Project Gutenberg's Barnen ifran Frostmofjaellet, by Laura Fitinghoff

Copyright laws are changing all over the world. Be sure to check the
copyright laws for your country before downloading or redistributing
this or any other Project Gutenberg eBook.

This header should be the first thing seen when viewing this Project
Gutenberg file.  Please do not remove it.  Do not change or edit the
header without written permission.

Please read the "legal small print," and other information about the
eBook and Project Gutenberg at the bottom of this file.  Included is
important information about your specific rights and restrictions in
how the file may be used.  You can also find out about how to make a
donation to Project Gutenberg, and how to get involved.


**Welcome To The World of Free Plain Vanilla Electronic Texts**

**eBooks Readable By Both Humans and By Computers, Since 1971**

*****These eBooks Were Prepared By Thousands of Volunteers!*****


Title: Barnen ifran Frostmofjaellet

Author: Laura Fitinghoff

Release Date: February, 2006 [EBook #9828]
[Yes, we are more than one year ahead of schedule]
[This file was first posted on October 22, 2003]

Edition: 10

Language: Swedish

Character set encoding: ASCII

*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK BARNEN IFRAN FROSTMOFJAELLET ***




"Barnen ifran Frostmofjaellet" is a Swedish childrens novel, first
published in 1907.  The author Laura Fitinghoff was born in 1848 and
died in 1908.  The first printed edition is illustrated with six
paintings by Vicken von Post, who died in 1950.  The paintings are
thus still covered by copyright, but the text is in the public domain.

This e-text was produced for Project Gutenberg from Project Runeberg's
digital facsimile edition, which is based on the first printed edition
of 1907, available at http://runeberg.org/frostmo/

This is a plain text file using the ISO 8859-1 (Latin-1) character set
(E,e = E,e-acute; A,a = A,a-ring; Ae,ae = A,a-umlaut; Oe,oe = O,o-umlaut).

Project Runeberg publishes free digital editions of Nordic literature.
We need more volunteers like you.  Learn more at http://runeberg.org/

  _________________________________________________________________

                           Laura Fitinghoff

                             Barnen ifran
                            Frostmofjaellet

                          En barnberaettelse
                          foer sma och stora

                          A.-B. Ljus' Foerlag
                              Stockholm

                 Centraltryckeriet, Stockholm, 1907.

                         Professor John Berg,
             den sjaelsstore, outtroettlige maenniskovaennen,
                        tillaegnas denna bok af
                           foerfattarinnan.

  _________________________________________________________________

Innehall / Table of Contents

Foeretal
Noedar och barkbroed
Kap. 1. Sju sma vaernloesa
Kap. 2. Med vargspar i sikte
Kap. 3. Glasoegonkarlen
Kap. 4. Under morgonrusket, inne och ute
Kap. 5. Alle man till verket
Kap. 6. Glasoegonkarlen ater ensam
Kap. 7. Skingrade
Kap. 8. Hvart har Maerta-Greta tagit vaegen
Kap. 9. "Millmaste Tana"
Kap. 10. En sa fin liten stinta
Kap. 11. Smastintorna, baegge
Kap. 12. Arbetsfoertjaenster och penningfragor
Kap. 13. I den doedas staelle
Kap. 14. Per-Erik och Anna-Lisa
Kap. 15. Det spoekar pa isen
Kap. 16. I Roefvarekula
Kap. 17. "Kasken"
Kap. 18. Broellopsgarden
Kap. 19. Pa flykt
Kap. 20. Eld
Kap. 21. I egen, groen stuga
Kap. 22. Husbond och matmor
Kap. 23. Undanjagade
Kap. 24. Ett ofoermodadt aterseende
Kap. 25. Lappkata och renskjuts
Kap. 25. Ater pa egen hand
Kap. 26. "Bruden"
Kap. 27. Illa ute, i val och kval
Kap. 28. Manke och Gullspira
Kap. 29. Naer Manke vardt ensam
Kap. 30. Ute i baerskog
Kap. 31. I strid med Bjaenntasse
Kap. 32. Uppe i faebodarna
Kap. 33. Grael, och allt vael
Kap. 34. Ater pa predikstol
Kap. 35. Annat att taenka pa
Kap. 36. Ater ett saendebud fran mor
Kap. 37. Indianer
Kap. 38. Maglena
Kap. 39. Alla sju fran lillgrastugan

  _________________________________________________________________

                               FOeRETAL.

Vid en diskussion om "Vara barns noejeslaesning", som jag foer en del ar
se'n oefvervar, faellde en kaend talare, en s.k. "frifraesare" yttranden i
fragan, som gingo ut pa att naemnda art af litteratur nu naermast tyckes
vara afsedd foer endast den bildade klassens barn. De aero hjaeltarna,
hjaeltinnorna i barnboeckerna, naer dessa senare aero af den raetta arten.
Naer dessa hjaeltar och hjaeltinnor sjaelfva, eller genom aedelmodiga
"upphoejda" anhoeriga komma i kontakt med allmogens barn och barnen ur
de djupa leden blir detta till en roerande handling. Hjaeltar och
hjaeltinnor fa naera nog helgonglorian oefver sig naer de i vaelgoerenhets-
eller foerbaettringssyfte "aegna" sig at dessa taliga beskedliga sma vap,
eller elaka illmariga lymlar till underklassbarn med hvilkas innerstas
tankar och mening de, trots allt, sta fraemmande och ofoerstaende utan
aning om att dessa foeremal foer barmhaertighet och aedel nedlatenhet aero
deras jaemlikar i medfoedd begafning, och i fantasiens mottaglighet foer
intryck af olika art. Ma noejeslaesningen besta af boecker, daer barnen
fran alla klasser kaenna igen hvarandra, och kaenna igen sig sjaelfva, i
deras egen omgifning. Det blir det baesta och verksammaste medlet att
en dag fa folk af skild bildningsgrad att foersta och raett bedoema
hvarandra.

Ock en sak till. Vi maste fa till stand en sadan prisbillighet pa
noejeslaesningslitteraturen, att boecker fran goda kaenda pennor, hvilka
nu i dyrbar utstyrsel na blott de foermoegna hemmen, i foerenklade,
billiga upplagor komma ut oefver hela landet och laera barnen fran de
manga sa olika landskapen att fa syn pa och intresse foer hvarderas
saermaerken i natur, sprak, folklif. Sadana boecker skulle moejligen komma
att uttraenga den osunda kolportoerlitteratur och jolmiga
soendagsskollektyr, som nu frestande bjudes eller patvingas barnen i
alla de tusentals hem, daer man ej har rad att inkoepa praktupplagan "af
tva-, trekronorsboecker som noejeslaesning foer barnen". Ja ungefaer sa daer
klubbade han pa, talaren. Hans ord och tankar rotfaeste sig hos mig.
Redan da besloet jag att mitt naesta arbete skulle bli en "Noejesbok" i
ofvannaemnda riktning foer barn, med typer just fran arbetsklassen.

Det aer barn fran foerfluten tid. De allmogebarn, som jag da kaende och
lefde midt ibland, daer uppe i adalen, som jag har tagit mig foer att
skildra i det jag latit sju stycken foeraeldraloesa sma pa egen hand ge
sig ut fran hembygden daer, under harda noedar barkbroed och svaelt och
fattighus aer hvad som vaentar dem.

"Mor", hvaraf minnet foeljer de af hennes laeror och exempel
genomtraengda barnen har jag tecknat efter typen af de allmogekvinnor,
hvilka da atminstone icke voro nagra maerkliga undantagsmaenniskor aefven
i de fattigaste hemmen.

Modern, som da fick ersaetta skolan, eller, naer den var ambulerande,
langa tider af aret fick ensam soerja foer barnens undervisning, sag
minsann ej mellan fingrarna med dem hvarken naer det gaellde "ordets"
inhaemtande i den nu sa foerkaettrade utanlaesningen, eller dess
tillaempande i ett arbetsgladt tuktadt sedligt lif inom stuguknutarna,
daer foeraeldrarna da aennu aegde myndigheten.

Det sjoengs mycket bade i storgardar och smastugor den tiden. Pa det
enstraengade instrumentet, "spelstocken" tog man med straken "ut" ur
"nummerboken" den staemma i koralen, som foell sig baest foer roesten och
som skulle ljuda samman i den fyrstaemmiga kyrkosangen pa soendagen.
Fiolen ljoed vid fester och glada tillstaellningar, ofta till sprittande
latar af bondspelmaennens egen komposition. Andliga sanger, folklatar
och visor tonade ut fran storkoek, faebodvallar och draengstugor under en
smittande frisk arbetsglaedje. Det lag poesi oefver arbetet, barnen
lockades daeraf. Det var ej med tyngd i lynnet och surmulenhet de
foeljde far och mor i arbete. De voro hemmastadda i stall och ladugard
hos getter och far samt laerde sig att foersta naturvaerldens hoega,
intraengande sprak under vistelse i skog och mark, pa getstig och i
faebodar.

"Ante", "Manke", "Per Erik", hvilka traska de aendloesa vaegarna fram,
aero omedvetna om de etiska begrepp, den skarpa sanna blick foer natur
och folkets sinnesriktning, de daerunder tillvaella sig. Maglena, "som
ser daer ingenting finnes att se", och "hoer daer ingenting kan hoeras"
och hvilken, ett naturens aelsklingsbarn som hon aer, kan sjunga och
dansa midt under noed och faror -- hon skall ge af sitt hjaertas, sin
fantasis rika skatter till dem som under lifvets hoegsta oefverfloed lida
brist pa sadan helig gafva.

Ante skall en gang med kraft och oefvertygelse och med ordets makt
kaempa emot det stora onda, som foertaer folket och hemmen. Han har
redan, innan han med smasyskonen traedde in i en gard, kunnat se och
bedoema om nykterhet, ordning och arbetsglaedje hoello den vid makt,
eller om superiets foerbannelse tryckt foeroedelsens staempel oefver folk
och kreatur och allt daer bade utom och inom. Antes blick har varit
skaerpt genom den angest han erfarit att syskonen, Manke, Per Erik,
Anna-Lisa, Maglena, att dessa sma stackare, som han pa eget bevag
dragit med sig ut fran hembygden skola besmittas af det onda, som
moeter deras oegon, och han afskyr och fruktar detta onda, med en stark
andes hela styrka. Mer och mer vaexer upp inom honom en till sist
obetvinglig oenskan om att med ord, genom kunskapens makt fa ge sig i
strid mot detta onda. Han vill en gang laera folket att "foersta Guds
roest, och att hitta vaegen till himmelen". Barnen, och folket i
gardarna fa delvis tala Norrlands allmogesprak, detta foer att
bibehalla lokalfaergen och lata fjaellbarnen kvarsta pa det plan i
allmogevaerlden dit de hoera, men fran hvilket de moejligen i laesarens
tanke skulle loesryckas om de, med den intelligens och begafning de
dela med en del af de bildade klassernas barn, aefven skulle kunna
foerfoga oefver dessas uttrycksmedel. Det aer kanske ej oaefvet att
svenska barn laera att saetta sig in uti de olika landsmalen, och boer
detta ej bli dem svarare aen att komma tillraetta med de utlaendska och
manga fraemmande ord, hvilka vimla i aefven vara barnboecker, men hvilket
missfoerhallande jag icke utan svarighet sett till att undvika.

Den snart uppvaexta generation, som en gang lefde sig in i en barnbok
"En liten vaerld bland fjaellen" skola i slutet af detta arbete
aterfinna sina vaenner fran den tiden, bade "Rofvorna" och "Anna Dea".

Meningen aer att i en annan fortloepande del ge en fortsaettning af
Frostmobarnens tillvaro och olika utveckling i de hem de vunnit.

Jag aelskar de daer naiva, allvarsamma och dock ljust leende sma
oefvergifna trulsungarna. Deras oede finnes redan delvis i fantasien och
delvis efter verkligheten fullbordadt i mitt inre.

Innerligt oenskar jag, att smastugornas barn och barnen i storgardarna,
trulsungarna i fjaellbyar och oedebyggd samt de goda, vael uppdragna
hjaeltarna och hjaeltinnorna aefven skola laera sig att foersta och aelska
de sju sma oefvergifna barnen ifran Frostmofjaellet.

Furuliden Stocksund 20 april 1907.

Foerfattarinnan.

  _________________________________________________________________

                         NOeDAR OCH BARKBROeD.

Det var noedar uppe i Norrland. "Noedar" betyder, att man aer sa godt som
utan mat pa de staellen, daer barnskaran aer stor och jordbiten, som man
skall lefva af, liten.

Det goer icke sa mycket att den aer liten, naer sommaren kommer tidigt,
och kornet, som man daer uppe bakar det hvita vackra broedet af, mognar
redan i juli, sa att man kan fa fara till kvarnen och mala mjoel af
det.

Inte heller goer det sa mycket, om jordbiten aer liten naer sommaren aer
lang och lagom torr, sa att potatisen pa landet vaexer duktigt, och man
pa hoesten i september kan fa ta opp bade tjugu och trettio stora,
granna potatisar fran den hala, daer man i juni satte ner en enda, men
en med manga "oegon", ty fran hvart aldrig sa litet oega, eller litet
rundt hal pa en potatis, vaexer det ut rotstjaelkar, naer den saettes ner
i varm, torr sandjord.

Ja, naer det blir "godar" uppe i Norrland med mycket regn foere
midsommar, vaerme och stark dagg om naetterna, da slar bjoerken ut och
star doftande fin och fager, da den ett par dagar foerut statt med kala
brunglaensande grenar. Akerbaersblommor sticka upp vid dikesrenarna,
djuproeda i faergen som sma rosenbarn. I den vaederleken bli de snart
till skoena, saftiga akerbaer.

De gra stenhaellarna bli oefverdragna med mattor af hvit- och
violettfaergade "natt och dag"-blomster, som leka tittut med
skaerblommande kattfoetter. Barnen binda sig kransar af dem, bygga sig
lekstugor i sandgroparna, daer de hoega, granna ramjoelksblomstren sta i
taeta stand, rosenroeda, stolta i hallningen, och nyponbuskar med
doftande rosor i blom titta ner pa dem oefver den sluttande
jordskorpan.

Det aer glaedje och skratt och stoj hvart man vaender sig. Hvita, soeta
rofvor som man far aeta af, och aerter i fyllda skidor vaexa ute pa
akern. Nog af broed, smoer, ost och annat godt och rart, finnes aefven
inne i smastugor och fattigmanshem.

Men under noedaren hoers icke mycken glaedje af. Snoen ligger kvar till
framemot midsommar. Rofvorna, hvilka sent saettas ner som froen i
jorden, hinna knappt knyta sig till en liten potatis' storlek, foerraen
frosten kommer och goer det sa hardt och trangt omkring dem, att de ej
kunna vaexa. Aertskidorna haenga vissna som sma svartnade trasor ute pa
aertakern, -- inte en enda aerta blir det i dem. Likadant med kornaxen,
som bruka halla sig sa stolta pa sina vajande hoega staenglar, de haenga
som brutna, fast vid det groena, korta straet.

Sa kan man vael foersta, att under noedar kommer intet korn och inga
aerter till kvarnen och om, pa nagon hoegt liggande gard, frosten farit
mera varsamt fram, sa aer saeden aenda sa kraftloes och besynnerlig att
mjoelet blir grasvart, och pannkakorna, som man lagar till af det, bli
som en loes lervaelling.

Det aer icke mycken foeda i sadan mat. Barnen bli snart magra. Deras,
under de goda aren rosenroeda kinder fa en graaktig faerg, och oegonen
aega ej mer den klara glansen.

Naer barnen i hopar foelja foeraeldrarna at foer att nerat frostfria bygder
bettla om foeda, se de ut som sma gubbar och gummor. Det skaer en i
hjaertat att se dem.

  _________________________________________________________________

                           FOeRSTA KAPITLET
                          SJU SMA VAeRNLOeSA.

Under det foerfaerliga noedaret i slutet af 1860-talet kom en sadan skara
vandrande fran Frostmofjaellet hoegt oppe i Norrland. Skaran bestod af
en liten flock pa sju barn, hvilka ensamma vandrade fram genom
utarmade, vinteroedsliga bygder. Ingen far eller mor foeljde dem at. Sju
stycken utmaerglade sma, och den, som liksom foerde dem an, var bara pa
trettonde aret. Han hette Ante, egentligen Anders.

Barnen kommo fran Frostmofjaellet, daer frosten ocksa farit hardast fram
vid gardarna.

Deras far hade under noedarstiden tagit sig till att supa. Svag och
fumlig, som han blifvit af det och af barkbroed och svaeltfoeda, hade han
stupat ned under en jaettetall, som han var med om att faella i skogen.
En dag bars han hem doed.

Hustruns bekymmer mangdubblades. Hon orkade ej baera dem laengre, utan
hon rent af taerdes bort af sorg, mest svaelt. Foer man kan foersta att de
matbitar, som hon kunde fa ihop, unnade hon hellre barnen aen sig
sjaelf.

Naer hon nu skulle till att doe, aengslades hon mest oefver att barnen,
som hon arbetat och lidit foer, skulle in i fattighuset, eller, aen
vaerre, "bjudas ut pa auktion" till den som ville ta dem foer den minsta
penningsumma, som kommunen ville besta.

"Bry er int om te soerje oefver de, mor", sade Ante, som satt vid saengen
och foersoekte tvinga i modern vattenvaellingen, som han nyss kokt i
spisen.

"Dom ta er, om ni vill eller int", flaemtade den sjuka. "Ett san't
noedar, naer alla matt foertjaena foer att lefva. Och ingen som blir god
mot er och bryr sig om er."

"Vi ga haerifran mor. Vi saett smastinterna pa kaelken, och sa ga vi
gardmellan nere i landet som annat, vuxet vandringsfolk. Skollaerarns
Kalle saeg, att far hans saeg, att folke ner i bygden ha fatt ba' korn
och paerer (potatis), och ni ska si mor, att de raeck nog at oss a."

"Ja, savidt Guds vaelsignelse ger broedet, sa blir ni aldrig utan. Du
har gjort mig sa laett och ljus i sinnet med hvad du sagt, lill Ante.
Men Gullspira --."

"Hon fa foelja oss hon a. Ligg int' och aengslas mor!"

-- "Int aengslas jag. -- De ha blifvi sa laettsamt inom mej. - Jag ser
allt lysa sa himlande ljust oefver dej, och oefver barna daer i
saenghalmen, och det sjung sa grant oppoefver mej. -- Ante sa -- grant!"

Med det foell Antes mor tillbaka pa trasorna hon hade under hufvudet.
Ante lade igen oegonlocken pa henne och satte psalmbok under hakan, sa
att den inte skulle falla ner. Mor hade gjort sa med far, naer han var
slut.

Mor var inte vael i grafven foerr aen socknemaennen kommo samman foer att
skaffa barnen in pa fattighuset, eller auktionera bort dem.

Men den dagen de kommo till den fallfaerdiga stugan, daer de vaentade att
finna barnen, var den tom.

Braedskjulet daerinvid, daer de visste att geten brukade finnas, var tomt
det med. I stugan var det skuradt och oppsnyggadt, som om gammalt
ordentligt folk aemnade laemna den i andras haender.

Barnen, hvilka de kommo foer att taga, hade tydligen gifvit sig i vaeg
redan foeregaende dag. Men maennen kommo oefverens om, att man nog inte
skulle behoefva vaenta laenge foerraen man hade dem haer igen och det med
fattigskjuts fran nagon af de naermaste socknarna. Foer oefrigt kunde nog
ingen heller veta, hvilken vaeg de tagit. Telefon och telegraf funnos
icke daer uppe i oedebygden, och man kunde ingenting goera at saken. Alla
haestar, som funnos i byn, voro med i skogskoerslor, hade de ocksa
funnits hemma sa hvem hade tid att ge sig ut pa jakt efter
barnungarna. "De vaende vael tillbaka naer hungern tog dem. Det var skada
pa geten, den kunde en ha fatt saelja at dom. Men, som sagdt, dom aer
vael snart haer, ba' ungar och get."

Barnen vandrade salunda ivaeg utan att oroas af foerfoeljare. Men daer
blef dock, under dagens lopp, en grat och en jaemmer pa smastintorna,
Brita-Cajsa och Anna-Maerta.

De graeto icke foer att de froeso sa att naesa och haender voro
ragklintsbla pa dem, och tarna sa frusna, att de inte kunde sta pa
foetterna. Nej, de jaemrade sig och graeto i hunger. Den hardaste
broedkant, den minsta potatis skulle de ha slukat med begaerlighet. Men
vaegen oefver storskogen var mer aen tva mil lang, och de hade icke varit
innanfoer en stugudoerr pa hela dagen. De hoello sig foerst undan alla
foersoek daertill, af raedsla foer, att man skulle ta kvar dem och foera dem
till fattighuset --, sen af noedtvang, da det icke fans en aen sa
elaendig liten stuga att komma in uti sa lang skogen var.

"Kom Gullspira", lockade Ante till sist. "Jag lider int hoera den
olaten pa barna. Du fa dra 'na ett tag igen Anna-Lisa."

"Ja men de ae rent synd, sa manga ganger som vi i dag ha sliti i hennes
spenar efter mjoelk", invaende Anna- Lisa, som var pa elfte aret.

"Men kaere, tig da barn. Ni ska fa en mjoelkskvaett igen. Gullspira,
granna, fina lill-piga, kom nu sa fa jag mjoelka dej. Barna svaelt
ihjael."

Gullspira, den, trots ytterlig magerhet, statliga gulbruna geten,
kafvade sig fram ifran tallriset vid vaegen, daer hon tagit sig ett godt
mal. Hon staellde sig stilla invid Anna-Lisa, som hukade sig ned och
drog nagra mjoelkstrilar ner i den lilla traevril (skal) hon hoell med
vaenstra handen.

"Ge mej a -- Ge mej a", gnaellde Per-Erik och Manke, (Magnus).

"Ah ni skulle vael skaemmas, stora karlarna. Du Per-Erik aer pa sjaette
aret -- och du Manke pa sjunde."

"Naeej du, pa sjaette aer jag, de sa' mor, a ta henne fick jag mjoelk
ibland a."

"Men du bli pa sjunde till Kyndelsmaess, och de aer bara en vecka dit.
Vi, som ae manfolk, ska vael int ge oss oefver sa daer pa rappe. -- Ga
foere och hall Gullspira i raggen sa frys ni da int om haenderna. "

Det var Ante som talade och kommenderade och smapojkarna visste sig
ingen annan rad aen att lyda, helst Gullspira, "som hade folkvett", det
trodde de fullt och fast, hoert kommenderingen hon med och klaemde sig
intill dem med sin ludna, varma paels.

"Ta hit Ujyla, ta fa vi vaeme att vi a", skreko smastintorna pa kaelken.

"Ni matt vara snaell nu. Giss pa om mor hoerde smastintena sina grine
foer jaemnan. Ha ni int just fatt mjoelk, som va ba soet och varm."

"Men de va som ingenting", kved Brita-Kajsa. "Va' tinnenin" upprepade
Maerta-Greta snyftande, med tarar i stora, sorgsna oegon.

"De va tva skedfyllor till er hvar. Och nu kom vi nog snart fram till
nan' storgard sa ni fa mat. Saett opp dej pa kaelken du a Maglena, sa fa
ni vaerma hvarann. -- Sa ja, de va granne smastinter, som int grine
laenger. Mor, hon skulle vara storgla, om hon sag er."

Ante stroek smasystrarna om de blafrusna kinderna, stoppade in deras
stela, roeda haender i schaltrasorna de hade bundna i kryss om lifvet,
och snodde den gamla noetta farskinnsfaellen fast om deras foetter.

"Skjut pa kaelken nu du Anna-Lisa, sa vi kom ut ur skogen haer.
Skollaerarns Kalle sa', att naer en fick si spillrerna af lappkatan, daer
Lapp-Israel doedde, sa va en inte langt fran bygden."

"Ja, men han sa at mej, att vargen stroek haer i fjaellen. Jag var tokig,
som for ivaeg med dej, det sa Kalle a."

Anna-Lisa gick framatboejd och skoet pa kaelken. Hennes tarar droppade pa
smasystrarnas halsduksomlindade hufvuden. Hon snyftade, sa att det laet
som om hon hickat.

"Jag vardar mej int om te svara, naer du tala sa bort i tok", skrek
Ante med hoeg roest foer att goera sig hoerd. Han gick ju langt framfoer och
drog, med kaelkrepet oefver axeln.

"Tro du kanske, att Kalle hade tagit sej an dej, gett dej mat och
klaeder. Har dom int stugan full med barn sjaelf, kanske?

"Men daer slapp en da svaelte och fryse ihjael."

"Just som om dom hade velat ha dej daer! Pa fattighuse hade du varit i
denna dag, i lag med spetelsk-Babba (Barbara) och tok-Lasse." --

"Dom svaelt int, och frys int ihjael dom heller."

"Ah tvi, en sa'n stinta --! Du fick aeta dej fullmaett af vattenvaelling
denna moron, getost och broed af hva Sven Pals gett oss, har du fatt
savael som vi. Men om du int ha skrofvet fullt hele da'en, sa ger du
dej till att grina och villa tillbaka, och de till te fattighuse."

"Ja hvart tror du vi kom nu da! Du taenk vael ta oss fram till kungen.
-- Hui, -- hui, -- hui", snyftade Anna- Lisa.

"Ja, som de ae med de, sa kunde jag nog goera de a, -- a be'n ta dej. Du
kunde da goera sa pass som te geta getterna at en! Det vore vael nanting
te stort de, emot te sitte framfoer spisen i fattighuse och glo."

"Hur mange getter kan han ha tro, kungen", pep Maglena ut ur
schaloeppningen.

Hon tyckte att med det daer talet om kungen boerjade det laetta opp lite
i tillvaron. Sanningen att saega sa hade hon hela tiden likat
Anna-Lisas tal, fast hon tyckte det var ledt att dom baegge tva skulle
ge sej pa Ante, som, det visste hon granneligen, inte aetit ett Guds
lan foerr aen de alla hade fatt nog pa morgonen, innan de gafvo sig af.

"Ah int vet jag", sade Ante, "huru manga getter kungen har.
Lill'stugufolk, som vi, kan ha en get, en torpare fem, sex, en
storbonde tjugu och mer."

"Herre gulla, da ha vael kungen hundra. -- Int ra jag me sa mange."

Anna-Lisa slaeppte kaelkstabbarna, snoet sig i fingrarna och torkade
tararna ur oegonen med samma hand, som hon aenda dragit vanten af.

Aefven Ante stannade, sa att kaelkrepet haengde slakt. Han tog af den
stora malaetna skinnmoessa, som varit fars, och torkade svetten ur den
vackra pannan. Hans bla oegon lyste foertrytsamt, da han sag tillbaka pa
systern.

"Kanske kungen ha hundra getter, och kanske han har tusen -- ja lika
manga som en lapp kan ha renar. Men du tror vael int att kungen ha vett
te raekna ut hur manga getter en tocken liten en som du aer god foer att
geta? Tro han att du kan geta hundra, sa kan du de, foer da har han
saerskildt slag af laettgetade getter, kanske fran Jerusalem; eller har
han nagra maerkvaerdiga gethundar, som kan halla ihop dom."

"Taenk sa fin och grann du ska bli Anna-Lisa. Kanske du fa ga i
lastiker (resarkaengor) och med silkesklaede pa hufvet och en kjol med
smaroser pa, sa du ser ut som toernblombacken pa sommarn. Taenk att du
ska bli sa grann!"

Maglena drog schalen fran naesan och bjoed till att vaenda sig och kunna
ta Anna-Lisa i betraktande. En liten rar unge var hon, Maglena, med
det guldbruna haret glaensande och burrigt och de stora djupbla oegonen
sa goda i blicken. Det var som om hon trott att Anna-Lisa, som gick
bakefter och skoet kaelken, nu var klaedd i lastiker och nyponblomsdraekt,
med silkesduk, bara foer att hon taenkte sig henne sa.

Anna Lisa tog sig dock inte vidare vael ut i denna stund med svartgra
yllehalsduk snurrad fast om hufvudet och bunden i en knut i nacken,
med mors gamla rutiga troeja, pa hvilken midjan nadde ned at knaena pa
henne, och sa desslikes mors trasiga, snedgangna kaengor. Genom
trasorna i dem stack starrgraeset fram, som man stoppat i till vaerme
och fyllning.

Det var nog ett drygt goera, att en kall vinterdag ga genom milslang
skog i en sadan beklaednad, och det var kanske inte att undra pa att
Anna-Lisas annars icke oaefna ansikte med de bla oegonen och det ljusa
haret, hade ett moerkt, bistert uttryck.

Hon och brodern stretade ater ivaeg med kaelken. Anna-Lisa muttrande och
puttrande, Maglena helt upprymd -- sag foer sig en kungageterskas
haerliga tillvaro.

"Per Erik, Manke, stanna", ropade hon till de bada broederna. I trasiga
lappskor och fars sa allt foer bedroefligt illa passande klaeder tassade
de ivaeg pa oemse sidor om Gullspira med deras haender i hennes ragg.

Pojkarna stannade bada och invaentade skjutsen. De voro utleda och
uttroettade pa den aendloesa vandringen. "Manfolk" och pa sjaette, sjunde
aret sa mycket som helst, sa gnagde hungern aenda i sma magar, bet
koelden i naglar och tar, och tyngde klaedpaltorna mer aen de vaermde. Men
nog foer det att de voro sa pass kariga att de kunde halla inne med
jaemmer och klagan, fast tararna runno utfoer blafrusna kinder, och sma
skuldror ofoermaerkt ryckte till af nagon kort kvaefd snyftning.

"Hva aer de nu da" -- sade de, manligt oefverlaegset, daer de boerjade ga
bredvid kaelken. "Ska vi hjaelpe er te dra? Du toer nog troettne opp du
Ante."

Manke skoet topplufvan, som tillhoert farfar hos Sven Palsons och nadde
honom ner om oeronen, tillbaka oefver hufvudskulten och gned ofoermaerkt
bort moejliga maerken efter sa allt foer omanliga tarar.

Ante spottade i naefvarna, tog tag sa att kaelkrepet skar knifsdjup
raenna i vadmalstroejan just oefver skuldran, daer den gammal och sliten,
som den var, inte talde vid vaerst mycket mer i slitningsvaeg.

Han spaende i och drog, som om uppfoersbacken de nu nadde varit en
glidande utfoersbacke, iddes icke svara pa Mankes ynkliga foerslag. Det
syntes aenda ut pa den kullriga ryggen, sa bedroefligt han tyckte det
vara.

"Int kan ni dra oss allihop, det vet en vael att sant aer bara skryt",
sade Maglena, som kommit i prattagen och inte froes sa mycket, sedan
smasystrarna klaemde sig in emot henne och blifvit stilla, da de
somnat. "Men ni ska fa hoera pa roligt."

"Vet de, att Anna-Lisa hon ska bli geterska at kungen. Manghundrade
getter har han, stoerre aen Gullspira.'"

"Ingen get aer som Gulispira, var sa god, du --" sade Manke och sag
hotande pa Maglena.

"Jasa, -- har du sett getter fran Jerusalem kanske? Dom ha horn, som
si ut precis som manen naer han aer ny och blaenkande, sa de lyser om
dom. Och sa kommer dom i tusen hundrade, och man sir dom springa oefver
myrmarken och aeta myrbaer. "

"Ja han som hade sana haer. Jag skulle kunna ha i mig tusen kanner",
gnaelde Per-Erik.

"Ja, dom aet myrbaer" -- Maglenas roest fick ett droemmande, laengtande
tonfall. -- "Dom aet myrbaer, foer hela myran star full af sanna --, och
fil (graedde) ur stora hoar, kungen fragar inte efter de."

"Ja, om en aenda hade en kaernfilbytta haer", -- kved Magnus.

"A tunnbroed sa mycke vi kunne dra pa kaelken", tilllade Per-Erik, med
en ogillande blick pa den tarfliga last den nu bar.

"Tunnbroed, foerstas, aet kungens getter". -- Maglena fortfor med sin
beskrifning, utan att i minsta man stoeta sig pa syskonens brist pa
intresse foer sjaelfva aemnet och staendiga aterkommande till matfragan.

"Ja, dom aet tunnbroed ur smakrubberna."

"Dom va ju ute pa myran nyss. -- Getterna sta vael int inne den tiden
pa sommarn", anmaerkte Ante, som foer att kunna hoera pa Maglenas, hur
tokigt det var, behaendiga sprak, skjutit moessan snedt opp ifran
oeronen, sa att den hoell pa att vippa bort fran hufvudet.

"Dom matt vael in te kvaellen, foer myggen och ate (insekter) och foer
bjoerntasse (bjoern), dom aer nog inte fri han hos kungen heller."

"Hvem skulle villa vara ute och gete hela natten ocksa foer den delen."
Anna-Lisa blandade sig nadigt i samtalet. "Ga ute och gete, da en ska
sitta inne och aeta flaesk, som dom steker hos kungen, sa flotte rinn
och det luktar sa att -- ja sa att --"

Anna-Lisa fann icke ord att uttrycka hur haerlig den lukten skulle
vara, af stekt flaesk.

"Och paerer hela grytfyllor", tillfogade Magnus ifrigt.

"Som ha sprucki i skale, och som man far aeta i kannevis", sade
Per-Erik.

"Ja, se'n getterna ha fatt. -- Ni ska fa hoera. Dom kom oefver myran och
ha aeti sej sa maett, att dom aer lika rund, som suggan dom slaktade hos
Sven Pals i hoest."

"Da orka dom int floeje sa faligt heller, sa en kan ra med att halla
efter dom" sade Anna-Lisa gillande."

"Naeaej, dom ga sa daer som suggan gick, just som sa hofverande. Sa klif
dom opp pa fjaelle. De lys som fran kanken (tuppen) pa kyrkan, i
kungens stoeres (fabodar). Och sa kommer getterna daer, foerstar ni, och
de blir precis ljust utaf alla dom tusen hundra horna, som aer som
manen i nytaendning."

"A hva dom ska mjoelke, sana getter", sade Manke med tranad i roesten.
"En kunde vael fa saavis."

"A goera ostar sa en kunde spricka, sa maett skulle en bli", tyckte
Per-Erik.

"Ja, men si kungen skulle bli smaeckmaett foerst, foerstar ni, och alle
hans draengar och piger" ifrade Maglena.

"Foerresten vet ni barna, sa kan kungen fa de, som aer finare aenda aen
flaesk och paerer och getost. Han kan fa faersk-laxen om han vill", sade
Ante oefverlaegset.

"Int pa vintern heller; da laxen kryp efter abotten ut till
storvattne, aer han nog int go te ta", anmaerkte Anna-Lisa.

"Pa vintern aet han hvad fint aer aenda", afgjorde Ante utan att lata sig
foerbluffa. "Da aet han den finaste mat och aer som pa husfoerhoerskalas
hvarenda dag."

"Sa han far aeta koettbullar a lutfisk a sviskonsoppa?" sporde Maglena.
Hennes oegon tindrade af medkaensla i en sadan tillvaro.

"Ja, a risgrynsvaelling sa mycke han orka."

"A kaffe foerstas", infoell Anna-Lisa. "A aldrig att han drick en tar
utan te doppa de mesta han ra med af de ocksa. A hvad de kaffe ska
vara starkt a salt!"

"Ja, han som vore kung aenda, sa en finge allt tocke daer", skrek Magnus
ut ur hjaertats djup.

"Och sa har han en storen, storen stuga, daer de aer finare aen i
praestgar'n, rent af som ett gullhus, a sa vet han da hvar han ska
ligge, -- de aer da int i ett san't gammrat (skraep) till stuga, som
varan var", puttrade Anna-Lisa.

"Som varan", -- "aer hon int god nog! Om sa vael vore att vi aegde na'.
Me den lill'kryddgar'n och store, granne haeggen. Vore sa vael, att vi
kunde komma dit igen, Gullspira och allihop, sa tyck ja vi skulle ha
de lika bra som kungen." Ante, som talade, sag med allvarsam blick pa
syskonen. "Si ni, de aer en sak, att mor fans daer -- och doedde daer, och
aldrig far vi igen sa'n stuga."

  _________________________________________________________________

                           ANDRA KAPITLET.
                        MED VARGSPAR I SIKTE.

Det liknade sig till att boerja kvaellas, och aennu voro barnen kvar i
skogen. Ante blef mer och mer benaegen att stanna och hoera pa deras
pladder, om det ocksa innebar sa mycket af knot och jaemmer, att det
hoegg som spikar i hans sinne. Men han var sjaelf sa troett, sa hungrig,
och daertill sa grufligen tungsint.

Det var aenda han, Ante, som dels lockat, dels tvingat syskonen att ge
sig ut ifran kaend bygd sa helt skoeteloest.

Men han hade icke kunnat lida den tanken, att smastintorna, som mor
varit sa raedd om, skulle komma till oskyldt folk. Han var raedd att
kommunalen skulle bjuda ut dem pa auktion, sa att hvad stackare som
helst, i detta noedens ar, skulle kunna ta dem, bara han fick en slant
fran kommunen.

Om smastintorna och pojkarna ocksa skulle fa mat pa de staellen de sa
komme till, sa var det inte sagdt foer det, att de skulle fa hoera ett
godt ord eller bli laerda till sant, som mor hallit sa noga pa. Hon
hade straengt hallit pa, att de skulle saega sanning, vara aerliga och
skoeta om ordentligt, hvad de blefvo satta till. Hon hade laert dem att
inte gnaella i onoedan, utan att de skulle veta och foersta, att de, naer
de blefvo ensamma utan far och mor, hade en aenda, som tog sig an dem,
den gode, maektige Fadern i himmelen.

Ante hade daerfoer tyckt, att det var sa raett och riktigt att han, naer
de nu blifvit sa ensamma, hoell syskonen samman. Mat, och hvad de
behoefde, trodde han de skulle fa, naer de drogo ivaeg ut till folk och
bygder, som inte lidit sa stort men af frosten, och som daerfoer vael
alltid hade nagot till oefvers foer dem.

Men redan nu, foersta dagen, kaende han huru svart han staellt det foer
dem alla. Vaerst att han ocksa blef troett sjaelf, da han foer sin del
sparat pa bade vattvaelling, getmjoelk och de broedstycken de efter
moderns doed fatt af beskedligt folk, sa troett att benen nu veko sig
undan honom, och smasystrarna pa kaelken tycktes honom tunga som
timmerklampar.

Han sag af alla maerken, att mera snoe skulle komma. Koelden hade "slagit
sig", det kaende han, sa varm han aenda hallit sig som dragare, och det
foerstod han, da snoen inte laengre knarrade och skrek under foetter och
kaelkmedar, som den gjort foerut pa dagen aenda fran det de alla, tidigt
pa morgonen i norrskens-ljus och blekt mansken, dragit ut fran den
lilla graa stugan. Med afdoeende spiseleld glimrande genom den lilla
foensterrutan hade den liksom sorgsen sett efter de aftagande barnen.

Snoe skulle komma och riktigt yrvaeder, det foerstod Ante af att
ekorrarna floego som pilskott mellan granarna. De togo kottar mellan
tassarna, flaengde af dem de skarpa fjaellen och samlade ihop den
doftande, mjuka massan, som fanns innanfoer dem. En svindlande bradska
hade de, sa det knappt var moejligt att med oegonen foelja deras
roerelser. Tjaedern, som i stadigt vaeder roer sig lugnt och vaerdigt
utvecklade aefven han bradska. Det var inte sa godt om roennar med baer i
furuskogen, och att lefva endast pa tall och barr var dock foer
enformigt, tyckte han. En riktig snoeyra kunde ju komma att halla en
inne pa boets omkrets laenge nog.

Hararna, i hvit vinterdraekt rutade snoen med lustiga spar tre och tre,
i knippen som ett broderadt moenster.

Raefvarnas spar gingo fram i rak linje med runda sma hal. Och sa --!

Ante, som orolig sag sig omkring efter alla maerken i skogen aefven daer
den var flack, haerjad af skogseld eller uthuggen, Ante sag med ens
stora, grofva, litet aflangrundade spar i rad, spar hvilka gingo i
bredd med hvarandra, spar af flere -- af manga foetter, vargens foetter
--!

Han grep pa nytt kaelkrepet, snodde det fast om koeldstelnade fingrar
och skoet moessan ner oefver en af fruktan och angest kallsvettig panna.

Sa vaende han sig tvaert emot barnen daer bakom honom.

"Ni gorme (sladdra) sa farligt. Vi ska sjunga nu i staelle, sa gar de
fort te komma ur skogen. Ta opp, du Maglena>.

Maglena villfor utan tvekan broderns uppmaning. Hon tog med ljudelig
roest upp sangen om Kanan:

                  "Hvad har min Jesus gjort foer mig.
                     Jo han steg ned till Kanan.
                           Himmelska Kanan.
                     Kom lat oss ga till Kanan";

Alla barnen sjoengo, medan Maglena med sin klingande ljufva roest ledde
sangen.

De gingo fram genom den nu mot den tidiga moerkningen dystra skogen,
oefver hvilken himmelen hvaelfde sig snoetjock och blygra.

Men nu var det som om de ej taenkt pa eller foerstatt annat aen att
sjunga.

Smastintorna, som sutto omarmade af Maglena, vaknade, hungriga,
stelnade, huttrande af koeld och soemnyra. De kommo sig ej foer med att
gallskrika, hvilket nog i denna stund lag starkt foer dem. Naer de hoerde
syskonen sjunga staemde de in med, som de alltid haft foer vana att goera
det hemma i lill gra stugan hos mor.

            "Himmelska Kanan, kom, lat oss ga till Kanan."

Sangen tonade ut sa vackert ibland gran och fur. Det var som om en
liten aenglahaer dragit fram. Skogen lyssnade, hoell andan. Inte ett ljud
af glaefsande raef af hemskt tutande uf eller uggla. Endast barnens sang
hoerdes.

Ante sjoeng med, starkt och hoegt. Han hoell sina oegon anropande lyftade
upp emot den troestloest dystra himmeln. Han sjoeng i tro pa hjaelp,
fastaen hans starka roest ju egentligen baest foermadde att na och vaecka
vargen, barnadoedaren, af hvilken han nyss varsnat de manga sparen, i
bredd med hvarandra.

Nog hade Ante vetat af foerut att vargen denna hardarsvinter boerjat
smyga ute i marken, och nog hade han en del ovaederskvaellar, naer koelden
stod skarp sa det danade och braeckte i stugknuten, hoert hans svultna
jaemmerulande (tjut) inne i skogarna.

Men sa haer langt ner at bygden trodde han, att man skulle ga fri fran
den. Ante tyckte det han med barnen gatt sa langt fran hemtrakten att
alla foerhallanden skulle ha foeraendrat sig. Och att nu aenda varsna
sadana spar! En troest var, att han ensam foerstod, hvad de kunde
betyda.

Nu var Kanan-sangen slut. Han tog sjaelf upp en ny sang, och syskonen
staemde in:

              "Jag vet ett land af idel ljus, hvars ..."

Ante hann ej laengre -- -- --

"Barn --! Det ryk, och gnisterna flyg ur skorsten till en gard! Herre
gulla, vi aer ute i bygden, och jag hoer hundarna skaella."

Han tog med ens i och boerjade springa, som om han dragit tomma kaelken.
Anna-Lisa slet halsduken fran ansiktet sa haeftigt att pannan stretade
upp med haret, och hon fick kinesoegon. Hon lyfte foetterna laett, som om
hon redan fatt pa dem sina kungliga lastiker.

Men Maglena, hon kroep in i schalen med hela ansiktet. Hon var blyg och
raedd foer fraemmande folk - helst sa'na ute i bygden. En kunde ju aldrig
veta, om dom var som riktigt folk skulle vara, sa att dom sag ut som
folket uppe i Frostmofjaellet. Kanske de haer hade ett oega bak i
hufvudet och ett i pannan; och kanske dom gick pa haenderna och at med
foetterna.

Hu hvad det var huskigt --! Hvad kunde de tala foer mal tro --!
Frostmomalet var nog saerskildt fint, sa inte skulle en tro att sa'nt
utsocknes folk kunde tala det.

Sa langt som de nu faerdats denna dagen, sa kunde en ju foersta att allt
skulle vara olikt och som oppnervaendt.

Gullispira hon tyckte som Maglena, att det var huskigt att komma till
fraemmande folk daer hundar redan hoerdes tjuta och skaella, sa hon drog
sig bakefter kaelken med nosen sa godt som mellan kaelkstabben och
Anna-Lisa, som hon myndigt klaemde at sidan.

Per-Erik och Manke, voro morska karlar alltigenom fran den stund de
hoerde skallet fran en byhund.

De spottade, misstaenksamma pa hvem af dem, som kunde slunga spotten
laengst ut framfoer sig och de satte haenderna nerat mors gammeltroejor,
som de hade pa som ytterplagg, och inbillade sig fullt och fast att de
stucko ner dem i fickor. De pratade och undrade om det var nagon i
saellskapet, som moejligtvis varit harig och raedd af sig en sadan dag,
vid en sadan farligen langskjuts. Foer sin del sa hade de da baergat sig
storstyft. En aer inte manfolk foer inte!

Till den grad upprymda voro de, att de nedlaeto sig att leka med
smastintorna. De gjorde sina ohyggligaste, vaersta grimaser mot dem och
pepo dem i halsen foer att fa dem att skratta.

Och i den glaedjestaemningen kom nu barnskaran ut ur skogen, in mot en
by. Den stora landsvaegen, som de foeljt genom skogen, var taett
uppstickad eller maerkt med sma granar pa oemse sidor om den. Det var
foer att man skulle veta att koera raett i vaegen med snoeplogen naer det
blef sa mycket snoe att man inte annars kunde veta hvart vaegen tagit
vaegen.

Till naermaste gard, en liten gra stuga, snarlik deras egen den de i
morse laemnat, foerde bara en i djupa snoen upptrampad stig. Det var just
inte mycket laett att komma fram daer med kaelken. Grahund daerifran
skaellde ocksa, som om han ville aeta upp dem allihop. Nog hade det
kanske varit baettre foer dem att dra ivaeg till nagon af storgardarna,
hvilka roedmalade med hvita knutar lyste fram i snoen. Men det sag sa
tryggt och hemlikt ut med den lill'grastugan uppe under berget, att de
utan vidare gingo dit.

Grahundens skall foerstodo de vael. Han sade han, som alla grahundar,
och sadana funnos mest vid hvar stuga, att det kom folk till garden.

Nog hoerde barnen ocksa pa skallet, att grahunden inte aktade dem
stort.

"Vov, vov", bara patrask, ska jag mota bort dem tro!"

Grahunden teg ett oegonblick. Han stod kvar pa lill'trappan, som
foerestaellde bro utanfoer stugan. Sa saenkte han hufvudet och morrade
betaenksamt.

"Bara smatt folk i alla fall, valpar, sa att saegandes -- sa'na torde
inte kunna skada folk eller gard --."

Han hoejde hufvudet, glaefste meningsloest fast plikttroget, sasom en
samvetsgrann grahund alltid goer det. Men sa fick han vaeder af geten,
fick oegonen pa Gullspira, som skymtade fram med hufvudet mellan
kaelkstabbarna och Anna-Lisa.

"Jasa, det var en annan sak! Inte vanligt folk. Inte med aerlig
hundvakt. De ha en get till hund! Ofoersynt!"

Grahunden gaf sig till att skaella, morra och illglaefsa, som om han
sett tjufvar i en kyrka.

Barnen saktade stegen. Ingen af dem oeppnade munnen.

"De aer bara foer vi aer sa uselt klaedd", mumlade Anna-Lisa till sist.
"Komme vi som Sven Pals barna pa husfoerhoere, i marknadskoepta klaeder
och pliggskor, sa skulle nog hunn daer faegna oss med svansen och skaella
som om han bjoede oss stiga in och halla te goa."

"Men stinta", invaende Ante, "nu kom vi inte till husfoerhoerskalas, utan
foer te be folk om mat och husrum, och de si grahunn, och vet vael att
dom ha smatt om de i en sa'n lill'stuga och daerfoer aer han sint."

"Sussu -- sussu --" lockade Ante och foersoekte staella sig in med den
ilsket skaellande, nu raett ut pa dem rusande hunden.

Maglena kullrade sig ut fran kaelken.

Hon slet schalen ifran hufvudet, sprang fram emot hunden och boelde sig
ned emot den med utbredda armar.

"Sussu --, sussu --. Int aer du sint pa oss. Du si vael att vi ae sma och
ensammen!"

Det var som om hunden foerstatt henne. Han tystnade, sneglade foerlaeget
at sidan, gaespade, som hundar goera da de kaenna sig skamsna. Ploetsligt
satte han upp oeronen som om han varsnat nagot hotande fran bergssidan.
Och sa boerjade han skaella och glaefsa, med hufvudet at det hallet,
torrt, tillgjordt, utan mening i skallet, skaellde sa tills barnen
hunnit in i stugan.

  _________________________________________________________________

                           TREDJE KAPITLET.
                           GLASOeGONKARLEN.

Elden brann pa spiselhaellen i stugan, naer barnen lang- samt,
sammanpackade, krypande intill hvarandra, kommo in daer.

Manke fattades aenda. Han pastod att han vael inte kunde laemna geten
ensam. Egentligen var det sa, att han tyckte skael vara det Ante tog
emot foersta toernen inne hos fraemmande folk. En var ju osaeker pa hvad
som kunde moeta en pa alldeles okaendt staelle. Maglenas foerestaellning
hade sa smatt meddelat sig at honom med, sa han stannade lugnt ute naer
de andra knogade ivaeg in.

"Hae igen doerren!" dundrade en grof roest.

Hade Ante i denna stund bara gjort en half vaendning utat igen, sa
skulle hela skaran besinningsloest ha stoertat med ut, ifran tak oefver
hufvudet, vaerme, hopp om foeda, sa foerskraeckta blefvo de.

Daer borta ifran spishallet kom den rytande roesten fran en, hvilken
alldeles som Magdela raeknat ut det, saekert hade ett oega i nacken. Ja,
det sag mest ut som om baegge oegonen funnits daer. Foer svarta, stora
glasoegon lyste midt i bakhufvudet. Eldroedt har hade han, och han
syntes icke behoefva vaenda sig eller ens roera sig foer att se pa dem,
som kommo in.

Barnen stodo aenda mol tysta lik en foerskraemd skara af foervillade sma
lamm. Alla stirrade pa de svarta, blaenkande oegonen i den roedhariga
nacken, eller pa mannens, till armbagen bara, hariga armar, som lyftes
och saenktes med nagot glaensande hvasst han hoell i de grofva, hopknutna
haenderna.

"De aer hundturken vi kommi till", hviskade Maglena, med taenderna
klapprande af raedsla.

"Da aet han opp oss! Jag ga ut och sir efter hva Manke goer at
Gullspira, jag", sade Per-Erik. Han klaemde tyst opp doerren med foten
och gled ut med hastigare fart aen han kommit in.

Anna-Lisa hoell pa att foelja med honom. Men hon sag kall groet pa en
tallrik pa spisbaenken, och den synen hoell henne liksom fast inne.

Maglena och smastintorna klamrade sig intill Ante sa han naestan lyftes
fran golfvet. Han hviskade at dem att vara tysta -- hade vael vett om
hvad som brukades naer man foerst kom in till folk -- det, att stanna
vid doerren och tiga tills man blir tilltalad.

Men Maerta Greta, minsta lillstintan, mors gullhjaerta, som hon sa nyss
hade varit, hon kunde inte tiga. Hon var raedd, och hon var hungrig,
och hon kaende sig elaendig pa alla vis.

"Moooj" -- tog hon i -- "Etta Eta ill da te mooj!"

Och nu brusto alla foerdaemningar. Hon skrek som om man stuckit en knif
i henne. Den mest lockande signal foer Brita Cajsa, starkare i roesten
aenda aen den mindre systern.

Maglenas laeppar boerjade skaelfva betaenkligt. Hon, som baettre aen de
andra hade foerstatt till hvilket folk de skulle komma, hon som hade
foerutsett detta rysliga, hemska med folk, som hade oegonen i nacken.
Maglena blef ju vild af skraemsel vid att se dessa oegon stilla,
blaenkande, svarta, stirra och stirra. Hon visste foerut att den
bakhufvudoegda mannen var hundturken, som inte kunde hitta pa
noejsammare aen att ta sma barn att slakta och salta in foer andra
hundturkar att spisa sig maetta pa.

Sa Maglena stod ej laengre ut hon heller, utan gaf till en skaelfvande
grat, som hade bra stor likhet med smastintornas gallskrik.

Anna-Lisa, -- ja underligt att tala om det, -- hon var ju aenda stora
flickan, pa elfte aret. Om det nu kunde vara foer att dagens moedor
varit foer tunga, eller det att hon alltjaemt hade den tallriken med
kall grablaenkande vattgroet foer sig utan hopp att na den. Hur som
helst. En bedroeflig sanning aer, att aefven hon staemde in i den icke sa
saerdeles harmoniska koeren, som hon foer omvaexlings skull piggade upp
med gaella, pipande snyftningar.

Ante blef blek, han blef roed. Otaeckt hvad en stor gallskrikande
jaemmerlat kan vara smittsam. En skulle vael aldrig hoert tals om att en
karl pa trettonde aret skulle kunna ge sig att --, ge sig att --! Nej
inte om han ocksa gatt en hel vinterdag utan mat, slaepat pa smasyskon
i en tung kaelke, aengslat sig foer hvad han bragt dem in uti. Inte om
han sa gatt pinad af all fasans angest foer annalkande glupska vargar,
och daertill nu, pa sistone kaende skammen af att komma med hela skaran
foer att be om mat foer dem alla och sig sjaelf, samt -- om husrum -- Men
aenda!

Han vart sindt Ante, pa tararna, som ville fram, och pa leda
snyftningar, som togo till att skaka honom. Han knoet naefvarna hardt,
och grinade med sammanbitna taender foer att halla inne med hvad en
karl, som hade sa manga sma att halla sig uppe infoer, och att ta styr
pa, maste halla inne med.

"Barna, barna, da -- aer ni tokig --! Vi aer hos fraemmande folk. Dom koer
ut oss, om ni hall pa sa haer."

Var det likt det, att "barna" skulle tiga vid en sadan darrande,
halfsnyftande tillsaegelse. Sag Ante ut sa daer, och laet han sa underlig
och gratfaerdig, sa var da riktig fara a faerde.

Oj, oj, hvad det blef foer en hvinande olat i skriket.

"Hva ae de folke ifran, som kom med sa ledt saett att haelsa? Goddag och
Guds fred brukar en annars saege."

Glasoegonkarlen vaende sig langsamt. Nu blefvo barnen med ens mol tysta
af haepnad. Kan man taenka, han hade oegon aefven midt emot nacken, i
ansiktet, som vanligt folk, och han sag pa dem med en tungsam, men
inte alls ondskefull uppsyn.

"Hvem har haft sa lite vett att dom slaeppt ut bara smafolk nu, i
hardarstider, och da vargen stryk kring knutarna?"

Ante steg fram sa langt han foermadde med det tunga slaepet af de sma,
om benen.

"De aer ingen, som slaeppt oss. Vi ha gatt sjaelf, foer lill'stugan varan
aer tom pa ba far a -- mor --"

Antes roest tog till att darra pa ett orovaeckande saett.

"Men ni har vael kommun och fattigvard. Det blir foer den haer socken te
forsla en sa'n haer hop tillbaks dit."

"Det aer hardar. Alla daerhemma ha de smatt. Ingen vill ta smastinterna
foer annat aen te fa paengar foer dom -- och mor var sa raedd om dom."

Ante teg ater -- svaeljde och svaeljde --, bet ihop taenderna.

"Pa de vise!"

Glasoegonkarlen spottade och hvisslade.

"Men ni ha vael fattighuse, i fridens dagar?"

Han vaende sig helt pa stolen -- barnen boerjade ater darra foer den
grofva, danande roesten.

"Dom aer sa osams daer foerjaemnan, hjonen; int fa barna daer laera hvad mor
ville dom skulle veta. De aer ingen, som hall efter dom te minnas hvad
mor skulle ha laert dom. Och sa aer tok-Lasse daer, han talar skammun
(oanstaendigt), och spetaelsk-Babba bor daer a."

"Pa de vise -- och haer aer jag ensam i stugan. Dom ha gatt --, allihop
ha dom gatt! Pa de vise! Och nu kanske ni taenkte fa er nage till lifs
haer --"

Det gick en skaelfvande suck genom barnskaran, som fran ett enda broest.

"Pa det vise. Ja haer har jag ju kall groet, och stroemming, ja den kan
ni fa te laegga pa halstre daer och steka. Och dricka kan ni fa till
groetdoppa, foer si jag fick en haemtare med fran naemdemans naer jag kom
daerifran i dag. Inte utan att det finns en slick sirap kvar i burken
att blanda i dricka ocksa. -- Sant smatt folk har kanske ingenting
emot sirap?"

Ett laettnadens ljusa leende floeg som solglimt oefver foerut bekymrade
sma blekansikten.

"En kaffeskvaett ocksa. -- Ah ja, sant gar foer sig. Kaffe, fast utan
graedde eller mjoelk, foer si mjoelk, sir ni barn, det har man inte naer
man sitter i backstuga och skraeddar ladder (vadmalsbottiner) till hela
socknen, da lefver man pa annan dryckjom."

Glasoegonkarlen steg upp med ett stankande laete. Han stoedde sig hardt
mot den grofva knoelpak han hade bredvid sig. Det syntes att han var
illa tagen af gikt och hade svart foer att roera sig. Dessutom varsnades
laett, att han var utan kvinnlig hjaelp i stugan. I eldskenet syntes det
huru sopor voro hopade daer oefverallt i vraarna. Stroemmingsben och
potatisskal lago kvar pa bordet, och i den en gang hvitmalade saengen,
vid ena vaeggen, stack halmen ut ur det trasiga varet. Farskinnsfaellen
var utan hartaecke och det gulrutiga oerngattsvaret pa langkudden hade
vael inte varit i tvaett pa mangen god dag. Glasoegonkarlen letade under
mycket stankande fram, ur ett gammalt blatt hoernskap med roeda rosor pa
doerrarna, salt stroemming och broedbitar. Han tog aefven ut en
kaffekvarn, i hvilken han ur en naefverask haellde ned braendt kaffe.

"Om jag skulle kunna fa mala jag", sade Anna-Lisa foersagd. Hon stod
redan nagra steg naermare groettallriken.

"Sa gar jag ut efter mer te laegge pa elden", tillfogade Ante. Utan att
vaenta pa svar var han ute.

"Kaere lat mej fa laegge stroemmingen pa halstre -- de bruka jag goera
hemma", ifrade Maglena.

"Ta hit en tvaga ta ka ja tope ta dolfve" pep Brita Cajsa, som snalt
sag pa huru stroemmingen boerjade fraesa och spraetta pa halstret.

"Etta Eta tope dovle a", ifrade allra minsta tvaaringen och raeckte
fram handen efter nagot att sopa med.

Glasogonkarlen broet ut i ett grymtande skratt --.

En hade vael aldrig sett slik liten en piga.

Ante kom tillbaka in med fanget opp till naesan fylldt af langved
utifran backen, daer han sett att det fanns naer han kom till garden.

Per-Erik och Manke foeljde honom i haelarna. De klaemde igen doerren foer
Gullspira, som i ett oegonblick glimtade fram i doerroeppningen, och naer
hon blef laemnad utanfoer uppgaf ett hjaertskaerande braekande.

Ante slaeppte veden i golfvet. Han stod med nedslagna oegon, hade ju
rent, foer allt nytt som tagit honom, gloemt att en get aefven foeljde med
i saellskapet.

Inte utan att glasoegonkarlen nu vardt sint.

Hvad var det foer fasoner! Hade en nansin hoert att man pa vintertid
drog getter med naer man gaf sig ut pa --. Han hoell pa att saega
"tiggeri". Men det var nagot i Antes fasta, allvarsamma oegon, som hoell
honom tillbaka.

"Geten daer ha vael int behoeft kaenna ondt af att auktioneras bort
heller?"

"Gullspira aer van te vara me barna, och sen hon fick killingar har hon
mjoelka sa bra. Smastinterna hade foer laenge sen gatt at om inte hon
hade vari. Jag lofte mor da hon doedde, att Gullspira skulle fa foelja
oss. Mor visste de en kan ha mycke godt af en get, naer en ingen mat
har at smaen, -- sa jag tog Gullspira med oss."

"Hon skulle int troeje (trifvas) hos andra aen oss heller", foersaekrade
Maglena stolt.

"Ja, och foer den delen har da jag tagi foder me at Gullspira, sa en
behoefver da inte aengslas foer de", sade Manke drygt och klef fram. Han
hade statt och tittat pa Glasoegonkarlen, hvilken foer honom, som genast
fick se framsidan af hufvudet blef en vanlig maenniska med oegon daer de
skulle sitta oegon, hvilka till pa koepet foer den som, liksom Manke
tittat pa dem i smyg voro bara goda, inte lika roesten, som var straef
och skraemsam.

"Pa de vise -- att haer finns aennu mer med smafolk. Haer en, och daer en
till; -- tva, tre, fyra, fem, foerut. Finns kanske lika manga kvar daer
ute, som aer lika morsk som de haer baegge sista? Foder ha de burit at
geten! Kluck, kluck --"

Det laet som om mannen skrattade.

"Hvar taenk lill'draengen haer hysa geten i natt, om de nu aer bara en, --
eller har han kanske tagit foder med foer hele tjoge getter. -- Ja saeg
ifran med ens, om ni har fler."

"Naeaej, vi ha int mer aen en", foersaekrade Manke med en stor allvarsam
blick upp emot de plirande oegonen.

"Bruka ni ha na' i saengen eller i spisen -- hva?"

"Oemse hur hon ligg, Gullspira. Naer de va riktigt kallt pa halmen i
stugan da vi pojkar lag pa golfve, sa tog vi dit Gullspira till oss.
Det vardt liksom varmt af na!"

"Ja och sa slapp hon fryse sjaelf ute i lidre. De var de du mest
aengslades foer, du", foell Maglena in.

"Pa de vise -- att hon ska ha baeddadt at sej, geten."

"Naeaej, int att hon bryr sej mycke om de, foer hon laegg sej aenda om de a
aer obaeddadt", foersaekrade Manke. "Hon aer aldrig noga paet Gullspira".

"Kluck, kluck". Glasoegonkarlens axlar skakade.

"Om du skulle be na stiga in och halla till godo med hvad en har att
bju pa."

Manke gick storbelaten till doerren.

"Var sa go och stig in Gullspira, och hall te goo."

In steg Gullspira med hoegt buret hufvud. Hon sag sig om bland barnen.
Varsnade Anna-Lisa, som vispade om sirap i drickesvrilen, trippade
fram till henne och gaf henne en liten puff med hornen.

"Herre gulla barn. Hon vill bli mjoelkad. De aer den ti'n nu -- sa som
en aenda dragi na hela dan."

Det blef ett oemkande, smekande sort bland barnen.

"Fina Gullspira, granndocka, lill'paerla."

De foello pa knae rundtom henne pa golfvet, strykande och smekande henne
sa som de vael aldrig smekt mor eller hvarandra.

"Hon taenk vael att vi aer hungrig foerstas, lill'pigan." Maglena drog
getens smala nos emot sin tunna kind.

"Pa de vise, att hon brukar taenka pa san't ocksa", kluckade karlen,
som aefven gaf Gullspira en smekning laengs ryggen.

"Ja och nu kom hon da riktigt med graedde till kaffe, som vi ska fa. De
aer faerdigt nu", smamyste Anna-Lisa, foer hvilken droemmen om kallgroeten
mer och mer syntes bli verklighet.

Hon lyfte den trebenta kaffekokaren fran det flammande balet pa spisen
lade, som sed var ett par duktiga saltkorn i den och spolade lite
kallt vatten oefver den foer att paskynda afklarningen.

Ante och Maglena hade roejt af bordet. Groettallriken och gamla
groetrester, foervarade i kallkontoret ute pa foerstugukvisten sattes
fram med sirapsdrickat till. Stroemming, som doftade nystekt och som
var salt sa det spraette om den fanns aefven och broed till, rent af sa
mycket de ville aeta.

Det var med stor andakt, som barnen med knaeppta haender laeste
bordsboenen infoer en sadan anraettning.

Glasoegonkarlen han snoet sig och han haltade rundt i rummet, alltjaemt
mumlande: "Pa de vise. Sa daer manga skulle de ha varit haer a, men alla
ha gatt."

"Ska inte getmadammen vara me vid borde", sporde han, naer han stoette
pa Gullspira, som liksom tankfull stod invid elden och idisslade.

"Joo, om hon far lof sa. Hon aet skal och ben och allt som bli oefver.
Var sa go, Gullspira!"

Manke makade ner allt hvad de kunde undvara, i sitt lilla barmskinn af
gammalt laeder, och laet geten aeta, samtidigt med att han at sjaelf.

Raett som det var rullade smastintorna ner i golfvet, insomnade.

Glasoegonkarlen hade gatt ut ur stugan. Anna-Lisa haellde upp kaffe i
nagra omaka, men riktigt granna koppar, som hon letat raett pa i
skapet.

Det var nagot till godt att fa i sig det goda varma kaffet efter den
kalla, men ju aenda sa rara maten.

Karlen kom in med fanget fullt af halm. "De haer tror jag skall foersla
foer ba folk och fae."

Han bredde ut halmen pa golfvet, pa laempligt afstand fran spisen med
eldgnistorna.

Gullspira visade sin erkaensla genom att genast ga fram och nappa i sig
nagra af de tomma axen, och sedan stolt och behagfullt klifva in i
halmen och laegga sig till ro foer natten.

Ante satt kvar vid bordet och tackade, med saenkt hufvud, Gud foer
maten. Sa steg han upp, tog smastintorna en efter annan, hoeljde af dem
halsdukspaltor och schaltrasor och lade dem sa i halmbaedden, med deras
hufvuden emot getens varma ragg.

"Pa de vise -- kluck, kluck." Glasoegonkarlen stod och stirrade pa de
sma daer pa halmen. Soeta, rara barn voro de, med ljuslockigt har, fina
sma ansikten, fastaen sa bleka, sa tunna, med frostbitna sma naesor.

Han drog fallen fran sin egen saeng och ville hoelja oefver dem. Men Ante
hoell honom tillbaka.

"Kaere goer int de, -- ta int af er sjaelf. Vi har farskinnsfaellen ute pa
kaelken och klaederna, som vi ta af oss. "

"Jag har en skinnfaell in i lillkammarn a. Ta fallen ni."

Glasoegonkarlen gick in i, hvad som vael var lillkammarn, genom en doerr
bakom spisen. Han kom ut igen med en riktigt snygg faell oefver armen. I
ena handen hoell han en halfstopsbutelj och i den andra ett sprucket
dricksglas.

"Nu ska en sa rejel liten karl, som har sliti sa ondt hela dagen, ha
sig, hvad godt aer. Si haer, en ordentlig sup, det goer godt i skrofve."

Han fyllde glaset till mer aen haelften. "Jag plaer alltid sjaelf supa ur
buteljen och aer god foer att i ett drag ha i mej hela fjaerndelen. Men
nage matt pa sa vis, om hur mycke en ska ta i sig kan ju inte den ha,
som int aer fullt van. Halfva dricksglase taenk jag ska svara emot en
god, redig faerdsup. Smadraengarnas tur kom se'n den. Matro dom aer nog
sa karig att dom vet te foersta sej pa hva godt och nyttigt aer i
vintertid dom a." Han sag vaelvilligt pa de sma "karlarna".

"Sa kopp (skal) da, pa dej, i foerstone!"

"Smadraengarna", Manke och Per-Erik blefvo med ens sa hoega i halsen. De
torkade sig om munnen med afvigsidan af handen, som de sett
storkarlarna, ja far deras ocksa goera, naer de skulle till att supa.
Till och med de aeldres daervid andaektiga, belatna uppsyn foersoekte de
att efterlikna, daer de stodo beredda att efter Ante fa smaka pa
braennvinet.

Men Ante stod framfoer glasoegonkarlen blossande roed, som om han varit
anklagad foer ett brott.

"Kaere, kaere er far, lat mej slippe tocke!"

"Hurru nu da. Aer den kvicke, rejele pojken en tocken mesfjaerdig, att
han int tar till godo naer han blir bjuden pa en sup. Han syns da komme
fran Lappfjaelle riktigt nu da, han. Och jag, som tyckte de ni va
kommen ta svensk-folke, som plaer ha baettre vett aen te neka foer en sup
naer de bjuds. Si haer, begas (tjura), int nu, utan ta den haer skvaetten.
Jag just som trar efter saellskap at min sup."

Han satte glaset naestan befallande till Antes mun. Men gossen bet ihop
taenderna och steg tillbaka.

"Ni matt late mej slippe far, foer jag har loft mor sa innande saekert
att int bli nan supare."

"Hae, hae, haeae", vralskrattade glasoegonkarlen, "supare", foer de du tar
en sup. De aer kaerringprat, du aer raedd foer mor din aen. Tocken mes!

Ante blef hvit i ansiktet. "Kaeringprat" det mor sagt, mor, som ensam
fatt draga foersorg om barnen, sedan far de sista aren kommit i daligt
saellskap, som lockat honom att dricka tills hans krafter voro slut och
han langa tider lade sig hemma, hjaelploes och elaendig, utan att bry sig
om hvarken henne eller barnen.

Tararna kommo honom i oegonen.

"De var den foerste supen jag skulle akta mej foer, sa' mor, och den haer
skulle bli den foerste. Kom ihag, att jag har alla de haer smaena att
svara foer a."

Glasoegonkarlen blef med ens sa underligt spak. Han saenkte buteljen,
som han just hoell upp emot det oeppna gapet foer att dricka ur. Sa
staellde han sej att stirra in i den aftynande elden.

Efter en stund satte han korken i flaskan och slog ner den med knutna
naefven, sedan han mycket betaenksamt haellt tillbaka det af Ante ratade
innehallet i glaset. Men han darrade som om han lidit doedsvanda, och
svettpaerlor rullade ner fran hans panna.

"Pa det vise, att det aer 'foersta supen' man skall vara raedd foer", sade
han langsamt, liksom hoegtidligt. "Ja, sa skall ja bli den som aer raedd
foer den 'sista supen' ocksa, da jag inte var det foer den foersta. Det
sa' Ladd-Pelle och jag med!"

Han haltade stankande in i lillkammarn med braennvinsflaskan i handen.
Sa kom han ut igen och staellde sig laenge att se pa barnskaran i
halmbaedden. De sofvo djupt, i samma staellning som de kastat sig ner,
bleka sma stackare, men sa barnalyckligt, tryggt slumrande, att det
syntes honom som om han fatt Guds aenglar till huset, som hoello vakt om
dem.

Gullspira lag midt i gruppen, idisslande, med halfslutna oegon och
knusande oefverlaegsen hallning.

  _________________________________________________________________

                           FJAeRDE KAPITLET.
                   UNDER MORGONRUSKET INNE OCH UTE.

Tidigast af alla vaknade smastintorna pa morgonen. Utom glasoegonkarlen
foerstas, Ladd-Pelle, som han annars kallades, da han, naer han var
nykter, tillverkade rent maerkvaerdigt fina laddar.

Han hade varit uppe laenge nog, sa foerundrad oefver att sa dags vara
redig och klar i hufvudet att han gick och smakluckade foer sig sjaelf
som i foernoejelse.

Groetvattnet stod och kokade i grytan och till och med det, sa hade han
skoeljt ett par naefvar paerer, sa barnen skulle fa smaka daeraf till
saltstroemmingen.

Ladd-Pelle hade inte pa manga ar kaent sig sa besynnerligt laett i
tankarna. Han rent undrade oefver att han kom att ga hem foerra kvaellen,
han, som annars brukade stanna oefver i krogkoeket pa gaestgifvaregarden
och kunde ga i suptagen manga dagar. Ja underligt var det. Nu satt han
ju redan i fullt arbete, hade vael bestaellning pa sa manga par laddar,
sa han kunde halla pa natt och dag, och folk ville aenda ha mer af
honom.

"Ita Tasta" -- hoerdes Maerta-Gretas roest fran halmbaedden. "Opp! si ny
dotta."

"Ita Tasta", annars Brita-Cajsa, var genast klarvaken. Hon kroep pa
alla fyra oefver de aenda stadigt sofvande aeldre syskonen, till
Maerta-Greta, som i ensamheten kraflat sig oefver dem, aefven hon, och
vidare rullat sig fram till spisen. Daer hade hon fatt fatt i ett
vedtrae, som hon lindat i halsdukar och foerklaedestrasor och nu hoell upp
emot systern med en min af stolt lycka. "Putta na --!"

Brita-Cajsa trutade ut sin lilla mun sa mycket hon foermadde foer att fa
den att na in genom de tjocka hoeljena till sjaelfva vedtraedet, som
riktigt nog fick en smackande kyss.

"Ha hon fatt na'n moelk", fragade Brita-Cajsa ifrigt.

"Tinnenin." Maerta-Greta skakade bekymrad sitt hufvud. "Tinnenin allt."
-- (Ingenting alls).

"Vaent, ja ka ge'na ja', tom moj ga lillbjo."

Hon lade vedtraedet taett till sitt broest, sag ner pa det med stor oemhet
i blicken, vaggade sakta med kroppen och hviskade: "Sung nu Maeta-Geta,
sa somna hon."

"Va ta mi Jetu ot toe mi. Millmaste tana, o at att da ti Tana.
Millmaste tana."

Maerta-Greta var fast oefvertygad om att hon sjoeng fullt korrekt sangen:
"Hvad har min Jesus gjort foer mig." "Millmaste tana", det betydde
Himmelska Kanan. Den som inte kunde begripa det' hade vael inte vanligt
maenniskofoerstand.

Syskonen voro mycket stolta oefver, att lilla Maerta-Greta, som inte var
tva ar, kunde "saega allt hvad hon ville", riktigt "tala rent".

"Dotta ha pumm." Uttydt: dockan vill ha mjoelk. Att en sadan foeda eller
dryck bestatts dockan naer Brita-Cajsa hoell henne till broestet, tycktes
icke inga i Maerta-Gretas foerestaellning. "Pumm" skulle dockan ha, hon,
som Etta-Eta sjaelf maste ju kaenna en valdsam hunger och toerst.

"Anna-Ita opp! Etta-Eta illa ha pumm a tatta a aelle."

Anna-Lisa, som soemnyr satte sig opp i halmen, foerstod genast att
Maerta-Greta ville ha mjoelk och kaffe och vaelling. Hon sag upp
foerlaegen. Da man var ute hos fraemmande folk, som de nu alla voro, sa
fick en be sej fram sa vackert och inte kommendera sej till hvad det
sa vara mande.

Ante var aefven kvickt pa foetter. Hans foersta tanke gaelde Gullspira,
som inte fanns i stugan. Det var ju hon som hade mjoelk at
smastintorna.

Han haelsade godmorgon pa vaerden, som satt vid spisen och drog den
beckade traden genom det styfva vadmalet, samt sag ut som han setat i
stugan alldeles ensam. Ante fick med djup tillfredsstaellelse oegonen pa
matanordningarna i spisen.

Men sa gick han ut riktigt i foerskraeckelse foer geten. En kunde aldrig
veta hvad det blifvit af henne, da hon kommit ut ensam pa sa fraemmande
ort.

Ante hade sa naer icke fatt upp doerren foer den foerfaerliga vaestanstorm,
som sopade fram och roet som tusen vilddjur, in mellan bergen. Snoe bar
stormen med sig -- snoe, sa man icke kunde halla oegonen oeppna och se
hvad man hade framfoer sig, knappt se handen.

Grahund hade krupit in pa foerstugukvisten, men med oegon och oeron
spaenda aenda. En bra hund fick vara pa sin vakt just sadana
styggvaedersdagar da bad' varg och raef, och uf och uggla kunde soeka sig
fram till folkboningar.

I dag hade nog grahunden aefven en annan orsak att vara misstaenksam.

Den daer geten, som gick och hofverade sig som hund, hade naestan retat
vattuskraeck pa grahunden, naer hon gaf sig till att ga in i stugan och
bli daer oefver natten. En hund med hederskaensla kunde ju inte vara inne
i sa'nt saellskap och hoera ledt braekande. Nu hade grahunden legat och
tjurat och ondgjort sig hela natten. Ett sa'nt daer missfoster med
horn, utan svans, och med oegonstenar som stodo pa laengden i staellet
foer runda i hufvudet, hon skulle fa ligga inne hon, da en sa fin
gammal grahund, som skyddat garden natt och dag och som dragit
husbonden ur tusen faror, da han var drucken och inte kunde reda sig,
fick ligga ute. I ett sa'nt vaeder till, da ingen borde kunna koera ut
ens en hund.

Att det daer missfostret bara taecktes ga in i huset! Och att sedan se
henne, naer hon kom skuttande ut pa morgonen, sa saeker och trotsig, som
om hon bott daer inne foer alltid. Grahunden blef sa skamsen sa han kroep
under bron, foer inte kunde han ge sig till att staella sej och skaella
pa nagon som kom ut ur stugan. Den hund fanns vael ej skapad som skulle
ha burit sig sa bakvaendt och ohyfsadt at.

Men nog foer det, att man kunde ha oegon och oeron med sig och se hvad
det skulle bli af den, som obekant och utan hundgafvor att nosa sig
till allting, gaf sig utom garden i ett sadant vaeder.

Grahunden skaellde, kort och daempadt skadegladt, naestan som om han
skrattat foer sig sjaelf.

Han vaende bort hufvudet, ruskade pa sig och morrade, lite lagom
hotande, da Ante kom ut och boerjade ropa och regera. Gang pa gang
lockade pojken pa ett sa tokigt ljudande namn, som "Gullspira". Om det
varit Pilona eller Snaella eller Fragvis, men "Gullspira"! Ante klef
ner fran trappan, vadande i snoe till midjan. Han skuggade, blaendad,
oegonen med armen, som han hoell upp framfoer sig.

"Gullspira -- kille, kille, geten. -- Hvar aer du --?"

Ante taenkte pa vargsparen han sett under gardagen. Visste vael hur
hagad han var pa getkoett, vargen.

Inte ett spar var att se i snoen af geten. Stormen roet, sa att Ante
riktigt kaende huru hans egen roest drunknade i danet. Det var daerfoer
han inte hoerde huru Gullspira braekte, till svar pa hans ropande.

Ty hon hade laenge sedan hoert honom. Men hon taenkte som sa, att hon
ville mallra i sej frukosten, som hon hittat at sig i ett gammalt
uthusruckel, foerst innan hon gaf sig till kaenna.

Nagon gang matte daer ha funnits kreatur i rucklet. Vidjebindslen
haengde ner i tva stoerre bas, och en liten raecka pa hvad som varit fyra
sma getbas urskiljdes i en vra. Kolsvart och foerfaerligt smutsigt var
det haer inne, och Gullspira skulle vael aldrig annat aen i yttersta noed
kunnat foerma sig att ga in. Men hon fann nagra borttorkade loefkaerfvar
i en afbalkning. Till och med det sa hittade hon nagra hoestran och
sador, sadant fint affal af blommor och blad, som lossar ur det till
hoe torkade, slagna graeset och som kreaturen sa gaerna foertaera.

Ja, sa fick da Ante kafva omkring daer ute i snoen sa laenge, taenkte
Gullspira, och ropa och locka. Inte gick han at foer det. Men i alla
fall bradskade hon pa med att aeta, sa att munnen gick som en
hackelsemaskin. Hon hade nog litet sjukt medvetande; men taenkte ocksa
pa att hon behoefde samla pa sig mjoelk till de sma barnkillingarna daer
inne i stugan.

Ante klef i snoe till armarna. Han var nu naestan framme vid landsvaegen.
Aengslig, utom sig, blef han, da han ej fann geten. Hvad skulle han ta
sig till om han inte fick mjoelk at smastintorna. Och sa tungt och
sorgsamt det skulle kaennas att taenka pa det vargen slitit soender fina,
granna Gullspira.

"Mae-ae-ae" -- tyckte Ante sig hoera. "Mae-ae-ae-ae-ae!"

Han vaende sig haeftigt om, fick Gullspira naestan i famnen, som hon kom
hoppande och dykande i drifvan.

"Gullspira, du fa int skraemme mej sa haer", sade han med en betaenklig
skaelfning i roesten. "Du matt vael foersta att de aer du och jag som sta
foer alle sma'en daer inne och vi matt halla ihop."

  _________________________________________________________________

                           FEMTE KAPITLET.
                        ALLE MAN TILL VERKET.

Det var oro och misstaemning inne i stugan, men som vaende sig till
riktig froejd naer Ante och Gullspira kommo ater dit in. Anna-Lisa fick
mer aen en stopfylla med varm skummande mjoelk af geten, det raeckte bade
till groetdoppa och till kaffe, och att blanda i vatt'vaellingspadet, sa
man tyckte att det blef rent kalasmat.

Men sa det sag ut i fraemmandestugan! Gamla trasiga laddar, som Pelle
hade till lagning, slaengda kring golfvet. Halmen utstroedd. Hade icke
den vaelsignade elden brunnit pa haerden, och lyst opp stugan, sa skulle
vael moerkret statt pa daer inne hela dagen, da innsidan af foenstret var
grasvart af smuts, och yrsnoen nu dessutom klumpade sig fast utanfoer.

Ante och Anna-Lisa togo itu med att rusta opp daer en smula.

Maglena letade raett pa maessingkammen i lillkunten. Det blef i dag
hennes uppgift att kamma smasyskonen, hvilka uppgafvo tjut pa tjut
under hennes nitiska bemoedande att fa lockigt har att falla slaett och
stripigt att ligga fint.

Sedan var det kylda, sariga tar och skafda sma haelar, som skulle
ansas. Naefverrifvan (ask af naefver) togs fram ur kunten, den var fylld
med hemkokt sapa, en vaelkommen gafva af en granne daer hemma.

Det var bara roligt att fa slaska och tvaetta foetterna i sapa och varmt
vatten och att sen stryka pa dem svingalla, som i flaska ocksa fanns i
kunten.

Huru mycket Anna-Lisa foermanade till varsamhet, sa slaskade barnen sa
valdsamt, att hon ansag baest att bloeta hela golfvet och foerst som sist
skura af det.

Ante, Maglena och hon fingo i hvarsin tvaga. De stroedde sand oefver det
med varmt vatten spolade golfvet, satte de bara foetterna pa viskorna
och gnedo sa att flisorna stucko upp ur det murkna, noetta traeet.

Golfvet hade vael inte varit skurat pa aratal, eller sedan "de
allihopa" gingo ifran stugan och laemnade halta stackars suparen
allena.

Smastintorna sutto uppe i gubbens baedd och gjorde dockor af vedtraed
och stickor. Smapojkarna diskade vrilar och traeskedar och skrapade
groetgrytan under ett oeronbedoefvande oljud.

Ladd-Pelle blef alldeles foerskraeckt naer han fick se hvilken maengd
trasiga laddar, som barnen, under vildslut slaengande, hopade samman at
honom under spisen. Han kaende sig aenda bra foernoejd naer han taenkte pa
huru vaelkommen han skulle bli da han kom ut i gardarna med dem,
faerdiga. Det var annars kaend sak att Ladd-Pelle hellre soep aen
arbetade.

Lite emellan hoette han i dag at lillkammarhallet till, daer
braenuvinsflaskan fanns, i saellskap med en hel kutting starkvaror. "Sta
daer du och blinka och vinka, och ligg daer du, stinn i kraefvan. 'Sista
supen' ska ni fa behalla sjaelf! Jag skulle ha legat haer i dag jag
rejelt som ett svin om jag tagit den #'ista supen', skulle bli.
Maerkeligt att barna haer skulle vaenda in hit. Alla tiggare, som gatt
fram haer de sista aren, sa har dom nog sett att haer var ett sa styggt
hal, att ingen kunde ha saemre, och dom ha bara gatt foerbi. Men barnen,
kluck, kluck. Dom hade inte baettre vett aen te ga in till en sa'n
fyllkanalje. Om jag nu bara latit bli att ta hem braennvin i gar, sa
hade jag haft pengar sa jag kunnat koepa kakor hos bagarn te
smaaenglarna haer."

Han reste sig moedosamt, satte kaffekokaren oefver elden, blaengde utat
rummet, smamysande.

"Ska vi inte ha oss en foermiddagstar tro? Herre gulla" mumlade han foer
sig sjaelf, "stintan har rent af vett ta sej sjaelf te tvaette af
foensterglaset."

Barnen logo emot honom, varma och roeda, sa som de faektat. Smastintorna
i saengen sjoengo sina sma till soemns med mjukt, ljufligt ljudande,
'Millmaste tana'.

Manke och Per-Erik slogo och gnisslade med knif och jaernskrapa i
grytan, skrattade och skralade:

                  "Naecken han spelar pa boeljan bla."

Inte nog med det. De drogo till med en visa som Ante inte likade, da
den liksom angick honom sjaelf.

  "Ante han var en hurtiger draeng,
  flitiger som en myra,
  rask var han som den raskaste karl,
  stark var han vael som fyra."

Det var liksom att goera spektakel af honom med den daer visan, sa han
blef sint, och sade att de kunde gasta pa en finare lat. De kunde
ocksa lata bli att skrapa hal i botten pa fraemmande gryta.

"Nog hall jaerngrytan", medlade Pelle. "Det lat sa faegnesamt te hoera
barna sjunge. Dom ha aldrig gjort det haer hos mej foerr. Ba kaeringen
och barna traette da foerjaemnan innan dom for af till Amerika, dit jag
da int ville foelja dom."

"Ja nu aer de ett sa'nt ovaeder i dag att ni toer fa stanna haer, foer ute
hinn ni inte till landsvaegen foerr aen ni aer begrafven, san snoe som de
aer! Men jag har inte mycke att bjuda pa, annat aen soetigt (skaemdt) mjoel
till groet, och stroemming, och sa kaffe."

"Ja skulle de int duga de", sade Ante, som raetade upp sig. Han hade
gatt framatboejd och skrapat golfvet med naefver foer att efter
skurningen fa det hvitt och torrt.

"Vi tycker att de aer behaendigt te fa stanna haer i stugan, vi", tillade
Maglena. "Naer vi fa aldrig sa lite afroejdt haer, sa blir de liksom
hemma i stugan hos oss, fast daer hade vi blommer i foenstre."

"Ja men annars heller", fortfor Maglena. Hon riktigt hoppade till.
"Jag, som tog lillkaktusen me mej i knuten."

Hon sprang till kunten, som haengde pa spiskroken, graefde bland allt
grej de hopat samman daer, och fick tag i en stor strut, ombunden med
en halsdukstrasa.

"Si ni! Ni ma tro han lef den fina, granna lillkaktusen. Jorden fins
kvar pa'n a. Kaere fa jag en naefverrifva te saette'n i."

Pelle antydde at henne hvar en sadan fanns.

Sa satte Maglena ner den tilltufsade plantan, som da inte precis
gjorde skael foer benaemningen "fin och vacker".

Hon hviskade ifrigt en stund med de aeldre syskonen och gick sedan
blyg, men med hoegtidlig uppsyn, fram till vaerden.

Maglena fragade med baefvande staemma om han ville halla till godo med
hennes lill'grannkaktus. Hon hade fatt den hos skollaerarns och det
skulle bli sa granna blommor pa den, ellanste roeda, och stoerre aen en
kaffekopp. Men den skulle sta sa solen kunde lysa pa den genom
foenstret, -- och vatten skulle den ha hvar dag.

Ladd-Pelle hade nog inte mycket foerstand om blommor. Den haer tyckte
han sag ut mest som en baefversvans med hvassa sma nalar pa. Men nog
hade han sa mycket vett att han foerstod att stintan gaf bort hvad hon
hoell hoegt i vaerde, sa han tog at luggen, da han inte hade moessan att
ta af och bjoed henne sedan handen foer att tacka.

"Hall till godo", sade Maglena, sa kungligt nedlatande som om hon
skaenkt bort en hel blomstertraedgard.

"Jag vet aldrig hur vi ska baera oss at, da jag aer rent af utan broed",
funderade Pelle och skoet glasoegonen at nacken till. "Si jag brukar
inte halla sa noga pa hvad mat jag far i mej sjaelf haer om dagarna, det
aer nog tokigt, men aer sa aenda."

"Har ni bara mjoel, sa nog kan vi baka", sade Anna-Lisa oefverlaegsen i
roesten. "Vi fa vael elda opp bakugnen."

"Det var en sak de att jag har mjoel, men sa soetigt sa jag tror int
na'n kan fa broed af de."

"De var vael vaerre foer oss te fa broed foerra vintern, och i vinter a,
naer vi fick blanda bark och halm i degen", ifrade Anna-Lisa. "Ante",
atertog hon, "ga efter ved du och elda opp ugnen. Jag sag ett baktrag
i kontore haer nyss, de ska jag baera hit. Och du Maglena, ta grytan ta
pojkana och saett 'na oefver elden, sa ska jag oesa dit vatten till
degspad. Vi fa baka ljusugnsbroed, som int behoef sta och jaesa, och sa
goera degen riktigt klinthard, da mjoele aer soetigt.

"Som vael aer sa ha vi da krita haer sa vi kan hvitlimma spisen efter oss
naer vi ha bakat."

"Men", fortfor Anna-Lisa med bekymrad roest, "de aer farligt ledt, att
vi int ha en mattrasa te laegga oefver nyskurade golfve."

"Pa de vise, att haer ska bli som hos fint folk. Ja, sa ga in i
lill'kammarn och ta ut trasmatterna, som ligg' daer. Ta faelltaecke
ocksa, sa kan vi stoppa fast det om halmen, daer i vran. Haer blir rakt
som jul i stugan. Ja, baettre, foer den delen. Jularna har jag int haft
mycken reda pa, som jag lefvat i superi. Kom hit ni smapojkar ska ni
fa laera er goera laddar."

Manke och Per-Erik fingo becktrad, vadmalsbitar och syl. Makaloest
statligt att dra traden hoegt i vaedret, fa klaemma sylen genom det harda
tyget och laedret, och att i samma nu kaenna sig som fullgod laddmakare.

Elden flammade snart i den stora bakugnen. Anna-Lisa och Maglena
faektade med att knada deg och kafla ut tunna kakor pa bordet. De hade
degen hard som en sten, foer att den inte skulle bloetna opp under
graeddningen.

Ante stod foer ugnen. Han tog broedkakorna, som systrarna bakade ut, i
det de rullade dem med kafveln och sedan naggade dem med naggen af
hopfaestade hoensfjaed- rar, hvilka gjorde taett, taett med hal i kakorna.
Sedan skoet han in kakorna i den flammande ugnen och graeddade dem en i
saender, framme vid luckan daer haerden var finsopad. Han fick passa pa
vael att sno och vaenda kakorna med traespaden sa att de icke skulle
braennas af den flammande elden.

Smastintorna voro foerstas ocksa med i bakningsbradskan. De hade sitt
eget bakbord, pa en inte allt foer ren traestol. Dockorna sofvo med
vedtraedshufvuden pa den smutsiga oerngottskudden, hvilken skulle komma
med pa byk innan kvaellen.

Annars var det rammel och rumor i stugan, ett lif och en flit.

Middagen skulle ju ocksa lagas.

Pelle kom upp med foerslag om att graedda aertpannkaka i den varma ugnen.
Flaeskflott i en kruka hade han att haella pa den, sa det blef fin
middag med det faerska broedet till, gratt visserligen med blaenkande
"degrand", och segt, sa man kunde ha slitit taenderna ur sig pa det,
men aenda orimligt vaelsmakande, som broedet gaerna blir, naer barn fa baka
det sjaelfva.

Gullspira fick ga ut och plocka i sig mat daer hon foerut funnit pa den.
Kvarlefvor fick hon sedan inne. Sa hon gaf mjoelk i oefverfloed. Annat
hade Pelle varit van vid. Braennvinet hade haer i stugan oftast fatt
ersaetta bade mat och dryck.

  _________________________________________________________________

                           SJAeTTE KAPITLET.
                      GLASOeGONKARLEN ATER ENSAM.

Barnen hade droejt kvar hos Ladd-Pelle hela tva dagar. De skrattade at
sig sjaelfva naer de talade om foer honom hur han i foerstone skraemt dem.
Han som var bara god och rolig.

Ovaedret hade laettat opp. Man sag karlar koera snoeplogen nere pa
landsvaegen. Pelle och Ante voro ute och foersoekte trampa opp en stig
dit ned.

Morgonen daerpa, i dagningen skulle barnen ge sig af och de gingo alla
till baedden i god tid. Naer de hade somnat, hvilket intraeffade sa fort
de lagt sig i halmen, gick Pelle ut. Han haltade ner at bygden. Folk,
som sago honom sade: "Nu gar Ladd-Pelle till krogen igen. Han har vael
legat hemma, full under ovaedersdagarna".

Men Ladd-Pelle gick inte till krogen!

Han koepte gryn i handelsboden foer de faerdiga laddar han hade med sig
dit. Socker koepte han och en bit flaesk, och sa sma hvetebullar,
fjorton stycken. Han taenkte pa barnen, och att de skulle ha tva hvar
till kaffe, innan de gingo ifran honom naesta morgon.

Naer han, spik nykter, kom hem, satte han sig att sy med foertviflans
fart. Det drog langt om pa natten, innan han gick till saengs.

Men da stodo daer tre par nya laddar invid halmbaedden pa golfvet.

Smastintorna hade varit sa godt som utan skor pa foetterna, hvilka sett
ut som koettstycken, svullna och roeda, naer Ante pa kvaellen tog af dem
de omlindade trasorna. Och Anna-Lisa hade haft skafsar pa haelarna, sa
att blodet runnit om dem och hon gratit naer hon skulle lossa
kaengtrasorna fran foetterna.

Det var kallt och inte fritt foer att inte en efterslaeng af ovaedret lag
kvar i luften, naer barnen pa morgonen skulle begifva sig af.

Pelle hade nu hyllat om dem pa alla saett. Men han tyckte det var sa
ledt att se dem draga ut ur stugan. Det var som om bade vaerme och ljus
skulle ga ifran honom med barnskaran.

Geten, det praektiga djuret, som mjoelkade sa bra, om han da atminstone
kunde fa behalla henne! Det skulle ga laettare att slaeppa braennvinet,
taenkte Pelle om en hade soet mjoelk att sa daer ta till naer som helst,
naer toersten kom efter saltstroemmingsfrukost och middag. Dessutom, inte
kunde barnstackarna dra en besvaerlig get med hela vaegen, tyckte han,
sa han fragade dem om de skulle ha lust att slaeppa geten och laemna den
till honom. Han skulle nog skaffa pengar foer den; nu, naer han boerjat
arbeta skulle det inte bli svart. Men var det likt till det, att de
ville slaeppa Gullspira. Hon, som gaf dem vaerme, mat, som de voro
go'vaenner med, och som var gammal och trygg att ha med.

Far fick nog inte misstycka. Men inte foer manga pengar, inte foer nagot
pris kunde de slaeppa Gullspira.

"Pa de vise, att ni aer som go' vaenner me na ocksa, och liksom kan
halla er till, na. -- Sa far jag soeka till att hjaelpa mig utan", sade
Ladd-Pelle saktmodigt.

"Vi ha haft de sa bra haer, och ni ska ha sa manga tack foer oss alle."
Ante raeckte fram handen och sag sa godt och allvarsamt opp till
Ladd-Pelle, att denne tyckte det han inte skulle sta ut med att bli
utan dem alla.

"Och kaere, gloem int att lillkaktusen ska ha solsken pa sej, och vatten
hvar dag. Naer vi komma igen ska jag ha en annan stor, grann blomma at
er, far", sade Maglena. Aefven hon tog i hand och tackade.

Anna-Lisa foerstas tackade, hon som inte fyllest kunde visa eller saega
huru rent belaten hon var oefver nyladdarna.

Smastintorna lyftes upp. Maerta-Greta straeckte upp armarna, spetsade
munnen till en trut -- "Putta faj, -- oela dann tol te Etta Eta".

"Hon vill pussa er, saeg hon, foer ni ha gettna granna skor."

"Pa de vise! Herre gulla, att jag stackars suput inte ska vara vaerd
att komma naer en sa'n Guds aengel --."

Ladd-Pelle vaende tvaert ifran barnen, gick ensam in i tomma, men nu sa
snygga stugan. Han satte sig invid spisen och snyftade som om all
glaedje i lifvet flytt honom.

Grahunden, som belaten sett det misshagliga saellskapet draga ivaeg och
ute pa lill'trappan hviftat muntert afsked med svansen, gnaellde nu
jaemmerligt och deltagande, naer han inne i stugan fann husbonden i sa
tungsamt sinnelag.

  _________________________________________________________________

                           SJUNDE KAPITLET.
                              SKINGRADE.

Det vaeckte nog icke sa stor uppmaerksamhet hos folket i den stora
fjaellbyn, naer de sago skaran af barn draga daerigenom. Det var en sa
alltfoer vanlig syn i dessa tider att se uthungrade, hela hushall ge
sig ivaeg foer att bedja om lifsuppehaelle.

Frostmofjaellsbarnen drogo enligt Ladd-Pelles rad direkt ner at
aelfkanten till. De voro aengsliga och foersagda att boerja med, gingo i
saknadens tal om Glasoegonkarlen.

Men det var sa grant med den myckna snoen, och sa fritt och lustigt att
komma ut, sa de kaende sig slutligen riktigt noejda och muntra pa
morgonkvisten. Det klarnade opp i luften och drifvorna stodo i hoega
vallar laengs vaegkanten. Sa lustiga voro de ocksa, de tunga drifvorna.
De hade haengt sig som tjocka hvita faellar oefver taken, faellar, som
haengde ner aenda emot foenstren. Enbuskar och smagranar hade hoega roliga
toppmoessor pa sig, och laengs de gamla gaerdsgardarna veko sig
snoedrifvorna oefver dem, som tjocka, hvittulliga klaedesplagg.

Sa det var sa mycket roligt att se denna dag. Roeda tvavaningshus och
sma gra stugor brydde de sig inte sa mycket om. I alla dessa var allt
bra likt som hemma i deras socken. Kvinnfolk, som klefvo i snoen oefver
knaena foer att komma ut till ladugardarna, hvilka lago nersjunkna i de
hvita drifvorna, barn, som sopade och skottade trappsteg och stigar,
samt karlar, som sysslade med koerredskap och beredde sig till
timmerdrifning pa skogen.

Framemot middagen gingo barnen in i en roed storgard i slutet af den
stora byn. Mat fingo de daer, broed och kokt stroemming. En vril
kaernmjoelk sattes aefven fram at dem pa spisbaenken.

Men de gingo tysta och modstulna daerifran. Matmora, som gifvit dem
Guds lanet, hade sett sa bister ut, slaengt maten till dem och mumlat,
men sa att de alla hoert det, ett en blef rent uppaeten af tiggare fran
fjaellen.

Husbonden, som kommit in, hade sett dem aeta, daer de stodo i rad vid
spisbaenken, och han hade sagt att tocke daer saellskap passade baest i
fattighuset, och att om han inte hade haestarna upptagna af
skogskoerning, sa gjorde han klokt uti att ge dem bakskjuts dit.

Barnen daer hade sett sa buttra och sura ut, som om de bott i ett
fattighus i staellet foer i en sa stor gard, daer de voro sa rika att de
hade sex kopparkittlar pa hyllan oefver doerren, och granna skap och
silfverskedar i en hel rad oefverst oppe i skaphyllan.

"Fast daer va fint sa tyckte jag att de va grannare hos Pelle", sade
Manke. "Si de va en rejel karl de."

"Grannare var de inte", invaende Anna-Lisa. "Var de likt de, sa farligt
som daer sag ut naer vi kom, golfve lortigt och spisen svart, han ha vael
int varit hvitlimmad pa aravis, och foensterglase sa en int kunde si
igenom de, och lakan och oerngottsvar bedroeflige innan vi fick tvaetta
dom. Nej grannare var de inte. De aer int grannare nu, naer golfve aer
hvitt, med matter pa, och spisen aer fin, och foensterglase klart, -- om
jag vet --!"

Anna-Lisa sag virrig och villradig framfoer sig.

"Ja, int vet jag heller", funderade Ante. "Broede vi fick hos dom va ta
baettre mjoel, och ljust och grant var daer, mat fick vi daer, och aenda aer
jag just som sint pa dom."

"Mor, som sa att vi fick int vara sint, Ante. Nej int aer jag sint",
sade Maglena, "men naer jag taenk pa dom sa blir jag mest raedd foer
folket vi ska komma till, ut i bygden. Jag aer raedd foer sana, som aeg
storgardar. Dom ska ju aenda ha de sa bra, me paengar te koepa foer, sa
noedare goer dom ingenting, --

"Aenda har en de baettre hos Pelle."

Syskonen gingo i grupp framme hos Ante. De hade sa mycket att prata
och fundera om.

"Och daer fanns aenda ingen mor i garn hos Pelle", anmaerkte Manke.

"Nej, foer da hade han kunna haft de behaendigt aenda, a snyggt inom
knutarna", afgjorde Anna-Lisa.

"Daersom moran varit som varan mora innan hon doedde", tillade Maglena
med en droemmande blick uppat. "Dom hade int na roligt sjaelf heller."

"Vi fa raska pa, sa vi komma utoefver an innan de bli moerkt", sade Ante
och blickade upp omkring sig. "De boerjar pa te sna (pinblasa) fran
nordost a de aer aldrig na'n behaendig vind."

"Huru har smastintorna de nu da?" Ante stannade kaelken, boejde sig ner
emot smastintorna och stoppade fast faellen om Maerta-Greta, som satt
lite hankigt framfoer Brita-Cajsa.

"Maeta-Deta taeg att hon vill ha vinga och flyda tom tatan daer, tom jaemt
fal bleme ott", sade Brita-Cajsa.

"Etta Eta illa ha ta toa inna --, flyda opp te millmaste tana --, moj
i millmaste tana."

Maerta-Gretas stora djupbla oegon tittade allvarliga ut ur
schaloeppningen.

"Ja hoer pa hvad hon saeg. Hon vill flyga till himmelska Kanan. -- Mor
aer i himmelska Kanan" bekraeftade Maglena, hon skoet schalen tillbaka
foer att fa kyssa den lilla systern, som var sa hjaertekaer foer dem alla.

"Se haer ska du fa min bulle. Jag sparde en just foer den skull."

Maglena stoppade bullen ifraga, hel, som den var, in i Maerta-Gretas
mun.

"Gulla heller Maglena sa tokigt du baer dej at. -- Ska du rent kvaefva
lilla varan", sade Ante, han drog tillbaka bullen ur munnen pa den
halfkvaefda lillan och plockade in bit foer bit af den i hennes
begaerligt oeppna gap.

"Si haer fa dom en mjoelksvaett till att vaerma sej me. Hon aer duktig te
mjoelke nu Gullspira."

Anna-Lisa kom fram med en bra nog stor traevril fylld med varm,
skummande mjoelk.

"Uj-Yla! Tappa Uj-Yla", ljoed Maerta-Gretas smekande roest ut ur schalen.

"Uj-Yla" gick fram och stoette med sin smala nos in i schaloeppningen.

Nu bar det ivaeg igen med friska krafter. Den iskalla storgarden och de
harmsna kaenslor den vaeckt, var borta, ur tankarna. Vaegen var redan
taemmeligen bra uppkoerd. En renhjord hade dessutom tydligen nyss gatt
fram daer och trampat opp den. De tusentals sparen hade en lang raecka
af vaegen gjort den bred och oeppen. Ett trasigt ostkar af flaetade
roetter, sadant som lapparna anvaenda naer de goera ost af renmjoelk, lag
midt pa vaegen.

Maglena tog upp det, och satte det pa en kvist fran en af smagranarna,
som prickade ut vaegen.

"Kom, och lat de ligga", murrade Anna-Lisa.

"De lag int na bra, och lillgranen daer ba mej goera'n fin", skrattade
Maglena, "men nu hall jag pa te bli troett."

Det hoerdes pa roesten att Maglena inte var sa munter som hon latsade
vara.

"Staell dej bakpa medarna en stund, sa far du hvila", sade Ante.
"Anna-Lisa och jag rar nog me er alla tre en bra bit. Jag aer raedd foer
snoeskya daer, i nordvaest oefver storfjaelle. -- Men det skall vael inte
dra sa langt om foerraen vi fa ga upp fran an haer och na byn, han talade
om, Pelle."

De gingo fort fram oefver den slaeta vaeg, som pa aelfven gick fram oefver
isen. Smastintorna hade somnat, atminstone voro de alldeles tysta.
Tysta voro de, som drogo ocksa. Det lag liksom nagot hotande aengsligt
i luften.

En vindstoet kom farande med ett langt klagande tjut. "Hu, en kan tro
de vargarna aer efter oss, sa styggt lat de i vaedret", sade Anna-Lisa
och drog den tunna duken baettre om hufvudet.

"Du har vael laettare foer att ga nu aenda, naer du fatt sa bra pa
foetterna", fragade Ante med en blick ner pa de visserligen betydligt
lunsiga, men nya, rara laddarna.

"De var en sak de. Jag kan hoppa i dom, och dom sitt fast aenda."
Anna-Lisa gjorde verkligen nagra inte vidare naetta skutt fram at
vaegen.

Det var som om hon med det retat en sky af snoeflingor, som legat pa
lur i barnens vaeg. Ty i ett huj kom hvass, piskande snoe svepande om
dem. Den traengde med ilsket hvin inom halsdukar och schaltrasor. Den
kastade sig massvis oefver vaegen, som snart blef ojaemn och gick som i
vagkammar. Hade inte smagranarna statt och stakat ut den, sa hade
barnen snart blifvit villade bort, pa den foerfaerligt vida, nu obanade
aelfslaetten.

Det blef sa tungt att dra kaelken genom den hopade snoen. Ante ropade
oefver till Maglena att hon fick klifva ner fran medarna nu.

Maglena lydde och kom strax daerpa klafsande fram till syskonen,
hvilka, med geten mellan dem, bildade en taet grupp.

Sa laett det i en hast blef pa kaelken!

"Det var farligt hvad du var tung. Nu aer det laett som ingenting", sade
Anna-Lisa och slet repet at sig. Hon hade liksom fatt annat humoer
sedan hon fick baettre pa foetterna och slapp det svidande skoskafvet.

"Jag tyck en aer int god foer te komma fram i snoen haer, jag", puttrade
Manke, som just var midt inne i en drifva.

"Men jag gar efter drifbottnarna jag", flaemtade Per-Erik, "det bli
lite fram och tillbaks, men jag orka rakt int med te klifva igenom foer
jaemnan."

"Tror du det aer mycket langt kvar te bys", fragade Maglena hviskande,
och smoeg sin hand fast i Antes ena hand.

"Jag tror nog int de", svarade Ante, som med uppspaerrade oegon foersoekte
traenga igenom de vildt hvirflande, piskande snoeflingorna.

"Vi matt stanna och stoppa om smastintena foerst, sa dom fa de varmare,
sa ska vi ga pa fortare se'n."

Ante vaende sig at kaelken. Han tyckte i snoeskimret att det sag sa
underligt tomt ut daer. I ett par steg var han invid den. Han gaf till
ett skrik, ett hest, underligt utrop. Ett sant skrik hade vael syskonen
aldrig hoert ifran Ante, som alltid hoell sig sa tyst och allvarsam.

"Hva i fridens dagar aer de at dej, gosse", ropade Anna-Lisa till.

"Maerta-Greta --! Ni matt vael si -- Brita-Cajsa, hoerer du!" Ante
skakade lif i Brita-Cajsa, som sof stadigt.

"Hvar aer Maerta-Greta?"

"Int vet ja, hon ha ju teta haer foe jaemnan."

"Kan ni ga vaegen fram ensammen nu, sa gar jag tillbaks efter
Maerta-Greta", sade Ante beslutsamt. "Ga bara sa pass fort att ni hall
vaermen i er, och hall er mellan granprickarna."

"Ja ni matt goera som jag saej", upprepade Ante myndigt, men med ett
djupt bedroefvadt utseende, nu till, da syskonen uppgafvo ett tjut af
skraemsel, sorg och fasa att bli laemnade ensamma, utan Antes tryggande
skydd.

"Du Anna-Lisa ma vael kunna tiga, och ni ocksa, som aer manfolk. Jag
matt ga vaegen tillbaka och si efter Maerta-Greta. Hon kullra nog af
kaelken straxt, naer Maglena hade gatt af medarna. Kunde du inte ha fatt
sta daer, sa hade du sett de. Jag skulle latas jag foerstas, och int dra
sa manga.

"Ja, kaere dej ampes (aengslas) int oefver de nu, int", snyftade Maglena.
"Ga och soek lill Maerta-Greta varan. Vi ska ga fram som storfolk
vi. Flaeskbiten ha vi te aeta af och broed ocksa."

"Ta dej an barna, Anna-Lisa."

"Si efter lillostkransen pa grana; da jag satt dit en, sa va vi med
allihop, och da behoef du int ga laengre aen dit", ropade Maglena efter
Ante, som halfspringande, nu med vind och piskande snoe i ryggen pa
sig, gaf sig ivaeg utat det igenyrda snoefaeltet.

  _________________________________________________________________

                          ATTONDE KAPITLET.
                  HVART HAR MAeRTA-GRETA TAGIT VAeGEN?

Anna-Lisa tystade och lugnade Brita-Cajsa med jollrande prat, och med
en ny varm mjoelkskvaett. Den lilla, nu yngsta, blef stadigt faststoppad
pa kaelken. Maglena gick haerefter foer saekerhets skull bakom och skoet
pa. Hon hoell de snoeblaendade oegonen uppspaerrade foer att se till det
inte aefven den haer lilla skulle trilla af och bli borta foer dem. Utan
all Antes uppmaning daertill pulsade de langsamt, och tungt genom
drifvorna, troetta, raedda, hungriga. De gingo i tungsam sorg efter
lill' Maerta-Greta, som med sitt lustiga sprak, sina roliga pahitt,
varit dem till sa stor froejd. De gloemde alldeles bort huru troettsam
hon ocksa varit, naer hon ju skrikit om naetterna och behoeft ansas,
klaedas och matas, baeras och pysslas om pa alla saett.

"Jag taenkte jag, att hon var ett fegbarn" (bestaemd att doe tidigt),
sade Anna-Lisa med grat i staemman.

"Ja de floeg foer mej a, da hon sa att hon ville till moj i 'millmaste
tana', som hon sa", tillade Maglena med en gammal maenniskas sorgna,
bekymrade uppsyn.

"Ja bara int vargen ha tagi na", anmaerkte Manke gammelmansfoernumstig i
roesten, "han aer farlig i vinter, vargen. Oppe i Frostviken har han
vari aenda framme vi gardarna."

"Kaere dej, tig", fnyste Maglena. "Ska en ga haer och taenka de vargen
rifvi lill Maerta-Greta. Om int Ante finn na, sa har hon flugi opp
sjaelf till millmaste tana, och mor har varit haer efter 'na, fast vi
int sag de i snoerase haer."

"En kan nog int vara sa saeker pa de heller", invaende Per-Erik
betaenksamt och spottade framfoer sig. "Bostroemen opp i Langvattne laer
ha skraemt bjoern ur ide, sa nu far han och spring svulten
foerstas. Bjoerntasse ha nog rifvi na."

"Javisst", haermade Maglena Per-Erik med gnaellande roest. "Och aenda fran
Langvattne och hit, daer jorden mest aer slut, har bjoern sprungi foer te
aeta opp lill Maerta-Greta varan. Storgalten hos Sven Pals har vael kommi
ut a, och fatt vaeder af 'na, och gamm 'brusen (gumse) hos skolaerarns,
sa han kan fa stinga ihjael 'na."

Maglena brast i grat. "Ni aer sa otaeck te hitta pa de ledt aer, naer de
aer ledt foerut, sa att --, sa att jag bli sint. De aer vael grannare da
te taenke de mor flugi hit efter lill Maerta-Greta, som hon hade sa
hjaertans kaer. Om hon bara hade orka sa hade hon nog tagi Brita-Cajsa a
mej med sej a."

"Boerje int pa te prata som fegbarna du nu, ocksa", afbroet Anna-Lisa
systerns harmsna utbrott. "Jag tyck att vi ska int taenka nan'ting foerr
aen vi fa hoera hur de aer, naer Ante kom efter oss."

"Ja han laer nog aldrig finne oss", muttrade Manke.

Men det gjorde han aenda, Ante. Han kom kafvande i snoen, naer syskonen
voro sa troetta, sa uppgifna att de hvarken orkade tala eller vara
"sint" pa hvarandra.

De orkade inte ens sticka handen in i barmen foer att kaenna efter om
nagon kakbit fanns kvar af dem de stoppat dit.

Hade bara Anna-Lisa stannat eller satt sig ner i drifvan att hvila, sa
hade hela saellskapet foeljt hennes exempel, smapojkarna helst, i deras
tunga, besvaerliga klaeder. Det var mest Gullspira, som hindrade dem att
saetta sig ner och sa somna af foer alltid. Bara nagon af barnen vaende
at sidan i det syftet, sa sprang hon ivaeg under hoegt braekande. Och sa
maste de snart efter, sa raedda som de voro att foerlora henne.

Men de orkade inte laenge raetta sig efter henne heller. Manke, som
laenge gatt och stapplat, stupade omkull, och fraeste ilsket naer
Anna-Lisa ville hjaelpa honom pa foetter och fa honom ivaeg.

Sa det var da som ett under att Ante aendtligen kom, foer med honom blef
det som lefvande lif i barnen igen.

Aendock kom han utan lill Maerta-Greta --!

Aenda fram till ostkransen i granen hade han gatt, men inte sett ett
spar af lill'stintan deras.

"Vargen ta nog vara pa de han far", anmaerkte Manke med ett tveksamt
sidoblaeng pa Maglena, hvilken med en lysande blick uppat foersaekrade,
att da hade hon raett aenda, naer hon sagt att mor tagit Maerta-Greta upp
till himmelska Kanan. Vargen skulle vael alltid ha laemnat kvar nan
klaedtrasa, pastod hon ifrigt.

"Ah -- han ha nog buri 'na med sej fullklaedd", envisades Manke.

"Hva tro du Ante?" sade Maglena, och smoeg sig skaelfvande af
foerskraeckelse in till brodern.

"Jag vet int. De var bara hvita snoen hopdrifven hela vaegen Maglena,
jag lid int te taenka de vargen rifvi lill Maerta-Greta. Det aer sa
tungsamt -- just som jag, som ra for de."

"Du skulle hellre vara gla och kaenna de laettsamt, foer si du mor har
tagi hill'stintan hel, opp till sej."

"Du fa int grate, Ante."

Maglena stroek brodern oefver kinden med sin isstyfva vante.

Men det troestade honom icke. Stora gossen! Tararna droppade och smaelte
samman med den piskande yrsnoen, dar han gick framatboejd och drog den i
snoemodden dock nu sa alltfoer laetta kaelken. Han kaende knappt laettnad af
att fa nipvaegen i sikte, som foerde ifran aelfven upp till landmark. Och
nu foerst maerkte Ante att snoeskyn stormat bort och att himlen emot
aftonen klarnade.

  _________________________________________________________________

                           NIONDE KAPITLET.
                          "MILLMASTE TANA."

Jaegmaestar Kronhjort reste vaegen hemoefver, just samma vaeg, som barnen
dagarna foerut traskat fram pa. Han hade farit taett foerbi deras
lill'grastuga oppe i Frostmofjaellet, passerat storskogen och, liksom
barnen mast stanna oefver i foersta fjaellbyn foer ovaedret.

Han taenkte minnsann inte pa att taga in hos Glasoegonkarlen han inte,
utan han hade bott pa gaestgifvargarden och aetit en god frukost i
kaendt, muntert saellskap. Och sa hade han kommit sig raett sent ivaeg.

Nu for han ner pa den sneda, krangliga vaegen genom nipan, som barnen
nyss gatt, foer att na aelfven och vaegen daer. Han satt i sin lilla
kappslaede, klaedd i vargskinnspaels, luden moessa och praektiga
renskinnsstoeflar, som nadde honom oefver knaena. Den piskande yrsnoen
gjorde honom icke sa mycket, haelst han snart skulle fa vinden pa
sidan.

Jaegmaestaren aemnade gina af och ta den riktning, som blott Laerkan, hans
haest, och han sjaelf kaende till, snedt oefver aelfven, opp emot asen och
till den stora kyrkby, daer han hade sitt hem.

Just som han kom midt foer den martall, som stod ytterst pa en udde,
daer vaegen gick fram och daer han tagit maerke foer sin afvaeg, skyggade
Laerkan och hoppade med begge framfoetterna varligt oefver nagot, som lag
midt i den snoepackade vaegen. Sa staellde sig haesten mol stilla, vaende
hufvudet och sag pa husbonden.

Jaegmaestaren sprang vigt ur kappslaeden. Han boejde sig ner under haesten.

Himmelens Gud hvad var detta! Ett barn, ensamt i sadan oedslighet, en
liten stackare med bleka, af grat blaenkande kinder, inhoeljdt i
fattigmans trasor.

Jaegmaestaren stod en stund radloes med barnet i famnen. Sof det, var det
doedt!

Nej det lefde -- det andades, boerjade skrika: -- "Moj" -- "Ante" --
"Uj-Yla" -- "Ita-Tasta". Barnet snyftade och skrek och skakade af
koeld.

Den unge mannen stod dum och radloes. Gift var han, och hem hade han.
Men nagon som helst vana vid eller erfarenhet af huru smabarn skulle
ta's, aegde han icke, da han sjaelf inga barn hade, eller nagonsin haft.

Laerkan sag ut som om hon skulle ha foerstatt saken baettre. Hon skrapade
med framhofvarna i snoen, slog med hufvudet och sag pa husbonden. Hvad
var enklare aen att ta det lilla maenniskofoelet, som hon sa naer trampat
ihjael med, och i ilande fart ge sig ivaeg hem med det, daer det kunde fa
vaerme och vard.

Som om jaegmaestaren foerstatt haestens tankegang, grep han sig ploetsligt
an. Han tog den lilla skrikhalsen och traedde henne innanfoer paelsen.
Men med ganska stor motvilja, ty jaegmaestaren var en mycket fin och
prydlig man, raedd foer smuts och trasor, framfoer allt raedd foer
skrikande, osnutna ungar. Och den haer var en i hoegsta grad skrikande
och i hoegsta grad osnuten barnunge.

Sa, nu satt hon daer fast insnurrad innanfoer den varma paelsen. Den
lilla ungen tystnade sa smaningom, under den vaggande roerelse slaeden
gjorde oefver obanad snoe, och vid den vackra klangen af dombjaellrorna,
som skramlade duktigt. Ty hur tungt det aer var, att komma genom snoen,
sa gnodde dock Laerkan pa af alla krafter. Det gaellde att hinna hem med
ett utfruset stackars litet maenniskobarn.

Jaegmaestaren, som foerst hallit den lilla som en liten timmerkloss raett
opp framfoer sig, fastgjord innanfoer resskaerpet, blef sa underlig till
mods naer han kaende den lilla magra kroppen skaelfva under smaningom
aftagande snyftningar.

Hvad det skulle kaennas godt aenda att kunna troesta och hjaelpa en sadan
liten en. Han drog opp henne, in i paelsen, i baettre laege.

Hvad kunde ett sadant stackars litet pyre behoefva i matvaeg? Gud troeste
mej sa visst, taenkte han. Foer allt hvad jag denna morgon drifvit i mej
sjaelf af mat och dryck, har jag nu inte sa mycket som den minsta
broedkant at en sa'n haer liten en.

"Du far raska pa, pigan min", manade han pa haesten. Laerkan fnyste och
satte opp hufvudet. Hade hon inte "raskat pa" kanske, mot vild
snoestorm, som slet i man och svans -- vadat i snoe till buken ibland!
Men bevars, nog kunde hon oeka farten aenda mer! Ja hon kunde spraenga
sig, springa tills hon stoep pa flaecken ocksa, om husbonden sa ville ha
det! Husbonden, som hon tjaenat i tio ar och faerdats med i skog och
fjaell.

Vaegen, opp genom den stora skog de nu nadde, var banad. Laerkan satte
ivaeg sa att det ekade af bjaellerkransen. Emot kvaellningen hade hon
hunnit den stora fjaellsocken, som bredde ut sig utanom den vida
dalbottnen. Uppfoer en duktig backe bar det. Dit upp foerde en alle af
hvitstammiga bjoerkar.

De akte igenom den, svaengde af till ett litet ljusroedmaladt hus med
balkong och veranda i groent och hvitt. Eldsken lyste ut fran foenstren,
och roeken stod pilrak upp genom luften, som nu var hoeg och klar, med
rosenroed aftonrodnad och redan glimmande stjaernor pa himmelen.

"Vaelkommen hem igen, Artur", ropade en ung fru oppe ifran verandan.
Hon stod kvar daer med en stor ullschal om hufvudet, som tittade ut
daerur, fint och blekt med ljust har, som snodde sig framom schalen.

"Tack lill'gumma! Bed Dordi komma och ta foerningen jag har med mej."

Dordi, den gamla piga, som en gang skoett jaegmaestarfrun som barn, kom
fryntlig ner foer trappan. Det haende ibland att jaegmaestaren hade med
nagot saellsynt matnyt- tigt eller annat, en bjoernstek, en varghud,
eller mera vanligt, fagel af olika slag. Sa Dordi var beredd att lasta
pa sig. Men hon drog sig foerskraeckt tillbaka.

"Gulla heller, jaegmaestarn! Hva ska vi med tocket? Ga in frun, de aer
kallt."

Men nu hoerdes ett skraen fran slaeden, ett troestloest, oefvergifvet
lillbarnskrik.

Den unga frun slaengde schalen. Hon sprang utfoer trapporna i nagra
steg, tog det skrikande trasbyltet i famnen och bar det upp. "Lilla
pyre -- stackars lilla pyre -- hvad ha de gjort at dej. Tyst, tyst nu.
Vi ska snart komma in till vaerme, och fa mat i den stackars lilla
kroppen."

Fru Gerda var ej raedd foer skrikande, osnutna ungar. Hon var vael van
vid smabarn fran sitt barndomshem, daer de varit en stor syskonskara.
Till djup hemlig saknad, hade hon sjaelf inget barn. Hennes oenskan att
fa ta ett fosterbarn gillades ej af mannen. Han ville ej att de skulle
"dra pa sig ansvaret foer andras barn", och pinades vid blotta tanken
pa "elaka, olydiga, skrikande, smutsiga ungar", nagot annat slag af
barn kunde han ej taenka sig. Och nu var det han sjaelf, som foert ett
litet barn till huset!

Nu, pa kvaellen, sedan han aetit och hvilat sig, satt jaegmaestaren och
sag pa huru hans hustru snabbt och skickligt, aendrade om stora plagg
till sma, huru hon, pa ett foerunderligt saett fick ihop en liten
klaedning, ljusbla till faergen, ett litet foerklaede, ett par sma byxor.

Hon var sa ifrig, hans lilla hustru. Hennes ljusa har lockade sig
nerat pannan, och de annars bleka kinderna voro fint roeda af ifvern
och soemnaden. Hon sag upp till mannen med lysande oegon.

"Artur, vi fa vael ha henne tills vidare? Du skall se henne. Hon ligger
nedbaeddad i en stor klaedkorg ute hos Dordi."

"Tills den som rar om henne later hoera af sig far hon vael stanna. Vi
kunna ju inte kasta ut henne pa landsvaegen. Ett under att icke nagon
varg af dem, som strukit fram haer i dagarna, kommit oefver henne."

"Hu, och du skoet ju tva sadana bestar bara i foerrgar. Ack, om ingen
radde om henne, aenda! Hon heter troligen Henrietta, foer hon kallar sig
sjaelf "Etta Eta". Hon aer sa rar. Och vet du, hon knaeppte haenderna
strax hon hade fatt vaelling och smoergas och sade "Tatt Du", och hon
pratar sa lustigt."

"Ja nog kan man taenka hvad en sadan daer halftarsunge, eller hvad hon
kan vara, skall kunna prata."

"Hon aer mer aen ett halft ar, kaera du, hon har ju munnen full af sma
hvita taender och gar omkring sa naepet. Saekert har hon en bra mor."

"Hoppas det foer barnets egen skull, om det en gang kommer tillbaka
till henne."

"Ah, nej da -- Artur. Vi slaeppa henne inte!"

"Hon har nog nagon syster eller annan god vaen, som heter Ullari, och
som brukar ge henne mjoelk, foer naer hon fick mjoelk strax hon kom, sa
ropade hon gang pa gang "Uj Yla".

"Ita Tasta saeger hon ocksa ofta. Jag brukar kunna tyda barnprat och
gissar att hon menar "hvita katten", I morgon skall jag foersoeka fa
fatt pa en hvit katt at henne. Naer hon kom i saeng, sedan vi vaermt upp
hennes sma stackars foerfrusna foetter, sa knaeppte hon haenderna igen och
sjoeng, vet du, med riktigt ren roest, en sa soet melodi."

"Med ord till ocksa?" fragade jaegmaestaren lite spefullt, ehuru han
inte kunde lata bli att med patagligt noeje lyssna till hustruns
beskrifningar.

"Ord, det foerstas, men jag kan inte fa ut hvad de kunna betyda.
Oupphoerligt sjoeng hon samma ord sa ljufligt, med hufvudet pa sned:
"Millmaste tana."

"Ah, -- Vildmosse svanor! Det var en visa, som mor min sjoeng foer mej
naer jag var barn och skulle somna, en visa om vildmosse svanor. Jag
tror det var af den visan jag fick skog och vildmossarna sa kaera att
jag blef skogsman."

"Men nog aer det underligt att det lilla fattiga pyret fran nordens och
noedarets vaersta trakter skall komma hit till oss och sjunga den visa,
du, som aer skaning, somnade vid som liten. Och sa att du, som aldrig
taenkt pa att tyda barnsprak, nu genast foerstar hvad hon sjunger. Det
aer rakt som mening i det."

"Ja det aer raett underligt, -- det nekar jag inte till", sade
jaegmaestaren, ganska smickrad af att hans barnsprakstydning
uppskattades af hustrun.

"Om nu ingen kommer och aterfordrar henne, sa nog far hon stanna foer
mig. Det blir vaerst foer dig, som skall ta henne om hand."

"Foer mig! Ah Artur, sa som jag laengtat efter ett litet barn!"

Jaegmaestaren drog sin hustru intill sig.

"Vet du, ibland har jag gjort sa med."

Han gick ut hvisslande pa "vildmosse svanor". Den visan, som han ej
sjungit sen han var liten pojke.

  _________________________________________________________________

                           TIONDE KAPITLET.
                       EN SA FIN LITEN STINTA.

En atta dagar senare kommo barnen langsamt, med slaepande, troetta
vandringssteg gaende uppfoer backbranten emot det ljusroeda huset, daer
jaegmaestarens bodde. Det var ju en afkrok fran den stora landsvaegen och
gardarna daer invid, sa egentligen hade hvarken Ante eller Anna-Lisa
varit foer att de skulle ta den. Kanhaenda finge de knappt en broedbit i
ersaettning foer en sa troettsam vandring. Sa mycket noedarsfolk, som
vintern igenom gatt foere dem hvart de kommo, sa kunde en foersta att
folk skulle troettna att ge.

Men Maglena tyckte att det ljusroeda huset uppe pa backen sag ut som om
det varit struket med linnbaer (lingon) och fil (graedde), och att det
liksom skrattade och blinkade at dem med sma foenster, som sago ut som
oegon upp under taket.

Gullspira var af samma mening som Maglena. Hon vaende tvaert in pa vaegen
uppat skogshoejden, och satte naestan i att springa, sa att barnen utan
vidare betaenkande maste foelja henne.

Som vanligt blefvo de tysta och foersagda naer de kommo in mot garden.
Den stora gra elghunden, som skaellde emot dem skraemde dem dock ej. Den
sag mera vaerdig och statlig aen ondsint ut. Barnen vaende stegen mot
koekssidan och staellde kaelken utanfoer. Denna gang aemnade de lata
Per-Erik stanna hos Gullspira.

Raett som det var, och innan barnen hunnit in, fingo de se en ung fin
fru, som kom akande pa kaelke nerat garden fran en kort, aenda hoegre upp
belaegen backe. Hon hade en liten stinta framfoer sig pa kaelken. Den
lilla var klaedd i hvit killingskinnpaels, liten hvit stickad moessa, och
hade sma laddar pa foetterna. Hon skrattade och hoppade i fruns knae
synbarligen foertjust oefver att fa aka kaelke. Frun steg upp, lyfte
henne upp till sig och kysste henne.

"Du aelskade lilla Etta barn, nu ska' vi ga in, barnet skall aeta, och
sofva middag, och bli mors friska duktiga flicka."

"Uj Yla", "Uj Yla", "Ante", "Ila Tasta" -- Allena!"

Den lilla sprattlade vildt, foer att slita sig ur de armar, som sa oemt
omsloeto henne.

Fru Gerda vaende sig haeftigt om. Hon slaeppte barnet, som ifrigt sprang
ifran henne, laet armarna sjunka och stod stilla kvar, en bild af sorg
och oefvergifvenbet.

Barnen vore som foerstenade. De stodo moltysta, oroerliga. Men Gullspira
var genast inne i foerhallandena. Hon gaf till ett braekande och sprang
fram till Maerta-Greta. Hvad fragade hon efter att den lilla, med
undantag af laddarna, var fin som en prinsessa. Var det inte aenda
samma lilla maenniskokilling, som hon brukat ge mjoelk till och vaerma
med sin paels. "Uj Yla"!

Maerta Greta slog armarna om getens hufvud, som boejdes ner emot henne.

Hon straeckte ut armarna.

"Putta! Tappa Ante! Ante ta Etta Eta."

Och Ante tog upp den lilla systern i famnen. Han stroek hennes kinder,
hennes haender. "Lill'stinta, -- lill'stinta varan! Kaere dej
Maerta-Greta. Sa tungsamt som vi haft de' utan dej."

Maerta-Greta hoell armarna fast om hans hals som om hon aldrig velat
slaeppa honom. Men sa hade hon de andra syskonen, hvilka aefven ville
vara med, lill'Brita-Cajsa, alla hade slagit krets omkring dem och
sleto den aterfunna i armar och ben foer att fa ta henne och smeka
henne, och klappa henne, de med.

"Maerta-Greta, fina, granna lill'stintan", som de gatt i tungsam saknad
efter. -- Samma lill'stinta fast hon nu var i fina herrskapsklaeder. De
slaeppte henne ej fran sig, utan naer de kommo som bettlande, koeksvaegen
in, hade de den lilla hvitklaedda vael vardade ungen med i flocken.

  _________________________________________________________________

                           ELFTE KAPITLET.
                         SMASTINTORNA BAeGGE.

Naer Forstmobarnen drogo i vaeg igen fran jaegmaestargarden voro de endast
fem i saellskap. Brita-Kajsa hade fatt stanna hos den lilla systern.
Och sa voro smastintorna ater tillsammans.

Det var jaegmaestaren sjaelf som sa velat ha det. Ordningsmaenniska, som
han var, gaf han akt pa, och blef ytterst haepen och foerundrad, naer den
nya lilla trasvargen, som vael i hans tanke knappt torde kunna foersta
att foera maten till munnen, kom in i hans rum foer att tacka foer maten,
och genast sag att hans pappersknif lag under bordet. "De ligg en knif
unde bode", pep hon med fin staemma och kroep ner efter foeremalet i
fraga.

Och sannerligen, pappersknifven, som han var sa raedd om och som han
foergaefves letat efter, lag under hans skrifbord, sa godt som goemd
under renhuden daer.

"Skulle du vilja ge mig den, du", sade han och raeckte ut handen mot
henne.

Brita-Cajsa gick genast fram med knifven, och laemnade den.

Jaegmaestaren, som visste hur svart det var att fa hundar att apportera,
blef naestan flat. Han hade trott man skulle ha svarare aenda att fa ett
barn att lyda.

"Ita Tasta tomma, ny dotta, sunna, vyssa--millmaste tana, ny dotta."

Maerta-Greta, som redan var helt hemmastadd inne i jaegmaestarens vackra
trefliga rum, kom tultande in och drog nu Brita-Cajsa med sig. Hon
ville visa henne ny "docka", en riktig sadan med klara oegon i fint
porslinshufvud, och hon ville att de skulle sjunga och vyssa henne
till soemns, som med foerra "dockor" varit brukligt.

Smattingarna baeddade at dockan inne i symaskinsladan i saengkammaren.
Daer inne hos fosterfoeraeldrarna hade Maerta-Greta numera sin egen
prydliga baedd och lilla saeng. Brita Cajsa lade aefven sin docka, ett
vedtrae inlindadt i trasor, i maskinladan --.  Sa sjoengo smastintorna
ljufligt och andaektigt sin sang om himmelska Kanaan foer de bada
soemniga dockorna, medan de vippade ladan mellan sig.

Gerda, fostermamman, sprang efter mannen. Han maste hoera och se dem,
se, och jaemfoera det redan roedkindade, frimodigt blickande lilla
hittebarnet i naetta, rara klaeder med den andra, den lilla bleknosen
med lidande blick och tunna, utslitna paltor. Gerda visste vael hvarfoer
hon ville ge mannen denna anblick.

De bada makarna stodo slutna intill hvarandra och hoerde pa barnens
sang.

"Du Artur. -- De sjunga om "himmelska Kanan". Hoer pa den haer lilla
nya, och det aer inte om "Vildmosse svanorna", tillfogade hon skyggt.
"Du tycker vael inte att du blifvit narrad af den daer lilla Guds
aengelen!"

"Nej i sanning, ej. Jag skall saega dig att nu ville jag alldeles inte
vara utan henne. Det skulle bli allt foer tomt och tyst i huset igen."

"Artur mins du ordspraket, som saeger: Grytan, som kokar foer en, kokar
lika laett foer tva."

"Saeger du det. Gud vet aenda --!"

Jaegmaestaren sag begrundande pa de sma daer pa golfvet, som fortfarande
sjoengo och vippade med maskinladan emellan sig. Den ena af dem skulle
och ville han ju behalla. Men den andra -- den bleka lilla varelsen
med tunna kinder och de moerka, lidande oegonen --, ja hon maste ut igen
pa landsvaegen. Och ingen mor eller far aegde nagon af dem, det hade
hans hustru beraettat.

"Ja, sa lat, i Guds namn, grytan koka foer tva", sade han till sist.

Banen sjoengo och sjoengo, medan fosterfoeraeldrarna, allvarliga, med
ljusa anleten gingo ut till de stoerre barnen, som sutto i koeket och
pratade med Dordi. De ville ej ta de sma utan de stoerres medgifvande.
Och man kan foersta, att i en liten gard daer sjaelfva foenstren logo och
blinkade upp under takasen, och daer garden sjaelf var som struken med
lingon och graedde, daer skulle det ju bli godt foer smastintorna att fa
stanna.

  _________________________________________________________________

                           TOLFTE KAPITLET.
                 ARBETSFOeRTJAeNSTER OCH PENNINGFRAGOR.

Naer de aterstaende barnen nu fortsatte vaegen voro de icke laengre sa
tunga i tankarna. De hade sa mycket maerkvaerdigt att tala om. Foerst om
den granna frun, som var sa mild i oegonen. Om lakanen med spetsar, och
om roeda taecken till smastintornas baeddar talade de, och om den fina
goda mat, som sma'en nu skulle fa foer jaemnan.

"Och si ni, de aer sa riktigt folk dom ha' kommi till, sa'nt, som mor
skulle likat", sade Ante allvarligt. "Frun hon satt vid korgsaengen i
gar kvaell och laet smastintena laesa lill'boena deras, och sa sa hon att
dom skulle be Gud bevara syskona, som gick ute, och lata oss alla bli
snaellt, godt folk. De tyckte jag om och daerfoer fick dom bli daer."

"Du hade nog matte lata dom stanna i storbondgar'n a, om dom hade
velat ha' smastintorna daer, fast folke daer var bad' sur och elak",
sade Anna-Lisa, lite foersmaedligt.

"Aldrig i vaerldens tider", tog Ante haeftigt i, "var sa god du. -- Daer,
som husbond svor sa farligt. De kan komma hvad ondt som haellst oefver
en tocken gard, och de skulle smastintena fa li' af a."

"Ja", tillade Manke, "och draengarna ute pa gar'n, som skulle saetta
haestarna foer stoettingarna, dom ropa 'tusan djaeflar' jaemt. "

"Hu de aer rent farligt", sade Maglena och ryste.

"Sa haer sa han", fortfor Manke, liksom belaten att fa upprepa det
"farliga": "Ta hit yxfan, sa jag far sla i spiksatan i den foerbannade
stoettingen."

"Tig gosse! Aer du tokig som rent drar ondt oefver oss med att saeja om
sa farliga ord. Mor, som var sa raedd foer svordomsord", sade Ante
foerskraeckt och bedroefvad.

"Ja foer dom kom med det som ondt aer, hit till jorden. De foerstas de,
att onden sjaelf kom, da man ropar efter en", tillade Anna-Lisa. "Taenk
pigan deras svor ocksa. Hon kom in med ramjoelk, foer en ko hade nyss
kalfvat hos dom, och naer hon stoep och spillde ut en skvaett, sa sa hon,
-- 'den' -- jag vill inte saega sa styggt --, mjoelken."

"Ja styggt aer de, och ni behoefver vael int taenka de jag hade laemnat
smastintena i en sa'n gard, om dom ocksa fatt hvetmjoelspankaka och
flaesk och soetkaffe (dopp) hvarenda dag."

"Ja smastintena hade kanske laert sej svaera i en san gard, dom a",
misstaenkte Per-Erik.

"Men dom hade fyra haestar daer, och boessa pa vaeggen, och husbonn, hade
en slidknif, som var grannlat riktigt, sa nog hade smastintena fatt de
bra a pa sitt vis."

"Nu ska ni fa si slidknifven jag fick ta' jaegmaestarn", afbroet Ante.
Han tog fram ur barmen en knif i slida, en knif med svart glaensande
skaft och laederslida, en knif, som var blaenkande hvass i eggen och
tunn i spetsen.

"Nej, gosse!"

Manke stannade midt pa vaegen som foerstenad. "Han har vael tusen kronor
han, som kan naennas ge bort en tocken daer. Hvad kom de till att han
gjorde de?"

"Jag skulle hjaelpa Dordi te spaente sticker och hade bara min
gamm-knif. Jag vet int om, hon har sagt nage till jaegmaestarn, men da
jag var in ten och tacka foer oss, sa gaf han mej knifven. Och sa sa
han, att en bra Svensk, som vet att vael bruka sin knif, alltid kommer
att reda sej och ga fram med heder."

"De lat grant sant daer tal", sade Maglena droemmade.

"Frun daer, som var sa farligt behaendig, hon gaf mej sa fint garn. Si
haer ska ni fa si. --"

Maglena tog en pappersstrut innifran den om lifvet tillknutna schalen.
De stannade kaelken, voro nu midt i en skogsdunge, borta fran oegonen pa
folk. Hon satte sig pa kaelken.

"Si haer --, roedt garn till rosor, och groent till blad, och brunt till
stjaelkar."

"Men hvar --, hvar i fridens dar skall dom sitta?" fragade Anna-Lisa,
lika foervanad i uppsynen hon, som de andra syskonen, hvilka i yttersta
haepnad togo Maglenas haerlighet i betraktande. Daeribland var aefven en
virkkrok af ben, samt en omgang strumpstickor, faestade i ett nystan
gratt garn, som aefven hoell en glaensande stoppnal.

"Sa haer sa' hon till mej, den daer behaendiga frun."

"Kan du sticka", sa hon.

"Hjaelpanes, de matte du vael kunna", fnyste Anna-Lisa.

"'Ja', sa jag ocksa, var sa god. -- Du kan vael lata mej tala till
slut! 'Ja' sa jag."

"Na, hva sa hon da?" fragade Manke ifrigt.

"Haer ska du fa si' sa hon."

"Hva fick du si da", ifrade Per-Erik, som for med handen oefver det
granna garnet, som om han velat smeka det."

"Jaemmerligen, ni fraga och gorma, sa jag aet opp hva jag ska saega, och
int mins de'."

"Du skulle fa si nanting", hjaelpte Ante henne pa trafven.

"Ja sa var de, men tig nu. Hon viste mej ett par vantar, si ni sa fina
vantar, att ni int sett slikt."

"Dom kosta mycke pengar kan en veta", sade Manke betaenksamt.

"Ja, sir du, de gjorde dom, men int foer den, som kan saetta ihop dom --
foer da kostar de bara garne."

"Garne, ja, men de kosta vael int intvaett de haeller", funderade
Anna-Lisa.

"Ni aer da sa farligt besvaerlig med te saetta ihop ledheter, sa jag vill
naett och jaemt tala slut", knotade Maglena. Hon tog dock nadigt fram en
halfstickad vante, vid hvilken det hvita ullgarnet aennu satt fast.

Den var "patad", sa som kvinnfolk opp i Norrland foerr, med en liten
benkrok patade ihop praektiga starka vantar. Och pa den halfvan var
sydt med garn roeda rosor, groena blad och bruna stjaelkar.

"Gar de i er nu hvar rosorna och bladerna ska sitta, tro?" Maglena laet
den lilla vanthalfvan ga emellan syskonen. "Ja, men hvem ska goera de!
Int kan du fa ihop sant som aer sa fint och konstigt, int", sade Manke
oefverlaegset, med foerkrossande oefvertygelse.

"Nej det foerstas", bjaebbade Maglena. "Du tro vael att du foerr vore god
foer te goera de, -- du, som stoppa strumper liksom man snor ihop
oeppningen pa en mjoelpase, bara dra ihop hale -