung, och jag har ju
inte alls sett livet nnu.

-- Alltfr ung! Du r ju nstan nitton r -- tv r ldre n Laure
Permon, som i nsta mnad gifter sig med general Junot. Alltfr ung!
Imin ungdom var man nstan gammal mamsell, nr man ej var gift vid
tjugur.

-- Men Louis, tant -- Louis r ju inte heller s angelgen, svarade hon
listigt. Han har vl inte bett dig pskynda saken -- eller hur?

Madame de Chteauneuf skakade p huvudet. --Gud vet, sade hon, jag
frstr mig icke p Louis. Han har icke gonen ifrn dig, nr ni ro
tillsammans, och till mig sger han icke ett ord. Det r nu alla dessa
nya ider -- varenda flicka r en Julie, varenda kavaljer en St. Preux!
Imin ungdom var krleken praktisk -- den handlade, nu drmmer den och
filosoferar. Gud bevars, jag r sjlv s modern -- jag frstr det s
utmrkt. Men i det _dagliga livet!_... Ser du d icke, att Louis lskar
dig? Han r blott fr finknslig, han vill icke lgga ngot band p din
frihet, icke tvinga dina knslor.

Edme gick smleende fram och lade sig p kn fr den gamla damen.
--Var nu st, kraste faster, och tala icke mer om detta. Ivinter vill
jag vara ung, jag vill vara i Paris -- jag vill dansa. Vem vet --
Monsieur de Talleyrand kan f i sinnet att skicka Louis till Petersburg
eller Konstantinopel i morgon. Tror ngon, att jag vill flja med dit!

Edme var glad och i strlande humr. Hon visste nu, att de snart skulle
resa till Paris, de hade lovat att komma till Mademoiselle de Permons
brllop frst i november. Hon gifte sig med Frste Konsulns vapenbroder
och ungdomsvn, kommendanten i Paris, general Junot, och Laurette hade
skrivit, att hela familjen Bonaparte hade lovat att komma p brllopet.
, det var en frtrollande ngest bara i den tanken att se honom igen!
Var han vred? Hade han helt glmt henne?  nej! Nu, nr hon visste, att
hon skulle terse honom, frsvunno alla farhgor som sn fr solen.

En av de sista dagarna av deras vistelse p Belles-Rives fick Edme
genom tjnstfolket fatt p Fontanes flygskrift, frfattad i anledning av
Ceracchis attentat den 18 Vendmiaire: Jmfrelse mellan Csar,
Cromwell, Monk och Bonaparte. Med stigande intresse lste hon de
cirklat logiska, retoriskt avrundade fraserna, som alltfr ostentativt
skte bevisa, att Frste Konsuln var ndvndig fr Frankrike, fr
statens bestende, att han, och _blott_ han, vore vrdig att bra kronan
-- landets framtid fordrade, att han skapade en dynasti. Fr _henne_
voro de bevisgrunder, som brukades, fullkomligt tillfyllestgrande, och
vl frberedd, som hon var, behvdes icke mer fr att fullstndigt och
fr alltid utplna hennes tro p Bourbonernas sak. Hon tyckte, att det
var s solklart, att han, som med sina fabelaktiga segrar grundlagt ett
helt nytt Frankrike innanfr och utanfr det gamlas grnser -- att han,
och han ensam, vore berttigad till landets frsta hedersplats, att i
sin person representera nationen. Med frvning och vemod tnkte hon p,
hur mnga tappra chouaner, som givit sitt liv fr kungens sak. Hur var
det mjligt, att de -- _mn_ -- kunde vara s frblindade?




IX.

  Le diamant seul doit parer
  Des attraits que blesse la laine.

    Mot sur les modes du Directoire.

  L'Empereur dsire en concevant; sa pense devient
  une passion en naissant.

    _L'Abb de Pradt._


Gammalmodiga karosser och ltta, moderna kabrioletter hllo i k utanfr
Madame Permons lilla htel i Chausse d'Antin. P trappan, fr
tillfllet s prydd med levande vxter, att den bildade en lvrik all
upp till vestibulen, som i stil drmed frestllde en bers -- bgge
upplysta av en massa kulrta lyktor i nationalfrgerna -- var en jmn,
oavbruten tillstrmning av civila och militra kavaljerer samt unga
_merveilleuses_, som, innan de gingo upp, kastade schalar och
palatiner till tjnarna och drp, barhalsade, bararmade, iantika
frisyrer och muslinsdraperier, skrattande och pratande skyndade upp i
balsalen. _Dr_ kom Madame Permon dem till mtes -- sttlig i sin
grekiska tunika och vita strutsfjderstoque ver de nnu ramsvarta
lockarna. P var sin sida om henne hlsade general Junot och Madame
Junot p gsterna.

Mademoiselle de La Feuillade kom ngot sent. Madame de Chteauneuf hade
pltsligt blivit illamende, och i sista gonblicket hade bud snts till
Madame de Caseaux, som bodde ej lngt drifrn i htel de Prigord, _Rue
de l'Universit_, att hmta Edme och taga henne under sina vingars
skugga. Louis for dit allena i sin wiski -- det ansgs icke passande i
Faubourg St. Germain, att han tfljde sin kusin.

Nr de kommo, var Madame Permons icke stora vning s gott som
fullpackad, och dansen hade redan begynt. Inne i stora salongen sutto
hedersgsterna: Madame Bonaparte, Madame Ltitia Bonaparte och hennes
dttrar jmte flera damer av den gamla hgaristokratien, som icke
riktigt visste, vad min de skulle hlla gentemot _la famille
consulaire_, som den nu brjade kallas. Edme hade aldrig frut sett
Frste Konsulns familj. Med en rodnad s plgsamt djup, att den nstan
var i gonen fallande, blev hon av vrdinnan frestlld fr hans hustru
och moder samt fr hans svgerska, Madame Joseph -- systrarna voro redan
upptagna av dansen. Hon fann Madame Bonaparte frtjusande: gracis och
lskvrd; och nr hon, s fort som mjligt, drog sig tillbaka frn
hennes nrhet, var det med en knsla av s plgsamt missmod, av s
hftig och hoppls frtvivlan, att hon mste bita sig i lpparna och
gra det yttersta vld p sig fr att icke brista i grt.

Madame Leclerc och Madame Bacciocchi voro uppe p golvet och dansade --
Madame Murat -- som var i hg grossess, hade ej kunnat komma med. Dr
var en ofantlig trngsel av herrar omkring Madame Leclerc, hon var givet
balens drottning. Hennes toalett vckte sensation bland damerna och
entusiasm hos herrarna. Hon hade hret kammat _ la grecque_, med tv
bandeletter av ett slags dyrbart, tunt plsverk, versllat med
tigerflckar, prydda med vindruvsklasar i guld -- det var en trogen
kopia efter en antik kam frestllande en backant. Klnningen var av
sllsynt fint indiskt muslin, nedtill broderad med ett flera tum brett
guldbroderi i form av en vinlvsranka. En tunika av renaste grekiska
fason var draperad ver brstet -- broderad i kanten med vinlv och p
skuldrorna sammanhftad med tv dyrbara kamer. Bltet, som gick ttt
under brstet, var av gammalt guld med ett spnne, bildat av en
ofrliknelig graverad sten. Hennes vita, formfullndade armar och hnder
voro utan handskar, blott prydda med flera armband i guld och kamer.
Hennes ansikte liknade broderns -- precis samma frfriska leende i
gonen och omkring lpparna -- blott var hon som kvinna mycket vackrare
n han som man.

Elisa Bacciocchis toalett vckte ocks uppseende, men blev mindre
beundrad n systerns. Omkring huvudet bar hon virad en muslinsslja,
brocherad i guld och broderad med silke i alla frger, och ovanp den en
gyllene lagerkrans  la Petrarca. En lng tunika ver en halvlng
slpkjol, inga rmar, och p skuldrorna en enorm, fladdrande, tunn
schal, som liknade en slja eller en mantel, fullndade drkten.

-- Det r en symbolisk toalett, frklarade Albert Permon, Laures broder,
smleende fr Edme, d de togo plats i kontradansen helt nra Frste
Konsulns systrar. Det r hennes drm, att man genom den dr kostymen
skall kunna skymta hennes litterra intressen.

S snart hon kunde, drog sig Edme ur dansen. Hon knde sig nstan sjuk
av spnningen att vnta p honom -- hon visste, att han _skert_ hade
lovat att komma -- och utsikten att mta honom i denna omgivning, betog
henne allt hennes mod. Tusen gnger ngrade hon sin svaghet att ngonsin
ha kommit hit, och hade det icke varit fr Louis' skull, vars gon icke
veko ifrn henne, hade hon fr lnge sedan under ett eller annat
svepskl frskt smyga sig bort frn alltsammans.

Laure Junot gick omkring till sina vninnor och beklagade sig -- hennes
mor fordrade bestmt, att hon skulle flja aristokratiens traditioner
och som brud dansa drottningens menuett. Iflera veckor hade sjlva
Gardel invat den med henne, hon visste, att hon dansade den som en
lva, men -- det var s genant! Ett gonblick hoppades hon att slippa:
Monsieur de Trnis, som hade lovat att vara hennes kavaljer, stod icke
till att finna; d uppskte hennes mor Monsieur Lafitte, den ende, som
kunde rivalisera med salongernas Vestris och som nu var frtjust ver
tillfllet att sl honom ur brdet. Nu fanns det ingen utvg fr
Laurette -- hon mste till det! Gsterna drogo sig tillbaka lngs
vggarna och Albert de Permon gav musiken tecken att spela upp
drottningens menuett.

Edme satt allena lngst borta i fonden av salen -- ett stycke ifrn de
vriga. Med det bleka huvudet p sned, tillbakalutat mot den gamla,
hgryggade Louis XIII-stolen, som egentligen lika litet passade till det
vriga mblemanget, som hon till det sorglsa sllskapet, med armarna
slappt hngande ned i sktet och hnderna ltt knutna om solfjdern,
satt hon dr ensam mitt i ljusglansen frn lampetterna p vggen. Den
snvita klnningen utan brd eller broderi, blott sammanhllen ver
skuldrorna av ett par stora juvelagraffer, fll i mjuka, djupa veck nda
ned till ftterna, som knappt stucko fram under kjortelfllen.

Ingen sysselsatte sig fr gonblicket med henne. Louis de Chteauneuf,
som annars vakade ver henne med en broders och lskares ga, var nu
hvligt upptagen av att hra p den vackra Madame de Contades'
avundsjuka beskrmelser ver Madame Leclercs toalett. Laure de Caseaux,
som annars ocks troget hllit sig vid hennes sida, hade nyss blivit
engagerad av den tillrttakomne Monsieur de Trnis, som lt sitt dliga
humr ver att ofrivilligt ha mankerat bruden taga avlopp i ironiska
anmrkningar ver Monsieur Lafittes dans. Mademoiselle de Caseaux var
djupt intresserad av hans sakknnedom.

Mitt p golvet, allena med sin kavaljer, dansade den unga Madame Junot,
gracis, charmant, som en liten fedrottning, sin obligatoriska menuett
-- en svag, konventionell hyllningsgrd t Versaillerhovets skuggor! Hon
hll gonen nedslagna, och i det hon med ena handen lyfte klnningens
slp, gav hon med en djup reverens tv fingrar till sin kavaljer.

I detta gonblick -- klockan var vl bortemot elva -- hrde den tysta
Edme tvrt igenom musiken och sorlet i salen, bullret av hstarna, som
eskorterade Frste Konsulns vagn. Hon sg Junot gra tecken till sin
svger. Efter ett par minuter slogos dbattangerna upp p vid gavel,
allas blickar vndes dit: Frste Konsuln kom in mellan general Junot och
Albert de Permon.

Mademoiselle de La Feuillade blev sittande i stolen i samma stllning
som frr, trots det hon sg, att de flesta av damerna reste sig. Det
blev nstan svart fr hennes gon, och omedvetet tryckte hon handen mot
hjrtat. Hon visste ju, att han skulle komma -- hela aftonen hade hon
icke tnkt p annat -- men nd, nu, nr hon _sg_ honom...

Han gick raskt genom rummet fram till Madame Permon, som kom honom till
mtes.

-- Kra signora Panoria -- han tog bgge hennes hnder och frde dem
till sina lppar med denna verstrmmande, litet skta, italienska
vnlighet, han ibland _ville_ visa. --Ni ser, jag kom trots allt!

-- Ingen kan vara s vlkommen, general...

-- Och nu har jag dock kommit fr sent fr att se Laurette dansa! Man
har sagt mig, Madame, att er dotter dansar som Mademoiselle Chameroi.
Min Gud, vad tiden gr! Jag tycker det var som i gr jag bar henne p
mina armar.

-- Det r lnge sedan, general -- Madame Permon smlog. --Ni har under
mellantiden tecknat om Europas karta.

Bonaparte hrde henne icke, han sg sig ivrigt omkring i rummet. Dr
satt Josphine p sin hedersplats vid kaminen, indolent, smleende under
sina rosengirlander, draperad i en guldbroderad indisk silkesschal. Han
nickade frstrtt, och hans blick flg vidare -- liksom skande.
Pltsligt klarnade hans ansikte upp -- han smlog, detta ljusa, mma
leende, som blott han gde, och snkte gonen.

Han avbrt litet tvrt samtalet med vrdinnan och tog general Junots
arm.

-- Lt oss titta litet p marknaden! viskade han glttigt. Vita halsar,
juveler och musliner...

Han drog honom med sig genom salen bortt det hrn, dr Mademoiselle de
La Feuillade satt.

Ett gonblick tnkte hon p att springa upp och blanda sig med det
vriga sllskapet -- det var s omjligt, tyckte hon, att tala med honom
hr, bland alla dessa frmmande mnniskor, efter det samtal, de sist
hade haft med varandra, efter det brev, hon hade skrivit i sommar och
icke ftt ngot svar p. Men hon blev sittande. Hennes knutna hand lg
orrlig under hjrtat, och hennes blick -- vidppen, tjusad, som en
fngen fgels -- hngde vid Bonapartes ansikte. Ingen gav akt p henne;
man var redan s van vid, att Frste Konsuln fngslade allas blickar,
nr han visade sig.

Han styrde lngsamt men bestmt kursen fram emot henne; allt emellant
stannade han och sade ett ord till ngon, som han knde. Nu var han helt
framme vid hennes stol.

-- Mademoiselle de La Feuillade -- han bjde sig fram emot henne, och
hon knde hans egendomliga, lysande blick helt in i sjlen. Ingen kunde
se hans ansikte, utom hon och general Junot, som nnu var vid hans sida.
--Mademoiselle -- det glder mig att trffa er igen.

Hans blick och ton gjorde fr henne de banala, intetsgande orden till
tusen de mmaste frskringar om lngtan och om lycka. Hennes ngest
svann sprlst bort i samma gonblick hon blott hrde hans rst; hon
smlog, hennes blick vidgade sig och vilade i hans.

Junot studsade. Han sg ett gonblick skarpt p dem bgge och drog
ovillkorligt med en omrklig, men energisk rrelse Bonaparte tillbaka.
Han knde sin gamle kamrat frn deras frsta ventyrliga ungdom i Paris,
frn hans scener med Josphine i Italien och nu sist frn flttget i
Egypten, frn affren med Madame Fours -- han visste, hur litet
sjlvbehrskning han hade, nr det gllde lskog.

-- Fr satan, tnkte han pltsligt, om han nu, som den gngen i Kairo,
mitt ibland dem allesammans...

-- General, sade han hastigt. Jag tycker, att jag ser Madame Bonaparte
gra tecken...

Frste Konsuln kastade huvudet tillbaka med en egendomlig, nervs
rrelse, som ingen utom han hade, och smlog ironiskt upp emot Junot: --
Det r bra, min gosse! G du bort och hr vad hon vill. Mademoiselle de
La Feuillade, som jag lnge lngtat att trffa, r nog s god att under
tiden bertta mig, vad hon vet av nytt frn Vende. Man har ltit mig
frst, att hon har viktiga frbindelser dr och kanske upplysningar att
ge mig.

Junot gick med en bugning. Han skakade p huvudet fr sig sjlv.

De omkringstende hade hrt general Bonapartes sista, hgt uttalade ord.
Kretsen vidgade sig strax omkring honom och Edme.

Han satte sig p en lg stol mitt fr hennes och vnde ryggen till
salen. Han stack sin vrja in mellan benen, satte armbgen mot knet --
utanp uniformen hade han behllit sin gr verrock p -- och stdde
huvudet i handen. Han sade icke ett ord, bara sg p henne.

Pltsligt vaknade kvinnans sociala sjlvbevarelsedrift hos Edme -- hon
frstod, att de _mste_ tala. Och med ett halvt barnsligt bedjande,
halvt konventionellt tvunget vrldsdamsleende bjde hon sig fram emot
honom, under det hon i sin frlgenhet mumlade ord, som varken han eller
hon sjlv fann ngon mening i. Men hon rrde tminstone lpparna, hon
_talade_.

Han satt bara och sg p henne -- hur uttrycket vxlade i detta ljuva,
unga ansikte, hur blodet kom och gick under det vita skinnet --
genomskinligt som spda rosenblad. Han hade smningom ryckt henne s
nra, att han nstan fysiskt kunde frnimma, hur vldsamt hennes hjrta
klappade under det tunna tyget.

-- Edme, mumlade han, och pltsligt knde hon hans varma, fasta hand p
sin bara arm. Isamma gonblick hade hon instinktmssigt skjutit stolen
tillbaka och hftigt rest sig upp.

Dansen slutade omkring dem. Frn den andra ndan av salen mtte hon
Louis de Chteauneufs blick.

-- General -- jag ber er, viskade hon hastigt. G, sg ingenting -- icke
_hr_! Man ser p oss.

Han reste sig upp. --Ni har rtt. Detta gr icke. Jag mste se er hemma
-- ensam.

-- Omjligt -- jag _kan_ inte. --Hon sg bedjande upp och snkte s
lngsamt gonen, rodnande fr hans blick.

-- N -- Chteauneuf kan jag tro! Honom skaffa vi vl ur vgen. Lova
blott -- han talade s lgt och otydligt, att hon mera knde n hrde
orden, att du _lyder_ mig.

Hon gjorde en obestmd, avvrjande rrelse, och med uppbjudande av all
sin kraft gick hon raskt ett par steg fram i rummet. Hon mrkte, att
ngon talade till henne, och hon svarade automatiskt; hon kunde sedan
omjligt pminna sig vad det var fr en mnniska och vad de hade sagt.

Senare p aftonen talade Frste Konsuln lnge med Monsieur de
Talleyrand. De vriga gsterna uppmrksammade han fga och for -- efter
sin vana -- tidigt hem.




X.

  Qui ne sait que la seule victoire contre l'amour, c'est la fuite!

    _Mot de Napolon._


Edme och Louis hade ej talat med varandra om aftonen efter balen. Hon
hade undgtt honom, ihans gon hade hon redan sett, vad han tnkte och
vad han fruktade. Nu vid middagstid dagen efter, d hon med sitt
tapisseri satt inne i Madame de Chteauneufs kabinett och, s gott hon
kunde, gjorde reda fr balen, trdde Louis pltsligt in. Han kom direkt
utifrn, det slog kyla frn hans klder. Hon vgade icke se upp, d han
strax gick rakt fram till henne.

-- Min mor, sade han med sin vanliga rst -- blott Edme kunde hra, hur
tvungen den lt -- vill du tillta mig att ett par gonblick tala allena
med min kusin. Jag har en stor nyhet att meddela henne.

Madame de Chteauneuf reste sig upp och vinkade p gamla Marie, som
alltid satt inne i rummet hos henne. Stdd mot pigans skuldra gick hon
lngsamt, haltande ut. Hon gjorde ingen invndning -- ocks hennes
modersra hade upptckt den egendomliga klangen i Louis' rst, och nr
hon sg upp p honom, blev hon frfrad ver den stela blekheten i hans
ansikte.

Louis gick sjlv bort och lste drren efter henne. Han gick ett par
slag ver golvet utan att tala -- Edme mrkte, att han kmpade fr att
behrska sig. Slutligen stannade han, satte sig vid bordet mittemot
henne och brjade trumma med fingrarna p skivan.

-- Vet du av, att jag av utrikesministeriet blir skickad till London --
fr att hjlpa Otto med min knnedom om engelska frhllanden! -- Han
skrattade hgt och hnfullt och slog den knutna handen hrt mot bordet.
--Jag har order att lmna Paris nnu i dag -- Bonaparte har brttom!

Edme bjde sig djupt ned ver tapisseriet och letade automatiskt bland
silkesdockorna p bordet. Hon hade en frnimmelse, som kunde hon kvvas.

Han reste sig halvt upp och grep vldsamt hennes hnder tvrs ver
bordet. Med sin brnnande blick tvang han hennes att lyfta sig.

-- Vet du om det? -- nstan vste han henne in i ansiktet. --Var det
_det_ du talade med honom om i gr?

Hans otyglade raseri vckte Edmes vrede. Med en kraftig rrelse slet
hon sina hnder ur hans och reste sig upp frn sin plats.

-- G din vg, Louis! Du vet ju icke vad du sger.

-- , nu genomskdar jag allt -- alltsammans! -- Han sjnk ned med
hnderna fr gonen, frtvivlad. --Han har trngt sig in till dig --
vunnit dig, Gud vet genom vilka djvulskonster! Och nu -- nu r det
ingen, som str honom i vgen, utom jag. Var har jag d haft mina gon,
som intet har sett? Eller rttare: jag har icke _velat_ se det -- det
frekom mig s orimligt. Men i gr p balen!... Hade jag ej varit den
vrldsman, som man nu en gng kuvat och uppfostrat mig till -- jag hade
slagit honom i ansiktet, dr han satt och stirrade p dig med sina
glupska gon! -- Hans rst slog ver i ironi. --Man mste tillst, att
vad den karlen vill, det vill han -- och nu vill han _dig_. Bort, bort
med hennes beskyddare! General Bonaparte har redan en gng visat, att
han vet, hur det skall g till. Ah, hade jag blott gjort det -- det, som
jag i natt i vanvett tnkte p och med avsky frkastade! Jag skulle
trngt mig in till dig -- han gick helt nra intill henne och grep henne
hrt om armen, medan han viskade orden in i hennes ansikte -- jag skulle
ha tagit dig med vld, tvungit dig att tillhra mig. Och sedan -- jag
knner dig -- hade du aldrig vgat att visa ditt ansikte fr denne
frbannade man. Du r min brud, vi skulle ha pskyndat brllopet, rest
ur landet -- och nr _mitt_ barn fddes, skulle du lska mig. Varfr
gjorde jag det icke? -- Han sttte henne vldsamt ifrn sig och vnde
sig bort med handen fr gonen. --Jag visste icke d, att man blott gav
mig en natt att handla. Hade jag vetat, vad jag _nu_ vet -- jag skulle
ej betnkt mig! Man uppfostrar oss till gentlemn -- hans rst steg i
styrka -- till finknslig respekt fr andras heder, egendom och frihet
-- och s! Mitt fr vra gon kommer den dristige, den frcke och
samvetslse och frnrvar oss makten ver vrt eget land, kvinnorna,
ran. Och med rtta hnskrattar man t oss, Frankrikes gamla, stolta
adel, som tl allt detta, icke rr en hand fr att frsvara oss!

Edme stod stilla. Hon snkte icke huvudet, men hon hll gonen orrligt
nedslagna.

-- Men jag reser icke, hr du -- icke utan dig. Vad bryr jag mig om
karrir, om fdernesland, nr jag skall kpa det med denna exempellsa
skam! Skall jag, greve av Chteauneuf, som en hund krypa fr denne
korsikanare och frivilligt lmna honom min ra att trampa under
ftterna! Frsmdelsen r fr stor, fr uppenbar -- ingen man i
kristenheten kan tla den. De m gra, vad de vilja emot mig -- jag
stannar, och jag skall veta att beskydda min bruds heder, ifall -- hans
stmma var full av spotskt hn -- ifall hon nnu _har_ ngon!

Edme rtade p sig. Hon stod stilla, med hgrest huvud, hennes lppar
krkte sig stolt, och de stora gonen flammade i oterhllen vrede.

-- Bliv kvar, om du vill! Krossa din framtid, din mors frhoppningar,
det rr mig icke. Men _det_ skall du veta -- hon gick ett steg emot
honom, och i superbt vermod kastade hon huvudet tillbaka och lade de
bara, starka armarna i kors under brstet -- att varken du eller ngon
annan kan hlla mig borta frn honom. Stnger du in mig, kryper jag ut
genom ett rtthl.

-- S lngt har det allts gtt med dig! S talar allts Edme de La
Feuillade -- en Bonapartes frilla!

Hon mtte stolt hans gon utan att blinka. --Spar dina skymfande ord,
Louis -- jag r icke det du menar.

-- Men du _blir_ det -- idag, i natt, imorgon! ropade han utom sig.

Hennes lppar darrade svagt, men hon snkte icke blicken, nr hon
svarade:

-- Hans vilja r min.

Med ett tjut, som hos ett srat djur, fll Louis de Chteauneuf, med
huvudet i hnderna, ned mot bordskivan. Iraseri sprang han upp och
sparkade till stolen, s att den fll i golvet.

-- Jag befaller dig att flja mig, Mademoiselle min kusin. Kan du nnu
rddas, s _skall_ du rddas -- med eller mot din vilja.

-- Hr, vad jag nu sger, Louis. --Hon trdde fram till honom och lade
kraftigt, med myndighet, sin hand p hans skuldra. --Du talar icke med
ett barn. _Mot_ min vilja fr ingen mig bort. P ett eller annat stt --
och du har sjlv sagt, att jag r bde listig och ordd -- lter jag
general Bonaparte veta, vad du har i sinnet mot mig. Du r klok, du r
betnksam, Louis, och du vet, att du hr stter hela din framtid p
spel. Du kan inse, att stlld mot min vilja och mot honom och hans makt,
frmr du intet.

Han blev stende stilla, med snkt huvud. Hon hade rtt -- till och med
nu, s upprrd han var, kunde han inse det. Den generation, Louis
tillhrde, hade lrt att _tnka_ -- att resignera och att grma sig. Han
stod stilla -- pltsligt kastade han sig p kn framfr henne och grep
henne om bgge armarna.

-- Men om jag _ber_ dig, Edme -- om jag tigger dig i vr slkts, idin
fars, imin krleks namn... Ty jag lskar dig -- tusen gnger mer n han
lskar jag dig. Jag knner dig, din natur r min, du r fr mig den enda
av alla kvinnor -- min syster, min brud, min lskade. Frstr icke vr
framtid fr en nyck av tyrannen -- flj mig, spara dig sjlv fr skam
och nger.

Hon stod och sg ned p honom. Och p en gng fylldes hennes gon med
trar -- hon kom till att grta s hftigt, att han frskrckt sprang
upp och mste taga henne i sina armar, fr att hon ej skulle falla.

-- Edme, du vill? Sg, att du vill, viskade han frtvivlat, mt.

Hon kunde ej f fram ett ord fr snyftningar, men hon skakade p
huvudet, s hopplst bestmt, att han strax suckande slppte henne.

-- Tnk efter, Edme, sade han tungt, lamt, idet han halvt vnde sig
ifrn henne, uttrttad till sjl och kropp av den vldsamma spnning och
alla de sinnesrrelser, han oavbrutet levat i alltsedan frra aftonen.
Tnk efter nnu en gng -- livet r s lngt och trist.

Hon sg upp frn stolen, dr hon satt, och i det hon tog nsduken frn
de vta gonen, svarade hon med sina sklvande barnalppar:

-- Dden kan man alltid finna.

Han suckade, trtt av denna orkeslsa kamp mot en vilja, som han knde
vara starkare n hans. Ett gonblick stod han stilla -- liksom tvekande
-- s vnde han sig tvrt om och gick ut ur rummet.

Edme fick rtt: nr Louis riktigt hade tnkt sig fr, och han hade bde
klokhet, regirighet och skarpsinne, tog han sitt parti och reste p den
av regeringen faststllda tiden. Genom att stanna riskerade han allt;
hans stllning som tervnd emigrant var alltfr osker och farlig, den
inbjd till alla mjliga godtyckligheter frn regeringens sida; gav han
sig till att kmpa mot diktatorn, visste han, att marken skulle vika
under hans ftter. Dessutom hade han icke hjrta att krossa sin mors
frhoppningar -- att med ett slag frstra hela det arbete, hon med
ondligt tlamod och under ondliga faror hade gjort fr hans framtid
alla dessa r. Och han knde, att det fanns intet hopp -- Edme _ville_
icke rddas! Nr denna tanke trngde sig p honom, var han frestad att
hata henne fr de kval, hon beredde honom, att unna henne det de, som
han fruktade skulle drabba henne -- ibitter svartsjuka, vrede och trots
uppgav han henne.

Till sin moder sade han intet annat, n att han av regeringen i
diplomatiska angelgenheter ofrtvat var beordrad att resa till
England, och skulle begiva sig stad redan samma afton. Han kunde nu,
efter det hans frsta vldsamma uppbrusning hade lagt sig, icke infr en
annan f ver sina lppar de beskyllningar, som han fr ett par timmar
sedan s lidelsefullt slungat mot henne sjlv. Han bad blott modern i
allmnna och svvande ordalag att vaka ver Edme, och medan han sade
dessa ord, tog han fr frsta gngen med i berkning de stora materiella
svrigheter, som ndvndigt mste stlla sig i vgen fr Frste Konsuln,
och som Edme i sin oerfarenhet ej skulle kunna hjlpa honom att
undanrja. Men alla dessa tankar, allt detta grubbel, hans vanmktiga
raseri, hans bittra hat, hans trande ngest och mkliga hopp plgade
och snderslet honom till ingen nytta. Han _mste_ i alla fall resa.
S vida han ej fr andra gngen ville frlora fdernesland och socialt
fotfste -- och det _ville_ han icke, han visste alltfr vl, vad det
ville sga -- mste han resa, det fanns ej ngot alternativ.


Hela huset kom p benen i anledning av den pltsligt bestmda resan. Mor
och son intogo betryckta och bedrvade avskedsmiddagen allena. Edme
skyllde p trtthet och huvudvrk efter balen -- hon ville ej se honom
mer.

Men d hon p aftonen hrde resvagnen kra fram fr den stora trappan,
d hon hrde bullret av steg, som frn alla husets kanter skyndade mot
vestibulen, d hon till slut hrde Louis' egen klangfulla, befallande
rst -- d kunde hon ej stanna i sitt rum lngre. Ihast reste hon sig
upp frn bdden, dr hon vaken vilat, och utan att tnka p sitt
oordnade, frgrtna utseende, ppnade hon drren och ilade utfr
trapporna.

Louis de Chteauneuf ryckte till, nr han strax, verst p trappan, sg
hennes vita klnning; med en omedvetet spejande blick p tjnstfolket
vnde han sig raskt om. S gick han beslutsamt emot henne och mtte
henne p trappavsatsen.

Ljuset frn vestibulen fll blott svagt dit upp, och de voro s gott som
allena. Itjnarnas syn kysste han halvt knbjande den hand hon rckte
honom.

-- Louis, viskade hon med handen fr gonen, frlt mig, glm mig!

Han sg upp, och i det dunkla ljuset mttes deras gon. Aldrig glmde
Edme hans stolta, sorgsna blick.

-- _Kan_ jag vl frlta? Med skam tvingas jag att fly och lmna min ra
i sticket. Jag fraktar mig sjlv -- och dock, jag har intet val! Du har
ltit mig uppleva gonblick, som ro bittrare fr en man n dden. Sg,
att det r hopp, att du _sjlv_ vill kmpa -- och jag stannar nnu och
trotsar allt. Denna fega, vanrande flykt frn all kamp r vrre n
ngot annat.

Hon vnde sig bort och drog sin hand ur hans. --Dr _r_ intet hopp,
Louis, sade hon fast och stilla. Res med Gud.




XI.

  -- -- J'allais pouser une Franaise; j'aurais choisi
  un des premiers noms de la monarchie, c'tait mme l
  ma premire pense, ma vritable inclination----

    _Napolon_ ( S:te Hlne).

  L'amour doit tre un plaisir, non pas un tourment.

    _Mot de Napolon._


Dagen efter Louis' avresa -- det var den 22 Brumaire -- kom den unga
Madame Junot p visit. Hon blev helt frfrad, nr hon sg, hur elndig
och blek Edme sgut.

-- Min Gud, Madame, sade hon till Madame de Chteauneuf, dr kan man se,
vad krlek r! Monsieur Louis skulle allt vara frnjd, om han sge
henne.

Madame de Chteauneuf log tvunget, Edme vnde sig bort. Mer n allt
annat plgade det henne att mta Louis' moders forskande, bekymrade
blick. Laurette fick pltsligt en god id.

-- Jag har en bn, Madame -- hon bjde sig fram p sitt gracisa,
vinnande stt -- lt Edme f komma hem till mig ett par dagar och
hjlpa mig att arrangera en smula. Allting ser s obarmhrtigt _nytt_ ut
drhemma, Edme har s fin och sker smak. Jag skall nog uppmuntra
henne, tillade hon saktare.

-- Edme fr gra, som hon vill, sade fastern litet kyligt. S mycket
kunde hon frst, att det var ngot allvarligt i vgen mellan Edme och
Louis, och att det var Edmes skull.

-- Om faster tillter -- brjade Edme. Hon sg tacksamt p Laurette.
Bara att f komma drifrn var en lttnad.

Allt blev verenskommet, som de unga damerna nskade det. Valentine fick
genast order att packa in det ndvndigaste, och nr Madame Junot reste,
frde hon Edme med hem i sin vagn.

-- Blott till i vermorgon, faster, sade hon nstan glttigt, nr hon
till avsked bjde sig ned och kysste Madame de Chteauneuf p bgge
kinderna. Imorgon skickar jag Valentine att hra, hur det r med dig,
eller jag kommer kanske sjlv p en kort visit -- tnk att komma _hit_
p visit -- hon skrattade en smula tvunget. Och -- hon tvekade och
talade med lgre rst -- skulle du f ngot brev eller bud frn Louis,
s lt mig veta det.

-- Jag kan inte frst det, Marie, suckade den stackars Madame de
Chteauneuf, d de bda unga damerna voro utanfr drren. Hon tnker
dock p honom, och hon grter fr hans skull. Men det sger jag -- hon
nickade sorgset, men med en viss sjlvknsla -- Edme kunde ej trffa
mnga, som till den grad liberalt respekterade hennes hemligheter, som
jag gr.


Morgonen drp -- s tidigt, att man ntt och jmnt hunnit frukostera
hos Junots -- verraskades kommendanten ver Paris av ett besk av
Frste Konsuln.

Bonaparte var i utmrkt humr. Han talade med Junot om vinterflttget
mot sterrike, vartill allt var frberett och i ordning nu. Ibrjan av
Frimaire skulle, berknade han, fientligheterna kunna ppnas. Med sin
vrja tecknade han p golvet strategiska utkast av de fem hrarnas
stllning, och vilka operationer, han tnkte sig, att Moreau skulle gra
vid Isar.

-- Vore det jag sjlv, sade han, ginge jag annorlunda till vga, men
Moreau och Brune frst sig icke p snabbhet. De ro skra -- men satans
frsiktiga! Det har jag ocks baserat kampanjenp.

Han teg litet, s sade han med ett leende, som Junot icke begrep.
--Nej, ivinter har jag icke tid att vara med! -- Han reste sig upp och
tillade allvarligare:

-- Man riskerar, att intrigerna frn Prairial brja igen. Fr
gonblicket r det viktigare att hlla Tuilerierna n bde Ulm och
Mantua.

-- Apropos Tuilerierna! Jag har ett rende frn Madame Bonaparte till
din hustru. r hon uppstigen, den lilla Madame Loulou? Frmodligen --
han knep skrattande Junot i rat -- nr _du_ r det.

-- Min hustru r i sin salong -- hon har besk av en vninna,
Mademoiselle de La Feuillade. Nr Junot nmnde Edmes namn, kunde han ej
lta bli att se rtt skarpt p Frste Konsuln.

Bonaparte frndrade icke en min. Han hade icke lust att ha ngra
frtrogna i sina intimaste affrer, och trots det han visste, att Junot
-- som knde honom s vl -- av hans uppfrande p balen hade dragit
vissa slutsatser, och att han, fr vrigt, i_allt_ fullstndigt kunde
lita p denne ungdomsvn, fll det honom dock icke in att inviga honom i
denna sak. Han sade lugnt:

-- S mycket bttre! Mademoiselle de La Feuillade r en dam, som jag
_alltid_ har lust att trffa -- hon r frtjusande! Jag tror ocks, att
hon kan vara mig nyttig. Hon har sttt i berring med de flesta Vender
och kan, utan att ens sjlv ana det, ge mig viktiga upplysningar. Fouch
tror ju jmt -- men det r vl hans onda samvete, som slr honom -- att
faran skall komma frn _den_ kanten.

Edme hade behvt hela sin sjlvbehrskning fr att ltsa som ingenting,
nr hon hrde, att Frste Konsuln var inne hos general Junot. Laurette,
som ocks var en smula feberaktig i anledning av detta den store mannens
frsta, ofrmodade besk i hennes hem, gav emellertid fga akt p henne.
Hon vntade vart gonblick, att han skulle komma in och hlsa p henne,
men d tiden gick och han inte kom, blev hon misslynt.

-- Jag tror, jag gr min vg, eftersom han inte behagar uppmrksamma mig
en smula. Kan du tnka dig ngot s oartigt? Han, som knt mig, sedan
jag var s hg som s -- hon visade med handen -- och umgtts dagligen
drhemma!

Edme trodde icke, att general Bonaparte kunde vara underrttad om, att
hon var p besk hos Junots, och hon ville helst undg att trffa honom
tillsammans med dessa frmmande mnniskor. Hon svarade drfr strax sin
vninna:

-- Ja, g du bara, Laurette. Han har visst icke tid att gra visiter hos
damer. Det r naturligtvis blott fr att tala om armen, som han har
kommit till din man -- emellant behver han ju nd en munfull frisk
luft! Jag gr in i ditt kabinett s lnge, min vn -- du tillter nog?
Jag r s frfrligt trtt och befinner mig icke riktigt vl.

Edme gick med ett smleende och en smekning till vninnan. Madame Junot
blev sittande i salongen. Hon ville d tminstone vnta ut honom.

Hon behvde icke vnta lnge; strax drp kom han in tillsammans med
Junot. Idet han trdde in, sg han sig ivrigt, liksom skande, om i
rummet. Junot, som mrkte hans rrelse, frgade, medan gsten hlsade p
vrdinnan:

-- Var har du gjort av Mademoiselle de La Feuillade, min vn? General
Bonaparte nskade tala med henne.

-- S skall jag strax kalla p henne. Hon bad nyss om lov att g in i
mitt kabinett och vila sig en smula. Hon r icke riktigt rask sedan
balen, den sta Edme. Hon gick mot kabinettsdrren, Bonaparte sprang
upp.

-- Nej, nej, Madame -- str henne d inte! Lt _mig_ g in -- jag har
blott ett par ord att sga henne. Ni tillter vl?

Raskt, utan att hra p vidare invndningar, gick han in i kabinettet
och drog -- liksom av tanklshet -- drren igen efter sig. Junot och
hans hustru sgo p varandra.

-- Du skall inte taga det s noga med Bonaparte, sade Junot lgt, litet
frlgen. Nu har han lust att tala med Mademoiselle de La Feuillade --
Herregud! Och i flt ha vi andra manr n dem ni lr i din mors salong.
Du skall fr resten icke sga ngot om detta, Laurette -- tillade han
litet efter -- han skulle icke tycka om det.

-- Gud vet, vad han mnar sga henne! undrade Madame Junot litet
ironiskt.

-- Ja, Gud vet! svarade Junot oskyldigt, med gonen mot taket.

Mitt i det klara, kyliga vintersolskenet, som i en bred, sned strimma
strk in genom fnstrets sm, blyinfattade rutor, med bakgrund av en
gammal, starkt frgylld gobelintapet, satt Edme p den spensliga, efter
antiken imiterade ljbnken. Hon bar en enkel, grbrun sidendrkt, ppen
i halsen och nstan utan rmar, vilken under brstet sammanhlls av ett
smalt gyllene blte och drunder i mjuka veck fll ttt t hfterna. P
grund av huvudvrken hade hon, strax hon kom in i rummet, helt lst upp
sitt rika, tunga hr, som nu oordnat bljande fll ned ver skuldrorna
och ryggen. D hon hrde Bonapartes steg utanfr drren -- hon _knde_
dem -- reste hon sig hastigt upp frn sin vilande stllning; och med ena
handen stdd mot bnkens ste, den andra upplyft fr att fra undan
hret -- huvudet framtbjt mot den litet uppskjutna skuldran -- satt
hon vntande, lyssnande. Han skt varsamt, men bestmt upp drren och
trddein.

Hon gjorde ingen rrelse. Hennes huvud snkte sig kanske blott en smula
djupare, och fingrarna klmde om soffans kant. Den bleka, fina profilen
med det i solskenet bronsglnsande hret, tecknade sig skarpt belyst mot
dess bakgrund av gammalt guld. Hon liknade ett helgonportrtt p ett
kyrkfnster, nr solen skiner.

Bonaparte gick lngsamt fram emot henne. Mer n ngot annat lskade han
hennes fria, furstliga sknhet, som tillfllet nu p ett s delt stt
stllde i relief. Betagen bjde han sitt ena kn mot golvet och frde
den hand, hon nyss ltit sjunka, till sina lppar.

-- Edme, sade han lgt, med lidelsefullt allvar, aldrig har jag s
lnge friat till ngon kvinna. Imnader har jag nu suckat fr dig som
en page fr en drottning -- det r en roll, som jag aldrig hade
tilltrott mig sjlv, och som blott illa passar mig. Nu _skall_ du hra
mig.

Hon sg upp. Det var en varm, fuktig glans i hennes gon, och de vackra
lpparna sklvde som ett barns, frdigt till grt. Med en frtjusande
rrelse, blyg och m, bjde hon sig ned ver honom och lade lngsamt,
smekande, ett finger ver hans lppar.

Deras gon mttes -- leende, vltaliga. Han reste sig hastigt upp och
satte sig p ljbnken vid hennes sida.

-- Edme, viskade han hastigt och lgt, idet han grep bgge hennes
hnder. Detta r ju blott att spilla tid! Tiden r s kort -- imorgon
kan kriget begynna p nytt, jag kan bli tvungen att lmna Frankrike. Du
vet, att jag lskar dig, och jag vet, att du lskar mig. Du r stolt nog
att icke en gng frska att neka. Jag vet ocks, att andra mn kunna
bjuda dig en bttre och rofullare stllning, n jag fr gonblicket r
i stnd till -- bunden som jag nu r till hnder och ftter. --Det flg
en skugga ver hans ansikte och han snkte huvudet djupare ver hennes
hnder. --Men hav blott tlamod, lt mig blott f det vrsta arbetet
frn halsen, och lt min stllning f tid att bli en smula mindre farlig
och utsatt n nu -- det _mste_ den, frstr du, innan jag utan fara
trs sysselstta mig med mina egna husliga frhllanden -- och jag lovar
dig, att ingen kvinna i vrlden skall bli s hedrad, s rad som du.
Vgar du? Du mste besluta dig _nu_ -- blint anfrtro mig din framtid,
jag svarar fr den med min ra och med mitt liv. Tvekar du, trs du inte
_nu_ -- ja, s mste vi g var t sitt hll fr bestndigt! Denna
halvhet r min natur alltfr vidrig. Iflera mnader har jag med ord och
handling friat till dig, Edme -- nu eller aldrig mste du ge mig min
ln.

Edme sg upp -- hennes gon voro nstan svarta, gtfulla i deras djupa,
blida allvar.

-- Och det r er mening, att om jag i detta gonblick sger g, s
skall ni g och icke lska mig mera?

-- Du skall icke sga g, och jag skall heller icke g, om du n sger
det tusen gnger, brast han ut. Edme -- vad tjnar detta till? Du vet,
att om det hade varit mig mjligt, s hade jag fr lnge sedan uppgivit
dig -- den gngen du icke skrev till mig efter Marengo, och den gngen
du flydde fr mig, d jag kom till Paris. Men -- jag _kan_ icke undvara
dig! Vad tjnar det till att tala till dig s, som jag nyss har talat?
Nr en man s hftigt och bestmt trr en kvinna frn frsta gonblick
han ser henne, som jag dig, s... Du _mste_ lska mig, du kan icke
annat, och jag _mste_ vinna dig.

Hon reste sig upp och lade bgge hnderna p hans skuldror -- nr hon
stod s, var hon nstan lika lng som han, och hennes gon blickade rakt
in i hans. --Tag mig, viskade hon med lg, men tydlig stmma. Du skall
veta: jag har ingen vilja, som icke r din, ingen nskan, som icke gr
till dig. Jag...

Han tryckte henne s hftigt intill sig, att ordet kvvdes p hennes
lppar.

-- En drottning r du, viskade han hnfrd -- s kallade jag dig i min
sjl frsta gngen jag sg dig. Ingen kvinna r som du! Utan lttsinne
och utan nger, ger du i sjlvmedveten stolthet bort din gudomliga gva.
--Han tog hennes huvud mellan sina hnder och sg henne eldigt,
sjlaglad in i gonen. --, Edme, vad jag nu skall lska dig! Du r
min ungdom, som jag tyckte livet hade bedragit mig p, och nu har den
kommit, just som jag nskade den -- nu, d min hjrna r full av planer,
mina hnder fulla av arbete, nu, d jag ser min stjrna stiga, och banan
ntligen brjar rjas en smula framfr mig.

-- Men som jag har intrigerat och spionerat fr att trffa dig hr i
dag! Junot anar ngot. Nu gr han nog som p nlar drute, och jag r
viss p, att han finner p de vrsta rvarehistorier fr att
tillfredsstlla sin lilla nyfikna hustru -- som fr resten skall ha tack
fr sin id att skaffa dig hit! Hdanefter mste vi vara tv om att
intrigera, s gr det lttare! , varfr kan jag icke nu taga dig p
mina armar som du gr och str, stta dig p min hst och rida med dig
in p Tuileriernas grd, och sga till fransmnnen: Dr r er
skyddsgudinna, segerns madonna, er herres brud.

De hrde ett diskret buller vid drren. Edme drog sig hastigt ur hans
armar och gick fram till fnstret. --Vad r det? ropade Frste Konsuln
skarpt.

Junot kom in -- det var hgst motvilligt, p sin hustrus uttryckliga
nskan. Han sg ngot brydd ut och tittade oskert frn sidan p Edme,
som vnde ryggen till. Bonaparte sg strax, att han antog, att hon hade
avvisat honom; nstan gonblickligen tog han sina mtt och steg fr att
lta honom bliva i denna tro.

-- Mademoiselle de La Feuillade, sade han torrt, nekar hrdnackat till
all knnedom om chouanernas gmstllen, och vill icke p villkor --
trots Fouch -- hra talas om ngon sammansvrjning. (Han visste nog,
att Junot, som knde honom s vl och hade givit akt p dem bda p
balen, icke ett gonblick trodde, att de verkligen hade talat om
chouaner, men han sade detta, fr att ge Edme litet tid att hmta sig
och ngot att hlla sig till, nr Madame Junot korsfrhrde henne.) Det
kan naturligtvis icke falla mig in att misstro en s stolt och frnm
frken (_une si haute et puissante dame_), nr hon sjlv sger det.

De sista orden sade han i ironisk, missnjd ton. Edme spratt till och
vnde sig om -- hon mtte hans strlande, mma, skalkaktiga blick, och
frstod strax alltsammans.

Han hlsade flyktigt p Madame Junot, d han gick genom salongen. Han
sg p henne, hur hon riktigt frtrdes av orolig nyfikenhet, och njt
pojkaktigt drav -- glad och segerstolt, som han knde sig. --Er vackra
vninna, Madame, sade han med vl spelat missnje, r en hgst
karaktrsfast ung dam. Ni mste vertala henne att taga emot Madame
Bonapartes och Hortenses inbjudning till frukosten i morgon. Jag r
rdd, att hon r s ond p mig, att hon icke vill hra mig.

Junot var nu helt desorienterad. Han fljde Frste Konsuln ut, medan
Edme med bortvnt huvud tyst gick genom rummet.




XII.

  Il tait amoureux alors dans toute l'tendue du mot,
  dans toute la force de sa plus grande acception.

    _Marmont_ (de Napolon).


Det var dagen drp i Tuilerierna. Madame Bonaparte hade en av sina sm
bermda frukostar, dr -- efter Frste Konsulns uttryckliga nskan --
aldrig ngon herre fick tilltrde. Sllskapet var, innan man gick till
bords, samlat inne i den stora mottagningssalongen -- denna stela,
nymodigt mblerade salong, ijakaranda och gult siden, dr alla den
tidens unga damer med klappande hjrtan frsta gngen hade nigit fr
Frankrikes nye suvern.

Madame Bonaparte sjlv tronade mitt i den ena gula lngsoffan. Hon var i
vit drkt med guldbrder och -- artistiskt draperad ver vnstra
skuldran -- den oundvikliga purpurschalen. Hon sg redan icke mera bra
ut vid dagsljus, idag hade hon till p kpet psar under de vackra
gonen, och hyn var grdaskig. Ocks bemdade hon sig att s mycket som
mjligt vnda ryggen till fnstren, d hon p sitt vanliga indolenta,
men alltid lskvrda och intagande stt underhll sina unga gster. Allt
emellant lyfte hon den lilla elfenbenssolfjdern och gned drmed
tankfullt sin kind eller sina lppar. Hennes gon fingo d ett frstrtt
och liksom missnjt uttryck.

Mademoiselle de La Feuillade hade nyss kommit, tillsammans med Madame
Junot, som redan var hemmastadd i Tuilerierna, och de bgge stodo nu i
nrheten av kaminen och talade med Eugne de Beauharnais. Han var nnu
helt ung -- knappt tjugu r -- men manligt vacker, gracis, elegant,
sklmsk, galant mot damer. Isitt stt pminde han mera om det frra
hovets grand-seigneurer n om de nuvarande _incroyables_. Det pstods
ocks, att han mycket liknade sin far, vicomten.

Fr gonblicket sg han ut till att vara ver ronen frtjust bde i den
unga, kvicka Madame Junot, vilken, trots sina sjutton r, behandlade
honom som en grevinna Almaviva en Chrubin, och nnu mera i Mademoiselle
de La Feuillade. Hennes sttliga, frnma prinsessesknhet, idag en
smula skygg och kylig -- nstan fientlig -- imponerade synbart p honom.
Hennes otadliga, litet styva elegans och ngot frldrade _grandes
manires_ brto sig verkningsfullt mot de vriga damernas mera moderna
och fria vsen.

De togo sig fr resten prktigt ut, de bda, som de stodo dr -- Edme
de La Feuillade och Eugne de Beauharnais -- _han_ artigt bjd fram emot
henne med ett sklmskt, strlande leende, _hon_ smrt och hg, litet
avvisande tillbakalutad mot den monumentala kaminen av grn egyptisk
marmor, som s vackert framhvde hennes blonda hr och vita skuldror.

Frste Konsuln kom in och hlsade p sina gster -- vlvilligt, bryskt
jovialt, som det var hans vana, nr han var i riktigt gott humr. Det
drjde en stund, innan han upptckte gruppen vid kaminen -- pltsligt
skiftade han frg och reste sig upp. --Vad hr r varmt, sade han
otligt, omotiverat.

Edme talade muntert med Monsieur de Beauharnais -- kanske litet
forcerat, men icke i gonen fallande; hon hade redan nu frvrvat
betydlig vrldsvana, och ndvndigheten hade lrt henne
sjlvbehrskning. Denna stora, frtvivlade och vgsamma krlek hade p
kort tid mognat henne till en erfaren och rdsnar kvinna.

Bonaparte stod och sg p dem; han rynkade gonbrynen och skt
underlppen ut. Edme ltsade, som om hon icke mrkte honom. Hennes
leende profil, det litet tillbakakastade huvudet p den fina, lnga
halsen avtecknade sig beundransvrt mot den mrka marmorn. Rodnaden p
hennes kind blev en smula djupare under hans blick, annars mrktes
intet.

-- Frbannad ras, tnkte han halvt missnjd, halvt beundrande. --Hon
har redan en hovdams sjlvbehrskning. Det ligger i blodet.

Han fick pltsligt en rasande lust att sga henne ngot hrt,
obehagligt, och gick fram emot henne med ett ironiskt leende. Idetta
gonblick vnde hon en smula p huvudet och sg frstulet p honom frn
sidan. Det var i denna blick en sdan m, vermodig skalkaktighet,
en sdan sprittande, strlande gldje, att den fullstndigt avvpnade
honom.

-- Madame Loulou -- han talade till Madame Junot, men hans blick smekte
hnryckt, leende Edme -- vad tror ni vl er man skulle sga, om han nu
sge er st dr och frvrida huvudet p pojken? -- Han knep Eugne i
rat -- kanske litet hrt och inte fullt s vnligt, som det sgut.

-- Frebr inte _mig_, general! Monsieur Eugne, ni mste verkligen
frsvara mig. Som om icke jag blott stod hr och agerade frklde fr er
och Mademoiselle de La Feuillade.

-- Det r allts _ni_, Mademoiselle, som... Han vnde sig om och sg p
henne.

-- Monsieur de Beauharnais gr sin kur! Hon bjde gracist, mockant
tackande, sitt huvud. --General -- han frlorar sin tid!

-- Min stackars Eugne! -- Frste Konsuln skrattade. Han tog sans faon
Edmes arm och lade under sin, Madame Junot gick efter med Eugne.
--Och nd kan det icke nekas, att han r en vacker gosse.

-- _Ni_ r vackrare, general! -- Det r omjligt att terge den sklmska
innerlighet, den ppna, smickrande beundran hon lade i sin stmma. Och
med krlekens ljuva, tanklsa dristighet tryckte hon ett gonblick hans
arm intill sitt runda, unga brst. Han kunde knna hjrtat klappa under
det ltta tyget.

-- Edme, mumlade han, hr du -- du _skall_... --Hans stmma kvvdes i
den blja av vldsam lidelse, som steg i honom.

Hon var blott obetydligt mindre n han. Ett gonblick lutade hon
blixtsnabbt sitt huvud intill hans -- hennes hr och kind rrde vid hans
ansikte. Hon svarade intet.

Madame Bonaparte var mycket vnlig mot Edme. Hon ville ha henne bredvid
sig vid bordet och talade nstan oavbrutet med henne om Caulaincourts
och Rastignacs och andra gemensamma bekanta frn Faubourg St. Germain.
En gng frde hon samtalet ver p Louis de Chteauneuf, och lt med
leende diskretion frst, att hon visste, att han var bestmd till
hennes brudgum. Edme svarade p allt, smleende, sker, fullstndigt
oberrd. Hennes unga, berusande, vntansfulla lycka bar henne ver alla
annars mjligen pinsamma intryck och gjorde henne helt och hllet
osrbar.

Frste Konsuln satt emellan de tv unga, nygifta fruarna -- Madame Junot
och Madame Lannes. Han skmtade muntert med dem, ofta en smula
nrgnget, och fick dem ett par gnger till att rodna. Han var i ett
briljant humr, och den hans fasta, lysande blick och ljusa, strlande
leende fr gonblicket trffade, knde sig som genom ett trolleri strax
frsatt i samma lyckliga, vermodiga stmning.

Efter frukosten hade Madame Bonaparte stllt om mystifikationer fr
att roa sina unga gster, och ehuru Frste Konsuln, vad alla visste,
iregeln avskydde detta moderna nje, stannade han likvl kvar. Till
slut kom dr en bekant spkvinna, fr effektens skull frkldd till
zigenerska. Hon spdde flera av damerna och utbad sig drp
vrdnadsfullt att f se Frste Konsulns hand. Efter att frst ha nekat,
gav han p allas bner med sig.

-- Men jag har hrt sgas i Orienten, att nr man lter sp sig, skall
man ska komma till att stdja handen mot en kvinnas hjrta, s vnder
det sig till det goda.

-- Det har jag ocks hrt, infll Eugne de Beauharnais. Frmodligen
skall det symboliskt antyda, att en kvinnas krlek gr mannen s stark,
att han stdd p den kan besegra sitt de.

Medan Eugne talade, hade Frste Konsuln vnt sig om, och hans blick
flg forskande ver damernas lysande grupp.

-- Mademoiselle de La Feuillade, sade han pltsligt, med en ton, som
skulle vara skmtande. Ni, som nnu r fri och utan en svartsjuk kta
man -- vill ni lna mig ert lilla hjrta?

Edme rodnade djupt -- hon vgade icke lyfta gonen frn golvet. Men
stilla, behagfullt, med hgburet huvud, trdde hon fram ur gruppen och
stllde sig vid Frste Konsulns sida. Med bgge hnder tog hon den hand,
han rckte henne, och lade den mot sitt hjrta. Det slog stormmarsch;
Bonaparte smlog under de snkta gonlocken och rckte zigenerskan sin
andra hand.

-- N, Madame, se s, om ni kan lsa mitt de. Det har fr resten nnu
aldrig varit starkare n min vilja, tillade han vermodigt, med en blick
p Edme.

Josphine hade blivit mycket blek. Hon smlog tvunget, med ttt
sammanpressade lppar och flktade sig med solfjdern. Hortense stdde
sig mot moderns stol med ena armen om hennes hals. Men Eugne stod p
andra sidan om Frste Konsuln och fljde intresserad spdomen.

-- Politiska frutsgelser undanber jag mig, avbrt Bonaparte hastigt
sibyllan, d hon sg upp och skulle till att tala. Hon bjde sig ned
igen.

-- Jag ser en lng livslinje, lycka, ra, krlek...

Han ryckte hastigt handen till sig. --Tack! Nu vet jag allt, vad jag
vill veta. Det r bra, och det r nog.

Han vnde sig till Mademoiselle de La Feuillade, som hade slppt hans
hand.

-- Tillt mig att tacka er, Mademoiselle. Ert unga, oskyldiga hjrtas
slag har utan tvivel drpt det onda i mitt de. Nu kan jag ju ha lov att
se en strlande framtid i mte -- inte sant?

Edme smlog under hans menande blick och drog sig tillbaka med en ltt
reverens. --Jag antar, herr general, parerade hon skickligt, att ni
sjlv avgjorde, vilken framtid ni kunde ha rtt att se till mtes, redan
fr ett r sedan -- den 18 Brumaire.

-- Bravo, Mademoiselle de La Feuillade! ropade Eugne de Beauharnais och
klappade skrattande i hnderna. --Mannens kraft spr hans de.

Frste Konsuln vnde sig om och sg ett gonblick skarpt p sin styvson.
--Jag har aldrig sett dig s djupsinnig frr, lille Eugne. Det ser ut,
som om Mademoiselle de La Feuillades esprit hade frmga att smitta.

Frste Konsuln vnde sig om p klacken och gick ut ur rummet.

En stund drefter, d damerna toga avsked och beredde sig att g, kom
Bonaparte igen fr ett par gonblick. Han skmtade muntert och tryckte
deras hnder till farvl. D Mademoiselle de La Feuillade kom i vagnen,
mrkte Madame Junot, hur blek och anstrngd hon sg ut. Hon skrattade:

-- , min vn -- du r icke van vid stora vrlden nnu! Hon rtade p
sig med en sjuttonrig vrldsdams hela verlgsenhet. --Att en
_frukost_ s kan taga p dig!

Edme svarade icke. Hon knt krampaktigt handen om den smala pappersbit,
hon bar instucken i sin handske. Med Frste Konsulns hastiga, nstan
olsliga handskrift stod dr: Jag kommer i afton klockan elva. Var
beredd! Intet kan hindra mig.


Inne i sitt sovrum, lngst borta p gaveln av det gamla huset i Rue de
Bac, satt Edme de La Feuillade. Det var ett stort, gammaldags gemak med
prktiga takmlningar av Boucher frestllande Aurora p sin gyllene
char, omfladdrad av amoriner. Aurora liknade starkt hertiginnan av
Chteauroux. Mblerna -- de voro fr resten ej srdeles mnga tack vare
revolutionens plundringar och _agiotage_ -- voro i praktfull Louis
XV-stil med mycken frgyllning och verdrag i prlgrtt, starkt
glnsande siden. Vggarna, avdelade i flt, voro ocks prlgr, sparsamt
behngda med sm tavlor, mest sirliga herdestycken. Mellan fnstren var
en stor, oval spegel med bred, gyllene ram -- starkt snirklad: ovantill
pryddes den av ett par amoriner, som hllo en enorm, femuddig krona.
Vggen mittemot upptogs av en bred himmelssng, ocks starkt frgylld,
draperad med ljusbltt brokad.

Edme bar en slags hemmadrkt av gulaktigt, mjukt siden. Den fll lst
ver brstet som en tunika och sammanhlls blott ver skuldrorna med
stora kamer. P ftterna hade hon ett par sandalaktiga brodequin'er.
ver det vrdslst uppsatta hret hade hon kastat en gammal praktfull
_point d'Angleterre_, som hon fst under hakan --  la Pompadour -- s
att den helt skylde hennes nakna hals. Hon satt vid det stora, avlnga
bordet mitt i rummet och stdde armarna mot den mrka skivan av
florentinsk mosaik; ansiktet vilade i hnderna. Klockan fattades
ngra minuter i elva. Hon knde sig till mods nstan som en
medeltidsfrbryterska, vntande den hemliga rttens mn. Hon visste,
att han _skulle_ komma; hon visste, att hans vilja motstod intet,
varken ls eller riglar. Hon vntade honom, som Semele vntade Zeus --
hon hll sig fr gonen fr att icke blndas av gudens ddsbringande
syn.

Vad som fregick i det vriga huset, visste hon icke och brydde sig icke
heller drom. D hon strax efter middagen kommit hem frn Junots, hade
hon, efter att flyktigt ha hlsat p sin tant, strax gtt in i sina rum
och sedan icke lmnat dem. De hade fr denna afton avtalat att g i
Feydeauteatern tillsammans med Caseaux' fr att se Madame de St. Aubin i
ett nytt stycke, men d Madame de Chteauneuf skickade bud och bad henne
gra sig i ordning, lt hon svara, att hon var trtt sedan frukosten i
Tuilerierna och icke orkade mera. Ett gonblick hade hon i sin ngest
tnkt p att flja med -- men vad kunde det tjna till? Blott vcka hans
missnje, och det var hon i sitt innersta hjrta tusen gnger mera rdd
fr n detta farliga, underbara obekanta, som hon visste skulle trda in
i hennes liv p samma gng som han -- ensam, stark -- trdde in ver
hennes trskel. Hon hrde sin fasters vagn rulla ver grden. Sedan dess
-- det var lnge sedan -- hade hon suttit, som hon satt nu, orrlig,
vntande.

Alla vaxljusen i den stora kronan ver hennes huvud voro tnda -- de
brnde stilla i rummets varma, rena luft. Pendylen p kamingesimsen
mellan de femarmade ljusstakarna slog elva -- lngsamt med spda, fint
silverklingande slag. Det gick en ltt sklvning genom henne, men hon
rrde sig icke.

Pltsligt gick drren upp bakom henne -- hon hrde den lsas igen,
frsiktigt, men brdskande. Drp ett par hastiga, bestmda steg ver
golvet, och hon knde sig bakifrn gripen om huvudet av ett par starka,
kalla hnder.

-- ntligen, viskade han.

Hon svarade intet, hon gjorde icke motstnd -- han var hennes herre.




XIII.

  L'Empereur disait que Duroc seul avait en son intimit
  et possd son entire conflance.

    Memorial de Ste Hlne.

  Chez lui _parler_ est le premier besoin...

    _L'abb de Pradt_ (sur Napolon).


Edme hade uppbjudit hela sitt skarpsinne fr att finna utvg att
obemrkt kunna trffa sin lskare. Bonaparte hade bett henne drom,
befallt henne att vara frsiktig. Han var alltid rdd fr, till och med
nr det blott gllde en vergende kapris och under det Direktoriets
lssluppenhet var i sitt hgsta flor, att ngon skulle f minsta aning
om hans intima affrer; nu d det var frga om den unga, hgborna
flicka, han lskade s uppriktigt och hftigt, och som han p fullt
allvar ville binda vid sin framtid, var han dubbelt noga. Att oftare
trffas i Rue du Bac kunde det ej vara tal om -- det var ett himlens
under, att det kunnat g s lyckligt _en_ gng. Nej, Edme mste komma
till honom, till Tuilerierna.

Genom en tillfllighet hade Edme upptckt, att i rummet nst intill
hennes sngkammare, som Valentine bebodde, fanns -- med ingng frn ett
gammalt vggfast skp -- en liten hemlig trappa, vilken drifrn gick
direkt ner i parken och mynnade ut i ett ttt buskage invid gaveln. Den
var av tr och frfrligt brant. Frmodligen hade den en gng blivit
tillbyggd fr att tjna i ungefr samma ndaml, vartill hon ville
begagna den. Efter revolutionen hade dess tillvaro fallit i glmska;
skert var tminstone, att Madame de Chteauneuf, som dessutom efter
sitt fall sllan eller aldrig mera kom en trappa upp, icke knde till
den. Utom en gammal hushllerska, som varit Louis' amma, och som
terrorismen nstan skrmt frn vettet, voro Edme och Valentine de enda,
som nu bebodde vningen ovanp, vilken allts till strsta delen stod
de. Madame de Chteauneuf fordrade -- isynnerhet nu -- mnga tjnare
omkring sig, och egoistisk som hon var, fann hon, att det strde henne
minst, att Edme bodde druppe.

Genom denna trappa, som naturligtvis var ytterst frfallen och full av
smuts och spindelvv, kunde allts Mademoiselle de La Feuillade
fullstndigt obemrkt komma ned i trdgrden, och under dessa mrka
ntter kunde icke heller ngon frn huset se henne, nr hon lngs med
plankverket smg sig fram till gatan, dr Frste Konsulns betrodde
kammartjnare, Constant, var natt mellan elva och tolv stod posterad i
ett slags gammalt, frfallet lusthus strax innanfr trdgrdsluckan,
vartill han vetat att frskaffa sig en nyckel. Han och Valentine voro de
enda, som det varit ndvndigt att inviga i frhllandet. ITuilerierna
visste nog Frste Konsulns nrmaste omgivning, att han nstan var natt,
frn brjan av Frimaire, mottog besk av en dam, s vl maskerad och
ttt besljad, att det icke var mjligt att frska ens en gissning p,
vem det kunde vara. Man antog p mf, att det var operasngerskan
Madame Branchue; general Bonaparte hade ofta haft dylika lsa
frbindelser och alltid dolt dem vl. Icke ens Duroc, som dock p visst
stt mste vara med i hemligheten, eftersom Edme alltid frdes in genom
den ingng, vilken frn terrassen frde in i hans vning i
rez-de-chaussen, omedelbart under Frste Konsulns, visste, _vem_ damen
var. nnu mindre var det ngon annan, till och med i deras allra
nrmaste umgnge, som i sina vildaste drmmar kunde ana, att den stolta
och tillbakadragna Edme de La Feuillade, dotter av en genomrojalistisk
och hgfrnm slkt, och som sedan sin frsta barndom varit bestmd till
Louis de Chteauneufs brud, var Bonapartes lskarinna. Hon umgicks i
Tuilerierna -- det var sant; hon var dr bde p de stora middagarna var
quintidi och p mindre, frtroliga frukostar och soarer, men det var
redan fallet med s mnga rojalister; och hela vrlden visste dessutom,
att familjen de Chteauneuf s gott som frklarat sig fr det nya
systemet och genom Talleyrand stod regeringen nra. Om hon ocks blev
inbjuden p Frste Konsulns srskilda befallning -- och det pstod man
-- s frefll icke heller det ngon s underligt: han brjade redan d
mrkbart favorisera Faubourg St. Germain p revolutionsfamiljernas
bekostnad, och det var blott naturligt, att han ville utmrka den
frnvarande diplomatens brud, d dennes mor, som bekant, ej i vinter
deltog i sllskapslivet. Han dolde icke sin beundran fr henne, men dels
delades den av s mnga, dels visste man, att han hade en italienares
heta och ofrstllda gldje ver sknheten, var han fann den -- och
Edme de La Feuillade begynte vid denna tid mera n ngonsin frr gra
sig bemrkt fr sin stora och sllsynta sknhet.

Det frekom sledes aldrig ngon srdeles pfallande, att han, nr hon i
sin ljusgrna drkt -- som Madame Rcamier hade lancerat den vita
frgen, hade Edme hrdnackat adopterat den grna -- med sin egendomligt
fria, kungliga hllning, lngsamt trdde in i Madame Bonapartes salong,
att han d vanligen avbrt sitt samtal fr att med blicken flja alla
hennes rrelser.

-- Marie-Antoinette, sade han en gng entusiastiskt till Talleyrand, som
han fr gonblicket talade med, sg ej mera drottninglik ut, nr hon i
Versailles, ispetsen fr sitt hov, trdde in i Spegelsalen fr att
mottaga kejsaren, sin broder.

Talleyrand mnstrade henne, dr hon hlsande skred fram under
ljuskronorna. --Hon blir en ambassadris, som man kan lta underhandla
med kungar, svarade han.

Frste Konsuln ppnade munnen liksom fr att sga ngot. S smlog han
och vnde sig tvrt om utan att svara.


Det var en snig, kall natt mellan den 2 och 3 Nivse (r IX). Edme
hade, ledsagad av Constant, lyckligt smugit sig in genom gallerporten
vid _Pont National_, och frn terrassen in i Durocs vning, varifrn en
vindeltrappa frde direkt upp i kammartjnarens rum vid sidan av
Bonapartes sngkammare. Frste Konsuln bebodde den del av slottet, som,
byggt av Catharina av Medici och Henri IV, lg emellan _Pavillon de
l'Horloge_ och Florapaviljongen; under konungadmet kallades den Hans
Majestts vintervning och bestod -- utom av kammartjnarens redan
nmnda rum -- av en sngkammare (den samma kungarna av huset Bourbon
begagnat) och ett bibliotek, varifrn frde en drr till Kungens stora
kabinett. Slunda stodo hans privatrum i direkt frbindelse med den
egentliga statvningen, vilken, frn den mktiga _Salle des
Cent-Suisses_ iur-paviljongen, genom flera salonger strckte sig nda
till och med Dianagalleriet, som grnsade upp till Florapaviljongen, och
vilka alla -- imotsats till den enskilda vningen -- hade fnster t
grden.

I Constants kammare kastade hon sin vta kappa och slja och gick
drefter hastigt -- utan tvekan -- allena in i Frste Konsulns
sngkammare. Hr behvde hon aldrig frukta att bli verraskad, ty efter
klockan elva om aftonen tordes aldrig ngon utan srskild kallelse stta
sin fot dr. Den stod efter denna tid till Mademoiselle de La Feuillades
disposition; det kunde nmligen hnda, att hon timvis, d han var
upptagen av arbete, kunde f vnta p honom.

Ljusen voro tnda som vanligt, och eld brann i kaminen. Bonaparte steg
ofta upp mitt i natten, och han fordrade, att rummet alltid skulle vara
varmt. Edme gick fram och rrde bland vedtrden, under det hon p samma
gng lyssnade efter, om han kunde vara i biblioteket, vilket han anvnde
till arbetsrum. D hon emellertid icke kunde frnimma ngot ljud, vgade
hon frsiktigt glnta p drren. _Dr_ var ingen -- men inifrn Kungens
stora kabinett, dr hon visste, att man brukade hlla ministerrd,
hrdes dremot rster i ivrigt samtal. Hon stod stilla ett gonblick --
suckade, och gick fram till en spegel fr att rtta p sin kldsel. Hon
hade tit middag i htel de Prigord och hade, nr hon kom hem drifrn
och skilts frn sin tant, blott gtt rakt igenom sina rum och nedfr den
hemliga trappan, utan att ge sig tid att frndra det minsta vid sin
drkt, utan att ens taga ytterkngor p. Ocks bar hon nu en toalett,
som minst av allt gnade sig fr promenader en vinterafton -- en robe av
Valenciennesspetsar ovanp en ljusgrn underklnning, och ver pannan
ett diadem av smaragder och prlor.

Hon drog klnningen upp framtill och sg ned p sina skor, de voro
genomvta och flckiga. nnu hrdes stmmorna lika ivriga drinne -- det
kunde vara lnge! Hon brjade g fram och tillbaka p golvet -- stampade
en smula fr att hlla vrme i sina stackars vta, frfrusna ftter.
Till slut kunde hon ej uthrda lngre, klockan var ej mer n tre kvart
p tolv, hon krp ihop i den stora stolen vid kaminen, tog skor och
strumpor av och drog ftterna upp under sina kjolar. Medan hon satt s,
smg dagens trtthet sig ver henne, och lullad av det otydliga bullret
av rsterna, som stego och sjnko drinne, fll hon efter ett par
minuter i smn.

Hon sov redan s hrt, att hon icke mrkte det, d drren en liten stund
drefter ppnades, och Frste Konsuln tfljd av Duroc, hastigt komin.

I samma gonblick Bonaparte trdde ver trskeln, sg han henne. Han
vnde sig hastigt om, som fr att sl drren igen fr Duroc. Men det var
fr sent -- han hade redan bde sett och knt igen henne.

Som ett trtt barn, med handen under kinden, satt hon uppkrupen i stolen
-- den ena bara foten hngde nedanfr kjortelfllen. Isin ltta, fina
drkt med det uddiga, kronliknande diademet om pannan, nrmast belyst av
det rda eldskenet, liknade hon en sagornas prinsessa, som gtt vilse i
vinternatten och frirrat sig hit.

De bda mnnen stodo ett gonblick stilla framfr henne. S vnde
Bonaparte litet p huvudet och sg frn sidan p sin adjutant; hans
ansikte hade ett uttryck av p en gng tillfredsstlld, triumferande
stolthet och brydd, frlgen skygghet. Duroc frstod gonblickligen
alltsammans -- han bjde sig ned och tog sakta upp en av de sm
genomvta silkesskorna.

-- Den stackars lilla prinsessan, sade han nstan mt, med en ton, vari
icke sprades en skymt av ringaktning eller lje. Hon har slitit bra ont
fr att komma till sin vn!

Frste Konsulns gon blevo pltsligt fulla av trar, han omfamnade
Duroc.

-- G min vn, min _bste_ vn... Lt mig vcka henne, hon fr ej veta,
att du har sett henne. Det kunde skrmma min lilla stolta vninna.

Duroc tryckte hans hand och hjde blicken uppt. Han gick tystut.


Frste Konsuln sov sedan den 18 Brumaire sllan lngre n ett par, tre,
timmar om natten. Ljusen brnde alltid i hans kabinett liksom elden i
kaminen, och p ett litet bord blev om aftonen insatt en flaska vin,
frukt och en kall pastej.

Klockan var nu nra fyra p morgonen; en smula blek i skenet av de snart
nerbrnda ljusen, reste sig Mademoiselle de La Feuillade frn bordet,
dr hon ett gonblick tagit plats. Frste Konsuln rckte henne glaset
med Champagne.

-- Drick, min drottning! Du r ju s blek som kungens liljor, se nu om
kungens vin kan krya upp dig. Jag dricker det till ra fr dig och
Frankrike! Han gjorde en liten grimas, idet han tmde sitt glas. Det
smakar gott, men...

-- Du fredrar dock din Chambertin med vatten, skrattade Edme. Hon stod
redan framfr spegeln och frskte fsta sljan.

-- Ja, jag har inte ancien rgimes traditioner i den vgen. Men _du_!
Drick ut...Se, hur dina gon strla, hur du smler och rodnar redan i
den mrka, trista morgonen till en arbetsdag, som begynner. Frlt,
Madame, fr _dig_ r det ju en fest- och lskogsdag, som _slutar_!
,du r rhundradets kta barn, Edme, som ditt gyllne lsklingsvin r
rhundradets eget vin: Regentens, Louis XV:s och Marie-Antoinettes! Med
dig har hela det gamla Frankrike kommit till mig, idig frstr jag och
lskar det.

Hon gick bakom hans stol, dr han sjlvsvldigt satt tillbakalutad med
armen hngande ver stolsryggen, och lade ltt sin hand p hans skuldra.

-- Du talar om mrka, trista morgnar, om en arbetsdag, som begynner.
--Hon log sklmskt, glad under hans mma, drjande blick. --Och Frste
Konsuln brjar den med Champagne och komplimanger! Liknar det honom?

-- Fr mig ro alla dygnets timmar lika, som du nog vet. Jag har samma
humr, nr man vcker mig klockan tv p morgonen, som nr jag reser mig
frn en galamiddag klockan tta.

-- Allts, nr jag ser dig i afton p operan -- du lovar ju att komma?
s skall du vara i samma stmning somnu!

-- Nr jag ser _dig_, r jag glad. Du r gldjen sjlv... Nej, det lter
s djupsinnigt, s abstrakt, och du r allt annat n abstrakt. Men se
dig sjlv i spegeln, som du str dr! Vet du av, att det r tusen
stjrnors ljus i dina gon under sljan och all jordens vrme i din
knutna hand? Och under din vida kappa -- hon ppnade den hastigt, p
lek, som ett par stora vingar, och slog den lika hastigt om sig igen --
har du sknhet, lyx, drskap, lycka och hrlig vila t den, som lskar
dig.

-- Lt mig g, min vn. Gryningen begynner, dr kommer folk p bron...
Och -- det lt litet blygt, men ondligt mt: du behver visstro.

-- _Ro_! -- Han smlog. --Tror du jag vill ha ro? Det hoppas jag till
Gud, jag inte fr p mnga r nnu! Nej, stanna Edme... Det r ngot
jag ville sga dig... --Han smlog, klmde hennes hand, sg ned och
letade efter en frevndning att hlla henne kvar.

Hon visste, att nr han var i det lynnet, tyckte han om att prata, och
nr han en gng brjade, hll han icke s snart upp. Av allt i vrlden
var hon mest stolt ver, att han s grna talade med _henne_. Och han
talade med henne om allt: sitt arbete, sina planer, sina hgtflygande,
fantastiska drmmar; han lade icke band p sig, han tnkte hgt och
visade, att han njt av att se detta lilla, allvarliga ansikte, som i
sitt vxlande uttryck fljde vart hans ord, dessa strlande, skiftande
gon, som _hrde_. Omedelbart knde han, att var fiber i hennes sjl
sympatiserade med hans, att hon, under hans inflytande, sg med hans
gon och frstod med hans hjrna.

-- Har du d intet nytt att sga mig?... Ngot om dina vnner,
chouanerna, som Fouch s grna underhller mig med? Eller om ditt gamla
ideal, vi med Guds nde?

-- Har han skrivit igen? frgade hon hastigt.

-- Nej, gudskelov! Jag svarade honom d tydligt nog i somras. Nu gr
Fouch bara och vntar p, att _han_ skall svara _mig_!

Edme hade ter satt sig ned -- intresserad -- och lt honom knppa upp
kappan. Den fll tillbaka ver stolskarmen, och med sitt vita
silkesfoder bildade den en skimrande bakgrund till hennes ltta drkt.
Sljan slog hon sjlv frn pannan -- den hngde lst, som en spansk
mantilla, ver det ngot oordnade hret. Utan att lngre tnka p tiden,
som gick, slog hon sig nnu en gng tillro.

-- Den klenmodiga Josphine, tertog Frste Konsuln efter en stund, utan
vergng, liksom driven av en tankefrbindelse. Hon lever i ngest, att
jag skall stiga fr hgt, fr att kanske en gng falla lika djupt. Hon
tror -- det gick ett obeskrivligt leende ver Bonapartes ansikte, dr
han nu, igott humr, gick fram och tillbaka p golvet och snurrade
snusdosan mellan fingrarna -- hon tror och _nskar_ att jag skall
bekvma mig till att terkalla Bourbonerna! Det r icke lngesedan hon
nstan lg p kn fr mig fr att beveka mig. Kan du begripa -- han
stannade framfr Edme -- hur i all vrlden man kan finna p att fordra
ngot s onaturligt av mig -- ngot s _dumt_? Det nya Frankrike, det,
som jag redan nu, monumentalt och praktfullt, ser resa sig ur
revolutionens blod och spillror -- det r _mitt_ verk! Och s begr man,
att jag skall bygga och smycka mitt hus, fr att andra skola driva mig
drur och komma och bo dr i mitt stlle. Man inbillar sig, att jag kan
avspisas med en konnetabelvrja, ett hertigdme -- jag! Den mktigaste
underste! En underste r aldrig _nog_ mktig. Nej, rder man ver en
krona -- han frde ovillkorligt handen till sin tinning -- stter man
den p sitt eget huvud, och ve den, som rr drvid!... --Han gick ett
par slag fram och tillbaka med hnderna p ryggen och snkt huvud; hon
sg det stolta, intvnda leendet p hans lppar, och hennes hjrta
bvade nyo av frjd ver att vara hans intimaste frtrogna. --Min bana
r rtt vacker, jag medger det, men den r lngt ifrn fullbordad.
Emellertid, nu har jag d kommit s lngt som till Tuilerierna... Det
gller att stanna hr!

Han sg upp och mtte Edmes mma, stolta blick. Emot sin vana skrattade
han hgt:

-- N, Mademoiselle de La Feuillade -- kan du mrka ngra rojalistiska
frnimmelser, nr du nu ligger i Louis XIV:s sng? Drmmer du ngon gng
om ditt legitima ideal med gikt och sammetsstvlar?

Edme satt framtlutad med bgge armarna p bordet. Hon smlog, skakade
p huvudet och sg glad upp till honom.

-- Tala mer... Hur kan det vara, min vn, att du vrdigas tala med mig?
Du, tillade hon blygt, som nstan aldrig bryr dig om att tala med damer
-- inte ens med Madame de Stal.

-- Madame de Stal! -- Han smlog.

-- Ja... , du skulle blott riktigt veta, hur okunnig jag r! Du, som
jag vet hller s strngt p kunskaper. --Hon sg frgande upp, litet
ngsligt.

-- Hos _mn_. --Han bjde sig ned och kysste flyktigt hennes skuldra.
--Hos kvinnor -- Gud bevare oss vl!

Hon skakade otligt p huvudet utan att lta sig vertyga: -- Jag kan
ingenting, rakt ingenting, min uppfostran blev avbruten, innan jag var
tio r. Jag tror aldrig, att jag har lst ngon annan bok i sammanhang
n Tlmaque, och s en gammal dagbok frn Frondekriget, som jag fann
hemma p les Fougres, och som en av mina frfder hade skrivit...

-- Och _det_ intresserade dig?

--  -- hon drog djupt efter andan och slt till gonen, med handen mot
hjrtat. --Jag tyckte att mitt liv var vrdelst, fr det jag inte ftt
leva under den tiden! Som jag har avundats den stora Mademoiselle
utanfr Orlans och Anna de Longueville, som hade prinsen av Cond till
broder och en lskare som Monsieur de La Rochefoucauld! Nu avundas jag
ingen mera.

-- Inte ens Madame Bonaparte?

Edme rodnade och slog i sin vrede s hftigt ut med handen, att hon
sttte till glaset och vinet flt ver bordet. --Nej, sade hon stolt,
lika litet som det ett gonblick fll Madame de Longueville in att
avundas Markisinnan de La Rochefoucauld. Hon hade krlek, ventyr, faror
och ra, drtill ett delt och furstligt namn, s lnge hon levde. Och
d kan man, nr man sjlv vill.

-- Du r, som jag sger, en drottning, ropade han eldigt, hnfrd av
hennes flammande gon och stolta min. Jag har en gng hrt en historia
om en de La Feuillade, som fr sin frvgenhets skull en natt blev Anne
d'Autriches lskare och dagen drp mrdades av kardinalens och kungens
folk. Du har hans blod i drorna!  -- han talade nstan hrt -- ett
stort namn, det r dock en hrlig sak, ett prktigt ryggstd.

-- Som om ngot namn vore strre n ditt!

-- Det _blir_ kanske... kanske... Han stod och sg in i ljuset p bordet
med klara, sammandragna gon. S vnde han sig om och sade pltsligt
muntert:

-- Apropos namn! I kvll skall man se hela Faubourg St. Germain p
operan -- ikvll hller ingen sig borta! Sjlva Madame Royale, vore hon
hr, kunde nog icke motst att exponera en toalett i en loge i afton.

-- Du kommer ju _skert_? -- Hon hade rest sig upp, pltsligt ivrig att
komma bort.

-- Ja. Fastn Gud vet, hur jag skall f tid till det!

-- , var gng jag ser dig offentligt, med adjutanter och eskort, nr
jag ser folket appldera och resa sig p t och ropa: Leve Frste
Konsuln, s... , det r s berusande, jag kan inte sga dig, vad jag
knner!

-- Jag kan _se_ dig. Du rodnar, du slr ned gonen, du r rdd, att
ngon i din blick skall lsa din hemliga lycka...

-- Jag! , du knner mig icke. Nej, jag reser mig tvrtom upp, dr jag
sitter, jag smler och nickar till alla, och jag viskar fr mig sjlv:
Leve Frste Konsuln! Och som jag sger det, knpper jag i all
hemlighet mina hnder hrt ihop, och jag ber s innerligt, att Gud skall
taga alla dessa nskningar p allvar, att du skall _leva_...

Smleende, rrd, lyfte Bonaparte hennes huvud med sin ena hand och lade
den andra ver hennes strlande, pltsligt trfyllda gon.

-- Farvl, Edme. G nu. Om sexton timmar skall jag se dig igen. Sov
nda till middag, kld dig fin, roa dig, var glad, tala med mnga
mnniskor, tnk p mig.

Hon tog sakta bort hans hand, och leende sg hon honom in i hans leende
gon.

-- God natt... God morgon... , jag vet icke mer, vad som r dag eller
natt! Jag indelar icke mer min tid efter solen, jag indelar den efter,
nr jag ser _dig_...

-- Om sexton timmar, blir det d dag igen?...

Hon gick mot drren. Men med handen p lsvredet vnde hon sig om, bjde
sig ltt tillbaka, idet hon med ena handen lyfte sljan frn pannan,
och sg drjande p honom med sina mma gon.

-- Napolon! viskade hon tyst, nstan ohrbart. Det var s sllan hon
vgade uttala hans dopnamn, som ingen -- icke ens hans mor -- numera
kallade honom fr, men vars egendomliga klang, hon i djupet av sitt
hjrta tillbad.

I nsta gonblick var hon utanfr drren. Smleende satte Bonaparte sig
till skrivbordet och ppnade strax sin stora portflj.




XIV.

  ... Ah, Sire (a dit alors quelqu'un) la vertu
  et la puissance du gant tenaient  un seul cheveu arrach,
  et si le cheveu vital de la France devait tre Napolon!

    _Memorial de Ste Helne._


P aftonen den 3 Nivse r IX (den 24 december 1800) hade Konsulatets
societet, som blott ndtvunget och motvilligt rttade sig efter
Republikens institutioner och, s fort tillflle blott gavs, ostentativt
reagerade mot dess traditioner, mangrant infunnit sig p operan fr att
denna frsta julafton i det nya rhundradet hra Haydns Skapelsen, som
fr frsta gngen gavs i Paris. Lngs logekanterna sutto redan damerna,
vntande tillbakalutade i ftljerna, med juveldiademer p grekiska
frisyrer och cachemirsschalar artistiskt draperade ver halvnakna
byster. _Alla_ voro de dr -- Madame de Stal, Madame de Contades,
Madame Rcamier, Madame Tallien, Madame Hamelin -- de, som givit glans
t det gamla hovet, t Coblentz och t Direktoriet, och som nnu
frskte rivalisera med Frste Konsulns systrar och Konsulatets
uppstigande unga stjrnor. Madame Bacciocchi var dr med gyllene
lagerkrans om pannan och guldbroderad purpurschal, som pminde om en
romersk imperatorsmantel. Hon hll missnjd gonen riktade p
Paulette, som nu, tfljd av flera herrar -- dribland hennes
_cavaliere servante_ fr gonblicket, Auguste de Montaigu -- trdde in i
sin loge. Madame Leclerc var i rosenfrgad underklnning med verdrkt
av sllsynt _point d'Argentan_. Hon hade i hret en krans av stora,
skra rosor och inga andra smycken n prlor p armarna och om halsen.
Idenna enkla, flicklika drkt var hon frtjusande -- salens alla
lornjetter voro vnda mot henne, dr hon nu, smleende till hger och
vnster, lngsamt, gracist, sjnk ned p sin plats.

Madame de Chteauneuf kom sent, tfljd av sin nice och den gamle
markisen av Caulaincourt. De hlsade strax ver till Madame Permon och
Laurette Junot, som hade logen ver konsulernas. Mademoiselle de La
Feuillade, som efter deras mte om natten, skert vntade att tminstone
ett par gonblick trffa Frste Konsuln, var strlande i en ny drkt av
mattbltt silke, rikt broderad med guldblad och blommor i ljus rosa.
ver pannan satt ett uddigt diadem, prytt med safirer och vinlv i guld,
vilket, s nra som det blott gick an, till formen liknade en
hertigkrona; kring den yppiga, bara halsen och hgt upp p de vita,
fasta armarna slto sig fint, efter antiken arbetade guldsmycken. Mer n
ngonsin liknade hon en renaissancedrottning, d hon, isamma gonblick
orkestern intonerade ouvertyren, hgrest trdde fram till logekanten.

Man hade knappt spelat de trettio frsta takterna, frrn publiken
skrmdes upp vid ljudet av en stark knall -- nstan som av ett
kanonskott. Folk vnde sig om och reste sig upp frn sina platser; frn
parkett bredde sig ver hela salen upp emot logerna en stigande blja av
viskningar och utrop -- ingen hrde mera p Garat och Madame
Barbier-Walbonne, som frn scenen fortforo att sjunga det hgtidliga
oratoriet.

-- Men vad str p? viskade den alltid nervsa Madame de Chteauneuf.
Armand -- hon vnde sig till den unge Caulaincourt, som nyss kommit in
-- hr d efter, vad det kan vara.

Den unge mannen reste sig upp, och i det han bjde sig ned ver Edme,
som satt framfr honom, sade han lgt:

-- Detta pminner om den 18 Vendmiaire.

Edme knde, hur hennes hjrta pltsligt liksom stod stilla, och hon
blev kall och styv ver hela kroppen. Hon slt gonen och grep
krampaktigt fatt om logekanten.

I detta gonblick kom general Junot brdskande in i logen mitt emot, och
med hjd stmma ropade kommendanten av Paris ut ver salen:

-- Frste Konsuln har varit utsatt fr ett nytt terroristiskt attentat
p vgen hit i _Rue St. Nicaise_. Blott som genom ett underverk har han
blivit rddad!

Medan han nnu talade, ppnades drren till konsularlogen, omedelbart
under Junots. Frste Konsuln trdde in, tfljd av Lannes, Lauriston,
Berthier och Duroc.

I och med detsamma man fick ga p honom, reste sig huset som en man;
och medan kvinnorna grto och skrattade, viftade med nsdukar och
schalar och rckte armarna ut mot honom, brt det ut ett s vldsamt,
larmande jubel, att vggarna i den stora Operan skakades och musiken
helt verrstades.

Bonaparte lyfte handen och hlsade flyktigt ut mot mngden. Han var
blek, men fullkomligt fattad, liksom alla hans fljeslagare. Det var i
hans ansikte ett sdant uttryck av terhllen vrede, av otlighet och
leda, att det ej ens vek fr denna entusiastiska hyllning.

Edme hade vacklande rest sig upp och stod nu upprtt, stdd mot sin
stol. Hon var ddsblek och hennes gon, vitt uppsprrade, nstan stela,
hngde vid hans ansikte i tiggande ngest. Han hade i detta gonblick
icke tanke fr henne, mindes ej ens, att hon fanns dr -- hela hans sjl
var full av hatfullt raseri mot mrdarna. Hans lppar darrade i vrede,
man sg, att han hade svrt fr att icke strax bryta ut i ord.

Nu trdde Madame Bonaparte och Mademoiselle de Beauharnais in i logen,
tillika med Madame Murat. Ryktet flg redan genom salen om huru de blott
genom ett tillflligt drjsml -- Madame Bonaparte hade i sista
gonblicket bestmt sig fr att byta om schal -- blivit rddade frn
explosionen. Hortense hade blivit ltt srad i halsen, spetssljan, som
hon i hast svept om sig, var frgad av blod. Folk sg det, och ropen och
handklappningarna brjade p nytt. Madame Bonaparte var i en sdan
sinnesrrelse, att hon strax nstan sjnk ned i ftljen; hon storgrt,
idet hon matt viftade med hnderna utt salen.

Frste Konsuln stannade blott ett par gonblick. Idet han gick, vnde
han sig nnu en gng om i logens bakgrund och mtte en sekund Edmes
tiggande, ngestfulla blick. Med en hastig rrelse, snabb som en tanke,
och blott bemrkt av henne, frde han handen upp och tryckte ltt
fingret mot sina lppar. Hans blick vidgade sig och ljusnade en kort
sekund. Hon bjde sig fram -- tacksamt, betagen, och rckte ovillkorligt
halvt ut armarna. Ingen sg p henne; hela salen var som i yrsel;
hgrstade acklamationer fljde Frste Konsuln, vilken nu, tfljd av
sina adjutanter, gick ut ur logen.

De bgge herrarna Caulaincourt, far och son, hade genast, s snart de
hrde general Junots ord, gtt ut fr att skaffa nrmare underrttelser.
Nu kom markisen in igen.

-- Mina damer, sade han brdskande, urskta, att jag lter Armand allena
flja er tillbaka till Rue du Bac. Man har bett mig om att fara till
Tuilerierna i afton. Den arma Josphine, nu kan hon behva att vara
omgiven av sina vnner!

Edme lade handen p hans arm:

-- , gudfar -- ... kan ni inte lta mig flja med?...

-- Men, mitt kra barn... Ja, vad sger ni, Madame? -- Han vnde sig
till Madame de Chteauneuf!

-- Jag vet inte, om det vore passande... Hon tnkte efter: -- men kanske
det r _klokt_. Jag mste medge, att jag nu r till den grad enerverad,
annars skulle jag sjlv... Ja, ja, tag henne d med. (Armand de
Caulaincourt kom in och berttade, att Madame Junot ocks mnade sig
till Tuilerierna.) Men ni ansvarar mig fr, att hon blir vlkommen! Och
bliv icke fr lnge borta, min kre markis -- jag kommer till att leva i
feber, innan jag fr veta, hur det alltsammans hnger ihop. Glm
ntligen icke att lycknska Frste Konsuln och Madame Bonaparte ifrn
mig. Sg dem...

Hon fortfor att ge instruktioner till markisen och sin nice. Edme
hrde henne icke. Idet Armand de Caulaincourt hjlpte henne p med
hennes palatine och schal, kom han till att rra vid hennes hnder, som
sklvde och voro iskalla.

-- Men, Mademoiselle de La Feuillade befinner sig icke vl...

-- Jo, ack jo! -- Edme tvang sig till att smle. --Det r blott
frskrckelsen. Det gr ver, nr jag bara kommerut.

Utanfr Tuilerierna hll redan en hel rad vagnar, och nr de genom
trappan i Florapaviljongen blivit infrda i Madame Bonapartes vning,
funno de den alldeles full av folk. Dr voro konsulerna, ministrarna och
deras damer, Junots, Mortiers, och flera av husets personliga vnner.
Man hade ltit servera te -- som p en vanlig afton efter operan -- och
sllskapet, som hade samlat sig i grupper omkring Madame Bonaparte och
Frste Konsuln, diskuterade hftigt den frfrliga hndelsen.

Madame Bonaparte var alldeles ver sig given, nstan frkrossad. Omgiven
av flakoner och luktsalter, satt hon inkrupen i ett soffhrn,
sammanfallen, nedbjd, med ett utseende s frstrt, att hon frekom tio
r ldre n vanligt. Hennes vnner hade slagit krets omkring henne, och
dr var ingen nde p beskrmelser och beklaganden. Hon sg knappt p
Mademoiselle de La Feuillade, nr denna hlsade p henne och framfrde
fasterns hlsning. Hon satt med halvslutna gon och vaggade rysande fram
och tillbaka. Ibland verflls hon av nervs grt.

Strax Edme trdde in i rummet, hade hennes blick skt Frste Konsuln.
Dr stod han borta vid kaminen, med hnderna p ryggen som vanligt, och
talade ivrigt med en herre, som hon icke knde. S fort hon kunde, skte
hon nrma sig honom. Hon vntade blygt p tillflle att f hlsa p
honom. Nu stod hon nstan alldeles bakom honom, s att hon kunde
uppfnga vart ord som talades.

-- Ja, jag, sade den herrn, som hon icke knde -- en mager, nstan
skelettaktig man med sluga, skarpa gon -- jag gr icke ifrn min
mening, att det r folk besoldat av Pitt och pretendenten...

-- Ses, Fouch! Hll d upp med det pratet om era rojalister, utropade
Bonaparte hftigt. Vilja de ndvndigt gra attentater, skulle de vl
frst ska rja _er_ ur vgen, som har s mnga synder mot dem p ert
samvete! Nej, _jag_ vet, var uslingarna ro att finna -- det r bland
era egna gamla stallbrder, ijakobinernas generalstab. Dessa nidingar
-- lnnmrdarna frn den 2september, de, som satt i scen den 31 maj och
Prairial -- jag har alltid hatat dem, nu skall jag veta att straffa
dem... Fouch -- han vnde sig till de omkringstende -- skall icke
frska att vilseleda mig; hr r varken tal om chouaner, emigranter,
prster eller adelsmn -- _jag_ knner skurkarna, jag har alltid haft
ett vaksamt ga p dem. Tnk blott p den 18 Vendmiaire! Tnk p
Chevaliers kruttunna och historierna i Brumaire! Behvas flera bevis?...
, ingen skall tro, att jag r rdd fr att taga ansvaret p mig, nu d
det gller att dma dem! Vilja representanterna fr den nation, som jag
dagligen vgar liv och hlsa fr, inte st mig bi, s skall jag nog veta
att hjlpa mig sjlv. S lnge jag lever, fruktar jag icke fr, att
ngon skall vga att stlla _mig_ till ansvar fr mina handlingar.
Faller jag -- s ro de frlorade allesammans! Fr sin egen skull borde
de ska std i en lag...

Han vnde sig om och sg pltsligt Edme bakom sig. Deras gon mttes.
Hon var mycket blek i sin bla drkt, men hennes gon voro klara och hon
darrade icke.

-- Ni hr, Mademoiselle de La Feuillade! -- Han tog hennes hand, och i
det han nyo vnde sig till polisministern och de andra:

-- Se hr, mina herrar, ett bevis fr, att jag har rtt! Mademoiselle de
La Feuillade r, som ni alla veta, ihgsta grad aristokrat, ihgsta
grad chouan -- han smlog ned emot henne -- och hon har kommit hit i
afton fr att betyga mig sin trohet mot Republiken. Inte sant?

Edme rodnade djupt under alla dessa mns blickar. Men hon hjde tappert
sitt huvud och mtte Frste Konsulns blick.

-- Jo, medborgare-Konsul. --Detta republikanska tilltal fll pltsligt
naturligt p hennes lppar. --Min faster, Madame de Chteauneuf, har
snt mig, tillika med Monsieur de Caulaincourt, fr att uttrycka hennes
beklagande och lycknskan. Ni vet...

Hon kunde icke fortstta. Hennes gon fylldes pltsligt av trar, och
handen, som nnu vilade i Bonapartes, tryckte krampaktigt hans. Vad hade
hon icke velat giva fr att i detta gonblick f kasta sig i hans armar,
fr att f sga honom, vilka kval hon genomgtt fr hans skull!

Frste Konsuln gissade hennes rrelse. Han bjde sig hastigt ned och
kysste lugnande hennes hand.

-- Tack! sade han med sin djupa, allvarliga stmma. Jag skall aldrig
glmma, vad ni har gjort fr mig i afton. Ni, en ung flicka, ensam frn
hela Faubourg St. Germain...

-- General, ni glmmer min gudfar, markisen av Caulaincourt, och jag
tror nog, att hr ocks ro flera, som vnta att f hlsa p er. Ni var
nyss s rttvis mot oss, och nu blir ni pltsligt orttvis...

Frste Konsuln drog hennes arm in under sin och frde henne bort till
den plats, dr han sg Madame Junot st. De talade icke, men deras
blickar vilade i varandra. Han tryckte hennes arm hrt intill sig: -- Du
r modig, Edme, modig...

Han sg icke t det hrn, dr Josphine satt sammansjunken mellan sina
kuddar och flakoner. Med en bugning skildes han frn Mademoiselle de La
Feuillade och fortsatte drp sitt samtal med ministrarna.




XV.

   ... Mais la rgle et le compas, taient-ils bien faits pour lui?

    _Le Comte de Las Cases_ (de Napolon).

  Je suis le matre.

    Mot ritr de Napolon.


S stark Edme n var, hade hon dock icke kunnat tla att tillbringa s
gott som en hel natt barfota eller med genomvta skor utan att draga
sig en duktig frkylning, som i frening med sinnesrrelserna och
strapatserna dagen drp slutade med att gra henne allvarligt sjuk. Nr
hon sent om natten den 3 Nivse omsider kom hem frn Tuilerierna med
markisen av Caulaincourt, var hon hes och illamende, och upp p
frmiddagen vaknade hon med stark feber.

Frhllandet mellan Edme och Madame de Chteauneuf hade efter Louis'
avresa blivit mer och mer kyligt. Madame de Chteauneuf, som numera fr
det mesta var fngslad vid sina rum genom det svra och illa lkta
benbrottet och icke gick ut utan vid srskilt hgtidliga tillfllen,
fann, att Edme alltfr egoistiskt begagnade sig av den frihet, hon
sjlv frn brjan lmnat henne. Sllan eller aldrig tillbragte hon
numera sin tid hos den sjuka; var dag var hon upptagen av
societetsnjen: teaterbesk, konserter, middagar, baler och tesoarer,
och blott fr formens skull meddelade hon fastern sina planer. Som
oftast var det med den unga Madame Junot hon var tillsammans, mer och
mer sllan med Caseaux' och Madame de Contades. Ibland stannade hon --
naturligtvis alltid med fasterns formella medgivande -- bde dagar och
ntter i kommendanthotellet. Men Madame de Chteauneuf ogillade
isynnerhet, utan att hgt vga yttra det, d det ju alltid varit hennes
egen politik, Edmes ppna och frtroliga nrmande till det nya hovet
iTuilerierna, och hennes drav fljande mer och mer kyliga hllning mot
de gamla vnnerna i Faubourg St. Germain. Louis' moder och Talleyrands
vninna hade visserligen velat lra sin nice att respektera den
bestende makten, men det hade lngt ifrn varit hennes mening, att hon
s uppriktigt, med hull och hr, skulle verg till det lger, hon dock
i sin sjl ansg fr fientligt. Emellertid hll hon efter sin vana god
min och behandlade stndigt infr frmmande Edme, som om hon av hjrtat
sanktionerade allt hennes grande och ltande. Ivardagslag, mellan fyra
gon, var hon kall emot henne och behandlade henne med strre
likgiltighet n hon egentligen knde.

Mest bekymrade det dock Madame de Chteauneuf, att Louis s gott som
aldrig i sina brev nmnde kusinen och aldrig skrev till henne. Detta
olyckliga gifterml, vilket hon sjlv frn brjan, d det var oskert,
om Mademoiselle de La Feuillade kunde terf sina gods, gjort allt fr
att uppskjuta, och som hon sedan frgves velat pskynda, ansg hon nu i
sitt innersta s gott som uppgivet. Louis hade ej efter sin avresa
yttrat sig drom, men p tonen och stmningen i hans brev kunde hon vl
mrka, att han ej mera tnkte p sin kusin som sin blivande maka. Edme
 sin sida utspanade alltid, nr modern ftt brev frn sin son, och med
ett slags skyggt, dmjukt intresse frskte hon att p omvgar f veta
s mycket som mjligt om honom, utan att precis direkt vga fra
samtalet p honom.

Medan Edme var sjuk, lt Madame de Chteauneuf var dag sina lakejer
bra sig uppfr trappan och tillbragte en halv timmes tid vid sin nices
sng. Under ett av dessa besk, vilka i hg grad plgade Edme, som icke
tlde ngon annan n Valentine bredvid sig, berttade hon ouppfordrad,
att Louis i sitt sista brev skrivit, att han ville komma hem p ett par
dagar ver nyret. En nyhet, som strax kade Edmes feber.

Sjlva nyrsdagen var Mademoiselle de La Feuillade mycket sjuk. Hon
hrde, hur det ena ekipaget efter det andra rullade in p grden och
stannade utanfr stora trappan, det oupphrliga bullret av
nyrsgratulanternas steg och rster i vestibulen. En och annan av
familjens intimare bekanta gjorde henne en kort visit p hennes rum och
medbragte en liten gva. Fr var vagn, som krde in p grden, blev hon
orolig, och bad Valentine genast se efter, om det kunde vara Monsieur de
Chteauneuf, som kom. Hon vntade p honom som i feber.

Sent p aftonen ntligen kom Louis. Med onaturligt uppskruvad hrsel
hrde hon hans rst redan p trappan, och i ngest bad hon Valentine att
sprra drren. Nu -- sjuk och svag, som hon var -- hade hon en nstan
panisk skrck fr att mta frebrelsen och domen i hans blick.

Men dagen drp kunde det icke undgs. Monsieur de Chteauneuf lt
frga, om Mademoiselle de La Feuillade knde sig frisk nog att taga emot
honom.

Edme svarade i frtvivlan strax ja. Hon hade alltsedan hon vaknade om
morgonen vertnkt sin stllning: vad skulle det vl tjna till att ska
uppskjuta det oundvikliga?

Madame de Chteauneuf hade velat flja sin son upp till nicen, men han
hade avbjt det. Nr han trdde in i rummet och sg Edmes lilla ansikte
och stora, heta, ngsliga och trotsiga gon under den kolossala,
tttslutande spetsmssan, knde han pltsligt, som ett sting i hjrtat,
den starkaste vrede och det mmaste medlidande han ngonsin i sitt liv
knt. Hans rrelse vermannade honom, s att han kom till att darra, och
han stdde sig ett gonblick mot drrposten, innan han gick fram till
henne.

Hon lg tillbakalutad mot sngens kuddar, och i frostdagens klara
solsken sg han, hur blekt och magert hennes ansikte hade blivit. ver
rummet mttes deras gon med ett uttryck s egendomligt, att till och
med Valentine blev gripen drav och, grannlaga, sakta drog sig undan i
sin fnstersmyg.

Han fattade sig och gick fram till henne.

-- Det gr mig ont, min kusin, att se er igen i detta tillstnd, sade
han stelt, utan att taga plats i den stol, Valentine skjutit fram till
honom.

Edme lg med nedslagna gon och plockade p lakanet. Pltsligt sg hon
upp, och det var ett leende p hennes lppar, som frvirrade Louis.

-- Du beklagar mig. Det har du intet skl till. Sedan jag sg dig sist,
har livet givit mig det bsta, ngon kvinna ngonsin har gt eller
kommer att ga. Drfr att du nu hndelsevis ser mig sjuk och en smula
matt av febern, tror du... , Louis, se i mina gon, innan du gr, och
se, om du finner spr av det, du vntat att finna -- blygsel eller sorg.

Han hjde lngsamt, liksom motvilligt sin blick, och mtte hennes. Den
var strlande och klar, och hennes leende var stolt, nstan hgdraget.

-- Du har ett styvt sinne, min kusin, sade han blott.

-- Du vill icke tro mig? Gr, som du vill, men det sger jag dig -- hon
reste sig halvt upp i sngen och lyfte handen, liksom till ed -- _intet_
av det, som hnt mig under dessa tv mnader, ville jag undvara. Intet,
hr du, icke ens denna feber.

-- Edme! -- han rtade sig strngt. --Du talar ett sprk, som minst av
allt anstr en delboren kvinna.

-- S skulle visst envar sga i ditt stlle -- kanske _alla_ mn, utan
undantag. Hon talade nu lugnt, med mild, stilla rst, liksom anginge
hans ord henne icke. --Men jag _r_ en delboren kvinna, och aldrig,
tycker jag, har jag bttre frsttt, vad som anstr mig, n nu. Jag vet,
att mitt liv har blivit ett undantag frn regeln -- men r d _regeln_
det hgsta du kan tnka dig?

Louis reste sig. --Jag vill ej diskutera med en febersjuk flicka. Jag
bad om lov att hlsa p min kusin, emedan det skulle givit anledning
till sladder och kommentarier, om man ftt veta, att jag underltit det.
Nu har jag gjort min plikt.

-- Louis! -- Hon reste sig halvt upp i sngen fr att hlla honom
tillbaka. --Sg mig... Du finner det ortt av mig, att jag stannar i
din moders hus?

Han betnkte sig litet. --Ja. Och nd _nskar_ jag det, tillade han
med eftertryck.

Hon smlog blitt och mt upp emot honom. --, Louis... Hon rckte honom
bgge hnderna, som han drjande tog i sina. Du r strng emot mig, och
du har vl rtt till det, men ibland r det, som om du -- och du allena
-- idjupet av din sjl _frstod_ mig...

Han slppte hennes hnder och vnde sig halvt om. -- _Kanske_ frstr
jag mer n du tror, sade han hftigt. Mitt hjrta blder fr dig, Edme.
Jag har frskt att dma dig, men nr jag vill vara rlig mot det bsta
hos mig -- _kan_ jag icke. Icke _dig_ -- upprepade han hftigt, liksom
ngrade han redan sina egna ord -- men _honom_! Frstr du d inte din
egen frblindelse? _Du_ lskar -- men _han_!... Vad r du fr honom? --
Han sg, att han plgade och frskrckte henne, och han hade, innan han
trdde in i detta rum, fast fresatt sig att ej mera tala om det, som
aldrig kunde gras gott igen, men nu, nr han _sg_ henne,
vervldigades han pltsligt av sin svartsjuka, sin medmkan med henne,
sitt hat mot den andre -- han kunde ej mera terhlla sina ord.

-- Tror du vl ens, att han anser sig ha ngra plikter emot dig, nr han
en gng upphr att lska dig? Skall han, tror du, skona din mhet, din
knslighet, ditt rykte? -- , jag, som knner honom, fr det att mitt
hat gissar honom bttre n de andras beundran -- jag vet, att mnsklig
hnsyn och mnsklig plikt spelar fr honom ingen roll. Frankrike r lika
litet fr honom som du. Han arbetar, fr det han lskar arbetet, han
kmpar, fr det han lskar kampen, och hans omttliga sjl hungrar efter
ran. Vad r vl du fr honom?... Din ras, din stam, din egendomlighet
r honom frmmande. Han knner icke, han anar icke den Edme de La
Feuillade, som r _mig_ s kr, drfr att hon -- sdan som hon nu en
gng r -- vuxit sig in i mitt vsens grund. Vad _han_ lskar -- det r
blott det hrliga stycke ktt och blod du r. Han lskar dig som en
Medici, en Borgia lskade kvinnorna -- korsikanare eller italienare som
han r, frmmande fr dig och oss alla!

Edme reste sig upp, rak i ryggen, och lade sin knutna hand p sngens
kant. --G! sade hon bjudande och betraktade hotande sin kusin. Du
trnger dig in hos mig, nr jag ligger sjuk under din moders tak, och
jag tror, att du vill mig vl, och tager emot dig som en syster sin
broder. G! Frrn jag vill hra p dina onda ord mot min lskade,
lmnar jag min bdd och gr ut av detta hus.G...

Hon fll tillbaka i sngen och skiftade frg s vldsamt, att Valentine
frskrckt kom springande till.

-- Min Gud, Monsieur Louis, ni tar ju livet av henne. Hmta doktorn...
hon mste derltas igen, strax... Och pigan knuffade honom nstan med
vld ut genom drren.

Doktorn frklarade, att Edme hade nervfeber. Iett par dagar fruktade
de fr hennes liv; s blev det bttre. Under denna tid lt Madame
Bonaparte ofta officiellt frhra sig, hur Mademoiselle de La Feuillade
befann sig. Frn Frste Konsuln kommo nstan var natt bud och brev genom
den hemliga trappan.


Fre sin avresa hade Monsieur de Chteauneuf fretrde hos Frste
Konsuln. Bonaparte mottog honom artigt och hrde med levande intresse
hans framstllning av underhandlingarnas gng och Ottos uppfattning av
det engelska kabinettets stllning till de neutrala makterna. Han var s
helt och hllet upptagen av det och gjorde s mnga intresserade frgor,
att Louis ett gonblick trodde, att han glmt, vem det var han talade
med.

D audiensen var frbi och Monsieur de Chteauneuf skulle g, tvekade
han, och ett gonblick stodo de bda mnnen, ga mot ga mitt fr
varandra. Bonaparte gick ett par steg fram emot den andre.

-- Tala, Monsieur de Chteauneuf, sade han skarpt. Ni vill sga ngot.

-- Ja, medborgare-Konsul. Nu r mitt officiella rende utrttat. Vi ro
bgge franska adelsmn, bgge Republikens tjnare -- iden ena
egenskapen str jag ett steg ver er -- iden andra ni en hel del ver
mig. Lt oss tala med varandra som tv mn.

-- Tala, sade blott Bonaparte nnu en gng med samma hrda uttryck. Hans
blick borrade sig lik en stlklinga in i Louis', som fast mtte den.

-- General Bonaparte, vad har ni gjort mot min kusin, Mademoiselle de La
Feuillade?

-- Herr greve de Chteauneuf, har ni ngon rtt att frga?

-- Ja.

-- Och om jag icke erknner denna rtt. Om jag ej nskar, att detta namn
blir nmnt mellan oss?...

Louis trdde honom s nra, att hans sklvande hand p vrjfstet rrde
vid Bonapartes klder. --S kallar jag er en --en...

-- Hll, Monsieur de Chteauneuf! Kom ihg, vem som r den starkaste
hr.

-- Jag har blott alltfr lnge kommit ihg det. Och ni har ej heller
varit rdd fr att pminna mig drom.

-- Jag gr det nnu en gng, och fr er egen framtids skull, sade
Bonaparte flegmatiskt, med eftertryck. Ni har vid brjan av detta samtal
frskt att stlla oss lika. _Tror_ ni det? Nej, ni vet s vl som jag,
att jag r _herre_ hr. Jag kan icke stllas till ansvar av ngon i
detta land.

-- Vi st hr _man_ mot _man_... --Blek av vrede drog Louis sin vrja
till hlvten ur slidan.

-- Prat! sade Bonaparte hgdraget, och hans fasta, kalla blick snkte
sig ringaktande ned mot Louis' hand. Ert liv s vl som mitt r statens;
min krlek r en privatsak, som icke angr ngon utom mig sjlv och
henne, som jag lskar. Vi ha en gng sttt man mot man, som ni sger,
ikampen om denna kvinna, och -- med den starkares rtt har jag vunnit
henne.

-- Ni vill allts neka mig all satisfaktion...

-- Jag medger icke en gng, att ni har ngon som helst rtt att begra
den. Fr det frsta: Mademoiselle de La Feuillade r fri, hon r sin
egen herre; fr det andra: jag r -- _den jag r_. Farvl, Monsieur de
Chteauneuf.

Louis sg honom fast in i gonen -- hans hand vilade nnu p vrjan.

-- Jag ser, att jag har intet mer hr att gra. Republikens chef pockar
inte fr intet p sin okrnkbarhet. Hans stmma var full av stolt
bitterhet. --Vi ses allts frst vid Philippi -- som vl en gng skall
komma!

-- Vid Philippi, Monsieur de Chteauneuf -- han smlog -- skall jag ej
glmma er. Ni r en modig och rlig fiende -- jag vet tminstone, var
jag har er! Men kom ihg: Frankrike behver oss bgge.

-- Det har ni ingen orsak att pminna mig om, general. Mina ord glla
_er_ -- icke er regering. _nnu_ r det vl skillnad p er och staten!

Bonaparte log. -- _nnu_! Ja, _tror_ ni det?

Med en huvudbjning och en handrrelse avskedade Frste Konsuln
sekreteraren hos Republikens underhandlare i London.




XVI.

  On croit gnralement dans le monde que les premires annes
  de l'Empereur ont t taciturnes, sombres, moroses;
  au contraire -- il tait fort gai.

    Mmorial de Ste Hlne.

  J'ai foi dans mon toile!...

    _Mot de Napolon._


Frsta gngen Edme efter sin sjukdom ter visade sig i sllskapslivet,
var p den stora fest, Berthier gav i anledning av freden i Lunville.
Efter en vink av Frste Konsuln var den arrangerad som kostymbal.

Mademoiselle de La Feuillade hade valt en drkt, som visst ingen annan
under denna tid skulle funnit p eller ens ansett rdligt att bra. Hon
var kldd som Anne d'Autriche. Mellan alla dessa grekiska gudinnor och
romerska dygder var hon en strlande, stolt anakronism i silverbrokad
och brabantska spetsar, ver hennes gestalt och hllning lg, d hon
trdde in i salen, hela det gamla hovets styva frnmhet och Frondens
lttsinniga kckhet.

Det var strax vid balens brjan. Edme dansade med Duroc, frkldd till
arabisk scheik, d pltsligt en mrk domino, liten och smrt, trngde
sig emellan henne och hennes kavaljer, som gonblickligen -- till hennes
stora frvning -- utan invndning steg till sidan och utan ett ord drog
sig tillbaka. Dominon grep henne hastigt om livet och viskade med en
rst, som hon aldrig _kunde_ misstaga sigp:

-- Scheiken har hgre order frn profetens egen mun. Lt oss dansa och
vara glada, drottning Anna!

De dansade. Det var _le Monaco_ -- den dans Frste Konsuln dansade
bst, och som han nskat skulle finnas p programmet.

Det var trngsel omkring drottning Anna. Hon var en av de masker som
vckte mest uppmrksamhet. Den svarte dominon vek emellertid icke frn
hennes sida -- han hll hennes arm fast intill sig och konverserade hgt
med henne.

-- Hur finner Ers Majestt sig egentligen i detta blandade sllskap? De
ro icke alla hovfhiga -- det vet Ers Majestt nog. Ja, jag knner till
och med ngra, som ha visat sig rtt ohvliga mot kungliga personer.
Kom, lt oss g! En drottning r skyldig sig sjlv att hlla sig p
avstnd frn sdant folk. Inte sant? -- Han gjorde en rrelse med
handen, som kom ngra av de nrmaste att vika till sidan.

Drottningen roade sig furstligt t denna lek; hon kunde blott icke lta
bli att undra, om dr d ej var ngon, som knde igen hans egendomliga,
sonora stmma och litet avvikande accent. Hon slt sig nrmare intill
honom, och i det de frskte bana sig vg, svarade hon hgt:

-- Louis XIII:s drottning och Louis XIV:s moder har aldrig varit rdd
fr rebeller. Jag r Frondens drottning svl som hovets, och de sturska
engelsmnnen har jag gjort mjuka som honungsdeg. Frga blott Buckingham,
min gode domino, om icke England har bjt sig fr Frankrike.

En ny dans begynte, och de kommo rtt obemrkta in i ett mindre
kabinett. De satte sig i en nymodig, lgryggad kss, uppburen av tv
frgyllda sfinxer, som bildade hga sidostd.

-- Lt oss vara glada, min drottning, viskade han uppsluppet under den
svarta httan. Idag r jag i ett lysande lynne, och du talar som en
gudinna eller som ett orakel. England har bjt sig fr Frankrike, sger
du -- och nd vet du ej, vad jag ftt veta: Pitt har ntligen avgtt!
Ocks _han_ brjar begripa, att det r hopplst att kmpa mot _mig_. Nu
har jag egentligen bara idioter att gra med -- han smlog vermodigt,
med gldje i gonen -- dem skall jag nog hlla stngen! Georg III har
icke en frnuftig tanke i sitt huvud, Carl IV inte heller; fredsfursten
r en dum rv, prinsen av Brasilien en hare. Czaren, Gustav Adolf,
kronprinsen av Danmark -- de ro alla s frstockade och frblindade,
som blott absoluta furstar ha privilegium p att vara. Drottningen av
Neapel r s rasande, att hon alltid ser rtt fr gonen, och stormar p
som en galen mrr. Kejsaren och kungen av Preussen ro vl en smula
klokare n de andra, men -- blott _en smula_! Jag skall nog skrmma dem
ocks frn vettet en dag.

Han strckte ut sin vita hand, liten och mjuk som en kvinnas och klmde
hrt Edmes.

-- Vi ha nnu icke druckit p freden i Lunville, min drottning. Kom!

Edme hade icke lust att ter ge sig ut bland alla gsterna, som vart
gonblick kunde knna igen honom. Hon blev sittande och lutade sig
tillbaka med hakan i vdret.

-- Drottningen av Frankrike och Navarra dricker icke p sina staters
vlgng med vilken oknd domino som helst, sade hon; hon vntar till
Frste Konsuln kommer. Ingen utom han r vrdig att stta sitt glas mot
hennes.

-- Ers Majestt gr Frste Konsuln alltfr stor ra. Betnk dock, vilken
parveny hanr!

Drottning Anna drog sig nnu en gng tillbaka i sitt hrn och sg upp
mot ljuskronan, medan hon lngsamt svarade:

-- Drottningen av Frankrike och Navarra har sett Bonapartes stjrna
stiga. Efter Marengo och Lunville frstr hon, att han r den, som
skall lyfta den store kungens arv.

-- , Edme! -- Han brast ut i ett lgt skratt, bjde sig ned och kysste
hennes hnder, som vilade i sktet. --Det klr dig att vara historisk
ande -- du blir helt hgtidlig drvid, och fr dina orakelsprk hller
man p att glmma all drottningens praktfulla, unga sknhet och
silverbrokad och juveler! Det glder mig, att ditt Majestt ser stjrnan
stiga -- jag tycker nstan, att jag ser det sjlv!

De sutto bgge tysta ngra minuter. De hrde valsen inifrn salen och
skratt och prat och viskningar frn mnniskogrupperna omkring dem.

Han strk tankfullt, smekande hennes hand och sade lgt, pltsligt
allvarligt:

-- Ser du, Edme -- om jag inte hade haft min stjrna p himlen och
drtill frsttt att rkna bttre n de andra, s att jag lyckats kmpa
mig fram till den frsta platsen, s skulle jag nu av alla dessa
mnniskor, vilka drinne vnta p Frste Konsulns ankomst som p festens
glanspunkt, varit hatad som en skabbig hund. Stor framgng r det enda,
som frmr mnniskorna att frlta verlgsenheten. Och till och med
_nu_! Tro aldrig, att jag sitter fast i sadeln, s skicklig ryttare jag
n tror mig om att vara. Frlorar jag blott en gng ett avgrande slag
-- som det vid Marengo till exempel -- du skall f se, hur de skola
falla ver mig som en svrm skorpioner ver ett lejon. Men varfr skulle
jag frlora? -- Nr man spelar _vingt-et-un_ med Europa p den andra
sidan bordet och sitt de som insats, s mste man ha frnuft att bli
stende vid tjugu.

Araben Duroc kom fram i drren. Han kastade en hastig sidoblick p de
bda i soffan och kom bort till dem.

-- Ers Majestt tillter vl? -- Han bugade sig djupt och viskade s ned
mot dominon: -- Det r visst tid att frbereda den officiella entren.
Berthier r som p nlar.

Dominon hlsade drottningen och gick. Araben slog sig ned p hans plats.

-- Jag kan se p Ers Majestts gon, att ni r frvnad ver er tjnares
dristighet. --Han snkte rsten och lade handen p hjrtat:

-- Frst mig vl, och frlt mig -- _han_ har haft frtroende fr mig!

Drottning Anna rodnade hftigt under masken. Hon gjorde en avvrjande
rrelse med handen. --Jag brjar frst, mumlade hon frvirrad.

-- Jag _ensam_ vet det, fortfor han; och blott genom en tillfllighet,
icke genom ngon indiskretion varken frn hans eller min sida -- det
svr jag er vid min ra. Jag hoppas ni frstr, Mademoiselle, vilka
knslor ni kan prkna att finna hos hans _bste_ vn.

Edme de La Feuillade reste sig upp, och, idet hon gav handen till sin
kavaljer, sade hon klart och tydligt:

-- Monsieur -- jag varken kan eller vill frklara ngot. Men jag tackar
er, och jag litar per.

En halv timme drefter kom Frste Konsuln i galavagn och med ridande
eskort. Isin vanliga uniform -- gardets hstjgares versteuniform --
utan mask eller frkldning, trdde han in i salen vid vrdens hand. Han
sg glad ut, hans panna var ljus, hans gon logo, och han hlsade
artigt, med lskvrd ppenhet, p de masker, han knde eller trodde sig
knna. Drottning Anna dansade med en romersk prtorian, d han p sin
vg kom frbi henne.

-- En frtjusande drkt, sade han hgt, vnd till Berthier. Det r d
ett stycke kta Lyonersiden, och det glder mig att se ngot _franskt_ i
detta kosmopolitiska sllskap. --Med en bugning fr drottningen, sade
han smleende: -- Madame, vi tv ro visst ensamma om att representera
Frankrike hr i salen.

Hennes Majestt svarade blott med en reverens, och Frste Konsuln gick
vidare.

De flesta hade redan igenknt Mademoiselle de La Feuillade under masken.
Efter Frste Konsulns markerade komplimang blev hon nnu mer
uppmrksammad n frr. Prtorianen hade all mda att bana henne vg till
deras plats, d den efterhngsne scheiken pltsligt dk upp igen.

-- Soupern brjar. Hans Majestt kalifen (Berthier bar denna drkt)
befaller mig att fra Ers Majestt till hedersgsternas bord. Plats!
-- Plats fr Frankrikes drottning!

Bonaparte gick frst -- allena, och utan bordsdam -- in i den som ett
orientaliskt tlt arrangerade matsalen. Berthier satt vid hans hgra
sida, men p den vnstra stod platsen tom. Han sg skarpt bort t
ingngen till balsalen; ingen var auktoriserad att stta sig p den
tomma stolen och ingen vgade gra det av sig sjlv.

Nu kom Duroc med mademoiselle de La Feuillade. Frste Konsuln gjorde
tecken till honom, men Edme hade redan med sker takt valt sin plats p
andra sidan bordet, snett emot honom.

Ett gonblick sg han skarpt p henne. S hjde han gonbrynen och
smlog.

Duroc bjde sig mot Edme och viskade:

-- Tillt, Mademoiselle, att jag komplimenterar er. Det var klokt -- han
hade i nsta gonblick ngrat det. General Bonaparte tycker icke om att
se en dam kompromettera sig.

Frste Konsuln reste sig, och ver bordet, som under hundratals ljus
strlade av vermeil och silver och rubinrtt glas frn Venedig -- allt
krigets rika byte -- skte hans gon Mademoiselle de La Feuillade. Han
hjde champagneglaset:

-- Medborgare och vnner! En skl fr frdraget i Lunville, sade han
hgt med sin starka stmma. Leve ran, friheten och freden! Leve
Frankrike!




XVII.

  Tous mes vertueux rpublicains, je n'ai qu' dorer leurs habits,
  et ce sont des gens  moi.

    _Mot de Bonaparte._

  La belle saison de 1801 tait bien l'apoge de la Malmaison.
  C'tait plus qu'un chteau, ce n'tait pas un palais.

    _St. Amand._


I mitten av Prairial (r IX) kommo konungen och drottningen av Etrurien
till Paris fr att tacka fr sin krona och mottaga den av Frste
Konsulns hand. De reste under namn av greven och grevinnan av Livorno,
men blevo mottagna som suverner.

-- Kan du se, sade Bonaparte till Edme de La Feuillade, aftonen efter
han i Malmaison ltit spanske ministern presentera majestterna fr sig
-- kan du se, att parisarna icke ro rdda fr att lta en Bourbon g
ver Place de la Rvolution. Se p konungamrdarna och spartanerna, hur
de smle och buga fr dessa lillepyttmajestter, som vi sjlva ha
skapat.  -- ! Alla mina dygdiga republikaner -- jag behver blott ge
dem ett frgyllt livr p ryggen, och jag har strax deras samvete i min
hand!

Genom sin stllning bde i Faubourg St. Germain och i Tuilerierna var
Mademoiselle de La Feuillade en sjlvskriven gst vid alla de fester,
som nu avlste varandra till ra fr infanterna. P Talleyrands stora
italienska fest i Neuilly hade hon den ran att dansa en kontradans med
Marie-Antoinettes systerson, vilken hon fann tyvrr vara en karikatyr
av en konung, som hon sedan sade -- och p markisinnans av Montesson
bal hade den unga drottningen ndigt tagit henne avsides och bett henne
om hjlp att arrangera sitt hr, som kommit en smula i oordning efter
dansen. D Frste Konsuln hrde det -- han ville ha reda p allt --
rynkade han pannan: -- Jag tror, hon tar sig air, den lilla suvernen.
--Han lade sin hand p Edmes hjssa. --Se dr har du en krona, som
vl frlnar strre makt n Etruriens!

Berthier gav i krigsministerhotellet en stor fest rsdagen av slaget vid
Marengo. Trdgrden var arrangerad som ett lger, danssalarna voro
prydda med vapen, fanor och trofer, man superade i tlt, och bakom var
och en av damernas stolar stodo de unga officerarna, raka som
skiltvakter, iRepublikens praktfulla, fantastiska uniformer.

Om aftonen var dr fyrverkeri. I den lugna natten, mot den klara, mrkt
blnande junihimlen, lyste i flammor namnet _Marengo_. Edmes gon skte
Frste Konsulns; hon mindes, nr hon fr ett r sedan -- en sommarnatt
som nu -- frsta gngen hade hrt detta namn och funnit brevet p bordet
inne i sin kammare. Bonaparte sg henne ej. Med armarna korslagda ver
brstet, med blottat huvud, sg han ut framfr sig; han vnde ej sina
gon emot hennes; hon sg blott i det flammande, oskra skenet hans
bleka ansikte under den mrka hrluggen och hans fasta, ttt slutna mun.

Efter infanternas avresa i mitten av Messidor (man ville icke ha dem
kvar till 14-juli-festen) lmnade ocks den fina vrlden Paris. Madame
de Chteauneuf och Edme voro bgge inbjudna att tillbringa ngra veckor
p landet hos familjen de Caseaux, men i sista gonblicket fick
Mademoiselle de La Feuillade en formell invitation, gllande fr samma
tid, till Malmaison. En inbjudning till Frste Konsulns hus var redan
detsamma som en suvern befallning -- det kunde icke vara tal om att
avsl den. Madame de Chteauneuf reste allts allena till sina vnner,
och Edme ankom, isllskap med sin vninna, Madame Junot, till
Malmaison i brjan av Thermidor.

Malmaison, som alltid hade tillhrt en rik familj, var, redan d Madame
Bonaparte fr tre r sedan kpte det, en komfortabel och nstan prktig
boning; sedan dess hade bde hon och Frste Konsuln gjort mycket fr att
utvidga och frskna slottet. Den frre garen hade, d anglomanien
under Direktoriet var i sitt hgsta flor, inrttat huset med solid
engelsk bekvmlighet och isynnerhet satt det i stnd att hrbrgera
mnga gster -- liksom ett riktigt engelskt _countryhouse_. Gstrummen
voro alla belgna en trappa upp, lngs med en lng stenlagd korridor,
som med sina stora fnster vette t grden. Var lgenhet bestod av ett
sovrum, ett kabinett och en liten kammare till jungfrun eller tjnaren.
De voro alla mycket enkelt mblerade och golven stenlagda i rutor,
liksom korridorens. Vid ndan av denna -- till hger om vestibulen --
frde ett par trappsteg upp till den lilla salong, dr man frukosterade
om morgonen, och som utgjorde en del av Madame Bonapartes enskilda
vning. Hennes kabinett innanfr sngkammaren stod genom en trappa i
direkt frbindelse med stora salongen och galleriet i rez-de-chaussen.
P motsatta sidan av vestibulen -- allts rakt under gstrummen -- lgo
p nedra botten Frste Konsulns rum. Arbetskabinettet grnsade
omedelbart till hans egen lilla privata trdgrd och stod i frbindelse
drmed genom en liten ver vallgraven ledande bro, om sommaren vertckt
med vv, s att den bildade liksom ett tlt. Iallmnhet lt han flytta
sitt skrivbord ut p bron och arbetade timvis i fria luften.

Frukosten var alltid bestmd till klockan halv elva; iden deltogo blott
damer, liksom i Tuilerierna. Fr resten var det nstan mest damer, som
voro liggande gster p Malmaison. Herrarna kommo i allmnhet blott dit
ut till middagen -- ridande eller kande frn Paris -- och tervnde
vanligen vid midnatt, var till sin post eller sitt arbete. Frste
Konsuln sjlv visade sig sllan fre sex, d man t middag. Middagen,
och aftontimmarna efter den, var den tid, d man egentligen _levde_ p
Malmaison. Iallmnhet lngleddes de unga damerna en smula p
frmiddagen; Madame Bonaparte hade ofta migraine, Hortense mlade eller
spelade, de vriga sktte sin korrespondens, sitt tapisseri, lrde sina
roller till societetsspektaklen, konfererade med sina kammarjungfrur och
modister eller drevo omkring i parken med en roman av Madame Cottin
eller Madame de Genlis fr att f tiden till klockan sex att g. Men
_d_ -- d fick man ocks ersttning! Genom den lnga platanallen, som
frn landsvgen frde upp till slottsgrden, kommo de i sina sm snabba
kabrioletter, eller ridande tv och tv i sllskap -- alla de unga kta
mnnen, beundrarna och vnnerna. Och mittfr den stora trappan, dr de
unga damerna (de voro alla _unga_ p Malmaison, utom vrdinnan) --
vitkldda, smleende, kisande i solskenet, med handen fr gonen -- hade
samlat sig, sprungo de unga mnnen av hstarna, och, glmska av dagens
arbete, bekymmer och omsorger, skte deras glada blickar _den_ av de
vitkldda nymfgestalterna, som stod vars och ens hjrta nrmast. Ty p
denna tid -- 1800 -- 1801 -- grasserade en ren giftermls- och
frlskelseepidemi inom familjen Bonapartes nrmaste krets; huset var
fullt av nyfrmlda och hemligt frlovade par, och de gamla
kastanjeallerna i parken beskyddade under dessa sommarkvllar frn sex
till tolv mnga mma frtroenden, mnga kyssar, mnga sm ktenskapliga
trtor. Det lg mhet i luften -- smekmnadens leende, skra,
konventionellt skyddade och insolent ostentativa mhet.

Av dem, som i sommar voro p Malmaison eller brukade komma dit till
middagen, var det frst och frmst den tappre, sttlige general Lannes,
armens Roland, och hans unga hustru, vilken i sin rena, tadellsa
sknhet mest av allt liknade en Correggios madonna, som stigit ur ramen,
tagit ktt och blod och ikltt sig Konsulatets koketta drkt. Dr var
Frste Konsulns yngsta syster, den knappt nittonriga Caroline Murat,
frisk som en majros, efter sin nyss verstndna frsta barnsng, rd
och vit, fast i linjerna, som mejslad i marmor. Dr var den vackra,
nygifta Madame Savary, den hjrtegoda och hjltemodiga Emilie de La
Valette, fdd Beauharnais, och husets dotter, hennes kusin Hortense --
blond, fin och rosig som en svresfigur, med ett par eldfulla bl gon,
som strlade dubbelt mma, nr hon tnkte p sin vn Duroc, eller d
Frste Konsulns sekreterare i hemlighet smg till henne ett litet brev
frn Petersburg. Dr voro dessa bda fina brunetter, som vid denna tid
liknade varandra nstan som tv systrar: den gracisa, pikanta Laurette
Junot, passionerat intagen i sin man, det blonda brushuvudet _la
Tempte_ (som kamraterna kallade honom), och den lskliga, svrmiskt
sentimentala Desire Bernadotte -- alltid barnsligt svartsjuk, alltid
lngtansfull, alltid romanaktigt frtvivlad och med trar i gonen, nr
hon icke hade vid sin sida sin barnesare eller icke fick brev frn
honom. Dr voro Hortenses unga vninnor och pensionskamrater frn Madame
Campans institut: den livliga, egendomliga amerikanskan, Elisa Monroe,
den sta Adle Auguier och hennes glada syster Egle, som redan svrmade
fr hjlten Ney; dr var den sttlige general Lauriston, Malmaisons
Almaviva, den begvade mlaren Isabey, den joviale Rapp, den fiffige
Figaro-Bourrienne, den ridderlige och dristige Eugne de Beauharnais,
som tillbragte sin tid med att hopplst sucka fr Mademoiselle de La
Feuillade, och Mademoiselle de La Feuillade, som...

I denna luft, mttad av sommarvrme, av ungdomlig lskog, av segerjubel
och triumfer, vid detta Frste Konsulns unga hov, dr ingen framtidsdrm
var fr hgtflygande att icke kunna vnta uppfyllelse, intet
framtidshopp fr djrvt att icke ha sitt berttigande; dr man var dag
under en evigt blnande himmel i vermodig sjlvtillit tmde sitt glas
p nya segrar; dr dessa knappt trettioriga unga hjltar, vilkas namn
hela Europa nu knde, itrotsig otlighet redan strckte hnderna ut
efter de slutna och taggiga kronor, varmed de snart skulle ha rtt att
pryda alla dessa vackra kvinnohuvuden; -- idenna luft, idenna
omgivning utvecklade sig Edme de La Feuillade verkligen till den
stolta, lidelsefullt medvetna och imperativt tjusande Konsulatets
Afrodite, som man, till trots fr Pauline Leclerc, hade vgat kalla
henne.

Hon visste, att hon var lskad, och vrd att lskas. Nr hon om
morgonen, nnu med batisttrjan uppknppt ver spetschemisen, varm och
med hret bljande ver skuldrorna under den stora nattmssan, satte
ftterna p stengolvet och kom till att kasta en blick i den
ansprkslsa spegeln p vggen, mtte hon sitt eget segerstolta leende.
De unga mnnens gon sade henne det, nr hon om middagen, med den
gyllene hrknuten hgt ver den vita nacken, med kjolens ltta
silkesslp gracist uppburet mellan tv fingrar -- iandra handen en
svart, spansk solfjder fr att skugga kind och hals -- lngsamt,
drottninglik steg nedfr den breda, solbelysta trappan. Och ntligen
sade _hans_ gon henne det, nr han om aftonen efter en hel dags envist,
oavbrutet arbete mtte henne till den glada middagen i fri luft, dr
hon, smyckad som till fest med de ljusa La France-rosor, han lskade,
den vackraste av alla dessa vackra kvinnor, stoltast i later, liksom hon
var frnmast i brd, segersll, ihemligt jubel och hemlig lngtan,
hjde sitt skummande glas mot hans. Hon visste, att natten och lyckan
var hennes.

Edme de La Feuillade var som frvandlad. Hon var icke mer den mtliga,
kyligt skygga och alltid liksom en smula fientliga adelsfrken, som fr
aderton mnader sedan kommit frn Vende till Paris; hon var nu Frste
Konsulns fylgia, Frankrikes levandegjorda segermedvetande, den stolte
betvingarens stolta brud. Ofta hngde mnnens blickar som frtrollade
vid hennes, och kvinnorna snkte i omedveten frvirring, nstan blygsel,
sina gon, nr hon gick dem frbi. Och likvl fanns det ingen, som
_visste ngot_. Junot anade en del, men slog det bort som alltfr djrvt
och fantastiskt. Om Josphine hade ngon gissning, och det hade hon
_skert_, vgade hon i alla fall ej lta mrka det. Hon knde sin mans
hnsynslshet, nr det gllde en passion, och hon hade dessutom sjlv
alltfr mycket p sitt samvete fr att med fog kunna visa sig
indignerad.

Hortense fruktade en ny fara fr sin mor, som hon lskade -- hon visste
ju, att skilsmssan nda sedan Brumaire hade hngt ver hennes huvud --
men hon _sg_ blott, vad alla kunde se: att Frste Konsuln var en stor
beundrare av Mademoiselle de La Feuillades sknhet och icke gjorde ngon
hemlighet drav. Mademoiselle de Beauharnais var fr resten under denna
tid s upptagen av sina egna hjrteaffrer, av sin mhet och sin oro fr
den frnvarande Duroc, att hon ej hade tid att gna andras s mnga
tankar. Eugne var sjlv mycket frlskad i Mademoiselle de La
Feuillade, som behandlade honom med ett retsamt verlgset, n
skmtande, n sentimentalt koketteri, vilket i all sin oskuld -- eller
kanske just drfr -- var vl gnat att betaga honom hans misstankar,
ifall han djrvdes att ha ngra. Frste Konsuln hade p sitt vanliga
praktiska stt, hr -- liksom i Paris -- s habilt inrttat allt fr
deras mten, att de kunde frsigg fullkomligt ostrda. Hans arbetsrum
lg omedelbart under den gstlgenhet p vnstra gaveln, vilken Edme
bebodde, och genom en liten trappa, som han i hemlighet ltit inrtta
under vintermnaderna, stodo de i direkt frbindelse med varandra.
Madame Bonaparte bodde, som sagt, iandra ndan av huset. Hennes man
behvde ej ens tnka p Monsieur Charles och sommaren r VII fr att hr
p Malmaison slippa ha ngra skrupler -- det fll honom helt enkelt
aldrig in att ha skrupler, nr det var ngot, han med energi _ville_.
Och vad Edme angick, s var hon nu en gng sdan, att hon med
hnsynslst, muntert mod och fatalistiskt lugn tog sin stllning, som
hon sjlv valt den, med alla dess konsekvenser. Ijmfrelse med hennes
stora krlek, hennes livs enda tanke och allt uppslukande intresse, var
allt annat obetydligheter, smsaker, som hon p sitt kcka, stolta stt
ltt kom ver.




XVIII.

  L'Empereur a parl de ses premires annes;
  ... il se reportait  cet heureux ge, o tout est gat, dsir,
  jouissance;  ces heureuses poques de l'esprance, de l'ambition
  naissante, o le monde tout entier s'ouvre devant vous,
  _o tous les romans sont permis._

    Memorial de S:te Hlne.

  Mes projets comme mes songes, tout, oui,
  l'Angleterre a tout detruit!

    _Bonaparte_ (sur la perte de l'Egypte).


Det var vid middagen en dag i brjan av augusti. Som vanligt vid vackert
vder, var bordet dukat p den stora grsplanen mitt fr slottet vid
brjan av kastanjeallen. Solen hll p att g ned bakom St.
Cucufaskogen -- kastanjernas skuggor blevo lngre och lngre. Men
gsterna voro i afton mnga och glada och hade icke lust att s tidigt
resa sig frn bordet. Joseph och Madame Julie Bonaparte hade kommit frn
Mortefontaine, tillsammans med Madame Bernadotte. Andre Konsuln
Cambacrs var ocks bjuden, och, frsatt i utmrkt humr av den eldiga
champagnen och den torra madeiran, hade han en gng kommit i taget med
att bertta historier frn sin ungdom i provinsen, frn Konventet och
Direktorietiden, och ville nu icke hlla upp igen. Frste Konsuln satt
med bda armarna p duken och smlog road, p sitt tysta stt; de vriga
skrattade av full hals. Till slut reste vrden sig upp och strckte p
sig.

-- Det blir fr sent att leka ngot i afton, sade han med en blick p
himlen. Lt oss f en smula musik -- eller hur, Hortense?

Mademoiselle de Beauharnais gjorde tecken till en lakej att hmta hennes
harpa frn galleriet. Med kaffekopparna i hand lgrade sig sllskapet
omkring henne p trdgrdsstolar och i grset, som fr resten brjade
bli fuktigt. Det skymde nu ocks mer och mer.

Edme hade en djup beundran fr Hortenses talang -- hon, som sjlv var
helt och hllet utan den sortens fullkomligheter. Hon satte sig p ngot
avstnd under ett trd och hrde andktigt p. Vid middagen hade hon
skrattat som den gladaste av de glada -- detta sorglsa, en smula
frivola, men alltid friska och intelligenta skratt, som Frste Konsuln
p sitt hasarderade och oregelmssiga sprk brukade sga klang av
Frankrike. Nu medan romansens toner, ackompanjerade av de spda
harpoackorden, blitt vibrerade genom den skumma, milda kvllen, vaggades
ocks hon smningom in i den sentimentala stmning, som efter hand
bemktigade sig hela sllskapet. Nr Hortense ntligen tystnade och skt
harpan ifrn sig, talade gsterna, som nyss frut nstan legat dubbla av
skratt ver den gamle ungkarlens Languedoc-historier, med dmpad stmma
tv och tv om Ossians poesi och Cimarosas musik. Madame Bernadotte, som
var den mest romantiska av dem alla, tiggde halvviskande om en smula
mystik -- d.v.s. en spkhistoria.

Frste Konsuln promenerade fram och tillbaka mittfr fasaden med hakan
mot brstet och hnderna p ryggen. Ibland stannade han och hrde tyst
ett par gonblick p de andras samtal. Det var mest verste Rapp, som
frde ordet. Han hade en kolossal fantasi och generade sig icke fr att
skarva, nr det bar till.

-- ...Det var allts om natten fre Pyramiderna. Generalen hade haft oss
att arbeta som slavar om dagen och jag var alldeles utsliten, jag lg i
mitt tlt och kunde icke sova av bara trtthet...

-- Det hnder aldrig en god soldat, avbrt Lannes verlgset, p sitt
burdusa stt. Du hade vl litet hjrtklappning fre affren kan jag tro.

Rapp stack handen innanfr vsten och frskte se imponerande ut ver
sin styva halsduk. Han var sttt, och damerna mste tigga honom lnge,
innan han ville fortstta. Till slut gav han -- godlynt, som han var --
med sig.

-- Jag lg allts i mitt tlt. Det var mycket mrkt, mitt i natten, och
jag hrde intet annat ljud n av hstarna, som skubbade sig uppt
varandra och gnggade. S pltsligt slog klockan tolv -- tolv...

-- , Gud! -- Madame Bernadotte var redan nra att svimma. Hon grep
Eugne om armen och tryckte sig ttt intill honom -- han tog henne fast
om livet.

Rapp gjorde en effektpaus; s fortsatte han med dyster, hotande stmma:

-- Och knappt har klockan upphrt att sl, frrn jag ser en liten vit
trekant, s stor... s stor... som Frste Konsulns hatt. --Bonaparte
passerade i detsamma frbi. Och inne i den trekanten, kan ni tnka er --
ett ga, ett eldrtt ga...

Rapp sg sig hgtidligt, triumferande omkring. Damerna skreko till och
ryste.

-- Och det dr flyttade sig p vggen jmt -- jmt -- upp och ned --
riktigt dansade framfr mig...

Hr kunde Junot icke brga sig lngre. Han brast ut i gapskratt. Eugne
och de andra stmdei.

-- Herre gud -- han hade naturligtvis druckit fr mycket av det heta,
orientaliska vinet! Vem har ej sett rda prickar, som flytta sig p en
tltvgg?

-- Ja, jag har sett sjlva vggarna flytta sig! -- En ny skrattsalva.

Nu blev det Rapp fr mycket -- han nekade vrdigt att fortstta
historien. Damerna togo hans parti och voro indignerade p det
vernaturligas vgnar. Junot, som bestndigt var en av de mest
klentrogna, freslog -- med en hntydning p en fr icke s lnge sedan
utkommen parodi p de moderna spkromanerna -- att de ju allesammans
kunde g upp i vstra tornet och frska f fatt i ngra spken.
Slottet hette vl icke Malmaison -- _mala mansio_ -- fr intet. Fr
att vara ngorlunda respektabelt mste det verkligen ha sig ett
husspke. Madame Bonaparte, som frstod att inrtta allt s frtrffligt
och tidsenligt, hade frmodligen icke heller underltit att anskaffa
detta oumbrliga inventarium till ett slott o.s.v. o.s.v.

Medan de slunda hllo p att prata och skmta ver Rapps tarvliga och
misslyckade spkhistoria, som icke ens fick ngot slut, var Edme den
enda, som -- drfr att hon oupphrligt fljde honom med gonen -- hade
mrkt, att Frste Konsuln sakta, frn platsen dr de sutto, gick in i
sin egen privata trdgrd och drifrn frmodligen in i sitt arbetsrum,
ty han kom icke mer igen. Nu var det helt mrkt, och Madame Bonaparte
freslog p sitt alltid frekommande och lskvrda stt, att man skulle
g in i salongen, hra litet gladare musik och dansa bort
spkhistorierna.

Sllskapet spridde sig i biljardsalen, i salongen och galleriet.
Tjnarna hade redan tnt alla ljus. Madame de La Valette satte sig till
spinetten och spelade en kontradans.

Paren togo plats p det lnga, glatta golvet, lysande blankt i skenet
frn kronor och lampetter -- herrar och damer p var sin sida. Caroline
Murat stod verst uppe, drefter Hortense och de andra damerna -- hand i
hand; alla barhalsade, bararmade, med rosengirlander eller
guldbandeletter p hret, med de hgvristade ftterna strckta i
silkesskorna och armarna lyfta, med sirligt bjda handleder. Mitt emot
dem bildade kavaljererna en liknande kedja. De glnsande stvlarna, som,
med dinglande, gyllene tofsar, gingo upp i spets ver knet, eller med
breda, gula kragar, vilka vekos ned nstan nda till ankeln, stodo
taktfast framstrckta mitt emot silkesskorna; de blnkande epletterna
strlade i en lng, jmn rad ver uniformernas livliga, rda, bl och
vita frger. Dansen gled fram, tur efter tur; paren frenades och
skildes t; dr var sorl av prat och skratt, korseld av blickar frn
leende bl och bruna gon, nr Frste Konsuln -- stilla, som han gtt --
kom in igen.

Mademoiselle de La Feuillade dansade med Eugne de Beauharnais. De hade
nyss intagit sina platser till en ny dans, och hon stod med ryggen mot
drren, s att hon varken sg eller hrde Bonaparte komma. Hon blev
uppmrksam drp, genom att Junot, som stod p andra sidan om henne,
pltsligt bjde sig fram mot hennes kavaljer:

-- Men Gud, Eugne -- se, vad kan d ha hnt generalen?...

Hon vnde sig hastigt om och mtte hans gon. Blott de, som knde honom
riktigt vl, kunde sentera, vilken frndring som mtte ha frsiggtt i
hans sinnestillstnd under den timme, han varit borta frn sllskapet.
Hela hans ansikte var som frmrkat, gonbrynen rynkade och hopdragna,
som under en hftig, fysisk plga, och blicken under dem var brnnande
och hrd. Munnens fina, rrliga linjer voro som frstenade i kuvad,
trotsig smrta.

Han gick bakom de dansandes leder -- de flesta mrkte honom knappt --
fram till sin vanliga plats vid kaminen. Han satte sig och brjade tala
ett par ord med Madame Bonaparte och sin svgerska Julie. S skt han
otligt tillbaka sin stol och befallde i kort ton en lakej, som just
passerade frbi, att servera honom en ny kopp kaffe.

-- , viskade Josphine ngsligt till Madame Joseph. Nu har ngot hnt
igen. Jag _knner_ Bonaparte!

Smningom bredde dr sig liksom en frstmning ver salen. Frste
Konsuln stod borta vid det ena ppna fnstret och sg ut -- han hade
nnu icke talat till ngon. Pltsligt vnde han sig om och sade med
forcerad munterhet:

-- Jag tycker dansen stannar av. Kom lt oss f _les deux coqs_.
Madame Loulou -- han grep Madame Junot om livet -- ni minns, den ha vi
dansat s ofta!

Edme fljde honom med gonen hela tiden. Varfr kom han icke till
henne?

Hon drog sig obemrkt tillbaka in i Madame Bonapartes boudoir, som
grnsade intill stora salongen; den var blott sparsamt upplyst av ett
par lampetter p kaminen. Pltsligt knde hon en hand p sin skuldra:

-- Edme!

Hon vnde sig hastigt om och grep hans hand. Hennes gon voro fuktiga.

-- Varfr dansar du inte?

-- Fr det... , min vn, vad har hnt?... Han skakade p huvudet.
--Plga mig icke med frgor -- inte hr, inte nu. Och litet efter:

-- Kan du verkligen se det p mig?

-- Om jag kan se det p _dig_? Nr till och med general Junot och Eugne
strax kunde mrka det!

-- Det var satan! brast han ut. Skulle jag icke kunna behrska mig
bttre!

Madame Bonaparte kom sakta in i rummet. Frste Konsuln sg kallt, litet
ironiskt p henne, s sade han hgt:

-- N, Mademoiselle de La Feuillade, vill ni s spela ett parti schack
med mig, som jag bad erom!

Han stllde elfenbenspjserna till rtta p rutorna, och i det han
lutade sig fram ver bordet, sade han lgt:

-- Jag vet, att du kan tiga -- icke ropa till och skrika, som damer
bruka?

Hon bjde omrkligt p huvudet. Hon satt med armbgen mot bordet och
pannan lutad i handen och flyttade en bonde.

-- Kairo har kapitulerat. Egypten...

Han sade icke mera. Hon sg upp och blev frfrad ver den pltsliga
frvandlingen av hans ansikte. Det var grnblekt, och munnen frvred sig
som av spasmer. Utan ett ord reste han sig upp och sttte upp fnstret,
dr de sutto -- nattluften strmmade in med fuktig kyla.

Han hade lutat huvudet i handen -- nu sg han upp. Dr var nu intet
annat att mrka p honom n en stark blekhet.

-- , du frstr icke vad detta vill sga, mumlade han otligt, liksom
han ngrade att ha talat.

Jo, hon frstod honom, hon begrep och delade hela hans smrta. Icke fr
det att bibehllandet eller frlusten av Egypten i och fr sig spelade
ngon synnerlig roll fr henne, men hennes krlek hade frlnat henne en
sdan egendomlig makt att intrnga i hans tanke- och skdningsstt, att
hon gonblickligen instinktivt fattade, vilket slag detta var fr honom.
Det var vgen till Orienten, som nu var stngd, till det hftigt
trdda, lnge drmda landet, till Indien, Englands rika hjrta. Det var
en hel livsplan, som, uttnkt i alla sina detaljer, redan under de
frsta tunga, obskura ren i Paris, lngt innan Vendmiaire, sedan -- s
snart tillflle gavs -- snillrikt och energiskt blivit fullfljd och
ntligen krnt av fabelaktig framgng. IFrste Konsulns frodiga och
heta fantasi hade drmmen om Egyptens fullstndiga ervring och alla
dess konsekvenser: Syriens och Persiens underkuvande, Englands
utdrivande ur Asien, redan s gott som kondenserat sig till verklighet.
Icke ett gonblick hade han, trots underhandlingarna om konkordatet,
trots arbetet med _Code civil_, med ordnandet av finans- och
frvaltningsvsendet, det italienska och tyska flttget, icke ett
gonblick hade han slppt sina planer med Egypten och frsken att
undstta det. Nu voro alla hans energiska anstrngningar hopplst
tillintetgjorda.

Frste Konsuln reste sig fr att taga avsked av sina gster. Edme sg,
att flera av herrarna, Junot, Eugne, Rapp, ngsligt frgande sgo upp
till honom, men ingen sade ngot, ingen vgade sga ngot. Han talade
med dem om likgiltiga ting, han till och med skmtade med ett par av
damerna, men skuggan i hans blick var lika mrk.

Han lt Edme g med de andra, utan att ge henne ngot tecken, att de
senare skulle mtas. Frtvivlad och frstmd kom hon upp p sitt rum.

Hon ppnade drren till den lilla, mrka trappan i muren och kunde d
hra, hur han gick drnere i biblioteket, fram och tillbaka -- ut p
bron och i trdgrden -- in igen. Nej, hon _kunde_ icke uthrda lngre.
Han fick bli s ond han ville, men hon mste se honom.

nnu hade hon icke ens brjat att klda av sig. Ihast gav hon Valentine
befallning att rigla drrarna utt korridoren och trevade sig med
klappande hjrta nedfr den branta, obekvma trappan. Annars vgade hon
aldrig stra honom vid hans arbete -- det var _han_, som alltid kom till
_henne_ -- men nu i afton ville hon taga mod till sig.

Utanfr drren stannade hon och lyssnade -- hon hrde honom icke. S
ppnade hon sakta och trddein.

Han stod bjd ver sitt arbetsbrd mitt i rummet, med bgge armbgarna
p bordet och huvudet sttt mot hnderna, idet han ivrigt granskade en
stor karta. Drren till trdgrden var ppen, och trots den milda
augustiaftonen brann en stor brasa i kaminen. Edme sg sig om;
pltsligt fll det henne in, hur dumdristigt hon burit sig t. Hon
visste, att Bourrienne oftast arbetade tillsammans med honom om
ntterna, det var rent av en hndelse, att han ej var hr i afton.
Sakta, med klappande hjrta -- hon, som annars var s hnsynslst modig,
blev feg under en frebrende blick frn hans gon -- gick hon fram till
bordet. Han sg upp.

-- Du hr?... Hans rst var frnvarande. Pltsligt sg han sig om och
gick bort och riglade alla drrarna. --Men, Edme, vad faller dig in?
sade han missnjd.

Hon tog blygt hans hand, och i det hon frde den till sina lppar,
mumlade hon bnfallande, som ett skrmt barn:

-- , jag ber dig, lt mig f vara hos dig i natt. Jag fr ingen ro
annars. Jag skall sitta s tyst som en rtta drborta i vrn, inte sga
ett ord, om du vill, men lt mig blott f vara i din nrhet.

Han lade bgge armarna p hennes skuldror, sg prvande p henne med sin
skarpa, fasta blick, och, idet han hll henne ut ifrn sig, sade han:

-- Du r d en kta kvinna!

-- Som lskar, viskade hon. Och i det hon bjde huvudet strk hon
smekande kinden mot hans hand, som nnu vilade p hennes bara skuldra.
Hon stdde bgge hnderna mot hans brst och sg upp p honom:

-- Vill du s lta mig vara hr i natt?...

Han smlog. Fr frsta gngen p flera timmar sg hon ter detta ljusa,
mma leende, som alltid annars plgade hlsa henne, och med ett
halvkvvt utrop av gldje kastade hon sig handlst intill honom.

-- , kvinnorna ro dock lyckliga? -- Han strk hennes hr och talade
sakta, liksom fr sig sjlv. --De veta inte, vad ddlust och
regirighet och arbetskval vill sga. Blott du har _mig_, s r du njd.

-- _Njd_?... Hon bjde nacken tillbaka, och med slutna gon och ett
leende s hemlighetsfullt strlande, s sublimt i sin fanatiska
hngivenhet, att han, som sg det, ovillkorligt suckade, viskade hon:
-- Nr jag har dig, r jag _lycklig_.

Han slt henne hftigt i sina armar. --Jag tror, att det, som gr dig
s bedrande, Edme, det r din mrkliga frmga att leva blott i nuet.
Fr dig existerar icke frtid, icke framtid -- ditt liv koncentrerar sig
alltid i den minut, somr.

-- Ja. --Hon sg glad upp. --r det d icke gott?

-- Jo, det r gott, ty drfr r det hos dig _vila_, som hos ingen
annan.

Hon hrde knappt, vad han sade. Tryckt intill honom, mumlade hon
lidelsefullt:

-- Om jorden brast under mina ftter, om himlen fll ver mig -- blott
jag hade dig, skulle jag icke knna det!

-- Och om du icke hade mig lngre?...

Hon smlog upp emot honom, ett egendomligt, klart och beslutsamt leende,
som han sedan ofta mindes:

-- Dden ligger i vr hgra hand, vet du vl.

-- Och du, som r livet sjlvt, du skulle icke vara rdd fr dden?...

Hon sg ut fr sig -- frbi hans ansikte -- gonen voro en smula
sammandragna. --Jo, sade hon sakta, jag fruktar dden. Jag tycker ofta
-- nej, icke ofta, ty jag tnker icke ofta p det, men ibland _tnker_
jag -- att det dock mste vara vr strsta sorg, att vi alla skola d,
du och jag.

Han sg uppmrksamt, forskande p henne, s tog han sakta hennes mjuka,
varma hand och frde den till sina lppar.

-- Kom, Edme. Du har rtt. S lnge livet, livets arbete och
mjligheter nnu ro vra, s r det egentligen ingen nd.

De gingo ett par slag fram och tillbaka genom det stora rummet -- tysta
-- han hll armen om hennes skuldra. Och p uttrycket i hans ansikte
kunde hon se, hur han smningom fll tillbaka i sina frra tankar.

Pltsligt begynte han att tala -- i brjan stilla, lngsamt, liksom om
tankarna hade svrt att uttryckas i ord; drp hastigare, hgre, tills
hans tal var som en brusande, lidelsefull strm av ord, och hans ungdoms
mktiga luftslott -- Alexanderstget till Indien -- reste sig nnu en
gng fr deras inre syn: praktfullt, skimrande frgrikt, logiskt fast i
sin byggnad, vidstrckt som himlavalvet, ondligt i sina konsekvenser.
Han talade lnge; pltsligt tystnade han lika tvrt, som han brjat.

-- Varfr skall nu denna motgng trffa mig -- _nu_, nr vrlden brjar
bli stor fr mina gon, nr livet genom dig har ftt andra och rikare
frger? Det r ett dligt varsel fr min mannalder, detta bekymmer fr
Egypten.

Och liksom gripen av en tanke slog han hastigt, ovillkorligt, korsets
tecken fr sig.

Han gick nervst ett par gnger fram och tillbaka med snkt huvud och
hakan mot brstet. S rtade han p sig, stampade hftigt med foten i
golvet ett par gnger och stannade tvrt framfr drren, som frde in
till konseljsalen. Idrrflten voro mlade tv hjlmar och inunder
underskriften: _Grec -- Chevaleresque_.

Han stod ett gonblick stilla; vnde sig s raskt om p klacken och gick
fram till Edme, som sjunkit ned p soffan vid vggen och satt och
fljde honom med gonen.

-- Grekisk -- ridderlig! Inte sant, Edme -- han hade sin vanliga,
litet ironiska vardagsstmma -- jag r allt annat? Lt oss nu taga
skadan igen! Du r ju vacker som en dag, min drottning. Han bjde sig
ner och kysste henne p halsen, under rat.

Edme satt med snkta gon och rrde sig icke. Hon, som annars njt av
hans smekningar, levde av dem, som en blomma av solsken, hon knde
pltsligt ett sting av smrta vid denna ltta, heta kyss.

-- Du r hrlig, hrlig r du! Var har jag d haft mina gon i afton?
-- Han hll henne ut ifrn sig och strk nedt hennes bara hals och ltt
sklvande armar. --Furstlig och berusande p en gng! -- Han bjde ett
kn och lade huvudet intill hennes barm -- det korta livet var nstan
blott tumshgt och sammanhlls av ett smalt, gyllene blte i form av en
snok, vars smaragdgnistrande huvud reste sig mellan de runda, vita
brsten och bet sig fast i den smala smaragdkollier, som vilade p
halsen. --En drottning, en Afrodite, och hon r _min_! Han slt gonen
och smlog med huvudet mot hennes hjrta.

Han sg upp och sade nnu leende:

-- Har jag berttat fr dig, vad jag hrde hromdagen? Det var vid den
stora revyn p Marsfltet den 25 Messidor. Du for frbi i en vagn med
ngra damer. D pekade soldaterna p dig, och jag hrde dem sga: Det
r Frste Konsulns drottning! De togo dig fr Josphine. , de visste
ej, hur riktigt de trffade.

Hon svarade icke, tryckte blott hans huvud intill sig. Hon mrkte att
han talade allt detta lappri, endast fr det han _ville_ tala och
glmma.

-- Vet du, nr jag lskar dig mest, Edme? Det r, nr jag vaknar om
morgonen och ditt huvud ligger vid mitt brst, och jag kysser dina
prlemorbla gonlock, ditt hr, som i morgonsolen r stelnad eld och
dina halvppna, sta lppar. Jag knner det, som om du vore den enda
kvinna i vrlden -- den, som frn skapelsens morgon varit bestmd fr
mig -- _min, min_... Nr jag annars har varit kr, s brukade jag darra
och rasa vid tanken, att ngon annan hade gt eller kunde ga min
lskarinna. Men med _dig_! Den tanken har aldrig p allvar kunnat falla
mig in! Du r _min_ -- lika skert, som mitt huvud sitter p mina
skuldror och min hand p min arm, ingen och intet kan skilja oss t. Du
tror ibland, att jag r svartsjuk, Nej! Jag kan blott icke frdra, att
ngon rr vid dig, att andra sola sig i din blick, iditt lysande
leende. Men tanken, att du skulle lta ngon annan lska dig, famna
dig..., fy, nej! Kunde den tanken f rum i min hjrna, s ddade jag
den, och drmed mig sjlv.

Han hade smningom, i hnryckt skdning av den lskades sknhet, talat
sig varm, ihftig extas. Fr ngra gonblick hade han glmt sin
regirighet, sin sorg, Egypten. Edme sg in i hans gon, och hon lste
dr, att nu -- idetta heliga _nu_ -- var hon lskad fullt och helt. Hon
frstod honom s vl, var skiftning i hans sjl, vart sprng i hans
tanke. Aldrig hade hon varit honom s nra som i denna natt.


Ljusen i armstakarna p bordet flammade till och brunno ntligen,
lngsamt och osande, ned i sina pipor. De sutto tysta och vntade, tills
det blev helt mrkt.

S gick han bort till fnstret och drog undan gardinen en smula. En
klar, bred mnstrle fll snett ver golvet och gjorde rummet halvljust.
De vita papperen p hans skrivbord syntes nnu vitare med ljusbl
skiftningar.

Han blev ett gonblick stende vid fnstret och sg ut. Och i det hans
tanke, som en kort minut hade lyckats att glmma, nyo, vid vart nytt
intryck, vnde sig till detta fjrrbelgna, stolta rike, han hade gt
och frlorat, sade han lgt:

-- I detta gonblick skiner mnen p knen, p Kairos minareter, lika
likgiltigt, lika klart, som den gngen vi planterade den trefrgade
fanan i sanden. Sand, mnsken och drmmar -- s har det varit i tusen
r, s skall det bli i tusen r till! r det icke till att frtvivla
ver, hur vanmktig man r, nr man _blott_ r mnniska!


Om morgonen kommo verste Rapp och general Junot ridande till Malmaison;
icke ngon av dem hade haft ro i sin sjl, frrn de ftt veta orsaken
till generalens frstmning i gr. Iplatanallen upp till
slottsgrden mtte de Frste Konsuln till hst, blott tfljd av sin
stallmstare Jardin.

-- Jag har nyss kommit ut, sade Bonaparte, och har mest lust att rida en
tur. Ha ni lust att flja med, mina herrar?

Han vnde sin hst, och, utan att avvnta deras svar, gav han Jardin
order att stanna hemma. S togo de motsatta vgen -- genom parken -- och
slogo in p den backiga, steniga Bougivalvgen.

S lnge de voro i sikte av slottet, redo de i skritt, dock utan att
tala med varandra. Junot och Rapp visste, att nr deras general sg ut
som nu, var det icke vrt att ppna sin mun. S mrk som i dag hade de
sllan sett hans panna, och lpparna voro ttt hoptryckta med detta
uttryck av kall, objlig slutenhet, som alltid verkade s skrmmande och
frintande p hans omgivning.

Icke vl hade de passerat parkgrindarna, frrn Frste Konsuln hgg
sporrarna i sin hsts sidor; de andra fljde efter, och i den klara
sommarmorgonen satte de alla tre av i strckt karrir, med solen p
ryggen. Hstarnas hovar klapprade muntert och taktfast mot den torra,
steniga marken.

I ver en timme redo de under tystnad. Solen steg hgre p himlen,
hstarna badade i svett, och bde Junot och Rapp, som kommit direkt frn
Paris, brjade knna sig hungriga och trtta.

De hade kommit in i skogen, under trdens skugga. Hstarna fllo ter in
i skritt, deras hovslag hrdes knappt mot den fuktiga mossan. D tog
Junot mod till sig: -- N, general, vad r det i vgen! Sg det blott
till era vnner! Ni vet, att om det gller landet eller er personligen
-- Rapp och jag ro alltid beredda att g i elden.

Bonaparte hll in sin hst; det var uppe p en hg, lngsluttande kulle,
varifrn man genom en ljusning i skogen hade en vidstrckt utsikt. Han
sg icke p sina bda fljeslagare; med ett dystert, plgat uttryck
under de sammandragna brynen blickade hans gon ut ver nejden.
Pltsligt vnde han lngsamt huvudet mot kamraterna, och drjande, med
lg, liksom utslckt rst, sade han:

-- Vi ha frlorat Egypten.

Med ett utrop drev Junot sin hst nrmare intill hans och grep efter
hans hand.

-- Egypten! O Gud, min Gud! -- Det lt nstan som en snyftning.

Rapp hll ocks stilla. Han hade snkt huvudet, vervldigad av sin egen
och de andras frsta modlsa smrta. Egypten -- deras drmmars, deras
minnens, deras farors och segrars underfulla land! Han visste, att fr
Bonaparte mste frlusten av Egypten knnas, som om han frlorat ett
stycke av sin egen sjl.

-- Jag har egentligen aldrig trott att vi skulle f behlla det, sedan
vi miste Klber, sade han enkelt, trist.

-- Och att ocks Desaix och Davoust skulle lmna det efter den evigt
frbannade konventionen i El-Arisch! brt general Bonaparte ut. Hade jag
blott haft _dem_ dr -- det skulle aldrig ha hnt! Men Menou r en
kruka, en gammal frskalle, en... Han hgg ridpiskan genom luften s
hftigt, att hsten frskrmd gjorde ett sprng till sidan. , mina
vnner, ropade han bittert -- ni vet, vad Egypten var fr mig! Fr
Republiken, tillade han lngsammare.

Han brjade detaljerat tala med dem om allt, vad som hnt sedan
engelsmnnens landstigning i Mars. Han utbredde sig ver oenigheten
mellan generalerna, Menous obeslutsamhet och missgrepp, och berttade
ntligen nyheten om Belliards kapitulation i Kairo. --Menou sitter nu
innesluten i Alexandria -- han hller sig nnu och frsker genom
styvsinthet bta p sin dumhet. Som om det kunde hjlpa! Det r
mrkvrdigt -- de ro allesammans s satans tappra och dugliga, nr det
gller att fra en brigad eller till och med en division, men att bra
_ansvaret_ fr en hel arm, det duger ingen till! Jag behver bara vnda
ryggen till, s gr alltsammans t helvete.

De andra svarade icke. Junot bjde sig ned och klappade sin hst p
halsen.

-- Nu r allts _den_ vgen till England stngd! suckade han. Det blir
er sak, general, att finna en annan.

-- Ja, det blir _min_ sak att finna en annan, upprepade Bonaparte
hftigt, p en gng stolt och bittert. Det var min sak att ervra
Egypten, fr att Klber skulle spela udda och jmnt om det, och Menou
frlora det.

De brjade sakta rida genom skogen, i riktning av landsvgen, var och en
upptagen av sina egna tankar.

-- , nr jag tnker p vrt hgkvarter i Ezbekyeh! suckade Rapp, vnd
till Junot. Vi hade nd mnga glada timmar drnere i Kairo!

De voro nu vid slutet av skogen. Nere frn landsvgen hrdes en ung
flickas skratt -- det skar klingande genom tystnaden, och officerarna
sgo mekaniskt efter henne, dr hon p sin sna, mellan tv enorma
korgar, frsvann vid vgkrken. S sade Bonaparte pltsligt -- idet han
avbrt en lng tankekedja -- hgt, med rasande bitterhet:

-- Jag skulle aldrig ha uppgivit St. Jean d'Acre, _aldrig_!

Med en hftig rrelse av huvudet, som om han ntligen med vld ville
skaka dessa grmande tankar frn sig, tvang han sin hst tillbaka och
satte med ett vldigt sprng ver det breda dike, som skilde skogen frn
landsvgen. Junot och Rapp gjorde detsamma och fljde sedan lngsammare
efter. De visste, att deras utmattade djur nd icke lngre kunde hlla
fart med det, han red. Det var en av de andalusiska rashingstar, som
Carl IV fr ett r sedan egenhndigt hade utvalt till honom i
stuterierna i Aranjuez. Frste Konsuln hade p sin tid varit stolt ver
Bourbonens kungliga gva -- nu red han detta dla djur som en annan
krake, utan tanke eller minne fr den gldje, det en gng sknkt honom.




XIX.

  On regarde toutes choses au travers d'un voile dor
  qui les rend brillantes et lgres. Peu  peu,
  ce voile s'paissit en avanant jusqu' ce qu'il
  devienne  peu prs noir.

    _Napolon._

  Il est si facile de se faire avec ses propres rflexions
  un mal irrparable.

    _M:me de Stal._


Ngra dagar efter nationalfesten den 1 Vendmiaire r X (man hade d
redan fr ett par veckor sedan tervnt frn Malmaison) bad Madame
Junot, som var i sin frsta grossess och tyckte om att ha sllskap hos
sig, d hon ej mera dessa sista mnader kom s mycket ut i stora
vrlden, Mademoiselle de La Feuillade att stanna en hel dag hos dem i
htel de Montesquiou och p aftonen g med dem i deras loge p _Thetre
de la Rpublique (Comdie Franaise)_ fr att se Talma i hans bermda
roll som Orestes i Andromaque. Generalen hade icke haft tid att flja
dem dit och hela frsta akten var s gott som gngen, d han ntligen
kom. Hans hustru gav strax akt p, att han p ett i gonen fallande
vnligt och bekant stt hlsade en ung dam, vars egendomliga, behagliga
yttre Edme och hon redan anmrkt, och som satt i logen omedelbart
intill deras.

-- _Knner_ du henne? Vem r det? -- Madame Junot ryckte ltt sin man i
rmen.

-- Det r Pauline -- Bellilote! Du vet nog, vr lilla suvern i
Orienten. --Och han skrattade.

Edme hade hrt bde frgan och svaret, hon frstod strax, vem som
menades. Hon knde, att hon rodnade, och fr att dlja det, satte hon
genast lornjetten fr gonen och vnde sig t andra hllet. S pass
hemmastadd var hon naturligtvis i de sista rens skandalkrnika, att hon
ofta nog hrt talas om Madame Pauline Fours -- Bonaparte sjlv hade
till och med ett par gnger lsligt hntytt p henne och deras
frhllande i Egypten: den enda liaison, han ngonsin offentligt vidknt
sig. Men fr resten hade hon icke tnkt vidare p henne; hon slt till,
att hon nrmast mste ha varit en vacker, kokett, men mycket tarvlig
liten fru, som genom sin franska glttighet och sin smula europeiska
elegans gjort furore i Kairo och p det viset dragit general Bonaparte
liksom flera andra unga officerare till sig. Nu sg hon pltsligt fr
sig en frtjusande, frisk blondin med ett godlynt, kokett leende och ett
par, ngot banala, men stora och strlande bl gon, gracist insvept i
en prktig vit cachemirsschal.

Under terstende delen av frestllningen glmde hon bde Orestes och
Andromaque fr att ge akt p damen i sidologen. _Varfr_ r hon i
Paris? frgade hon sig sjlv med en obehaglig, nervs frnimmelse, som
hon aldrig frr knt det minsta till. Vet han av det? Ha de trffats?...
Den ena frgan dk upp efter den andra.

Efter skdespelet skulle Junot fara till Tuilerierna, dit han blivit
kallad av Frste Konsuln. Damerna lovade att vnta p honom med te --
trots det korta avstndet mellan Rue de Verneuil och Rue du Bac hade
Laure av Madame de Chteauneuf utbett sig, att Edme skulle f stanna
ver natten.

Kammarjungfrun serverade dem frfriskningar och frukt inne i Madame
Junots kabinett. Dr voro inga gster, som annars vanligen efter
teatertid, och de bda vninnorna satte sig bekvmt till rtta i
ftljerna p var sin sida om kaminen. De kommo vl verens och hade
alltid, p damers ytligt frtroliga stt, en hel del att prata om;
Madame Junots satiriska, kvicka, och nd fr det mesta godlynta utfall,
roade alltid den av naturen s glada Edme.

Efter det att de en rundlig tid underhllit sig med betraktelser ver
Madame Hamelins toalett och Madame Leclercs tjnstgrande kavaljer, ver
Talmas spel och Mademoiselle Mars' kostym, ver kardinal Consalvi och
utsikterna till konkordatet, gick vrdinnan ntligen lst p aftonens
hndelse: Pauline.

Madame Junot hade naturligtvis, liksom de flesta av deras krets, hela
vren -- de f gnger, man i sllskapslivet haft tillflle att se Frste
Konsuln tillsammans med damer -- och isynnerhet nu p Malmaison i
sommar, givit akt p, att han ppet fredrog Mademoiselle de La
Feuillade framfr andra damer i sin nrhet. Men just det, att han gjorde
det s _ppet_, frvirrade och desorienterade bde henne och alla de
andra, som icke kunde lta bli att intressera sig fr ngot s
riksviktigt som general Bonapartes hjrteangelgenheter. Hennes takt och
verkliga finknslighet frbjd henne att tala drom med Edme, men hon
hade tskilliga gnger pratat drom med andra, och ibland frskt att
frhra sin man, som s vl knde Bonaparte, och vilken hon dessutom
visste vara en god iakttagare. Men vare sig, att generalen verkligen
icke frstod, hur det hngde ihop, eller att han i alla fall icke ville
eller icke ansg det rdligt att yttra sig drom -- han kringgick
systematiskt alla hennes frgor och frskrade skrattande, att hon
alltid gjorde bst i att blott lita p sina egna skarpa gon. Nu
upptckte emellertid pltsligt Laurette -- tack vare det ofrmodade
mtet med Madame Fours -- ett frtrffligt tillflle att sondera
vninnan och p samma gng, med sin strre vrldserfarenhet, indirekt
_varna_ henne, ifall hon skulle ha tagit Frste Konsulns artigheter fr
mer, n de, efter hennes tanke, voro vrda.

-- Gav du riktigt akt p henne, Edme? En _dam_ r hon nu icke -- men
det har jag fr resten aldrig heller hrt ngon pst! -- Hon smlog
verlgset. --Man kan strax se p henne, att hon icke har begrepp om
stora vrlden -- eller vad tyckerdu?

-- Jag tycker, att hon r mycket vacker, svarade Edme enkelt. Hon var
p en gng ngslig och glad ver att Laure brjade tala om henne. Hon
hade icke sjlv velat gra ngra frgor -- dels tyckte hon, att det var
under hennes vrdighet, dels hade hon en bestmd frnimmelse av, att
_han_ skulle misstyckt det.

-- Vacker! Ja, naturligtvis r hon vacker. Varfr tror du annars, att
han skulle brytt sig om henne? -- Laurette skrattade muntert, befriad
frn alla misstankar genom Edmes lugna ton och leende. --, det r
alldeles historien om David och Bathseba om igen! Han skickade mannen,
den beskedlige stackarn Fours, ut i knen eller i de engelska
korsarernas gap -- jag minns inte riktigt vilket, och det kan ocks vara
detsamma. Och s -- du frstr!

Mademoiselle de La Feuillade drog sig lngt tillbaka i skuggan bakom
kaminen, dr hon satt. Hon skrattade liksom vninnan, men klangen i
hennes skratt var icke kta. Ovillkorligt mindes hon hans ord:
Chteauneuf -- , honom skaffa vi vl ur vgen!

-- Junot pstr, att generalen var alldeles tokig i henne, s lnge det
varade. Gud vet -- Madame Junot stack fram sin guldbroderade tspets och
betraktade den noga med huvudet p sned -- Gud vet, vad det egentligen
skall betyda, att hon nu r hr?

Edme reste sig hastigt upp. --Laurette, du fr urskta, men jag r
verkligen s trtt i kvll...

--  prat! -- Laurette tvang henne ned i stolen igen. --Om _jag_ vore
trtt -- hon sg nedt sin figur -- men en ung flicka, som du! Nu sitta
vi s trevligt -- klockan r ju icke mer n litet ver tolv nnu. Lt
oss nu vnta till Junot kommer hem, som vi lovade, s kunna vi kanske f
hra ngot nytt.

-- Vad fr nytt? Du r d frfrligt nyfiken, sade Edme med ett frsk
att skmta.

-- , om Pauline -- hon r dagens intressanta frga! Men du har inte
riktigt intresse fr Frste Konsuln, som vi andra, det har jag alltid
sagt, tillade hon sklmskt, en smula malicist.

Edme blev sittande. Efter detta kunde det naturligtvis icke g an
attg.

Bort emot klockan ett kom generalen hem. Han sg litet generad ut, nr
hans hustru strax, som den naturligaste sak i vrlden, brjade utfrga
honom om Madame Fours, iEdmes nrvaro, och sneglade bort till henne,
innan han bestmde sig fr att svara. Hon satt dr emellertid helt lugn
med nedslagna gon och lekte med fransarna p duken.

-- N, min vn?... Ah, du har betnkligheter, fr det hr r en ung
flicka tillstdes! Min Gud, en helt vanlig intrig -- en sdan historia
har d Edme hrt frr! Varken hon eller jag begr ju, att du skall g i
detaljer -- Gud bevare oss vl! -- Och hon slog muntert, kokett ut med
bgge hnder.

-- Ja, vad vill du, jag skall sga? Jag har ju berttat dig allt, vad
jag vet. Det ser ut, som om hon haft det svrt, stackars lilla
Bellilote, och en hel hop vedervrdigheter, innan hon ntligen hamnade
hr. Duroc har berttat mig, att hon lyckats f fram ett brev till
Frste Konsuln, och nu hoppas jag, att han srjer vl fr henne p ett
eller annat stt.

Edme led frfrligt under detta samtal. Hon hrde p Junots rst och
sg det p hans frstulna, halvt medlidsamma blickar i riktning av
henne, att han icke ville sga allt, vad han visste, att han kanske icke
vgade. , hon _ville_ ju intet veta om denna kvinna! Om ingen av dem,
vilkas namn en gng varit kedjade till general Bonapartes. Att de flesta
av dem existerade nnu -- det visste hon vl, det bekymrade henne icke
ens; vad kunde de vl, stackars varelser, gra henne, drottningen, som
han sjlvmant kallade henne? Men att man _visade_ henne dem, att man
tvang detaljer p henne, att man angende dem eggade hennes
inbillningskraft, hennes svartsjuka! , denna smaktiga, lurande
svartsjuka, som _mste_ finnas i var kvinnas hjrta, vilken en gng
oterkalleligen givit sig sjlv bort -- hon hade aldrig frr knt den,
hon _ville_ icke sudlas av den! Hon visste ju, att ingen, icke ens
Josphine, ngonsin hade sttt honom s nra, som hon stod; men blott
att jmfra sig med andra, vga hans krlek till henne mot den, han hade
givit andra, _kunde_ ge andra -- det var redan att snka sig olidligt.
Hon hade icke bett om kunskap om hans frtid -- varfr tvang man den s
brutalt p henne? Och med den alla dessa tankar, som hon frnedrade sig
med att tnka. Hon visste instinktivt, att infrdes i frhllandet
mellan henne och den man, hon lskade, en tredje -- rivalen -- drevs hon
till att knna svartsjuka, d var hon i och med detsamma frlorad,
fallen; d skulle hon ej mer kunna se sig sjlv som drottningen, den
enastende, den oersttliga, den enda, utan som mtressen -- en av de
mnga, eftertrderskan, som sjlv var dmd att ha eftertrderskor. Ifall
den absoluta tilliten till hennes egen makt och hans krlek -- till
detta, som frn brjan var hrnstenen i deras frhllande: knslan hos
dem bgge att vara undantagsmnniskor och att st i ett
undantagsfrhllande -- ifall _den_ rubbades, s var det alltsammans
frbi. Drfr vrjde hon sig till det yttersta, drfr ville hon stoppa
sina gon och ron till, ty hon _ville_, hon _mste_ ha sin sjlvskra,
vermodiga tro i fred; den hade efter handen blivit hennes religion och
hennes hela vsens _raison d'tre_. Utan den var hon rotls.

Hennes stolthet hjlpte henne att fr dessa frmmande mnniskor dlja
den nervsa, etsande plga, som i dessa minuter, medan hon hrde deras
ord, lste deras blickar och snarare knde n tnkte sina egna tankar,
snderslet henne. Hon reste sig lngsamt upp och gick vrdigt, blek och
stilla -- ja, hon hade till och med sinnesnrvaro nog att ltsa kvva en
gspning -- bort till andra ndan av rummet och brjade frstrtt leta
mellan modejournalerna p bordet. D trngde sig pltsligt den tanken p
henne: men varfr _nu_? Varfr just _nu_ -- fr _denna_ kvinnas skull?
r icke Josphine farligare, och hon har aldrig framkallat denna tanke
hos mig? Har jag ej sett Paris' sknaste kvinnor flockas om honom, tigga
om hans leende, hans blick? Varfr? Edme visste icke, att det i var
kvinnas liv, nr hon i krlek har ntt det desdigra stadium, att hela
hennes sjls intresse, alla hennes tillvaros trdar smningom samlat sig
om _en_ -- en _mnniska_, med vxlande stmningar och oberkneligt blod
-- att det d en dag oundvikligen, frr eller senare, kommer en kris, d
tvivlet rubbar tron, d det fr den, som i stolt segergldje ej vetat,
vad kamp ville sga, gller valet mellan att kmpa med alla vapen --
fina och grova -- eller att helt nedlgga dem; d det icke ens i hennes
eget inre r fred fr den stolta krlek, som nyss trotsat allt och varit
sig sjlv nog. D gller det: antingen att klokt ska inregistrera den i
en eller annan av samfundets givna rubriker, skaffa sin krlek ett
ryggstd utt, eftersom den inre nerven icke mera r stark nog att
allena hlla den uppe -- eller att resignera, taga livet som det kommer,
sdant _andras_ vilja skapar det fr en. Och i bgge dessa fall, blir
den store, stolte Eros sig sjlv otrogen; frtrollningen r frbi, den
kommer icke mer igen. Denna kris hade nu kommit fr Edme. En obetydlig
yttre orsak, en blott inbillning kanske, som fr ett par mnader sedan
ej skulle ha afficierat henne det ringaste, hade framkallat den. Hon
hade frlorat sig sjlv, gtt upp i honom som personlighet och andligt
vsen, hennes sjl hade blott fotfste i honom -- nu var krisen dr,
tvivlet var vckt, hrnstenen rubbad!

Madame Junot hade icke sett eller ltsade icke se gspningen. Hennes
nyfikenhet var spnd, icke p lnge hade hennes lttrrliga fantasi haft
ngot s intressant att gissa ver. Nr Edme gick bort i andra ndan av
rummet, begagnade hon sig strax av tillfllet och brjade ivrigt --
riktigt p skarpen och i alla enskildheter -- frhra sin man.

Edme, med sin i detta gonblick pinsamt uppdrivna hrsel, hrde, trots
avstndet och de lga rsterna, nstan vart ord av deras samtal. Nu
kunde hon ej uthrda denna tortyr lngre -- hon _mste_ avbryta dem, g
fram och sga dem godnatt, hvligheten behvde ej tvinga henne att hra
p alla dessa olidliga, intima frhandlingar. Och likvl stannade hon
kvar som fastnaglad, dr hon var -- lyssnade och hrde!

I det hon ntligen vnde sig och tog ett par steg ver rummet, viskade
Laure, med sina stora, komiskt frfrade gon:

-- Och hon _har_ allts redan ftt tilltrde till Tuilerierna, sger du?
Ett sdant drama dr kan bli! Du skall f se, tillade hon med ett lgt
skratt, det r inte fr intet! Han har icke helt och hllet glmt
Bellilotes sm behag.

Junot tog sig om hakan utan att svara. Edme sg, idet hon gick fram
till dem, hans undertryckta, mycket sgande leende.

-- , Edme, du mste verkligen urskta... S smnig du ser ut, din
lilla stackare! Det r ocks bra tanklst av mig, men fr s goda vnner
behver man ju icke genera sig, och nr jag fr ngra nyheter frn
Tuilerierna, s glmmer jag allting. Och det hr r verkligen viktigt --
riksviktigt! tillade hon skmtsamt, p sitt ltta, behagfulla stt.

-- Alla damer ro sig lika, skrattade Junot. Nr de blott tro sig skymta
trden av en intrig!...

ntligen kom d Edme in i det henne anvisade rummet, och med ens tog
den pinsamma spnning, hon nu flera timmar levat i, ut sin rtt. Hon
vinkade till jungfrun, att hon skulle g, och, med hnderna fr gonen,
kastade hon sig ned p sngen i ett vldsamt, krampaktigt grtanfall.

Men det varade icke lnge. Hon reste sig upp, badade sina gon och sitt
ansikte, och smningom knde hon, hur besinningen vnde tillbaka. Hon
trstade sig med alla de frnuftsgrunder, hon kunde f fatt i. Hon sade
sig sjlv, att han fr sin ras skull icke helt och hllet kunde verge
den stackars kvinna, som han en gng tvungit att offra rykte och framtid
fr hans skull, att han var ndsakad till att personligen tala med
henne, att han icke kunde verlmna denna mtliga sak i frmmande
hnder o.s.v. o.s.v. Men alltid, vid var tanke, hon tnkte, tvang
sig denna fatala, nedsttande _jmfrelse_ p hennes medvetande. Hon,
som s stolt burit sin egendomliga srstllning bland kvinnor; hon, som
i sina egna gon -- och vl drfr ocks i hans -- s lnge varit den
enda: den jungfruliga, alltid nya lskarinnan, den hgttade,
jmnbrdiga bruden, som i gudomligt vermod, stolt som en drottning,
gtt samfundsordningen i frkp och tagit ut livets rtt -- hon knde
sig pltsligt frnedrad, snkt i smuts genom de berringspunkter, vilka
hon, genom att resonera ver hans stllning till denna andra kvinna,
ovillkorligt fann mellan sig och henne.

-- Jag r sjuk, sade hon otligt fr sig sjlv. Vore jag sund och rask,
som jag brukar vara, gnade jag icke denna hndelse en tanke... Om hon
blott varit s _gammal_ som Madame Bonaparte, hade jag blott sett dem
tillsammans -- jag hade icke brytt mig om det.

Hon brjade g fram och tillbaka p golvet med hnderna fr tinningarna.
P vgen frbi spegeln kom hon att kasta en blick dri -- hon blev sjlv
frfrad ver den gldande, frvirrade blicken i sina annars s klara
gon.

-- , varfr r jag icke hos honom i natt -- just i natt! mumlade hon
och vred sina hnder. Hon sttte upp fnstret och lutade sig lngt fram
ver karmen, natten var kylig och mrk.

Den friska luften gjorde henne gott; med uppbjudande av hela sin
viljekraft frskte hon ntligen fatta sig. Hon lste fnstret och
brjade klda av sig.

-- I morgon skall jag se honom, sade hon sakta till sig sjlv. Han fr
ej ana ngot om detta. Han skulle frakta mig. --Hon studsade vid ordet
-- det hade hon aldrig sagt sig sjlv frr.

Utmattad somnade hon in fram p morgonsidan. Nr hon vaknade, sken solen
in i rummet. Madame Junot stod vid sngen och ryckte henne i hret.

-- Men, Edme -- det r ju nra middag, vad tnker du p? Hr r bud
frn Madame Germon, som ffngt har skt dig hemma hos dig. Det r om
din klnning till middagen i dag... Och kom ihg, att vi lovat Duroc att
se revyn i frmiddag frn hans fnster...

Edme kldde sig med hjlp av Valentine -- solen och friska luften
gjorde henne gott, hon knde sig nstan lugn igen. Drp for hon med
Madame Junot och ett par andra damer till revyn i Tuilerigrden.
Bonaparte sg henne, dr hon -- helt nra honom -- lutade sig ut genom
fnstret i rez-de-chaussen; han frde handen upp till hatten och
hlsade henne med det leende, hon visste var _hennes_.

Nr hon ntlign efter revyn kom hem i Rue du Bac, vntade henne en stor
verraskning: Louis de Chteauneuf hade pltsligt ankommit frn England.
Det var Otto, som snt honom med viktiga depescher angende
fredsunderhandlingarna, vilka nu skredo fram med rask fart -- ja, efter
vad han diplomatiskt svvande lt frst, nstan kunde anses fr
avslutade. Redan strax efter sin ankomst hade han, tillsammans med
Talleyrand, haft audiens hos Frste Konsuln. Efter srskild uppfordran
mnade han sig ocks p middagen till Tuilerierna -- det var en
_quintidi_.

Edme hann blott flyktigt hlsa p honom nere i salongen, dr hon ocks
trffade markisen av Caulaincourt, som hade lovat att flja sin
guddotter till middagen i Tuilerierna. Han grlade skmtsamt p henne,
fr det hon s lnge ltit uppehlla sig av Madame Junot, och bad henne
nu skynda sig att gra toalett.

D Mademoiselle de La Feuillade denna eftermiddag stod framfr spegeln
och lt klda sig, frapperades till och med Valentine, som dock var s
van att se henne, av hennes stora och egendomliga sknhet. Hon var en
smula blekare n vanligt, och dr voro omkring gonen mrka ringar, men
sjlva dessa gon voro s bedrande, med en frut oknd, tragisk glans i
blicken, att kammarjungfrun p sitt tvra, okonstlade stt, pltsligt
utbrast:

-- Se d icke s p mig, Mademoiselle! Mademoiselle har ju likadana gon
som Madonna dr hemma i kapellet p les Fougres.

Edme skrattade och bjde sig fram mot spegeln fr att se p sig sjlv.
Ja, dr var verkligen ngot i hennes ansikte, som hon icke knde igen.

-- Kan en ny tanke gra s mycket? tnkte hon bittert.

Nr hon ntligen -- rtt sent -- mellan markisen av Caulaincourt och
Louis de Chteauneuf, trdde in i Tuileriernas salonger, vnde sig
gsterna vid ljudet av hennes namn. Som en drottning skred hon ver
golvet, den snvita drkten slpade efter henne, fr frsta gngen i
sitt liv bar hon diamanter -- ihret, p halsen och armarna. Nr hon
bjde sig till hlsning fr Frste Konsuln och Madame Bonaparte, sade
den spanske ambassadren Azara, till Preussens sndebud, markis
Lucchesini:

-- Vem vgar sga, att Frankrikes adel r dd? Mademoiselle de La
Feuillade ensam br ju hela Versailles' traditioner p sina unga
skuldror.

Frste Konsuln sg p henne. Med sin skarpa blick upptckte han strax,
att dr i hennes utseende var ngot frndrat, att dr fregtt ngot
med henne -- men vad? Han vnde huvudet och sg Louis de Chteauneuf vid
hennes sida. En skugga gled ver hans ansikte.

Den aftonen var Edme de La Feuillade strlande, hon vertrffade sig
sjlv -- hon var pikant, kokett och furstligt vrdig. Hon mrkte, att
bde Bonaparte och Louis iakttogo henne, och starkare, mera medvetet n
ngonsin, knde hon det eggande i att vara lskad av tv mn, tjusningen
av en verhngande fara och en trotsig tillfredsstllelse av att mta
den.

Senare p aftonen talade hon lnge med sin kusin. Sllskapet, som knde
till det projekterade giftermlet, respekterade deras tte--tte och
lt dem diskret vara i fred.

-- N, det ser ut, som om det nd skulle bli av, viskade Talleyrand
till den gamle Caulaincourt. Jag trodde en stund, att det kunde komma
fnurror p trden -- han sg med en hastig, nstan omrklig blinkning
bort till Frste Konsuln. --Nu tjnar han sina sporrar i freden med
England, och sedan gra vi honom till ambassadr -- en stoltare
ambassadris kan Frankrike icke nska sig!

Edme vnde sig till sin kusin, och, frankt, med gonen i hans, frgade
hon honom:

-- Vad tnker du om mig -- d du nu ser mig igen?

-- Det svarar jag icke p. Att jag i afton r hr med dig som _hans_
gst, r en svaghet, som mngen man av ra skulle frakta mig fr.
Men... ja, det r min sak, och jag r sjlv domare dri. Men _ett_ vill
jag sga dig, min kusin: nr jag, som du ser, gr allt fr att umgs med
dig som en blott slkting, en blott bekantskap nstan, nr jag fr vrt
namns och ditt ryktes skull gr strre uppoffringar, n du kan vga
eller mta, s mste du tminstone spara mig fr dessa upprivande,
plgsamma frklaringar, vilka du vart gonblick tyckes ska. r det d
verkligen av s stor vikt fr dig att veta, vad jag tnker om dig?

Hon skakade p huvudet och sg ut i rummet. --Ja, ibland har jag tyckt
det. Men icke nu -- intet r av vikt fr mig _nu_.

-- Vad menar du? sade han skarpt.

-- , ingenting. Jag menar vl nrmast -- hon talade mycket lngsamt --
att mitt liv smningom s har koncentrerat sig i en enda knsla, att
allt annat... Hon avbrt sig och gjorde en svvande, avvrjande rrelse
med handen: -- , det r mig alltsammans s likgiltigt! Frstr du mig,
nr jag sger, att ibland tycker jag, att livet liksom ttnar och
mrknar omkring mig, jag hlles fast som i ett skruvstd, jag kan blott
se _framfr_ mig -- ien riktning -- och dr ser jag ett ljus, s
starkt, s starkt... --Hon smlog och for med handen ver gonen. Hon
hade mtt Bonapartes blick.

Uttrycket i hennes stmma slog honom. Det var dri en ngestfull klagan,
som han icke frstod, och som icke liknade henne. Han grep hennes hand
och bjde sig fram emot henne:

-- Men, Edme, du r sjuk! Du har ju feber igen.

-- nej. --Hon reste sig upp, och, i det hon ltt lutade sig ver
honom, viskade hon lgt, nstan mt:

-- Se icke s p mig, Louis. Man ger akt p det, man talar om det...

Louis rodnade av vrede och skam. Han reste sig hftigt upp. Hon hade
rtt: det var mer n ovrdigt, att han hr, fr allas gon, idetta hus,
icke frstod att dlja sin knsla fr Frste Konsulns lskarinna.

Edme hade icke gtt mnga steg, d Bonaparte nrmade sig henne. Under
fregivande av att vilja visa henne en tavla i galleriet, bjd han henne
armen och drog henne med sig bort.

-- Vad skall jag tro om dig i afton? mumlade han med illa dold
hftighet. Du undviker att se p mig, du gnar hela din uppmrksamhet t
din kusin. Han teg och betraktade henne med en egendomlig blick, som
sade s mycket som: Jag vet vl, det r omjligt, du r _min_, han
varken kan eller _vill_ taga dig, men...

Edme kom pltsligt till att skratta. Hon skrattade s hftigt, att hon
mste stta sig ned. Han sg mrkt, ogillande p henne.

-- Du r icke dig sjlv i afton. Du vet, jag kan icke tla
fruntimmersnycker.

Edme hll solfjdern fr ansiktet och bara skrattade. Hon visste inte
sjlv varfr -- det var som en stnk av sjlvfrakt i detta skratt --
men det lttade. Denna hans obilliga svartsjuka, hans brutala retlighet,
gjorde henne i alla fall gott; hennes sjl vidgade ut sig efter trycket.

-- Jag mste tala med dig i afton, Edme. --Han bjde sig ned ver
henne. --Kan du ej p ngot stt stanna i Tuilerierna?

Hon skakade p huvudet: -- Omjligt! Jag r hr ju med min gudfar och
min kusin.

-- , jag glmde -- _din kusin_!

Han vnde sig kallt ifrn henne, tog Rapp, som just passerade frbi,
under armen, och brjade prata med honom.

Edme ngrade i nsta gonblick, vad hon sagt -- hon ville taga det
tillbaka, hellre utstta sig fr vad som helst n trotsa honom, men hon
kunde ej komma till att tala med honom mera. gonblicket var frspillt.
En gng mtte hon hans blick ver salen, men den sade henne intet.

Laure Junot kom fram till henne. --Tillt, att jag sger dig en
artighet, Edme -- du r frtjusande! Madame Germon har gjort ett
msterverk. Och diamanterna kl dig! En liten smula fr tidigt, eller
hur, efter vra gammaldags begrepp?... Man skulle icke kunna se p dig,
att du var s smnig i gr afton. Apropos -- hon bjde sig muntert fram
och viskade -- kan du tnka dig, att jag s gott som lockat ur Duroc,
att hon skall komma hit i afton -- Pauline! Det r allt en besynnerlig
tid att ge audiens till supplikanter, men Frste Konsuln r ju s
upptagen... --Hon smlog.

Edme knde, hur det blev svart fr hennes gon, och hjrtat upphrde
nstan att sl. Det varade blott ett par sekunder. Insta gonblick
reste hon sig upp, blek, men alldeles fattad.

-- Jag befinner mig icke vl, Laurette... Det brjade, som du minns,
redan i gr afton. Trs jag be dig gra mig den tjnsten att uppska
Monsieur de Caulaincourt och sga honom, att jag helst vill hem. Det r
ocks p tiden -- jag ser flerag...

Hon tilltrodde sig icke att g ver rummet, s illamende knde hon sig,
utan blev sittande i fnstersmygen, medan Madame Junot frskrckt gick.
Alla dessa mnniskor, som sorlade omkring henne -- det frekom henne,
som om de allesammans gjorde henne ngot ont; ivild ngest, ien
olidlig, brnnande smrta, bjde hon sig fram, som fr att dlja sig fr
dem. Och hela tiden hade hon dock en bestmd knsla av, att hon _mste_
resa sig upp, samla sin energi, skrika p hjlp, hlla fast den tid, som
flydde -- men hon kunde icke, hon hade pltsligt blivit s maktls.

-- Jag r sjuk, tnkte hon mitt i sin ngest pltsligt klart. Louis har
visst rtt.

I detta gonblick passerade Frste Konsuln ter frbi henne. Hon reste
sig upp, och -- utan att tnka p mnniskorna omkring dem -- grep hon
blixtsnabbt hans hand. Hennes gon, nstan svarta under de
ljusgnistrande diamanterna p pannan, hjdes emot honom med ett uttryck
s egendomligt, dmjukt, smrtsamt, att han stannade.

-- Jag kommer, mumlade hon sakta. Jag _vill_ komma.

Han ppnade munnen som fr att svara ngot, d i detsamma Armand de
Caulaincourt bestrt kom emot dem.

-- Min far lter hlsa er, Mademoiselle. Han r redan frdig, han
vntarer.

Edme hjde nnu en gng sin blick mot Frste Konsuln. De sgo ett
gonblick fast och mt p varandra. S tog hon Armands arm och gick
lngsamt genom salen. Bonaparte fljde henne lnge med gonen.

Edme kom hem i Rue du Bac och gick, efter mnga oroliga frmaningar av
markisen och Madame de Chteauneuf, strax upp till sig. Hon lt
Valentine taga diamanterna av, men nr hon ville lossa klnningen,
hejdade hon henne hastigt. Hon reste sig upp frn stolen framfr
spegeln.

-- Jag kan icke stanna hr, Valentine, sade hon bestmt. Tag min kappa
-- min stora kappa -- jag mste g igen.

Pigan grep henne frskrckt om armen. -- Men Mademoiselle, d! Det gr
ju icke an. Mademoiselle r sjuk -- det r feber.

-- , prat! Giv mig min kappa. Jag _mste_ bort, hr duju.

Det var redan ver midnatt.

-- Det gr icke an. Jag lter kalla Madame eller Monsieur Louis...

Edme stampade i golvet. --Giv mig min kappa! ropade hon i frtvivlan
och raseri. O, min Gud, nu str hon dr och spiller min dyrbara tid!

Hon fick sin vilja fram. Hon nstan sprang ver bron till Tuilerierna.
Hon hade ingen svrighet att passera gallerporten -- vakten knde
hndelsevis frn fregende gnger alldeles bestmt den besljade
damen. Oantastad lyckades hon n nda fram till Durocs ingng.

-- Jag nskar tala med medborgaren Duroc. Det r ngot viktigt.

Duroc hade nyss lmnat Frste Konsuln. Han blev hgst frvnad, nr han
igenknde Mademoiselle de La Feuillade, och frde henne strax in i sitt
kabinett. D hon slog sljan tillbaka, frfrades han ver hennes
blekhet och hennes gons sllsamma glans.

-- Vad betyder d detta, att man icke strax fr mig upp som vanligt?
sade hon otligt, feberaktigt befallande. Jag mste tala med generalen.

Duroc blev frvirrad. --Det r omjligt, Mademoiselle. Frste Konsuln
r icke ensam. Han arbetar och vill icke stras.

Edme lutade sig mot vggen, tungt, med slutna gon. --Han r icke
ensam... Vem r d hos honom? Han arbetar i biblioteket -- jag brukar
alltid f komma in i hans sngkammare.

-- Icke i afton, Mademoiselle. Han talade bestmt, men han snkte
blicken.

-- Har han givit befallning, att _jag ej_ fr kommain.

-- Han har givit befallning, att han ej p villkor vill stras.

Edme gick fram till Duroc. Hon lade bgge hnderna p hans skuldror och
sg honom fast in i ansiktet med sina stora, feberglnsande gon.

-- Svara mig -- _rligt_. Ni vet, att fr mig gller det liv eller dd,
jag _kan_ icke bedragas nu. r det hon -- Madame Fours?

Duroc ryggade ett steg tillbaka. Han lossade sakta hennes hnder med
nedslagna gon. --General Bonaparte har nskat att _tala_ med henne,
sade han.

Edme hade vnt sig om. Hon hade pltsligt blivit stilla och glansen i
hennes gon var utslckt. Duroc tyckte, att han sg henne vackla, nr
hon gick mot drren. Han skyndade fram till henne.

-- Mademoiselle de La Feuillade, ni gr honom ortt i era tankar! sade
han allvarligt.

Hon smlog. --I mina tankar?... Jag vet inte. Jag kan inte tnka mer.
Itjugufyra timmar har _en_ tanke gnagt p min hjrna -- allt sammansvr
sig fr att gra den till verklighet. --Hon frde handen upp till
huvudet. --Jag r sjuk -- jag har ortt. Hon stod litet, hennes stela
stirrande blick sg in i ljuset -- liksom igenom det; s sade hon sakta,
s lgt, att han knappt kunde uppfatta det:

-- Jag har aldrig vetat, vad tvivel var. Jag var blott van att leva i
ljus. Nu -- nu r mrkret ver mig!

Ett gonblick tnkte han p att trotsa frbudet och underrtta Bonaparte
om, att hon var dr. Men dels -- trots det han i sin sjl trodde, att
han gjorde sin vn ortt -- hindrades han av vissa minnen frbundna med
Pauline; dels sg han, hur fysiskt angripen hon var, och trodde, att
hon, nr allt kom omkring, dock hade bst av att komma hem och iro.

-- Mademoiselle de La Feuillade, sade han lugnande, med broderlig mhet,
lt mig flja er hem. Ni r sjuk, hr r ej gott fr er att vara.

Hon skakade p huvudet. --Jag skall g. Men ni behver ej flja mig,
Monsieur Duroc. Jag r s van att g ensam.

Den lttrrde Duroc fick pltsligt trar i gonen. Hon var s barnsligt
hjlpls i detta gonblick, hon sade det s enkelt, s utan all tanke p
att beklaga sig ver sin sllsamma stllning. Han mindes pltsligt den
lilla vilsekomna prinsessan framfr eldbrasan, med de bara ftterna och
de genomvta silkesskorna.

Han drog hennes arm under sin, och hon lt sig viljels frasut.

Hela vgen till Rue du Bac sade hon icke ett ord. Nr han hjlpte henne
in genom trdgrdsgrinden, viskade han vnligt:

-- Sov gott, Mademoiselle. Ni behver framfr alltro.

Hon sg upp i hans ansikte, och nnu en gng frfrades han ver den
stela, slocknade blicken i hennes gon.

-- Sg honom, att jag kom, som jag hade lovat.

I trdgrden mtte hon Valentine, som hela den sista halvtimmen hade
suttit p huk i trappan och vntat, alldeles utom sig av ngest.

Hon fick Edme i sng, och fll strax drp sjlv i smn, alldeles frbi
av den lnga vakan och den utstndna ngesten.




XX.

  L'adversit manquait  ma carrire...

    _Mot de Napolon._

  Une me dont aucune affection tait faible ou mdiocre.

    Un contemporain sur Napolon.

  Le Premier Consul ordonne:
  Qu'un soldat doit vaincre la douleur et la mlancholie des passions.

    Ordre du jour, Floral an X.


Nr Louis de Chteauneuf, efter en smnls natt, tidigt nsta morgon kom
ut i parken, sg han ngot vitt flyta i dammen -- det var Edmes vita
klnning. Han hmtade Valentine, och de drogo henne upp ur vattnet.
Uppfr den gamla, breda marmortrappan buro de henne och lade henne p
den gyllene sngen i hennes eget rum.

Hon lg p sidan med det lnga, vta hret slaget ver skuldrorna och
ryggen. Solen fll in genom fnstret och sken p hennes vita klnning
och p de eldfrgyllda rokokonglarna, som lyfte sina basuner mot alla
fyra vderstrecken.

Nr Louis hade ftt veta allt det Valentine visste, sade han i strv,
bjudande ton, dr han satt vid sngens huvudgrd:

-- Lt kalla Frste Konsuln. Men var stilla, gr ej buller i huset! nnu
fr ingen veta det, och ingen fr lov att komma hit. Sg sedan, att min
kusin i smnen gtt ut ur huset och av vda fallit i dammen. --Han satt
stilla med nedbjt huvud. Pltsligt hjde han det igen och tertog
lngsamt: -- Lt kalla Frste Konsuln -- sg honom, att Mademoiselle de
La Feuillade r dd.

Vattnet droppade lngsamt ned p det inlagda golvet. Han torkade med en
duk hennes ansikte och bara armar. Hon hade ej varit dd lnge, kanske
blott en kvarts timme; hennes ansikte var friskt, men blekt, hennes gon
voro slutna, och det sg ut, som om hon sov.

D hrdes hastiga steg i den lilla trappan, och genom den uppslagna
drren stormade Bonaparte in. Louis lyfte handen, liksom fr att bjuda
tystnad: denna vldsamhet krnkte den dda.

-- Vad r det fr bud, ni vgat snda mig, Monsieur de Chteauneuf?
utropade han vredgat, redan i drren. Bakom honom skymtade Durocs bleka
ansikte, som strax drog sig tillbaka. Vad har ni gjort med Mademoiselle
de La Feuillade?

Louis reste sig upp och visade tyst med handen p sngen. Frste Konsuln
lyfte bgge hnderna mot pannan och tumlade ett par steg tillbaka. Louis
gick sakta bort och riglade alla rummets drrar.

-- _Nr_? sade Bonaparte tonlst. Och i natt, nnu efter midnatt...

vervldigad av smrta, med ett dovt skri av frtvivlan, kastade han sig
ver den dda och grt vldsamt med ansiktet mot hennes kalla hnder.

-- Det mste ha hnt i morse tidigt -- Louis talade med onaturligt lugn,
hans stmma ljd krv och hrd genom det tysta rummet. --Hon har gtt
ut genom den hemliga trappan i Valentines rum, vars tillvaro tyvrr
ingen hr i huset har anat eller tnkt p. Valentine sov tungt av
trtthet. --Ja, ni knner ju nattens hndelser bttre n jag,
medborgare-Konsul. Vi veta blott, att min kusin var borta en timmes tid
strax efter midnatt, och att hon tycktes sjuk som av feber, redan d hon
gick. S kom hon hem, och pigan fick henne i sng -- hon trodde, att hon
sov...

Louis hll upp. Han stdde handen mot sngstolpen och hmtade andan
djupt. Ett gonblick frvreds hans ansikte av smrta, och rsten
sklvde, nr han ter talade.

-- Men obemrkt har hon stigit upp igen och tagit sina klder p -- dem
hon frst fann -- sin vita festdrkt. Stolt och stilla, som hon alltid
var, utan att efterlmna ett skrivet ord, utan att med en hntydning p
ngot stt rja sitt syfte -- _kanske_ i ett feberanfall, men jag, som
knde henne, tror det ej -- har hon skt dden, dr hon nrmast fann
den. Jag behver ej frklara fr er, medborgare-Konsul -- hans rst steg
i styrka -- _varfr_ jag ltit kalla er och hr stllt er ansikte mot
ansikte med den dda.

Bonaparte hrde honom icke; hans lidelsefulla sorg hade fr ett par
gonblick helt vermannat honom.

Men Louis de Chteauneuf hade icke medlidande med honom. Han gick ttt
intill honom och lade sin hand p hans skuldra.

-- Vi ro nu allena hr -- ingen hr oss, ingen kan stra oss. Och vi
ro tv mn, som bgge ha lskat denna kvinna. En gng har ni i
sjlvskert vermod nekat att st mig till svars -- nu _skall_ ni svara
mig: vad drev henne till frtvivlan och dd?

Bonaparte reste sig i raseri och vnde sig vilt emot honom -- Louis
ryggade tillbaka fr blicken i hans gon. --G! skrek han. G, lmna
mig ensam med henne, som jag lskade, och som var min, _r_ min. G! Han
vinkade befallande.

Louis de Chteauneuf lade armarna i kors ver brstet:

-- Ni vet ej, vad ni sger, general Bonaparte. Jag r hr i mitt eget
hus. Min plats r hos min dda brud. _Nu_ r hon min! I nger och dd
blev hon min.

-- nger! Och ni tror, att hennes stolta sjl frstod att ngra? Ni, som
pockar p att vara hennes frnde, ni knde henne ej! Nej, itvivel och
frtvivlan skte hon dden.

Louis tog ett steg fram emot honom -- hotande: -- Ni bedrog henne?...

Bonaparte hjde sina tunga gonlock, och hans fasta, jrnbl blick mtte
Louis'. Han skakade p huvudet.

-- Nej. Jag lskade henne -- mer, n jag ngonsin lskat ngon annan
mnniska. --Han talade sorgset, men med fattning, och utan att behva
gra vld p sig. --Jag kan frst, att hon, sedan jag sist talade med
henne, har genomgtt ett slags kris -- jag kan ana, att hon trodde sig
st framfr en vndpunkt i vrt frhllande -- och hon var fr stolt att
ing p ackord med livet...

Han avbrt sig och snkte huvudet, och ter fll han ned vid hennes bdd
med huvudet mot hennes ansikte. Stora, tunga trar fyllde hans gon.

Louis teg. Han stod p den andra sidan av sngen och hll nnu
krampaktigt fast sin kusins ena hand. Det var, som om de bda mnnen
nnu i dden drogos om denna kvinna.

-- Edme -- _lilla_ Edme, sade han halvhgt fr sig sjlv -- sakta,
ovillkorligt. Han kom pltsligt att tnka p henne, som han hade sett
henne som barn fr mnga, mnga r sedan. Och han fortfor dmpat, nstan
frtroligt:

-- Jag kan _se_ henne, som hon mste ha varit i morse. Stilla, utan att
en minut ha slutit sina stora, vidppna gon, har hon stigit upp ur
bdden och gtt hr, genom sin kammare, ut ur huset, och i gryningen av
den dag, som hon icke mer ville se, har hon stigit ned i dammen. Ingen
anklagelse har kommit ver hennes lppar, ingen klagan, ingen
frebrelse, ingen bn om frltelse till dem, som lskade henne... Hr
i detta hus, fr icke lnge sedan sade hon till mig: dden kan man
alltid n. Och utan att tveka har hon nu, d livet blev henne fr
tungt, funnit den dd, som lg nrmast till hands. Edme! -- han kastade
sig p kn -- jag tackar Gud, att du hade mod attd!

Bonaparte stod lutad ver sngen; han hade rest hennes huvud upp mellan
bda sina hnder och sg stirrande in i det marmorbleka, livlsa
ansiktet. Smningom kom i hans gon ett nytt uttryck -- som av
hnryckning -- och i det han med ena handen mt strk undan det vta
hret frn hennes panna, sade han innerligt, hgt och tydligt:

-- Hon var en sjl s helstpt som ingen annan. Hon sade i natt till
Duroc, att mrkret kom ver henne. Han frstod det icke -- _jag_
frstr det. Hon, som hade levat i blndande ljus -- hon kunde ej finna
sig till rtta i den gr skymning, hon nu trodde skulle komma, hon kunde
icke sl av p sina fordringar, icke resignera -- hon, som varit van att
med fulla hnder sa ur lyckans rikaste skatter. Nr hon knde _mrkret_
komma, och fr hennes stolta sjl var det frsta tvivlet detsamma som
mrker, d slt hon strax frivilligt gonen till fr alltid. Hon ville
icke med mklig frsiktighet, med misstnksam ngslan treva sig fram p
de livets och lyckans vgar, dr hon en gng gtt i strlande solsken,
sker och vermodig som en gudinna.

Han rtade sig helt upp och vinkade bjudande med handen till Louis:

-- G... g... Lt mig vara allena med henne.

Louis de Chteauneuf stod ett gonblick stilla, utan att rra sig, och
deras gon mttes. S vnde han sig lngsamt bort, och, gripen av
uttrycket i detta ansikte, som han hatade, gick han drjande,
tvungetut.

En kort sekund hade han frsttt, att denne man, som s befallande,
brutalt hade tvungit henne intill sig, och med sin skoningslsa makt
ver mnniskorna vunnit hennes unga sjl, och som kanske ej dragit i
betnkande att bedraga och frrda henne, dock hade lskat henne mer n
han med all sin finknslighet och alla sina skrupler. Dessa bda -- de
hade _tillhrt_ varandra. Kort eller lnge hade de bda frmtt att med
en s oemotstndlig och lidelsefull kraft draga varandra till sig, att
allt vrigt omkring dem glmts och frintats. Han hade rtt: Edme var
hans, idden som i livet. Ingen kunde nu skilja demt.


Solen steg hgre och hgre p himlen, och smningom samlade sig en stor
hop folk nedanfr p gatan. Ryktet hade spritt sig i Paris, att Monsieur
de Chteauneuf hade frt fredspreliminrerna underskrivna med frn
London, och folket, jublande vilt av gldje ver denna i ratal
efterlngtade fred, kunde knappt tro p denna stora lycka, utan begrde
hgljutt att se och tala med sndebudet. Nu slog uret p Tuilerierna
nio: runt omkring i Paris brjade kanonerna dna -- det var fr
medborgarna ett tecken, att ryktet talade sant. Jublet ville icke taga
slut. Louis de Chteauneuf mste fram p trappans avsats och tala till
dem, som stormade in p hotellets grd.

Mellan Tuilerierna och Rue du Bac var det svart av folk. verallt ljdo
ropen: Leve Frste Konsuln! Leve Otto och medborgaren Chteauneuf! Leve
freden!

Bonaparte var ntligen allena med sin dda lskarinna. Han hll henne i
sina armar och sg fr sista gngen in i hennes ansikte.

-- _Varfr_! _Varfr_? mumlade han i bitter frtvivlan. Varfr justnu?

Men Edme de La Feuillade lg svarsls, orrlig i sin tadellsa sknhet,
vit under oktobermorgonens solsken, p sin gyllene bdd. Hon hade fr
alltid gtt frn livets mnga tunga _varfr_. Hennes stolta, unga liv
skulle ej frmrkas av tvivel, missrkning, smrtor, lder och saknad.
D hon stod hgst, och hennes sjl, utan att svindla, ntt lyckans
tinnar, hade hon en gng leende sagt: dden br jag i min hgra hand.
Hon hade icke svikit sig sjlv.

Detta tnkte Frste Konsuln p nu hr vid sin dda drottnings hjrta,
medan Frankrikes folk jublade hans namn och frjdade sig ver, att han
nu s lyckligt ntt sitt stora lsklingsml: en rofull fred med England
och med vrlden.




NOTER.


  (D man gjort frf. uppmrksam p, att bipersonerna, vilka ju s
  gott som _alla_ ro historiska och drfr antagits p frhand vara
  tillrckligt knda, icke i boken blivit nog utfrda, har hon
  beslutat, att med hnsyn till dem, tminstone till de viktigaste
  och oftast frekommande, bifoga ngra korta biografiska notiser
  och frklaringar. Hrtill sluta sig ett par observanda angende
  kulturhistoriska och historiska fakta, som kunnat antagas ej vara
  _allmnt_ bekanta.

  Dessa anmrkningar ro emellertid ndvndigtvis ytterst
  ofullstndiga och godtyckliga, enr frf., som sagt, _blott_
  medtagit det, som hon -- efter sin personliga uppfattning --
  frmodat vara de flesta av lsarna obekant. Slunda kommenteras
  t.ex. ingen av de krigshistoriska tilldragelser, som nmnas. Att
  _konsekvent_ genomfra notsystemet, hade nmligen varit detsamma
  som att ptvinga lsarna hlvten av Konsulatets politiska
  historia, vartill frf. icke p ngot stt knde sig berttigad.)


I.

  _Abb Bernier_ (f. 1764), kyrkoherde i _St. Laud d'Angers_, bidrog
  vsentligt att lugna resningen i Vende 99. Han frmdde anfrarna
  p vnstra Loirebrdden att med regeringen sluta freden i
  Montfaucon, 18 jan. 1800 (28 Nivse r VIII), vartill sedan
  cheferna p hgra sidan av Loire, frst och frmst Monsieur de
  Chtillon, ocks slto sig. Frste Konsuln utnmnde honom sedan
  att underhandla med pvens sndebud, ioch fr konkordatet, till
  vars lyckliga utfall han i hg grad bidrog. Blev fr sina tjnster
  mot kyrkan och Republiken biskop i Orlans 1802.


II.

  Mlle _Laure Permon_ (f. 1784), dotter av financiern Charles Permon
  och hans geml, fdd prinsessa de Comnne, frn Korsika. Under
  Direktoriet och Konsulatet bodde modern som nka i Paris och var
  intimt lierad bde med Faubourg St. Germain och med familjen
  Bonaparte (hon var ungdomsvninna till Mme Ltitia). nda sedan
  sin vistelse vid militrskolan i Paris och till sitt gifterml
  hade Napolon, nr han var i huvudstaden, s gott som dagligen och
  i strsta intimitet umgtts hos familjen Permon. Mlle Laure Permon
  blev i nov. 1800 gift med Frste Konsulns adjutant, kommendanten
  av Paris, general Junot (f. 1771), senare hertig av Abrantes.

  _Den frre biskopen av Autun_. --Charles Maurice
  Talleyrand-Prigord (f. 1754), utrikesminister under Direktoriet,
  Konsulatet och en del av Kejsardmet. (Senare furste av Benevent.)

  _Madame Germon_, bermd smmerska.

  _Despeaux, Leroi_ etc. -- namnkunniga fournissrer i
  toiletteartiklar under Direktoriet, Konsulatet och Kejsardmet.

  _Rue de la Loi, Pont National Palais d'Egalit_ etc. Gatunamn
  o.a., som hr anvndas, ro, nr frndring gt rum, de av
  Republiken frndrade. Likaledes har vid alla tidsbestmningar
  brukats den republikanska kalendern.

  Mlle _Lange_, bermd skdespelerska och kurtisan under
  Direktoriet.


III.

  _Markisen av Caulaincourt_, vn till Josphine, var en av de f
  adelsmn, som redan ppet slutit sig till Republiken. Han var
  fader till Armand de Caulaincourt, som senare blev hertig av
  Vicenza. Hans andre son blev gift med en Mlle de La Feuillade,
  dotter till hertig d'Aubusson de La Feuillade.

  _Den grna brden_ o. s. v. Grnt var aristokratiens frg,
  frbjuden under terrorismen, p grund av att Charlotte Corday, den
  dag hon mrdade Marat, bar en grn hatt.

  _Bourrienne_ (f. 1769), jmnrig och skolkamrat med Bonaparte frn
  Brienne, sedermera hans privatsekreterare under Konsulatet. Frste
  Konsulns hus frdes vid denna tid (1800) icke annorlunda n ssom
  i allmnhet ett mktigt och stort privathus. Det hlls nnu ingen
  hovstat i Tuilerierna, som fr resten av republikanska hnsyn
  officiellt kallades _Palais du Gouvernement_. Statsrdet Bnzech
  upptrdde vid hgtidligare tillfllen -- t.ex. presentationer av
  frmmande makters sndebud o.d. -- som ett slags ceremonimstare.
  Eljes fungerade i allmnhet blott Frste Konsulns adjutanter som
  representativt mellanled mellan honom och nationen.

  _Den yngre marskalken_. Det finns i Frankrikes historia tv
  marskalkar av huset de La Feuillade, far och son. Den ene var
  samtida med Louis XIV, den andre med Regenten.


IV.

  _Madame Tallien_, fdd (1775) Teresa Cabarrus frn Cadix. Isitt
  andra ktenskap var hon gift med konventsmedlemmen, prokonsuln i
  Bordeaux, Tallien; under Direktoriet var hon Barras' mtress och
  den ledande damen i Paris' sllskapsvrld nda frn den 9
  Thermidor till den 18 Brumaire.

  _Hippolyte Charles_, fdd (1771) av tarvliga, borgerliga frldrar
  i Romans. Trffade frst Mme Bonaparte, d hon under flttget 96
  -- 97 beskte sin man i Milano; han var d adjutant hos general
  Leclerc, chef-generalens svger. Sedermera fortsattes deras
  frhllande i Paris under Bonapartes frnvaro i Egypten.

  _Garat_ (f. 1764), nev till Konventets minister Garat, bermd
  operasngare, stor sllskapskarl, ihgsta grad frgudad och
  bortskmd av Direktoriets och Konsulatets societet.

  _Duroc_ (f. 1772), Frste Konsulns adjutant och den av hans
  vnner, som personligen stod honom nrmast. Bonaparte hade knt
  honom, liksom Junot, nda frn belgringen av Toulon 93. (Under
  Kejsardmet: _Grand-Marchal du Palais_ och hertig av Frioul.)

  _Fortun_ -- en favorithund, som vid tiden fr hennes gifterml
  tillhrde Josphine, och med vilken den unge kta mannen aldrig
  kunde frlika sig. Man har drom tskilliga anekdoter.


V.

  _Berthier_ (f. 1753), krigsminister under Konsulatet, efter
  Carnot. (Senare marskalk, furste av Neufchtel, prins av Wagram.)

  _Vendeprinsessan_. Napolon hade ofta den vanan att i
  vardagslag beteckna folk med av honom sjlv uppfunna knamn
  (_sobriquets_), vilka sedan fr det mesta brukades av alla inom
  hans nrmaste krets.


VI.

  Mme _de Contades_, en av de ledande damerna inom Faubourg
  Saint-Germain omkr. r 1800, bekant fr sitt hgmod och sin stora
  sknhet. _Brderna de Rastignac_, framstende kavaljerer inom
  samma krets.

  _Frascati_, restaurant p modet. Det var _nnu_ god ton att dinera
  och supera _au cabaret_.


VII.

  Mme _Rcamier_, fdd (1777) Juliette Bernard frn Lyon. Hon var
  gift med en av Paris rikaste bankirer och redan vid denna tid
  (1800) bermd fr sin sknhet samt fr sin vnskap med Mme de
  Stals krets.

  _Av hela min sjl nskar jag_ o. s. v. Jfr Dix annes d'exil:
  _Je souhaitais que Bonaparte ft battu_ (under flttget i
  Italien 1800).


VIII.

  _Jag r icke alltfr starkt bunden_. Som bekant, var det under
  Direktoriet och Konsulatet blott ett _civilt_ ktenskap, som
  frenade general Bonaparte med M:me de Beauharnais. Den kyrkliga
  vigseln frsiggick, trots Josphines lnge nrda och ofta yttrade
  nskan i detta hnseende (hon visste nmligen, att mnga anhngare
  av den starka religisa reaktionen efter Brumaire egentligen
  betraktade hennes ktenskap som ogiltigt), frst 1804, dagen fre
  krningen, d kardinal Fesch vigde dem.

  _Maximum_. Hntydning p Republikens mnga olikartade och ofta
  mrkvrdiga maximumsbestmmelser i handel och vandel.

  _Stort attentat mot Frste Konsuln i operan_. Detta attentat r
  det, som den 18 Vendmiaire r IX (11 oktober 1800) frvades av
  de fyra sammansvurna: Ceracchi, Arena, Demerville och
  Topino-Lebrun (alla anhngare av en terroristisk republik), vilka,
  bevpnade med dolkar, vntade p Frste Konsuln utanfr hans loge
  i operan, d han begav sig till premiren av _Les Horaces_ av
  Porta. De blevo strax fngslade. Fouch -- och genom honom
  Bonaparte -- var p frhand noggrant underrttad om faran.

  _Ltit hedra och rja vr gamla Place Royale_. P _Place des
  Victoires_ (den gamla, av hert. de La Feuillade 1686 anlagda,
  _Place Royale_) hade Frste Konsuln p Republikens hgtidsdag
  1 Vendmiaire r IX med egen hand lagt grundstenen till monumentet
  fr generalerna Kleber och Desaix.


IX.

  _Frste Konsulns familj_ omkring 1800-1801. (Slkten,
  ursprungligen toskansk, kan spras nda frn 12:e rhundradet,
  frst i Florens, s i San Miniato och i Sarzana, nra Genua.
  ITreviso sges den ha stigit till hg ra och regerat suvernt.
  Frn Sarzana flyttade 1529 en Bonaparte till Korsika, dr hans
  efterkommande sedan varit bosatta.)

    [I originalet r slkttrdet tryckt horisontellt ver tv sidor.
    Det har omformaterats fr denna e-text.]

  _Madame Ltitia Bonaparte_, f. (1749) _Ramolino_,
  nka sedan 1785 efter _Charles Bonaparte_.
   |
   |-- _Joseph_, f. 1768, gift sedan 94 med _Julie Clary_.
   |   (Bodde 1800 p sin engendom Mortefontaine nra Malmaison.)
   |    |
   |    |-- _Znaide_, 1801.
   |
   |-- _Napolon_, f. 15/8 1769, gift sedan 96 med
   |   _Marie-Josphine-Rose, Tascher de la Pagerie_, f. 1763,
   |   nka efter general _de Beauharnais_.
   |   Frste Konsul Nov. 99.
   |    |
   |    |   Styvbarn:
   |    |
   |    |-- _Eugne de Beauharnais_, f. 1781.
   |    |   (Omkr. 1800 verste fr konsulargardets _les guides_.)
   |    |
   |    |-- _Hortense de Beauharnais_, f. 1783.
   |
   |-- _Lucien_, f. 1775, gift sedan 94 med _Christine Boyer_ [+] 1800
   |   (r 1800 frst inrikesminister, sedan ambassadr i Madrid.)
   |    |
   |    |-- _Charlotte_, f. 1796.
   |    |
   |    |-- _Christine,_ f. 1798.
   |
   |-- _Elisa_, f. 1777, gift sedan 97 med _Felix Bacciochi_.
   |
   |-- _Louis_, f. 1778 (omkr. 1800 verste fr 5:e dragonregementet).
   |
   |-- _Pauline_, f. 1780, gift sedan 98 med general _Leclerc_.
   |    |
   |    |-- _Dermide_, f. 1800.
   |
   |-- _Caroline_, f. 1782, gift sedan 1800 med general _Murat_.
   |    |
   |    |-- _Achille_, f. 1800.
   |
   |-- _Jrme_, f. 1784.


  _Familjen de Caseaux_ var genom M:me de Caseaux nra beslktad med
  huset Talleyrand-Prigord och intog genom sin rikedom och sina
  frbindelser en framtrdande plats i sllskapslivet omkr. 1800.

  _Monsieur de Trnis, Monsieur Lafitte_, de bermdaste dansrerna
  under Direktoriet och Konsulatet. Monsieur de Trnis (under
  Kejsardmet greve av Chtillon) har bland annat ran av att ha
  introducerat valsen i Frankrike.

  Mlle _Chameroi_, bekant operadanss omkr. r 1800.


X.

  _Otto_, fransk diplomat, som anvndes i mnga viktiga vrv under
  Republiken och Kejsardmet. Vid denna tid (1800) stod Frankrike ju
  icke p den fot med England, att det kunde ha ngon ordnad, erknd
  legation i London, men regeringen hade dr en commissarius, som
  med engelska kabinettet frberedde de negociationer, vilka omsider
  ledde till fredspreliminrerna i London (okt. 1801) och ntligen
  krntes av traktaten i Amiens den 25 mars 1802, efter vilken stad
  freden har ftt namn.


XI.

  _Fouch tror ju jmt, att faran skall komma frn den kanten_.
  Polisministern hade bestndigt vid alla de mnga attentaten mot
  Bonaparte under Konsulatets frsta r sina misstankar riktade p
  rojalisterna, framfr allt p det besegrade Vende, och hade till
  och med redan i sin hand spridda trdar till den sammansvrjning,
  som nu (nov. -- dec. 1800) var under bildning, och vilken fick
  utbrott i explosionen av helvetesmaskinen 24 dec. 1800.


XII.

  _Madame Lannes_, fdd Louise Guhneuc, hade i okt. 1800 blivit gift
  med general Lannes (sedermera marskalk, hertig av Montebello).

  _Mystifikationer_ -- ett omtyckt sllskapsnje under Direktoriet
  och Konsulatet. Det bestod _oftast_ i att en professionell
  mystifikatr (iParis funnos tskilliga personer, som frtjnade
  sitt uppehlle p detta stt) spelade en eller annan roll,
  berknad att missleda en drtill utsedd medlem av sllskapet. De
  vriga sekunderade p bsta stt mystifikatren eller voro blott
  skdare av skmtet, vilket ibland kunde fortg under flera dagar.


XIII.

  _Madame Branchue_, bekant operasngerska, gick under Konsulatets
  frsta r fr att vara beskyddad av Frste Konsuln.

  _Tuilerierna_. Frf. har vid beskrivningen av Tuilerierna behllit
  de benmningar, som brukades under _l'ancien rgime_ och
  Konsulatet. Dem man hittade p under terrorismen, d _Pavillon de
  l'Horloge_ t.ex. blev kallad fr _Pavillon de l'Unit_, _Pavillon
  de Flore_ fr _Pavillon de l'Egalit_ och _Pavillon de Marsan_ fr
  _Pavillon de la Libert_, blevo aldrig populra och fllo redan
  under Direktoriet i glmska. Och vad de srskilda rummen angr, s
  kommo de namn, varunder de nu mest ro knda -- t.ex. _Salle des
  Marchaux_ i st. fr _Salles des Cent-Suisses_, eller _Salon de
  Louis XIV_ i st. fr _Le grand Cabinet du Roi_ o.s.v. frst i
  bruk under Kejsardmet.

  _Har han skrivit igen?_ Under loppet av 1800 tillskrev
  pretendenten (senare Louis XVIII) general Bonaparte flera brev,
  som p ett inbilskt och icke srdeles vrdigt stt uttryckte hans
  frhoppningar om, att den allsmktige Frste Konsuln mot en
  belning, som han sjlv erbjds att bestmma, skulle terinstta
  Bourbonerna p Frankrikes tron. Iett brev, daterat Fructidor r
  VIII, svarade Bonaparte honom ntligen -- hvligt, men bestmt
  avbjande.

  _Madame Royale_, Marie-Thrse-Charlotte de France (f. 1778),
  Louis XVI:s dotter. Hon hade frst 1795 blivit utvxlad ur sin
  fngenskap i Temple.


XIV.

  _Madame Hamelin_, hustru till en framstende sjofficer, vninna
  till Josphine och Madame Tallien, en av tidens mest bekanta och
  firade _merveilleuses_, isynnerhet knd fr sina hypermoderna
  toaletter.

  _Helvetesmaskinen_. Det stora attentatet med helvetesmaskinen
  frvades av rojalisterna St. Rjant, Limolan och Carbon, under
  det att sammansvrjningens egentlige huvudman, Georges Cadoudal,
  den bekante chouanhvdingen frn Vendekriget, hl sig gmd i
  Morbihan. Maskinen bestod av en kruttunna, vilken, lastad p en
  krra och satt i frbindelse med en mina, var placerad p den
  trnga gata, man visste, Frste Konsuln, p vgen till Operan,
  brukade passera. Endast genom hstarnas snabbhet blevo han och
  hans svit rddade, men flera hus i gatan sprngdes delvis i
  luften, och ett stort antal mnniskor ddades och stympades.

  Gatan _St. Nicaise_ finns ej mera. Den frsvann, d man frlngde
  _Rue de Rivoli_. P den tiden gick den frn _Rue des Orties_ genom
  Carrouselplatsen till _Rue St. Honor_. Operan lg d i _Rue de
  Richelieu_, p den plats som sedan blivit kallad _Place Louvois_.
  Efter hertigens av Berry mord 1820, blev byggningen nedriven.

  _Mortier_ (f. 1768), general, vid denna tidpunkt beflhavare ver
  frsta militrdivisionen, frlagd i Paris. (Senare marskalk,
  hertig av Trviso).

  _Fouch_ (f. 1754), fordom medlem av Konventet och terroristisk
  prokonsul i Nivre, polisminister under Konsulatet. (Senare hertig
  av Otranto.)


XV.

  _Nyrsdagen_. r V (1797) hade man nyo brjat fira nyrsdagen med
  visiter och presenter, vilket varit frbjudet under terrorismen.


XVI.

  _P en vink av Frste Konsuln_. _L'Empereur animait
  particulirement des bals masqus et en demandait souvent._
  Mmorial de St. Hlne. t.5. p.172.

  _Czaren_ o. s. v. Ratifikationerna av freden i Lunville
  utvxlades i Paris 16 mars 1801. Paul I var d _nnu_ czar. Frst
  natten mellan den 24 och 25 mars 1801 blev han mrdad, och det
  varade ett stycke in i april mnad, innan man fick veta det i
  Paris.

  _Historisk ande_. Man mste ihgkomma, att vid denna tid var
  spiritismen lika mycket p modet somnu.


XVII.

  _Kungen och drottningen av Etrurien_. Infanten Don Luis av Parma
  och hans geml, infantinnan Maria-Luisa, dotter till Carl IV av
  Spanien, hade genom freden i Lunville ftt sig tillerknt
  Toskana, under namn av konungariket Etrurien.

  _Markisinnan av Montesson_. Charlotte-Jeanne Braud de la Haye de
  Riou (f. 1737), morganatiskt gift med hert. av Orlans
  (Philippe-Egalits far), levde som nka i Paris och spelade en
  hgst betydande roll i Konsulatets sllskapsvrld. Frste Konsuln
  hade stor beundran fr hennes takt och arrangeringsfrmga och
  beviljade henne rligen en strre pension, fr att hon skulle vara
  i stnd att hlla salong och slunda bidraga att vidmakthlla
  l'ancien rgimes sllskapliga traditioner.

  _La Malmaison_ har undergtt mnga frndringar, sedan Napolon
  och Josphine bodde dr. Den prktiga parken r nu, 1894, styckad,
  frndrad, frminskad och inskrnkt till en vanlig trdgrd.
  Rummen ro frfallna och mestadels utan mbler. Under
  Restaurationen och Julimonarkien hade slottet flera gare, sist
  drottning Christina av Spanien, som under det andra kejsardmet
  slde det till Napolon III, vilken lt inrtta det till ett slags
  familjemuseum, och, svitt mjligt, terstllde det i dess frra
  skick. Efter kriget 1870 har staten ter slt det till en
  privatman.

  _Madame Savary_, fdd Flicit de Faudoas, var sedan 1800 gift med
  Frste Konsulns adjutant Savary. (Under Kejsardmet polisminister
  och hertig av Rovigo.)

  _Ett brev frn Petersburg_. Sommaren 1801 var Duroc i Petersburg.
  Vid underrttelsen om regeringsskiftet hade nmligen Frste
  Konsuln, redan i april, snt honom dit fr att lycknska och
  sondera AlexanderI.

  Mme _Campans institut_. Madame Campan, Marie-Antoinettes f.d.
  kammarfru, frestod under Direktoriet och Konsulatet en mycket
  beskt pensionsanstalt, varest de flesta av de sedan ledande
  damerna blivit uppfostrade.

  _Rapp_ (f. 1772), hade liksom Savary varit adjutant hos Desaix och
  upptogs, liksom han, efter slaget vid Marengo (dr Desaix stupade)
  bland Frste Konsulns adjutanter.


XIX.

  Mme _Fours_, fdd (omkr. 1776 i Carcassonne) Marguerite Pauline
  Bellisle -- oftast kallad _Bellilote_ -- var illegitim dotter av
  en adelsman och en tjnstflicka samt tillhrde sjlv, nda till
  sitt gifterml med smborgaren Fours, arbetareklassen. Frkldd
  till karl fljde hon sin man till Egypten, d han som frivillig
  deltog i flttget. IKairo vckte hon Bonapartes uppmrksamhet,
  och, sedan han genom Berthier snt mannen till Frankrike med
  depescher till Direktoriet, inledde han en frbindelse med Madame
  Fours, som varade nda tills han lmnade Orienten.


XX.

  _Fredspreliminrerna_ med England underskrevos av Otto i London
  1 okt. och underrttelsen drom kom till Paris 3 okt. 1801 (11
  Vendmiaire rX).


       *       *       *       *       *
           *       *       *       *
       *       *       *       *       *

Tryckfel

  utropade / Bonaparte hftigt.
     [_Ursprungstexten lyder Bonoparte_]
  _Madame Lannes_, fdd Louise Guhneuc  [Ghuneuc]
  (Omkr. 1800 verste fr konsulargardets _les guides_.)
    [_) utelmnad_]





End of Project Gutenberg's En roman om frste konsuln, by Mathilda Malling

*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK EN ROMAN OM FRSTE KONSULN ***

***** This file should be named 23891-8.txt or 23891-8.zip *****
This and all associated files of various formats will be found in:
        https://www.gutenberg.org/2/3/8/9/23891/

Produced by Louise Hope and The Online Distributed
Proofreading Team at https://www.pgdp.net


Updated editions will replace the previous one--the old editions
will be renamed.

Creating the works from public domain print editions means that no
one owns a United States copyright in these works, so the Foundation
(and you!) can copy and distribute it in the United States without
permission and without paying copyright royalties.  Special rules,
set forth in the General Terms of Use part of this license, apply to
copying and distributing Project Gutenberg-tm electronic works to
protect the PROJECT GUTENBERG-tm concept and trademark.  Project
Gutenberg is a registered trademark, and may not be used if you
charge for the eBooks, unless you receive specific permission.  If you
do not charge anything for copies of this eBook, complying with the
rules is very easy.  You may use this eBook for nearly any purpose
such as creation of derivative works, reports, performances and
research.  They may be modified and printed and given away--you may do
practically ANYTHING with public domain eBooks.  Redistribution is
subject to the trademark license, especially commercial
redistribution.



*** START: FULL LICENSE ***

THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE
PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK

To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free
distribution of electronic works, by using or distributing this work
(or any other work associated in any way with the phrase "Project
Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full Project
Gutenberg-tm License (available with this file or online at
https://gutenberg.org/license).


Section 1.  General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg-tm
electronic works

1.A.  By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm
electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to
and accept all the terms of this license and intellectual property
(trademark/copyright) agreement.  If you do not agree to abide by all
the terms of this agreement, you must cease using and return or destroy
all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your possession.
If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a Project
Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound by the
terms of this agreement, you may obtain a refund from the person or
entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8.

1.B.  "Project Gutenberg" is a registered trademark.  It may only be
used on or associated in any way with an electronic work by people who
agree to be bound by the terms of this agreement.  There are a few
things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works
even without complying with the full terms of this agreement.  See
paragraph 1.C below.  There are a lot of things you can do with Project
Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this agreement
and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm electronic
works.  See paragraph 1.E below.

1.C.  The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the Foundation"
or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection of Project
Gutenberg-tm electronic works.  Nearly all the individual works in the
collection are in the public domain in the United States.  If an
individual work is in the public domain in the United States and you are
located in the United States, we do not claim a right to prevent you from
copying, distributing, performing, displaying or creating derivative
works based on the work as long as all references to Project Gutenberg
are removed.  Of course, we hope that you will support the Project
Gutenberg-tm mission of promoting free access to electronic works by
freely sharing Project Gutenberg-tm works in compliance with the terms of
this agreement for keeping the Project Gutenberg-tm name associated with
the work.  You can easily comply with the terms of this agreement by
keeping this work in the same format with its attached full Project
Gutenberg-tm License when you share it without charge with others.

1.D.  The copyright laws of the place where you are located also govern
what you can do with this work.  Copyright laws in most countries are in
a constant state of change.  If you are outside the United States, check
the laws of your country in addition to the terms of this agreement
before downloading, copying, displaying, performing, distributing or
creating derivative works based on this work or any other Project
Gutenberg-tm work.  The Foundation makes no representations concerning
the copyright status of any work in any country outside the United
States.

1.E.  Unless you have removed all references to Project Gutenberg:

1.E.1.  The following sentence, with active links to, or other immediate
access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear prominently
whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work on which the
phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the phrase "Project
Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, performed, viewed,
copied or distributed:

This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
with this eBook or online at www.gutenberg.org

1.E.2.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is derived
from the public domain (does not contain a notice indicating that it is
posted with permission of the copyright holder), the work can be copied
and distributed to anyone in the United States without paying any fees
or charges.  If you are redistributing or providing access to a work
with the phrase "Project Gutenberg" associated with or appearing on the
work, you must comply either with the requirements of paragraphs 1.E.1
through 1.E.7 or obtain permission for the use of the work and the
Project Gutenberg-tm trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or
1.E.9.

1.E.3.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted
with the permission of the copyright holder, your use and distribution
must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any additional
terms imposed by the copyright holder.  Additional terms will be linked
to the Project Gutenberg-tm License for all works posted with the
permission of the copyright holder found at the beginning of this work.

1.E.4.  Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm
License terms from this work, or any files containing a part of this
work or any other work associated with Project Gutenberg-tm.

1.E.5.  Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this
electronic work, or any part of this electronic work, without
prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with
active links or immediate access to the full terms of the Project
Gutenberg-tm License.

1.E.6.  You may convert to and distribute this work in any binary,
compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including any
word processing or hypertext form.  However, if you provide access to or
distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format other than
"Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official version
posted on the official Project Gutenberg-tm web site (www.gutenberg.org),
you must, at no additional cost, fee or expense to the user, provide a
copy, a means of exporting a copy, or a means of obtaining a copy upon
request, of the work in its original "Plain Vanilla ASCII" or other
form.  Any alternate format must include the full Project Gutenberg-tm
License as specified in paragraph 1.E.1.

1.E.7.  Do not charge a fee for access to, viewing, displaying,
performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works
unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.8.  You may charge a reasonable fee for copies of or providing
access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works provided
that

- You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from
     the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method
     you already use to calculate your applicable taxes.  The fee is
     owed to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he
     has agreed to donate royalties under this paragraph to the
     Project Gutenberg Literary Archive Foundation.  Royalty payments
     must be paid within 60 days following each date on which you
     prepare (or are legally required to prepare) your periodic tax
     returns.  Royalty payments should be clearly marked as such and
     sent to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation at the
     address specified in Section 4, "Information about donations to
     the Project Gutenberg Literary Archive Foundation."

- You provide a full refund of any money paid by a user who notifies
     you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he
     does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm
     License.  You must require such a user to return or
     destroy all copies of the works possessed in a physical medium
     and discontinue all use of and all access to other copies of
     Project Gutenberg-tm works.

- You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of any
     money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the
     electronic work is discovered and reported to you within 90 days
     of receipt of the work.

- You comply with all other terms of this agreement for free
     distribution of Project Gutenberg-tm works.

1.E.9.  If you wish to charge a fee or distribute a Project Gutenberg-tm
electronic work or group of works on different terms than are set
forth in this agreement, you must obtain permission in writing from
both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and Michael
Hart, the owner of the Project Gutenberg-tm trademark.  Contact the
Foundation as set forth in Section 3 below.

1.F.

1.F.1.  Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable
effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread
public domain works in creating the Project Gutenberg-tm
collection.  Despite these efforts, Project Gutenberg-tm electronic
works, and the medium on which they may be stored, may contain
"Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate or
corrupt data, transcription errors, a copyright or other intellectual
property infringement, a defective or damaged disk or other medium, a
computer virus, or computer codes that damage or cannot be read by
your equipment.

1.F.2.  LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right
of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project
Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project
Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all
liability to you for damages, costs and expenses, including legal
fees.  YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT
LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE
PROVIDED IN PARAGRAPH F3.  YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE
TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE
LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR
INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH
DAMAGE.

1.F.3.  LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a
defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can
receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a
written explanation to the person you received the work from.  If you
received the work on a physical medium, you must return the medium with
your written explanation.  The person or entity that provided you with
the defective work may elect to provide a replacement copy in lieu of a
refund.  If you received the work electronically, the person or entity
providing it to you may choose to give you a second opportunity to
receive the work electronically in lieu of a refund.  If the second copy
is also defective, you may demand a refund in writing without further
opportunities to fix the problem.

1.F.4.  Except for the limited right of replacement or refund set forth
in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS' WITH NO OTHER
WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT LIMITED TO
WARRANTIES OF MERCHANTIBILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.

1.F.5.  Some states do not allow disclaimers of certain implied
warranties or the exclusion or limitation of certain types of damages.
If any disclaimer or limitation set forth in this agreement violates the
law of the state applicable to this agreement, the agreement shall be
interpreted to make the maximum disclaimer or limitation permitted by
the applicable state law.  The invalidity or unenforceability of any
provision of this agreement shall not void the remaining provisions.

1.F.6.  INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the
trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone
providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in accordance
with this agreement, and any volunteers associated with the production,
promotion and distribution of Project Gutenberg-tm electronic works,
harmless from all liability, costs and expenses, including legal fees,
that arise directly or indirectly from any of the following which you do
or cause to occur: (a) distribution of this or any Project Gutenberg-tm
work, (b) alteration, modification, or additions or deletions to any
Project Gutenberg-tm work, and (c) any Defect you cause.


Section  2.  Information about the Mission of Project Gutenberg-tm

Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of
electronic works in formats readable by the widest variety of computers
including obsolete, old, middle-aged and new computers.  It exists
because of the efforts of hundreds of volunteers and donations from
people in all walks of life.

Volunteers and financial support to provide volunteers with the
assistance they need, is critical to reaching Project Gutenberg-tm's
goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will
remain freely available for generations to come.  In 2001, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure
and permanent future for Project Gutenberg-tm and future generations.
To learn more about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation
and how your efforts and donations can help, see Sections 3 and 4
and the Foundation web page at https://www.pglaf.org.


Section 3.  Information about the Project Gutenberg Literary Archive
Foundation

The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit
501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the
state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal
Revenue Service.  The Foundation's EIN or federal tax identification
number is 64-6221541.  Its 501(c)(3) letter is posted at
https://pglaf.org/fundraising.  Contributions to the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation are tax deductible to the full extent
permitted by U.S. federal laws and your state's laws.

The Foundation's principal office is located at 4557 Melan Dr. S.
Fairbanks, AK, 99712., but its volunteers and employees are scattered
throughout numerous locations.  Its business office is located at
809 North 1500 West, Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887, email
business@pglaf.org.  Email contact links and up to date contact
information can be found at the Foundation's web site and official
page at https://pglaf.org

For additional contact information:
     Dr. Gregory B. Newby
     Chief Executive and Director
     gbnewby@pglaf.org


Section 4.  Information about Donations to the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation

Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide
spread public support and donations to carry out its mission of
increasing the number of public domain and licensed works that can be
freely distributed in machine readable form accessible by the widest
array of equipment including outdated equipment.  Many small donations
($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt
status with the IRS.

The Foundation is committed to complying with the laws regulating
charities and charitable donations in all 50 states of the United
States.  Compliance requirements are not uniform and it takes a
considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up
with these requirements.  We do not solicit donations in locations
where we have not received written confirmation of compliance.  To
SEND DONATIONS or determine the status of compliance for any
particular state visit https://pglaf.org

While we cannot and do not solicit contributions from states where we
have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition
against accepting unsolicited donations from donors in such states who
approach us with offers to donate.

International donations are gratefully accepted, but we cannot make
any statements concerning tax treatment of donations received from
outside the United States.  U.S. laws alone swamp our small staff.

Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation
methods and addresses.  Donations are accepted in a number of other
ways including including checks, online payments and credit card
donations.  To donate, please visit: https://pglaf.org/donate


Section 5.  General Information About Project Gutenberg-tm electronic
works.

Professor Michael S. Hart was the originator of the Project Gutenberg-tm
concept of a library of electronic works that could be freely shared
with anyone.  For thirty years, he produced and distributed Project
Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of volunteer support.


Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed
editions, all of which are confirmed as Public Domain in the U.S.
unless a copyright notice is included.  Thus, we do not necessarily
keep eBooks in compliance with any particular paper edition.


Most people start at our Web site which has the main PG search facility:

     https://www.gutenberg.org

This Web site includes information about Project Gutenberg-tm,
including how to make donations to the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to
subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.
