The Project Gutenberg EBook of Sigrid Liljeholm, by Fredrika Runeberg

This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
with this eBook or online at www.gutenberg.org/license


Title: Sigrid Liljeholm
       Roman

Author: Fredrika Runeberg

Release Date: August 21, 2016 [EBook #52870]

Language: Swedish

Character set encoding: ISO-8859-1

*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK SIGRID LILJEHOLM ***




Produced by Matti Jrvinen, Jens Sadowski, and the Online
Distributed Proofreading Team at http://www.pgdp. net









                          SIGRID LILJEHOLM.


                                ROMAN
                                  af
                               --a --g.




                             HELSINGFORS,
                      Theodor Sederholms frlag.




                     Imprimatur: _L. Heimbrger_.




                             HELSINGFORS,
                     Theodor Sederholms tryckeri
                                1862.




Min gamla Vn!

Hur modig, hur fvermodig oftast, r man icke vid sjutton r! Gazer och
spetsar och band, som fladdra omkring oss, de tyckas oss vara idel
vingar. Vi flaxa s lngt det br, ack, men de vingarna bra s lgt,
det mrka vi snart.

Har du sett en sjuttonring vid pennan? Var sker att det skrifves en
tragedi i fem akter, en hjeltedikt eller ngot annat hgt och stort.

Det var en dag i bo, fr mnga r sedan. Jag stod framfr brasan och
ditkastade blad efter blad af mitt manuskript.

"Ma chre, hvarfre brnner du sdant galant papillottepapper", sade
tante Aurore, som i detsamma intrde, "sdant r ju alltid brist p."

"h, tante, det r bara skrp, brjan till en misslyckad tragedi."

"Mais, chre petite, ne brlez donc pas cela! Det var alldeles icke
ovanligt i salig konung Gustafs tid, att en dame skref ett plaisanterie
fr att uppfras vid ngon fte i famillen. Sdant hade alltid succs.
Detta kunde employeras vid pappas namnsdag nsta vecka."

ter kastade jag ett blad i brasan och sade halft sttt: "Icke var detta
ngot skmt. Clas Fleming, sorgspel p vers i fem akter."

"Ah, frtrffligt, ma chre. Clas Fleming, riksmarsken, med draget svrd
i handen. Habit habill, broderad rock, frisure ailes de pigeon. Ebba
Stenbock i pocher och engageanter, hret friseradt  la merveille. Johan
Fleming: chapeau bas, spetskrs och manchetter. Hans lskarinna, (en
sdan har du naturligtvis gett honom) en bergre, med en chapeau mignon
hgt opp p en hg frisure. Alldeles som i salig kungens tid brukades.
Ah laissez moi faire! Jag frstr mig p sdant der. Det blir en
surprise tout  fait af god ton. Mais, ma chre, skona d din pice! Om
det vore skl att offra den t lgorna, skulle jag i sanning vara den
frsta att det ska! Betnk hvilken effekt detta skall gra! Du lter,
till exempel, fru Ebba deklamera:

   "Barbar, m fritt din glaf bland usla offer rasa,
   Skall dock mitt stolta mod ej fr din grymhet fasa!
   Ha! Dygd och hjeltemod, frenta i min sjl
   De bott sen spda r, barbar, det vet du vl."

D fderneslandets historia just aldrig varit tante Aurores starka sida,
s undrade jag nstan fver, att hon kunde gissa sig till personerna i
min frolyckade tragedi, om n hon just ej syntes srdeles hemmastadd i
tidens kostym. Jag frgade henne derfre huru allt detta herrskap vore
fr henne s vl bekant.

Hon log ett litet satiriskt leende och sade: "I mina frldrars hus
bodde en man, som var -- huru br jag uttrycka det -- un peu hors du
monde. Ser du, jag var ung d och gjorde i honom en _lysande_ erfring.
N'est-ce-pas? Nvl, han intresserade sig fr alla gamla enfaldiga
sgner, kringsagor enfin. Nr han dog, hade han testamenterat mig hela
sin frmgenhet, och s kom jag fven i besittning af hans luntor.
Papillotter fr hela min lifstid, tnkte jag d. Men nu ser jag redan le
commencement de la fin af de skrifna papperen, och begagnar derfre
stundom bladen ur en tryckt lunta, en gammal historia fver ett par
gamla kungar, ehuru tryckpapper r mera fragilt, n rtt lmpligt skulle
vara. Fr att dda tiden, medan Lisette fster opp mitt hr i
papillotter, kastar jag stundom gonen p de framfr mig liggande
bladen. Jag har slunda kommit att lsa om den obstinata riksmarsken,
stthllaren. I sanning, han blir charmant. Du vet ej, chre petite,
huru ndig en tyrann r fr effekten. Det hrde jag sjelfva Leopold
sga. Lt, till exempel, tyrannen utbryta:

   "Min nedrighet den vill jag klart i dagen stlla,
   Med usla nidingsdd vill jag hvar dygdig flla."

Ah, kom till mig i morgon, ma chre, jag blir helt lifvad vid minnena
frn den tid, jag drjde i min oncles hus i Stockholm. Du vet att jag
vxte opp der; och ehuru jag mngen gng der fick bra opp ett badinage
ssom "Tavastfrken", s beredde mig dock min lilla mine ett icke s
ovnligt emottagande, fven i de hga kretsarna."

P begran fick jag tillbyta mig det lilla som fanns qvar af tantes
papillottepapper. Vid genomblddrandet fann jag, att de innehllo
anteckningar om tilldragelser och personer, hvilka sttt i ngon
berring med famillen Fleming. Nr och af hvem dessa anteckningar
blifvit gjorda, var omjligt att utreda. Likas var icke mjligt att
veta, huruvida de voro fullkomligt sanningsenliga.

Hvad som srdeles kom mig att misstro dessa pappers trovrdighet, var
det ovanliga sttet att se den mrkeliga man, som var famillen Flemings
hufvud. Jag genomskte sednare hvarjehanda bcker, som fllo i mina
hnder, der jag kunde vnta att finna ngon upplysning om den s mycket
omtalade blodlystne tyrannen, den hrdhjertade upprorsstiftaren och
mrdaren, men en sdan fann jag icke. En mngd ohyggligheter, berttade
af motpartiet, har jag visserligen hittat; men dessa voro s tydliga och
s tjockt pbredda osanningar, att jag ej kunde anse dem bevisa ngot
emot manuskriptets trovrdighet. Lste jag ter i hvad jag af tante
Aurore hade erhllit af Wervings historia, s tycktes mig, som om jag
jemnt sge frfattaren titta sig fver axeln, fr att se om ej Carl den
elftes barska gestalt stode bakom stolen. Stundom frefll det mig som
om jag sge gubben Werving smle i sin sjl, nr han med mycken
salfvelse utfar mot Flemings grymhet, blodtrst och framfr allt hans
uppstudsighet emot hertig Carl, men tillika icke frsummar att anfra
bref och bevis p huru Fleming handlade alldeles i enlighet med sin
konungs befallningar och icke utan frrderi eller svek kunnat frfara
annorlunda. De der beskrmelserna se ut temmeligen som sand, strdd i
den kungliga censurens gon.

Allts vet man ej huru mycket man af manuskriptet kan stta tro till.
Sgnerna i en famillekrnika, mundtlig eller skriftlig, taga sig stundom
tskilliga friheter med historien. Antecknaren synes ock icke velat
befatta sig med det egentligen historiska, annat n blott som den grund,
hvarp personerna upptrda. De stora hndelserna omordas vanligen endast
i korthet, likasom blott fr att terkalla tiden i minnet, och slunda
komma de sm tilldragelserna, hvilka utgra berttelsens egentliga mne,
att klarare framst. Klas Flemings karaktr r endast antydd. Det ser
nstan ut, som om den, som gjort anteckningarna, icke rtt skulle vgat
frsket, att befatta sig med en s stor karaktr.

Manuskriptet lg hos mig ngra tiotal af r, innan jag, i en stund af
saknad och bekymmer, skte frstrelse i dess omordnande. Jag snder det
nu till dig.

Ngon sammandragning hr, en omflyttning der, ett modernare tycke lagdt
fver det hela; sdana sm frndringar har jag tagit mig friheten att
gra, ja tillochmed ngon gng att tillgga en liten reflexion. Hvad som
dock undergtt strsta ndring, r sjelfva sprket. Man synes i vr tid
icke lska en tidigare lders stt att uttrycka sig, du lser kanske
hellre ett nyare, och detta mne har dock allt fr lnge sysselsatt mina
tankar, fr att icke jag skulle nska att meddela det fven t ngon
annan.

                              Din ....




                          SIGRID LILJEHOLM.




                                  I.


Solen sjunker blodrd ned bakom bergen, en susande vind far fver sjn;
nr den hinner stranden, bja sig bjrkarne och alarne fr dess framfart
och str omkring sig rika massor af gulnade lf. Men i den fordna
klostertrdgrden finnas numera inga lf att rycka frn trden. De
planterade sydlndska trd, som der stodo frr, de hafva frgtts i
vanvrd; den fordom rt- och blomsterrika trdgrden, r nu ett snr af
trne och tistel, och endast ngra f, sm sngar i ett hrn, synas nnu
vara vrdade. P dem vexa rosmarin, timjan, kyrfvel och andra, till
kryddor och lkedom, goda rter.

Hvad lider tiden? Intet ur finnes. Kanske fanns det fordom i det till
hlften nedrasade tornet. Se der synes en solvisare, den r sned och
till hlften nedfallen i grus.

Ndendal, du stolta, du den heliga Brigittas mktiga och rika dotter, r
detta din hrlighet!

Allt dunklare faller dagern inom klostrets vggar genom de smala och
hga fnstren och genom remnorna i murarne, men i skymningen sitta
derinne tvenne gestalter, r det vlnader af nunnor, som beska sin
frstrda boning?

Den ena synes kldd i nunnedrgt, hennes hufvud darrar, hennes kind r
frad och frgls, som p en dd. Hon sitter i en hg, med sirater
prydd, lnstol, skert fordom sjelfva fru Priorinnans. Den andra r ung,
kanske femton r, och i hennes blick bor lif. Hon sitter p en lg pall
vid nunnans ftter. Det r Elin Knutsdotter, sedan mnga r den enda
terstende nunnan i Ndendals kloster, och hennes systerdotter Sigrid
Eriksdotter Liljeholm.

"Siri, mitt barn, jag vill nnu en gng tnda lampan fr Guds moders,
sancta Annas och den heliga Brigittas bilder. Hjelp mig, jag orkar det
knappt mera; men s lnge en af den vlsignades renlifves dttrar lefver
i hennes helgedom, skall, om n det skall betalas med den sista skrf,
hvarmed jag eger att uppehlla mitt brckliga lif, de heliga icke sakna
sitt ljus vid tiden fr aftonmessan. Och nu, min Siri, lemna mig
messeboken, att jag, herrans ovrdiga, ringa tjenarinna, m upplsa
bnerna, d ingen pater mera finnes, eller ens skulle f hlla den
heliga messan. Knbj min dotter."

Siri tvekade ett gonblick, men bjde derp kn infr pallen, p hvilken
hon sutit, och Elin upplste, med djup andakt, de latinska bnerna, af
hvilka hennes unga hrarinna ingenting frstod. Sigrid bad i sin sjl,
att henne ej mtte tillrknas som synd, det hon ej ville neka sin nstan
dende anfrvandt att deltaga i hennes andakt.

Sedan messan slunda blifvit firad, sade Elin: "Siri, din moder har
lofvat att du skulle f drja hos mig, fr att tillsluta mina gon. Mig
synes att jag snart gr bort. Nr jag fr sex dagar sedan knbjde och
ifrigt bad till den heliga jungfrun, om att hon ville frkorta denna min
lnga prfvotid, se d log hon vnligt, och med detsamma nedfll denna
blomma af metall, som frut haft sin plats i hennes heliga hand. Jag
anser detta som ett tecken, att hon beviljat min bn. Jag har sutit hr
ensam i mnga r. Ack, nstan ifrn den tid jag blef invigd, brjade det
nya ktteriets framgng! O Siri, o mitt kra barn, att jag skall se
fven dig, min halfsysters dotter, vara .... Dock, det mste ju s ske.
Jag har ju lofvat din moder att icke ska att rubba din tro, och det
skall jag hlla. Jag skulle ju ock, om jag lyckades fra dig till den
heliga katholska tron, endast offra ditt unga lif t nnu flera
vedermdor, n dem lifvet alltid eger. Och dock borde vl icke
verldsliga berkningar f ega ngot inflytande i andliga ting. Ack, den
ensamma blir svag fven i tron, d hon ingen ledare eger. Sancta
Brigitta, ora pro nobis. O sanctissima virgo Maria, ora pro nobis."

Den ldrigas hnder knppte sig tillsammans omkring radbandet, och hon
brjade att bedja fver det, men hennes hnder nedfllo maktlsa, och
hennes hufvud sjnk mot hennes brst.

Sigrid knbjde fr att stdja henne, och den gamla lutade sitt hvita
hufvud mot den ungas blomstrande kind; nr hon s hvilat ett gonblick,
sade hon med svag rst: "tack mitt barn, det blir lttare nu ter."

"Jag r ju dock en s dlig hjelperska", sade den unga flickan, sedan
nunnan ter lutat sig tillbaka i lnstolen, "vill d icke min mors
syster lta fra sig till vrt hem? Vi skulle dock der kunna lemna
bttre vrd."

"Tack, min Sigrid, men icke kan det s ske. Hr har jag lefvat, sedan
jag vid din lder egnade mig t den vlsignade Guds moders och den
heliga Brigittas tjenst, hr vill jag d som den sista trogna
tjenarinnan i deras helgedom. Ack, jag har sett huru helgedomen blifvit
de, huru dess renlifves jungfrur gtt ut i synd och verld; huru dess
murar vittrats och den heliga tron frsmdats. Jag har sett huru hvar
man ryckte och rappade till sig af den heligas egodelar, och sjelfva
allmogen nekade att betala skatten till klostret, och huru fver
hundrade hemman, som tillhrde sancta Anna och sancta Brigitta,
borttogos, s att vr fromma moder, Abedissan, mste slja klostrets
dyrbarheter, n en prktig kredentz, n sjelfva kalkarne, fr att betala
de dryga, klostret plagda skatterna."

"S gingo systrarna bort, mnga tog vr heliga moder opp till sig, men
andra gingo ut och brto sina heliga lften. Endast en till mig fanns
qvar, d konung Johan, hgtsalig i herranom, ter ville upprtta
klostret. Han vredgades fver sdant oskick, ty han var icke lik sin
broder, hertig Magnus, som fver sig kallade Guds straff, d han ville
ur Wadstena utdrifva de fromma systrarna, hvarfre ock den heliga slog
honom med vansinne. Snart var dock denna skymt af en dagning fr den
heliga tron ter borta. Mig arma, ensamma, har man dock tilltit att f
sitta qvar hr och vrda, s vidt jag kunnat, de heliga qvarlefvorna;
fastn man med vld utdrifvit de helige fderne Franciskanerne frn
Raumo, redan fr fver fyratio r sedan. Och dock hade som ett
jrtecken, tv r frut, staden brunnit opp, och ret derp den
ktterske prestens boning. S utdrefvos ock ur sanct Olofs kloster i bo
de vrdige fderne Dominicanerne. Men jrtecken och straff trotsas af
detta syndiga slgte! Liksom fr att hna det heliga, nedrefvos klostren
i Wiborg, fr att -- o styggelse! -- fr att dermed upphjelpa
fstningsverken! Se, mitt barn, hr i detta hus har jag lefvat fver
sextio r, hr hoppas jag vr fru och helgonen lta mina gamla gon
slutas, och mina gamla ron domna. De hafva s mnga r ndgats se och
hra omtalas all den styggelse, som bedrifvits. Sedan har jag
visserligen frjdats t att ter en rttrogen konung, vr Konung och
herre Sigismundus, intagit sina fders thron. Mtte helgonen bevara
honom fr allt det svek och argan list, som stller sig emot honom, och
gifva honom makt att skydda den sanna tron och terfra de
vilsefarande."

"Dock, det r tid att g till hvila, min skrpliga lekamen behfver ro,
fven den unga behfver smn. I morgon, om helgonen nnu bevarat mig vid
lif och krafter, vill jag efter morgonbnen meddela dig tskilligt, som
du br veta. Dock torde vara bst, att frst lta g frbi den stund, d
de omkringboende ro vana att komma hit, fr att begra bot fr sina
kommor. Om morgnarna bruka mina krafter vara ngot mera strkta, s att
jag hoppas kunna d frm meddela dig hvad jag nskar sga."

Efter nnu en aftonsignelse lade sig den gamla nunnan till hvila, och
Siri skyndade att krypa ned i sin bdd, som hon redt i samma cell,
emedan de mnga toma cellerna frefllo henne s dsliga och hemska. Hon
lste nu i stillhet sin aftonbn och bad nnu en gng, att henne icke
mtte tillrknas, att hon deltagit i syster Elins pfviska gudstjenst.
Lnge hade hon svrt fr att kunna somna. Den cell, der syster Elin
tagit sin boning, var belgen nra den stora, dsliga klosterkyrkan.
Siri kunde ej lta bli att lyssna, hon tyckte sig hra stndig rrelse
derute. Nr vinden hven genom hvalfven, tyckte hon att derute messades
eller sjngs psalmer, och bfvande drog hon sig tillsammans vid tanken
p den tid hon skulle tillbringa i denna de boning, ett hem endast fr
obekanta makter. Men hastigt satte hon sig opp, kastade en klar blick
omkring sig i mnskenet, sg hur den ldriga slumrade p sin bdd, och
sade vid sig sjelf: "fy Siri, skall du vara barnslig och pjkig! Skulle
jag vl vilja lemna den gamla att d hr, ensam och fvergifven. Nej
visst icke! h, det r detta myckna underliga prat om helgon och
allahanda dda menniskor, som gr mig yr i hufvudet; aldrig hade jag
kunnat tro, att jag skulle f s mycket att gra med detta pfviska
kram. Mnne det r synd att hra derp? Till Gud mtte vl nd fven
hennes vg fra, s from och troende hon r! Och hvad angr mig att
bedmma henne? Vrda och skta den gamla, br jag, om hon n vore en
hedning. God natt nu, underliga, gamla klosterbyggnad! Nu lgger jag mig
ned, och lser n en gng mitt Fader vr, och s somnar jag visst." Och
s gjorde ock den femtonriga.

Fljande morgon infunno sig sjuka, frn den kringliggande trakten, fr
att begra bot, och den gamla nunnan utdelade rd och lkemedel t alla.
Stundom en signelse, stundom en dryck, en bn, som skulle lsas fver
den sjuke, eller dylikt. Sigrid hjelpte troget den gamla, att, efter
hennes anvisning, tillreda tskilliga blandningar.

Sedan hvar och en ftt sin del och gtt sin vg, stannade man dock
utanfr klostret och pratade en stund och fverlade, hvem den unga
flickan kunde vara. Mngen menade att hon vl vore en ny nunna, och att
nu, under den katholske kungens vlde, klostret ter skulle komma i
flor; men slutligen sade en gubbe, t hvilken hon rckt en helsodryck:
"Nej se om det annat r, n att de gamla heliga nnu ha tnkt p Elin
Knutsdotter, och det r minsan ej fr mycket, fr all den tjenst, hon
gjort dem, och alla de oljor, hon fr dem brnt; och s ha de skickat
ned en engel att hjelpa henne nu p lderdomen. Sg ni inte huru vacker
och from hon sg ut, med sina milda gon, och s ljus och fin och
stilla. Jo tro man p att s r det."

"h, ditt tok, kommer du igen med ditt pfviska prat, skall det aldrig
g ur dig. Nr ser du englar g p jorden synliga?"

"Ja icke sen detta ktterska reformationsvsendet, som de kalla det, kom
i landet; men se hr i Ndendals kyrka r de heliga helgonen nd, och
det vet jag, att vill heliga Guds moder, nog har hon makt att skicka
englar dem till tjenst, som tillbedja och offra t henne."

"h prat du, jag brjar nstan ngra mig, att jag lt narra mig hit, att
ta emot af hennes papistiska meklamenter. Visst r den sklfvan stygg,
nr den rtt stter an, men jag hade hellre bordt bruka den kuren jag
lrde emot den frr, och den r god; ty det var sjelfvaste
befallningsmannen p bohus, herr Lars Hordeel, som fr flere r sen
lrt den kuren, och det r nd bara papistiskt otyg med det hr
klostret, bara signeri och styggelse."

"N huru var den boten som herr Lars lrde."

"Jo, man tar tre oblater och lter ngon skrifkunnig person skrifva p
den frsta: J namn faders + sons och den helige andes, och p den andra
oblaten skrifver man: och sonen + sjelfver gud och p den tredje
oblaten: och den helige ande + som fr dig lidit hafver, och s ter man
dem tre dagar  rad. Och si det r intet papisteri och signeri under, s
att om det hjelper, s r allt godt."

"Ja ja", utbrast nu en gumma, som sg litet frnmlig ut med sin veckade
duk p hufvudet, "nog kan det vl vara bra, men nog vet jag mot
sklfvasot ett medel som r bttre, ty det skref sjelfvaste drottning
Margretha, konung Gstas husfru, och lrde det t sin syster, fru
Mrtha. Och det har jag hrt af min mor, som tjente sampiga p bohus,
med en som hade hrt det af en tjenstepiga p Hrningsholm. Och det r
godt mot alla kommor, och det r att skafva hjerpfjdrar af pennorna
och torka och gnida fint, och dricka det med varmt l, fvensom att
brnna fjdrarne och sedan lukta p dem."

"Ja ja, mor, det der kan vara godt fr frnmt folk, men hvem vet nd
om det passar fr de ringa. Nej, nog gr jag till nunnan i morgon efter
den dryck, hon lofvade mig; hon har hjelpt mig frr, och kan vl gra s
nu med. Ser J mor", sade gumman och sg klok ut, "hr br jag p mig en
jernbit under trjan, och s kan icke ngot trolltyg bita p mig."

Snart skingrades alla de hjelpskande, och nu sade den gamla nunnan:
"Siri, du enda dotter af min halfsyster som alltid varit mig huld, och
som sjelf nu vrdar den gamla, jag ville lemna dig ett minne af mig.
Nyss har man sagt mig, att mig skall i arf hafva tillfallit ett litet
stycke jord, ett par mil hrifrn uppt kusten. Min tid gr ut, jag kan
deraf intet begagna. S:ta Brigitta r plundrad p alla sina egodelar, en
gfva till detta hennes heliga hus, skulle blott bli ett nytt rof, om
det ens finge gifvas. Jag har nskat gifva dig ett minne af mig, och
tillkallade fr ett par dagar sedan tvenne rliga bondemn, t hvilka
jag frklarade min yttersta vilja vara, att du m rfva detta lilla
gods, om det r sanning att min gamle frnde dtt och att det fvergr
p mig. Jag har uppsatt min vilja skriftligen, och bnderna hafva
derunder satt sitt bomrke. Detta jordstycke r helt litet och af ringa
vrde, du kunde derfre kpa dig ett gyllene halssmycke med rubiner
eller saphirer, men gr dock icke det. Behll det. En ldrigs
vlsignelse hvilar derfver. Kanske skall det en gng gra dig strre
tjenst, n ett gyllene smycke skulle gra."

"nnu en sak vill jag meddela dig, mitt barn." Stdd mot Sigrids arm,
gick den gamla ut i kyrkan och till en med sirater prydd vgg. "Jag vill
nu meddela dig ngot, som vl fga kan komma dig till ngon nytta; men
ho kan dock frutsga, hvad som enhvar frestr? Hufvudsakligaste sklet
till att jag meddelar dig denna hemlighet, r den, att jag icke vill att
den skall d med mig. M fven du, innan du lemnar verlden, meddela den
t ngon annan. Se hr, mitt barn, s skall du vrida p denna sirat, d
ppnar sig, som du ser, en drr. Detta var fordom en gng, som strckte
sig lngt, man har sagt nda till bo. Hvart den n gick, den var
tminstone en utvg ur klostret, som endast ngra f knde. Nu r den
igenrasad lngre fram, men som du ser, r hr dock ett stycke nnu
ppet. Detta stlle knner numera ingen annan n jag. Upptckas kan det
svrligen, fre den dag, d kyrkans murar ramla. I tider af fara, kan
det tjena att rdda ngon undan frfljelse. Omtala det derfre icke fr
ngon. Det har frut rddat menniskolif och lycka, och kan nnu gra
det."

Siri log i sitt sinne t den vigt, den gamla fste vid detta meddelande,
men tyckte nd att det var allt helt roligt att knna ngot, som ingen
annan i hela verlden visste, icke ens mor, som dock hade reda p s
mycket.

Snart derefter hvilade Finlands sista nunna i sin graf, och det stolta
klostret Ndendal har smningom fallit i grus. Endast kyrkan reparerades
och begagnades sedermera. Men gr du en morgon p den lilla staden
Ndendals tysta gator, och ser huru flinkt strumpstickorna rras i
hnderna p hvarje mtande liten flick- eller pojkbyting, d ser du ett
nnu lefvande minne af den heliga Brigittas systrar.




                                 II.


I stugan p Tannila surrade spinnrockarne flitigt. Nrmast drren suto
husets pigor och trampade ifrigt rockarne, under det de utdrogo lnga
trdar ur sina lin- eller blrtottar. Vid ett af de sm fenstren vfde
en af pigorna vadmal. I rummets fra nda surrades spinnrocken lika
ifrigt omkring af husets unga dotter, jungfru Sigrid, och det fina mjuka
linet drogs af hennes runda, hvita fingrar, till ett garn, s jemnt och
glnsande, som silke.

Men hennes mor, fru Metta, hade sllan ro att sitta lnga stunder vid
spinnrocken. n vandrade hon ut till visthuset, fr att se t om
rottorna skonat de p vggen i rader hngande skinkorna och hararna, n
stannade hon vid en spinnrock, fr att skynda p en spinnerska, n
hjelpte hon den vfvande att fastknyta en nda p vfven. "h ja, vfven
hller bra nog, mrker jag. Jo Elsa har spunnit rnningen och nr hon s
vill, kan hon f dugligt garn p rullan. Det vet jag, som sjelf lrde
henne spinna, nr hon ej var hgre, n som s. Mor hennes hade dtt t
ret, och hennes far var drng p godset, men icke kunde han lra henne
spinna. Jo, gudskelof, sitt hushll har man frsttt att skta hr i
verlden, och af godt och rent adelsblod har man kommit, och icke
behfver man tla att en sdan, som fru Brita, herr Regert Oxes, trnger
en ur kyrkbnken. Oxe heter hon och borde heta ko, s fr hon sig, fast
hon klr sig med pjukmyssa".

Sigrid surrade allt flitigare om sin rock, och sg p sin tott s noga,
som om det gllt att spinna sin lyckotrd, men svarade ingenting.

"Ja, jag har klagat", fortfor fru Metta. "Nr herr Matts, pastorn, reste
fr att betyga sin vrdnad fr hans hgvrdighet Biskopen, mester Erik,
som hller visitationer i moderkyrkan, bad jag honom med samma anmla,
hurusom fru Brita ville trnga mig ur kyrkbnken, och begra straff
fver henne, fr sdant vanartigt uppfrande. Gamle herr Matts mente vl
bst vara, att lta saken ligga ogild; men mig skall ingen frolmpa, om
n min herre och man icke r hemma fr att frsvara mig; ssom han ock
sllan r hemma, utan mest i Flemingens flje."

Fru Metta tog i detsamma ned en stor nyckel frn sin spik i
nyckelskpet, och gick till fiskboden, fr att efterse sitt frrd af
torra gddor. Nr hon vnde och synade sina gddor, sade hon vid sig
sjelf: "ja man m vl vrda en sdan vlsignelse, vr not i r blifvit
hugnad med. Det blir godt nog att knnas vid, och s kan man ha ngot
att ge en fattig menniska, hvilket nog vl behfves i dessa tider, d
ingen annan har mat att sticka i munnen, n herr Clases knektar. Ja, det
sger jag fr sann, om n herr Erik hller honom i ra. Men se det
gjorde saken, att jag lt drngarne lgga en julkaka i notkilen i frsta
notvarpet, det syns att det halp, och vi fick fisk. Gamle herrn p
Storby mente att det vore signeri. Bara gammelprat! r inte brd guds
gfva, och hvad r det fr ondt i att locka fisken? Men herr Clas, han
lemnar hvarken kakan eller fisken, allt skall knektarne ha. Vore jag
karl, jag skulle ge den bondeplgarn hin svarte, och hlla mig till hans
fursteliga nde, hertig Carl. Men herr Erik, han r s from, och r som
frhexad i Flemingen. Finge jag honom nu bara hem, jag skulle visa honom
den afskriften af hans furstliga ndes bref, som de hade skickat hit med
Mnsas Lisa. Der fr man nog si hur Flemingen far fram och frtrycker
landet, och stller till uppror mot kungen. Ja gud hjelpe herr Erik.
Hertigen hotar s hrdt att straffa hvar och en, som hller med den
landsfrderfvarn, som det str i brefvet, som vill vara som tuppen p
sophgen, och tycker sig vara vr kung; och det sa Mnsas Lisa, att
skulle bara alla ge sig under hertigen, s skulle nog bli god tid i
landet, ty hertigen hade sjelf sagt, att det var bara till sina
upproriska stmplingars bedrifvande, som Flemingen ville hlla qvar
krigsfolket i landet."

Fru Metta, liksom mngen annan, var ej precist ltt att frm med skl,
att fverg till annan mening, n den hon sjelf hyste, men deremot,
liksom ock mngen ann, ganska hastig att sluta sig till och vara
fvertygad om, hvad ngon granngumma berttade och sade; om n hon fr
resten hade ganska ringa frtroende fr samma gummas frstnd.

"Nej, men str der icke en bytta, s att rottorna kunna hoppa upp p
sen, och derifrn p fisken. Jo, jag sger! Hade man ej gonen med sig!
I morgon skulle hvar enda fisk varit gnagad."

Fru Metta hade varit s fullt sysselsatt med sina fiskar, att hon ej
frrn nu varsnade, att vid visthusdrren stod en ung bonde och tummade
p sin pitnilka, den han hll i handen. Nu ref han sig bakom rat, och
framrckte dmjukt t fru Metta ett papper, hvilket befanns vara en
kallelse frn hans hgvrdighet Biskopen, till fru Metta Liljeholm, att
infinna sig vid kyrkan.

Fru Metta skyndade att stnga visthusdrren och brjade ordna hvad som
under hennes frnvaro borde utrttas.

"Ja, ungdom och visdom! sger man, och s sfliger hon r, icke har man
mycken nytta af henne. Hur kan man vnta att hon skall kunna hlla
ordning p folket! Der sitter hon bara och spinner; fast bra spinner
hon, det mste jag medge." Emellertid fick nu nd Sigrid en mngd
frhllningsorder, om hvad som under fru Mettas frnvaro skulle
utrttas, och s skulle det bra af. Ett brde lades tvrs fver en
arbetskrra, derfver breddes en rya och deruppe satte sig fru Metta med
tmmarne i den ena handen och piskan i den andra. Nere p krrans botten
fick en liten gosse sin, ej just beqvma, plats, fr att medflja till
sin matmors och hstens uppassning.

"Vappo, se till att ej fren g in i hafverlandet derborta. Var aktsam
om elden, Brita. Sigrid, lt se du har akt p att arbetet gr; jag
tnker du fr ge blr till ny tott t Elsa, innan jag kommer hem. Se s,
gu signe er allesamman nu."

Derp gaf hon en klatsch t hsten och begaf sig p vg med temmeligen
god fart, under dugtiga knuffar och sttar p den ojemna och gropiga
vgen.

Nr fru Metta hunnit mlet fr sin frd, lemnade hon hsten i gossens
vrd, och ernade bege sig in i kyrkan, men det lt sig ej s ltt gra.
Vid kyrkdrren stodo alla nejdens qvinnor och barn, ttt sammanpackade,
och gapade int kyrkan, dit de ej fingo intrnga. "Hvem kan nu neka
barnen att f se hans hgvrdighet", menade gummorna, och s tog en hvar
sin minsta unge p armen och en hel skara omkring sig, och visst skulle
en hvar se biskopen.

Der stodo de nu alla sammantrngda, hufvud vid hufvud, alla med linhvitt
hr och alla stirrande t samma hll. Det var som en hel skog af
tistelknoppar, som vl slagit ut ullen, eller en ng, ttt bevuxen med
ngsull.

"Jag r nu hr, bara fr att barnen ska f si", sade, med litet vigtig
min, en gumma till sin granne. "Nog har jag sjelf sett honom. Jag fick
rtt se honom ta i morgons, innan han gick i kyrkan."

"Hken, fick J det mor? Hvad t han monntro? Bertta kra mor?"

"Han t rtt som annat folk, vet J mor."

"Hken, gjord han s, d kunde jag alder tro."

I detsamma blef det rrelse och bljande bland tistelknopparna. Det var
fru Metta, som frorsakade den, genom sitt bemdande att framtrnga. Nr
gummorna nu sgo sig om, och blefvo varse den af alla knda Tannilafrun,
som man nog visste skulle frst att gra sig vg, s jemkade en hvar
rum s godt hon kunde, och snart stod fru Metta frmst fr skaran vid
kyrkdrren.

I kyrkan syntes icke mycket folk. Lngst bort satt, just invid drren
till koret, mster Erik Erikson, biskopen frn bo. Framfr honom stod
presterskapet och ngra af de frnmsta herrarne frn socknen. Ett par
capitulares och notarien suto vid ett bord. P ngot afstnd stodo
tskilliga af socknens allmoge, och hr och der vntade i kyrkbnkarne
sdana, som afvaktade att i sin tur f framtrda och anmla sina
pstenden.

"Lars Isakson, dmd, fr trolleri, att st tre sndagar  rad vid
kyrkdrren under gudstjensten", relaterade notarien ur sin bok, "fljer
nu sledes i ordningen herr Simon i kapellet, anklagad att hafva ltit
ohelga julmorgonen genom ringande till ottesngen med en kosklla."

Biskopen kastade en missnjd, frgande blick p herr Simon, som
framtrdde. Herr Simons runda, glada ansigte bjd till att antaga det
hgtidligaste och alfvarsammaste uttryck, som var mjligt, men ikring
munnen spelade ett drag af sklmaktighet, som omjligt lt sig
fverskylas.

Biskopen sg hgst alfvarsamt p presten. "Skall det d alltid vara
klagoml fver eder, Simon", sade han slutligen. "Redan gammal prest,
och dock stndigt streck, som skulle anst den okynnigaste djekne."

"Hgvrdigste herr Biskop", svarade presten. "Denna gngen tminstone
synes mig, att jag handlat vlbetnkt. Skulle jag vl tillta guds
frsamling att bortsofva julottan? Eders vrdighet torde icke hafva
frgtit, att nr ryssarne plundrade hr under sista ofreden, bortfrde
de ock vr klocka. Huru skulle nu frsamlingen sammankallas? Icke kunde
den st p kyrkbacken i klden i timtal och vnta. Men si, nr koskllan
ringdes, visst krp der folk ur alla stugor, bd byggare och deras
kyrkqvartersgster. Icke tycktes mig eller skllan smre, fr det min ko
ringt med den; nog ha mnga andra nt ringt klockorna, fven till
samgng, utan att derfver blifvit klagat hos biskopen."

Mster Erik runkade nstan omrkligt p hufvudet och sade: "en
rttskaffens prest srjer fr att klocka anskaffas; men du har frsummat
denna skyldighet, svl som mngen ann."

"Hgvrdigste fader, det skall visst ske, bara bonden har ett spann rg
fver att best till klockhjelp, nu har han ej ens ett sdant att blanda
i barken, till att fylla sina och barnens magar."

ter runkade Biskopen smtt p hufvudet, men sade blott: "fr denna gng
m dig frltas ditt tilltag, i betraktande af, att det kanske skett af
enfald; men lt icke en annan gng sdant komma dig till last."

Herr Simon bugade djupt och drog sig tillbaka, smskrattande bakom sin
hatt, i det han halfhgt sade: "Kan vl hrnst stlla mig sjelf p
kyrktaket och ropa folket till kyrkan; ty skrika kan jag, om derp
kommer an, och det s det hrs."

"Lisa Eliasdotter har offrat ett ljus p altaret, fr att f god
kalflycka", upplste ter notarien. "Saken r erknd."

Biskopen suckade i det han sade: "Djupt sitter papismen och djefvulens
funder och signerier i de onda hjertan! M hon st en sndag vid
kyrkodrren, att fr sina signerier utskmmas."

"Fru Metta Simonsdotter Abbornt, herr Erik Liljeholms husfru, klagar
fver att fru Brita Regertsdotter Oxe, henne ur kyrkbnken uttrngt."

Nu framtrdde fru Metta infr biskopen och tnkte just brja sitt
andragande, men med det samma steg fven fru Brita Regertsdotter fram
och sade bjert: "Nej si det r d ramaste lgnen det, att jag drifvit
henne ut; men icke lter jag heller trnga mig ur bnken fr alla
snrtors skull, och fr det hon satt der s bred, och hade jungfru
Sigrid med sig, s skulle jag inte f sitta i adelsfruarnas bnk; men si
s god r jag som hon, och behfver inte vika fr henne."

Redan sade fru Metta ngra ord till svar, och en hftig trta brjade
just utbryta mellan de bda fruarna, d biskopen viftade med handen och
bjd dem tskiljas, hvilket, efter ngon svrighet, ndtligen lt sig
gra.

De bda hftiga fruarna nedsatte sig nu i hvar sin bnk, p mse sidor
om gngen, och sgo med vreda gon p hvarandra.

Sedan biskopen, med lgre rst, rdfrt sig med de bda andre
kapitelherrarne, bjd han hgt de bda fruarna att framtrda, och sade:
"Kyrkofrargelse m af ingen tlas. Jordens vldige ro dock alla ssom
stoft infr herran, och J mgen icke infr honom frhfva eder, eller
drifva edra tvister. Rtteligen skulle vi stlla eder bda till spott
och hn vid kyrkodrren, men som detta fr eder adeliga vrdighet icke
ske kan, s mgen J bda eder kyrkostring slunda godtgra, att J till
kyrkan erlggen 10 mark och pfljande sndag detta edert godtgrande
frn predikstolen tillknnagifves."

Fru Britas sinne jste. Hon tyckte sig vl, p stt och vis, hafva
vunnit en seger, d hennes klagerska ndgats plikta, men hon hade sjelf
fven blifvit lagd detsamma. Med en knyck p nacken sade hon halfhgt:
"En hederlig menniska ska f plikta, fr att en snder inte fr sitta s
bred hon vill. Hon borde minsan inte als f slippa i hvarken kyrka eller
bnk; och n mindre hennes doter, som hon fder opp till papisteri och
styggelse."

Biskopen, som emellertid stigit upp frn sin plats, sg frgande p
henne, hon steg nrmare och fortsatte: "Ja vl, det r ju allom kunnigt,
huru hon skickat flickan att lra papisteri i det gamla nunnehlet
Ndendal, och hur flickan der signat och messat med afgudiska fukter.
Och en sn tcks anklaga hederligt folk!"

Fru Brita afbrts nu af klockarn, som brjade sjunga en psalm, emedan,
enligt frteckningen fver gromlen fr denna dag, numera intet annat
skulle i kyrkan utrttas, n aftongudstjenstens hllande, och resten af
aftonen skulle anvndas till reviderande af tskilliga kyrkans
rkenskaper. Medan fru Brita hade talat, hade presterna undanstllt
papperen och ordnat allt fr gudstjensten. Klockarn hade nu upptagit
psalmen, och nr han sett biskopen lemna sin plats, fr att stta sig i
en kyrkbnk, ansg han att allt var i ordning, och brjade psalmen.
Biskopen intrdde i en bnk och satte sig ned. Slunda mste bda
fruarna tiga, men svrt fll det sig. Fru Metta hade vl ej rtt kunnat
hra, hvad hennes motstnderska sade, emedan nr denna talade, hade hon
sttt nra biskopen och vndt ryggen t fru Metta; men hon hrde nd
nog, fr att finna att det gllde ngon beskyllning emot henne. Nu var
det ogrligt att f sga ett ord. Fru Metta satt en stund qvar, men det
brjade skymma, gudstjensten var lng och hon ndgades, innan dess slut,
lemna kyrkan, emedan det skulle varit omjligt, att, utan fara fr lif
och lem, i mrkret resa hem, p den obanade och ojemna vgen. Icke eller
anade hon att fru Brita gjort henne en beskyllning af den stora vigt,
som fallet var. Hon begaf sig derfre hem, utan att vidare f orda
ngot. Men icke var hon god till sinnes.




                                 III.


Det var en vacker morgon om senhsten. Luften var klar och kall, och
rimfrost glnste som silfver p granarnas lummiga grenar. P vallen vid
Storkyro kyrka samlades folket i grupper, samtalande. Ifrigast ordades
dock bland en hop karlar, som stodo straxt innanfr porten till
kyrkogrden. Tre bnder, Bengt Poutu, Mrten Philipson och Jacob Illka,
stodo omgifna af en krets andra bnder. Allt flere och flere samlades
till de frre, och alla stadnade, uppmrksamt lyssnande. Stundom
utsttte ngre ett ha! eller annat kort ord, hnderna foro till
pukkoknifvarne, hvilka af alla buros vid bltet, stundom ryckte en och
annan, liksom omedvetet, sin knif till hlften ur slidan, men smningom
sjnk den ter lngsamt tillbaka, d egarens uppmrksamhet syntes s
fngslad, af hvad den talande anfrde, att han ej tycktes veta af ngot
annat.

De ldre karlarnes alfvarliga, frade anleten, de yngres mindre
markerade, men fven de om alfvar, tungt och trget arbete och dlig
fda vittnande, alla syntes lifvade af samma knsla. Bitter och djup
harm mlade sig i alla dessa ansigten, men tillika ett visst lugn och
resignation. Allt som de tre mnnen inuti gruppen omvexlande talade,
lifvades dragen hos hrarne, uttrycket i deras anleten blef allt
vildare. Det var som nr molnen draga sig samman vid horizonten, svarta,
dystra, hotande, stundom frambryter en och annan svag blixt p afstnd,
och man frutser att thordnet med kraft skall utbryta, att haglet skall
frstrande nedbrusa, att orkanen skall hrja; men nnu bryter ovdret
icke lst, ehuru man ser frebuden.

"Detta veten J alla", utbrast Bengt Poutu. "S har Flemingen ltit
utsuga landet, att vi snart ega knappt barken till brdet. Hvem vet icke
huru de tagit maten ur vra bodar och silfret ur vra kistor, och der
sdant ej funnits, ha de tagit vra hustrurs och dttrars klder, ryckt
brisken af deras hals och ringarna ur deras ron, hsten ur stallet och
kon och fret frn betet. Och hvem af oss vet icke, att
sterbottningarna, redan af kung Johan, fingo lfte om lindring frn
borgelgers tunga, sedan moskoviten hade brndt och skflat i Salo och
Limingo, och krigsfolket ej kunde hindra dem. Och ha vi ej sedan med
vra sner och drngar, med egen kost och egna vapen, frsvarat oss. Och
nu, nr vi ha fred med sjelfva moskoviten, nu skola vi rappas och
skinnas af knektarne. Hr ligga skottska ryttare, hr ligga
upplnningarne och finnar dertill. J veten ock huru herr Klas satt vakt
bde p sj och land, att ingen skall f klaga hos hans fursteliga nde,
hertig Carl, eller snda ombud till riksmten, som han sammankallat; och
huru strngt herr Klas straffar alla frsk att hos fursten ska hjelp.
Men vi, som hr st, vi ha dock lyckats komma bde fram och ter. Ville
jag fr eder omtala huru svr vr frd varit, blefve det fr lngt; vi
hafva svultit, vi hafva farit som hundar fr vr och allas eder rtt.
Och der har han sutit och smort sig och lefvat krseliga, medan folket
lider; den landsfrderfvarn och frrdaren! I mnga, mnga rs tid har
jag arbetat p att f denna saken i gng, men nu ha vi hertigens ord p
att vi mga resa oss, och ortt med vld vrka."

"Fingo ni riktigt tala med hans furstliga nde?" frgade en rst ur
hopen.

"Jo, nr vi kommo till Stockholm, och icke visste hvart vi skulle vnda
oss, d skte vi frst opp Hans Hansson, och bdo honom hjelpa oss med
rd och dd, och han rdde oss, och var en frstndig rdgifvare. "Gn
omkring p gator och grnder", sade han, "och der J sen folk rras mera,
s stllen eder i gatumtena och ropen och klagen. Talen om huru
Flemingen frtrycker eder med borgelger, emot konungens och hans
furstliga ndes vilja. Skriken ut om hans grymhet och tyranni, och om J
ngon historie hrt om honom, som till ondo r, s utskriken och
utspriden den. Vore det n icke sanning, s r dock intet s ondt, att
han icke vrre bedrifvit mot folk och f, ja, mot qvinnor och barn."

"Vi lydde Hans Hanssons rd, och sedan vi hade upprrt hela staden med
vr klagan och vrt ropande kring gatorna, s fingo vi slutligen komma
infr hans furstliga ndes egna gon; men vi begrte bara ngra fenickor
svenska knektar, att skydda oss mot herr Klases tyranni. Hans furstliga
nde frgade d huru ttt krigsfolket vore frlagdt hos oss, och d jag
svarade att fjorton bnder egde att srja fr en knekt, och tjugu bnder
fr en ryttare, s ropade hans furstliga nde: "Om tjugu bnder icke
kunna fvermanna en ryttare, och fjorton en knekt, s frtjena de intet
bttre n att blifva plgade och frtryckta af bde ryttare och
knektar", och s reste sig hans furstliga nde och sg s vred ut i
gonen, att vra hjertan bfvade i oss, och han hjde sin knutna hand
hgt opp i vdret och skakade den, och s sade han: "Jag vet ingen annan
rd, n skaffer eder rtt med eder egen hand. J ren vl s mnga, att
ni m kunna sl dem ifrn eder, om ej med annat, s med klubbor och
grdsgrdsstrar."

Rrelsen bland bnderna blef nu lifligare, alla hnder omfattade
knifvarne, hftiga utrop foro frn mngas lppar; men ter stannade alla
stilla fr att hra mera.

"Jag vgade nu dmjukt frklara", fortsatte Bengt, nr sorlet tystnat,
"hurusom jag redan i mnga r hade sjungit den visan, att vi skulle taga
vra egna nfvar till hjelp, men att landets mn icke rtt p alfvare
vgat sig derp, utan bara hr och der i sm hopar, eftersom herr Klas
vore insatt i sina hga embeten af konungen, och handlade i hans namn."

"Men d blef hertigen nnu argare och slog nfven i bordet och sade:
"Denne landsfrderfvarn och hunden, Klas Fleming, honom behfven J ej
lyda mer n min gamla sko. r det icke denne blodsugaren som frstr vr
konungs och herres land, och frleder folket till uppror emot sin rtta
fverhet, och hller sina knektar i landet fr att befrmja sina
frrdiska afsigter. Frsvaren eder sjelfve, emot denne strtrfvaren
och hans anhang, och varen trogne eder konung och mig, eder anborne
furste. Blott J stn p eder till lands, skall jag vl srja fr att
hlla sjn ren. Sgen edra brder, att de st manneligen p sig och icke
lta kufva sig af Flemingen och hans kreatur." Derp tordes vi intet
annat n g vr vg, ty han sg mkta grym ut. Och s skte vi oss hem,
under mnga faror och vedermdor."

"Brder, kamrater", ropade nu Jacob Illka, s att det skallade kring
kyrkogrden, "viljen J nnu tla Svedjeklases tyranni? Viljen J nnu
svlta och se edra hustrur och barn frgs i elnde, viljen J lta
Flemingens knektar frossa vid lstnkan, under det edra barn tugga stamp
och bark? Viljen J tla fvervld i edra hus af knektarne, d intet
annat fordras, n taga eder sjelfva rtt. J hren det sjelfve, hertigen
uppmanar eder dertill. J hren det: Flemingen har ingen rtt att
befalla, utan r en upprorsstiftare emot konungen och hertigen. ren J
fege uslingar, att J lten honom frtrycka eder? Jagen bort honom, sln
ned honom. Ltom oss draga till hans frdmda nste. Kamrater, gripen
till vapen, allting duger dertill, strar, knifvar, klubbor; kom: ned,
ned med Svedjeklas och hans anhang!"

"Ned med Fleming och med alla herrar", skrek Poutu, "alla, alla som ro
kldda i klde, ro folkets frtryckare."

Lnge hade Poutu strfvat fr ett ml: att komma bnderna att resa sig
mot herrarne. Hans gldande hat mot de sednare, hade vndt sig helt och
hllet mot Fleming, sedan denne som stthllare herrskade fver Finland,
och till full lga hade hatet flammat opp, d Poutu sommaren frut, fr
sina stmplingar blifvit fngslad och frd till bo slott; derifrn han
dock lyckades undkomma. P andra trakter af landet arbetade, fr samma
sak, Hans Fordeel och flera andra, fvensom mnga hertigens utskickade.
Men vrdnaden fr konungen och hans befallningshafvande, hll nnu
bnderna tillbaka, ehuru redan p flere hll blod gjutits.

Nu var det annorlunda. Nu hade de hertig Carls eget ord p, att de egde
rttighet till sjelffrsvar emot knektarne. Fleming egde ingen rtt att
beherrska, n mindre att frtrycka folket. Bonden behfde icke fda
knektarne, d de icke hllos till rikets tjenst, utan endast till
Flemings upproriska afsigters befrmjande. Nu var bndernas ifver och
harm drifven till sin spets.

En tropp af Flemings ryttare kom nu utefter landsvgen, mot dem stormade
bnderna. En strid uppstod. Den blef ett frespel till klubbekrigets
grsliga drama, som nu blossade opp och hljde Finlands jord med
fyratiotusende dess raskaste sners blod, gjutet af brder emot brder;
som hrjade, som skflade, som brnde, och hvars spr frst sent
utplnades frn det frstrda landet; hvilket lnge blef ett rof fr
hungersnd, pest och elnde.

Att redogra fr huru klubbhren kades, huru den hrjande framgick, hr
icke till vrt mne. Framt vltrade sig massan mot Tavastland, allt mer
tillvxte den och plundring, mord och brand, fljde i dess spr. Hvarest
knektar kunde uppspras, nedhggos de, stoppades de under isen, eller
ock skts till mls p dem. Kunde ngon uppge att egaren af en grd,
hade ngon anfrvandt ibland knektarnes anfrare, d skflades, utan
vidare tvekan hans gods, och frstrdes genom brand och hrjande.




                                 IV.


I sitt arbetsrum p bo slott, satt riksmarsken, stthllaren Klas
Fleming. Han stdde sin arm mot ett litet i fenstersmygen stende bord,
p hvilket lgo tskilliga papper. Ett litet stycke ifrn honom satt,
vid ett strre bord, hans skrifvare. "Hr r ett bref frn hans
majestt, konungen", sade denne, i det han steg upp och vrdsamt rckte
brefvet t riksmarsken, som genast brt det. Sedan han genomlst
brefvet, vnde han sig till skrifvaren och sade: "Hr ro tskilliga
befallningar frn kunglig majestt, hvarom bref och order skola
utfrdas, s snart dessa friga bref ro genomgngna. Nu vidare, hvad
finnes hr yttermera?"

Skrifvaren brjade nu redogra fr de p bordet liggande papperen. "Hr
r ett bref frn hans furstliga nde, hertig Carl, till menige mn, som
i sterbotten boende ro. Han uppmanar allmogen, att icke gifva ngon
akt p hvad eders herrlighet mnde utfrda fr befallningar,
alldenstund, som orden lyda: han sdana pbud, utan befallning och
tillstnd, gjort hafver, srdeles frn oss och riksens rd. Hertigen
sger ock vidare: der han ock ngon befallning frn kunglig majestt
bekommit, som han beropar sig p, hvilket vi dock icke kunne tro, s r
det genom ortt och falsk berttelse skedt."

"Kasta brefvet i den der ldan", sade Fleming, "jag knner sorten".

"Hr r ett annat bref, som Lasse Nielson inskickat frn sterbotten.
Han lt tillika anmla, att han, enligt eders herrlighets befallning,
skall innan kort tga hit med sina knektar. Brefvet r frn hans
furstliga nde, stldt till menige knektar vid Lars Nielsons fana. Torde
icke vara af nden att upplsa alla de vanliga beskyllningarne, som st
frmst, emot eders herrlighet, om lgner och bedrgeri och frtryckande
af allmogen. Sedan fljer: Derfre r vr ndige vilje och befallning
att J ingen vart begifve eder efter herr Klas Flemings bud och
tillsgelse, utan hlle eder qvar i den landsndan, till dess vi med
riksens rd, eder ngot, till kunglig majestt och kronans gagn och
bsta, befalla lte. Och der ngot olagligt kan blifva eder lagdt,
antingen af herr Klas eller ngon annan, d gifve vi eder fullmagt och
befallning, att J, med allmogens hjelp, m frsvara hvad vld och ortt,
som eder kan tillbjudit varda. Det J, trogne tjenare och krigsmn, m
veta eder efter rtta."

"Frdmmelses mordbrandsstiftare!" sade Fleming, sammanbitande tnderna.
"Undra sen fver bnderna! Slng det i ldan."

"Hr r yttermera ett bref, som jag fann ibland ngra papper hr p
slottet. Det r skrifvet till herr Clas Hermanson Fleming, och till Hans
Erikson, d de hade bohus omhanda, att de icke mtte inlta eders
herrlighet p fstet."

Hftigt tog Fleming brefvet ur skrifvarens hand, lste ngra rader deri
och utbrast, "sdant torde dock vara ohrdt i ngot land", i det han
hftigt steg opp och gick ngra hvarf fram och ter fver golfvet. "r
jag vl en frrdare mot min konung och riket, har jag frrdiske
praktiker i sinnet emot mitt fdernesland? Har jag ej ltit bruka mig
som en rlig svensk man, frn min ungdom, bde i storm och slag.
Hertigens bud och tjenare har jag emottagit i konungens namn, ehuru p
egen bekostnad, och de hafva ftt inkomma p konungens fsten och jag
har satt dem vid min sida vid bordet. Och mig vill han stnga ute, som
eger att i konungens namn befalla fver all krigsmakt." ter satte han
sig ned, s hftigt, att stolen, ehuru tung den n var, dock for ett
stycke frn sin plats, slog sin knutna hand i bordet och utropade: "Men
vill jag fstningarna, med guds magt, omhnder hafva, till dess jag dem
i konungens egna hnder kan andtvarda, d han, Gud gifve snart,
terkommer till sitt rike; och hvad han befaller, skall jag troget
efterkomma, trots hertigen, om jag n derfr skall lifvet mista!"

Skrifvaren hade emellertid sysselsatt sig med ngra af de p bordet
liggande brefven, och brjade nu ter sin redogrelse:

"Frn herr Erik Sparre och herrar Bjelke, med begran att eders
herrlighet mtte komma till Sverige, fr att deltaga i styrelsen och
frena sig med regeringen der, och icke stta eder emot hertigen."

"Kasta brefvet i andra ldan", sade Fleming. "Du fr g nu. Kom igen om
en timme. Dem r jag ingen lydnad skyldig", fortsatte han fr sig sjelf.
"Icke r jag deras skjutsbonde, att jag behfver draga efter dem. De ha
lika lngt till mig, som jag till dem." Nu grep han ett p bordet
liggande frdigskrifvet bref, till hvilket han nnu fogade ngra rader,
och undertecknade det sedan:

                              "_Clas Fleming_,
                              friherre till Wik, riksmarsk,
                              fversteamiral och krigsfverste, som nu
                              hafver mnga regenter, hvilka alla
                              frordna, ndock jag mig intet rttar
                              efter mera n en, som heter konung
                              Sigismundus. Kommer mina likar och bjuda
                              ngot till, s slr jag dem p hufvudet."

"Sl dem p hufvudet, ja, sl hufvudet af dem; alla hr i Finland, som
frrdiske ro. Jag undrar hvem som stode mig i vgen, om jag ville
begra dem af konungen! Han skulle gifva mig dem att slla ssom agnar,
alla dessa lumpna lyckskare, som ro antingen stumma hundar eller
tillochmed vifta svansen fr hertigen."

Han satt en stund frsnkt i tankar, drren ppnades och fram till honom
trdde hans husfru, fru Ebba. Han varsnade henne ej, innan hon vnligt
lade sin hand p hans axel. D ryckte han hftigt till, och ur gonen
for en blixt, men det vredgade uttrycket mildrades nstan till
vnlighet, d han sg hvem det var, som strt honom, och han sade
endast: "Ebba."

Fru Ebba forskade ett gonblick i hans ansigte och sade: "ter
obehagliga nyheter, min vn."

"Hertigen srjer fr att sdana ej saknas. Dertill vxer mig bndernas
uppror fver ronen. Lyda andras rd, der eget vore bttre, r drars
verk. Bnderna hade bort qvsas genast, men jag lyddes p Olof
Sverkersons rd att bida. Han stllde sig, som om han knnt konungens
nskan. Numera torde ej resningen kunna undertryckas, utan att det
kostar mycket blod."

"Ack min herre, bnderna ro enfaldige och vilseledde. Lt dock ej din
hand falla alltfr tungt fver dem. De hafva i sanning haft mycket att
lida."

"Ebba, mildhet vore hr grymhet. Konungens trogne och rlige underster
mste skyddas. Upproret mste qvsas, om ej hela landet skall bli ett
frdelsens hemvist."

Fru Ebba suckade djupt och sade, efter ngra gonblick, liksom till en
fortsttning af hvad hon emellertid tnkt vid sig sjelf: "och sedan att
veta huru dina fiender af hvarje den minsta anledning, ja ofta utan all
anledning, gra om dig berttelser, hvilkas lgnaktighet hvarje barn
borde kunna inse!"

"Se, min stolta Ebba r ju som hvarje annan qvinna", sade Fleming
leende, "grter fver hvad klaffarena sga."

"Skulle jag icke det? Huru knner icke jag dig, den dle! Men
menniskorna knna dig icke s, och ditt namn skall g till efterverlden
med de flckar, som lgnen vidhftat det, och som illviljan utbredt. De,
som efter oss lefva, skola tro hvad de hrt."

"Hvad mera, blott Han, som _fver_ oss lefver, ser sanningen, och det
som _inom_ mig lefver, nemligen samvetet, sger att jag handlat redligt.
Domen fver dd man, r mktig, Gud r mktigare."

"Mnga finnas, som sga att herr Klas dock kunde en mohn jemka med sig,
utan att gra ortt. Att det vore fderneslandet nyttigare att gifva med
sig, n att st p Konungens rtt i det yttersta."

"Nej, vid Herren Gud, icke", utropade Fleming, i det han hjde sin hand
och lt den ter falla p bordet. "Sanning och rtt ro alltid desamma,
om n tusende skrika om att det r bttre nytta af att ljuga och
bedraga. Nytta r bra, men rlighet varar lngst."

"Jag erhll i dag ett bref frn min syster, drottning Cathrina. Hon ber
mig, ter en gng, fra talan fr enighet och eftergifvenhet."

"N, hvad har vl din hga frnka att pst?"

"Om du s tillter, vill jag lsa opp brefvet:

"Till oss lskelig, rlig och vlbrdig qvinna, fru Ebba, herr Klas
Flemings till Qvidja och Svidja, vr kra syster, gunsteligen.

"Catharina, med Guds nde, Sveriges, Gthes och Wendes Enke-Drottning.

"Vr synnerliga gunst och krliga helsning; alltid med den evige Gud,
som tillfrene. Vill jag, hjertans kra syster, gifva eder tillknna,
att Vi, Gudi dess lof, re temmeligen vl till hlsan, och unne Oss den
ndige Guden alltid, att detsamma om eder sprja.

Nu, d mig lgenhet gifves, att med herr Nils f hjertans kra syster
denna sedeln tillhanda, vill jag eder, hjertans kra syster, icke
frhlla, hurusom dessa svra oenigheter emellan H. F. N. Hertig Carl
och H. H. herr Klas Erikson, eder herre, mig till sinnet mnde g. Och
beder jag eder krligen, hjertans kra syster, att J ville anvnda allt
ert inflytande hos Hans Herrlighet, att han mtte denna striden till en
nda komma lta; seende huru under all denna fiendtligheten hela riket
lider, och huru man vl af all denna oenigheten inom salig konung
Gustafs hus, alltfr mycken sorg och suckan haft att best, och
blodsutgjutelse och skada inkommit. Derfre, hjertans kra syster, ville
J icke afsl min tjensteliga begran, det J ville frena eder med mig,
att ska ngon fredlighet stadkomma, och bedja Hans Herrlighet, att han
dock icke ville i det sista s hrdt st p konungens rtt, d deraf
numera endast blodsspillan och landets frhrjelse komma kan. r ock vl
H. F. N. den, som makten hafver, att drifva sin vilja igenom, gifve Gud
till fosterlandets vlgng. Synes mig ock detta landet af partier s
snderbrkadt, att en starker hand vid styret behfves; det ock Hans
Fursteliga Nde bttre torde kunna styra, n Hans Majestt Konung
Sigismundus, den sig s i de Polskes hnder befinner, att han vl aldrig
detta oroliga landet med rtt styrka styra kunde. Allts, och d herr
Klas r ssom ett hufvud fver finnarne, s skulle fred och rolighet
snarligen i landet blifva, blott han ville mera sig Hertigen underkasta,
och vilja vi tro, att om H. F. N. n regeringen eftertraktar, han dock
icke till kronan strfvar, ssom han med s mnga heliga frbindelser
frskrat. Detta r icke frsta gngen som J, hjertans kra syster,
hafven, jemte mig, frskt att i denna saken tala fred och frsonlighet.
Framstll nu min nskan. Gud gifve framgngen till det bsta."

"Resten af brefvet torde jag knappt upplsa, det r blott angende det
let, jag snde i somras, och ngra rd fr Heblas hosta, som syster
Cathrina lr mig bota med vax af ottesngsljus. Men nu vill jag blott
orda ngot om brefvets hufvudinnehll. Sg mig dock, min herre och make,
vore det dock icke mera lugnt, om J ville litet foga eder efter
hertigen."

"Visserligen."

"Bnderna skulle vl ock upphra med sina dd i sdant fall?"

"Troligen skulle hertigen lgga dem att hlla sig stilla, om jag skulle
underkasta mig honom."

"Tror J att de frige Finske herrarne, i sdant fall, skulle vidare
stta sig opp emot honom?"

"Fga nog, om jag skulle stlla flottan och krigshren till hertigens
behag."

"Skulle vl icke d all split och blodsutgjutelse emellan partierna
upphra?"

"Troligen, ty utan att hafva ngot std inom landet, kan konungen fga
ens frska, att med frmmande troppar befsta sin thron."

"Tror J icke att hertigen med rttvisa och kraftig hand skulle styra
landet?"

"Jo, detta blefve troligen fallet."

"Vlan, jag har nu uppfyllt drottning Cathrinas begran, jag har
framstllt hennes nskningar till det bsta. Hvad sgen J hrom, herr
Klas?"

"Att konung Sigismundus r min herre och konung, den jag, och hela
Sverige och Finland hafver svurit tro."

Fru Ebba bjde djupt sitt hufvud och sade med vrma: "jag vntade det
s."

Efter en stunds tystnad brjade fru Ebba ter: "Min vn, jag kom nu in
till dig fven fr att tala om ngra sm husliga angelgenheter. Du har
ju lofvat ditt beskydd t herr Erik Liljeholm och hans unga dotter. Hvad
synes dig, ville du icke erbjuda henne att, till en tid, vistas i vrt
hus? Sedan du berttade mig om den anklagelse, som mstar Erik gjort
emot henne, vid sammankomsten i hstmarknaden, har jag tnkt hrp."

"Gerna, min Ebba, vill jag visa herr Erik denna lilla vlvilja fr all
hans trohet och vnskap emot mig."

"Fr samma vnskaps skull har ock hertigen hotat honom att han skulle f
sin kl kokad och sina fiskar varma", sade fru Ebba. "Men", tillade hon
med ett litet fint leende, "nu sge jag gerna, om han skulle hitsnda,
vare sig kall eller varm, kl; ty, som du vet, ha vi hr en 40  50
personer att dagligen bespisa, och frrderna brja tryta. Jag ville
just frga hrom. Frn Qvidja r strre delen af afkastningen inhmtad.
Det torde vl vara ndigt, att frn de andra godsen lta leverera ngot,
s framt du ej vill taga af kronans frrder, t det myckna folket."

"Nej, kraste Ebba, kronans frrder ro hrdt anlitade i dessa tider.
Frn Yln m hemtas hvad der finnes, nr fret stadgar sig."

"Jag frmodade sdant svar. D allmogen drar s svr borgelgers tunga,
s m vl ock vi gerna fda, s mnga vi kunna, af konungens folk."

Fru Ebbas blick rkade nu falla p hennes mans ena stfvel, den han hll
utstrckt p mattan och p hvilken en mngd lera fasttorkat, sedan en
utfrd p morgonstunden.

Fleming fljde riktningen af hennes blick, log smtt och sade: "frbarma
sig, nu fr jag vl bannor. Aj, aj, Ebba kra. Aldrig fr du din man ens
borstad, n mindre kldd i sammet och siden, som herrarne der i
Stockholm. Men du r mig ju dock alltid huld, om n jag r en
skogsbjrn, som hvarken lr sig dansa eller att fsta papillotter i
raggen; ja, icke ens lr sig aftorka ramarna, s att han ej skulle stta
tassfrdor p dina hvita golf."

"Och dock, min herre och make, glffsa hundarne och rycka bjrnen i hans
lurfviga pels!"

"Lt dem rycka, och lt dem sklla. Hundglffs fller ej bjrnen."




                                  V.


"Hvems r grden deroppe, som ser s sttlig ut", frgade Jacob Illka,
som numera blifvit vald till anfrare. Bondehren tgade uppfr en
backe.

"Den tillhr herr Ifvar Tre Flammor."

"nej, herr Ifvar dog ren i somras. Grden rfdes af hans systerson,
unge herr Enevald Fincke."

"D str han i skyldskap med Svedjeklas, ty jag vet att Tre Flammorna i
tiden, genom gifte, kom i ngon slags slgtskap till Flemingarna."

Mera behfdes icke, genom dessa ord var grdens unge egare dmd, och
till den vackra grden strtade hela skaran.

Solen sken blekt fver den nedanfr kullen belgna insjn. Tallar och
granar stodo mrka p afstnd, nrmast grden skakade bjrkarne sina
fina lflsa grenar.

Grdens unge husbonde, Enevald Fincke, stod p trappan, d de ifrigaste
af bnderna brjade sknjas. Hans blick mrknade allt mer, d han sg
huru skaran ttnade, och slutligen vnde uppfr vgen till grden.
Drngarne voro ute i skogen; det var ock allt detsamma, hvad skulle de
frmtt mot denna mngd! Hans blod jste vid tanken p att icke ega
medel, att skydda sig emot en hop bnder. Han ropade namnet p en af
husets tjenstepigor. D denna kom ut p trappan och fick se bondehren,
gaf hon till ett rop af frskrckelse, men Enevald sade, nstan
fraktfullt: "Fr eder r det vl bst att skynda undan, medan ni nnu
kan hinna. St inte och skrik nu, skynda p de andra pigorna. Spring
bakvgen ut till skogen, gm er der vid kolmilan."

"Herre gud, nd ni sjelf, herr Enevald?"

"Jag blir qvar. Prata inte. Skynda."

Flickan sprang, och innan kort voro hon och hennes kamrater s lngt
borta, att de vl kunnat minska farten; men flsande och andtrutna
fortforo de att springa s fort de mjligen kunde, nda till dess de
hunnit det anvista stllet, der de brjade fverlgga om huruvida de
icke borde springa nnu djupare in i skogen, eller om det inte nd vore
bst att frst springa hem och brja undan fr elden, ifall
klubbmnnerna skulle brnna grden. Dessa och mnga andra dylika frslag
begrundades med all ifver.

Enevald gick emot de p grden instrmmande bnderna, och frgade hvad
de ville.

"Antingen skall ni, herr Enevald Fincke, komma genast med oss och hjelpa
oss att kra bort Flemingen, eller ock veta vi att ni r en frrdare,
som han, och d skall ni f sura fiskar. Hej, fort hit och flj med
oss."

"Aldrig", sade Enevald med afsky, "aldrig skall jag blanda mig med edert
upproriska och blodslade flje."

"Sl ned honom, qvf hans arga mun." Med orden fljde gerningen, Enevald
slogs till marken och bands.

Det vanliga frstrelseverket bedrefs med ifver. Somliga slpade samman
hvad tbart fanns och brjade ta; andra tyckte sig vara klokare och
skyndade att frst frse sig med hvad som af vrde kunde finnas i huset;
men just under det alla voro som ifrigast sysselsatta att p ett eller
annat stt srja fr sig, flammade redan lgan hgt opp och bortjagade
alla. En af de yngre klubbemnnen hade roat sig med, att i frtid kasta
eld i ett rum der blr var uppstapladt, utan att bry sig om huruvida
detta kom olgligt fr kamraterna. Innan kort stod huset i lga, och hr
var numera intet att gra. Bondhopen begaf sig bort ter, slpande med
sig det hrjade godsets egare.

"Hvad skola vi gra med herr Enevald?" frgade Bengt Poutu.

"Skjuta till mls p honom".

"Kasta in honom i huset, i bsta brasan".

"Stoppa ner honom under isen". Dessa och dylika frslag hrdes frn
flere hll, men Bengt Poutu sade: "Vi kunna fra honom med oss, han
mste hjelpa oss. Han har varit utrikes, och han frstr sig bttre p
herrars funder, n vi bnder."

"Tror du den ena korpen hackar gat ur den andra", sade Illka, "bst
gra af med honom. Dd hund biter ingen".

"Grannar", sade Poutu till de nrmast omgifvande, "jag brjar frukta att
vi dock gjuta fr mycket blod. Jag rds detta ej r rtta vgen att
utrtta vrt lofliga verk. Nog kunde det g af med mindre".

"Det skall allt Svedjeklas svara fre. Hej, inga mesar och harhjertan".

Bengt gick nu nrmare till Enevald och sade: "Hvar och en som ej r med
oss, r mot oss. r ni icke skyldig att hjelpa allmogen och befria dem
frn frtryck, om de skona eder?"

"Vore edra vgar de rtta, s skulle jag icke undandraga mig att hjelpa
eder, men ni hrjen och skflen som rfvare, med eder gr ingen man af
delt blod, frr m ni mrda mig, som ni gjort med s mngen annan".

"Herr Enevald, er far var en hederlig man, han stod mer n en gng p
bndernas bsta. Fr hans skull ville jag att ni skulle blifva skonad.
Jag har ock frmtt mnnen att aftaga edra band, och behandla eder
skonsamt. Skulle ni rtt veta huru bonden frtryckes, ni skulle icke
frebr oss vrt frehafvande! Flemingen vill vara landets kung, derfr
stter han sig opp och r upprorisk mot kungen och hertigen. Det vet ni
nog, unge herre, det veta herrarne alla, och Hertigen hinner ej komma
och jaga honom bort. Men f vi honom bara undan, s slippa vi den
frderfveliga knektehopen, och Hertigen ger oss frihet frn borgelgret,
som s utsugit landet, att vi snart ha hvarken ko eller so. Ja, unge
herre, s r det. Kom blott med oss, och vi vilja snart jaga bort
tyrannen. Se hr, kan ni lsa? Hr r bref som Hans Hansson sndt med
Hans Fordeel. Det r Hertigens bud och befallning att man ur huset skall
uppresa sig, draga till bo och i vgen skfla adelns och krigsfolkets
grdar, och sl ihjl allt varaktigt folk. Endast Hans Hanssons grd
Kanchas, Clas kessons minne och Ljuxala, der fru Carin sitter, bra
skonas. Dessutom str hr skrifvit att vi skola tga till bo, ta in
slottet och ta Flemingen till fnga. N, J har vl icke lust att
motstrfva hans furstliga ndes befallning, unge herre".

Nu anlnde en liten tropp bnder, som varit utsnda fr att skaffa
underrttelser, och de inberttade, att tv mil hrifrn funnes en
herregrd, Tannila, hvars egare, en af Flemingens ifrigaste anhngare,
herr Erik Liljeholm, nu vore p bohus, att hans fru vore hemma p
godset, och att man der kunde vara sker p att finna rika matfrrder.

"Godt", sade Illka, "just hvad vi behfva. Vi rasta till morgonen i
denna by."

Natten var kall. Enevald som blifvit bortfrd i sin tunna drgt, led af
klden. Genom bemedling af Poutu, hvilken allt hoppades att vinna honom,
erhll han till begagnande en bondrock samt en luden mssa.

Fljande morgon ropade Illka: "M hvar och en packa ihop hvad han
samlat, nu vandra vi till Tannila, till fru Mettas matbodar".

"Till fru Mettas matbodar", skriade skaran, och tget satte sig i
rrelse. Enevalds blod jste vid tanken p att en adelig qvinna skulle
fverfallas, han skulle se det, och icke, som hans riddare ra fordrade,
beskydda den vrnlsa. Han hade varit lnge i fremmande land och icke
sett fru Metta sedan sin barndom, detta terseende blefve bedrfligt.
Hade han helst icke varit fngslad! Nedlta sig till att bedja, att
hyckla fr en bonde, det kunde han ej frm sig till, ehuru han vl
kunnat bli fri, blott han ltsat g in p Poutus frslag. Men detta
ville han dock ej.




                                 VI.


"Brita, har jag inte sagt dig tusen gnger, att du inte fr stlla bort
en kittel innan du skurat den blank, och den der r ju s knottriger,
som ditt eget kopprriga ansigte; men det r skilnan, att kopprren ha
vr herre mrkt dig med, och de lnda dig till ingen skam, ty lika bra
menniska kan du vara, fast du inte r s fager i ansigtet; men har du
kittlarna mulna och inte skurar tennfaten blanka, s vill ingen hederlig
karl ha dig till hustru. nd qvasten, str den icke i vrn! vet du icke
att den skall hnga der p spiken i kontoret? Brita, Brita, om du fast
tjenar hos en torpare, s skall du vara ordentlig; och du sen, som ftt
hedern komma i ett adelshus. Sl inte den fverblifna rtmaten i ett
brukadt fat, tag du vackert ett rent kril. Ren mat ska tiggarn ha, som
fr den fverblifna betan, s vl som herrskapet sjelf, som ter frst
ur fatet".

"Henne fr jag mycket besvr med, innan hon blir folk", fortsatte fru
Metta fr sig sjelf, i det hon ernade lemna stugan, der Brita sysslade,
men mttes i drren af Elsa, som strtade emot henne likblek, med
stirrande gon och vidppen mun.

"Elsa, hvad i herrans namn gr t dig, har du sett otyg midt p dagen,
eller har nn stpt bly fver dig? Hvad fattas dig, menniska?"

"Klubbmnnerne, klubbmnnerne, bnderne", stammade Elsa.

"Gud hjelpe en hvar fr det plgoriset! Hvad om dem nu ter?"

"De komma, de komma hit, de komma straxt, de ha brnt opp herr Enevald
Finckes grd!" Nu hade hennes tungas band lossat, och hon brt ut i
skrik och snyftningar.

"De skall vl s raggen heller, icke vga sig till hederligt folks hem",
sade fru Metta, men blef nd en mohn blekare.

Nu kom Sigrid och sade med hastig bfvande rst. "Klubbmnnen komma.
Mor, hvad r att gra, hvart fly vi. De komma der nere p ngen som en
molnsky, de ro s mnga".

"n sen" sade fru Metta "de m vara huru mnga de vilja, s ska de vl
vara menniskor. Alldrig har jag gjort dem ngot fr nr, och de ska vl
veta ha respekt fr folk". Emellertid syntes hon ej vara s alldeles
sker p sin sak, utan samlade hastigt, med Sigrids tillhjelp, en korg
med silfverkannor och dylikt, hvilket Sigrid med Elsas bistnd tmde uti
kllargropen under stuggolfvet, der en mngd vatten samlats.

"Skms ni inte, era pjextossare, som s der stfla in till hederligt
folk", skrek fru Metta i detsamma t ngra intrdande bnder. "Vet du
inte Jns, att ha bttre vrdnad fr din nabo fru? h skms din lnga
slyngel, har du gett dig ihop med det der fljet, och str med
skinnkarpusen p hufvut infr mig. Mssan af p flcken, Jns".

Jns hade stormande och stormodigt intrdt, men blef s hpen nr fru
Metta, alldeles med sin vanliga fverlgsna ton, tilltalade honom, att
han halft frlgen strk mssan af hufvudet och ej rtt visste hvad han
skulle fretaga sig.

Enevald hade trngt sig in jemte bnderna och stod, fven han, ett
gonblick helt frvnad fver fru Mettas courage, men i detsamma
varsnade han Sigrid, som bfvande smg sig s nra hon kunde till sin
mor. Till henne hviskade han sagta: "Flj mig, jungfru, jag vill frska
att fra er hrifrn". D hon nnu qvarstod invid fru Metta sade han:
"Jag r Enevald Fincke. Drj icke jungfru, flj mig".

"Jag kan ej", svarade Siri lika sakta, "min mor".

"Har fr gonblicket ingen fara, jag skall hemta henne, s snart ni r i
skerhet". Han tog henne i handen och frde henne genom en liten drr ut
i ett rum invid, dit nnu ingen intrdt. Der kastade han fver henne
bondrocken och den ludna mssan, hvars ronlappar han bad henne
tillknyta under haken, och tillika neddraga sitt hr i pannan. "Tag det
der tcket i famnen, hll det hgre fr ansigtet, s gmmer det bttre.
Sis. Vi mste g genom farstun, der r mrkare. Denna drr gr vl
dit?"

Genom farstun trngde sig nu Enevald fram, den darrande Sigrid fljde.

"Si p den, som ftt ett snt prgtigt tcke. Hvar fick du tag i det?"
frgade en bonde.

"Dit t, der finns mycket goda saker", svarade Enevald, och pekade t
det hll, hvarifrn han kom. "Dit har nnu ingen hittat".

t denna sida vnde sig nu karlarne, och medan alla ur farstun strmmade
t andra sidan af huset, frgade Enevald: "hvar finns vindsstegen?"

"Hr".

"Opp fort. Gm er der. Tnda de eld, skall jag hemta er".

Som en fogel var Sigrid uppfr stegen. gonblicket derefter lg den
snderkrossad af Enevalds hnder mot golfvet. Spillrorna slngde han i
en knut. Spillror och sndrade don, hrde till ordningen fr dagen, s
att de vckte ingen uppmrksamhet, ehuru flere karlar i detsamma
terkommo och omringade Enevald. Man hade saknat honom, och stllde nu
ett par karlar fr att vakta honom.

Sedan Sigrid lemnat stegen och hunnit ngra steg in p den mrka vinden,
och slunda knde sig jemfrelsevis i skerhet, brjade hon vakna ssom
ur en drm. Frskrckelsen hade berfvat henne all redig tanke, hon hade
endast haft en instinktlik knsla af att vela fly. Men nu sansade hon
sig med ngest. Hennes mor, hvar var hon, i hvad fara svfvade hon? Och
denne fremmande yngling, hvem var han, kunde och ville han, som han
lofvat, rdda hennes mor?

"Nej, nej, jag mste ska upp henne, huru kunde jag s lemna henne".

Sigrid hastade till luckan, lyftade litet p den, men nere under henne i
farstun stormade den vilda skaran; om n stegen sttt qvar, icke hade
hon haft mod att trnga sig ned ibland dem. ter slt hon sakta luckan,
knfll derinvid och bad en brinnande bn om hjelp och nd fr sin mor,
fr sig sjelf, fr sina frldrars hus och alla menniskor deri, och fr
honom, som hon fruktade skulle f lida, fr det han velat rdda henne.
Nu hade hon sansat sig och blifvit lugnare. Hon smg sig, mellan en
mngd gammalt husgerd, fram till en liten glugg, derifrn hon varsamt
sg ned p grdsplanen. Der mttes hennes gon af en grslig syn. En af
husets tjenare lg der fallen och syntes kmpa med dden; kreatur
slagtades; blod, rykande kroppar af djur; menniskor med demoniska
blickar och tbrder; eder och frbannelser, blandade stundom med rtt
skratt. Sigrid nedfll afsvimnad.

Nr Enevald terkom i stugan, stod fru Metta bunden vid sngstolpen.
Ngra klubbmn hade satt sig ned i rummet fr att dricka, och lstnkan
pfylldes flitigt. Fru Metta teg, men huru hennes sinne jste, sg man
p hennes kind, som vexlade n dunkelt rd, n alldeles blek. Nr hon
blef varse Enevald, kastade hon p honom en frgande blick, som han
besvarade med ett halfhgt: "i skerhet". De bda vktarne tyckte sig
dock mrka tecken till frstnd emellan fngarne, och bortfrde genast
Enevald.

Emellertid utslpades p grden de motstrfvande och rmande oxarne och
korna. Mnnens klubbor och knifvar gjorde hastigt slagtare-arbete. Fren
lgo snart bland de andra slagtade djuren. Eldar uppgjordes i spisarne;
i husets stora grytor kokades vldiga frrder och refvos derifrn och
frtrdes halfra. Emellertid roade sig flere af karlarne att sl snder
fnstren och frstra sdant, som ej kunde medfras. Man skte efter
flere af grdens folk, n de man redan sett, men fann ingen. Pigorna
hade fven lyckats gmma sig s vl, ehuru helt nra grden, att ingen
hittades. "De hade dock bort slagtas med grdens friga nt", skrek en
rst.

"Bry er inte", svarade en ung drng som hade dragit skinnkarpusen nda
ned mot gonen, "vi ska skaffa fllor t dem, just sdana, som
harbrnnor ska vara". Hastigt ryckte han till sig en sg frn vggen,
klef, jemte ett par andra karlar, opp p stugans bnkar, och innan kort
voro taksarne afsgade p flere stllen, nstan nda igenom.

"Sis, om frun der nere i stugan slipper ls och alldrig s litet r arg
och smller i drrarna nr hon gr in hr, s tnker jag bd hon och
andra i hennes flje ska f tak p hufvudet".

"Visst borde man tutta p" freslog ngon, men en och annan af
grannarne, som slutit sig till klubbehren, brjade mena p, att Fru
Metta nd varit mngen till rd och hjelp och mttat mngen fattig, och
man borde nu nd ej s rent frderfva henne.

"N, s skall man vl d laga sllskap hit", ropade skrattande en ung
drng, hvars glada bl gon tydde p ett ltt sinne, ehuru han nu var
gripen af den allmnna yrseln och lika vild som de andra. Derp tog han
de slagtade kreaturens hufvuden, spetade upp deras munnar med stickor
och stllde sdana i alla fnster, liksom om de skdat utt. "Sis, nu
ser hr folklikt ut", ropade han gycklande, och ett stort skratt och
buller uppstod under det skaran brjade tga frn grden.

En hg rodnad uppsteg p fru Mettas kind, d hon hrde rsten af sina
kra kreatur, nr de utslpades och flldes. Dessa freml fr hennes
dagliga omvrdnad, hon knde dem hvar och en srskildt p rsten, och
trarna trillade en och en utfr hennes kinder. Ofrivilligt utsade hon
fr sig sjelf ngra af de mest lskade kornas namn, nr hon hrde deras
ndrop.

Mnga och lnga voro de timmar, som slunda tillbringades af henne, och
lttare r att tnka sig n beskrifva hvad hon led, d hon mste sitta
hr fngslad, och visste att nu frstrdes hennes sttliga bo, detta
hennes tankars ml, hennes hjertas stolthet och hennes gons frjd.

"Sis, farvl nu, kra fru", sade Jns, "frun behfver nog hvila sig nu,
nr frun haft s mycket fremmande. Sitt stilla, var s god, icke
behfver frun ha besvr att flja oss, sdana ringa gster frun i dag
haft. Skall jag helsa till herr Erik Liljeholm p bohus?"

Hade fru Metta varit fri, s hade Jns ftt en sjungande rfil, s tung
som af den dugtigaste karlahand, om n svaret derp blifvit ett
klubbslag, som sprckt hennes hufvud; men fru Metta lskade ej att bruka
munnen, der hon ej kunde gra sitt ord gllande, och s teg hon
fortfarande.

Enevald omringades af en tropp bnder och medfrdes, utan att ens f
yttermera g in i stugan, der fru Metta var fngen. Nr hon eller Sigrid
kunde f hjelp, visste han icke. Tre af grdens drngar hade med ondo
och godo blifvit tvungna att tflja klubbehren, en som satt sig till
motvrn lg slagen vid grdsporten, en hade rymt till skogs jemte husets
qvinnliga betjening, vid frsta skymt af de annalkande bnderna.
Troligen blefve fru Mettas de, att icke slippa fri innan ngon af det
gmda grdsfolket vgade sig hem, ty Sigrid kunde icke eller komma ned
frn vinden utan stege, men ngon slags motstnd vgade Enevald ej gra,
af fruktan att reta bnderna och franleda dem att i frargelsen stifta
brand, eller beg ngot annat nidingsdd.




                                 VII.


Nr Sigrid ndtligen, efter en lngvarig svimning, slog opp gonen, drog
det en betydlig tid ut, innan hon kunde lyfta opp sitt hufvud. Slutligen
brjade hon sansa sig och ihgkomma hvar hon var och hvad som hndt. Nr
hon kom till fullt medvetande reste hon sig opp, och steg ter fram till
gluggen. Nu var allt tyst. Ingen menniska syntes. Endast frdelsens
styggelse lg fverallt. Den slagne tjenarn, qvarlefvor efter de
slagtade djuren, de blodiga, grinande djurhufvudena i de snderslagna
fnstren, allt pminnte henne om, att hon ej blott drmt en grslig
drm.

"Min mor, o Gud, hvad har blifvit af henne", ropade Sigrid ngestfullt,
sprang till vindsluckan och ryckte opp den. fven hr var allt tyst. Men
huru komma ned? Dock denna tid byggdes ej hga rum. Sigrid var ltt och
van att springa utfr de hga sarne i nejden, och nu i sin ngest
bfvade hon ej fr att vga ett djerft frsk. Med ett hopp stod hon p
farstugu-golfvet, och lyckades komma oskadd ned.

Frn rum till rum sprang hon nu, skande sin mor och ropande henne.
Lyckligtvis kom hon frst t den sida, der hon lemnat fru Metta, och
undgick slunda faran af att begrafvas af taket i det rum, der bjelkarne
voro genomsgade. Nu tyckte hon sig hra svar p sina rop, och fann
slutligen fru Metta, utmattad af anstrngning att frska gra sig ls.

Med ett gldjerop sprang Sigrid fram, och grep en p bordet liggande
knif; snart voro banden afskurna och mor och dotter lgo i hvarandras
armar.

"Detta har jag till straff, fr att jag mngen gng mkat allmogen och
klandrat herr Klas fr hans strnghet! mka sdana rfvare och
hedningar, ja. Jo, jo, nr paddan kommer till vlde s pser hon! Mina
kor, mina prktiga kor! Ser du, der ha de odjuren stllt Rosans hufvud,
min alrabsta ko, som mjlkade sex kannor om dagen, och som alldrig
smakade p sitt morgonfoder, om inte jag hade klappat henne p det der
samma fattiga hufvudet frut. Och mina snlla kalfvar och qvigor, och
Liljan, och Dockan, och Blidaros, och Mansikka, och Murikki, alla dda",
och fru Metta grt s att hon snyftade, ngot som Sigrid aldrig frut
sett henne gra. Hon ppnade nu en liderdrr, "se", utropade hon glad,
"Stoltafin lefver n. Hon var i gr litet modstulen och mdde ej vl, s
att jag lt skilja henne ifrn de andra, och skickade Matts med
Storsvarten till gamla sterbottens Annika, fr att be henne komma och
stpa bly fver henne. Det var s godt det, s ha vi Storsvarten i
behll. Jag vnner de nu vore hr ren, s man hade ngon till hjelp, att
f brja rdja undan hr. Hvar hlla de nu tro alla hus? Hu! Herre
vlsigne och bevare oss, hvad r detta? En dd karl! Rysligt,
frfrligt! Det r ju Erki. Kanske finns det dock lif i honom, jag
tycker hjertat klappar en smula. Han mste bras in, klden gr af med
honom annars, om han nn ngot lif har qvar. Tag i med du, Siri, det
duger ej att vara fin nr det gller en menniskas lif kanske, och
drngar och pigor ha vi ej nu att befalla. Men ro de d alla
ihjlslagna, efter ingen syns till nnu. Tyst, vnta ett gonblick, mig
faller ngot in. Spring du och ring p klockan. Komma de ej nr de hra
vllingsklockan, d ro de i sanning dda".

Sigrid tlydde befallningen, och nr hon terkom efter vl frrttat
vrf, hade fru Metta nogare underskt den slagne karlen och blifvit
strkt i den tron att han lefde, men tillika besinnat sig att det ej
vore vrdt att frska bra bort honom, d hon hade s svag hjelp att
anlita, som Sigrid. Hon betckte honom derfre med hvad som fanns af
sdana klder och tcken, som klubbmnnen ej aktat vrda att medtagas.

Nu var Fru Metta ter redan alldeles densamma som vanligt, s att nr
tjenarene smningom brjade ter infinna sig vid den knda signalen,
tittande frsigtigt fr sig om allt var skert; d var hon genast i full
verksamhet och satte alla till arbete att undanrdja frdelsens vrsta
spr.

Nu visste fven en af tjensteflickorna bertta, att en ko blifvit
rddad. Hon hade sett den i vildt sprng stta af t skogen, och ingen
hade frfljt den, tminstone d hon sg den.

"Se der kommer gamla Annika med Matts och Storsvarten, det var galant.
Ja, mor, ni m visst signa och hfva gonen. Vill ni lsa olycka fver
de frdmda klubbkarlarne, s lgger jag visst inte fingrarna emellan.
Det r skert det".

Lilla mor Annika lutade sig mot sin kpp och vaggade fram och ter och
lyfte sin hand flere gnger. Om af frvning och fasa, som fru Metta
trodde, r dock icke s skert. Fru Metta berttade nu att hon ej egde
flera kor n den sjuka, som mor Annika skulle stpa fver, och en
bortlupen. "Ls nu en signelse s hon kommer hem, pigorna ro s
uppskrmda, s att ingen trs g att ska henne".

Annika redde sig att gra fru Metta till viljes. Hon klef opp p backen
bakom fhuset och brjade lsa. Frst mumlade hon lnge, nstan
ohrbart, slutligen hjde hon rsten, allt tydligare hrdes nu hennes
ord: "Jungfru Maria klagade sig, min ko r spildt och illa vildt. Den
gamle han gick p ett brinnande berg och sg de vanne qvinnor. Jag manar
dig, du vanne qvinna; du fr mig mitt igen. Fullt som ett gg, rdt som
en blomma, innan solstt tecknadt eller korsadt". De sednaste orden
uttalade hon med hg, besvrjande rst, under det hon strckte sin kpp
i vdret och ritade figurer dermed i luften. Derp ropade hon tre
gnger, med ljudelig rst, den saknade kons namn och frklarade sedan
att den innan solnedgngen skulle komma hem; hvilket ock ganska rigtigt
skedde; om blott enligt dessa husdjurs vana, eller i anledning af
besvrjelsen kan lemnas derhn. Sigrid gick fram till fru Metta och sade
dmjukt: "Mor, monne icke detta r sdant signeri, som r frbjudit? r
det rtt att lta henne utfva det hr?"

"Ack ja, hr man p bara. gget skall lra hnan. Har du ocks ml i
mun, lammet! r du s uppskrmd, att du tror det vara papisteri, bara
jungfru Maria nmnes. Det skall jag vl sga t mster Erik midt i syna,
om han nnu brjar med sitt grumlande, om att vi ltit dig lra
pfviskhet. Hade jag dig bara under herr Eriks beskydd, d vore jag lugn
bde fr klubbmnner och dumma beskyllningar. Vare detta sagt med all
vrdnad fr biskopen".

Vrdnaden var dock en mohn rubbad p sednare tider, ty fru Metta kunde
ej rtt frlta, att Biskop Erikson dmt henne att pligta, s vl som
Brita Oxe.

Genom de groml som upptagit fru Metta i det yttre, hade hon blifvit
hindrad ifrn att g in i boningsrummen, hvilka ock fr henne egde vida
mindre intresse, n hvad som rrde hushll och ladugrd; men sedan
Annika nu slutat alla lsningar och blsningar och korsningar fr
kreaturens rkning, sade fru Metta: "Kra mor, sannerligen jag vet om
jag eger en matbit ens att ge er. Jag mste se efter om de vilddjuren
lemnat oss ngot i behll. G nu in i stugan slnge".

"Tackar som bjuder, tackar som bjuder, hi hi hi", sade lilla mor Annika
och neg sig till nnu mindre n vanligt. "Aldrig har nn frr gtt frn
fru Metta Liljeholm, utan att ha ftt magen mtt, inga skall det ske
hdanefter heller s snart, hi, hi, hi".

Det var icke utan, att ej fru Metta knde sig en smula smickrad af mor
Annikas ord, och det s mycket mer som hon vl visste med sig, att hon
gjort skl fr att kallas god _mat_-moder. Nu skulle hon bege sig fr
att i "herrskapsstugan" afhmta nyckeln till ett visthus, som syntes
vara ouppbrutet, och slunda nnu behfde nyckel fr att efterses.

I det samma hrdes ngon komma skyndsamt ridande oppfr vgen. Pigorna
skreko till af frskrckelse, men fru Metta gick rakt emot den kommande.

"Gud ske lof, jag kommer icke fr sent", utropade Enevald Fincke och
kastade sig af hsten. "Bnderna hade misstankar till mig, de bevakade
mig noga. Jag fick ingen utvg till att kunna hjelpa hvarken fru Metta,
eller eder dotter, jungfru Sigrid. Detta var mig en stor oro, men nnu
mera plgades jag af tanken p, att jag icke funnit tillflle att varna
eder fr takbjelkarne. Jag har dock lyckats att fly frn mitt obeqvma
ressllskap, och glder mig att se, det J mig frutan undgtt faran".

"Herr Enevald Fincke, vlkommen i detta frstrda hem. Jag hoppas att
hr dock nnu finnes ngot rum, som man kan stiga in uti, ehuru jag
varit s upptagen, att jag nnu ej hunnit se om boningsrummen. Stig in,
herr Enevald, att s vl jag, som min dotter, m f tacka eder fr det
bistnd ni gaf henne i dag, och att vi m f hra huru ni lyckades
undkomma de vilddjuren".

"Stanna, fru Metta, ni vet sledes icke sjelf nnu huru frrdisk er
inbjudning r. Taksparrarne derinne ro genomsgade, det r hgst
oskert att vistas der".

Fru Mettas vrede jste ter opp. Hon gick dock in i huset, ppnade
varsamt drren, sg in, runkade p hufvudet och skickade Sigrid att
befalla de bda drngarne hemta in stttor, afsga dem och stda under
taket. Detta var hastigt gjort, ty stora frrder af verke lg vid
grden. S snart det med skerhet lt sig gra, ledsagade fru Metta sin
gst genom herrskapsstugan till kammaren innanfre, der fnstren icke
voro snderslagna.

Fru Metta knde sig nu smningom hgst otreflig till mods, af att icke
kunna bjuda ens en bgare l t Enevald; men hon hade redan underskt
tunnorna och de voro alldeles toma, de flesta snderslagna. Sigrid hade,
blyg och frlgen, satt sig i ett hrn af rummet, men fattade dock
slutligen mod, och steg fram till Enevald. "Tillt mig", sade hon djupt
rodnande, "att tacka er fr er godhet emot mig, som dock var er alldeles
fremmande. Jag frstod d ej ens fr huru stor fara ni utsatte er fr
min skull".

"Det var min lyckliga stjerna, hulda jungfru, som tillt mig att f gra
er denna tjenst, det skulle mster Sigfrid Forsius sga eder, om han
vore hr", svarade Enevald skmtande. Fru Metta frundrade sig fver att
Sigrid hade vgat tilltala den fremmande herrn, men sedan hon sjelf
frenat sina tacksgelser med hennes, tillade hon: "Dlig vrdinna r
jag, som ej ens kan undfgna eder, och dock fordrar jag att ni skall
fylla gstens pligt, ehuru jag ej fyller en vrdinnas. Jag ber er
nemligen att bertta oss nyheter. Lt oss veta bde huru ni kom i
upprorsmnnens hnder, och sen huru ni kunde lyckas att undfly".

Enevald redogjorde nu fr huru hans grd blifvit plundrad och brnd och
han sjelf bortfrd; omtalade sedan sitt bekymmer fver att ndgas
medflja bondehren frn Tannila, utan att kunna lemna ngon hjelp.

"Slutligen", fortsatte Enevald, "hade bnderne hunnit till Nokia. Der
beredde de sig att rasta fver natten. Mitt sinne reste sig
ofvervinnerligt emot, att fortfarande vara tvungen att kampera med
dessa ra gastar, och mina tankar flgo stndigt hit till Tannila.
Emellertid kom underrttelse om att Fleming vore i antg med krigsmakt.
Denna nyhet verkade som ett trollslag. Den bullersamma folkhopen, som
frut endast ordat om sin nskan att f tag i herr Klas fr att sl
honom till jorden, den hade nu med ens blifvit helt spak, nr den
fruktade mannen med sina knektar stod den inp lifvet. I den allmnna
villervalla, som nu uppstod, lyckades jag obemrkt, smyga mig ut till en
inhgnad, der, ibland andra hstar, fven de frvarades, som togos frn
Tannila. Jag kastade mig opp p en af dem och red i sporrstrck
derifrn. Jag tror att man mrkte min flygt, ty jag hrde skrik och
hojtande att stanna; men i villervallan torde ingen hafva kommit sig att
frflja mig, tminstone upphann mig ingen."

"Mycken tack ro vi eder skyldiga fven fr eder vlvilliga omsorg om
oss. Hem, kan ni numera i afton icke resa, och det r sannt, der har ni
icke ens tak fver hufvudet. Men ni r trtt och behfver hvila, och det
behfva vi alla, ty det r nu ganska sent, och vi ha alla haft en
besvrlig dag. Hurudan vlfgnad jag kan best eder, vet jag ej sjelf
n, knappt nog hurudan bdd. Genom er rdighet att krossa stegen, kom
ingen att tnka p att i vinden kunde finnas ngot frvaradt; jag tnker
vl att jag derifrn skall f oss bddar. Men mina sngar med goda nya
sngklder, som stodo bddade hr i rummen, varma och skna, dem ha de
allt frt med sig. De voro utmrkt vl tillstllda, spunna hemma, och
vl vfda och med nya dun."

Fru Mettas mod hll p att svika henne, vid minnet af de mnga
uppbddade sngar, som utgjort hennes stolthet; men tid var ej nu att
srja. Hastigt var hon ter i verksamhet, de sndrade fnstren
tillstoppades s godt sig gra lt, fnsterluckorna stngdes och brasor
upptndes. Ngot mat upphemtades ur ett visthus, som blifvit ouppbrutet,
emedan bnderna ej kunde tro annat, n att ej mera n hvad de redan
hittat kunde i ett hus finnas, och derfre ej ansgo lna mdan att
vidare ska flera frrder. S blef snart allt det ndvndigaste ordnadt
fr natten.

Fljande dagen skulle Enevald fara fr att se efter sitt eget frdda
hem, men mste lofva fru Metta att till natten terkomma till Tannila,
der hon dock kunde bjuda honom ett bttre rum, n han kanske kunnat
finna det hos ngon af sina torpare.

Fru Metta och allt folket i grden voro nu hela denna dag upptagna af
omsorger att stlla rummen i beboeligt skick, att frn vinden nedbra de
der frvarade linne- och sngklder, samt att p alla hll ordna och
putsa efter grdagens frstring; och tack vare hennes kloka
anordningar, brjade allt att antaga ett temligen ordnadt skick, d hon
tredje dagen om morgonen varsnade en ryttare, som tog af stora vgen opp
till Tannila. Hon trodde frst det vara Enevald Fincke, men stod dock
oviss och sg utt, till dess hon helt hastigt utropade: "Sannerligen r
det icke herr Erik", och dermed skyndade ut emot honom. Men Sigrid hann
nd fortare fram. I detsamma han kastade sig af hsten, tog den
hgreste krigaren den unga flickan om lifvet, kysste henne och lyfte
henne hgt, som om hon varit ett litet barn. "Se min snlla, kra
flicka, Gud vlsigne dig. Har jag dig hr oskadd och glad, och mor
Metta", han kysste fven henne och tog henne i handen. "Se, Gud vare
lof, jag har eder, mina kra, ter utan mehn. Detta r nstan mera, n
jag vgade hoppas. D r ju allt bra."

"Ack, det r dock, tyvrr, icke s alldeles bra. Se till hurudant ett
hus du kommer! Stig dock in, min herre och man, och st ej utanfr ditt
eget hus, huru illa tilltygadt det n m vara."

"Kraste min Metta", svarade herr Erik, "icke ha trd eller sten knt
smrta af hur de blifvit medfarna, nej, icke ens fnsterglasen ha knt
deraf, och sdan rask matmor, som du, srjer nog fre, att allt snart
ter kommer i skick och visthusen bli fulla. Men hur r det med vra
tjenare, kommo de utan skada frn leken?"

"Erki ligger nnu illa sjuk af rfvarenes slag, men jag hoppas han
kommer sig. Pekka och Jussi ha slagit sig till klubbehren. P dem var
ej stor skada, de voro dliga karlar, och gingo med endast fr att f
plundra, ty sannerligen de hade ngot frtryck af krigsfolket att klaga
fver."

"Stackars Erki! N, icke behfver jag be dig vrda honom vl, det vet
jag att du i alla fall gr. Annat kan man vl ej nu fr gonblicket gra
fr honom."

"Se bda mina linkldsskp! Fulla med linklder voro de frn golf till
tak, nu r allt frstrdt, utom hvad jag hade i kistorna p vinden, och
som ej rymdes i skpen, och det r allt som nu finnes qvar."

"Kra mor Metta, bry dig icke derom. Jag r viss att du har s mycket
qvar, att vi ha bde fr sngarne, bordet och vra personer, och ingen
dag behfva vara utan. Hvad mer om resten r borta."

"Herre Gud, har jag vl strfvat och fktat, fr att mista allt s hr.
Hvad skulle min saliga mor sga, om hon visste detta; af henne fick jag
hela det ena skpet fullt med linne."

"Ha vi d icke qvar till ndigt ombyte?"

"Jo visserligen, icke r det nd s elndigt."

"N, icke tnkte du vl slja linklder?"

"S J kan frga."

"Ls d fast dina skp och inbilla dig att klderna ligga derinne, s r
ju allt lika bra."

"Ja J talar, J, som den som ingenting skulle frst. Nr har nn frr
kunnat sga mig p, att jag bykat och slamsat oftare, n mitt stora
rsbyke? Och de skna, goda sngklderna sen? Tillochmed det rara
bolstret med kassedun och engelskt var med trningar p, r borta."

"Jas, jag hade just beredt mig p att f hvila godt p de mjuka
bolstren i hemmet. Lappri, nog kan man sofva p en planka, det r jag
ock mera van vid."

"Nej, min kre herr Erik, visst skall J f en god bdd, nr J som ett
rart fremmande kommer till edert eget hem, och herr Enevald Fincke
dessutom, som jag bjudit hit till natten, efter han intet eget hem har."

"N, sledes r ju allt godt, hvad bry vi oss om hvad gubbarne tagit."

"Det r visst att jag vore frdig att srja det n mera, nr J, herr
Erik, icke alls vrdar eder om att hjelpa mig bra sorgen", sade fru
Metta leende. "Men nu ville jag dock hra nogare om hvad du skref om
frn bo. Hvad r det mstar Erik grumlar om att Sigrid skulle fvergtt
till katholska lran?"

"Ja detta kunde jag ej allt skrifva om. Du vet, mor, att hertigen lutar
t kalvinisteri, och p hans bedrifvande var det visserligen, som vrdig
biskopen, mster Erik Erikson, hade, i enlighet med Sderkpings beslut,
ltit nedtaga alla taflor och prydnader ur den sttliga domkyrkan i bo.
Nr vr ndige konung och herre frnam detta, skref han till herr Klas
och befallte att ett sdant bilderfrstrande ej skulle f ega rum, och
han lade biskopen att taflorna skulle hllas i godt frvar. Nu under
marknaden lt herr Klas rida ikring staden och sammankalla folket, fr
att fr dem upplsa kungens bref, men deraf blef mycket buller och bng.
Abraham Melcherson, du knner ju honom, han gick med sina vingliga gon
omkring bland bnderna, och retade opp folket, s de begynte skrika och
begra sina frra kyrkobruk igen, med ljus och sallt och kalkens
upphjelse och dylikt, som blifvit aflagt ssom pfviska villfarelser.

"Ja", menade fru Metta, "nog har det varit si och s med den saken, ty
visst r, att smre har rsvxten varit allt sen de vlsignade
ceremonierna ej fingo iakttagas vid gudstjensten."

"N, lika mycket hur dermed var, men det vissa r, att biskopen han stod
p sig och frsvarade sina gerningar, och herr Klas, som du vet ej har
lngt efter vrede, blef s ond, att han blef helt svart i syna. N han
r nu just ej s ljusltt eljest heller. Och han redde af biskopen s
jag fruktade han skulle sl till honom. Men der voro mnga af
adelsherrarne som ville komma t herr Klas, och deribland ngre hans
frnder, som ro honom htske, och de pstodo att frakt fr god sed och
religion utbredt sig bland folket, och att herr Klas icke borde vara
den, som skulle hlla med folket i att illa bemta presterna. S kom der
en som pstod att herr Klases ryttare hade kommit i delo med en prest,
och s hade de kastat honom ut fver kyrkogrdsmuren. Herr Klas for opp
med knuten nfve, men satte sig ter ned och kastade nacken bakut och
sg tankfull och ledsen ut. "Sannerligen jag det kan hjelpa", sade han.
"Gjord gerning r gjord." nnu funderade han litet p saken, men sade
sedan skrattande: "Ja inte vet jag bttre rd, n att de kasta honom in
igen samma vg, ty sannerligen jag kan annorlunda hjelpat."

"Sdan gudsfrsmdare", sade fru Metta och lyfte gon och hnder.

"N inte var det s farligt heller! Men s brjade alla att pst det
herr Klas skulle straffa sina knektar. Om de finge medhll vid sdant
barbari, blefve snart hela landet en rfvarehla och dylikt, och nu blef
herr Klas s ond, att han sprang opp. Men vet J, mor, biskopen han r
dock en dugtig man, ty han gick emot honom med alfvar och vrdighet och
utan all rddhga och sade: "Herr Klas Fleming", sade han, "J ren en
stor och mktig man och frmr mycket, men derfre ligger ock p eder
ett ansvar, strre n p andra, som mindre makt hafva. Eder tillkommer
att vaka fver att i landet religion och god sed skyddas. Fienden gr
omkring och vill uts sitt onda utsde; presterna tillkommer att genom
from lra motarbeta honom, men icke att genom af menniskor uppfunna
ceremonier ohelga religionen och terfra pfviska bruk och
villfarelser, dem vi lngesedan afsvurit. Men nr religionens vktare
icke vrdas, d segrar fienden och falska lror utspridas. S har nu ock
hos mig anmldt blifvit, hurusom en adelig jungfru, med sin fars
tilltelse, vistats i det nra utrotade klostret Ndendal, och der
fvergtt till katholska beknnelsen. Riksens stnders beslut af den 21
Oktober 1595 vid Sderkpings riksdag, r eder kunnigt, det utfster
straff af landsflykt och egendoms frlust, icke allenast fr affall frn
den rena lutherska lran, utan ock samma straff fr den, som med vett
och vilja, son eller dotter, derifrn afsndrar." Mig fll genast i
hgen att vl ngon p mig velat kasta den skuld, som skulle Sigrid
affallit frn vr tro, ty det unga barnet kunde inga fiender hafva,
hvilka fr hennes egen skull kunde vilja gra en sdan anklagelse. Jag
behfde ej lnge vnta, ty mster Erik fortfor: "Det r en af herr
riksmarskens och stthllarens egna krigsfverstar, nemligen herr Erik
Liljeholm, som anklagas fr sdan frbrytelse emot beslutet vid
Sderkpings riksting."

"ter mrkte jag hur vreden kokade opp hos herr Klas och han utropade:
"Sderkpings riksting och kringsamlings sqvallerting, det r allt just
ett och samma. Och J, mster Erik, beropen eder hvad der beslutits, och
veten dock att denna skallade riksdag, har intet att betyda, d den var
tillstlld af hertigen, tvertemot hans kunglig majestts frbud. Och
dock vill jag hra om det r ngon sanning i alla dessa beskyllningar
emot krigsfolket." Nu ropade herr Klas mig och frgade: "Herr Erik
Gustafson, r det vl sanning hvad vrdige mster Erik beskyllar eder
och eder dotter fre?"

"Nej, p riddareord icke", sade jag och lade handen p brstet. "Godt",
sade herr Klas, "ni ser sledes, vrdige biskop, att man frt eder bakom
ljuset, och herr Erik Liljeholm och hans unga dotter st under _mitt_
beskydd, och dermed Gudi befallat." Och samlingen upplstes."

"Nu hafva herr Klas och fru Ebba erbjudit Sigrid att f komma i deras
hus och tnjuta deras beskydd. Huru oskyldig hon n r, kunde hon dock
rka ut fr ledsamheter, men i herr Klases hus vgar ingen peka finger
t henne ens. Mig synes slunda bst, att vi med tacksamhet antaga
tillbudet. Dock sge jag helst om jag hade fven dig i bo, ty sedan
bnderna nu en gng kommit i vana med uppror, mord och blod, kan man ej
vara sker fr nya excesser, och det vore bst om du kunde vara undan
faran."

"Min herre och man, det har jag redan bedt dig om, att icke pyrka. Hr
r alltfr mycket arbete, innan allt ter kommer i skick och i sin gilla
gng. Frn hemmet lter jag ej skrmma mig, d jag s vl behfs hr."

Nu steg fru Metta hastigt opp och sade: "N, hr sitter jag och hr p
eder, och stller ej ens fr att en s kr gst, som J ren i edert eget
hus, m f sig ngot till lifs."

Innan kort hade fven Enevald Fincke terkommit, och snart var en
aftonkost framstlld, som var bde ymnig och god. "Det m jag tro att du
kan trolla", yttrade herr Erik frnjd. "Aldrig brister vlfgnad, der
du r vrdinna. Och l tillochmed! Visst skulle det varit litet svrt
att sakna sdant, men huru du nu hunnit f bryggt, frstr jag icke."

"h, fru Elin p Kalfns hade lnat af mig en tunna l, till dess hennes
malt skulle hinna bli mltadt, och som hon nu just ftt det frdigt och
hunnit brygga, s tersnde hon lnet, nr hon hrde huru hr gtt vld
fver oss."




                                VIII.


De storas, de mktigas strider, hvad rra de vl en ringa landtflickas
de? M hon sitta vid sin spinnrock, m hon skta sitt kk, sina
blommor, sin grannlt och se till blott att hemmet r dammfritt, och
lemna t mnnen, de som makt och kraft hafva, att deltaga i lifvets
stora skiften! Och dock sndersls hennes spinnrock, hrjas hennes
blomsterland, frstres eller flckas hennes sirliga drgt och frdes
hennes hem af dessa samma stormar, som skaka throner och frstra
lnder. Vi vilja derfre lyssna till ett samtal emellan herr Erik
Liljeholm och unge herr Enevald, fr att derigenom kunna kasta en blick
p den tid, hvari den unga lefver, och af hvars stormar fven hennes de
skakas.

Vid den skummande lbgaren satt herr Erik glad i sitt hem, der han s
sllan hade tillflle att vistas. Midt emot honom satt Enevald Fincke,
lyssnande till den ldre riddarens berttelser om stllningar och
frhllanden, dem Enevald, som under loppet af flere r vistats utrikes,
icke s noga hade reda p. Fru Metta deltog ock stundom i samtalet,
Sigrid satt tyst, men uppmrksamt lyssnande.

"Man sger att herr Klas afrdde salig konung Johan ifrn att lta vlja
sin son till konung i Polen", sade Enevald.

"Ja, han arbetade visst deremot, och nu r det just han som har mesta
besvret af att hans rd ej den gngen hrdes, och som nu bst bjuder
till att vidmakthlla Sverige t sin lagliga konung. Men hertig Carl har
nu fria hnder till allt odd hemma i Sverige, det rfda riket, der han
mer och mer undergrfver konungens vlde."

"Men", invnde Enevald, "konungens ord mste ju dock alltid g fver
hertigens?"

"Jo, nr kungen hitsnder en befallning, s krusar och krumbugtar
hertigen, och frklarar sin underdniga dmjukhet och tlydnad af
kunglig majestts i Polen befallningar; men just denna ende gngen mste
han gra precist tvert emot, ty illvilliga menniskor och hertigens
fiender hafva denna gng frledt hans majestt, som ej kan knna
frhllandena, att ge ut en fr landet skadlig befallning. Ja, stundom
lds hertigen tillochmed tro, att hela brefvet r understucket och af
onda menniskor frfalskadt! ter skrifver kungen och pstr sin rtt att
bli tlydd, och hertigen skrifver s dmjukt tillbaka, och r
grufveligen bedrfvad fver att hans majestt, konungen i Polen, lter
illviljare frleda sig att misstro honom och hans goda vilja."

"Inser d icke folket detta?"

"Hertigen stller sig vl med bnderna, ifrar fr deras bsta och
tillhller domstolarna att gra det lgre folket rtt; och s pratar han
med bnderna, lika kraftigt och rakt p saken som de sjelfva och lika
groft ocks. Folket har lrt sig att misstro vr konung, emedan han
hyllar den hatade katholska lran. Och s talar hertigen fr bnderna
och sger, att nog veta de alla hur konungen lofvat att landet ofrryckt
skulle f behlla sin rena evangeliska lra, men hurusom jesuiter och
papister dock bedraga konungen att utfrda skadeliga pbud. Och ingen
vore vl mera, n hertigen, fvertygad om, sger han, det konungen
aldrig annat tnkt, n att hlla sitt ord heligt, och att konungen visst
ej ville frflja sina underster, fr det de st vid sin sanna tro,
fast mnga tala om huru han vill infra det pfviska otyget och gra
Sverige till ett lydland under Polen. Men kre vnner, tillgger
fursten, och ser s from ut, jag, fr min del, kan visst aldrig tro att
hans kunglig majestt af Polen har sdant ofrsvarligt uppfrande i
sinnet."

"Hvarfre, herr Erik, nmnen J vr ndige herre och konung endast ssom
kunglig majestt i Polen?" frgade fru Metta frvnad.

"Det r s hertig Carl oftast benmner honom", svarade herr Erik, "dock
bevare oss Gud att upplefva den dag, d endast denna tittel skulle
tillkomma vr konung.

Att hertigen syftar dertill, r vl utan all frga, och vr herre och
konungs sinne r ock, tyvrr, s lugnt, att han icke med rtt
tillrcklig kraft stller sig till sitt folks och sin kronas vrn. Men
s lnge herr Klas hller hufvut oppe, skall vl ingen s ltt rycka
spiran af vr lagkrnte arfherre. En trogen konungens man, str han som
en klippa i brnningen, och rres lika litet af krngel och hotelser,
som af lften och smicker. Hertigen frsker af all makt att f herr
Klas i sina hnder till Stockholm, och har skrifvit gng p gng, och
har velat smickra honom med hur oumbrlig han r i rdet, och att han ej
m undandraga sig, nr fderneslandet behfver honom, men Klas r honom
fr slug!"

Enevald sg betnksamt p det fradgande let och invnde: "I riksrdet
lr han ej ha ltit hra sin rst nyligen, men d man innehar s mnga
stora embeten, hinner man vl ej med alla. Kunglig majestt har ju
nyligen insatt honom som general-fltfverste och stthllare i Finland,
med makt som en kung, riksrd, riksmarsk, fversteamiral, det kunde allt
vara tjenster fr fem stora herrar."

"Ju fastare stdet stlls, dess bttre stder det, nr det r godt, och
herr Klas r orubblig som vra grberg."

"Ja, ja", sade fru Metta och runkade smtt p hufvudet, "nog r herr
Klas orubblig alltid och skroflig med som ett grberg. Nog vet du huru
hertigen och alla herrar gyckla fver hans grofva ord och maner."

"Illa anstr det hertigen att tala om hans grofhet", svarade herr Erik.
"Der herr Klas sger tig! skriker hertigen "hll kften, eller skall du
f dig ett truthugg", och der herr Klas sger: "du r ingen hederlig
man", der sger hertigen: "du r en tjufstryker och dertill en lebult."

"Men var det d s vl gjordt, att han ej lt finnarne fara till
riksmtena?" frgade ter fru Metta. "Det fanns nog mngen, som menade
att hertigen ville folket vl, men att Flemingen bara inte ville slppa
dem dit fr att de ej skulle f klaga p honom."

"Mor, mor, tala ej efter hvad hertigens handtlangare sga. Nog r det
allt godt och bra att f ihop riksmte, men gr det ej till efter lag
och rtt, s r dermed ringa godt. Och nr hertigen lyser ut riksmte,
och kungen frbjuder sitt folk att bevista det, d gr den rtt, som
icke slpper folket dit; om n allmogen, i sitt ofrstnd, lter narra
sig och tror allt hvad skojare pratar i dem. Och om n svenskarne mste
lyda Sderkpings och Arboga beslut, d de ha fga vn att annat gra,
nr de ha hertigen i nacken p sig, s skola tminstone finnarne hlla
lag och rtt helig, s lnge hertigen ej ftt band p dem, och det
skall, med guds hjelp, ej ske s lnge herr Klas har nstan hela rikets
flotta omhanda och str stark i Finland. Redlig och rttfram och utan
krngel och krokar, viker han ej t hger eller vnster. Trupper har han
hr att frsvara vr konungs sak, den stund det behagar hans majestt
att terkomma till sitt arfrike. Hertigen menar nog p att afdanka
tropparna, som nnu st i tjenst sen kriget mot moscowiten, och nr herr
Klas allt icke afskedar dem, s har hertigen vndt sig direkte till
krigsfolket sjelfva, och befallt dem att ej lyda herr Klas, som han
sger vara en frrdare mot kung och land. Men nnu har det ej lyckats
honom att uts myteri och uppror bland knektarne, hur n han bjudit
till."

"Hvad herr Klas gr, tyckes vl eder rtt, och icke vill jag dmma
annorlunda n J; men allmogen klagar bittert, och nd lida de; och r
det icke just det frtryck som af knektarne utfvats, hvilket nu kostar
s ohyggligt mycket mord och brand".

"Svrigheten att frsrja trupperna, r stor och, Gud bttre, folket
lider i sanning mycket. D de ro undan gonen p herr Klas, s tycka
sig knektarne kunna spela herrar, och ta med pock och vld af bonden
mycket mer n de skulle ha rtt till. Borgelgers tunga r nog svr
redan tillochmed nr knekten njer sig med det ndvndiga. Men hvad vill
herr Klas gra? Han mste hlla trupperna vl, han mste se igenom
fingrarna med mycket! De veta nog sjelfva, huru vl hertigen skulle taga
emot dem, om de skulle lyda honom och fverg till Sverige. Och dessa
fremmande legoknektar, dessa skotter, mest lyckskare, dessa polacker,
som i grund frakta de arma finnarne och behandla dem som vore de djur,
hvad vill han fretaga sig med sdana? Skicka bort dem och vara ur stnd
att stdja sin konungs sak, eller qvarhlla dem och ha frdrag med deras
oseder. Men frr skulle herr Klas lta hela verlden g under, n svika
sin tro och sin konung".

"Och dock", sade fru Metta, "kan jag ej rtt annat, n ha medlidande med
dessa arma bnder, s vilda de n ro. Skulle n stundom herrarne fara
fram fogligt med dem, s roffa och skinna fogdarne dem, som om de ej
vore menniskor fast de ro bnder, och knektarne, det vet en hvar huru
de husera. Hvad skall folket vl till slut ta sig fre. Folk ro de ju
nd, om n af smre blod. De slss ju och resa sig, fr att freda hus
och hem fr vld. Ena odjur ro de dock, brnna och hrja som rfvare
och vilddjur, och slagta folk och f, s att det ryser i en".

"Finska bonden r en tlig man. Finge han blott fundera fr egen
rkning, s skulle han tla sitt lidande denna gng, som alltid, och
visste han huru herrarne dock ville lindra hans nd, s skulle han lida
n tligare. Jag hade nyss ett bref frn min gamle vn herr Gdich
Fincke till Porkala, befallningsmannen p Nyslott. Huru innerligen han
fr de fattiga bnderna deltar och fr deras nd mmar, det kan rtt g
en till hjertat, och fven hans gods hafva de dock brnnt! Men hertigens
utskickade kringfra bref bland allmogen, om de alla verkligen utgtt
frn hans furstliga nde sjelf, vill jag dock lemna derhn, ty icke br
man skylla honom fr allt heller. Der utmlas Flemingen som en gud- och
refrgten tyrann, en blodsugare, en frrdare som ljuger sig vara af
konungen tillsatt, och som blott tillskansat sig ett olaga vlde. Ja man
utsprider att konungen r dd, att Hertig Karl r konung. De
ptagligaste och vildaste lgner utspridas om Herr Klas, och folket tror
dem och berttar dem fr sina barn, och som en blodig tyranns, skall
hans minne g till efterverlden. Och nu uppmanas bnderne att resa sig,
att utrota eller bortjaga tyrannen och hans anhngare. Och i sanning,
lnge nog har herr Klas skt med godo stilla upproret, men det gr ej
lngre an, det mste brytas innan det fr en strre makt. Herren vare de
arma bnderne ndig, men jag rdes mycket blod kommer att flyta! M det
komma fver deras hufvuden som stllt till allt detta; icke fver dem
som mste frsvara sin konungs sak, och skydda oskyldiga menniskor fr
plundring och mord af dessa upprors mn. n hr, n der, samlas en
skara; rfvar, brnner, mrdar och plundrar herregrdarne och alla som
de tro hlla med herrarne. Herr Klas har varnat dem, han har belnat de
socknar som frhllit sig stilla, med att ge dem eftergift i skatterna,
han har tillskrifvit och varnat allmogen, och frmanat dem att icke p
detta blodiga stt ska skaffa sig rtt. Men uppviglarne tros mera af de
uppretade bnderne, och allt strre har det onda vuxit. Det kan ej
hjelpas, strnghet mste dock nu slutligen anvndas, om ej hela landet
skall ges till spillo".

"Ja, herre gud", suckade fru Metta. "Hvad r det annat n ohyggligheter
som stunda. Talas det ej om hur bde brd och annan mat blifvit frvnd
i klara bloden. Och talte icke fru Regissa om huru de berttat om, att
en gammal ek burit ollon som sett ut som turkhufvun, med spetsiga mssor
p nacken, och sdana, att ingen trdsnidare kunnat skra dem bttre.
Och nr de sen brtos opp, voro de fulla med blod. Ja, ja, herre gu!
Hvad blir det vl annat n blodiga och ohyggeliga hndelser, nr
christna menniskor fara fram som turkar och hedningar. Ja, ja, sdant
sps fre, och vrre n sker".




                                 IX.


Pfljande morgon red en ryttare in p grden och frgade efter herr
Erik Liljeholm. Han framlemnade ett bref frn stthllaren, deri denne
skref, att han nu rastade med krigsfolket endast f mil ifrn Tannila,
att nsta nattqvarter skulle tagas i en by blott en fjerndels mil
derifrn, och att han inbjd sig sjelf, jemte ngra fljeslagare, till
gst hos herr Erik, vl vetande att fru Mettas spisekamrar icke fruktade
att anfallas.

Herr Eriks min ljusnade klarligen, och han gick fr att t fru Metta
meddela nyheten om den kre och aktade gstens ankomst som blifvit
frebdad, och att frjda sig fver den heder som skulle ske hans hus. I
hans hg fll ingen tanke p att i det nyss plundrade huset ngon
svrighet kunde uppst vid att emottaga den hge gsten. Han blef
derfre fveraskad att till svar p sitt meddelande se fru Metta sl
ihop hnderna, under det hon utropade: "h herre min skapare, och det
sgen J s lugnt, herr Erik!"

Herr Erik, som det icke fll i sinnet att ngon annan tanke, n hpnad
fver den stora ran, uttalade sig i fru Mettas utrop, sade helt lugnt:
"Kra mor, en hg herre r visserligen herr Klas, och mycket stor r
ran, som oss vederfares, men icke behfva vi dock lta frskrmma oss
deraf. En strre herre hoppas jag dock vi ju dagligen mottage i vrt hus
och vra hjertan, och det r herren Gud, och infr honom ro vi dock
alla lika".

"Ack herr Erik, J r eder dock alltid lik", utropade fru Metta, nu helt
frifrad mot sin lugne man. "Frstr J d icke, begriper J icke, att i
ett utplundradt hus icke finnes utvg att med heder ta emot sdant
fremmande".

"N s tag emot honom med mindre heder d. Herr Klas kunde nnu icke
hafva hrt af den frtret, som drabbat oss, men hvad mer, innan han
kommer hit, fr han nog hra deraf. Vi ha ju haft mat och dryck hr,
alltsen jag kom hem. Icke r herr Klas ngon matpetare. Du har ju godt
smr och brd och skinka dertill och l, och det r ju allt som behfs".

"Det r d visst och sannt, att hra eder skulle man tro, att allt hvad
man utrttat och strfvat hr i verlden vore idel onyttigt groml, och
intet erknnande har man fr alltihop. Det vore visst, att s ta emot
herr Klas! Ja smr och brd och skinka, jag undras hvar jag ens det
skall ta? Tror J, herr Erik, att hvad som undgick de vilddjurens
uppmrksamhet, voro sdana outtmliga frrder, att de rcka till allt?
Jag har nog hrt omtalas huru mycket herr Klas ensam skall frtra, att
icke tala om med hvad hans flje skall mttas. Det sgs ju allmnt att
herr Klas ter en hel skinka ensam till ett ml."

"Och du tror sdant dumt prat, mor!"

"Skulle jag inte tro det? Hans furstliga nde, hertig Carl skall ju
sjelf hafva sagt, nr han hrde detta omtalas, att det ena svinet ter
det andra; och om n orden just inte ro s fina fr en furstemun, s
kan jag vl icke annat, n tro p hvad hans furstliga nde sjelf sagt".

"Kra mor", sade herr Erik, hvilken orubbligt lugn vid alla andra
tillfllen, dock hastigt frlorade jemnvigten, s snart ngon angrep
Klas Fleming, "kra mor, om n sjelfvaste lgnens fader, hin onde i
helfvetet, skulle sga sdana der dumheter, s borde du vl begripa att
ingen lefvande menniska finnes, som kan ta en hel skinka i ett ml.
Dock", tillade han i detsamma ter med sin vanliga glada min, "kanske
ngongng nr fru Ebba ltit anrtta en pastej af de feta och trinda
spdgrisarne frn Qvidja, att nstan en hel sdan skinka strukit med".

"Ja se det var en sak", sade fru Metta talande vid sig sjelf, "hos Lisa
p Kullans tingade jag ju grisar, fr fisken som hon fick. De borde vl
vara stora ren, men hr skall jag f st med skammen om de ro magra.
Jag undras hvem som frr kunnat hitta en bit magert bland spcket p
Tannila?"

"Kra mor, var ej bekymrad, du skall f se att det gr".

"Ja, det gr ja, det r ltt sagt, men sannerligen ngot gr om jag str
hr. Och den Sigrid sen, der str hon och ser s mrkvrdigt from ut,
men fr gu om det gr med att bara se beskedlig ut, nr ngot skall
utrttas. Hade jag nd en drifvande menniska att hjelpa mig. Nog kan
flickan vara snll och from och ett krt barn, men se en som kommer sig
till att utrtta ngot, det blir hon vl aldrig hr i verlden".

Med de orden gick fru Metta bort, snart syntes Storsvarten st
frespnd, fru Metta satte sig sjelf i sldan och begaf sig till
grannarne, fr att uppspana hvad som kunde fs till mats, genom kp,
byte eller tillochmed ln. I dessa tider d den mest obegrnsade
gstfrihet fvades fver hela landet, hnde stundom, att, ehuru
visthusen hos de frmgnare voro fverfyllda med mat, man dock icke
ville fr mera rade gster framstlla endast spickeflsk, ofta
fverrigt, torra gddor eller dylikt, och d hnde vl att en grannfru
rkade vara frsedd med ngot frskt, och s hjelpte man hvarandra. Att
hos en god vn lna en hare eller en fogel, var derfre icke alldeles
ovanligt.

Innan kort terkom fru Metta, och var snart s i sitt element med alla
de brdskande bestyren, att hon icke mera syntes tnka p ngon fruktan
att anrttningen blefve fr simpel t herr Klas. En drng utskickades
fr att skaffa fisk ur trsket, en gosse frn nrmsta torp skulle till
skogen fr att vittja harbrnnorna och hjerpsnarorna, en piga kndade
deg, en annan sttte opp lingon som nedlaggts att frysa och som nu
skulle anvndas. Det bakades, det bultades, det stttes, det slamrades i
alla knutar. Lakan framtogos frn vinden och glttades, sngklder
framslpades derifrn, hvilka frr aldrig oftare strts i sin hvila, n
fr att dammas och piskas. Under allt detta bestyr syntes Sigrid lugn
och stillsam som vanligt. Man mrkte knappt att hon sysslade med ngot,
men under hennes hnder antogo rummen smningom ett trefligare utseende.
Fru Metta hade sjelf, i yngre dagar, spunnit och vfvit tapeter till ett
par rum. Dessa hade af de vldgstande bnderne blifvit nedrifna och
hngde i trasor. I all tysthet jemkade Sigrid opp dem, hopsydde de
lsrifna styckena och borttvttade flckarne. fver borden utbredde hon
hvita dukar, enris strddes fver de redan frut hvitskurade golfven,
och innan kort sg det helt trefligt ut p Tannila.

Det var redan mrkt om aftonen nr Klas Fleming red in p grden p
Tannila, jemte ngra andra herrar och tfljd af herr Erik, som ridit ut
fr att mta honom. Fru Metta vlkomnade den hge gsten p trappan, der
hon stod och neg djupt. Fleming kastade sig af hsten och steg raskt upp
fr trappan. "Se god afton, fru Metta", sade han rckande henne handen.
"Eder herre r s villig att vara mig till tjenst, s att han frleder
mig att besvra fven eder. Nr man ger mig ett finger, s tar jag hela
handen. Hade jag dock vetat att klubbmnnen frut vldgstat hr, s
skulle jag vl nu icke kommit; dock hoppas jag att icke gra eder omak.
En gammal krigsman r van att ligga p marken i samma klder som han br
om dagen, och aktar ej s noga om litet dam fastnar p ldret. Och icke
frsmr han rgbrdet fr att det ej r fikon, utan r han njd med hvad
som rkar frefinnas. Gr er allts intet omak, jag nskade blott att
fverlgga i stillhet med herr Erik och fven hvila mig sjelf litet, ty
huru det r, s tynga nd ren stundom att bra, fast de smyga s tyst
p en. Man skulle vl lttare bra en hel hvlm, s stor den n synes".

Fru Metta neg allt djupare och djupare. Hon knde sig helt hpen infr
den mktige herrn, ehuruvl hans stt var enkelt och icke syntes
hofmannalikt. Icke heller hans drgt utvisade p ngot vis hans rang.
Ansigtsdragen utmrkte en hg grad af bestmdhet, och den mrka hyn,
nnu yttermera brynt under flttg och sjmannalif, kade det strnga
uttryck, som hvilade fver dem. D herr Erik ppnade drren, steg
Fleming in utan vidare krus och fru Metta stod helt slagen qvar. "N fr
gu", sade hon slutligen vid sig sjelf, "r icke detta fr mycket! r han
herre i landet, s r jag fru i mitt hus. Icke r han kung heller!" och
modigt steg fru Metta in i rummet, derifrn hon bjd herr Klas att stiga
in i fremmandkammarn. De andra herrarne hade ock nu intrdt och under
tusen krus inbjdos fven de nu af fru Metta i det inre rummet. l och
must framsattes nu i de ter upptagna silfverbgarne, och snart var
samtalet i gng mellan herrarne, under det fru Metta och Sigrid sysslade
med bordet och matens framstllande.

Enevald Fincke hade till det mesta iakttagit aktningsfull tystnad, och
endast stundom bytt ngot ord med en af de yngre herrarne.

Nu vnde sig Fleming till honom och sade: "mig synes underligt att J
sitten stilla p edert gods och sen p huru de upproriske bnderne
brnna och hrja. Ernen J icke, som en adelig ung junker anstr, egna
eder t vapenyrket, fr att tjena konung och fdernesland?"

"Nyligen hemkommen efter flere rs vistelse utrikes, har jag nnu knappt
hunnit gra mig bekant med det mig i arf tillfallna godset, som nu
blifvit s illa frhrjadt, och har slunda nnu icke egnat mig t ngot
bestmdt."

"Hvilket yrke skulle vl en ung dling vlja, om icke vapnens? Och d
konung och fdernesland hotas med farlighet, s synes mig att en och
hvar borde draga svrdet och icke sitta vid spiseln."

"Mig tyckes icke vara mycken ra att slss mot bnder!"

"Att de ro bnder, r det enda som lnder dem till urskt, ty man kan
af dem icke vnta det frstnd att rtt inse sakerne. Svrt r
visserligen att draga svrdet emot desse frledde och bedragne, de ro
dock egne landsmn och konungens underster. Derfre har jag ock velat
vnta, i hopp att vettet skulle klarna hos dem. Hvad tnken J vl herr
Erik", (fortfor stthllaren nu vnd till denne) "det r dock en
skrckelig sak, att i flere socknar just presterna ro de, som uppreta
bnderna, r detta att lra dem vara fverheten underdnig? Finge man
blott i bndernas skallar begreppet om rtt och ortt; men presterna
prata fr dem om ktteri, och neka dem ljus p altaret och sallt och
andra ceremonier, som de nska sig och tro p, och prata fr dem om
Upsala mtets beslut, det der kalfskinnet! och annat prestegnll, och
rra ihop stan och vestan och himmel och grt, och s bli de arma
drarne till slut som vilda hundar, att rusa p hvar och en, blott ngon
sger buss."

"Hans Fordeel har haft mycket p samvetet af detta upploppet!"

"Ja visserligen, och andra till honom. S svart mla de mig fr
bnderna, att jag tror sannerligen de skulle tro, om ngon berttade dem
att jag skulle bruka koka eller steka barn i smr och ta opp dem; ty
fga har ngot s vildt blifvit opptnkt, som icke de pbrda mig. Men
(hr skrattade han) hr hoppa de i galen tunna! Ty ju frskrckligare
bnderna tro mig vara, dess rddare ro de fr mig, och dess lttare r
att sl dem med bfvan och frskrckelse, s att de en annan gng hllas
stilla. Med blotta skrcken lr det vl dock icke numera kunna aflpa.
Fr att skydda fridsamma och oskyldiga menniskor, mste dessa
vldsverkare hllas i styr. Fga gr morgondagen utan att en mngd af
dem hugges ihjl af knektarne, som ock p dem ro mycket uppretade, s
de med lust och frjd fullgra sdan befallning."

Sigrid som just gick fver golfvet, brande en hg ggtorta som hon
skulle stlla p bordet, ryste till vid Flemings ord, s att fatet
skakade i hennes hand. "Se unga jungfru", sade nu herr Klas, "huru J
skrmmens fr slikt tal, och J hafven dock nyss lidit plundring och vld
af desse ogerningsmn."

"Herr Erik, detta r ju eder unga dotter, som fru Ebba erbjudit ett hem
tills vidare under sitt beskydd. Icke tyckes hon passa i dessa blodiga
och bullersamma nejder. Nvl herr Erik, skicka henne till bo. Der kan
hon ju leka med mina dttrar!"

Herr Erik tackade fr anbudet, och sade att han redan hrom ordat med
sin hustru och sin dotter, hvilken vore beredd att, i hvad hon skulle
frm, bjuda till att vara de rade damerna till tjenst. "Kra barn",
sade han derp t Sigrid, "var d icke s frsagd, att du icke vgar
aflgga din tacksgelse, fr hans herradmes ndiga anbud."

Sigrids hjerta var helt beklmdt, och hon knde sig skrmd och illa till
mods att ndgas framtrda infr s mnga fremmande herrar; men
isynnerhet af bfvan fr den mrke herr Klas, hvilken hon hrt omtalas
som en s frfrligt strng man. Ett gonblicks besinning sade henne
dock att hon borde akta sig att icke synas pjkig, hon gjorde derfre
vld p sig, steg fram till den mktige herrn och neg djupt i det hon
sade ngra dmjuka ord.

I detsamma intrdde fru Metta, rd och varm s vl af kksbrasan, som af
ifver.

"Eders herradme, och frige herrar, herr Axel, herr Anders, herrarne
behagade hlla till godo med den ringa vlfgnad, som i vrt utplundrade
hus nu i hast kunnat stadkommas. Det r visst allt ovrdigt s hga
gster, men herrarne tcktes urskta och lta vlmeningen erstta
bristerna hos hvad vi vgat framstlla, s ringa det n r."

"Gud bevare eder fru Metta", sade Fleming leende, "tror J mig icke i
sanning vara en vrre varg att ta, n som sjelfve hertig Carl omtalar
mig vara."

Hri hade han ej s ortt. Fulla upprgade fat med flsk, fisk och fgel
stodo p bordet. Hga korgar med herrebrd stod derinvid, tornformiga
kakor och tortor funnos i ymnighet midt p bordet, l och must i kannor
deromkring, men fru Metta klagade och bad mnga gnger om urskt att hon
nu icke hade hvarken kryddadt vin eller kirsedrank att bjuda, men sdant
stod nu icke att fs.

Fru Metta neg, bjd och trugade och brkade och tvang sina gster att,
med eller mot sin vilja, taga till lifs af hennes anrttningar; ssom
det p den tiden anstod en rttskaffens vrdinna. Herr Klas syntes dock
ej mycket bekymra sig derom, utan lade fr sig af hvad som stod honom
nrmast, och det just icke i sm portioner. Helt hastigt hade han slutat
sin mltid och stigit opp frn bordet, till stort bekymmer fr fru
Metta, som frgfves anvnde all sin vltalighet, till att frm honom
smaka p flere rtter och kakor, dem han alls icke tagit ngon notis om.

Om aftonen sedan gsterna begett sig till ro, sade fru Metta, just som
hon skulle undanstlla en knappt afskuren torta, "ja, hvad skall man
laga mat, nr det icke duger t folk."

"N mor, vra gster voro ju s f, huru mycket kunde de vl brja af
allt ditt fverfld; icke tyckte jag det sparades p gudsgfvorna."

"Si fr gu om jag kan glmma att jag icke fick herr Klas att smaka
hvarken p ggkakan, eller fiskpasteijen, eller krsamoset; och fast jag
sjelf sger s var allt ganska godt och smakligt."




                                  X.


Det var morgon. De fremmande skulle, efter hastigt intagen frukost, bege
sig  vg. Enevald Fincke steg fram till stthllaren och anhll att fr
denna gng, som frivillig, f medflja. Sedan nskade han ing i
konungens tjenst.

"Godt", sade Fleming och tog honom i handen, "vlkommen d. En ny
kamrat, gode herrar."

Enevald hade fattat sitt beslut att tflja krigarne, mera fr att
hastigt komma in i deras seder och vanor, n fr att fr denna gng
egentligen deltaga i striden. Han ernade sedan taga plats vid ngon af
de trupper, som voro frlaggda i bo. Huruvida ngot annat, n
stthllarens nrvaro, bestmde honom fr att vilja vistas just i bo,
lemna vi tills vidare derhn.

Frn den nraliggande byn utmarscherade redan i god ordning, de troppar,
som der rastat fver natten. Under dagens lopp skulle de troligen stta
p bnderna som, anfrde af Jacob Illka, nu lgrat sig vid Nokia. Fru
Metta och hennes dotter stodo p trappan och sgo p de frbitgande
trupperna. Fru Metta betraktade skdespelet temmeligen tryggt, ehuru
icke fullkomligt fri frn bekymmer. Sigrids kinder voro ngot bleka och
hennes vanligen s lugna utseende frrdde oro. Stthllarn och de
friga herrarne hade redan slutit sig till knektarne. Fullstndiga
rustningar buros af f; af de fleste endast de vigtigaste vapenstycken.
Enevald Fincke fljde med fotfolket. Nr han tgade frbi Tannila bugade
han sig djupt och snkte sitt svrd fr damerna. Nu skulle fven herr
Erik bege sig bort, fr att upphinna de friga, och han slt nu, med ett
varmt famntag, hustru och dotter i sina armar.

Fru Metta hade svrt att rtt vara lugn och sade: "Gud bevare eder herr
Erik d J gn emot sdana rfvare och vilda djur, som icke hafva frsyn
hvarken fr hg eller lg. Kre herr Erik utstt eder dock icke fr de
vrsta ulfvarne. Afsl icke heller hvad jag af eder ber: br dock denna
lilla silkeslapp under harnesket, se, lt mig sticka in den hr. Den r
vigd och signad och hvarken pil eller svrd biter derp, men om den
skyddar mot bndernes klubbor det vet jag icke, s att J br vl se eder
fre emot dem. Gud signe eder, kre herre, att J m komma oskadd ur
denna svrighet."

Sigrid slt sig snyftande till sin faders brst. "N n, barn, icke
frtjenar det s der mycket sorg, min lilla flicka. Nog har din gamle
far varit med, der det gtt hetare till n det nu kommer att gra. Grt
icke, Siri min flicka." Nu kastade han sig p sin hst och vinkande med
handen nnu ett farvl, hastade han att upphinna truppen.

I bndernas lger herrskade larm och oreda. Man visste att Fleming
nalkades med knektarne, men hvad som borde gras, ens fr att mta
frsta angreppet, frstod ingen.

Till hren hade slutit sig en stor mngd sdane, som endast skt
tillflle till plundring, och fr hvilka resningens egentliga ndaml
var alldeles likgiltigt. Desse tnkte med frskrckelse p att ndgas
mta sig med Flemings knektar. De ter af bnderne, hvilka uppriktigt
ansgo sig strida fr att afskudda ett olidligt frtryck, sgo med
bekymmer att deras anfrare icke tycktes veta hvad de borde fretaga
sig.

Mod och beslutsamhet mlade sig i mnga anleten, men fvergick fven hos
dem smningom till harm och missnje. De klokare insgo att det
fordrades att ordna den osammanhngande massan, tminstone ngot, om den
skulle kunna emotst truppernas anfall; men deras hufvudmn visade icke
den frmga, man af dem hade vntat. Ngra falkonettskott lossade emot
bndernes lgerplats, och hvaraf en kula gick in genom ena vggen och ut
genom den andra, injagade frskrckelse hos de vid artilleri ovana
bnderna. Illka, inseende sin ofrmga att leda ett frsvar, frlorade
alldeles fattningen, och innan kort var hela bondehren stadd p tertg
och, frfljd af Flemings ryttare, hastade hela folkmassan att fly, utan
all ordning, och nedhggs utan motstnd. D ngra hundrade stupat och
bondhren syntes ohjelpligen sprngd, upphrdes med frfljandet, och de
fverlefvande skyndade att bege sig i tysthet hvar och en till sitt hem,
fr att om mjligt undg rffst och straff. Allt det rfvade godset hade
de under flykten och frfljelsen ndgats kasta ifrn sig, och
tillochmed efterlemna hstar och sldor, emedan de ej kunde fortskaffas
p de smala skogsvgarne. Kopparkril, gngklder, jernsaker, lgo om
hvarandra p stigarne jemte matvaror och gods af alla slag, och mer n
en gng trodde de frfljande knektarne sig p afstnd se ett brjande
yrvder, d bnderne, ur stnd att medfra de rfvade sngklderna, fr
att tminstone kunna brja fvertget, skuru hl derp och skakade
fjdrarna ut s att de flgo omkring i luften likt sn.

Jemte herr Erik, syntes stthllaren fljande morgon rida omkring i
nejden. "Detta var dock snart afgjordt", sade han, "s godt hade kunnat
vara att skrmma de bestarne frr, s hade de ej hunnit fara s illa
fram. N, jag tnker de ftt minnesbeta nu s den skall sitta i dem
lnge och vl. De sprungo omkring som kalfvar, nr man tuttar af litet
krut fr nsan p dem."

"Mtte blott de syndarne ej nyo retas opp af hertigens handtlangare, s
tror jag vl detta borde betaga dem lusten; fast finnen r lika svr att
stilla nr han engng kommit i rrelse, som han r tung att frst f att
brja rras."

"Jag stannar nu, som sagt, hr tills vidare. J ter begen eder, som
aftaldt r, till bo, fr att der ordna hvad jag tillsagt eder. nsken J
dock att i frbifarten beska eder fru och dotter, s gr ett par timmar
intet till saken."

"Vill eders herradme tillta mig att, enligt eder rade inbjudning,
medfra min dotter fr att stlla henne under fru Ebbas beskydd, s vore
detta mig srdeles krt."

"Godt. r hon frdig till i morgon bittida, s mgen J vnta till dess.
Hon kan d fara med eder, och slunda ha sker eskort af de ryttare som
flja eder, och hvilka jag nu stllt under herr Enevald Finckes befl.

De tre fanor ryttare, som frfljt bnderne fver en del af
Tavastskogen, hvilken strckte sig framt i tolfmila dslighet, hade
terkommit och det var ngra af dem, som nu under Enevalds befl
tersndes till bo. Fleming hade mycket att ordna innan han kunde lemna
Tavastland, och mnga bref sedan denna tid, bevittna hans verksamhet
der. Af dem r det blott en enda liten skallad sedel till ett bref, som
angr vr berttelse, den lyder s:

"Jag kan eder icke frhlla, Erik Olofsson, att min vilja r att J sgen
Hans Fordeels hustru till att hon drager till Bjrneborg. Hon skall icke
vara der mera, den onda djefvulen, fr hennes praktiker som hon brukar
p den frrdarens Hans Fordeels vgnar och beder henne straxt draga
ddan, om hon icke vill, s skall hon ddan. Jacob Illka beknde i fjol
i godtfolks nrvaro att hon hafver frmanat dem till uppror s vl som
mannen.

                              _Klas Fleming_,
                              Friherre till Wik o. s. v."

Herr Erik jemte sitt flje anlnde till Tannila, och med ett gladt utrop
sprang Sigrid emot honom p grden; men nr hon varsnade Enevald Fincke,
som just kastade sig af hsten, rodnade hon och stannade ett gonblick
och gick sedan med sedesamma steg fram till sin far. fven fru Metta var
snart ute fr att vlkomna sina gster.

Herr Erik meddelade nu hustru och dotter sin afsigt att medfra den
sednare till bo, och ehuru tiden var kort att hinna f henne som sig
borde i ordning, lt det dock sig gra. Det mesta af hennes klder hade
ock blifvit frstrdt af plundrarne, men skulle vl icke heller varit
nog galant fr att begagnas i Flemingska huset. Herr Erik lofvade srja
fr att sdant i bo blefve afhjelpt.

"S lemnar jag dig nu ter, kra min Metta, och med allt detta oskicket
till. Huru monne du nu hr kan reda dig ens med fda t folket?"

"Jag tnker vinterfisket ger ndtorftigt s lnge, och till brdfdan
frslr vl stackarne p skogskern."

"Allt godt sledes, och d jag mrker, att ju hr ingen nd blir, far
jag nu med lttare hjerta frn hemmet n jag kom."

"Ja, ja, nog kan det vl g, och J sen alltid den glada sidan af allt,
och knappt jag sett eder ens p alfvare vredgas fver ngot i verlden,
ej ens fver klubbmnnen, dem vr herre nu m frlta, d de hafva ftt
sdan svr vedermda."

"Tro aldrig, mor, att ej sinnet brusar opp fr mig ock ibland. Minnes du
ej huru jag brukade klappa opp den sklmen Elias, som sen rymde ifrn
oss. Det var skada nog, nu blef han visst en galgfogel, fast det var
godt gry i slyngeln med alla hans opptg."

"Ja s var ock agan, att J skrattade och gaf honom en smll, och skmde
bort pojken p allt stt."

"h, mor, vi ha s litet lefvat tillsamman, att du knappt knner mitt
lynne. Borta, i krig och p sj, har min mesta tid frgtt, och du har
ensam styrt och stllt p godset, och bra har du stllt, hvad skulle jag
d vredgas fver?"

"Ringa har det bekymrat dig, om jag stllt vl eller illa! Om det vuxit
ett korn p kern, eller om tegen varit svart, allt har du varit lika
njd, och om det ej skulle funnits en fisk i boden eller en skinka i
visthuset, det skulle allt qvitta dig lika."

"Hvad mer, mor, aldrig ha vi ju behft svlta, om jag varit hemma eller
borta."

"Herre gu, icke har du nd tagit dig en hustru, som lter folket
svlta. Det r visst, man kan bli helt frtretad p dig. Men se, nu
sitter jag hr och pratar med dig, och borde vara derute att stlla mat
t eder alla."

"Lt vara, mor, nog str verlden nd, om du n ej rustar och bestyr s
mycket."

"Ja, ja, kraste herr Erik, s sgen J riddare, som ro herrar och mn;
men hvart skulle det bra, om vi qvinnor skulle vilja ha samma rtt.
Arbeta mste en husmor. En lat qvinna orkar jag ej se."

Siris lilla hufvud var upptaget af s mnga tankar p en gng, att hon
knappt visste reda p sig; men icke minst ofta framtrdde fr hennes
sinne en obestmd fruktan fr stthllaren, i hvars hus hon skulle
vistas. Den mrke mannen, med de ingalunda polerade thfvorna och den
af rustningen p flere stllen nedrostade drgten, skrmde henne, och
det var s mycket naturligare, som fru Metta haft fr vana att ganska
ofta fara ut emot honom och hans tyranni, och Siri hrde honom sllan
nmnas, annat n ssom en hrd och grym man. Fru Metta var hela nejdens
tillflykt och rdgifverska, och hvarje gng bondgummorna tyckte sig
hafva ngot att klaga fver knektarne eller ryttarne, som hos dem lgo i
borgelger, s kommo de med sina bekymmer till fru Metta, och bdo
henne, genom herr Erik, framskaffa deras klagoml till herr Klas. Vid
sdana tillfllen utmlades Flemings tyranni af qvinnorna i de bjertaste
frger. Fru Metta skref vl om saken, men hennes epistlar voro vanligen
svra att lsa och isynnerhet att frst. Skrifkunnighet hrde icke
mycket till seden p denna tid, minst fr fruntimmer. Sedan hon hunnit
fver den vanliga brjan: "kan jag eder icke frhlla", s frhll hon
dock mestadels sjelfva saken, emedan herr Erik ej kunde frst hvad hon
ville. Men fven nr han begrep hennes mening, eller nr han p ngon
dag var hemrest, s att hon rtt fick komma fram med sina klagoml, s
vann hon dermed intet annat, n ungefr sdana svar: "kra min Metta,
gif t bonden ngra spann rg", eller tillochmed: "gif t stackars Brita
en annan ko, d hon s der illa mist sin", eller dylikt. Af klagomlen
till stthllarn blef intet, ty "hvad skall man besvra herr Klas fr
lappri, som man sjelf kan hjelpa." Fru Metta, som sllan kunde frm sig
att bli ond p sin man, vnde i stllet sin vrede p stthllarn, och
brummade ofta storligen fver honom. "Vore han icke s tyrannisk och
envis, s skulle hertigen lngesen tagit Finland under sin styrelse, och
detta betryck och blodsutgjutelse och allt ondt, vore d borta." S hade
Sigrid smningom fattat en slags instinktlik frskrckelse fr Fleming,
hvilken vl icke helt hastigt kunnat skingras, ens om hon vetat att
hennes mors funderingar slagit om betydligt till hans frdel, sedan hon
sjelf lidit af bndernes framfart, och han dessutom hedrat hennes hus
med att der drja en natt, och slutligen och mest, emedan han visat Siri
vlvilja.

Nr Siri hrde af att Enevald skulle stanna i bo, rodnade hon, det
undrade hon sjelf i sin sjl fver; men nog vore det bra roligt, att der
f se honom ibland, tnkte hon. Det blefve nd en bekant bland alla
dessa fremmande menniskor, som hon nu skulle trffa tillsamman med. Hon
fruktade stundom att ungdomen i Flemingska huset skulle se henne fver
axeln. Till namnet knde hon dem alla, fven ngot till lynnet, genom
sin fars berttelser. Johan, den ldste, den unge, ridderlige, ende
sonen; Karin, nstan jemnrig med henne sjelf, Hebla, ngra r yngre,
och slutligen den unge Peder Banr. D tiderna brjade mrkna fr dennes
fader, riksrdet Johan Banr, hade han sndt Peder, sin andre son i
ordningen, till Finland. Den unge Peders mor, fru Christina Sture,
anfrtrodde gerna sin son i sin goda vns, fru Ebbas vrd. Finland var,
tminstone tills vidare, en sker vistelseort fr dem, som hade ngot
att frukta af hertig Carl, och vgen derifrn till Polen var ppen. Det
syntes derfre frldrarne godt att gossen trifdes p bo slott, och fru
Ebba hade skrifvit till fru Christina och bedt att i det lngsta f
qvarhlla honom, hvilket ock biflls. Fru Christina hade nd mnga barn
omkring sig hemma, och hennes tankar voro ofta upptagna af bekymmer
fver hennes herres d redan oskra stllning till hertigen.




                                 XI.


S vl Fleming sjelf, som isynnerhet fru Ebba, hade med nje fattat
tillfllet att gra herr Erik Liljeholm en tjenst, genom det vnliga
anbudet att beskydda Sigrid. Klas Fleming hyste mycken godhet fr sin
blygsamme vn, som fljt honom i mnga faror och alltid varit att lita
p. Herr Erik ter,  sin sida, beundrade och rade Fleming af hela sin
sjl, kanske s mycket mer, just emedan dennes stolta, rastlsa sinne
var s olikt hans eget lugna inre. Sjelf af lgre adel, kunde han aldrig
gra ansprk p ngon slags jemnlikhet med sin gynnare, i denna tid, d
en hgre adel ansg sig st nstan lika hgt fver den lgre, som denne
fver en ofrlse. Ej heller skte herr Erik ngot tillflle att svinga
sig opp; och hans lugna mod under striden, hans nyttiga verksamhet
deremellan, gick allt fr sig p ett s tyst och ansprkslst stt, att
just ingen kom ihg att han utrttade ngot. Men detta bekymrade fga
herr Erik. Ngon yttre utmrkelse fll honom aldrig in att nska sig.

Tillbudet att f hemta Sigrid till bo, var deremot hgst vlkommet. Han
kunde slunda sjelf ofta bli i tillflle att f se henne, och framfr
allt skulle Sigrid slunda f se verlden och lefva i den frnmsta
krets, som, i ngot hus i Finland, samlades. Framfr allt var det skert
att ingen, icke ens den nitiske biskopen, skulle, d hon stode under
stthllarens omedelbara beskydd, antasta henne fr den fregifna
religionsfrndringen.

Sigrid hade nu en tid vistats p bo slott, och hade hunnit vnja sig
vid mycket, som frut frefll henne underligt. Det fremmande
krigsfolket, som rrdes p slottet, och fr hvilket hon i brjan
hgeligen fruktade, skrmde henne ej numera. Tillochmed polackernas
underliga sprk och lnga mustascher, hade hon blifvit van vid.

Fru Ebbas godhet och hennes dttrars vnlighet, hade ock kommit Sigrid
att glmma, att hon dock i verkligheten endast var en liten hoftrna i
detta finska hof, och hon knde sig aldeles icke besvrad med de frnma
damerna. Fr Fleming sjelf bar hon dock fortfarande rddhga, och hade
svrt att vnja sig vid tanken, att p hans befallning s mnga
menniskors blod flutit.

I Flemingska huset var Enevald Fincke en gerna och ofta sedd gst. Den
elegante, lskvrde, unge mannen, var en verklig vinning fr
sllskapslifvet der, och bidrog till trefnaden, fven i den inskrnktare
husliga kretsen, der han ock egde tilltrde.

I Sigrids inre vxte och blomstrade en hel verld af nya knslor och nya
frjder. nnu anade hon ej att ngot annat vckt dem till lif, n det
nya och ovanliga i den verld, hvari hon nu lefde. Hon frstod ej, att i
hennes hjerta vaknat en knsla, mktig att vcka hjertats lif, lika
raskt som vrsolen i norden smlter drifvan och vcker naturens lif.

En afton, det hade redan brjat skymma, suto vid en sybge Karin och
Hebla Fleming jemte Sigrid, alla sysselsatta att sy. Peder Banr stod
bakom Heblas stol och manade p henne att sluta arbeta och komma fr att
kasta klot. Hebla tog en mycket frstndig min p sig och svarade:
"arbeta frst och leka sen, min kre Peder."

"Se s, tack nu Siri", sade Karin vnligt, "du mste sluta nu, och vi
med. Det blir redan fr mrkt att se mera. Jag tnker vl vi f mattan
frdig i tid, utan att vi arbeta gonen frderfvade i mrkret."

"Se", ropade gladt Hebla, som redan stigit opp frn arbetet, "se hur
vackert det tar sig ut! Och du Karin, som knappt ville lta mig sy med;
just som om jag alltid skulle vara ett barn! Hvad Johan skall bli glad
nr han fr den! Staste min Karin, hvad de der rosorna, som vi i dag
sytt, ta sig bra ut mellan de gr bandknutarne, som vi frut hade
frdigtsydda." Hon svngde sig nu, nstan dansande, om p t, och
klappade ihop sina hnder. "Peder, kom d och se hur vackert det blir.
Frsk du man p att gra ngot s der hyggligt. Nej se, det kan du d
alls inte."

I detsamma steg herr Klas in. Hebla sprang emot honom, klappade och
sltade hans mrka kinder, hjde sig p t och tittade honom i gonen, i
det hon sade: "Kom, kom, farkr, och sg nu att det r bara skrp med
vrt arbete. Se huru vackert det blir. Det r visst och skert, att
Johan blir glad, nr han fr se huru vi tnkt p honom och hur flitigt
vi arbetat, fr att gra honom en gldje. Och nr Siri syr med, s f vi
det nog frdigt till sagdan dag."

Herr Klas log, lyfte opp sin dotter, satte henne som ett litet barn p
sin arm och spatserade s ett hvarf omkring rummet med henne. Derp
stllde han ned henne vid sybgen och sade: "ser du inte, yrhtta, att
jag hemtade fremmande med mig."

Hebla vnde sig hastigt om och varsnade nere vid drren en person, som,
med en besynnerlig blick, stod och stirrade int rummet. Han var
ytterligt blek och tittade underligt fram under luggen, som lg honom i
gonen. Klderna, af ytterst gammaldags fason, voro svarta, och kpan
utmrkte en magister eller annan lrd man.

"Se hr, min Ebba, hemtar jag dig en lrd gst", sade nu herr Klas. "Det
r mster Sigfrid Aronson Forsius. S vl du, som flickorna, hafva ju
stundom bedt Daniel Hjort hemta honom med sig p besk. Nu, d jag
trffade honom nra slottet i djupsinniga funderingar, bad jag sjelf
honom gra mig sllskap opp."

Fru Ebba helsade nu vnligt, och inbjd mster Sigfrid att stiga fram
och stta sig; men hpen fver att s ofrmodadt hafva kommit i
fremmande, frnmt sllskap, utan att alls vara beredd derp, stod han
qvar vid drren, bockade gng efter annan, och sg frvirrad ut.

"Nu mste jag lemna eder p en stund", sade herr Klas, "tjenst och
arbete f ej svikas. Snart kommer jag ter. Underhllen nu emellertid
vr lrde gst."

Herr Klas gick bort, och den ovanlige gsten fortfor att st tyst vid
drren.

Tidens sed fordrade vl just icke mycken uppmrksamhet fr en ofrlse,
men mster Sigfrid var dock infrd som gst, och fru Ebba var dessutom
alltid vnlig mot hvar och en. Dertill var han af henne knd som en lrd
och stjernkunnig man, och lrdomen jemkade dock, i ngon mon, den
strnga rangskilnad, som iakttogs mellan frlse och ofrlse.

Ngra vnliga ord och en frnyad uppmaning att stiga fram, erhllo intet
annat svar, n ter en bugning. Nu steg fven Sigrid opp ifrn sybgen,
der hon hittills sutit qvar.

"N gudskelof att du ej tnker sy i mrkret, sta Siri", sade Hebla.
"Jag trodde i sanning att man i Tavastland bestode sig kattgon." Siri
hade visserligen icke sett sy p en stund, men af pur respekt fr
Riksmarsken, hade hon ej vgat stiga opp.

"De unga hlla p att brodera en matta t sin broder Johan", sade nu fru
Ebba, fr att brja ngot samtal med den stumme gsten. "Han r nu p
Qvidja, och emellertid vilja de ha den frdig. De gladde sig nyss t att
arbetet utfaller vackert. Fr en man som r van att studera stjernorna
och vr herres fagra, vexande blommor, kan deras lilla arbete vl ej ha
ngot intresse; men kanske behagar mster Sigfrid nd fgna dem med att
kasta en blick derp."

Fru Ebba berknade att hon p detta stt skulle f sin gst att lemna
sin plats vid drrposten; men tnkte dervid i sjelfva verket s litet p
beskdandet af arbetet, att hon ej ens erinrade sig, att det vore
alltfr mrkt i rummet dertill. Hebla brjade nu upprulla den praktfulla
mattan, i det hon sade: "Men hr r ju s mrkt, hvem kan nu se."

Mster Sigfrid bockade sig n en gng, och steg sedan framt. Han sg
lnge tyst p det prktiga arbetet, slutligen utbrast han:
"Besynnerligt! Syntes mig icke detta frst vara idel rosor och blader,
men ju lngre mina gon bjuda till att genomtrnga skymningen, dess
klarare framstr, hvad hr r afsedt och menadt."

"Huru s, hvad menen J, mster Sigfrid", frgade Kathrina.

"Ja i sanning, detta r dock sannerligen s. Se alla dessa bilor och
blodflckar deremellan. Och blott ett par r, s r det frdigt."

"Hu, hvad r det han sger, hvad betyder detta", ropade Kathrina och
fllde af frskrckelse trdet, hvarvid mattan var fstad, s att det
fll med buller i golfvet och ljudet terskallade genom rummen. I
detsamma ppnades drren, och in trdde en smsven, som bar ett par hga
armljusstakar med brinnande ljus uti, dem han stllde p bordet och
aflgsnade sig genast. De unga flickorna stodo bleka af frskrckelse.
Fru Ebba nalkades och sade med lugn rst, ehuru fven hon blifvit
obehagligt strd: "Mster Sigfrid, edra gon mtte tagit skada af
alltfr mycket nattvak och skdande opp till stjernorna, s att J icke
kunnen urskilja jordiska ting. Hvad r det J sgen?"

fverraskad af det hastiga ombytet frn skymning till strlande ljus,
hade mster Sigfrid lagt handen fver gonen, dem han slutit. Han
borttog nu handen, slog opp gonen, sg sig omkring, och skakade smtt
p hufvudet, s att hans spikraka hrtestar fllo honom n mer i
ansigtet, hvarp han skt dem undan och strk sig uppt fver gonen,
liksom han velat reda fr sig hvad han sg, och sade nu: "Underlig var
denna syn, se hr ser jag ju nu idel skna rosor och blader med
krleksknutar frenade. Mste i sanning, som hgvlborna hennes frudme
behagar sga, mina gon af det myckna ntternas vakande tagit skada. Lr
vl behfva ngot guld, till deras strkande nyttja. Torde det vl fr
hennes frudme och hennes vlborna jungfrudttrar vara godt att detsamma
bruka."

Hebla, som nu hunnit hemta sig efter obehaget af mster Sigfrids ord om
mattan, sade nu leende: "Kraste mster Sigfrid, vi hafva lyckligtvis
ingen svaga gon, r det emot sdant, guld skulle vara bra?"

"Ja, guldfilspn eller hammarslagg, vl smtt och grannt rifvet, s att
man det nppeligen knna kan, och spildt i gonen, styrker synen. Men
man dricker det ock emot hjertats affecter och stor rrelse, och skall
jag deraf gerna tillreda och hgborna herrskapet dermed frse, till
framtida behof."

Hebla kunde ej motst sin lust att skratta, men fru Ebba sade: "Du
yrhtta, allting skrattar du t, du som nnu ej prfvat verlden. Vl
kunde mngen gng behfvas ett medel mot hjerteve; men om dertill just
guld r lmpligt, vet jag ej. Kra mina unga flickor alla, vl kommer
fr er, hvar och en, den tid, d J nskaden ga en guldtinktur emot
sorgen." De unga hade blifvit allvarsamma, tillochmed Heblas lilla
finurliga fysionomi hade lagt sig till ett helt hgtidligt uttryck.

Nu terkom herr Klas och medfrde, fven nu, en gst. Denne var yngre n
mster Sigfrid, hans drgt var ytterst fin och gjord efter nyaste mode.

"Se", sade herr Klas, "hvad jag mtte derute i slottsporten! Jag bad
honom komma opp. Men ni kan inte se honom riktigt", och dermed tog herr
Klas den lille mannen och lyfte honom, med ett tag, p det massifva
bordet, mellan ljusstakarne. "Nej se p Daniel bara! Sammetsrmar! kan
ni rkna silfverknapparne i trjan, n alla snrena sen! Sickna vida,
psiga, vlska hosor och brndt hr och lnga lockar, som falla p
Hollandskragen och grannt passement kring trjan! Nej ser man bara!"

Daniel Hjort, studenten, stod rd af vrede och raseri p bordet, der
Fleming obarmhertigt fasthll honom. Heblas lilla ansigte krusades i
alla fasoner af svrigheten att emotst skrattlusten. Peder, som stod
vid spiseln, vntande p Hebla, skrattade helt obesvradt. fven p
Karins lppar svfvade ltt ett undertryckt leende, men fru Ebba lade
vnligt sin hand p Flemings arm och sade: "herr Klas, du retas ju med
Daniel, som om han vore ett litet barn, han blir ju helt ledsen."

Fleming upphrde att qvarhlla Daniel och rckte honom handen, men denne
hoppade ltt frn bordet och sade halfhgt mellan sina sammanbitna
tnder: "jag torde f g nu, och icke lngre behfvas till ett tlje
fr herrskapet."

"Rtt s, Daniel", svarade Fleming, "du r ju verkligen ond, mrker jag.
Kanske skola vi fretaga oss att slss ett litet envig! Men det vore
skada p, om dina granna klder skulle rifvas. Sis, kra Daniel, kom nu
och stt dig hr och glm frtreten. Jag kunde ej lta bli detta, ty du
frefll mig s grufligt rolig i den der narrstten."

Daniel bugade sig, och bjd till att se artig ut. Mngahanda hade han
beredt sig p att tala i afton, d han pkldt sig den nya drgt han
lagt sig till, och rnade upptrda srdeles till sin frdel, men nu
passade intet deraf. Han tog snart afsked och tfljdes af mster
Sigfrid, som ej heller fann sig trefligt i det fremmande och frnma
sllskapet.

Emellertid hade Hebla smugit sig till Sigrid och sade halfhgt: "Siri,
vill du inte nu vara snll och lta oss f se den vackra boken, som du
lofvade."

Sigrid steg opp och fljde med de unga till sin kammare, der Hebla och
Peder nu satte sig ned p mse sidor om bordet, i frvntan p boken.
Sigrid framtog den omsorgsfullt invecklade klenoden; emellertid sade
Hebla, med en alldeles ovanligt allvarsam min: "usch, det var en ledsam
herre, ro alla lrda s der trkiga, s bevars fr dem. Vet du Peder,
han var riktigt trollsk."

Sigrid lade nu p bordet en grannt med mlningar utsirad messebok, en
gfva af den gamla nunnan i Ndendal. Der var mycket roligt att beskda
fr de bda unga; och snart hade bda, bland de i guld och silfverglans
strlande helgonen, valt hvardera sin favorit. Men fven detta nje hade
man snart nog af. Peder ville nu gerna fretaga sig ngon mera rrlig
sysselsttning; han frtretades fver att ej Johan Fleming var hemma,
han skulle visst hafva kommit fr att en stund fkta p vrja, hvilket
den unge gossen var obeskrifligt road af, huru oskadliga vapen n till
leken brukades. Hebla ter hade i dag ingen lust fr ngot bullersamt
tidsfrdrif. Vid godt lynne kunde det tillochmed stundom hnda, att hon
korsade svrd med Peder, och d slts vanligen striden med mycket skmt
och skratt. Men i dag var hon helt hgtidlig. "Sigrid, sta Sigrid, vill
du inte bertta ngot fr oss. Mor och Karin sitta inne med de
fremmande, de sakna dig icke. Du berttade en gng en saga fr oss, kan
du icke ngon annan?"

Att hra berttas sagor, var p denna tid ett nje, ocks fr fullvuxna,
icke uteslutande en barnfgnad; eljest hade vl fga Hebla varit s
fallen fr att fresl sagolek. Den saken var ocks Peder med om. Sigrid
steg opp, bortlade den prydliga boken och sade: "N hvarfr icke. Vill
ni hra sagan om de tv fngna barnen?"

Ja, det var naturligtvis allt bra, och Sigrid brjade: "Det var en gng
en kung och en drottning. De hade tvnne barn, en gosse och en flicka.
Och gossen var fager, som en dag, och hade lnga gyllne lockar, som
fllo utfr axlarne, och hans gon lyste som stjernor, och p honom sgo
alla, och alla prisade och smekte honom, och kungen lt gra t honom en
liten guldkrona, p det folket skulle veta att han skulle bli kung. Men
flickan hon var just ej vacker, utan sdan som folket mest r, och ingen
brydde sig om att se p henne, ty alla sade att sdana flickor kan man
nog f se i hvarje stuga, icke behfde man ska opp en prinsessa
dertill, och icke frgade brodern heller efter systern, fast han gerna
lekte med henne, fr att hon var s from och tlmodig, och aldrig
motsade honom.

Men gossen hette Veli, och han var stolt fver sitt guldgula hr och
sina fagra stjerngon, och han mrkte ej att systerns hjerta var fagrare
n guld och stjernor.

Fanns det s vid hofvet en hg herre, som var slgt med kungen, och som
sjelf ville bli kung, nr den gamle kungen skulle d, och han beslt att
dda de bgge barnen fr att sjelf f rfva kungariket. Och han stllde
in sig hos hofvets giftblanderska, en stygg och ohygglig qvinna, och
lofvade gifta sig med henne, bara hon ville taga de bda barnen af daga.
Men giftblanderskan tnkte: "ddar jag barnen, s hller han ej ord, och
gifter sig ej med mig. Nej, jag mste hlla dem vid lif slnge, och
gmma dem fr att skrmma honom med dem." Och s gick hon in i kammarn,
der de bda barnen sofde i deras silkessngar, och hoffrken, som skulle
vaka fver dem, hade ock somnat, och hon smorde deras tinningar med
litet olja, men hon mste litet skjuta undan kronan p Velis hufvud, ty
den hade skrunnit ned fver ena tinningen.

Men den oljan var sdan, att bda barnen somnade deraf i en ddlik smn,
och nr deras frken vaknade, s trodde hon att de bda voro dda, och
s trodde kungen och drottningen och hela hofvet med. Och alla grto och
jemrade sig att den skne konungasonen Veli hade dtt. Och de bda
barnen sveptes och lades i silfverlikkistor. Men om natten stal
giftblanderskan bort dem, och lade tv dda tiggarbarn i kistorna i
stllet, och s blefvo de begrafna i konungens graf.

Men giftblanderskan frde de bda barnen i ett mrkt torn i skogen, dit
satte hon mat och klder t dem, men lemnade dem helt ensamna i mrkret.

Och nr barnen vaknade, d undrade de och trodde att de voro dda och
begrafna; ty de hade hrt allt hvad deras fader och moder hade talat,
och hvad hoffolket talat; men de hade icke kunnat rra sig eller sga
ett ord.

Och s suto de och srjde och undrade huru detta var. Och Veli grt och
jemrade sig och sade: "hvad btar mig nu mina gyllne lockar och mina
fagra gon, nr jag r dd och sitter hr i mrkret."

Men systern lade vnligt sin arm om hans hals och sade: "Veli, Veli, om
n det r mrkt, nog ser jag nd i mitt hjerta huru fager du r." Och
s brjade hon sjunga en visa om en vissnad ros, och hon sjng s
vackert, att Veli glmde sin sorg och sade: "aldrig visste jag att du
kunde sjunga s vackert."

Och systern svarade: "du hade stora sngare och sngerskor vid hofvet,
hvad skulle du d hra din lilla systers sng."

Och de trefvade omkring i rummet och mrkte att det fanns mat, och
undrade att de ville ta fast de voro dda. Och s brjade ter Veli att
grta, nr han tnkte p att han var dd; men systern grt icke, fast
hon nog haft lust, nr hon tnkte p hur far och mor nu srjde; men hon
ville ej bedrfva Veli.

Huru lnge de s sutit hr, visste de icke. Men nr systern sg Velis
sorg, glmde hon att hon sjelf var begrafven liksom han; och hon hann ej
ens finna tiden lng, ty hon var just sysselsatt med att frska roa
Veli. Hon sjng fr honom visor, hon berttade sagor och hon hittade
tillochmed p lekar, som de kunde leka i mrkret.

"Syster, du r bttre n jag", sade Veli, "du r begrafven, s vl som
jag, och du tnker nd blott p att roa mig."

"nej Veli, jag r ful, hvad gr det mig om jag sitter i mrkret. Ocks
har du frlorat mycket mer n jag, dig hllo alla af, men ingen brydde
sig om mig."

Men de bda barnen brjade allt mer undra, om de verkligen voro dda,
eller hur allt detta kunde hnga ihop; och systern sade: "nej Veli, jag
tror dock icke vi ro dda. Visst lefva vi ju."

"Ack, hvad mer om vi lefva", sade Veli. "Fr oss r ju dock solen dd."

Fljande dag, nr Veli nnu sof, knde systern noga omkring p alla
vggar, och s fick hon tag i en sten, som stod ut i muren, och s
brjade hon rycka och ruska p den; men stenen ville ej lossna. Och s
tog hon en vedklabb, som hon visste att lg i ett hrn, och brjade med
den sl p stenen, och se, till slut fll den ner och blottade en liten
glugg, dit den blifvit instoppad. Gluggen var ej strre n en hand och
muren var tjock, men solen lyste klart derutanfre och ngra strlar
fllo fven in genom gluggen, rakt in i fngelset.

"Veli, Veli, skynda, solen r icke dd", ropade systern t sin bror. Och
Veli sprang opp och kom till gluggen och systern kysste honom och sade:
"hvad du r vacker."

Men Veli svarade: "syster, syster, fgringen r bra fr solskenet och
den vackra dagen, men den r dock ett lappri, den duger till intet i
sorg och mrker."

Och nr syskonen stodo och frjdades t solen, d sade Veli: "Syster,
sjung dock en gng fr mig, fven nr jag kan se dig sjunga." Och hon
sjng s gladt och ljufligt, att foglarna utanfre lyssnade derefter.

Ute i skogen spatserade konungen, fr att f grta i fred. Nr han satt
oppe i slottet, s grt allt hoffolket med, och det blef s trkigt, men
nr han gret i skogen, s lddes fglarna alls icke derom, utan sjngo
helt gladt, som om ingen kung funnits, och det var sen ocks bttre. Men
hur han gick, s gick han allt lngre och s hrde han en rst som sade:
Veli, Veli, solen r icke dd! Och kungen blef s underlig till sinnes
och tnkte att det var en frtrollad fogel, som ville trsta honom, och
s gick han efter ljudet, fr att f se fogeln, och kom till ett gammalt
torn. Der hrde han en rst sjunga s vackert, s vackert, att ngot
dylikt hade han aldrig hrt. Och han gick allt nrmare och lade sitt ra
vid gluggen, derifrn ljudet kom, och de bda barnen brjade ter tala
vid hvarandra, och han hrde Velis rst och knde igen den och ropade:
"Veli r det du, lefver du?"

"Ja, far, och syster med; och nu hjelper du oss visst hrifrn."

Och kungen blef glad, och ropade hela hofvet och alla sina soldater att
komma och sl ned tornet; och s tog han ut barnen och frde dem till
slottet, och hofskrddarne fingo s brdt om att gra rda klder t
allt hoffolket, s att de sydde bde natt och dag, men nd hunno de ej
s fort, som hoffolket ville.

Och slgtingen, som ville dda prinsen och prinsessan, mste gifta sig
med giftblanderskan, fr att hon inte skulle sqvallra p honom, och s
reste de sin kos, ty de tordes inte bli qvar, af fruktan att kungen
kunde f veta huru allt hade gtt till.

Och kungen blef s glad fver att ha terftt sina barn, s att han
tillochmed glmde att prinsessan ej var vacker, och Veli fick sitta p
en gullstol bredvid thronen. Och nr Veli blef stor, gick gamla kungen
in i sin kammare och gaf kungariket t Veli.

Och d gick kung Veli till sin syster och sade: "Syster, nr modet jser
fr hgt, och kungen tror att intet finnes hgre n han, d skall du
hviska i mitt ra: Veli, solen r icke dd! Och d sorgen trycker och
verlden blir mrk och modet sviker och vill brista, d fven skall du
hviska t mig: Veli, Veli, solen r icke dd."

"Hr du Siri", sade Hebla efter en liten tystnad, "nej min sann om jag
vet hvar du tar dina ord, nr du berttar sagor. Eljest fr man ej hra
mnga ord af dig p dagen, fast du ser s snll och vnlig ut, att man
nd mste hlla af dig, men nr du berttar, hvarifrn komma ordena
d?"

Sigrid log vnligt. "N icke kan jag ju bertta sagor fr dig, om jag
icke dertill anvnder ord."

"Ja, men vet du, jag tyckte om din saga. Jag ville vara ett sdant der
konungabarn, som alltid skulle lefva fr min bror."

"Om ocks ej ngot konungabarn, s har ju dock Hebla en kr bror", sade
Sigrid.

"Ja, och en som r rtt s vacker och rar som Veli, och som vl
frtjente att bli kung. Men se han r nu nd helt stor och frstndig.
Hvad kan jag, som nd r ett sdant barn, gra fr honom?"

"Hebla, r du nu riktigt snll; tnker du inte p att du har en annan
bror ocks?" knotade Peder.

"Dig kanske?"

"Ja, just mig. Har du ej mnga gnger sagt att du hller af mig, som om
jag vore din bror?"

"Ja, nr du sger att du hller af mig, lika mycket som af din syster."

"N, har du d icke en bror, som ej r fr gammal att leka med?"

"h jo. Men du r inte nd Veli."

"Hvarfr inte?"

"Du r icke s vacker."

Peder skrattade. "Ja, se der ha vi det. M jag icke nd kan vara din
bror?"

"h jo, Veli."

"Syster, snlla syster, nu kallar du ju mig din Veli."

"Ja, vet du att bror, heter p finska Veli?"

"Nej, n det lter ju vackert. Kom nu ihg att alltid kalla mig s."




                                 XI.


Ngra dagar derefter satt, en vacker morgon, fru Ebba jemte hennes bda
dttrar och Sigrid i samma rum, der de sednast arbetade p mattan. Peder
var sysselsatt med att lsa fver en lxa. Flickorna hllo just p att
fullborda mattans blommor.

Hastigt slogs drren opp och in trdde, med ltta, lifliga steg, en lng
och smrt yngling. Han skt med handen undan de rika lockarna, som af
den hastiga rrelsen kommit i oordning, gick gladt fram till fru Ebba
och sade: "Hr r jag nu nd. Guds fred morkr; och mina syskon."

Vrdnadsfullt bugade sig sonen och kysste sin moders hand. Systrarna
sprungo opp med ett utrop af fverraskning. Hebla klappade gladt ihop
sina hnder och ett silfverklingande skratt ljd frn de fylliga
lpparna, i det hon slog bda armarne om brodrens hals. Derp tog hon
med sina sm hnder p hans bda friska kinder, vnde hans ansigte emot
sig, tittade honom sklmskt i gonen och sade: "Se, du fgel, du kom
nd!"

"Kre min son", sade nu fru Ebba, "vlkommen till hemmet. Var jagten ej
lycklig, efter du kommer s snart ter?"

Johan vnde nu bort sitt leende ansigte ifrn sin syster, och stllde
sig infr fru Ebba. "Se, morkr, icke ernade jag komma hem nnu, men jag
gick i morgons frn Qvidja, fr att ska spra opp en varg, som jag i
gr aftse kastade en kula uti. Skaran bar ltt, och skidorna foro som p
glas. Det var s vackert derute. Spren frde mig ned p den vida
Vapparn. Fjrden lg s blndande skr, endast ltt rodnad af ett svagt
tersken frn skyn, och ikring mig blnkte och gnistrade snn likt
millioner diamanter. P afstnd susade vinden svagt i de sntyngda
granarnas och furornas kronor. Det var s vackert, s friskt, s
lifvande. Jag blef allt varmare om hjertat och, skam att sga, brydde
jag mig slutligen icke om att frflja vargen, utan for blott fram fver
den blnkande ytan. Jag tyckte till slut nstan att jag var en vind der
jag ilade fram. Och huru jag for och huru mitt hjerta blef varmt, s
mste jag svnga mig fram fver Ispois fjrden, frbi den vackra udden,
der fru Karin Mnsdotter, den tiden hon satt hr p slottet med kung
Erik, ibland lr ha ftt vandra i det grna. Och jag mste tnka p
henne, der hon nu sitter i sin enkesorg p Liuxala, och sges vara s
god och s from. S for jag allt framt sundet, bara fr att f komma
och fr far och mor gladligen visa min krlek och vrdnad, f skmta en
stund med systrarna, och prata om verldsvigtiga saker med dem, och sen
tillbaka till Qvidja ter."

Ett gladt leende for fver de friska lpparne, d han yttrade de sista
orden. Fru Ebbas blick hvilade med djup och innerlig moderskrlek p den
lsklige ynglingen, hennes frstfdde.

"Hvar lemnade du ditt sllskap, herr Enevald Fincke och Olof Classon?",
frgade Kathrina.

"I sina sngar p Qvidja. Efter de voro softutor och nnu ej klockan
fyra i morgons voro vakna, nr jag brjade rusta mig till frd, s
vckte jag dem ej. F se hvad min gamle Johan Bertelson m sga, nr jag
ej terkommer. "Ja, ja," tillade han skrattande, "jag fr vl bannor,
tnker jag. Men se, mina snlla, goda systrar, hur flitigt ni arbeten
fr er kringsvrmande bror. Rtt nu r ju hela mattan frdig. Och
jungfru Sigrid fven, s mycken mda J gren eder fr mig. Den r i
sanning fr god att trampas af mina ftter. Jag har hittils varit ett
sdant medgngens bortskmda barn, J hafven alla varit s goda emot mig,
men kommer en gng sorgens dag, s skall jag luta mitt hufvud ned p
dessa af kra hnder stickade blommor, och de skola pminna mig om mina
kra, och jag skall bli glad ter, om n jag r lngt skiljd frn dem."

"Du elake bror", sade Hebla ifrigt, "tnker du d verkligen p att resa
bort frn oss?"

"Ja", svarade Johan, och vnde sig ter till fru Ebba, "jag har just
hrom p Qvidja fverlagt med mig sjelf. J veten huru vr ndige konung
skrifvit och bjudit mig till sitt hof. Jag r nitton r, visst ville jag
brja se mig om i verlden och utrtta bttre mannadd, n endast klubba
vargar och stundom bjrnar, och ville hellre vara en riddare fr adeliga
damer i Konungens hof, n skmta med bondtserna p Qvidja. De bragder
som nu i Finland erbjuda sig, ro icke sdana, som ett ungt svrd vill
vlja till invigning. Viljen J icke, kra morkr, hrom tala vid herr
Klas, och hra huruvida han nu vill lta mig fara."

Fru Ebba log. "ter vill du att jag skall vara din taleman, hvarfre
talar du icke sjelf med din far? Icke torde han neka dig."

"Icke rdes jag derfre, men det r nu en gng s, att jag alltid kommer
med mina bner till kra morkr, fastn J mngen gng afslr dem, och
herr Klas sllan nekar hvad jag begr. Kanske just emedan jag s sllan
ber honom om ngot."

"Denna gng afslr dock icke heller jag din begran. Mig tyckes din
nskan vara riktig. Du r vid den lder att du kan tjena din konung, du
behfver se verlden, och i detta olyckliga land, der inbrdes-kriget
flammar opp i hvarje vr, om n strsta lgan fr gonblicket r qvfd,
der r nu ej rtta stllet fr en yngling, som vill fva sig i
ridderlige idrotter. Vi skola tala hrom med din far, dock hafva han och
jag tskilliga gnger redan ordat oss emellan om saken. Nr han till
frukosten kommer in, vilja vi vcka tal hrom. Men sg mig nu, min kre
son, huru det nu lefves p Qvidja?"

"fven derom ville jag tala vid eder, morkr. Jag fruktar att fogden far
illa med folket."

Fru Ebba reste sig hastigt. "Gud bevare att s skulle frhlla sig. Ett
sdant ohyggligt lefverne, som hres frn Raseborg, frn Grefve Axels
underhafvande, mtte vl icke drabba ngon der jag kan ngot frm. Ett
sdant pinande och skinnande lr vl heller ingen annorstdes komma i
frga, men mycket mindre vore redan illa."

"Ja, vr granne p Kapellstrand ger ingalunda heller godt exempel.
Folket der klagar mycket. De pst att nr herrn far ut kring gorna, s
begagnar han en liten vagn, som drages af hans bnder, i stllet fr
hstar, och han sjelf kr och fr piskan. Sdant kan vl Qvidja-fogden
icke vga frska; men jag trffade nyss Ola frn Nygrd, som fver
ansigtet hade en lng rd strimma. Den hade fogden slagit honom med
ridspet nr han red frbi och karlen ej bugade sig nog djupt fr honom.
En annan karl, som sade sig heta Mns frn Skogstorpet, mtte jag med
hustru och barn p isen. De hllo p att vandra bort, fr att de icke
kunnat erlgga den skatt fogden plagt torpet, emedan mannen legat hela
vintern sjuk och hustrun hade svrt att ens skaffa dem hvad de fr
hvarje dag behfde till att ta. Jag gaf mannen hvad han behfde fr att
betala fr sig, att han skulle f stanna qvar. Sdant der trs fogden ej
freta i de nrmare grdarne, men kommer man p en mil frn
hufvud-grden, s brjar sdant sprjas. J ser sledes, morkr, att det
r godt att jag vistas ngot derute, fr att taga reda p oskick."

"Var uppmrksam, min kre son, se till att allmogen ej m frtryckas,
men se ock till att du icke tror p en hvar som lper med sqvaller.
Sanningen mste alltid utletas innan man dmer. Visserligen ro vra
underhafvande fdde till att tjena oss, men att srja fr deras trefnad
och lycka, och med godhet bemta den ringe, mtte vl alltid vara
herrarnes skyldighet, d de af Gud erhllit den stora frmnen att vara
fdda i ett hgt stnd och ga makt och frmga att skydda den ringa."




                                 XII.


Mster Sigfrid Aron Forsius och Daniel Hjorth bebodde hvar sitt rum p
mse sidor af samma frstuga, hvarigenom de gjort hvarandras bekantskap
och fven tfljdes hem ifrn sitt besk i Stthllarens hus; men
tskiljdes i farstun, fr att hvardera ing i sitt rum. S snart Daniel
hann in till sig, utbrt hans lnge terhllna vrede och han brast ut i
ett ohyggligt skallande skratt. "Daniel -- ja, det var s du skulle
lyckas; det var s du alltmer skulle nrma dig henne, genom stdning i
skick och drgt! Men hon skrattade ju dock ej, nej, ty hon hnlog! Och
fru Ebba, denna qvinna, s stolt och dock s vnlig emot hvar och en!
Tillgjordhet, fikande efter menniskogunst. Frsk att lta henne ana att
vanbrdingen vgar lska hennes dotter och den frsmdliga nedltenhet
med hvilken hon i dag afstyrde mannens vidare frolmpningar, skulle
snart frbytas till ett nnu hnligare frakt, och hon skulle lta
sparka ut mig som en hund. Stolta qvinna, du skall, du mste
frdmjukas, huru det n skall ske, hvar jag n skall finna den hfstng
som skall snka detta stolta hus och hja mig ur stoftet. _Dominus
admirabilis!_ du tl ej att den fattige studenten br en drgt som
anstr en herre, fr att du sjelf ej har vett att klda dig bttre n en
bonde. Ha! hvad hade jag brytt mig om hvad den grofve besten gjort, ett
tlje som han r fr sina gelikar, blott hon ej sett det. Hvad hade jag
brytt mig om honom! P honom hmnas mig ju hvarje sidenkldd herre som
skrattar t hans grofhet, p honom hmnas mig ju hvarje, om n s ringa,
Stockholmare som talar sin vlljudande svenska och skrattar, nr den
frnme mannen, i de hge herrarnes bildade krets, talar sin simpla
finska brytning. Ja, detta r simpelt, det r sannt, dock talar jag ju
sjelf detta samma fula sprk, som frrder den simpla hrkomsten.
Herrarne vid hofvet, de lgga alla bort denna brytning, om n de frn
brjan haft den; men sotnsan, han ser hvarken till hger eller vnster
och frstr ej ens att han hrigenom gr sig till en bonde. Nej i
sanning, hans frolmpande skulle ej hafva rrt mig, ty han har ingen
talan i en sak, der sirlighet och smak komma i frga. Men hon sg det!
Att msta tiga, att msta tla som en stackare! Och detta frsmdliga
leende p hennes ansigte. Ha! Jungfru Karin, du fraktar den fattige
studenten, men vnta, kanske kan nnu detta husets stolta hufvud slpas
i stoftet och Daniel Hjorth, den ofrlse studenten, kan f makt, --
makt. Har du sett, stolts jungfru, huru stundom en ofrlse frmr flla
i stoftet mnga stolta dlingar? Men hvarfre gr jag alltid ter dit,
och kryper fr deras ndiga blickar? Hvarfre gr jag mig frivilligt
till ett ml fr deras stolta hn, och tl deras fvermod? Dock --
Daniel, r du icke orttvis? Rdde vl hon fr att du blef frolmpad?
Kanske var det blott mitt uppretade sinne, som frespeglade mig detta
leende p hennes lppar. Tanken p allt detta kan gra mig vansinnig.
Men -- r icke det redan ett vansinne att hja blicken till Katharina
Fleming? Dock icke s, hvad frgar krleken efter rang. Kunde jag kasta
en blick in i framtiden, ssom man sger att den der lrde narren der i
andra rummet skall gra, han, som blef helt bortblandad af den stora
ran att f komma i ett hgt oppsatt hus; n, hur vgar han vl umgs
med stjernorna, de ro dock hgre oppsatta. Men jag vill frska, kan
han lyfta en flik af framtidens tckelse fr mig, s duger bekantskapen
dock till ngot."

Daniel intrdde fljande morgon i mster Sigfrids rum, men denne satt s
upptagen af sitt arbete, att han antingen ej mrkte honom eller ock ej
brydde sig om att afbryta fr den ankommandes skull. Han skref och
upplste halfhgt fr sig sjelf det han skref. "Guld, aurum, doab
arabisk, r den renaste metall, som varder fdt af rent figeret
qvickslf, ssom ock af rdt och icke brnnande svafvel, begge delarna
vl frblandadt och tempereradt med hvarann. Det r vlsmakande och
vlluktande. Hafver ock synnerlig kraft att draga till sig, ty det deras
sinne och affecter som derupp se, lockar och vnder till sig, att de
det begra, lska och efterst."

"Guld, ja ni har rtt, mster Sigfrid", utbrast Daniel, "ja, detta r
det. Guld, mycket guld, fven det kan ngot utjemna olikheter. Mster
Sigfrid, kan ni lra mig att gra guld?"

"Icke s hftig, Daniel. Den svra konsten r icke hastigt verk; med
hgsta skl m man hrom sga: _ars longa, vita brevis_. Har jag ock
heller aldrig sjelf nnu deraf producerat; men vill du denna konsten
lra, s kan du det visserligen, med trgna studier, s lngt bringa,
att du, om herren spar lif och helsa, kan dig denna _artem auream_ lra.
Dock torde du med ditt ltta sinne ej detta tlamodet ga."

"Huru lng tid kunde vl tg dertill?"

"_Diligentia est mater studiorum._ r du flitig och entrgen och aldrig
frsummar planeternas conjunction och den stund d de visa gynnsamma
tecken, kan du vl p en trettio a fyratio r dertill hinna, kanske
tillochmed p ngot mindre, ehuru du nu r _rudis in mathematica_."

"Tror J vl d, att det r t maskarna i min graf jag vill gra guld?
Guld, guld, redan blotta ordet klingar frestande fr min sjl. Guld
eller makt! Ja, guld r makt. Mster Sigfrid, dlig r eder konst om ni
ej vet ett medel, att hastigare gra guld."

"Unge vn", sade mster Sigfrid allvarligt, "jag hade i dag ltt kunnat
gra guld om jag velat."

"Och ni gjorde det icke, ehuru ni kunde? Hvarfre icke?"

"Ty det hade blifvit fr dyrt, Daniel Hjorth!"

"Fr dyrt, kan guld blifva fr dyrt. Hvad skulle det d kostat?"

"Alltfr dyrt fr guld: mitt samvete och min salighet", sade mster
Sigfrid hgtidligt.

Daniel steg ett steg tillbaka och sade: "Har ni gjort frbund med den
onde?"

"Ett _pactum cum satana_ hade det varit om jag gtt in derp."

"Ni retar min nyfikenhet, mster Sigfrid."

"Vlan, Daniel, i denna dag har man bjudit mig ganska mycket guld, blott
jag velat frfrdiga och frslja ett gift eller trollmedel att
afdagataga en menniska. D jag vgrade, bjd man mig allt mer, och
slutligen s mycket, att jag fann det i Finland icke finnes mer n ett
enda lif, som kunde s hgt betalas."

"Ha, Flemingen!"

"S anade mig."

"Hvem var den som vgade utstta sig fr edra misstankar, genom att
anlita er hrom?"

"Han var mig alldeles fremmande och djupt frkldd, och gick som han
kom, tidigt i morgonens mrker, innan nnu ngon annan eld vaknat i
huset n min studerlampa. Mina gon spejade varsamt efter om han hade
bda ftterna lika, men kunde ej f reda derp under den djupa
frkldnaden; dock hrdes stegen alltfr jemna nr han gick bort, fr
att jag skulle tro den hafva dolt en hsthof."

"Och han bjd er mycket penningar?"

"Mycket. Daniel Hjorth, drj icke med dina tankar vid sdant. Guld r
godt och tilldrager sig affection, men haf dock alltid ditt samvete
krare!"




                                XIII.


Sedan Fleming hade tervndt ifrn det Tavastlndska tget, der han
hoppades hafva injagat bnderna en sdan frskrckelse att de icke mera
skulle vga en ny resning, hade han en tid vistats hemma. Men lngt
ifrn att upproret skulle varit utrotadt, reste det sig ter och tog ett
nnu strre omfng. Sigismund hade fver norra sterbotten tillsatt en
ny fogde, Abraham Melchersson. Ankommen till sin bestmmelseort fann
denne att oron gste p alla hll, hvarfre han beslt att gripa och
straffa hufvudmnnen fr upproret, och slunda skrmma de friga till
stillhet, och berfva uppresningen sin styrka. Jacob Illka, jemte fem
andra af anstiftarne, blefvo fngslade, halshuggna och steglade, och
ngra sndes fngslige till bo.

Detta var att gjuta olja p elden. Uppmaningar att hmnas "det rysliga
mord som i sterbotten skedt r", kringspriddes; presterna i flere
socknar uppmanade sina frsamlingsbor att resa sig emot det olideliga
tyranniet. Den ena socknen snde bud till den andra, ofta med hotelser
om, att ifall de icke ville deltaga i frsvaret af bndernas
rttigheter, skulle de sjelfva ihjlsls och socknen skflas. Frn Kemi,
Ule, Limingo och mellanliggande socknar, tgade nstan man ur huset.
Abraham Melchersson med 50 knektar blef omringad, det manskap han
medfrde ddadt, han sjelf tillfngatagen, frd till Stockholm och der
afrttad "fr det ynkliga mord och blodsutgjutelse, hvarmed han emot de
sterbottniske bnder framfarit."

Nu var ter bondehren samlad strre och mera oppretad n ngonsin.
Mord, rof och brand betecknade ter dess spr, och qvinnorna tflade med
mnnen i raseri.

Ett vildt yrvder rasade fver Tavastskogen, den tolf mil vidstrckta.
Fritt kunde stormen bryta de seklergamla tallarne, ingen menniskoboning
fanns der att krossas af deras fall. Vargarne strko i skaror omkring
och skte efter de i snn nedbddade liken efter klubbmnnerne, som
under flykten stupat fr de frfljande knektarne. Men fredliga resande
gjorde sitt testamente och beredde sig till dden, nr de ensamma
ndgades frdas genom den de skogen.

Flemings skaror hade tgat norrut, fr att qvfva det vrre n frut
ter utbristande upproret, oro och bfvan herrskade fver hela landet,
hungersnden grep omkring sig och dess fljeslagare sjukdom och dd. Men
p Tavastmon visste ingen af nd eller sorg, ty intet menskligt hjerta
klappade inom dess omrde, om ej stundom en vilsekommen brottsling gmde
sig der. Men knappt hade ens rfvaren mod att trottsa vinternattens kld
under de hga furornas hvalf, der vinden utfrde sin vilda hvirfveldans.
Underbar r en mnljus natt i furornas pelarskog, d mnskenet i lnga
strimmor faller in hr och der mellan stammarne. Underbart r hr ock om
dagen d vandraren ser lngt, lngt bort, och blicken gr vilse emellan
de otaliga pelarne. Nra, fjerran, fverallt samma resliga, raka och
hga stammar, fverallt samma palmlika kronor. Men nu, finnes hr nu ett
menniskoga, s kan det ej se ngra steg ens framfr sig, allt r
snhvirfvel, yra, mrker, s mycket en nordisk vinternatt, med sin
mjella sn, kan bli mrk.

Men tyst; hres dock icke ett annat ljud, n stormens brak i furorna?
Jo, det nalkas smningom, en uttrttad hst bjuder till att kmpa sig
fram mellan drifvorna, det gr steg fr steg, men med mda. Nu gr det
ej mera.

"Finnes det ingen mjlighet att komma under tak", sger en qvinnorst.
"Det gr ej lngre."

"Hvem skulle vl hr finnas att g in hos? P hela nejden bor ingen
menniska, annan, n en gammal trollpacka", svarade en karlrst.

"Troll eller icke, lika mycket, bara man slipper under tak. Kan du f
reda p hvar hennes koja finnes?"

"Ja, det beror allt p om hon sjelf vill att vi ska hitta p den. Hon r
dock sterbottninge, hon s vl som vi. Kanske hon inte vill oss s
illa. Ja, se der glittrar skenet af en klar brasa. Det kan ej komma frn
ngon annans stuga. Nog lr hon vilja leda oss dit; men om vi derfre
bra fara, det r en annan sak. Kanske ocks att det der lyser bara fr
att fra oss vilse."

"Det kunde hon tryggt spara sig, ty stort vrre till, n man r hr, kan
det knappt bli. Frsk att f hsten att g dit."

Karlen frskte; men slag, skrik, ryckningar i tygeln, allt var lika
ffngt. Han steg slutligen ur, fr att leda hsten, den gick ngra
steg, men stannade, och inga medel frmdde numera att rra den ur en
flck.

Slutligen steg fruntimret ur sldan och brjade vada genom drifvorna,
fr att frska hinna till den inbjudande brasan. Vgen var ej lng, men
tminstone en timmas tid tgick, innan hon hann fram till kojans drr.
Marken var jemn och utan qvistar och ruskor, men drifvorna voro
ogenomtrngliga och yrvdret ryckte i hennes klder och frde henne n
rundt omkring, n kastade det henne ned p drifvan. Vg visste hon ej,
men emellan furustammarne r fverallt vg.

Karlen, som slutligen lyckades f hsten i rrelse, sedan sldan blifvit
tom, kom i det samma till kojan, stllde hst och slda p lsidan af
det lilla huset, betckte hsten med ett tcke och sg efter fruntimret,
som hftigt ryckte opp drren. Han skakade dervid litet p hufvudet,
frmodligen t hennes djerfhet, men sjelf krp han i slden under
fllen, och somnade snart.

I kojan satt lilla mor Annika framfr brasan och runkade fram och ter
p sin stol: en rund trdskifva p tre ben. I hennes famn lg en svart
katt, som strk sig under sin matmors hand fram och ter. Dess svarta
skinn gnistrade liksom dess gon. "Hi hi hi", fnittrade gumman, "jo jo,
si man fr fremmande, jo. Visste jag inte det nr Hiisin spann s ntt.
Ligg stilla Hiisi, spnn inte klorna s der. Jo jo", och gumman vacklade
med hufvudet t mse sidor och nickade nedt med sin lnga nsa, som om
hon velat rra i brasan med den.

"Kra mor, kan en vilsekommen resande f herberge hos er", frgade
fruntimret, som frgfves vntat att gumman skulle vnda sig emot henne
eller p ngot vis ge tillknna att hon mrkt hennes ankomst.

"Hi hi hi, herberge, nattqvarter, vill ni sofva p ugnsrakan medan jag
rr om glden, eller vill Hiisin ta henne p sin bdd deroppe p hyllan?
Husch, eller vill hon sofva p dunbdd, g, plocka i skogen, der flyger
fjder, som sotnsan plockade af bndernes skinn. Jag sg nog hur det
sg ut, nr de flydde fr knektarne. Ser hon inte hur tjockt det flyger
af dem derute, s det r helt hvitt. Sotnsan plockar fglarne, innan
han slagtar dem, derfr far fjdrarne af dem s der. Hi hi hi. r hon
hungrig, vill hon ha palt; ugnen blir just frdig. G bara fram efter
sotnsan, nog finnes det blod nog att gra palt af, der han gr fram."

"Hvarfre frevitar ni mig Flemings dd, icke rr jag fr dem."

"Aha, ni rr inte, nej, ni rr inte. Nej. Jas ni vill ha nattqvarter
hr?"

Gumman tog en sticka, tnde eld p den och lyste p den nyss ankomna
frn hufvud till fot. Snn hade brjat smlta, och rann nu ifrn hennes
vderhufva nedt, utfr pelsen och p golfvet. Hennes lnga vxt och
raka hllning syntes dock tydligt, oaktadt drgten var vt och
frderfvad. Ett par svarta gon blixtrade fram under mssan, men vattnet
rann henne utfr ansigtet.

"N, hvem r ni d? Ansigtsdragena ro frn sterbotten, pelsen med,
bloddroppar sitter i mungiporna. Men hvem r ni?"

Hastigt for fruntimret med handen t munnen, och sg sedan p handen,
men der syntes intet.

"nej, inte ser ni sjelf den bloden. N hvad ser ni p handen, Hans
Fordeelskan?"

"Ha! -- hvarfr frgar ni, d ni vet. Dock, hvad mer om en ensam qvinna
i vildmarken knner mig. Hvad vet ni af Hans Fordeel, mor?"

"Hans Fordeel, hi hi hi, han som tljt de flesta klubborna. Har hon sett
hur han ska sta och dansa fr Flemingen! H h, har sotnsan ftt tag i
henne med, efter hon r s vilsen nu. nej, han hller nog i klorna,
hvem han fr tag uti."

Den resande hade emellertid lagt af sig de vta klderna och satt sig p
en stocknda, som stod framfr ugnen. Hon strk nu undan sitt svarta hr
ur ansigtet och svarade: "Han har befallt mig att lemna hus och hem och
bege mig till den ort, han anvisat, men jag har ej fljt den kosan
lngre, n en af hans knektar fljde mig. En trogen karl har skjutsat
mig hit. fven hitt finnes folk att stta i rrelse. Man kan utrtta
ngot hr; det r godt om de ro beredda."

"Jas, grden heter Pinons och hon fr nd inte nog af att pinas der,
utan mste ut kring verlden. Jo jo, ser hon, andra ha ock sin pina, de.
Knde hon Bengt Poutu? Fanns en sttligare man n han? Hvem har gumman
mera kr hllit? Var han ej hennes enda systers enda barn! Se, d var
Annika nnu ung, hon var nnu vacker, nr Bengt var en liten pyring och
brukade sitta i hennes famn och smeka hennes rda kinder. Hej, icke
talar gumman om, hur sorgerna sen kommo och gingo, och hur hon sen lrde
sig att bli klok och veta mer n andra, och flyttade i demarkens bo.
Men Bengt frblef henne kr, lika d hon blef gammal och vis, som d hon
var ung och fvis. Fordeelska, kan du bryta opp Flemingens ls, kan du
ta ut honom ur bo slott, kan du hjelpa honom att bli fri, eller kanske
r han redan dd, kanske hacka korparne p hans fagra gon, kanske bygga
tornkajorna bo af hans gullgula hr. Jacob Illka heter en annan gosse,
som var Annika kr, har du sett hur luftens fglar gra sin mltid af
honom, hu, har du sett huru hans kropp ligger p stegel och hjul, har du
sett de andra mrdade och steglade bredvid honom, hu, jag fryser,
Fordeelska, kasta ved i ugnen. Hi hi hi, Fordeelska, vet du hvar din
egen man r, vet du s noga om inte Flemingen har tag i honom. Vet du s
skert om inte hans hnder ha blifvit hackade af honom. Vet du s skert
om inte Flemingen smort omkring sig med hans blod. Hi hi, vill du kyssa
sotnsan, Fordeelska, vill du kasta sta gon p honom."

"Ha, jag ville kyssa honom, om mina lppar vore gldkol ur din ugn, jag
ville kasta blickar p honom, om det vore trollpilar som skulle ge honom
dden."

"H h, Fordeelska, r hon s katiger. N n, hertigen som nu r kung,
eller vill vara kung, han skulle vl icke tycka s illa vara heller. Hi
hi hi, Fordeelskan sku vilja kasta trollgon, jo jo. Men tror ni inte
gamla Annika kan kasta trollgon, jo jo, hon r intet vacker, sga de,
hennes nsa r s hvass, hennes hake r s hvass. Det var inte flott som
gjorde dem s, det var nden och barkbrdet. Men gamla Annika hon kan
nd kasta sta gon, hon. Kastar hon sina blickar, s slpper Flemingen
sina fngar ur handen, ty den handen har ingen kraft att hlla dem
qvar."

"Qvinna, hvad mena dina mrka ord, skulle du kunna kasta trollskott i
hvem du vill?"

"Hi hi hi, Hiisi min docka, hvad sger du? Kan vi skjuta trollskott
monntro, fast i sjelfvaste Svedjeklas?"

Hon strk ter katten, s att den gnistrade och spann.

"Jo jo, jag tnkte vi s skulle kunna. N, Hiisi, du m vl inte vilja
klsas. N n, inte s brodtom. Nog kan det vl ske nd sakta. Men ser
du, Hiisin min, s svarta n dina vackra hr ro, icke ro de nd hans
derborta. Jo jo, ser du, nu r du fast. Ja, spotta och frs du! Hur tror
du att du skall kunna skaffa mig tre hrstrn af Svedjeklases hufvud?"

"Tre hrstrn sger J, mor?"

"h, jag talar bara med min kisse. Bra snll r den, det r visst, men
ibland r den just som en smula p sned. Nog tnker jag den kunde skaffa
hrstrn, om den ville. N n, bst r vi tnka p saken en och hvar.
Fordeelskan, kan hon skaffa mig hvad jag behfver? Bara tre hrstrn af
sotnsans lugg?"

"Tre hrstrn? Kanske. Tjenaren som br in hans morgondryck kunde f dem
af hans sofvande hufvud, utan att han visste. Men mor -- jag bfvar."

"Ack ja, det mma hjertat, som icke aktade fr rof att tnda p kriget,
hur mnga tusendes lif tror hon der stryker med, och Flemingen har nd
bara ett. Hiisi, tycker du inte det r lustigt? Hi hi hi."

"Du skall icke bruka trolldom", mumlade Fordeelskan fr sig sjelf.

"Jaha, jaha, jo. Inte hemtar Fordeeln dem lnge, han. Han ligger vl
snart p steglet med de andre. Och nog lr sotnsan tycka om hennes egna
hnder, lika mycket som om karlanfvar. Sen han en gng huggit af dem,
hemtar hon inga strn mer. N n, allt som hon vill, Fordeelska! Vill
hon ej ta sotnsans hr, s fr han ta hennes hnder. Vill hon sofva
kanske? Der r halm i knuten, vill ni lgga er der? P smre bdd ligger
kanske Fordeeln. Kanske ligger han p pinbnken. D ligger ni nd
bttre, fast ni inte ligger p Pinons."

Den fremmande kastade sig p halmen, men att finna ro, var henne
omjligt. Bloden forsade i hennes dror, pulsarne klappade hrdt vid
tinningarna och hennes hufvud vrkte. Hon slt dock sina gon. Gumman
vankade fram och ter, kastade stundom ett vedtrd i ugnen, mumlade och
smsjng fr sig sjelf, eller ramlade opp underliga ord. Stundom framtog
hon en nfve rter och kastade i elden, n slngde hon dit allehanda
andra saker. "Huu. Af Svedjeklases klder den hr biten. Det r skert,
ty jag skar den sjelf, nr han rastade p Nokia. Men han mrkte det ej,
der han stod och skrek p trappan och kommenderade knektarne, och medan
jag tiggde och tog i fllen af hans kappa, gick det ltt med knifven.
Hr r blod af nio, som han ltit sina knektar sl ihjl; i ugnen med
det, inlindadt i kapptrasan. Nio menniskohjertan, som hatat honom djupt,
trdda p spett, droppa olja ner i elden. Huu. Fattas nu bara tre
hrstrn." Smningom lt gumman elden slockna och samlade kolen och
askan i en lerkruka. fver denna brjade hon ter lsa; gjt slutligen
ngra droppar smlt bly i krukan och stllde den sist i ugnen.

"Gs nu gs, tre ntter och tre, nio ntter och nio, tre gnger nio och
nio gnger tre." Nu ppnade hon drren, och en klar och kall morgon
strlade emot henne. "h, Hiisin min. Godt r att det r frdigt nu.
Sdant rart vder, som i natt, f vi vl ej s snart ter."

Den resande satte sig opp. Den intrngande friska vinden gjorde det fr
henne mjligare att andas. Hon tyckte att den luft, hon under natten
insupit, brnt som eld.

"Hvad har ni beslutit, Fordeelska, skaffar ni mig hrstrna? Jag
behfver bestmdt svar, fr att ska annan hjelp, om ni ej vill." nnu
tvekade den tilltalade. D tillade mor Annika: "N n, inte r Flemingen
s seg heller, att man icke kan r p honom ensam ock. Och vill inte ni,
s vill en ann. Icke sitta tre hrstrn s fast, att icke man dem kan
f."

I detsamma ppnades drren ter, och in steg fru Metta Liljeholm. Hon
hade ett gonblick sttt utanfre, med handen p drrknappen. En liten
knsla af rddhga fr att g in till trollqvinnan, grep henne, men hon
fvervann den snart. Emellertid hade hon hrt de sista orden.

"God morgon, mor, jag ser ni har hunnit f annat frmmande ocks, s hr
tidigt", sade hon. "Jag kommer fr att ter be er vara till hjelp. Elsa
sjuknade s alldeles hastigt i gr aftons, s att jag fruktar hon skall
sjlas innan middan. Frvisso r hon trollad. Jag har frskt bde ett
och annat, men intet hjelper. Mor Annika, var nu beskedlig och laga er
redo att komma, att icke menskan kolar af emellertid. Ni kan vl lsa
trolldomen ur henne. Nr vi baka nsta gng, skall jag skicka er ett
helt spett varmbrd. Elsa r en bra menska, jag ville gra mycket fr
att hjelpa henne. Derfr kom jag ocks sjelf hit efter er, ty karlarne
hade omjligt tid, och pigorna, de tossorna, vgade ej. S kom jag
sjelf, straxt ovdret slog om. Kom nu mor, ni fr sen yfvas fver
hurudan kusk ni haft."

"h ja, h ja, nog skall gumman komma. Men har ni, monntro, allt hvad
som behfs. Mejram och basilika och vigda ljus. Ja, jag kan vl ta med
mig; men r det trollskott, s behfva vi annat ock. Tre hrstrn, tunga
hrstrn, vigtiga. Jag kan vl tnka att det r tung trolldom, och den
viker ej s ltt. Mste ha hrstrn af det mktigaste hufvud i landet,
om det skall hjelpa."

Fr mor Annikas minne lg, att hon knde fru Metta ssom lngt ifrn att
vara Fleming tillgifven, och hon frmodade henne ej vara srdeles rdd
fr att missbruka hans hrstrn; men fru Metta hade andra tankar.

"Vigtigaste hufvud i landet, mor, hm, hvem kunde det vl annars vara, n
riksmarsken, stthllaren Klas Fleming? Huru skulle jag sdant ha."

"N n, n n, hvad man ej har, kan man f. Herr Erik Liljeholm, som
Flemingen alla dar har hos sig, s mycket m han vl gra fr att rdda
en tjenares lif."

"Herr Erik anser sdant fr trolleri, och vill visst ej dermed befatta
sig. Dessutom lefver hon ej s lnge, att dermed kunde hinnas."

"N n, som fru Metta vill; men nog kunde man hlla lifvet i henne s
lnge; och om hon n skulle se ut som en dd, s nog kunde man stlla
s, att lifvet nd lge i bottnen, till dess allt kunde fs ihop. Det
fattas bara hrstrna, allt det friga kunde man ju emellertid bruka."

Fru Metta blef underlig till mods. Den fremmande, som satt inne i kojan,
frefll henne hemsk och mrk, der hon med gumman vexlade besynnerliga
blickar. I sjelfva rummet rdde nnu en lukt af stygga, brnda mnen.
Gumman sg vild och helt annorlunda ut, n fru Metta frr sett henne.

"Ja, men si fr Gu, spinner hon icke ngot ondt, och jag vill ej vara
hennes verktyg", s var fru Mettas hemliga tankegng. "Vare sig huru det
vill, men jag skaffar inga hrstrn, om jag n kunde." Nstan rdd fr
att mor Annika skulle hra hennes tankar, sade hon nu hgt: "Jag har
tnkt p saken, mor, men jag trs visst icke be om herr Eriks bitrde i
hvad han anser fr trolleri. Ni hittar visst p ngon annan bot. Kom nu
bara och ls fver henne. Det hjelper visst."

I detsamma steg den underliga fremmande qvinnan opp, gick hastigt till
Annika och sade betydelsefullt: "Ni skall f hra af mig. Jag vill ej
drja lngre. Farvl!"

Hon gick och hade snart frsvunnit med sin krsven och slde. Fru Metta
blef allt underligare till mods, men nr nu mor Annika, utan vidare
prut, fljde henne, s begaf hon sig  vg.

Men ur fru Mettas hufvud gick ej tanken p att ngot var  frde. Under
vgen gaf hon sig i samtal med mor Annika, visade mycken hg att lyssna
till harmfulla utltelser emot riksmarsken, och sg ltt huru hennes
sjl gldde af hat och hmndlystnad. Derp frde hon talet p hertigen
och sade: "Hvad menar J mor, att hertigen ville ge den, som kunde
bertta honom att Flemingen vore dd." Gumman nickade och skrattade p
sitt vanliga ohyggliga stt.

Fru Metta kunde icke skilja sina tankar frn det hon sett och hrt. Hon
tnkte p att skrifva till herr Erik, men huru f fram brefvet till
honom?




                                 XIV.


Fru Metta hade ej lnge varit hemma, innan hon varsnade en ryttare, som
steg af vid trappan. Med nje hade hon i honom igenknt Enevald Fincke,
och skyndade sig nu att vlkomna honom och f helsningar frn sin man
och sin dotter.

Herr Erik Liljeholm mdde vl och hade, jemte krigsfolket, marscherat
opp emot sterbotten. Jungfru Sigrid var fven frisk och fager, och allt
stode vl till.

"Och J, herr Enevald, r icke med p krigstget?"

"Nej, mig synes ringa btnad och ringa ra, att hr vara med. Kanske
dock, om kriget mot denne upprorshopen drar ut p tiden, att fven jag
sedan sluter mig till frstrkningar, som kunna behfvas; men jag tnker
att herr Klas med ltthet jagar undan en sdan frskock. Men till eder,
fru Metta, har jag denna gngen ett enskildt rende. Jag har hrom redan
talat med herr Erik, innan han lemnade bo, men ville ock gerna hafva
edert bifall hrutinnan. Min begran vore nemligen den, att J icke ville
motstta eder min nskan att vinna eder dotter, jungfru Sigrid, till min
husfru. Hennes stilla och fromma vsende lter mig hoppas en foglig och
mild hustru. Herr Erik Liljeholm har redan gifvit mig sitt bifall att
hos jungfrun f begra hennes ja. fven edert nskade jag nu erhlla."

Med gldje gaf fru Metta sitt samtycke. En s galant och hygglig ung
man, af Enevald Finckes frmgenhet och utsigter, var ingalunda ett
parti att frakta, och att hans gods dertill lg i granskapet af
Tannila, var en lycka till. "Gud vlsigne eder, herr Enevald", sade fru
Metta. "Mtte eder vl g, och J finna en god husfru i det unga barnet,
som J hedrat med edert val."

"Jag tackar eder, fru Metta, fr det frlitande till mig, att J viljen
anfrtro mig eder dotter. Jag vill hoppas hon sjelf icke skall lgga
hinder deremot, att dma af den huldhet, hon visat mig, ehuru hon vl
icke kunnat missfrst mina afsigter. Jag har nu blott velat frst gra
en resa till mitt gods, fr att der ordna om de blifvande
byggnadsarbetena, p det jag m veta, det jag kommer att ega ett hem att
erbjuda; och s nskade jag fven f frskra mig om ert goda frord hos
eder dotter, ehuru jag vl icke snart kan f kalla henne min, d mitt
hem nnu r sdant, att jag dit icke kan infra en ung hustru."

"Tiderna ro ej heller s lugna, att det vore ngon tid fr
brllopsfrjd nu, herr Enevald, och Siri behfver vl att stadga sig och
bereda sig till sitt blifvande kall som husmoder i edert hus. Hon r
dock nnu helt ung och ofrfaren, och J fn vl hafva tlamod med
henne."

"Jag hoppas att i jungfru Siri vinna en maka, som med fromhet skall
fylla en hustrus pligter. Jag lskar henne hgt, men har fven funnit
att mitt frstnd kan gilla mitt hjertas val."

I fru Mettas hufvud brjade snart rra sig en hel mngd tankar p
utstyrsel och linklder och brllopsrustningar och dylikt; men alla
dessa tankar kunde dock ej frjaga den oro, som lg i hennes sinne, i
anledning af besket i mor Annikas koja. Hon tnkte en stund p att t
Enevald meddela sina bekymmer, "men ungdom och visdom fljas ej t, och
hvem vet om ej han, p sina resor, blifvit fritnkare och brjat frakta
de hemliga kunskaperna. Sdant har man sett frr. Men om trollerskan
verkligen hade ngot ondt i sinnet mot herr Klas, s vore det en
samvetssak att lemna honom ovarnad. Ty om han n vore strng och lade
svr tunga p bnderne, s icke kunde man derfre tla att de skulle
trolla lifvet ur honom; och dessutom, nr man rtt tnkte p saken,
kunde han just inte heller annorlunda vara, och icke voro de bttre
vrda heller."

Enevald mrkte att fru Metta syntes s ovanligt tankfull och fga
meddelsam, att han frgade om hon vore bekymrad fver sin dotters
framtid.

"Nej, herr Enevald, jag hoppas att hon skall kunna stlla sig s, att J
icke skall finna skl till missnje med henne, och att hon skall blifva
vl till i edert frmgna hus. Men mig bekymrar det, att jag ndigt
borde till herr Erik Liljeholm f afsnda ett ytterst angelget bref,
och icke ser utvg att f det fram till honom. Skickar jag tillochmed en
af drngarne frn godset, s slipper han visst ej fram helskinnad. Rka
bnderne honom, s sl de ihjl honom fr att han tjenar hos en herre,
och f krigarne tag i honom, s r han ej stort bttre fast, emedan han
r en bonde. Men fr jag icke brefvet fram, s fr herr Erik icke mina
varningar sig tillhanda, och dessa glla dock ett lif, som r fr hgt
uppsatt att slunda frspillas, det gller sjelfvaste herr Klas."

"Herr Klas Fleming, riksmarsken, stthllaren", frgade Enevald
frvnad.

"Ja, tillochmed riksamiralen och riksrdet dertill, om J lsken att
upprepa hans titlar; jag fruktar att det gller hans lif."

"Men hvad kan vl mjligen fru Metta hafva sig bekant af anslag emot
hans lif?"

"Detta kan jag eder icke uppenbara; men ville det t herr Eriks omdme
anfrtro."

Enevald funderade en stund fr sig sjelf. Huru fru Metta mjligen kunnat
f reda p ngon hemlig sammansvrjning emot Klas Fleming, frefll
honom besynnerligt, dock vgade han ej att alldeles misstro henne. Fru
Metta hade ett godt, praktiskt frstnd, och inbillade sig icke gerna
faror, der ej sdana voro fr handen. Gerna ville han ock visa henne
tjenstvillighet och sade derfre slutligen: "Om denna sak r af s stor
vigt, s torde vl vara bst, att jag sjelf ger mig af att uppska herr
Erik."

"Detta vore visserligen en stor tjenst, och skulle jag, i betraktande af
sakens vigt, ej ens neka att antaga edert tillbud; men en frd uppt
landet r denna tid frenad med faror."

"Icke s alldeles mnga, der just herr Klas med krigshren tgat fram.
Jag kan ock medtaga en stark och rask karl och ett par hakebyssor, som
jag kan f hos en bekant vid vgen. Slunda utrustad, har jag ingen
fara."

"Nvl, herr Enevald, jag mste vl antaga eder tjenstvillighet, ehuru
svl kanske ni, som herr Klas, anser saken ondig att bekymra sig
fver; men i min sjl r jag s fullt fvertygad om dess vigt, att jag
sjelf frr ginge till fots fram till herr Erik, n jag ville lemna den
outrttad."

Fru Metta skref: "Kre herr Erik! Kan jag eder icke frhlla, hurusom
jag frnummit, att en gammal trollkona hrstdes, Annika benmnd, r i
berd att vilja herr riksmarsken, riksamiralen och stthllaren,
hgborne herr Klas Fleming, friherre till Wik, m. m. genom trolleri om
lifvet komma. Och har jag sjelf i hennes koja, bde hrt tal ditt, s
ock sett en underlig fremmande qvinna och andra mrken till trollkonsts
bedrifvande, stygg helvetisk brnnestank, och mera dylikt. Syntes henne
dock till hennes onda afsigts genomfrande, trenne af frbemlte hgt
uppsatte herres hrstrn behfliga vara. r derfre min tjenstelige
begran, att J, herr Erik, ville frbemlte herr Klas frvarna, att han
sig mot all slags signeri m tillvarataga, icke utan en bit jern p
kroppen vara, och att han sina hrstrn ingalunda tillter af ngon
vidkommas, i thy att man icke kan veta ho, som kan frrdisk vara. Och
har unge herr Enevald Fincke, fr att J mgen veta att varna bemlte
herr Klas fr onda stmplingar, tagit sig att sjelf denna sedeln
framfra. Har jag dock honom om trolleri intet sagt, betnkandes
ungdomens ofrstnd. Nst Gudi befallat, eder trogna husfru

                              _Metta Simonsdotter Abbornt._

Enevald begaf sig p frd, s snart fru Metta hunnit f sin epistel
frdig, hvilket dock icke aflopp lika flinkt, som det skulle gtt att
ordna en hushllsangelgenhet. Han trodde sig fljande dag kunna
upphinna lgret, men resan gick lngsamt. Nejden var som utdd och
vgarna frderfvade af den frut tgande hren. Herregrdarne voro
brnda af bnderne, menniskorna skingrade, mnnen frn byarne voro
utgngna till bondhren, och sllan fanns i grdarne andra, n hungrande
qvinnor och barn, som bfvande flydde undan, nr de sgo en herre
nalkas. Alla hstar voro bortfrda. Slunda gick frden lngsamt fr
Enevald och krigshren hann nstan lika fort tga undan honom. Han
upphann den derfre icke frrn vid Ilmola der den slagit lger.




                                 XV.


Ngra veckor tidigare n den natt d, i Tavastskogens de djup, mor
Annika tillagade sitt trollmedel, satt i natten en liten qvinna p en
plats, der stegel med qvarlefvor af afrttade kroppar stodo omkring
henne. Hon nstan icke kunde varsnas ibland stenarne, der hon satt
hopkrumpen insvept i sin gra rock. Vldsamma rrelser skakade hennes
lilla kropp; hastigt sprang hon opp: "ha, hvad ropar du Jacob, tror du
jag sofver. nej inte sofver mor Annika, nog vet hon att du fryser.
Vnta Jacob lille, vnta, mngen gng frr har jag bddat din sng, ha
bara tlamod."

Och bort jagade hon som en skugga i natten, och om morgonen stod hon
framfr den framtgande bondhopen. Hon stod p ett enstaka klippstycke
vid vgen, s att hon syntes vida omkring. Vildt fladdrade hennes gr
hr fr vinden. Hon syntes fvernaturligt liten, der hon stod, hgt
fver den vida sltten, som om en stenens inbyggare, en dverg, stigit
opp derp, fr att se p de annalkande.

"Ha, edra uslingar", skrek hon, krypen J fram som sniglar, slntren J
fram som om J komme frn kalas? h ja, kalas hade ni p Abraham, kalas
hade ni p hela hans flje; men skolen J derfr krypa som paddor. Borde
ni ej ha eld i hjertat, eld i ftterna, borde ni inte skrika ve och
frbannelse, s lnge edra bste ligga obegrafne, ett rof fr himlens
fglar. Ha, han som var den sknaste, den dlaste, honom ha de slpat i
sin mrka hla att d i elnde, och de, de som voro edra hufvuden, edra
hjertan, edra gon, dem gifven J ej ens en rlig graf. Se denna trja,
se huru Jacobs blod har frgat den rd, fr er, fr er alla!"

Rrelse frmrktes bland hopen, mnga rster hjde sig, men ingen hrdes
tydligt fver den andra.

"Ha, fort, fort", och frmst p vgen stod mor Annika, tog ur handen p
nrmsta man en stng, kastade derfver den blodiga trjan och bar den
hgt ssom ett baner, der hon med underlig svfvande gng gick framfr
hopen. Hastigt fljde henne alla, ehuru mngen ryste fr den underliga
skepnaden, och tyckte att hon frekom mera trollsk, n godt var.

De dda kropparna nedtogos, en graf grfdes under tystnad, en af de
medfljande presterne frrttade jordfstningen. Tysta stodo
klubbemnnen kring grafven, men hat och hmnd gldde i allas sinnen, och
nr nu en rst ropade: "nu icke mera sorg, utan hmnd, bitter,
ofrsonlig hmnd", d hjdes tusendes stmmor och ropade "hmnd, hmnd
fver Fleming, fver herrarne, fver vra frtryckare! Till bo, till
bo, lt oss g att frjaga Flemingen och hela hans anhang. Ned med
tyrannens nste, ned med bohus. Med tnderna skola vi rifva ned det,
att der ej blir att st sten p sten."

Och stormen vxte ut fver en stor del af landet, och ter framgick
hrjning och mord och brand i de rasande hoparnas spr.

Mot Lappfjerd tgade en skara. Hr lgo ryttare i borgelger. De blefvo
fverfallne, bundne och stoppade i en vak, men vattnet var fr grundt,
det lyckades icke att drnka dem, men med stnger och stafvar neddrefvos
de bundne mnnen under isen, och byns qvinnor slogo, i furielik vildhet,
de dende med sina mbaren och byttor i hufvudet, fr att pskynda
mordet.

Ju djupare vatten, dess starkare skakas det af stormen, dess vldsammare
vgor g p dess yta. Ju djupare sinne hos ett folk, dess vrre svalla
dess vgor, d stormen engng drifvit dem i rrelse. Grsligt r minnet
af klubbekrigets fasor!

I sin vrede reste sig nu Klas Fleming. Tid var ej lngre att skona.
Trupper samlades och i spetsen fr dem tgade Fleming sjelf mot de
upproriske.

Hr oppe vid Ilmola  trffade nu Enevald ndteligen herr Erik Liljeholm
och fick aflemna sitt bref. Herr Erik lste det, skakade p hufvudet och
sade: "Vl torden J dock hafva haft ondigt besvr, ty det synes mig
vara p nog lsa grunder, som hon ltit skrmma sig. Dock vill jag ej
taga p mitt samvete, att icke hrom underrtta herr Klas. Han m sedan
anse varningen vrd hvad han sjelf vill. Hur slapp ni dock oskadd fram
hit?"

"Ungefr ssom om jag skulle hafva rest i en demark. Sg mig dock nu,
herr Erik, huru detta uppror nu ter brutit lst och hvad som skett.
Rykten g s mngahanda, man berttar att Abraham Melcherson med en
krigshr tgat hit till sterbotten, hrjat, mrdat och brnt, och att
detta franledt denna nya resning."

"Har Abraham haft ngot fel, s fr han det nu troligen med sitt lif
umglla, ty han r nu i den omilde hertig Carls hnder, och han plr
icke skona. Abraham har lyckats f mig ett bref tillhanda och deri
skrifver han att, sedan han hade straffat de vrsta anfrarne och
upprorsstiftarne, hade han lyckats att efter sitt bsta frstnd med rd
och frmaningar lugna de oroliga, men vgade dock ej resa ensam, utan
tog med sig en eskort af femtio man. Nr han hade frmanat bnderna att
hlla den ed och trohet de voro sin konung skyldige och undervisade dem
att de icke skulle lta frfra sig till uppror och lifsfara fr dem
sjelfve; d hade bnderne svarat: Gudskelof, att vi nu f veta hvad som
r det rtta, och lofvat att icke vidare lta frleda sig. Och s snde
Abraham bref med lugnande ord till de norra orterna."

"N, och pfljden blef blott en ny resning", frgade Enevald.

"Ja, hertigen hade redan, det Gud m frlta honom, sndt nya anfrare
till de upproriske, och de togo brefvet som Abraham skrifvit till
bnderne och uttolkade det fr de ofrstndige, som ej sjelfve kunde
lsa, och sade att der stod att Abraham skulle komma med sexhundra man,
fr att frlgga hos dem i borgelger. Frgade dem ock sedan om de ville
tla detta, eller med lif och blod frsvara sig emot fvervld. Och,
rasande fver det svek de trodde Abraham hafva begtt emot dem, togo de
breffrarne och kastade dem i en vak p isen."

"N n Abraham sjelf?"

"Han visste hraf intet, men bnderne lade sig i frst fr honom,
ihjlslogo och plundrade hans knektar och slpade honom sjelf fngen
till Sverige."

"Man sger att upproret nu r allmnt fver alla de norra orterna?"

"Ja, bnderne och deras ombud hafva tgat omkring och rest opp man ur
huset. De der anfrarne, som Abraham lt afstraffa och stegla, hafva de
nedtagit och begrafvit, och rysvrda mord och deras gamla brnnande och
plundrande, ha de ter vidtagit."

"Hvem anfr dem nu?"

"Hertigen har nu skickat dem till fogde en oduglig kpman frn
Hernsand, han anfr den hop som ligger hr emot oss. Den r ock den
strsta. fverallt strfva mindre troppar. De brnna alla adelsgrdar,
men jag tnker de sjelfve skola f nsbrnna. Herr Klas har skickat dem
bud p bud, och bjuder dem nedlgga vapnen och lofvar frltelse, blott
de hdanefter vilja hlla sig stilla, men de bli allt mera frmtna och
tro att han r rdd fr dem. Ja Gud sig frbarme! Ja rdd skulle han
vara!"

En stund sednare intrdde herr Erik hos stthllaren, som tagit qvarter
p Ilmola prestgrd. Fleming gick fram och ter med stora steg. "God
afton, herr Erik, intet nytt? nnu intet bud om underkastelse frn
bnderna?"

"Intet."

"N s m herren frbarma sig fver de arma ntena, ty nu kan jag det ej
mera. Och dock vore det hederligare att f vnda sig emot den frrdiske
hertigen och klappa krontankarne ur honom. Dock hvad lnar sig prat."

Fleming meddelade nu t herr Erik tskilliga order fr morgondagen, och
sedan allt det vigtigaste var aftaladt, berttade herr Erik om det
budskap, han ifrn sin fru hade erhllit.

"Fr bfveln", sade Fleming skrattande, "tre kringar i en stuga, det r
mer n en rlig krigsman kan st emot."

"Sl dock icke varningen alldeles i vdret. Nog veten J, herr Klas, huru
ofta man sger att de sterbottniske trolla lifvet af folk och f, och
sllan r nd s stor rk utan eld. Akta er fr allehanda okndt folk,
och gerna kunnen J ju hlla edra hrstrn inom egen mssa."

"Kre herr Erik, icke ta de sterbottniske s ltt lifvet af mig, nog r
jag dem fr seg. Icke vore det heller nu tid p fr mig att d, ty jag
tror att jag dock kan gra min konung och herre nytta p den plats, der
han stllt mig, och visst skall jag bjuda till att st p hans rtt,
emot hans furstliga onde."




                                 XVI.


Klar och kall uppgick vinterdagen fver nejden. Klubbehren stod
uppstlld. Israel Larson, ehuru af hertigen lrd att anfra bnderne,
egde dertill hvarken mod eller kunskaper, och fvergaf saken innan nnu
slaget ens var brjadt. Ingen frstod att befalla, ingen visste lyda.
Mod och beslutsamhet skulle icke felats bnderne, men bristen p
ordning, samhllighet och tillochmed p vapen, var s mycket strre.
Bgar och pilar, klubbor och strar, utgjorde de flestes bevpning, men
alla voro ifrige att slss, att p Fleming f hmnas det frtryck
knektarne utfvat, hmnas sina vnner och frnder, hvilka fallit offer
fr Flemingens mordlystnad och tyranni, som det hette. Nu stod den
fruktade och hatade mannen sjelf emot dem, och hans, om mjligt, n mer
hatade knektar, desamme som legat hos bnderne i borgelger, som
frtryckt dem, som tagit dem brdet ur munnen. Och huru liten var icke
denna hop, som stllde sig emot bndernes tusenden! De frnyade
uppmaningarne af Fleming, framstlldes af anfrarne endast ssom bevis
p hans fruktan fr deras fverlgsna mngd.

Nu lt Fleming sina ryttare upptga lngs bda strnderna af n, en
tredje afdelning placerades p sjelfva isen. Fleming sjelf, med ngra
officerare, stod p en kulle invid n. Mrk, som en hstnatt, var Klas
Flemings blick, d han fversg de till strid frdiga massorna. "De
hundarne ro dock, p stt och vis, oskyldige, de ro landsmn och
konungens underster, det r otckt att brja."

Nu steg herr Erik Liljeholm fram och frgade: "Vore det icke rdligt att
nnu en gng frska med godo frm dem nedlgga vapnen. synen af
truppernas hllning och ordning, inverkar mjligtvis p dem."

"Frgfves, de vdra blod som vargar. De skulle nedskjuta en hvar, som
skulle nalkas dem."

Nu framsteg Enevald Fincke, bugade sig och sade: "Tillt mig att
frska. Fr sdant pack skall ingen sga att en adelsman skyr."

"Vlan", svarade Fleming. "nnu ett frsk. Frltelse t alla, utom t
anfrarne och uppviglarne."

Enevald Fincke red fram mot bondehren, tfljd af ngra f ryttare. Han
upptog sin nsduk, fste den p spetsen af sin vrja och red sedan
nrmare, ropande med hg rst: "nnu en gng, den sista, bjuder herr
Klas Fleming, stthllaren, konungens hgst betrodde man, p hans
majestts vgnar, nd och frltelse t dem af eder, som ro vilseledde.
Nedlggen vapnen, gn till edra hem, och eder skall intet ondt
vederfaras. Endast edra anfrare och dem, som uppviglat eder att strida
emot eder konung, skolen J utelemna, fr att de mga straffas ssom lag
bjuder; men fortfaren J att vilja strida emot eder konung och gren
uppror och upplopp, d skolen J straffas ssom J frtjenen, och med
skott och svrd utrotas till sista man."

Mycken rrelse mrktes bland bnderne; det syntes att mngen velat
lyssna till frslaget, men brdskande gingo frn man till man, just de,
hvilka hade mest att frukta, och desse bjdo till att elda bndernes
ifver och motstnd.

Enevald mrkte rrelsen och utropade: "Skynden eder, gripen edra
frledare, det ro de, som ro edra verkliga fiender." Lngre hann han
icke. Han hade vl sett att en af dem, som syntes ifrigast uppmana
bnderne till motstnd, hade lagt an med sin bssa p honom, men med en
blick af stolt frakt p bonden, fortfor han att tala. Nu small skottet,
en kula for genom trjan och rispade huden vid venstra sidan. I detsamma
lossades flere skott frn bndernes led, fem af Enevalds fljeslagare
fllo, han sjelf med de f terstende red tillbaka.

"r ni svrt srad", frgade Fleming.

"Nej, eders herradme, dock fr mycket fr att vara det af en vanbrdigs
kula."

I detsamma gafs p alla punkter tecken till anfall. Rytteriet strtade
fram. Israel Larson hade flytt. Utan dugliga anfrare kmpade den
oordnade hopen modigt, men p det mest ndamlslsa stt. Tyngden af
kavalleriet bragte dem innan kort att vika. Snart voro bnderne
omringade, de stredo frtvifladt fr sina lif. Ingen pardon gafs, och
innan dagens slut lgo fyra tusende dda p slagfltet. I massor
kastades liken i n, tolf och tolf hopbundos och nedstrtades lefvande,
sger en berttare af hertigens anhngare. Hvarifrn de dertill
behfliga repen togos, sger ej berttaren.

Dagen efter slaget befallte Fleming att sammanfra alla fngarne; de
uppstlldes nu infr honom, och tydligt syntes, att de alla ansgo sin
sista dag vara fr handen. Med vilda thfvor och hrda ord tilltalade
dem Fleming och hotade alla med dd och straff. "Ssom trolse, Gud- och
refrgtne sklmar", utbrast han, "hafven J gjort uppror emot eder
konung med olydnad och tredsko. J hafven frvgrat kunglig majestts
krigsfolk, som varit frlagde i borgelger hos eder, deras ndtorft, J
hafven fngslat, piskat, ihjlslagit dem J kunnat fverkomma. J hafven
fverfallit kunglig majestts fredlige och trogne underster, bde adel
och oadel, med mord och brand, och skulle delagt hela landet, om icke i
tid hinder blifvit satt fr eder. J hafven brukat sdant tyranni, som
nnu aldrig ngon utrikes fiende gjort, och som de grufligaste
hedningar, men icke kristet folk bruka emot dem de f till fnga. Och
ndock tnkte jag lta det blifva dervid, ssom ock vid Nokia skedde,
och gjorde mig den mening, att ofrstnd och frrdiske intalanden hade
frledt eder; och tnkte efter Sveriges lag och rtt lagfra eder, nr
Gud skulle foga hans kunglig majestt i sitt rike igen. Men J hafven
frt eder lag och rtt p spjutuddar, bgar, pil och bssa; derfre har
jag varit ndsakad att, p kunglig majestts vgnar, bruka samma slags
lag och rtt emot eder igen! Och dock skulle jag icke velat handla s
tyranniskt emot eder, som J haden gjort, huru god fog jag n hade
dertill; och skulle icke hafva skadat ens en man till lifvet, blott J
haden fverlemnat dem, som voro roten och upphofvet till detta
ovsendet, och sedan gtt, stilla och fredligt, hvar och en till sitt
och gifvit eder troget under eder konung. Men J hafven sttt efter mord
och blod, och derfr har det fvergtt eder sjelfve. Hvem r kung Carl,
den J omtalen? En sdan har p flere hundrade r icke funnits. Konung
Sigismundus r vr rtte herre och konung, och honom tjene vi, som
krigsmn, och tnke icke lta sl eller mrda oss af ngon, utan sl
igen och afvrja uppror och frrderi, liksom vi ock hafve frsvarat
eder mot utrikes fiender, d J ftt sitta hemma i eder varma stuga hos
hustru och barn och skta om eder. D hafva krigarne legat i flt emot
fienden, och fr eder slitit ondt och offrat lif och blod, eller blifvit
frderfvade. Och dem, som fver lefvat, sedan de fr eder utsttt fara
och vedermda, dem viljen J mrda och frderfva."

En gammal bonde tog sig nu mod till och steg fram, bedjande
dmjukeligen, att hans nde icke ville utrota de fattige bnderne fr
den trohet, de hade visat hans fursteliga nde, hertig Carl, hvilken
sndt dem mnga bud och bref, synnerligen med Hans Hansson och Hans
Fordeel, bjudande dem, p konungens och rdets vgnar, att g man ur
huse och strida emot hvar och en, som dem frtryckte, och lggande dem
att skfla alla adelns grdar, utom ngra, dem han befallt skona.

"Hafve n icke mellanlparne sjelfve varit de, som skrifvit sdana bref,
hvilket troligt r, s skolen J veta, att, om n fursten sjelf hade
varit med eder emot hans kunglig majestt, s hade vi, fr vr
trohetseds och pligts skull, icke kunnat skona ens hans egen person, s
mycket mindre eder, som i hans namn gjort uppror. Mig borde, p hans
majestts vgnar, att bruka rtt emot eder och lta utda eder, med hus
och grund. Bttre vore att straffa sdana missddare, n lemna dem fria
att skada och frderfva oskyldiga menniskor. Och dock har jag medlidande
med eder, fr eder egen fvishets skull, fr eder egen uselhets skull.
Det var ni, som skulle intaga bohus, taga mig till fnga, och hvad ni
allt skulle utrtta, det var ni, som med tnderna skulle rifva ned
bohus! Stackare, som J ren. Kunnen J ens s mycket, som rifva ned den
der spiseln med tnderna? Frsken sjelfve hur godt det r, s fn J se
hurudana skrflare och stackare J ren."

Ett drag i tidens lynne var en viss naiv, handgriplig humor ofta midt
under de allvarligaste och bekymmerfullaste tilldragelser. Hos hertig
Carl framstr den ofta bjert, stundom grofkornig. Hos Arvid Eriksson
Stlarm, som den mest trefliga fryntlighet; bnderna visa en ansatts
dertill under sjelfva klubbekrigets vilda scener, d de, till exempel,
stlla de slagtade kreaturens hufvuden att grina i fnstren, och
tillochmed hos den allvarlige och objlige Fleming framsticker ofta
detta samma drag.

fven nu, sedan han med strngaste allvar hllit sin straffpredikan,
grep honom denna hg fr det lustiga oemotstndligt, vid tanken p huru
bnderne skulle med tnderna rifva ned muren. Nr nu ingen rrde p sig
fr att gra brjan dermed, skrek han hftigt: "fort deran, eller det
eder bdeln annamma. Ner med spiseln, edra okynnesfn, s fn J frska
hur ltt det gr. Nils Jnsson, skynda dig, du hade mun att sklla med,
d du skulle till bo och sl ihjl mig, visa nu ock att du kan bita,
som du kan sklla. Olof Persson, du var lika stor i mun du. Hej, bit
raskare. S der ja. N sen J nu, edra glfsare, huru lngt J kommen med
edra tnder."

Bnderne refvo och sleto med tnderna i stenarna i stor ngest och
bfvan. De beto hgre opp, de beto lgre ner, de grinade och sleto af
hjertans grund, s svetten perlade i pannan, och Fleming ropade och
manade p, under hotelser och hn. Slutligen brast han ut i ett s
hftigt skratt, att alla vapenstyckena skramlade mot hvarandra och
ropade: "N, nu sen J, huru mycket J kunnen utrtta ens mot denna lilla
skorsten, lr er hrnst att hlla inne med edert fvisa skrl. Tag eder
nu till vara, och m denna skrmseln vara eder en varning, och m de
fallnes de lra eder, att man icke ostraffadt gr uppror emot sin
konung. Om J nu heligt och rligt lofven att, som hans konglig majestts
trogne och lydige underster, lefva i stillhet hvar p sin ort och edra
skyldigheter uppfylla, s skall jag, nnu denna gng, lta nd g fr
rtt och lta eder, som fverlefva, utan vidare npst f g hdan."

Med upprckta hnder ropade bnderne: "det lofva vi alla rligen!"

"Gn hem, lten detta blifva eder en allvarlig lexa. Men minnens, och
sgen edra socknemn detsamma: att der ngon understr sig att
hdanefter hja hand eller fot emot laga ordning och rtt, han skall
icke skonas, utan fver honom skall svrdet tungt falla, och att jag,
Klas Fleming, har sagt det. Dragen nu hdan."

Att bnderne ej lto sga sig de orden tv gnger, torde ej behfva
nmnas. Men i ett afsides prte funnos nnu ngre mn, bevakade af
krigsmn, hvilka der vntade sin dom, och nu frst, p Flemings
befallning, till honom framfrdes. Desse voro prester frn de
kringliggande socknarne, hvilka, lngt ifrn att intala sina socknebor
lugn och fridsamhet, just hade manat dem till uppror. Af fruktan att
Sigismund skulle gynna katholska lran, hade de slutit sig till hertig
Carls parti, och voro ofta de ifrigaste frkmpar fr lran att "ortt
med vld vrka", som uttrycket fll sig.

Fleming hade ltit hemta dem, hvilka ej redan voro tillstdes vid
bondhren. Frmst i spetsen intrdde nu herr Simon Johannes Slurk, med
stolta steg och stllde sig infr Fleming, med ett utmanande utseende, i
det han sade: "Herr Klas, r eder icke nog att sla edra hnder uti
tusendes blod, viljen J nnu frgripa eder p herrans tjenare?"

"Djefvulens tjenare ren J, och icke herrans", ropade Fleming med
vredgad rst, "och vakter och ser eder fre, att det icke m g eder,
som med presten i Rautalampi, den jag nu hller fngen, och om n
bnderne hafva sluppit fria, s r dock eder dom nnu icke flld; de
voro fren, J de falske herdarne. Att jag slppt dem, har jag gjort af
christeligt medlidande och fr att skona oskyldigt blod, ehuru bde mig
och krigsfolket alltfr mycken anledning r gifven, att icke lngre
hafva frdrag. Lngesedan hade jag kunnat lta nedlgga dem allesamman,
men bland dem funnos oskyldige, som blifvit frledde, och jag har haft
betnkande vid att deras blod skulle gjutits med de skyldiges, och jag
har blott velat straffa de frrdare, som dem frledt. Ssom rfvare och
sjlamrdare hafven J frfrt eder hjord, att de nu ro slagne och
nederlagde. Eder hade tillkommit att lra folket lefva som kristne mn,
och J hafven lrt dem att blifva frrdare mot sin konung och ed."

Men Johannes svarade: "r icke bonden en menniska, skall icke fven han
ga rtt att befria sig frn fvervld och tyranni. Herr Klas, ocks J
skolen engng komma att st infr Guds dom, huru viljen J d svara fr
allt det myckna blod och elnde, som J fver detta land dragit. D
hjelper eder icke edra mnga hga embeten."

"Svaren blott J, herr Johannes Slurk, fr edert samvete, med Gud vill
jag hoppas att kunna svara fr mitt, och tror stadeligen att de mngas
blod, det jag ndtvungen gjutit fr min konung och min trohet, icke
skall falla p mitt hufvud, utan p dens, som allt detta elnde vllat,
och p dem, som varit uppviglare och frfrt den okunnige allmogen. Och
just J, herr Johannes, som hr pser infr mig, liksom om det vore
prestens kofta, och icke hans hjerta, som gjorde honom helig, J hafven
varit en af de vrsta."

fven med presterne blef slutet af frmaningen detsamma, som med
bnderne. Mot hgtidligen afgifvet lfte om att hdanefter frhlla sig
troget och stilla, fingo de alla sin frihet att tervnda hem, endast
herr Johannes Slurk straffades med att f hos sig en mngd knektar
frlagde, emedan han ej ens nu visade ngon hg att foga sig.




                                XVII.


Det led mot vren. Klas Fleming hade terkommit till bo, sedan nu fven
de mnga spridda uppresningarna i olika trakter af landet efterhand
blifvit dmpade och strngt bestraffade. Hertig Carl och hans anhngare
utste nu fver Fleming all deras vredes bitterhet. Kttmnglaren,
blodhunden, voro de vanliga benmningar, hvarmed han omtalades, och
hvarje i striden fallen bonde omtalades, som ett nytt bevis p hans
blodgirighet och tyranni.

I ett bref frn denna tid sger Fleming huru, oaktadt bndernes lfte
att frhlla sig stilla, de dock, eggade af prester och andra hertigens
ombud, ter rest sig, huru de vildt hrjat och huru de sedan i striden
mot krigsmnnen kommit till korta, och beklagar bittert, att slunda
mnga hundrade menniskor blifvit ihjlslagna, hvilka, om de icke blifvit
frledde, skulle hafva i lugn sutit i sina hem. En af hertigens mn
yttrar hrvid med salfvelse: "se huru mnga herr Klas sjelf sger sig
hafva slagit ihjl!"

Som vanligt hllande alla styrelsens trdar i sin hand tillbringade
Fleming nu en kort tid i bo under arbete t mnga hll. Otaliga bref,
som nnu finnas qvar, bevittna hans rastlsa nit och verksamhet, och
deraf ganska mnga uppsatta och skrifna af hans egen hand. Huru mnga
herrar kunde p denna tid gra detsamma, och dock talar man sllan om
Klas Fleming, utan att orda om hans brist p bildning. Utgifvaren af en
stor samling svenska urkunder, sger: "Man nekar ej att Klas Fleming var
mycket obildad, men ej i jemfrelse med sina embetsbrder. Stilen r
vida bttre n mngen af rdsherrarnes i hans tid."

Efter slutadt dagsarbete intrdde han en afton till fru Ebba, fr att en
stund i frtroligt samsprk glmma dagens ledsamheter. Fru Ebba omnmnde
nu, att hennes dttrar jemte Sigrid slutat sitt arbete med mattan, och
omtalade dervid de ord, som mster Sigfrid tidigare hade fllt om den
och hvilka frekommit alla fruntimren s olycksbdande.

"Ja", sade Fleming, "detta pminner mig om, att fven jag blifvit hotad
med trollskott. Kra min Ebba, hll du vl vrd om att ingen fr lugga
mig, ty derp beror alltihop. Emellertid mste jag nu, till en brjan,
ta bort min lugg ifrn din vrd, ty utan den kan jag vl nd svrligen
resa, och jag mste i morgon fretaga en frd sterut, i angelgenheter
i konungens och landets tjenst. Unge herr Enevald Fincke torde jag
medtaga. Han har redan engng visat sig villig att fr min skull gra
sig mda, om n den saken var ett lappri. Han r dock en konungens man.
Krngliga tider att lefva uti fr mngen. Vr konung och herre hotar,
som rtt och tillbrligt r, med strngt straff en och hvar, som sllar
sig till frrdarne och r upprorisk, och hertigen vrider och vrnger
och hotar fven med strngaste straff alla frrdare. Men i hans mun
betyder en frrdare den, som r sin laglige konung huld och trogen.
Menniskorna synas ej veta, hvartut de skola luta sina hufvuden; luta de
det t hger, s gra de mot tro och ra och hotas med straff af hans
konglig majestt, luta de det t venster, s sker dem samma hotelse af
hertigen. Men mig synes, att hufvudet dock m veta hvad samvetet sger,
och detta kan vl ej fra mer n ett tal."

"Blir resan lngvarig fr dig, min herre och man?"

"Troligen icke, jag mste skynda hit ter. Flottans utrustning brjar
brdska, att den m vara i skick att begagnas i hans kunglig majestts
tjenst. Det blir snart vr."

"Mste du ndvndigt gra denna resa? Jag vet ej hvarfre den skrmmer
mig. Du har s mngen gng varit ute fr farlighet, jag rdes du
slutligen ej kommer med lifvet frn dina frder."

"N, i sanning, jag tror att min Ebba vill stnga mig i kakelugnsvrn."

"Och mngen gng har du gtt ut i farlighet; och en gng kan vl faran
drabba!"

"Vore det n s, s gr jag fven denna gng i konungens render. Men nu
r ju allt fredligt och ingen fara fr handen. Dock skulle det n s
vara, s skulle jag alltid med ppet sinne g den emot, ty lifvet har
aldrig varit mig s krt, som sjlens salighet och ran. Men", tillade
han leende, "hvartill sdana allvarliga ord, som ro alldeles fr mycket
nu. Det r ju blott p en kort resa jag far."

Fljande morgon afreste Klas Fleming; fru Ebba stod lnge och sg efter
honom och sade slutligen: "Ebba Stenbock, Klas Flemings maka, r hon ett
barn, som grter nr skterskan gr i nsta rum."




                                XVIII.


Doft gick ett rykte ut fver landet. Klas Fleming r dd, hviskades det
frst tyst, hemligt, frn mun till mun, liksom om ingen velat uttala
ordet, af fruktan att den vldige nnu skulle uppst och straffa den,
som om honom talat osanning. Snart blef ryktet hgljuddare och tusende
tungor omtalade nu nyheten. Hertig Carls anhngare jublade, och hertigen
sjelf skref: "Vi frnimme att Gud hafver den blodhunden Klas Flemings
grofva missgerningar straffat och honom genom en hastig afgng uti sin
grymhet falla ltit."

Konungens trogne ter klagade, ty deras och den kungliga sakens
starkaste std var krossadt, och ingen knde sig ega en kraft, som
kunnat erstta hans, den objliges. Bittert klagade en af Finlands
dlaste mn: "Gud allsmktig hafver tagit hans herrlighet ifrn denna
onda verlden, hvars sjl Gud evinnerligen hugsvale." Alla stodo som
frlamade af ett skslag. Den store, den mktige anden hade fallit, han,
som brutit sin vg rakt som viggen genom trdet, orrd af smicker,
lften och hotelser, orrd af tadel och hn, blott lydande hvad han
ansg fr rtt. Eller ssom en af hans fiender om honom klandrande
uttryckte sig: "Herr Klas var en enfaldig man, som ej frstod sig p
annat, n att g raka vgen fram", ett tadel, jemngodt med det sknaste
berm.

Allmnna sgen var, att Klas Fleming dtt af trollskott frn
sterbotten. Ngra stmmor hjde sig, som pstodo att hertig Carl ltit
frgifva honom; alla voro fverens derom, att han fallit fr ett hemligt
nidingsdd.

Utan fruktan vgade nu alla skymfa den fallne. Icke allenast hertigens
anhngare sgo sig nu hafva fritt spel, men fven mnga, som hittills
tvekat hvilket parti det vore skrast att luta sig till, hopade nu fver
den dde alla skymford, alla lgner och beskyllningar, fr att sjelfva
fria sig frn misstanken att hafva hllit med honom. Och nda till vr
tid har ett terskall trngt af den dom, som fver den store dde
flldes af hans fiender; ty snart blef en tid d hvar och en, som velat
freda hans minne, ndgades tiga fr att icke p sig sjelf fsta en
farlig uppmrksamhet.

Men historiens dom revideras stundom. Ur archivernas damm framdragas
ter gmda och glmda handlingar, som undgtt den frdelse, hvilken
oftast drabbar det besegrade partiets skrifter. ndteligen hafva de
skuggor brjat skingras, hvilka man hopat fver Klas Flemings minne.

Det blef Enevald Finckes sorgliga uppdrag, att till Fru Ebba frambra
den sista helsningen frn hennes make: "Kort blef den tid honom unnades
till beredelse", sade denne, "men han syntes ock genast beredd, nr han
anade att det var dden som nalkades. De sista jordiska omsorger, som
sysselsatte hans herrlighet, voro tanken p huruvida han kunde f se hos
sig eders frudme, "min kra och lskeliga maka och mina kra barn."
Lugnt och frtrstansfullt var det samtal, han frde med presten, som
han ltit kalla. Hans sista ord voro: "Gud, konung, maka och barn."

Fru Ebba satt blek och tyst. Om hon hrde hvad som talades, visste man
ej. Endast p fllarna af doket, som betckte hennes hufvud, kunde man
mrka en darrning. Hennes dttrars omsorger, sonens hjertliga ord, intet
syntes kunna vcka hennes uppmrksamhet. Endast d Johan Fleming, hennes
unge, ridderlige son, kom fr att sga henne farvl, d han skulle resa
fr att tflja sorgetget till bo, d slt hon honom under vldsam
rrelse till sitt brst.

Lngsamt rrde sig tget framt. Rastade, som till stten hrde, lnge
p hvarje hvilostlle. Mat och dryck skonades icke. Flera tunnor l,
tskilliga fr, dussintals harar och fglar, flsk utom mngahanda andra
slags matvaror frtrdes hvarje dag. Det var som om en furstlig person
skulle, enligt tidens sed, blifvit beledsagad till sitt hvilorum.
Slutligen hann sorgetget dock bo. Den dde skulle hr bisttas, till
dess allt hunnit ordnas fr begrafningen, som skulle ske i Pargas kyrka,
under hvilken godset Qvidja lydde.

Kring den p en katafalk hvilande likkistan, hvars lock var aflyftadt,
stodo fru Ebba och hennes dttrar, jemte andra adeliga fruar,
anfrvandter till den hdangngne. Alla till saken hrande ceremonier
voro frrttade. Sorgetget aflgsnade sig till de rum, der mat och
dryck fr gsterna var anrttad. fven Johan hade ter intagit sitt rum
i tget och fljt bort dermed. Nu skulle fven fruntimmerna g att
intaga sin plats i sorgrummen. De grtande flickorna medfrdes af de
andra fruntimmerna, men fru Ebba gjorde en vink med handen att hon
nskade qvarstanna. Hon lemnades slutligen allena. Nu lutade hon sig ned
fver den dde och brast i en hftig och vldsam grt. Dock icke lnge
lemnade hon sig t detta utbrott. Snart reste hon sig ter, lade sin
hand p den ddes brst och sade: "Dd hafva de nedlagt den dlaste, men
hans anda skall lefva. M du i himmelen hra mitt lfte. Svag r min
qvinliga hand, svagt r mitt sinne, som hittills endast slutit sig till
sitt std; men hr lofvar jag heligt, vid detta stoft, som en niding
skiljt frn den dlaste sjl, som bott i mensklig hydda; hr lofvar jag
att ditt verk icke skall falla, s lnge en qvinnas hand kan hlla det
oppe. M din ande gifva mig den styrka, jag behfver. Aldrig, s lnge
jag frmr ngot, skall din mrdare ohelga din hvilostad med sitt vlde
-- aldrig, om Ebba Fleming _kan_ hindra det."

Nu reste sig fru Ebba och lemnade kyrkan med jemna steg. Den bittra,
trstlsa sorgen syntes hafva gifvit vika. Hon framgick med sker
hllning och uppfyllde med lugn och ordning sin plats som vrdinna fr
en talrik mngd gster.

Sedan de sorgliga hgtidligheterna voro frbi, brjade fru Ebba sjelf
att pskynda sin sons afresa till Polen. Honom tycktes nu tungt att
lemna sina kra i deras sorg, men fru Ebba ville att ynglingen skulle i
den yttre verlden frstr sitt sorgliga sinne. Dock ansg hon att han
borde till konung Sigismundus frambra sin faders sista helsning och
tillika frklara sin egen beredvillighet, att egna sig t hans tjenst.
Dertill skulle han redogra fr frhllandena i Finland och bedja om
undsttning fr dem, som hllo konungens sak oppe. Midsommardagen
afreste unge Johan Fleming. Med tungt hjerta lemnade han mor och systrar
i ett oroligt land, utsatta fr mjligheten af ett anfall af hertigen.
Dock hoppades han att hertigen ej skulle vga lemna Sverige, af fruktan
fr att konungen emellertid kunde intrffa der. nnu tyngre var
skiljsmessan fr fru Ebba och hennes dttrar, och de anade dock icke att
intet terseende skulle dem frunnas.

Fr den unge, som beger sig ut i verlden, med hjertat fullt af lysande
och glada frhoppningar, skingras snart nog alla mrka tankar. Ett
utmrkt vnligt emottagande vid hofvet, konungens nd och alla skna
damers vlvilja, mtte den unge, lskelige sonen till honom, som varit
det trognaste och mktigaste stdet fr konungens makt i hans
fdernerike. Sigismund utnmnde genast unge herr Johan Fleming till sin
kammarherre, och hoffolket tflade om att visa honom artighet.

D nu efter Flemings dd endast fruntimmer funnos qvar i sorgehuset, och
dertill frhllandena blefvo allt oskrare och mera hotande fr Finland,
ville Peder Banrs frldrar icke lngre qvarlemna honom der, utan
begagnade en lgenhet, som yppade sig, att terhemta honom hem. Peder
fverraskades af pbudet att komma hem. Far och mor och syskon voro
kra, men att fara frn bo, det hade dock sina bekymmer. Johan var nu
vl borta, och det var allt ledsamt, men att lemna Hebla isynnerhet, var
hgst trkigt. D Peder knotade sade Hebla: "Veli, Veli", och utan att
hon tillade mera, frstod Peder hennes mening, och bjd till att lugna
sig.

Med outtrttlig ifver arbetade fru Ebba p fstningsverkens noggranna
iordningstllande och slottets provianterande, emedan ett anfall af
hertigen fruktades. Hon anordnade allt p det noggrannaste, stllde
frsvarsanstalterna i det bsta mjliga skick. En stor frndring syntes
hafva fregtt hos henne. Den milda qvinnan, alla ndlidandes
hjelperska, som s ofta frsonande trdt emellan, d herr Klas varit
nra att lta sin vrede drabba, hon stod nu som en djerf och kraftfull
borghfding i spetsen fr krigarne, och ledde frsvarsanstalterna. Det
bsta manskapet inkallade hon till slottets frsvar, och inbjd sig till
rd och bitrde de plitligaste hfdingarne. Och Flemings enka tlyddes.

Herr Erik hade, jemte andra krigsfverstar, varit sysselsatt att
vidmakthlla ordning bland knektarne, och tillhlla dem att ej betunga
allmogen mera, n oundvikligt var, och att qvfva uppror och oordningar,
som nnu hr och der utbrto. Djupt och af redligt hjerta, srjde han
Flemings dd, s vl fr den oersttliga frlust, som drabbat konungens
sak, som fr den enskildta vnskap, han hyste fr sin hge vn. Han
skulle nu gerna hafva terfrt Siri hem, sedan lugnet tycktes temmeligen
terstldt och ej heller biskopen mera syntes erna gra ngon sak af
Siris fregifna fvergng till katholicismen; men Karin och Hebla bdo
s hjertligt att hon mtte qvarstadna, dem till trst och trefnad, att
han ej ville motsga dem.




                                 XIX.


De unga flickorna voro glada, att stundom f utbyta slottets tjocka
murar och sm fnster, emot det vackra Qvidjas parker och lundar. fven
fru Ebba sjelf reste ngon gng ditut, fr att lta ordna sin herres
graf. Hon ville icke lta flytta hans stoft bort frn bo, innan allt
vore frdigt. I Pargas kyrka hvilade redan frut hans fader, herr Erik
Fleming; invid dennes stora grafsten skulle nu grafven muras fr herr
Klas och anlggas s, att fven fru Ebba sjelf der med tiden finge
hvila. fven skulle ett monument uppsttas fver grafven.

P Qvidja reste sig ett hgt grstenstorn; det qvarstr der n i dag som
en skepnad frn forntiden, och talar om den tid, d Klas Fleming och
hans dla maka brukade vistas derinom. Men i de rum, derifrn ofta Klas
Fleming, envldigare n mngen konung, styrde Finland, der gnaga nu
rttorna p de rika sdesfrrderna frn Qvidjas vidstrckta krar.

De frsta rtiondena af detta sekel stodo nnu de tvnne rum, som
utgjorde tornets tredje vning, i gammaldagsdrgt. I de djupa
fnsternischerna funnos stolar med Adam och Eva broderade, jemte
kunskapens trd, p hvarje dyna. Frgerna voro urblekta, och det hela
sg ut som om det kunnat vara en terstod af dessa rums utseende fr 200
r sedan.

Gerna lskade man d att tnka det hr, i dessa rum, en gng vistats den
mktige Klas Fleming, den stolta Ebba Stenbock, deras unga, glada
dttrar och den ridderlige, dle, unge Johan Fleming; han, hvars korta
lefnads sorgliga slut blifvit en af de sgner, som barnet redan hr med
andlst deltagande, och som sedan bo i hjertat, s lnge det kan klappa
varmt.

Herr Erik Liljeholm vistades ofta med de unga flickorna p Qvidja, ssom
deras std; stundom fick d Enevald Fincke fven gra der ett besk och
var hos alla de unga en vlkommen gst. Hebla pstod att han bestmdt
var den vackraste af alla de unge dlingarne i bo. Karin skrattade t
hennes barnslighet, Siri teg och rodnade och sade ingenting.

D hnde vl att Hebla skrattade och pstod att Siri var ond p unge
herr Enevald. Siri hade ej ens t de bda systrarna anfrtrodt sin
hemlighet. Nu brydde henne Hebla ter: "Du r bestmdt frtretad p
honom, du vill ju knappt tala med honom. Och han, som r s vacker, s
sttlig. Och hur han dansar, och hur han tumlar sin hst. Nej, i
sanning, nog syns det nd p dem, som vistats i utlandet; de ha annan
syn med sig, n vra dabbiga finnar."

"N, trkiga ro ni bda tv. Ingendera sger ett ord", fortfor Hebla om
en stund. "Har han kanske icke varit nog artig emot jungfrurna?"

"Artig, det r han visst alltid", svarade Karin, "och visserligen en
hygglig ung junker, och galant och frekommande. Men jag vet ej huru
han, nr han r som artigast, frefaller mig som om han ville stlla en
i glasskp likt en helgonbild. Hans hustru ville jag tminstone aldrig
bli."

Hebla skrattade. "N hvad har du emot att vara ett helgon och sitta i
glasskp och dyrkas och se alla karlar fr dina ftter?"

"Nej jag vill vara en menniska med lif och rrelse, och f utrtta
ngot, som gr mig och andra meniskor nytta och gldje. Icke ville jag
vara en helgonbild, som man knbjer fr, men som nd i det hela ej r
ngot annat n en pkldd docka i sin gares hand."

"Bst man talar om trollet s kommer det", utropade Hebla. "Der kommer
han ju nere p vgen. Siri, Siri, hvad rodnar du nu ter s orimligt!
Jag tror presist att du icke vore s emot att komma i glasskp. Men hvem
r den andre herrn, som fljer honom?"

"Det r ju min far", sade Sigrid.

"Honom igenknner ej Hebla, men vl den unge herrn", skmtade Karin.
"Men i sanning, Hebla, du pratar mycket mer n en ung flicka br tala."

"N ja, ngot mste jag vl ocks f prata om! Tacka vill jag nr Peder
var hr, d fick jag med honom slabbra bst jag ville. Men nu skall allt
vara s klokt, kantnka, nr man talar med stora syster. Men pratar jag
fr mycket, s frpratar tminstone Siri sig icke, det r d skert."

"Derfre r ocks Siri dubbelt klokare n du. Siri pratar icke mycket,
men derfr sger hon ocks icke s mnga drskaper som du."

Hebla neg. "Tackar dmjukast. Ja, och moraliserar ej heller s
frnuftigt som du! Men kom nu, s g vi ned. Herr Erik kommer ju gerad
hit. Herr Enevald syns g in i fogdbyggningen. N, nog vet man att han
mste borsta dammet af sina ftter, fast ej vgen frn stranden r
lng."

Siri hade sttt och sett utt vgen, men s gerna hon n velat, s gick
det ej an att springa emot Enevald. Nu, sedan denne lemnat herr Erik,
var Sigrid som en fgel utfr trapporna och hann nnu helsa sin far p
grden.

"God dag, min lilla flicka. Se s rask och glad du ser ut. Allt rdare
bli dina kinder hr p Qvidja. De syntes mig hafva bleknat en smula i
vras. Men nu kommer jag fr att hemta jungfrurna och dig till bo. Fru
Ebba lngtar efter sina dttrar."

Under detta tal hade herr Erik och Sigrid hunnit in. Nu intrdde fven
Enevald. Sedan han helsat Kathrina och Hebla vnde han sig till Sigrid,
som stod blyg bredvid sin far, och d han tog hennes hand fr att helsa,
mrkte hon i hans handtryckning s mycken mening, att hon rodnade nnu
mycket djupare.

Nu tog herr Erik till orda och sade, att fru Ebba nskade, det de unga
skulle komma till staden. "Hennes frudme rdes att hertig Carl dock
mjligen nnu i sommar, kunde komma fr att belgra fstet, och han
kunde vl ltt skicka en liten galeja hit ut i skrgrden, fr att kapa
bort det fagra bytet hrifrn Qvidja, och sedan hlla det som en gisslan
att dermed tvinga henne till eftergift. Hon lngtar nu ock mycket efter
att hafva sina unga dttrar omkring sig."

"Ja, vi komma genast", svarade straxt Hebla, och Karin tillade: "Herr
Erik, vill ni vl utdela befallning om slup och roddare?"

"Vi ro just hitkomne, Enevald Fincke och jag, fr att exportera
jungfrurna lmpligen till staden."

"Men sg mig", utbrast Hebla, "Arvid Eriksson r ju kommen. r han allt
lika glad? Det skall bli roligt att f ngon att skmta med! Alla ro
hr s hgtidliga och trkiga."

"Tror jungfru Hebla att en gammal karl, som har vigtiga frrttningar,
skall hinna med att mycket bry sig om en s der liten jungfru?"

"Liten, alltid liten, jaha, just som det vore s vackert om jag vore s
lng som J, herr Erik; ja det vore rtt, det r visst, lt se att hur
liten jag n r, skall han nog prata med mig. Gammal karl! ja hvad sen,
han r glad och icke en sn der trumf, som ni alla med edra kyrkminer.
Farkr var n mer gammal han, men nog hll han nd af sin barnsliga
Hebla", och s trillade stora, klara trar ur hennes lifliga, bl gon.

Arvid Eriksson Stlarm, af Sigismund tillsatt att fvertaga hgsta
beflet i Finland, hade intrffat i bo. Han hade just ltit anmla sig
till besk hos fru Ebba, d de unga flickorna nyss intrffat p slottet.

Mtet var i brjan ngot stelt. Arvid Eriksson hade visserligen sttt i
skyldskap till hennes make, genom sitt gifte med Elin Fleming, men
emellan riksmarsken och Arvid Eriksson, hade p sednare tider rdt ett
spndt frhllande. Stlarms vnliga och fryntliga vsende tillt dock
ej fru Ebba, att lnge vara honom obengen. Sedan de en stund samtalat,
sade Stlarm: "Eders frudme ville nu lta gmdt vara glmdt. Knottrade
jag ibland mot herr Klas, s kunnen J vara viss p, att han icke gaf mig
smre igen. Men i ett afseende stmde vi dock alltid fverens, och det
var i vr trohet mot vr konung. Vl kunde man mngen gng bli flygande
ond p honom; men s lofvade han ock sl hufvu't af mig, och s var det
qvitt, det ena med det andra. Och nu, dla fru, har jag ran vara eder
riddare och denna unga dames (hr bjde han ltt ett kn fr Kathrina)
och ber jag eder icke frsm mig, sdan jag hr synes. Skna damer ha i
mig alltid haft en trogen tjenare."

"nd jag d, mig ltsar kre farbror alls icke om", sade Hebla, som i
detsamma hoppade fram. "Har d kre farbror alldeles glmt mig?"

Arvid Eriksson betraktade henne ett gonblick, tog henne derp med bda
hnderna om lifvet, lyfte opp henne och kysste henne. "Se p att du
blifvit s stor, att jag knappt knt igen dig, yrvder. Men nog fr du
nnu ta ngra kakor brd, innan du vxer helst s der hgt. Och frr n
du blir tminstone s lng, lr vl ingen ung herre ens bja kn fr
dig, n mindre gamle Arvid Eriksson."

Fru Ebba log svagt. "Ack herr Arvid. Tiden r fr sorgelig att skmta
nu."

"nej, kraste eders frudme, ju sorgligare tid, ju bttre behfs
skmtet. Intet blir bttre med att sitta i knuten och grta. Herr Klas
r borta, och en pelare var han, det m jag sga p hans mull; men visst
vilja vi dock se till att ej hertigen fr klsa ronen af finska
bjrnar. Jag tnker vl han fr i r icke skall vga nssja hit; men hur
det n gr, skulle man n rka i hans klor, s m man d gladeligen sl
sitt lif i backen fr sin kung och sin heder. Dock vill jag tro att
rfven ej vgar springa ut ur kulan i r, ty han kan ej veta hvad stund
vr laglige konung och herre sjelf infinner sig i sitt rike, och d vet
hertigen nog att hans vlde skulle ta ett snpligt slut, om han ej vore
hemma sjelf fr att vakta det. Och gifve Gud att hans majestt redan
vore kommen till sitt arfrike, att frsvara sitt land och sin krona."

Oaktadt Stlarms ankomst, fortfor dock fru Ebba att vara fullt verksam,
egentligen med provianteringen. Hennes gon voro oafltligt vaksamma.
Tidigt och sent var hon i rrelse, fverallt sg hon med egna gon,
hvarje rglr som fylldes, hvarje kttunna, hvarje brdspett hll hon
rkning p och eftersg att allt skulle vara godt och ordentligt
frvaradt, s att besttningen ej behfde lida, hvarken af knapp, eller
dlig fda. ltunnorna fylldes med godt l, maltet eftersgs att det
icke fick unkna. Ngra af de unga flickorna tfljde henne vanligen p
hennes vandringar inom slottet, oftast var det Sigrid, och hon blef
snart vl underrttad om allt hvad i slottet fanns, och om alla
anstalter, som vidtogos till dess befstande och frsvar. Hrunder blef
hon allt mera knd af folket i slottet, eller huset, som det kallades,
och de gamle, uttjente, gra krigare, som hade sig anfrtrodda
tskilliga af de fredliga befattningarna inom slottet, sgo alltid
vnligt efter den unga flickan, der hon s stilla gick sin vg fram,
logo godt i sina gra skgg nr hon talade vid dem, eller vnligt
hjelpte dem att utfundera ngot godt stt att ordna hvad dem lg, eller
hemtade ett stop l t en gubbe der han stod i sommarhettan och mtte in
den dammande rgen eller dylikt.

Under konung Johans tid, hade en ny mur blifvit uppfrd i halfrundel
neromkring slottstrdgrden p uddens yttersta spets, slunda att man
kunde g omkring den ytterom, nr ej vattnet var hgt. fven denna
eftersgs nu, att intet fel skulle vara derp, ehuru ifrn den plats,
som af muren inhgnades, icke fanns ngon port till slottet. En liten
lucka i muren, anbragd fr att derigenom kunna utsopa ogrs och stk ur
trdgrden, eftersgs fven, beslogs fastare och fastgjordes genom en
hake, som ej kunde ppnas af ngon annan n den, som dertill knde
mekaniken. t denna sida vette endast det gamla slottets hga tjocka
vggar och hr och der hgt uppe ngon liten glugg, men fru Ebba ville
icke lemna ngot frsigtighetsmtt oiakttaget.

ter en dag gjorde fru Ebba, tfljd af Sigrid och en gammal tjenare,
sin rund fr att efterse om ngra arbeten, dem hon anbefallt, blifvit
rtt fullndade. Vid en vndning omkring ett af slottstornen emot
trdgrden, mulnade hennes blick, och hon sade: "Gamle Hans, hvad
betyder detta, der str ju nnu rnnen, som jag befallte dig lta
nedhugga."

"Ack", utropade Sigrid, "mste den bort. Den r s vacker, der den rotat
sig mellan stenarne och synes minsann nog ha svrt att sl sig ut, med
s litet mull, som den kan finna der."

"Den kan ej f st, den kunde bli en hjelp fr ngon som ville klttra
opp hr mot muren, och derofvanfre r en glugg att krypa in igenom.
Gluggen har visserligen galler, men fven det r af tiden ngot angripet
och icke att lita p, och kan nu icke alldeles snart blifva ersatt med
ett nytt. Man fr ej frsumma ens den ytterligaste frsigtighet." Derp
vnde hon sig ter till Gubben: "N Hans, hvad betyder det att rnnen
nnu str qvar?"

Hans stod dmjukt och hll i handen sin mssa, hvilken han vred och vek
i mnga bugter. Slutligen sade han: "Ndige fru, det vill ej g att
hugga ned den rnnen."

"Det vore besynnerligt. Skaffa hit en karl med en god yxa, jag tror det
skall vara snart gjordt."

"Frlt, eders frudme, men tillter eders nde mig att sga huru det
hnger ihop med den rnnen?"

"N, s sg d."

"Jo, ndiga fru, det var s, att det fanns engng en herre, som var en
stor och mktig konung, men sen blef han en stackars, fattig fnge; det
var nyss efter det herr Thure hade begrt frn Stockholm jern och
koppar, fr att lta gra fjettrar t honom. Han fick dock ibland lof
att g ut i gngen inom hvilken hans fngelse lg, och d brukade han
st der vid gallret, och sg och sg utfver slottsfjerden, dit lngt
bort fver vattnet, s lngt han kunde se, och d sjng han ofta med lg
rst, men s vackert att det gick till innersta hjertat.

En dag, redan den frsta hsten han var hr, hade jag vakten inne hos
honom och han sade till mig: "Hans, du har ju alltid gerna velat gra
mig en tjenst, nr du kunnat. Hr sitter jag och vet knappt, om det r
sommar eller vinter. Hemta mig dock ngra grna blad, nr du nsta gng
kommer hit p vakt, om du kan utan att du dermed gr dig sjelf skada.

Nsta gng jag skulle p vakt i kung Eriks fngelse, stack jag i min
ficka ngra grna lf, och ngra rnnbr, efter jag just gick frbi en
rnn. Jag hade gerna tagit en blomma med, men det var hst och fanns ej
mera blommor. Och s lade jag alltsammans dit opp vid jerngallret, ty
jag visste att han den dagen skulle p frmiddagen slippa dit ut. Jag
var s rdd, att ngon skulle taga bort det grna innan han kom; men det
var s litet och lg s ttt tillsamman i ett hrn af gluggen, s att
ingen kom att tnka p att det kunde vara ditlagdt fr hans skull, och
s fick det vara.

Jag stod p post vid drren nr han kom ur sin kammare, tfljd af vakt,
som fven stadnade nere vid drren. Han gick genast fram till fnstret
och sg ut t sjn och suckade, s tungt och s djupt, att det gick
genom min sjl. Med detsamma varsnade han de grna bladen och rnnbren,
och tog dem, och kastade en vnlig blick p mig, der jag stod vid
drren. Och han lutade sitt hufvud i sina bda hnder och smningom
brjade han sagta sjunga fr sig sjelf; det han sjng lt som en psalm.
Men i en hast rusade han opp och kastade bde blad och br ut genom
gallret och brjade att stormgrta.

Nsta vr sg jag mellan stenarna hr detta rnntrd, det var d en spd
planta. Jag vrdade det och fyllde mull derp, att det skulle kunna
vxa, och nr den olycklige ter stod vid gluggen, fll hans ga derp,
och han nickade vnligt t mig, som stod hr nere. Och den lilla plantan
syntes mngen stund vara honom till trst. Jag sg huru han, s ofta han
slapp ut i gngen, stod och sg p plantan, och hur njd han blef nr
ett nytt blad skjutit ut. Jag fick aldrig mera vakten i hans rum; jag
tror man ansg mig vara fr god emot honom.

Snart hafva trettio r frgtt sen den tiden. Mitt hr har blifvit hvitt
och jag duger ej mer till annat, n se efter att ej rttorna ta opp
brdet fr knektarne. Jag har varit borta hrifrn tidtals, men hvarje
gng jag terkommit, har jag gett mull t och vrdat kung Eriks rnn.
Se, den r ndock s smal och gnglig och har ej en sdan fyllig krona,
som rnnar bruka. Han, som planterade den, hade ej heller ngon krona,
fast han var fdd dertill. Men med sin smala stam pekar den dock opp
till fnstret, der kung Erik brukade st. Jag har ock bjudit till att
rigta den ditt. Ndiga fru, jag kan icke frstra det trdet!"

Fru Ebba var rrd. Slutligen sade hon, liksom vid sig sjelf: "Kung Erik
var en blodig tyrann, men han har bittert frsonat hvad han brutit;
kanske bittrare n han frtjenat", tillade hon, i det hon med handen
gjorde en tbrd t pannan. "Han var kanske mera olycklig n brottslig.
Jag vet ej hvad jag br gra. Detta trd sitter hrdt rotadt."

"Men", infll Siri ifrigt, "det kan ju bjas t annat hll."

"Svrligen, det r fr gammalt."

Hastigt grep Sigrid tag i en gren, som bjde sig nedt, och svngde sig
med ett hopp och en vig rrelse s, att hon kom att sitta p grenen.
Trdet svigtade och bjde sig litet t sidan.

"Siri, Siri; n du sagtliga, som nd kan vara en sdan der yrhtta. Du
r ju ej bttre n sjelfva Hebla. Tnk om grenen brister."

"Det vore vl ej s farligt, icke r det s hgt." Nu hoppade Sigrid
ner, och fru Ebba samtyckte till att lta gra ett frsk att bja
trdet i annan rigtning; om nemligen Hans ensam kunde stadkomma det, ty
hon ville ej gra ngon annan uppmrksam hrp. Gamle Hans skyndade att
anskaffa ndiga verktyg, snren och hvad annat han ansg behfligt.
Sigrid grep fven med sina hnder i tgen och hjelpte af alla krafter.
Stammen bjde sig ngot, men den var icke djupt rotad; rtter lsgjorde
sig p ena sidan. Med de friga rtterna stod trdet dock fast; men
lutade nu, som om det hade varit frdigt att falla. I denna stllning
fastband gamle Hans det kra trdet vid hakar, som han inslog i remnor
p stenarne, och en ensam tr rullade utfr gubbens bleka kind. S snart
han fann tid dertill, skyndade han att bra mull p de lsryckta
rtterna och att, s mycket som mjligt, srja fr det hans skyddsling
ej skulle allt fr mycket lida af den behandling den undergtt. Gubben
mste trsta sig vid tanken p, att han dock lyckats rdda trdet frn
att bli nedhugget; om n det nu blifvit vridet ur den rigtning, som han
helst velat ge det.

Sigrid hade emellertid helt och hllet tillvunnit sig den gamles hjerta
och han visade henne sin vnlighet vid alla tillfllen, d han kunde
gra henne ngon liten tjenst.

Enevald syntes icke rtt belten, nr han stundom mtte Sigrid vid
hennes vandringar med fru Ebba. Svrt hade han att med ord gra
anmrkningar fver att Sigrid var denna fljaktlig; men han sllade sig,
nr hans tid det medgaf, alltid till de bda fruntimmerna. n varnade
han Siri fr att icke stiga p en sten, n p ett lst brde, eller
ngot dylikt, rckte henne handen vid hvarje litet ojemnt stlle, och
frde henne sirligt derfver och frgade henne stundom med artigt
smleende, nr fru Ebba ej kunde hra det, "om det icke fanns ngon
smsven i huset, som i dag kunnat flja fru Ebba", eller ngot dylikt.
Sigrid var tacksam fr hans uppmrksamhet och vrd om henne. Ngon gng
hnde, att hon i sin sjl tnkte, det han ansg henne allt fr hjelpls
och dlig, d han kunde tro henne behfva all denna hjelp och
uppmrksamhet; men den tanken frjagade hon genast, ssom otacksam och
ovnlig. S brjade hon allt mer att nstan knna ett behof af dessa
Enevalds uppmrksamheter och denna hans vrd om henne, och hade vl
troligen smningom blifvit s ovan att srja fr sig sjelf, att hon
verkeligen blifvit beroende af hans hjelp, fr att kunna rras omkring,
om icke intrffande hndelser gjort, att hon blef tvungen att lita p
egna krafter.




                                 XX.


Det led mot hsten. Allt tryggare brjade man knna sig p bo slott fr
ngot anfall af hertigen. En strre del af besttningen var frlagd i
staden, men vakthllningen p slottet bestreds med noggrannhet, och de
dertill anvnda troppar ombyttes ofta.

En dag sutto i vaktstugan vid ett bord, hvarp stod en lstnka, ngra
man af de fr dagen vakthafvande, men hvilka nnu ej hade sin vakt. En
skotte, en vlvxt, spenslig polack och en finne, hvars knutna,
muskelstarka vxt antydde en bjrnnatur, drucko hr i god smja och
syntes ha ganska roligt, ehuru de fga frstodo hvarandra. Men polacken
pratade och sjng, skotten berttade sgner frn sitt land, dem
kamraterne ej frstodo, och Matts Koskip nickade jakande till de
andra, s snart han blott rkade begripa ett enda ord af hvad kamraterne
hade att anfra.

"Fr f--n, sdan kall smrja", skrek polacken, sedan han tagit sig en
dugtig klunk. Svordomen uttalades p svenska, men fortsttningen af
talet blef en blandning af finska, polska, tyska och svenska. "Man kunde
nstan tro, att gamle herr Klas lefde, ty nog r let bra nog i sin
sort, just sdant han ville ha det. Det kan man medge, att visst ville
han ge knektarne s godt stackarn hade att best. Men sen man hade ftt
en klunk af hans kalla maltsmrja i magen, s fordrade han, att man
skulle vara s flink och frlig, som om det varit det eldigaste vin han
bestod. h fy fr f--n."

"Hr han p, munsjr Raborsky", svarade skotten, som af hvad polacken
talat ej frsttt mycket mer n ett ord, "lt han bli att kalla herr
Klas fr stackare. Det var en karl som kunnat frtjena att ha en fjder
i sin bla mssa och sckpipblsare framfr sig, och ingen skulle ha
sagt, att ej han hedrat den klan, till hvars chef han hade blifvit
fdd."

"Ja, d hade han ej heller behft sina smrjiga skinnbyxor", skrattade
polacken. "De hade minsann kunnat passa t skottarne att klda fver
sina skldar med, s styfva och grofva de voro. Pilarne skulle bra ha
studsat ifrn dem."

Skotten for opp och ryckte p sitt stora svrd, men lugnade sig dock vid
en klunk l; han visste ej rtt hvad den andre sagt.

"h h", fortfor polacken, i det han vred p sina lnga mustascher. "Det
var dumt att lta vrfva sig till det hr bjrnlandet. Nog hade det
smakat bttre att dricka sderns vin och bo under de vlluktande citron-
och orangetrden, n att smrja i sig finskt l och lta rka sig som en
sill i dessa frdmda finska prten; och grla med de djuren derinom,
fr hvar bit man tar af dem. Men det hade vi, fr det de behagade vlja
oss till kung ett vp, en isbjrn, som ligger i sin lya och gr
ingenting, sen han vl lyckats stta sta fars stalldrngar till vakt
fver oxarne i sitt hemland."

Matts hade suttit helt tyst, under det de andre munhuggits. Nu steg han
opp, helt lugnt, knt sin jttenfve under Raborskys nsa, och, i det
han mellan sina sammanbitna tnder mumlade: "Hr skall du f lukta p
_finska_ citroner", sttte han polackens nsa oppt s hftigt, att
denne fr ett gonblick blef alldeles frvirrad.

Emellertid gick Matts, lugnt, som om ingenting frefallit, fram till det
lilla fnstret och kastade blicken t slottsfjrden. Hans gon fick ett
underligt uttryck. "Voj, perkele", sade han halfhgt och vnde sig om
fr att g, men nu rusade Raborsky med knuten nfve emot honom, fr att
sl till.

"Pojke", sade lugnt den just ej mycket lnge, men s mycket bastantare
finnen, "icke har jag tid att leka med dig nu." Derp grep han tag i den
framrusande polacken och kastade den spenslige mannen in ibland den hop
knektar, som rusade till. Hastigt omringade desse nu Matti, och hindrade
honom ifrn att, som han ernat, skynda till drren.

"Ge rum, eller slr jag armar och ben af er. r det tid nu med
pojkupptg? Ser ni inte att hertigens flotta seglar in p fjrden
derborta."

"h, prata aldrig dumheter; tro ej du narrar oss att slppa dig ls.
Hertigen skulle visst komma sjvgen, d Arvid Eriksson har hela flottan
i sin makt."

I detsamma ryckte Enevald Fincke opp drren: "P er post, gossar, nu ha
vi fienden hr."

Fru Ebba hade gjort Stlarm uppmrksam p de ankommande fartygen, och
begge insgo genast huru saken frhll sig. Lif och rrelse frspordes
p alla hll i slottet. Snart var manskapet frn staden inkalladt. En
liflig verksamhet rder en stund fverallt, men sedan allt blifvit
ordnadt p frberedt stt, brjar det hela vinna ett slags yttre lugn,
ehuru hvarje hjerta nnu klappar fortare n vanligt.

Frn skeppen hras trumpetsttar. En parlamentr nalkas i en slup, han
uppmanar slottet att gifva sig; men fraktfullt afsls detta. Och Carl,
fr klok att utstta sina sm fartyg fr elden frn slottet, beslt att
aflgsna faran genom manvrerande. Troppar landsattes, och genom ltsade
anfall p andra hll, narrades Stlarm att, jemte en del af krigsfolket,
lemna slottet. Innan kort afskurna frn mjligheten att ter draga sig
dit tillbaka, ndgades de tga opp t landet, och fru Ebba var nu ter
ensam qvar att fra beflet p slottet.

Hertig Carl trodde sig redan sker om segern, men fr tidigt. Huru den
stolta fru Ebba icke lt det Flemingska namnet komma p skam, r fr vl
kndt, fr att behfva vidlyftigt omordas. Modigt och klokt ledde hon
slottets frsvar, och vid hennes sida gick oftast, som hennes bitrde,
den unga Sigrid. Stundom hnde, att en kula trffade ngon af manskapet
just invid den plats, der den hga frun, tfljd af sin spda adjutant,
hade stadnat. Sigrid bleknade och mste stdja sig emot en vgg eller en
pelare, fr att ej svindla, men nsta gonblick stod hon redan vid den
fallnes sida, fr att vrda eller frbinda, om hjelp nnu vore mjlig.
Fru Ebba stod lugn, och syntes icke skakad af ngot, sysselsatt endast
att uppfylla sina pligter som fstningens kommendant. Det var som om
hennes makes ande hos henne tagit sin boning.

Frn det  andra sidan om n belgna Korpolaisberget riktades kanoner
mot slottet. Afstndet var fr lngt fr de sm kanoner, hertigen kunnat
medfra. De flyttades fver n till qvarnbacken, derifrn de p nrmare
hll kunde verka. Men fru Ebba var ofrfrad, som frr, och gaf exempel
af mod. Stadsboerna snde budskap och bdo henne att gifva sig, men
frgfves. Redan visste man p slottet, att konung Sigismund icke stode
att frvnta till bistnd, att hertigen erhllit frstrkningar och att
Stlarm var ohjelpligt afskuren frn slottet. Men fru Ebbas mod svek
icke.




                                 XXI.


Solen lyste klar fver slottsfjrden och p Runsalas ekar, hvilka stodo
som allvarliga vakter omkring grsmattorna, mellan deras stammar, der
lian och hsten hade hrjat hvarje blomma; men hvilka dock nnu lgo
grna och sammetslika. Hr var lugn och tystnad, afbruten endast af det
dofva terskallet af de kanonskott, hvilka frn Korpolaisudden och
qvarnbacken dnade emot slottet; och hvilka dundrande helsningar frn
slottet besvarades med lika ljudeliga. Ty p denna sidan af fjrden
lekte kriget sin bullrande, blodiga lek.

P hertigens befallning rigtades skotten mest mot fnstren af
boningsrummen i nya slottet.

"Lt qvinnfolken f smaka litet p vra stsaker", hade hertigen sagt,
"jag tnker kringarna snart skola f nog af konfekten, och krypa till
korset."

Men inne i fstet hlls som bst bnestund i slottskyrkan, hvilken d
befann sig i en annan flygel, n den nu begagnade. Der voro frsamlade
mnge af mnnen och nstan alla qvinnorna, som befunno sig i slottet.
Der befunno sig fru Ebba jemte hennes dttrar, fru Elin Stlarm, fru
Karin Kurch, fru Anna Boije och flera frnma fruar, dertill mnga andra
adeliga och oadeliga qvinnor.

Hgtidlig var gudstjensten; psalmernas toner beledsagades af dnet frn
de belgrandes kanoner; men tillochmed de unga flickorna syntes ej deraf
lta stra sig i sin andakt. Nu afbrt ett hftigt brakande den nyss
brjade bnen. En kanonkula slog in genom ett fnster och trffade en
just invid stende knekt, som nedfll dd.

Bland fruntimmerna stod fru Ebba nrmast den fallne. Ingen skiftning i
hennes anlete frrdde bfvan. Mngen annan qvinnas kind bleknade. De
unga flickorna foro rysande tillsamman och gmde sina anleten. Endast
Sigrid gick, ehuru blek och med ngot oskra steg, fram till fru Ebba,
d hon sg denna resa sig fr att g till den fallne.

"Jag finner, att hr r ingen hjelp mera", sade fru Ebba. "Herren vare
hans sjl ndig! Hans dd var skn. Med bnen p lpparne fick han falla
fr konung och fosterland. En sdan dd r icke skrmmande. Gode herrar
och J, tappre krigare alle, mtte Herren sknka dem af eder, som han nu
behagar hdankalla, en dd lika herrlig, och mtte han t dem som
fverlefva, gifva seger och kraft att fienden afsl. Stn manneligen,
tveken icke att offra lif och blod, om s fordras. Sknt r att strida,
herrligt att d fr sin konung och sitt land. Herren gifve oss alla sin
nd och salighet." Efter ett gonblicks tystnad tillade hon: "Hljen ett
klde fver den dde, och ltom oss fortstta vr andakt."

Med hvarje dag vxte fru Ebbas hopp att kunna afsl belgringen. Hon
mrkte huru fga hertigens kanoner frmdde emot fstets tjocka murar,
hvaremot de frsvarandes skjutverktyg gjorde stor manspillan ibland de
belgrande. Hstregnen frsvrade mycket arbetet fr hertigens folk, och
de minor, han lt anlgga, fylldes af vatten.

Men snart mrknade ter utsigterna. Besttningen brjade visa mindre nit
fr uppfyllandet af sina skyldigheter. Frrderi hade insmygit sig
ibland dem, och utsdde myteri. Mngen af manskapet visade hg att
fverg till hertigen, och de fremmande legoknektarne ansgo sig icke
skyldige att lngre strida. Men p fru Ebba inverkade hvarken fruktan,
hotelser eller lften. Hon syntes hafva rft sin mans sinne.

"Unge herr Enevald", sade Matts en dag, "hr r sannerligen ugglor i
mossan. Hr g s mnga rykten i svang bland besttningen i kors och
tvrs. Hvarifrn komma de alla? Det str aldrig rtt till. Man talar om
hur hertigen lofvar guld och grna skogar t dem som fverlpa, och hur
han hotar att hnga, som landsfrrdare, alla som hlla med kungen och
finnarne. Mnga pst, att kungen r dd. Alla veta, att han tminstone
ej kommer hem i r, och mnga sga, att de ej vilja tjena den, som
fverger dem.

"Jag har ock mrkt ord", svarade Enevald, "men nnu ej lyckats upptcka
hvem den frrdarn r, som hr lper hertigens render. Se den der tusan
der p brstvrnet, rigtar han ej ter kanonen s kulan gr fienden
fver hufvudet." Enevald sprang med draget svrd till karlen, grep honom
i kragen och skrek: "Sigtar du s der, skurk, s laddar jag kanonen med
ditt hufvud."

Karlen mumlade ngot om att rigtningen var rigtig, men snkte emellertid
en mn kanonmynningen.

Sedan Enevald gett Matts ordres att vaka fver huru skjutningen tillgick
vid tvenne nra hvarandra stllda kanoner, hastade han att uppska fru
Ebba.

Hon stod tankfull vid ett fnster, som vette utt fjrden. Enevald
bugade sig vrdsamt och sade: "Ndiga fru, jag kan eder icke frhlla
hvad eders frudme dock kanske redan sjelf varsnat. Hr smyger oro bland
folket, jag fruktar att det bryter ut i myteri. P hvad som utom fstet
sker, veta knektarne god reda: Att hertigen fr frstrkning frn
sterbotten, knna alla, men fr sina skyldigheter visa f hg."

Fru Ebba stod en stund begrundande, slutligen sade hon: "Det r s, och
det har bekymrat mig hgeligen. Ngon hertigens underhandlare mtte
finnas bland folket. Dagligen g fverlpare till fienden."

Tvekande yttrade Enevald: "Hr finnes en person, som synes mig icke rtt
vara att tro. Svrt r att misstnka ngon fr sdan neslighet; men
denne Daniel Hjorth, studenten, hvad har han hr att gra? Hvad tasslar
han i knutarna med folket? Hans blick r ej rlig och klar. Svek bor p
hans panna. Denne ofrlse, hvad har han hr att utrtta, hvad frehar
han. Det kunde vara godt att stta honom i frvar, om eders frudme s
behagade tillta."

"Daniel Hjorth, denne yngling som dock njutit mycken vlvilja i vrt
hus. Nej, herr Enevald, jag vill hoppas, att icke han skall vara en usel
frrdare mot sitt fosterland och det hus, som icke frsmtt honom."

"Huru skulle man af en sdan, en ofrlse, en vanbrding, ens fordra dla
knslor. Sdan rot, sdan planta."

"Hertigen frstr sig p smygvgar", sade fru Ebba, utan att direkt
svara p Enevalds tal, "men ville blott herrar officerare alla blifva
trogne och st mig bi, s skall nnu, med Guds hjelp, en riksfrrdare,
som med list och vld tillegnar sig sin frndes rike, icke omhnder f
konungens fste, och ohelga hans trognaste tjenares dda qvarlefvor, som
hr ligga och vnta p att blifva nedsnkta i hans fders graf."

ter stod fru Ebba ett gonblick i tankar frsnkt, men fortsatte sedan:
"Bttre dock, att de mn vi ga till fstets frsvar ro f, men
plitliga, n att myteri och uppror smyger bland en strre skara. Vi
mste slla dem. Herr Enevald, lt tillsga Hans Eriksson till Brinkala,
Anders Larsson till Botila, Ivar Bertilsson och Bengt Sfringsson, att
de mtte samlas i residenssalen. Jag vill med dem samrda om bsta
sttet att verkstlla denna sllning."

nnu innan dagens slut sammankallades manskapet p yttre borggrden. Fru
Ebba tilltalade dem: "Tappre krigare! Alle hafven J lofvat att med lif
och blod till sista andetaget strida fr vr rttmtige arfkonung och
herre, och att in i dden vara hans rttvisa sak trogne. Huru hertig
Carl, med list och vld, bemktigat sig regementet och med uppror och
slemt frrderi strider emot sin och allas vr ndige konung, och nu
fven med vld och ortt vill bemktiga sig detta konungens hus, det
knnen J alla. Och dock har man hrt otillbrliga ord, fven inom dessa
murar. Finnes vl ibland eder ngon nog refrgten, att vilja frrda
ra och tro, m han g att uppska den herre, som r honom vrdig. Ingen
frrdare m stadna qvar att besudla vr heliga sak. Med Guds hjelp,
vilja vi rligen frsvara vr konungs hus och hans sak med rena och
rliga hjertan. Ingen frrdare m stadna hr, se porten r ppen,
finnes hr ngon falsk och refrgten nog, att vilja vara en
fverlpare, m han draga hdan."

En liten port i muren ppnades nu. Skarpt blickade fru Ebba emot den,
och hennes blick mrknade allt mer, ty allt flere och flere trngde sig
emot den ppnade porten, allt mera ttnade massan af uttgande, och
snart qvarstod endast en ringa tropp af fstets frsvarare. Ett
gonblick nedlutade hon sitt hufvud, och skylde sina gon med en tbrd
af frtviflan. De omgifvande herrarne buro i sina anleten mycket olika
uttryck. Ngre syntes visserligen dela fru Ebbas knslor, andre sgo
lugne ut, och en, Olof Sverkerson stod bakom fru Ebba med en nedrig
skadegldje i de sm gr gonen, och gjorde en gemen grimas.

Med de uttgande hade fven Daniel Hjorth frstuckit sig. Han hade, s
mycket mjligt var, gmt sig bakom krigsmnnen, p det ingen blick af
fru Ebba skulle upptcka honom. Hans onda samvete jagade honom. Nr han
nalkades hertigens lger, vnde han sig om, kastade en blick mot slottet
och sade vildt: "Ha, huru gr det nu med edert stolta mod. Nu r mitt
uppdrag fullndadt, nu stiger Daniel Hjorth, och de stolta Flemingarna
falla. Kathrina, mrker du, vi bli smningom gelikar! Gelikar, hm, det
stolta, adeliga blodet skall vl aldrig erknna den ofrlse fdde som
gelike, om n han kunde frvrfva adelig skld. Vi f vl se, vi f vl
se, tiden spker mngen s smningom."

Fru Ebba vaknade som ur en dvala, sedan folket aftgat. "Ordna frsvaret
nu fr det frsta", sade hon till Bengt Sfringsson. "Om en timme samlas
vi till rdplgning i residenssalen. Infinnen eder der gode herrar."

Fru Ebba hastade opp till sitt rum. Der nedkastade hon sig i outsglig
ngest. Lnge kmpade hon att vinna styrka. Slutligen utbrast hon i bn.
Hon bad lnge, med hg rst, djupt nedbjd emot golfvet. Smningom
lugnades de svallande vgorna i hennes inre. nnu lg hon en lng stund,
bedjande, p sina knn och allt lugnare ljd hennes rst. Slutligen
reste hon sig, ordnade sin hufva och det hvita frslaget p sin svarta
yllekldning, och begaf sig till residenssalen, der hon intrdde med
hgburet hufvud. Hr mttes hon af herrarne med frestllningar om
ndvndigheten att uppgifva fstet.

Stolt och hgrest stod fru Ebba infr de frsamlade krigarne. "dle
herrar och riddare", brjade hon nu sitt tal. "Dem ibland eder, som med
sanning och rlighet ro den goda saken tillgifne, och som med nit och
trohet stridt fr sin konungs sak, dem tackar jag nnu en gng fr deras
mod, fr deras sjelfuppoffring. Men hr finnas ock, Gud bttre, mn af
annat slag. nnu har ingen qvinna i slottet uttalat ordet kapitulation,
det var mnnen frbehllet att denna gng vara de mjukaste. Vore alla s
till sinnes som jag, s skulle ej hertigen f in slottet s lnge en
hand finnes, som kunde kasta en kula t fienden."

"J veten nnu icke, eders frudme", utlt sig nu Bengt Sfringsson, att
vi svrligen kunna kasta ngra kulor. De af hertigen kpta frrdarne,
hafva icke allenast frledt folket att fverlpa, men fven att frstra
skytteriet. Alla kanoner ro dels fyllda med sand och jord, dels
frnaglade. Vi st hr redlse, s herren sig frbarme fver oss. Ingen
utvg finnes att gra motstnd."

Ett gonblick gaf fru Ebba vika fr sin djupa smrta och sade nstan
bittert: "Ha, hvad kan icke menniskan utrtta med en fast vilja! Det har
jag lrt mig af honom, som aldrig tvekade, aldrig bfvade, nr han
skulle flja det rttas vg; och som aldrig rddes att fver sig draga
hertigens svraste vrede, i sitt frsvar fr sin konungs rtt. Men J, J
bfven fr edra hufvuden, J bfven fr hertigens straff, och stn ovissa
om J bren flja edert samvete och gra det rtt r och frtjena eder
konungs nd, eller om J bren underkasta eder hertigen, derfre att han
nu str hr nrmast med sin hr. Gingo vl alla frrdare hdan? Nej,
jag frstr nu, att jag varit en godtrogen qvinna, som litat p falska
vnners rd, och trott p dem, som voro min dle makes fiender! Dock,
frebrelser hjelpa intet, att klaga vrdar jag mig icke. Frsvaras kan
icke slottet, sgen J. Krutet frslr ej heller att sprnga det i
luften, dock kunde ngot dermed utrttas. Det nya slottet kunde vl
dermed frstras. Vljen allts, J, som nnu stn eder konung trogne,
vljen emellan att kasta eld i krutet, eller uppgifva fstet. Gifve Gud
att ni hade hg till att vlja det frra, det vore dock en hederligare
dd, n att hngas af hertigen, som vl blir mngens lott. dle herrar
och riddare, tron dock icke att Ebba Stenbock r otacksam, hon knner
vl att ibland eder finnas de, som ro trogna som i eld prfvadt guld,
men hon knner ock, att nnu _hr_ finnas frrdare, och detta bragte p
hennes tunga ord, som endast voro ernade t ngra f hr nrvarande.
dle herrar, besluten nu som eder bst synes, mitt arbete r slut. Ebba
Stenbock frstr icke att uppgifva ett fste."

Fru Ebba bugade sig och gick lngsamt bort. Hon intrdde slutligen i det
hvalf invid slottskyrkan, der Klas Flemings lik nnu stod bisatt, och
der nedsjnk den stolta qvinnan afsvimmad p den kista, som inneslt de
qvarlefvor, dem hon lofvat bevara fr ohelgande, men numera ej frmdde
skydda.




                                XXII.


Mikaelidagen ingick. Slottet hade kapitulerat, hertig Carl skulle
intga. Alla fruntimmerna i slottet hade samlat sig omkring fru Ebba,
liksom skande std hos henne. Stor ngslan rdde. Hvar och en gde
ngon kr person, hvilken kunde drabbas af hertigens vrede. Och dock
hade man nnu ej lrt sig s frukta hans strnghet, som sednare, nr
mnga blodsdomar hade lrt finnarne frst, att trohet mot deras
lagligen krnte konung vore frrderi och straffades som sdant, just af
den, som sjelf satte alla fjedrar i rrelse, fr att inkrkta thronen.
Harm, vrede och sorg jste inom fru Ebbas brst, der hon satt omgifven
af de friga fruntimmerna; men hon yttrade icke ett ord. Omsorgen om
slottets uppgifvande hade hon helt och hllet lemnat t Bengt
Sfringsson och frige officerare.

D nalkades henne Olof Sverkerson, af bnderne sednare Olof Perkelson
kallad, fr sina mnga gnger utfvade frrderier, n mot den ene, n
mot den andre, allt huru han tyckte fr gonblicket vara det fr sig
frdelaktigaste. Han framsteg med en dmjuk bugning och sade: "Hans
fursteliga nde har ltit sig bertta, det hr icke skall vara rligt
spel. Man har sagt honom, att eders frudme ngorstdes ltit lgga det
krut, som hr fanns qvar, till en mina, fr att sprnga den i luften nr
hans fursteliga nde skulle derfver passera. Han har derfre sndt mig
fr att utbedja sig njet af edert sllskap, p det han tminstone icke
m blifva utan angenmt medflje p himmelsfrden. Han anhller derfre
att ni, ssom artig vrdinna, m emottaga honom vid porten af edert
hus."

"Sdant ens eget sinne r, sdant vntar man det hos andra", sade fru
Ebba med nstan hvita lppar. Derp steg hon opp frn sin plats, kastade
en blick omkring sig p fruntimmerna och sade: "Stannen hr alla, denna
frdmjukelse m ingen annan n jag bra."

Med lngsamma, men jemna steg vandrade fru Ebba utfr trapporna, fver
borggrden, genom hvalfvet, ut till slottets tunga port, som nu stod
ppen.

Mot slottet marscherade de hertigliga tropparna. I spetsen fr dem
syntes hertigen sjelf och ngre hans herrar. Hertigen kastade stundom en
bister blick opp emot det fste, som trotsat hans makt och fllde ngra
fga vnliga ord. Hans sinne, uppretadt fver slottets frsvar, hade
nnu ej hunnit blifva mildare genom medvetandet att nu hafva vunnit sin
afsigt. Nr han kom s nra, att han blef varse den ppna porten och
bemrkte att fru Ebba stod der, utbrast han: "Getingboet har dock ftt
lof att ge med sig. Roligt vore att veta hvad kringen der nu menar. Jo,
jag tnker Ryttarkajsa skall f lra sig att steka sill, i stllet fr
att gldga kulor. Fr vl lra sig att rkna rter fr granater,
Dragonmaja. Hade god lust att hnga hennes kjortlar som klocka p
slottstornet, med henne sjelf som klpp i klockan! N, nr vi nu vl f
fstet inne, skall vl detta finneupproret ta slut."

"Blott de ej nyo f lust att resa sig, nr Eders Furstliga nde ter
mste lemna landet", svarade, med sjmanna rttframhet, amiralen Peder
Stolpe.

"h, det skall jag vl lta dem hederligen veta, att om ngot upplopp
och frrdiske praktiker sker hdanefter, skall jag nog s rkna med
dem, att jag, med Guds hjelp, skall rkna dem i galgen, eho det n m
vara, om n sjelfvaste fru Ebba, huru hon ock m bjebba. Ja, i sanning,
bttre svgerlag kunde gamle kung Gsta hafva skaffat sig, n denna fru
Ebba och hennes blodige och riksfrrdiske man. Det var att stta bocken
till trdgrdsmstare, nr den der Stenbockens, eller rttare,
Stengetens slagtardrng till man slapp som beflhafvare till Finland.
Och geten brkte nnu p samma ton, sen bocken kolat af. Jo jo, hon
tnker sprnga oss i luften, psts det, och har anlagt en mina i
slottet; men jag har derfr befallt henne att vara oss till mtes i
porten. Vill hon skicka oss till helfvetet, s skall hon sjelf f vara
den frsta, att helsa p hin hles fru mamma, med en krlig
systerhelsning. Kaka sker maka, och gerna kunde de fara med henne, alla
de refrgtne, upproriske och hufvudljugare, Anders Larsson och andre,
som tagit sig fre befallningen hr vid bo."

Under det hertigen talade, hade han hunnit till slottets yttre port. Hr
stod den stolta frun, en hg gestalt, i djup sorgdrgt. Det endast fga
grnade hret betckt af ett dok med breda fllar, och den svarta
flanellskldningen fallande fotsidt ned omkring henne. Endast de djupbl
gonen och de hvlfda gonbrynen aftecknade sig p det i frigt
marmorbleka ansigtet. S stod hon lik en bildstod, kall, orrlig, den
stolta blicken hvilande p vgen. P hennes anlete blossade opp en mrk
rodnad, i det gonblick hon igenknde hertigen, som, med svrdet draget
i hgra handen, betrdde vindbryggan; men den frsvann ter lika
hastigt, och stel och blek, som frut, stod den hga frun. Nu vnde sig
hertigen till henne och sade: "Haden J, fru Ebba, tagit slndan i hand i
stllet fr kommandostafven, s haden J besparat bde er och andra harm.
Bttre hade varit om J rrt i grtgrytan, n i mannadd!"

Fru Ebba svarade intet hrp, utan sade blott: "P Eders Furstliga ndes
befallning r jag hr, fr att ledsaga eder."

Carl syntes nnu vilja tillgga ngot, men fru Ebbas hela hllning
imponerade p honom, och han utsade icke hvad han ernat. Han brukade
just ej lta skrmma sig, men nstan till sin egen frundran, knde han
sig en smula besvrad vid fru Ebbas sida. Mot sin vilja, mste han
bemta henne med aktning. Han gick nu framt, tfljd af fru Ebba, men
blott en del af tropparna intgade, resten stadnade utanfre, stende i
led.

Ifrigt blickade Carl omkring sig, och hans skarpa gon syntes
uppmrksamt beskda allt. Stundom stadnade han, n fr att nogare
betrakta ngot, n fr att utdela befallningar. Hans rst var strf och
ovnlig, men i hans skarpa bl gon lyste gldje fver att i sin makt
hafva ftt Finlands starkaste fste. Hans resliga gestalt syntes hgre,
nsborrarna vidgades, flere gnger strk han med handen fver den hga,
kala pannan; dock kom han sig icke till att ge sina tankar luft i ord.
Han var synbarligen besvrad af fru Ebbas dla, bleka gestalt vid hans
sida.

"Hvar r Klas Flemings bisttningsrum", sade han slutligen till Olof
Sverkerson, som med bestllsamhet fjeskade omkring fursten, "vi vilja
begifva oss dit."

Fru Ebba kunde med mda qvfva ett utrop, som ville bryta fram fver
hennes hvita lppar. Hennes steg syntes mindre skra, hennes hufvud
mindre hgburet, d hon, under fortfarande tystnad, vid hertigens sida
gick uppfr den trappa, som af Olof Sverkerson anvisats, och uppfr
hvilken hertigen genast brjade stiga, sedan han kastat en blick p fru
Ebba, liksom han velat pminna henne om att medflja.

Under tystnad gick tget framt genom kyrkan, men nr det intrdde i
hvalfvet och hertigen befallte att kistan skulle ppnas, d framtrdde
Peder Stolpe och sade med sin vanliga rttframhet: "Eders Furstliga
nde, de dda m man lemna i ro, vare sig vnner eller fiender."

"Gamle herr Peder", svarade fursten, "skt J edert takel och tyg mig
till behag, som hittills, men lt mig rda fr resten."

Efter en stund tillade Carl, som kanske ansg ndigt att urskulda sitt
tilltag: "Hvad skullen J mena, om man hr kunde hitta p medel att f
flottan p litet bttre ftter, utan att behfva betunga allmogen med
nya plagor? Hans Kunglig Majestt i Polen snder oss vl fga ngot,
och visserligen behfva vi hafva flottan i godt skick till hans och
rikets tjenst, p det han icke m behfva hyra sig fremmande fartyg, om
han behagar till sitt arfrike komma, om hvilket vi s ofta anhllit hos
honom. Veten J vl, herr Peder, ofta gmmes gull i stoft och mull. Hafva
icke mina sagesmn farit med munvder, s finnes i denna kista icke
ngot lik, men vl en skatt."

Allt modigare hade fru Ebba rest sig opp under det fursten talade. Hon
tycktes nu hafva tervunnit hela sin stolthet vid den beskyllning,
hertigen uttalat, och med dmjukhet i blick och hllning svarade hon:
"Ja, en skatt i sanning, ty hri gmmes ett hjerta, som var det dlaste,
trognaste och redligaste! Men denna skatt kan dock Eders Furstliga nde
icke vinna. Detta hjerta slr icke mer!"

Under det dessa ord vexlades, hade locket hunnit lyftas af kistan, och
derinne syntes nu qvarlefvorna af hertig Carls bittraste fiende, den
stolte, mktige, bottentrogne royalisten, Klas Fleming; han, som skref
sig stthllare fver Finland, riksamiral, Svea rikes marsk, friherre
till Wik, herre till Svedja och Qvidja, och som nu endast fretedde en
bild af frgngelse, ehuru den mktiges lik genom balsamering var
skyddadt mot frruttnelse.

Orrlig stod fru Ebba. Ej en tr i hennes ga, ej en ryckning i hennes
anlete utvisade fr den, som varit hennes makes ddsfiende, hvad hon
knde. Hertigen betraktade en stund under tystnad, stoftet af den man,
som varit honom det svraste hindret p hans vg till makten, och den
klippa, mot hvilken alla hans anslag brutit sig och fallit till skam.
Slutligen grep han med handen den dde i skgget och sade: "Ha, du min
gubbe, lefde du n, s sutte ej ditt hufvud mycket skert nu."

Med en stolt hjning p hufvudet svarade fru Ebba: "Lefde han, s stode
icke Eders Furstliga nde hr. Han hade vl gett Eder annat att gra n
att komma vid sitt skgg!"

Dessa fru Ebbas stolta ord har sgnen frvarat, men icke hvad hertig
Carl derp svarade. Det hnde stundom, att ett djerft sprk icke
misshagade honom. Det syntes, som om han deri skulle funnit ett slags
frvandtskap med sitt eget sinne.




                                XXIII.


Sedan hertigens folk besatt slottet och noga ransakat att intet
frrderi kunde vara anlagdt och slunda ingen fara mera var fr handen,
hade fru Ebba erhllit tillstnd att bege sig till sina rum, der hon
befalltes att qvarstadna, och vakt stlldes utanfr drren. fven hennes
dttrar fingo p begran lof att komma in till henne, men med vilkor att
sedan der qvarstadna.

Sigrid erhll icke samma tilltelse, och yrkade den icke heller med all
mjlig ifver. Hon fruktade att p det sttet bli stngd frn hvarje
underrttelse utifrn, och hon knde nnu ej hvilket de som drabbat
hennes trolofvade. Han hade icke varit bland de uttgande tropparna,
icke heller bland dem hon genom fnstret sett p borggrden strcka
gevr. Var han fngslad, var han srad, kanske dd? Hennes oro steg med
hvarje gonblick, hon visste ej till hvem hon skulle kunna vnda sig,
fr att f upplysning. Sedan fru Ebba var fnge, hade Sigrid intet vrn.
Hennes far var ibland dem, som under Stlarms befl nu tgade opp mot
Tavastland, sedan de blifvit afskurna frn slottet.

I sitt bekymmer vnde sig nu Sigrid till Stlarms maka, fru Elin
Fleming, och bad denna taga henne under sina vingars skugga. Fru Elin
svarade bekymrad: "Kra jungfru Sigrid, vl ville jag vara eder till
skydd och beskrm, men r ju sjelf vrnls. Icke kan J dock bege eder
till ngon af edra slgtingar p godsen hromkring, om ni n finge lemna
slottet. Hertigens soldater sgas nu hlla p att plundra hos vra och
konungens vnner. Stanna d hellre hos mig tillsvidare."

Sigrid hade ej hunnit mer n tacka fru Elin fr hennes lfte, d gamle
Hans framtrdde till henne och sade: "Jungfru Sigrid, som r s god mot
hvar och en, trs jag be eder stiga ned i min kammare. Min son ligger
illa srad. Han tror att jungfrun skulle kunna lra mig huru jag br
bete mig fr att lindra hans plgor. Han lngtar efter, det ni mtte
gra eder den mdan att hugsvala den dendes sjl. Neka mig icke min
bn, jungfru Sigrid, jag ber eder."

Sigrid tyckte visserligen det vara svrt, att uppfylla gubbens begran,
men ville dock icke afsl hans bn. Bfvande fr det myckna krigsfolket,
begaf hon sig  vg. Ingen ofredade henne dock, der hon gick tfljd af
gubben, ehuru mnga sgo efter den unga, spda flickan och den gamle
grhrsmannen. Men hvar och en visste, att d hertig Carl var i
grannskapet, var det skrast fr en och hvar att passa p sina
ligganden, och att ej taga sig ngra friheter. Sigrid med sin gamle
beskyddare gick slunda oantastad sin vg fram; och nr stundom en
vaktkarl frgade hvart de ernade sig, svarade gamle Hans: "till en
sjuk", och s lt vakten dem passera. Nr de hunnit p yttre borggrden,
stadnade Hans och sade: "Nu mste jag dock sga eder, jungfru, att eder
vntar en syn, som torde bli svr att se. Bed nu Gud om styrka fr edert
unga hjerta. Det r icke min son, som ligger dende i mitt qvarter, utan
en annan."

Sigrid svigtade: "Hans, fr Guds skull, hvem, hvad? --

"Ja, tyvrr, jungfrun gissar sanningen, ser jag. Det r unge herr
Enevald Fincke. Jag fann honom och bar honom in till mig, der jag nu r
ensam. De frre knektarne ro borta, och de svenska knektarne ha nnu ej
hunnit blifva inqvarterade, men nog komma de vl nu snart. Jag har
frbundit honom s godt jag frsttt. Jag ville ej sga eder frut huru
det var, ty gamlas gon se stundom igenom de ungas hemligheter, och s
fruktade jag, att J, af oro och otlighet, ej skulle haft styrka att
flja mig hit, om J vetat det vrsta."

Sigrid hrde ej mer. Med bleknad kind, men med brdskande steg, hastade
hon fre den gamle in i det betecknade rummet. Enevald lg p en bnk,
nstan sansls; men nr Sigrid intrdde, lyfte han matt opp sina gon,
och hans blick ljusnade. Den unga flickan lutade sig fver honom och ett
sagta "Sigrid" svfvade fver hans bleknade lppar.

Ngra gonblick frgingo. Med stark anstrngning reste sig Sigrid och
sade: "Hr kan han ej ligga. Han mste f bttre sktsel och vrd,
bttre bdd. Hr kan jag icke stadna fr att skta honom. Vi mste se
till att f honom buren in till staden. Jag stadnar hr s lnge. G,
Hans, bjud till att fr penningar och goda ord f brare."

"Jag fruktar detta blir omjligt. Vakten lter oss icke bortfra en
srad officer af garnisonen."

Sigrid vred sina hnder i ngest. "Vi mste, Hans, vi mste. Han kan
icke uthrda hr p denna trdbnk och med den sktsel han hr kan f.
Fr Guds skull, Hans, skynda, tala vid vakterna. Gr allt som r
mjligt. Jag stannar hr s lnge."

Hans gick, ehuru med ringa hopp att ngot kunna utrtta, och Sigrid gaf
nu sina trar fritt lopp. Ett nytt anfall af svaghet fll fver den
sjuke. Sigrid lyckades dock att terkalla honom till sans, medelst
baddningar med vatten ur ett trdstop som stod p bordet.

Nu terkom Hans. "Ingen mjlighet, jungfru, hertigen har frbjudit att
ngon, hvem det n vara m, kan f lemna slottet utan hans eget
tillstnd."

"O min Gud, han dr, han mste f bortfras, jag mste f vrda honom."
Nu tillade hon hastigt: "Jag gr till hertigen."

"Kra, unga jungfru, det kan ni icke vga. Det fordras starkare sinne n
edert, att tala vid honom. Det har mngen rask karl varit rdd fr, och
J, med edert tysta och stilla vsende, skulle alldeles bli bortkommen om
han vredgades. Icke heller torde ni slippa in."

"Jag mste. Vrda _honom_!" Jag gr!"

Sigrid lutade sig ett gonblick fver den sjuke, som ej hade nog sans,
fr att veta hvad som fregick omkring honom, derp hastade hon bort,
tillbaka fver borggrdarne, opp fr vindstrappan i ena slottstornet,
och vakterna sgo frundrade efter den bleka, hastande flickan. Ingen
hindrade henne att framg. Hon syntes g med sdan skerhet och
skyndsamhet, utan tvekan huruvida hon skulle slippa fram, att ingen kom
sig fre att frga med hvad rttighet hon s fritt frdades omkring. Hon
tycktes alls ej tveka derom sjelf.

Men vid vindstrappans slut stod en post vid drren till de rum, hertigen
sjelf bebodde. Han hejdade hennes gng och sade: "Nej, jungfru lilla,
stanna, hit slipper hon inte in."

"Jag mste tala med hertigen."

"h h, ndvndigt! tala med Hans Fursteliga nde! Det r omjligt,
jungfru lilla. Hans Fursteliga nde har ej stunder att prata bort med
vackra flickor."

"Hindra mig icke, fr Guds barmhertighets skull. Skulle vl Hans
Fursteliga nde kunna straffa er, fr det ni ville lta en stackars
flicka g in i hans allrayttersta rum?"

Sigrids bner voro ffnga. Frgfves anvnde hon de mest bevekande
ordalag, postkarlen vgade icke inslppa den bedjande, huru gerna han n
velat.

Fr hvarje frloradt gonblick steg Sigrids ngest hgre. Vnda om, med
ofrrttadt rende, kunde hon icke. Slutligen hrdes steg komma uppfr
trappan, de nrmade sig allt mera. Det var en af hertigens tjenare, som
i handen bar en silfverbgare och tfljdes af en tjensteqvinna, brande
en kanna psande l, det hon, p tjenarens befallning, just hade tappat
ur den bsta ltunnan i slottskllarn.

"Ses, hr just innanfr denna kammardrr fr hon stlla kannan p
bordet och g sin vg. Jag skall sjelf sedan kredentza Hans Furstliga
nde detta stteliga l. Det mste man medge, att icke lter detta let
det gamla bolets rykte komma p skam. Icke var det underligt att salig
drottningen Kathrina hraf drack lika gerna, som hennes herre, hgst
salig Hans Majestt, konung Johan."

"Goda Anna, jag ber dig", sade Siri, "lt mig bra in let."

Anna var hgst nyfiken att f titta in i hertigens rum, s att hon gerna
hade tlydt befallningen att uppbra let, men nr hon sg p Sigrid och
varsnade den ngest, hvarmed denna bad att f aflsa henne i tjensten,
s svarade hon: "Gu signe er, jungfru. Nog hade jag gerna gtt sjelf,
men s J ser ut, har vl ingen hjerta att neka er, som alltid r s
frdig att gra en hvar till njes. Men kannan r tung fr en sn liten
fin hand, m hon veta, jungfru."

Sigrid grep ifrigt kannan och fljde efter tjenaren, utan att hvarken
denne eller postkarlen gjorde ngon anmrkning. S snart hon intrdt i
rummet, befriade tjenaren henne frn sin brda, och vntade att hon
skulle bege sig bort, sedan hon, som han trodde, ftt tillfredsstlla
sin nyfikenhet. Men i dess stlle pekade Sigrid p en drr vid hvilken
stod en annan tjenare och frgade: "r Hans Fursteliga nde der?"

"Tyst, tyst! Der ro herrar, och i rummet der innanfre r hertigen
sjelf. Nu mste ni g bort, att ingen kommer och trffar er hr."

Sigrid stod qvar, betnkande huru hon skulle kunna stlla till, fr att
slippa in till hertigen. Tjenaren uppmanade henne allt ifrigare att bege
sig bort, och var hgst frlgen d hon ej tlydde honom. Att stadkomma
ngot buller, vgade han alldeles icke. Hrunder ppnades den inre
drren och en gammal herre uttrdde. Hans understtsiga figur rrdes
fram t golfvet med bastanta steg och ngot krkta knn. Den mrke,
barske mannen syntes icke mycket kunna vcka Sigrids frhoppningar om
hjelp, men i blicken lg dock ngot vnligt och frimodigt. Sigrid vnde
sig till honom och bad med lg rst i de mest bevekliga ord, det han
ville antingen sjelf ge henne tillstnd att ur slottet fra en svrt
srad, eller om han ej kunde tillta detta, att han d ville utverka det
hon finge g in till hertigen fr att bedja honom sjelf derom.

Med ett vnligt gonkast p den unga bedjerskan, svarade den gamle
krigarn: "Hans Furstliga nde har frbjudit att bortfra ngon srad
officer. Man vet nnu icke hvad han fver dem besluter. Allts, vore han
n eder fstman, ssom det synes mig, s kan nu hrvid intet gras. Och
hvad angr att f bnfalla hrom hos fursten sjelf, s torde det fga
hjelpa. Icke heller vgar jag bedja om att f infra eder. Hans
Furstliga nde hr visst en och hvar af trogne svenske mn och qvinnor,
som hos honom vilja ska rttvisa, men vill icke besvras af husets folk
och deras bner och klagoml, ty de hafva icke gjort sig sdan nd
vrdiga. G derfre bort, unga flicka, icke hrer hertigen eder."

"Ack, hvad har vl jag stackars, unga barn, gjort emot Hans Fursteliga
nde? Haf dock barmhertighet med mig. Kanske har ni sjelf en ung dotter.
Ack, hon ber med mig till edert hjerta."

Den gamle krigarn strk sig om sitt gra skgg. Han blef varm vid tanken
p hus och hem. "N, s st nu d der vid drren och vnta s lnge.
Hans nde gr rttnu hrigenom. Frsk d om ni kan f honom att hra
eder."

Vnta, hon mste vnta! Och hon knde med ngest hvad Enevald led fr
hvarje gonblick och huru mjligen hans lif berodde af snar hjelp. Hon
tyckte sig knna, huru de smrtor som anfllo honom, skuro genom henne
sjelf i hvarje gonblick. Men hon mste dock vnta, ngon annan utvg
gde hon ej. Hon mste ju, tillochmed, anse fr en lycka att henne
tillts att vnta; och dock blef denna vntan henne fr hvarje gonblick
mera olidlig.

Tjenaren hade emellertid slagit l i bgaren, och infrt den i de inre
rummen. Derifrn terkom han och stllde sig fven att vnta invid
lkannan, som qvarstod p bordet. Nu hrdes liflig rrelse i rummet
invid, drrarne slogos opp och ut trdde ngra herrar, bland hvilka den,
som syntes frmst i raden, bar en jernhammare i handen. Det ljusa hret,
den hga pannan, fver hvilka tre glesa lockar lgo platt tillkammade,
fr att dlja att den var kal, den bjda nsan, de skarpa bl gonen;
allt instmde med den beskrifning, Sigrid hrt om hertig Carl, s att
hon ltt gissade att det var denne strnge herre, som hon sg fr sig.
Hertigens blick fll genast p tjenaren och lkannan. "ren J icke, som
vanligt, slsare och leskndare! Str icke der, nu ter, en hel stor
drickeskanna med prktigt l och andfalles? lebultar ren J alla, och
dock viljen J icke hafva omsorg om att let hlles godt. Stlles det
sedan andfallet p bordet, s grinen J nog, och viljen hafva nytt; men
se, sdan soppa man kokar, m man supa, och den som grinar t let, han
m dricka vatten. Se till, Gran du, att detta prktiga let der, icke
fr frstras, utan ordentligt sls i muggarne, som stllas p
svennebordet." Han tycktes erna tillgga nnu mera, men varsnade i
detsamma Sigrid, och fste med ngon frvning en skarp frgande blick
p henne. Ett gonblick bfvade hon tillbaka, men sansade sig snart, och
innan hertigen hade hunnit yttra den frga, som syntes svfva p hans
lppar, fattade hon mod och trdde ett par steg fram. Derp bjde hon
kn och sade: "Ndige herre, vrdigas frlta och bnhra!"

Temmeligen vnligt sg hertigen p den unga flickan, fver hvars anlete
hvilade ett drag af s djup smrta, men tillika s mycken
sjelfbeherskning, att det syntes nstan ofrenligt med ansigtets milda,
barnsliga drag.

"N, hvad begr du, unga flicka", frgade hertigen uppmuntrande.

"Att Eders Furstliga nde tcktes ndigst vilja tillta mig att lta ur
slottet bortfra min trolofvade fstman, Enevald Fincke, som ligger
srad och dende, p det jag m f vrda honom."

Hertigens gonbryn sammandrogos ltt och kring munnen tecknades ngra
skarpa drag, d han svarade: "En af upprorshopen allts. Ni hade,
jungfru, gjort bttre, om ni frut rdt honom att icke stta sig opp mot
sin lagliga fverhet. Nu m han st sitt kast. Skall jag rdda honom
frn den nd han, genom sitt eget onda uppfrande, kastat sig i? Som man
bddar t sig, s fr man ligga. Huru mnge af de fattige bnder i
sterbotten hafva icke ftt ligga i vanvrd och d, fr finnarnes
frrderi. Han m nu sjelf f frska hur godt det gr."

"Ndige herre, vgar jag anmrka, att Enevald Fincke nstan icke varit i
strid emot bnderne. Han har frst nyligen ingtt i krigstjenst."

"Men har dock redan hunnit visa sitt arga uppst emot konungen, riket
och mig. Men hvem r ni sjelf, unga jungfru, som vgar fra ett s fritt
sprk?"

"Sigrid Eriksdotter Liljeholm."

"Jas, sledes dotter till Flemingens gode vn och tjenare! Han, som i
alla vgar sttt vid blodhundens sida! Kttmnglarens springpojke!" Hr
brjade han att lta den hammare han bar i sin hand, falla emot inre
sidan af andra handen och liksom sl takten till sina ord. "Tycker hon,
jungfru, att jag har skl att vara henne blid fr att hennes far alltid
hllit med Svedjeklas, den svarte bofven, och varit honom behjelplig att
uppresa folket till uppror emot sin lagliga fverhet? Tror hon, att
hennes fina jungfrufingrar kunna med nl och trd lappa den skadan, som
s mnga menniskor lidit till lif och lem, fr deras skull? Herr Erik
har icke frfarit som en rlig och kristlig riddare emot konungen och
riket, ja nnu sedan Klasen ndtligen gick dit han hrde, s har han
hllit fort i sin upproriskhet. Hvilket allt den allsmktige Guden, som
en rttvis domare skall straffa. Nu hafva vi dock, Gudilof, stngt herr
Erik med andra frrdare frn slottet, som katten frn mjlken. Var han
icke en af dem, som mest hindrade bnderne ifrn att komma och klaga fr
mig, nr Flemingens ryttare frtryckte dem och ej lemnade dem ko eller
so? Hvem var mera nitisk n han, att hindra trogne underster ifrn att
komma fver till Stockholm, fr att med de frige rikets stnder rdgra
om konungens och rikets bsta? Hvem var det, som mera n han, alltid
srjde fr att mat icke fattades fr den blodsugarn Klas Flemings
upproriska knektehopar? Hade de ftt svlta, s hade de minsann icke
lupit efter honom, som svin efter mat-trget. Hh!"

Under det hertigen talade blef han allt ifrigare. Hans vrede stegrades
genom upprknandet af de skl, han ansg sig ga att harmas, och hammarn
fll numera icke i handen, utan fr hvarje mening slog han ett allt
skarpare slag i bordet, s att det skrllde. Han tycktes liksom borra
gonen i Sigrid.

Mngen stark kmpe hade bfvat fr Carls vrede; att den unga flickan ej
utan frskrckelse kunde se den, var naturligt, men fvertygelsen om
att Enevalds lif berodde p det svar, hon nu skulle f p sin bn, ingaf
henne mod att icke svigta fr den strnge herrens hetta. Hon tog nu, med
bfvan i hjertat, till orda: "Hela verlden sger, att Eders Furstliga
nde r en mot den ringe rttvis, om n strng, herre och Eders nde
skall visserligen icke straffa mig fr hvad jag icke kunnat r fr. Om
nu Eders Furstliga nde icke tillter mig att rdda min trolofvade, s
r det jag som straffas; ty han, en riddare och dling, skattar vl icke
sitt lif allt fr hgt, men jag stackars unga flicka, som mste se honom
d, utan att kunna hjelpa honom, jag blir den straffade. Ack, vore dock
Eders ndes fursteliga geml hr, till henne ville jag vnda mig; hon
skulle veta och frst huru dyrbar fr en qvinna den r, som r hennes
allt. Hennes hjerta skulle visst icke kunna motst en olyckligs bn."

Ett par af herrarne, som stodo bakom hertigen, sgo smleende p
hvarandra och tycktes mena att ej just hertiginnan vore af s enkom
qvinnligt mjuk natur. Men Carl sjelf sg icke utan ett visst vlbehag p
den unga flickan, som s djerft frde sin talan. "N, lofvar du p din
trolofvades vgnar, att om han nu rddas, han sedan skall frblifva sin
lagliga fverhet trogen?"

"Eders nde, hvad kan jag, en qvinna, lofva, om jag vill vara rlig och
sann! Kan vl en qvinna frm sin make att lyda henne? Kan vl tjenaren
befalla fver sin herre? Var barmhertig, Eders Furstliga nde, s visst
som Gud engng skall vara barmhertig emot eder."

Nu steg den gamle mannen, som frst talat vid Sigrid, fram till hertigen
och sade: "Eders Furstliga nde behagade gifva mig ngra ndiga ord fr
de ringa tjenster jag gjort vid fstets intagande och lofvade hafva mig
med ngon belning i minnet. Vrdigas Eders nde nu, om jag ngon ln
anses vrd, att belna mig medelst beviljande af denna unga flickas
bn."

"Kre herr Peder Stolpe", svarade hertigen, "hvad hafver J fr vnskap
fr henne?"

"Jag ser henne i dag fr frsta gngen och har till henne ingen
frbindelse, men hon rr mitt gamla hjerta."

Huruvida fursten ernade bifalla Peder Stolpes begran eller icke, hann
Sigrid nnu ej f veta, d med detsamma en tjenare anmlte att
Stjerntydaren, som hertigen ltit kalla opp p slottet, nu hade anlndt
och vntade p att f fretrde.

"Aha", sade Carl, "lt honom komma in, vi vilja genast prfva hvad han
duger till."

Mster Sigfrid Aronsson Forsius infrdes och stadnade under djupa
bugningar vid drren, men sg ej nu s bortblandad ut, som den afton d
han upptrdde hos Flemingens familj. Han hade haft tid att sansa sig
sedan han blef kallad, och fann att mycken vigt kunde ligga derp, att
han icke blefve frsagd. "Jordens vldige", sade han vid sig sjelf "hvad
ro de dock annat n stoft! Infr vetenskapens heroer m du bfva
Sigfridus, de som vldige ro i andens rike, icke infr desse materiens
trlar, som kalla sig jordens store. Deras makt r blott en flgt i
knen mot den storm, som beherrskas af de hemliga vetenskapernas
konungar. Carolus, hertig, dig, dig vill jag vcka med sanningens ord."
Under dessa tankar intrdde mster Sigfrid nu.

"Vlkommen, mster Sigfrid! Godt, att J just kunnen ge mig ett prof p
eder bermda skicklighet att sp i hnderna. Sp nu fr mig hvem denna
unga flicka skall f till man?"

Mster Sigfrid steg fram, tog med en vnlig helsning Sigrids hand och
blickade noga deri. Slutligen lemnade han henne och gick fram till
hertigen. Med lg rst fr att ej hras af ngon annan, sade han nu:
"Detta skulle jag knappt hafva trott! Trnan r fager och hjertat skiner
klart som karfunkel sten, men ogift blir hon nd."

"Ogift, J torde ltteligen misstaga eder", sade hertigen, "se nogare
t."

"Nej, det kan en hvar, om n fga i chiromantin invigd, se huru hennes
_linea vit_ lper ut i rets fjerde hus, utan att korsas af ngon annan
lifslinie. Hon blir aldrig gift!"

"h h, mster, J ren en dlig spman." Derp vnde han sig till Sigrid
sgande: "N vl, J mgen nu bortfra eder fstman och vrda honom. Unge
herr Carl Lennartson, se till att ej vakten hindrar henne, s tnker jag
mster Sigfrid skall f lng nsa med sina profetior. Akten eder vl,
mster, att ej i edra almanackor prata dumma prognostiker om adel och
frnmt folk, som J icke ren vrdige att kyssa p deras med lera
besmorda sko. Och vill J eder derefter icke packa och rtta, s skall
jag visa eder hvar David kpte let! J gode herrar Stjernetydare, m
icke tro, att J kunnen rifva ner stjernorna nd."

dmjukt svarade mster Sigfrid: "Eders Fursteliga nde tcktes icke illa
upptaga, hvad jag i vlmening ltit pskina om ffnga och yppighet
bland de hga, och icke heller misstro min spdom om jungfru Sigrid
Liljeholm, som nog torde sig besanna."

Hertigen, som ingalunda var fri frn sin tids tro p stjerntyderi och
spdomskonst, knde sig nstan bragt ur concepterna genom mster
Sigfrids trygga sprk. Han besinnade sig en stund. Man hade hos honom
klagat fver den lrdes frmtenhet, att i sina skrifter tadla adeln;
hrfre hade han nu ftt sin tillbrliga npst, och d hertigen just
icke ansg honom med oskl hafva skrifvit om adelns ffnga och
yppighet, s var fursten i sin sjl ej missnjd med de sanningar den
ftt hra af mster Sigfrid. Sker om sin spdomsfrmgas plitlighet
syntes ock denne vara.

"N, mster Sigfrid, kunnen J nu sga mig ngot om mig sjelf d?"
frgade Carl efter en stund, betnksamt.

Mster Sigfrid tog hans hand, kastade en blick derp, sg nrmare, lade
sin hand fver gat och sade slutligen: "Tcktes Eders Furstliga nde
tillta mig, att efter stjernorna utkasta edert horoskop. Hvad jag i
eder hand lser, vgar jag icke lika fritt uttala, som en ung flickas
giftas de. Jag r rdd att sga mera, n jag kan frsvara. En krona
fller ltt ett hufvud, om n blott spmannens. Det r ndigt, att frst
se om stjernorna besanna, hvad handens linier sga."

Hertigen ryckte till. Om en stund frgade han: "Tror J ock fast och
orubbligt hvad J lsen i menniskors hnder och i stjernornas
stllningar?"

"Jag tror, att den makt icke bedrager, som skapat menniskohanden och som
utstakat banan fr stjernorna p fstet!"

"Men kunnen J ock lsa rtt? Frstn J, hvad J lsen, eller r det
kanske idel falskhet dermed?"

Sigfrid Aronsson Forsius steg ett steg tillbaka, i hans vanligen lugna
anlete uppflammade en blixt af vrede, men han qvfde den snart med att
sga till sig sjelf: "Lttast bevisas, af misstanke om odelhet, det
sinne som rder inom menniskan." Hgt yttrade han intet.

"Nvl", sade nu hertigen. "Ni m lsa i stjernorna fr mig. Och dock
vill jag icke obetingadt lita p edra ord. Ett prof vill jag hafva. r
hon, denna unga flicka, som J dmden brudkronan af, r hon icke gift
inom fem r hrefter, s antager jag eder till min stjerntydare." I sin
sjl tillade han: "och riksastronom;" men tillade sedan ter hgt: "r
hon dessfrinnan gift, s mgen J vakta eder fr att fuska i ett
handtverk, som J icke frstn. Detta r icke lng prfvotid, men skulle
hon ock nnu sedan komma eder spdom p skam, s kan jag vl nnu d
hitta p att lra eder, det icke allenast J hafven underliga konster fr
eder, utan att ock jag har krut, som intet smller, ty goda bastrep
finnas i huset. Men nu mgen J mitt horoskop redeligen stlla, och s
vele vi se till, att eder s lnge allt bitrde gifves, som J kunnen
stunda och vilje vi vara eder en ndig herre, s lnge vi se eder det
frtjena."

Sigrid hade aflgsnat sig genast nr hon erhll hertigens lfte, och
genom herr Carl Lennartsons bemedling lyckades det henne ltt, att f
bde br och brare, och innan kort var tget frdigt att vandra bort
frn slottet med den sjuke.

Mster Sigfrid hade blifvit ngot uppehllen genom tvenne unga
officerare, som ndvndigt ville, att han skulle sp dem i hnderna.
Mster Sigfrid varnade dem fr att lttsinnigt missbruka konstens helgd,
och ville ej g in derp. Emellertid hade Sigrid, med tillhjelp af gamle
Hans, hunnit f det bedrfliga tget s lngt i gng, att det just i
sjelfva porthvalfvet mttes af mster Sigfrid.

"Se, hvilket lyckligt mte! J, mster Sigfrid, skolen visst med godhet
sga mig, stackars flicka, huru jag br bete mig fr att f den sjuke
rigtigt frbunden och vrdad. Jag frstr mig vl litet derp, men r s
oerfaren. Finnes hr ngon skicklig brdskrare, s ville jag helst
anlita en sdan."

Mster Sigfrid lofvade villigt att bitrda Sigrid med rd och dd, men
d invnde Carl Lennartson, som medfljde till yttersta porten: "Kan ni,
mster Sigfrid, vilja taga eder att hjelpa denne unge, sjuke herre? Kan
ni gra det af redligt hjerta, d J veten hvad derp beror?"

"Unge herre", svarade mster Sigfrid. "Var sker derp, att hvad som r
bestmdt, det sker, och ringa menskliga tillgranden frndra icke ett
str. Jag skall samvetsgrannt bjuda till, att gra hvad jag kan, fr att
denne sjuke herre m blifva frisk, och r fullt fvertygad om, att hvad
som r frut sagdt, skall lika skert ske, som om jag i detta gonblick
sloge honom ihjl. Dertill kunde hon vl ock med dessa fagra gon hitta
sig en annan fsteman. J synens mig icke ens sjelf se s okrt p
henne." Carl Lennartson rodnade och pskyndade sina steg fr att
upphinna Sigrid, som medan han talat med mster Sigfrid, hunnit jemte
bren utom porten.

"Nu, jungfru Sigrid", sade han i det han bugade sig, "nu fr jag ej
lngre det njet att vara eder till tjenst. Det fgnar mig att kunna
lemna eder i ett s godt beskydd som mster Sigfrid Aronssons."

Sigrid tackade med ngra ord sin unge riddare, och tget fortsattes t
staden s fort, som den sjukes tillstnd det tillt.




                                XXIV.


nnu fll icke hertigens hmnd blodig fver hans motstndare, men
oqvdins ord och tillochmed stryk sparades icke.

Fru Ebba och hennes dttrar, fru Elin Stlarm och de flesta andra
frnma fruar, som funnos p slottet bortfrdes fngna till Sverige.
Till beflhafvare p bohus, frordnade hertig Carl fven nu en Fleming,
men denne hade varit riksmarskens bittraste fiende. Den nyss utnmnde
beflhafvaren bad i dmjukhet, att Hans Furstliga nde mtte befria
honom frn den ansvarsfulla tjensten. Konungen hll honom redan
misstnkt och skulle mjligen ondigt anse, om han toge sig beflet i
bo, utan hans frordnande. Men hertigen lt ingen undskyllan glla, och
frklarade, att som en redlig kunglig majestts och kronans underste,
finge Fleming icke neka att gra sitt bsta i rikets tjenst. Skulle
konung Sigismund sjelf infinna sig fr att omhndertaga fstet, skulle
han det ock honom genast tillhanda hlla. "Och", tillade hertigen, "J
mgen eder icke undskylla, der fosterlandet eder behfver. Jag tager Gud
till vittne upp huru jag vnligen och krligen alltid riket tillhanda
hllit t hans kunglig majestt, konung Sigismundus i Polen, och bjudit
honom att sjelf komma och fra regimentet. Men han lter sig frvillas
af upproriske, som frtala mig och hans sanna vnner; men skall dock
visserligen herren Gud de onda p skam komma lta; och mgen J ingen
annan n t konungen sjelf i egen person fstet fverleverera, eller ock
t dem, som af mig dertill med fullmagt frsedde ro; men manneligen
utestnga denna frrdareligan hr i Finland. Vga de att frska rra
p sig en gng till, s skola de f frska huru det har sig att lpa
hufvudls, om msterman nnu har ngon slipsten qvar. Fr denna gngen
vill jag hafva frdrag som en ndig herre, och lta nd g fr rtt; men
hjelper ej det, s finnas bastrep nog till att ge dem halsdukar af, och
skall dervid icke behfva hushllas. J stannen allts nu hr, och
tillsen det slottet hlles mig och konungen troget tillhanda."

Fleming bfvade fr det kinkiga uppdraget att tjena tv herrar. Han
visste allt fr vl att den, som tjenade hertigen, stode i fullt uppror
emot konungen, och ehuru han hatat Klas Fleming, s var han dock hans
sak trogen. Men att st gent emot hertig Carl och neka att lyda hans
befallningar, vgade han icke. Han gde icke eller sin frndes orubbliga
trohet och objliga redlighet, som icke tillt ngon dagtingan med
samvetet. Fleming stadnade slunda, som beflhafvare, p det numera
hgst dligt frsedda fstet, derifrn hertigen hade bortfrt de bsta
kanonerna och der munfrrdet var frtrdt.

Att frsvara det mot Stlarm och finnarne, torde vl hafva varit fga
grligt, men frsktes ocks icke, det fverlemnades genom dagtingan;
och innan tv mnader frlupit sedan hertig Carl lemnat Finland, stod
Stlarm ter p bo slott ssom hgste beflhafvare i landet.

ndteligen blefvo nu ock Klas Flemings jordiska qvarlefvor nedsnkta i
den, i Pargas kyrka vntande grafven. Sedan den hunnit bli frdig, hade
tiden varit alltfr osker, fr att fru Ebba skulle kunnat vga
franstalta om den stora hgtidligheten. Under belgringen blef det
omjligt, och slutligen hade hertigen strngt frbjudit begrafvandet af
den dde. Men nu blef det den frsta omsorgen, sedan konungens anhngare
ter inkommit p slottet, att med pomp och stt fra den fordom s
mktiges lik till sin hvilostad.




                                 XXV.


I sin lnstol vid en knyppeldyna satt Margaretha, enka efter
myntmstaren Welam de Wyk, men numera omgift. Unge Welam de Wyk, hennes
son af frra giftet, stod framfr henne p andra sidan om knyppeldynan.
Ynglingen var af en sllsynt sknhet och fven i modrens drag syntes
spr af, att hon fordom varit vacker, men dragen hade nu blifvit skarpa
och hrda och hela figuren kantig. Mycken skrpa lg i hennes ga, men
den var dock nu betydligt mildrad genom det vlbehag hennes modershjerta
mste knna, d hon blickade p sonen, hvars kraftfulla gestalt och
lifliga drag talade lika mycket om helsa och styrka, som anletet om
fgring.

"Ja, i sanning", sade fru Margaretha, "den hga ran att f detta
frnma sllskapet i huset, hade man gerna kunnat vara af med. Jag r
sker p att de, ehuru fngar, som ntt och jemt ha Hans Furstliga nde
att tacka fr, att de sluppit med lifvet, dock tycka sig ha att befalla
i huset. h ja, min gunstiga fru Ebba, har ran att knna det sturska
Stenbockeblodet. Nu, sedan de genom tvenne drottningar kommit i
slgtskap med kungahuset, tro de sig rtt sjelfva vara kungar."

"Men, min mor, nnu frstr jag icke hvarfr det Flemingska herrskapet
skall hit i huset."

"Mig synes ltt att frst", svarade fru Margaretha strft, "att fru
Ebba Stenbock, Klas Flemings hustru och medhjelperska, som understtt
sig att frsvara bohus emot Hans Furstliga nde, icke kan f strafflst
drifva sitt ofog."

"Icke frgar jag om den strre eller mindre rttvisan af hertigens mtt
och steg, utan hvarfre dessa damer skola frvaras hr i vrt hus?"

"Emedan Hans Furstliga nde s befallt. Hvad annat?"

"Hafven J d, mor, tagit eder befattningen att vara fngvakterska?
Detta synes mig illa och skymfligt. Icke r detta hus ett fngelse, och
icke J en fngvakterska. J mtte vl icke g in p denna hertigens
stundan?"

"Hans nde har hrom tillsagt t Jrgen Bhr, och hvad min herre och man
i mitt stlle lofvat, det vill jag uppfylla!"

"Herr Jrgen m vara eder herre, men det fvergr hvad han har rtt att
befalla, att min salige faders hus skulle blifva ett fngelse."

"Min son, betnk, att du talar med din moder och kom ihg den vrdnad du
r henne skyldig. Det gr mig ondt att behfva pminna dig hrom."

Denna pminnelse gjt genast lugn fver Welams uppsvallande ifver. Han
knde sjelf sitt lifliga lynne, och fruktan att frg sig mot modren var
alltid nog fr att svalka honom, s snart han knde sig bli varm. Han
stod en stund tyst, men tillade sedan med bedjande rst: "Min morkr,
kunnen J icke ndra detta beslut?"

"Nej, Welam, och vill det icke heller. Hans Furstliga nde har
frordnat, och mig synes bst, att s sker. Jag r fvertygad om, att
det skall lnda dig sjelf till fromma. Dessutom tnker jag visst icke
frdmjuka mig infr dessa damer, s att du kan vara helt lugn."

"Att bra aktning fr de olyckliga och i hvad man kan, mildra ett hrdt
de, icke r ju det att frdmjuka sig, moder!"

ter en stund teg den unge Welam och gick lngsamt fram och ter p
golfvet. Slutligen stadnade han vid sin mors knyppeldyna och sade: "Mor,
jag tminstone kan icke vara med om detta. Jag reser i morgon till
Hufvesta. Ni m anvnda mina rum fr edra gster, om s fordras, fr att
de m f det beqvmare och mera enligt sin brd. S lnge min faders hus
r ett fngelse, bor tminstone jag icke der. Frlt mig, morkr, jag
kan icke finna mig der. Men d ni en gng tagit er denna ledsamma sak,
s hoppas jag att ni tminstone gr hvad ni kan, fr att edert hus m
blifva fr dessa damer en s drglig vistelseort, som det r mjligt,
och att ni behandlar dem som gster och icke, mera n oundvikligt r,
lter dem knna att de ro fngar."

"I sanning, det mtte icke vara till lycka, som hertigen hedrat vrt hus
med detta frtroende, d det genast medfr den pfljd, att min son
glmmer sig nog lngt, fr att vilja undervisa mig i mina skyldigheter.
Dem vill jag dock hoppas att jag knde innan du blef fdd."

Welam bugade sig fr sin mor i det han sade: "Guds fred, moder. Nu far
jag till Hufvesta. Vredgas icke p mig nu, morkr, nr vi just skola
skiljas." Han tog hennes hand, kysste den vrdnadsfullt och fick af sin
mor en krleksfull blick och ngra vnliga ord till afsked.

S hgt n fru Margaretha lskade sin son, s glmde hon dock aldrig,
att af honom fordra den djupa vrdnad, frldrar denna tid ansgo sig
ga rtt till af sina barn, fven sedan de voro fullvuxna och utgtt ur
frldrahuset. Welam var kapten vid flottan, men infr sin mor var han
nnu den dmjuke, vrdnadsfulle gossen.

Herr Jrgen Bhr ville han deremot icke anse med sonlig vrdnad och
dmjukhet, ehuru denne var gift med hans mor. Fru Margaretha ter stod
nu, mera strngt n ngonsin, p sina rttigheter emot sonen, sedan hon
sjelf brjat finna det svrt, att uppfylla sin sednare mans fordringar
p dmjukhet och undergifvenhet. Det gick henne, ssom det ofta gr
menniskor af mindre delt sinne, att de p den, som str under deras
vlde, hmnas det frtryck de sjelfva lida, ehuru sdant oftast sker
omedvetet.

En stund efter Welams afresa intrdde Jrgen Bhr till sin hustru,
nedsatte sig i en gungstol och sade, temmeligen vnligt: "Sger du till
t Lisa, att hon hemtar mig tofflor, dessa skodon besvra mina ftter."

Fru Margaretha steg genast opp och gick ut. Nr hon terkom, nedsatte
hon sig ej genast vid sin knyppeldyna, utan stadnade vid mannens stol i
det hon sade: "Fru Maria Johansdotter, min frnka, har bjudit mig till
sig, hon ernar lta dpa sitt lilla barn i dag. Jag skulle gerna g till
henne, om s passar."

"Jag mste sjelf g ut i afton, och bda kunna ej vara borta, ifall fru
Ebba skulle hithemtas under tiden."

"I afton. Vill du lta mig veta, hvilken tid du gr ut?"

"hja, kanske klockan omkring fyra."

"Innan den tiden kunde jag mycket ltt vara hemma." Jrgens blick
mulnade, han teg, men sg ond ut.

Fru Margaretha sade ej heller ngot vidare, utan gick att stta sig vid
knyppeldynan och brjade reda sina trdar. En stund tego bda. Lisa
inhemtade tofflorna. Slutligen trdde Jrgen dem p sig och sade med
detsamma: "Jag ref i ons ett hl p min grna rock, det behfver lagas."

Fru Margaretha gick fr att hemta rocken. Nr hon terkom, framtog hon
en korg, deri en mngd nystan frvarades. "Dessa passa ej i frgen",
sade hon nstan vid sig sjelf.

"Du kpte ju grnt silke hromdagen, sg jag", sade mannen.

"Ja, det finnes hr, men det r fr ljust, det duger icke. Men jag vet
att krmarn hr midt fver har att slja silke, jag skall hastigt g dit
och vlja ngot passligare."

"Du tnker sledes icke foga dig efter min nskan, att du m stadna
hemma", sade Jrgen, med sammanknipna, darrande lppar.

"Jag frstod icke, att du hade ngot emot, det jag fr ett rende skulle
p ett gonblick g tvrs fver gatan, och det r ju till din rock, som
silket behfves", svarade fru Margaretha, som brjade knna trar stiga
opp i halsen.

"Lt Lisa g", svarade Jrgen bestmdt, med vredgad rst.

Mycket dmjukare, n man skulle ansett mjligt fr fru Margarethas
kantiga figur, svarade denna: "Jag fruktar Lisa icke frstr att vlja."

Att mannens vrede nu steg hgt, sg hon p lpparnes darrning, men hade
svrt att frst, hvarmed hon s retat honom. Utan att dock vga yttra
ngot, gick hon att tillkalla Lisa, visade henne rocken, lemnade t
henne silket och bad henne g i krmarns bod, fr att kpa mrkare
silke, och vlja det i frgskiftning lika rocken.

Fru Margaretha vgade ej stta sig fr att frska reda sin knyppling,
ty hon visste att mannen skulle anse det som ouppmrksamhet emot det
arbete, han lagt henne. Hon satt derfre med rocken i famnen till dess
Lisa terkom.

"Hvad tnker du p, flicka", sade fru Margaretha frsigt, och med en
slags beltenhet omfattande tillfllet att f lta emot ngon den harm
utbryta, som brjade koka inom henne, "ser du d inte, att det der
silket r ljusare, n det du fick till prof, och du skulle ju kpa
mrkare."

"Silket r ju rtt bra likt", infll Jrgen, "men du r alltid otlig,
hvem kan gra dig i lag."

Lisa gick och frun satte sig att stoppa med det olika silket, men
arbetet blef naturligtvis ej vackert, utan stoppen blef ganska synbar.
"Jag hade kunnat skicka den ut att lagas", sade Jrgen, nr frun lemnade
honom rocken. "Det synes nog p arbetet, hur villig du var att gra
det."

Fru Margaretha vgade ej invnda, det hon gjort sitt bsta och att
silkets frg var anledning till att det syntes; men den orttvisa
beskyllningen fr ovillighet sjd i henne.

Jrgen Bhr fortfor nu en lng stund, under tystnad, att lta gungstolen
g. Fru Margaretha knypplade i tysthet. Slutligen yttrade Jrgen torrt:
"Fru Ebba och hennes dttrar torde snart vara att frvnta, blir allt i
ordning?"

"Jo, snart hoppas jag allt r stlldt enligt dina ordres. Welam for ut
till Hufvesta. Han erbjd sina rum, fr att de fngna damerna skulle
kunna f mera utrymme, efter hans rum just stta intill deras."

"Du kan ju taga dem alla."

Fru Margaretha sg p sin man, fr att f reda p, om det var s hans
verkliga mening; men han vnde sig ifrn henne emot fnstret. "Skall jag
d lta bortfra alla ondiga mbler ifrn dessa, liksom ifrn de andra
bda rummen?"

Nu vnde sig Jrgen om, och fru Margaretha sg att han var nstan blek
af vrede: "Jag vnner du lte bra bort dig sjelf frst! Fr jag
ngonsin ha en ofrbittrad stund fr dig? Jag var s enkom njd och
glad, nr jag kom hem; Hans Furstliga nde var mig s srdeles ndig,
och hade ltit kalla mig, fr att ge mig ngra befallningar om de fngna
fruntimmerna. Jag var s upprymd och tnkte f prata en frtrolig stund
hos min hustru. Men det hade jag bort veta frut, att din motspnstighet
alltid skulle frderfva hvarje glad stund."

"Min Gud, hvad r det d, som jag sagt eller gjort", frgade ngsligt
fru Margaretha.

"Det frsts, du r oskyldig och har aldrig felat, det vet jag nog af
gammalt! Hvad har du vl annat gjort, n motsagt mig hela tiden, sedan
jag kom in. Den undergifvenhet och aktning, du r skyldig din man, den
synes du rakt ej veta af. Fr husfredens skull, ger jag efter i det
lngsta. Det r vl derfre du ocks aldrig vill ge med dig, utan alltid
skall ha din vilja fram. Ingen annan man skulle tla motsgelser af sin
hustru, sdana du nu i dag ock hllit p med."

"D ro de ock, i sanning, tyranner", utbrast fru Margaretha, "om ej
..."

"Det r s, ja. Jag knner den visan. Den sjunges alltid, att mnnerne
ro tyranner. Den har jag nog hrt."

"Ja, _om_ det verkligen r s, att ingen annan hustru fr flja sin egen
vilja s mycket, som jag, d ro, i sanning ..."

"Envis i sista stunden! Kan du aldrig ge med dig och lra dig
undergifvenhet. Men se, lyda skall du, och kom ihg att du aktar dig
hrnst. Nr du hr, att jag rnar mig ut och vill ha dig hemma, d har
du ingen ro fr att du skall ut. Huru mycket knotter och ovsende gr du
icke, fr att jag ber dig laga ngra stygn p min rock! Och nr jag
redan i dag bestmt fr dig de tv rum, fngarna skola bebo, d kommer
du ter och vill stlla efter din nsa. Nej, Greta, passa p att foga
dig, det r tid p, att jag blir herre i huset."

Fru Margaretha teg, men hgt blossade rodnaden p hennes eljest bleka
kind. I detsamma kom Lisa och bad frun komma och se om ett skp blifvit
rtt stldt. Frun fljde henne, men stadnade sjelf ngra minuter i
farstun, hvarunder hon girigt insg den kalla hstluften.

"Hvarfre blef jag skapt till qvinna. Att vara man, att herrska! Detta
vore lycka. Ja, jag tror jag kunde vara god, om jag vore man; men hyckla
och smila, den frtrycktas vapen, ha, jag fraktar dem. Vlan", hr
skrattade hon ett obehagligt skratt, "jag skall bli god och lydig, jag
skall hyckla, jag skall smila, jag skall slja min sjl till list och
elnde. Jag har dock varit rlig, om n kanske stundom strf. dmjukare
kan jag ej vara! Var jag d verkligen uppstudsig i dag? Nej, nej, jag
var det icke! Men jag skall smila, jag skall ljuga, jag skall lta kalla
mig god, till belning fr min lgn. -- Ha, qvinnor, ocks jag fr ju
qvinnor att herrska fver. Ha, ha, fru Ebba, hvarochen r herre fver
sin stackare, och nu r ni min." Hon gick in i de rum, som
iordningstlldes fr de fngna fruntimmerna, och de anordningar, hon der
vidtog, kade ingalunda de f beqvmligheter, man bestmt fr dem.

Jrgen Bhr steg opp och slog ngra slag fver golfvet. "Ja, giftermlet
r en sck med mnga ormar och en l uti, huru hoppas att just f tag i
len! Sdana ro qvinnorna! Bland tusende, hvar finner man en, som r
foglig och icke trter emot i det sista? Sedan den der smulan
ungdomsrosor r frbi, terst blott taggarne. Dumt att gifta sig med en
gammal qvinna. D fr man ej ens den der smulan fgring, och hvad r sen
hela slgtet vrdt. En hushllerska, som skter mitt hus, kan jag kra
bort nr jag vill; en hustru kan jag ej slippa. Hvad vill man gra, man
fr vl lof att dra sitt kors med tlamod. Men visst skall frun lra sig
lyda utan invndningar, dertill r jag herre i mitt hus."




                                XXVI.


Lngsamt skrider tiden, men den gr dock framt fven fr fngen. Om fru
Margaretha trodde sig kunna reta fru Ebba, och slunda vinna vlde fver
henne, s hade hon alldeles missrknat sig. Fru Ebba syntes knappt mrka
de sm frtretligheter, som hennes vrdinna, eller rttare
fngvakterska, kastade i hennes vg. Icke heller tycktes hon fsta sig
vid de mnga umbranden, hvartill hon var tvungen, d hertigen till de
fngnas uppehlle icke bestod ngot, men deremot alla dyrbarheter
blifvit dem frntagna. Nr Fru Margaretha infr sin man dmjukat sig och
erknt sig saker till alla mjliga och omjliga frseelser, och i
djupaste vrdnadsfullhet jakat till allt, hvad han talat, d jste ofta
hennes sinne s, att hon velat i raseri krossa bde honom och sig sjelf.
Men hon skrattade d sitt hemska skratt och gick in till sina fngna
gster, fr att ge luft t den qvfda branden. Men i sitt hga, sorgsna
lugn satt fru Ebba otkomlig fr hvarje stickord och hvarje frsk att
reta henne. De unga voro dock mindre sansade, och isynnerhet Hebla grt
ofta af frtret, nr fru Margaretha lemnade rummet.

Fru Margaretha lyckades mer och mer att behaga sin man. Hon utfrde
orubbligt sin en gng fattade fresats att skaffa sig ett mildare
bemtande, genom list och frstlld dmjukhet, d hon ej lyckats behaga
honom genom sitt rliga, om n ngot strfva och kantiga, stt. Till sin
frvning mrkte hon nu, att hon inom kort vann frihet och makt, i
stllet fr det fordna tvnget, och dock led hon deraf, ty hon fraktade
sig sjelf fr sin falskhet.

Stundom blef den rol, hon antagit, ganska svr att spela. S hvarje gng
hennes man brjade tala om sin unge stjufson och med harm utfara emot
honom och klandra honom fr det han icke syntes i frldrahuset. Att
hra Welam beskyllas fr att ska dliga sllskaper och dylika
frebrelser, var en svr prfning, men fru Margaretha tminstone teg,
om n hon ej presist kunde frm sig att jaka med. "Det r endast din
vanliga sjelfvillighet, som gr honom omedgrlig. r han icke mot dig
mjuk som vax? Men du lter honom fortfara i sin uppstudsighet, bara fr
att frarga mig. Eller vgar du pst, att han icke p din befallning
skulle beska sitt frldrahem?"

"Jag skall bjuda till, min herre och man, att f honom hit. Behagar du
tillta mig att resa ut, fr att vidtala honom, s skall jag frestlla
honom att han har ortt."

Med tungt hjerta begaf sig fru Margaretha p vg. "Min son, min son,
skall jag infr honom bruka list och lgn! Aldrig -- Welam, min Welam.
Skall din moder hyckla infr dig. -- Aldrig! M mig hellre drabba hvad
som helst! Och dock mste jag ju sga honom, att jag kommer till honom
af lngtan att se honom blott, jag mste ju be honom fr _min_ lngtans
skull komma till hemmet p ngra dagar; och det r ju dock icke sannt,
att det r derfre jag ber honom komma, utan fr att Jrgen s vill. Men
sger jag honom detta, s kommer han icke, och min herre har ju lagt
mig att skaffa honom hem. Han tl icke att Welam visar honom motvilja.
Men r det d falskhet af mig att bedja honom komma? Jo -- jo -- det r
s, huru mycket jag n lngtar, men fr _min_ skull hade jag aldrig
velat tvinga honom. O, min Welam, tvng r s tungt att bra, att jag ej
ens ville plgga dig moderskrlekens! Dock, det mste ske! Min pligt r
lyda -- jag skall lyda, m Herren frbarma sig fver min sjl."

Fru Margarethas bn till sonen att dock komma hem, emedan hon ej lngre
frmdde sakna honom, mste villfaras, och Welam lofvade snart komma,
fr att drja hemma ngra dagar, ehuru motvilligt han gaf sitt lfte.

Akta dig, Welam, akta dig du unge, du skne, res icke till din moders
hus! stadna ute p ditt kra Hufvesta. Moder, moder, bjud icke din son
komma. Var vild, var motstrfvig, var blott denna gng uppstudsig, flj
blott denna gng ditt inres varnande rst. Fr icke din lskling till
dden!

Welam begaf sig fljande morgon p vg, fr att beska sin mor. Han
kastade sig p sin hst, men hans sinne var icke gladt och ltt, som
vanligt. Det tycktes honom tungt att beska sitt hem, nu ett fngelse
fr dla qvinnor, och beherrskadt af en stjuffader, som han ej kunde
lska. Han red framt, utan att ge akt p den bekanta vgen, d hans
hst skyggade, ryckte hftigt till och hade nra kastat honom mot en
stenhop, om han varit mindre god ryttare. Hrvid vaknade Welam ur sin
tankfullhet och varsnade en liten gumma, som stod vid vgen och som med
sina besynnerliga rrelser och kastningar med armarna, hade skrmt
hsten.

En ung riddersman ansg sig st s hgt fver en person af folket, att
han knappt kunde tnka sig mjligheten af, det en sdan kunde vga
frsket att retas med honom. Welam var redan frut misstmd, och att
bli ml fr en gammal gummas gyckel, var mera n hans tlamod kunde
frdra. Med ett hftigt "ur vgen hexa", gjorde han en hastig sats
framt; men gumman, i stllet fr att g ur vgen, rckte ut sin hand
fr att fatta i betslet och rycktes af hsten ned, fll omkull och
tumlade i diket.

Welam gde dock icke nog af sin samtids frakt fr den ringa, fr att
rida bort och lemna gumman t sitt de; hans harm svalnade genast, nr
han sg hennes missde, och i detsamma kastade han sig af hsten, fr
att se om hon skadat sig.

"Hi hi hi, si p Hufvestaherrn! Den fattiga rider han ned i diket. Han
kommer nog sjelf med nnu. Jo jo, svarte Klas reste, han, men hela boet
r qvar nnu! Men honom, som var mitt hjertas barn, honom ha de pinat
och plgat till dds. h hh, s fager kind! Jo jo, den r god att smeka
t sotnsans flicka! Men blodig hands barn, smeker med blodig hand."

"Underst dig att rra vid mig", skrek hon till vildt, nr Welam rckte
ut handen fr att hjelpa henne opp, och stod med detsamma sjelf med ett
hopp hgt p stenhopen. "G, g bara. Allt frdigt. Ock Hufvesta!
Frrderi och kungamord, nesa och rels dd rufva der. Hufvesta, akta
dina herrars hufvuden, de vilja ej sitta fast, hi hi hi." Med detsamma
var gumman frsvunnen i skogen.

Welam kastade sig ter p sin hst och hans sinnesstmning blef ej
bttre efter detta mte. Hexor och trolleri hade aldrig hans glada sinne
frgat efter, eller befattat sig med; men nu kom det honom s rakt p
lifvet, och liksom hans tid i frigt, tvekade han icke p den skadliga
inverkan, sdant kunde utfva. Snart glmde han dock alla obehagliga
tankar, ridten i den friska morgonen lifvade honom och innan han hunnit
fram till Stockholm, logo redan hans strlande gon lika frimodigt, som
vanligt, under baretten.

Welam ansg fr sin skyldighet att beska de fngna fruntimmerna, d han
nu skulle vistas hemma, ehuru djupt han n knde obehaget af att just
detta hem skulle vara deras fngelse. Han lt nu hos fru Ebba anhlla om
tillstnd att f gra sin uppvaktning.

"Jag tycker att mor icke borde ta emot honom", sade Karin till sin
syster. "Mig synes, att vi ha nog frtret af modren, utan att en sdan
der ung gk skall tycka sig ha rttighet att visa sig oartig."

"Sta du, min Karin", svarade Hebla, "icke tycker jag vi ha s fverfld
p njen, att vi icke kunna tla vid en ungherres visit. Han r rtt
vacker och ser s galant ut, det sg jag i gr, nr han red in p
grden."

"Kra Hebla, du r d njd, bara du fr prata, det m sen vara med hvem
som helst."

Fru Ebba hade icke hrt sina dttrars samtal, och svarade endast:
"Kapten de Wyk r vlkommen."

Med ngon kld helsade fru Ebba den intrdande, Karin rodnade och Hebla
kastade en triumferande blick p henne, som om hon velat sga: "Aha, ser
du att han kan tla ses p."

Samtalet emellan de unga var snart i gng. Fru Ebba deltog endast sllan
deri. Men Hebla pratade lifligt och frskrade att hon storligen knde
sig i behof af att rra p munnen, hon hade denna tid verkligen fruktat
att frlora talfrmgan. Hon skonade nu hvarken hertig Carl eller hans
anhngare, och uttalade helt ppet sin ond fver dem alla.

"Hebla", sade Karin med en min af tillrttavisande.

"Sta, snlla Karin, bli inte alls ledsen p mig. Nog vet jag att Kapten
de Wyk r vid flottan och att den nu befalles af hertigen; men om kapten
de Wyk tycker att det r rtt att kungens folk och kungens flotta lyda
kungens vrsta fiende, s bryr jag mig alls icke om hvad han tnker,
utan jag sger helt tryggt, att det r ortt!"

"En s ung jungfru, och nd s strng", gycklade Welam, "men tycker
icke den strnga jungfrun, att d icke kungen sjelf kan eller vill
regera sitt rike, s r det bttre att lyda den som styr, n att gra
storm och oro i fderneslandet?"

"Ja, blott den som styr ville gra det rligt och rtt i kungens stad
och stlle, och icke ssom nu sker i kungens namn befalla myteri mot
kungen, och icke taga frihet och egendom frn kungens bsta vnner, fr
uppror mot kungen. Nej, kapten de Wyk, ni kan aldrig frsvara hvarken er
eller er hertig."

Welam log t den ungas ifver, men kunde icke lta bli att ska frsvara
sig. Kathrina sade vl ingenting, men ehuru hon syntes vilja stfja
Heblas frisprkighet, s visste han vl att hon delade dennes sigter
och ogillade det parti hvartill Welam hrde. Han kunde icke frklara fr
sig sjelf, hvarfre han p ngot vis kunde oroas af en ung flickas tysta
missnje, han brydde sig ju ej ens om Heblas helt klart uttalade
klander. Men han kunde ej slippa den tanken, att Kathrina ogillade
honom, han ville frsvara sig, och han ville att hon skulle gilla hans
handlingsstt.

Sedan Welam gjort bekantskap med de ofrivilliga gsterna i hans hem,
beskte han dem dagligen. Han gjorde till sin uppgift att ska gra
deras fngenskap drgligare, hvilket ock var s mycket behfligare, som
fru Ebba sjelf ndgades srja fr sina behofver, och det fr henne
mngen gng var svrt om medel ens till det oundgngligaste. Welam
lyckades att i hemlighet anskaffa tskilligt, hvilket fru Ebba d ansg
ssom ngon frikostighet af hertig Carl, och fru Margaretha ter trodde,
det fru Ebba sjelf lyckats erhlla ngra medel till sina utgifter.

Ett nytt bekymmer brjade vakna hos fru Margaretha. Hon brjade hos sin
son varsna ett allt mer tilltagande intresse fr de fngna fruntimmerna.
Hon fruktade, det han skulle fatta tycke fr ngondera af de unga
damerna, men vgade icke derom yttra ngot fr sin man. Hennes oro i
detta afseende blef med hvarje dag lifligare. Hon hade nu under loppet
af flere veckor lyckats att gra honom till viljes. Framgng i affrer
hade gjort hans lynne gladt, och med frvning hade hon mrkt, att hon
nu i tskilligt kunnat flja sitt eget tycke, emedan mannen ej befattat
sig med att i saken befalla ngot. Hon brjade redan tro, det hon hade
lyckats i att vara honom till njes. Skulle hon nu d ter reta honom?

Hos de fngna fruntimmerna visade sig Jrgen Bhr sllan, men alltid p
ett stt som gjorde att de mste tro sig i honom hafva en vlvillig
vrd, hvilken endast af undfallenhet fr sin hustrus nycker, icke i
allone srjde fr deras trefnad och vlbefinnande.

Jrgen Bhr hade firat sin namnsdag. Han hade varit en lskvrd vrd fr
sina gster och gladt i deras sllskap gycklat fver sin svaghet att
lta leda sig af sin hustru, under hvars toffel han medgaf sig alldeles
st.

"Hvad kra syster r fr en lycklig qvinna", utlt sig nu fru
Margarethas frnka vid afskedet, "den, som har en sdan man, m tacka
Gud. Men kra syster, jag r en gammal vn och mste sga sanningen rent
ut: hvarfre ser kra syster alltid s allvarsam och tvr ut nd? Om
ocks icke allt skulle g efter kra systers hufvud, s fr hon vl ha
tlamod nd. Har icke en man rtt att befalla? Kom ihg, att kra
syster skall vara tacksam emot sin man, r det icke han, som bde klder
och fder sin hustru. Och kom ocks ihg, att om han ibland kan vara
knottrig och ovnlig, s hvad vet syster om han icke kan ha ngot
bekymmer p hjertat, som ej syster vet af. Icke fr illtyck, men jag har
lnge velat sga er detta helt rligt, nr J, kra syster, alltid ser s
styf och oglad ut."

Ett gonblick svfvade p fru Margarethas lppar att svara: "kan d icke
fven jag kanske ha bekymmer, som oroa mig, s vl som han kan ha sina;"
men hon svljde sina ord och gick in till sin man, den hon nyss sett s
vnlig och glad och hoppades finna vid godt lynne. Med allt det uttryck
af vnlighet, som var henne mjligt att lgga fver sina hrda drag,
sade hon till mannen: "Misstyck icke att jag frgar: skulle det vara dig
emot att beg s, att de Flemingska fruntimmerna fven kunde flyttas ut
p landet till de andra finska fruarna?"

"Hvad r det nu ter fr krngel", frgade Jrgen.

"Jag tnker blott att det kunde vara s godt, emedan jag rdes att de
vilja omsnrja Welam med sina finska trollkonster."

"Hvad ondt kunna de gra den morsgrisen?"

"Jag fruktar, att han kunde fatta krlek fr jungfru Karin. En sdan
fattig och frnm hustru vore en fr dyr mbel i huset. All Flemings
egendom r ju konfiskerad."

"Har han d ej vett, du plr ju skryta med hans frstnd?"

"En ung man r ej alltid nog frsigtig", svarade fru Margaretha ngot
darrande p rsten, ty hon mrkte att i hennes ord lg en slags
invndning mot hvad mannen sagt. D en stund frflutit under tystnad
repade hon dock mod och sade: "Skulle de icke kunna vistas med de andra
finska fruarna p Jders Ekhammar?"

"Icke ligger Ekhammar i Jders socken."

"Jag knner det ej alls, utan har blott hrt s sgas."

"Nej, det ligger i Kumla."

"Jas, kanske det ligger der."

"Kanske? Jag har ju sagt dig, qvinna, att det ligger i Kumla, och du
str der och lipar med ditt kanske! Du har inte samvete att medge att du
har ortt, nej du strider till sista andetaget."

"Herre Gud, Jrgen, vredgas icke, jag vet ju inte hvar det ligger, jag
trodde s bara, och vill gerna tro att det ligger hvar som helst du
sger att det finnes."

"Ja, det r just det frbannade, att du lts ge efter, men att foga dig
rent och rligt kan du icke, utan har alltid ett inpass i behll."

Fru Margaretha teg, liks hennes man; men med retad uppsyn gick han
ngra hvarf fram och ter fver golfvet. Slutligen gick han ut med ett:
"det r outhrdeligt" och slog drren hrdt i ls efter sig. Frun
lemnade fven rummet och gick ut genom farstun, der hon mtte Hebla
brande en vattenkruka, med hvilken hon ernade sig in.

"Jas, jag ser jungfrun gr sig till", sade frun.

"h, fru Margaretha ser nog till att vi ej f fr mycken oppassning af
tjenstefolket, och nr jag fr g ut om rummen s mycket, s bryr jag
mig visst ej eller om det, nog passar jag gerna opp oss."

"S tycker jag ock, att ej hgfrd nu r p sin plats. Jag tycker ock,
att man kunde lta bli att krma sig och ge sta miner t ungkarlar."

P Heblas lppar svfvade ett hvasst svar, men hon qvfde det och gick
in, utan att ltsa hra ngot.

Fru Margaretha stod en stund qvar, gick derp in till sig och kastade
sig i sin lnstol der hon betckte gonen med handen. En stund satt hon
s, derp sg hon opp, knppte hrdt ihop handen, som hon tryckte mot
brstet och sedan med en hftig tbrd slngde ifrn sig. "Ha, det br
nedt Margaretha! Hvad blir det af dig? hjo, det vet jag, du blir en
kring! Det r detta du blir, med stora steg. Mrker du det? Min Welam,
min Welam." De sista orden sade hon med djup knsla, nstan med
frkrosselse.

Efter en stund brjade hon ter: "Men dock mste jag frska lindra,
hvad som blefve hans olycka. Ha, och det var jag sjelf, som tvang honom
att lemna Hufvesta. Jag mste ju s. Men aldrig skall denna stolta fru
Ebba f den segern, att frkasta min Welam. Hon skulle anse honom fr
ringa fr sin frnma dotter. Denna omsorg, dessa artigheter emot dessa
jungfrur, och denna kld emot henne, som jag lngesedan bestmt honom!
Godt, det mste s ske. Krokvgar skola ter fra till mlet, der raka
vgen r stngd. Det brjar g helt vandt redan slunda. Jag tar mig,
jag blir helt lraktig", tillade hon med ett bittert skratt. "Hvarfr
skall jag tveka att g krokvgar? Jag var bara fr stolt att g sdana
frr. dmjuka dig, Greta, kryp krokvgar. Herr Anders kommer vl ren i
dag, fr att se efter om fngarna sitta hr qvar. N, n, jag skall vl
hitta p att f honom att skaffa dem hrifrn, dit pepparn vexer."

Att kasta en blick in i det hem, som nu var Ebba Stenbocks och hennes
dttrars, kunde icke underltas, men vi lska ej att drja der och lemna
derfre fru Margaretha, utan att ens se huru hon stllde till fr att
befrmja de fngna fruntimrens frflyttande till annan ort.




                                XXVII.


F dagar sednare erhll fru Ebba tillsgelse att, jemte sina dttrar,
vara frdig till flyttning och afhemtades snart till sin nya
vistelseort, som dock icke blef Ekhammar i Jders socken.

Att fru Margaretha likvisst hade missrknat sig, kan man ltt sluta
deraf, att utrkningar af detta slag s sllan lyckas. Welam brjade
ter att till det mesta vistas p Hufvesta, och mnga dagar hade icke
frgtt innan han lyckats f reda p, hvart de fngna fruntimren blifvit
frda. Ltt fann han en frevndning att uppska dem i deras nya hem,
der han nu af Hebla mottogs gladt, som en gammal bekant, af Kathrina med
blossande kinder och af fru Ebba liknjdt nstan tvrt.

Welams besk blefvo allt ttare och fru Ebba sg dem med allt mera
missnje. Slutligen ansg hon sig ej lngre bra drja att derom tala
med sin dotter. En dag d Hebla tagit sig ngot litet hushllsgroml i
det yttre rummet, s att fru Ebba och Karin voro ensamma i det inre,
frde den frra talet p Welam de Wyk och sade: "Mig synes icke godt,
att denne unge man s ofta besker oss. Man skall bertta derom, det r
icke bra. Men nnu mera misshaga mig hans tta besk af andra skl.
Denne unge man r icke ett passande sllskap fr mina dttrar."

"Huru s, morkr", frgade Karin rodnande.

"Behfver jag vl sga min dotter, att det icke r krigare, sdana som
slutit sig till upprorets sak, hvilka vi bra vrdera och hylla! Karin,
min dotter, du fller blicken, rodnad flyger opp p din kind. Gud bevare
dig, mitt barn, fr att icke hafva betnkt, hvem han r, hvem du r!
Mitt barn, lt icke denne ynglings fagra yttre och lskvrda vsende
finna en vg till ditt hjerta. De ungas hjertan rdfrgas sllan, vid
frgor om de hgttades gifterml, och dock r detta ofta sorgeligt. Det
synes de ungas hjerta ofta svrare n dden, att frsaka den hjertat
fst sig vid. Derfre, min dotter, vill jag varna dig. Var vaksam,
besegra ditt hjerta i tid, innan det fst sig s, att det icke kan
lsslitas."

Grtande lutade sig Karin till sin mors brst och gmde sitt hufvud emot
henne i det hon sade: "Min mor, min mor, det r fr sent, det kan icke
mera besegras."

"fven denna sorg skulle d icke vara oss besparad! Vlan, Katharina
Fleming skall och mste kunna besegra sig sjelf! Att fvergifva sin
ungdoms drm r tungt; men med bn till Gud om styrka, skall det dock
innan kort lyckas, och troget skall din moder st vid din sida och
stdja dig i striden. Gud hjelpe dig, mitt lskade barn!"

"Min mor, r det d s otnkbart, att jag en dag kunde bli Welams maka?
Skall icke min mor, fr sin dotters lycka, vilja frsaka den hgre brd,
som hon kunde fordra af den, t hvilken hon ville gifva sitt barn?"

"Min dotter", sade fru Ebba i det hon reste sig opp och frblef stende:
"En drottnings frnka kan, det lter tnka sig som en mjlighet,
nedstiga till en de Wyk; Ebba Stenbocks dotter kan gifta sig med sonen
till sin moders fngvakterska, men aldrig, aldrig skall Klas Flemings
dotter kta en hertig Carls man."

Karins kind blef hvit, hon vacklade. Efter en stund sade hon sagta:
"Moder, Welams sinne har varit dradt af hertigens falska tal. Kanske
skall han n en dag finna sin ortt och ter bli konungen trogen."

"Vl, m han gra det, det skulle lnda honom till heder och den
rttvisa saken till fromma."

ter vexlade Karins kind till rd och hennes blick strlade d hon sade:
"Moder, ville du gifva din dotter t den ringe dlingen, om han skulle
egna sig t sin rtte herres tjenst?"

"Karin, din fader frenade hos sig flere af rikets hgsta embeten, n
ngon annan man, han var mktig som en konung i Finland. Hade han velat
behlla Finland fr sig, s hade det varit hans, men han var bottenfast
trogen i lif och dd och tnkte aldrig p, att vara annat n sin konungs
frsta man och den, som p sina skuldror uppbar hans makt. Hans tt var
hg, den sges hrstamma frn en af Roms konsuler; den har varit
utgrenad i mnga lnder, stolt och del i alla. Din moders tt r hg
som hans, den har satt drottningar p Sveriges thron, utan att deraf
anse sig hedrad mera n frut. Skall Flemingska, skall Stenbocks-tterna
sga: Ebba Stenbocks sinne har blifvit frdmjukadt af fngelse och
brist, s att hon ger sin dotter t hvem, som lofvar att frsrja henne.
Katharina, skulle vl Johan, skulle din broder gilla en sdan
frbindelse?"

"Ack Johan, han skulle icke vilja gra mig olycklig. Det skulle hans
varma hjerta icke. fven J, min morkr, sade ju nyss att brdens
fretrden dock _kunde_ sidosttas. r er dotters sllhet icke fr er
mera, n rang och brd?"

"Karin, en enskilds, en flickas lycka r en ringa ting. Den varar ngra
r kanske, och frgr som daggen om morgonen. En urgammal tts ra
bestr klar och ofrdunklad, menniskolder efter menniskolder, sekel
efter sekel och infr den frsvinner den enskildes gldje, den enskildes
lidanden s, att de ej ens bemrkas. Detta r det stolta af att tillhra
en stor, en del tt! Men, mitt barn, hvartill allt detta? Denne unge
man har ju ej nnu begrt din hand; han har ej ens lemnat hertigens
tjenst, utan fortfar att tjena ett frrdiskt parti."

"Han har tvekat att vga framstlla en bn om min hand, utan att ga
strre ansprk derp. Till hertigens parti har han egentligen icke
slutit sig, men han r kapten vid flottan, och denna r nu i hertigens
hnder!"

"Han synes icke hafva tvekat att locka dig, utan att hafva talat vid din
moder. Dock -- Katharina, du har fst ditt hjerta vid honom, m han gra
sig dig vrdig. M han, i sin konungs tjenst, gra en bedrift vrdig att
belnas, och Ebba Stenbock skall glmma hvarje tanke p hvad hon offrar,
fr att gifva honom den belning hans gerning frtjenar, och mera kan
hon ej gifva, n d hon ger honom sitt barn. Sg honom att det finnes
ett uppdrag fr honom att utfra, farligt kanske, ty det r farligt nu i
detta land att tjena sin konung, och trohet straffas som frrderi; men
lyckas han, skall han ga sitt samvetes vittnesbrd att hafva handlat
rtt, sin konungs nd och -- Katharina Flemings hand!"




                               XXVIII.


Sigismund skulle landstiga i sdra Sverige. Stlarm, med en liten flotta
hopsamlad och bemannad i Finland, var frdig att landstiga vid
Stockholm. Hertig Carl lemnade Stockholm, fr att tga emot konungen,
och snart derefter var redan hufvudstaden i de kungligas vld. Allt
tycktes lofva framgng t konungens sak, endast stora flottan, som nu
lg vid land, kunde vinnas.

Ffnga voro dock alla frsk att vinna Amiralerna Joachim Scheel och
Peder Stolpe fr den kungliga saken. Hvarje budbrare, som insmg sig
bland besttningarna fr att ska inverka p dem, blef upptckt och snd
till hertigen. Att vinna ngon af officerarne vid flottan till ombud fr
konungens sak, var sledes af hg vigt. Welam de Wyk hade uppehllit sig
i land fr tjensteuppdrag, nu skulle han bege sig ombord.

Flottan, s vl som hvarje annat verk i landet, sades st i konungens
tjenst, men lydde endast hertigen och anvndes af honom, nr s
pfordrades, emot konungen. Mngen slt sig till hertigen af full
fvertygelse om att det fr fderneslandets vl vore vida nskligare att
f till konung den kraftfulle, verksamme Carl, n den trge, bigotte
katoliken Sigismund, som dertill alltid skulle komma att mera befatta
sig med Polens, n med Sveriges angelgenheter. Mnga af flottans
officerare hade icke egentligen gjort sig reda fre, det ngot annat
kunde komma i frga, n att qvarst i sin tjenst; flottan m sedan hafva
blifvit frd enligt konungens eller hertigens order. Till desse hrde
den mycket unge Welam de Wyk, s mycket hellre, som i hans hem aldrig
hade blifvit satt i frga hertigens rtt att handla ssom han det gjort,
och i allmnhet i Stockholm inga rster vgade yttra ngot till
konungens frdel, om n ngra hade haft hg derfre.

Fru Ebbas och de ungas nit fr konungens sak hade nu vckt Welams tankar
p, att det ju dock egentligen var emot konungen han skulle tjena, och
nr nu flottan skulle ut att strida emot konungens sak, kanske mot hans
person, s fann han att han borde bestmma sig antingen fr den ena
eller den andra sidan, och han valde den, der hoppet att f ga
Katharina vinkade honom. Hvilket parti han utan henne skulle slutit sig
till, vet man icke.

P skeppet Bl Falken hlls gstabud. Glasen klingade hurtigt, och
muntert frde gamle Amiralen Peder Stolpe ordet. Nu steg han opp och
sade: "En skl, mina herrar, fr Hans Furstliga nde, Svea rikes regent
och fste! Lycka och framgng t hans fretagande och m hvar och en,
som sviker honom, d en frrdares dd!" Hrvid fste han blicken p
Welam de Wyk, och ynglingen, ovan vid svek och list, och som nu ej kunde
undg att tnka p i hvad rende han var stadd, vexlade frg, men
hemtade sig snart ter d Amiralen tillade: "m vi hr, der endast
trogna hjertan klappa, hja ett lefve! fr rikets frestndare och vr
sanna lutherska religions beskyddare." Nu uppstmdes ett skallande
hurra, och den gamle Amiralen, liksom i ett anfall af fverddig frjd,
ryckte rocken af sig, slngde den ut genom kajutdrren och ropade:
"hoj, hi, och gr som jag. Stryk flaggorna, J stolta rlogsmn alla,
fr hertigen vr herre och furste."

Och skrattet och stojet tog fverhand och rockarna kastades alla utom
drren. "N, de Wyk, unge herre, vill J skmma ut gammalt folk och visa
er klokare n de. Hvad har ni p hjertat? Jaha, si s der, nu ro vi
alla flinka och fria i skjortrmarne. Si s. Skl nu fr alla vackra,
unga trnor i Svea land. hi, hoj, salutera, salutera, mina herrar,
skorna af, ut genom drren."

Nya blar, nya glas, nya sklar; gldjen allt hgljuddare. Allt skulle
utkastas, som i rummet fanns, blar, glas, klder; munterheten och
stojet hade ntt sin hgsta punkt. D intrdde en officer och hviskade
ngra ord vid Amiralen i det han lemnade honom ngra papper. Amiralen
steg opp, befallte att klderna skulle inhemtas och sade: "Mina herrar
det r slut med skmtet, nu frestr allvaret."

Hans ord fllo som is i det bullrande gelaget. Det gick en kyla genom
alla. Hastigt hade de funnit och pkldt sina klder. Med hpna blickar
sgo de p hvarandra och p Amiralen; man sg att ngot frfrligt
frestod, utan att nnu flere ord talats. De nyss af vin och stoj
upphettade ansigtena, sgo hemska ut vid den hastiga fvergngen till
frskrckelse. Men i Welam de Wyks inre uppstod en frknsla af, att
detta gllde honom. Han bleknade ett gonblick, men snart hade han
sansat sig och beherskade sig vl under det fljande.

"Kapten Welam de Wyk, aflemna er vrja."

"P herr Amiralens befallning", svarade Welam med fattning, "men jag
anhller att f veta af hvad anledning."

"Ssom saker till frrderi."

Men hvarfre drja vid denna mrka scen? I Welams klder hade en tjenare
p Amiralens frut meddelade befallning hllit underskning. Misstanke
var vckt, men nnu gde man inga bevis. Sdana funnos nu till fverfld
i Welams fickor. Bref frn konungen, frn fru Ebba och andra konungens
anhngare, frhllningsorder och flere bevis p, det hans afsigt varit,
att stifta myteri p flottan.

Welam fann att allt var frloradt. Saken var klar. Ngra ord till
frsvar fr sitt frhllande ville Welam anfra, men Peder Stolpe afbrt
honom sgande: "Svek och myteri kunna ur ingen synpunkt frsvaras. Har
ni ngot annat att sga, har ni ngon nskan, som jag kan villfara?"

"Naturligtvis har jag varit beredd p mjligheten af detta slut; jag har
derfre blott en bn: lt mig f d snart."

En bt utsattes, bemannades. Welam nedsteg p tillsgelse. I mnget
hjerta rrdes djupt medlidande med den skne ynglingen. Peder Stolpe
sjelf knde sitt ga fuktas.

Sedan alla man stigit i land, vinkade Welam t en ung officer, att han
nskade tala med honom. "Carl Lennartson, du har visat mig mngen
vntjenst, gr mig nu den sista. Fr till min moder min sista helsning,
bed henne frlta mig den sorg jag gr henne med min dd, och sg henne
att jag beder herren Gud gifva trst t hennes hjerta, som alltid varit
s varmt fr mig. Fr ock en sista helsning till jungfru Katharina
Fleming, sg henne att jag villigt gr i dden fr hennes skull, och nu
har jag intet i denna verlden mera att ombesrja, utan vill blott tnka
p evigheten."

F minuter sednare hade fru Margaretha frlorat sin frstfdde, sin ende
son, och Katharina Fleming sitt unga hjertas lskade.




                                XXIX.


Allt nrmare sitt ml syntes hertig Carl nalkas. Sedan Sigismund, efter
det olyckliga slaget vid Stngebro, ter lemnat Sverige, tycktes han
icke med vapenmakt, utan endast med protester och beropande af sin
rttvisa sak, frfkta den. S snart det kom an p ord och diplomatik,
var Carl mstare och bevisade alltid klarligen, att han hade rtten p
sin sida. nnu, sedan Sigismund af stnderna blifvit afsatt, fortfor
hertigen att hyckla en ltsad frnekelse af kronan, den han sade sig
ingalunda hafva efterstrfvat. Sigismund sparade icke p lften om
verksam hjelp t sina trogna finnar, och orubbliga stodo hans finska
anhngare, om de n stundom ltsade ngon undergifvenhet emot hertig
Carl.

Arvid Eriksson Stlarm uppehll modigt konungens sak, och var alltid
villig och redo till hvarje fretag, som kunde befrmja den. Ifrig och
orubblig stod fven han p samma plats, der fre honom kolossen Klas
Fleming sttt, och under skmtan och gldtig ridderlighet emot damerna,
var han outtrttligt verksam och uppmrksam och redde sig i alla
svrigheter. Blef det honom stundom fr hett emellan bnderne  ena
sidan, som gjorde allt fr att understdja hertigen, och  andra sidan
hertigens vxande makt, s visade han sig stundom nstan undfallande.
Men Carl trodde honom icke mer n jemnt och skref till honom: "Vi knne
alltfr vl dig och dina medhllares krokodiltrar, och vete nog hvad J
stllen i verket. Dock hoppas jag till Gud alsmktig, att der skall
komma klo fr bjrnskinn, som man sger." Och ter stod Stlarm fast och
var df fr alla hertigens frsk, att genom sina utskickade frm honom
till affall ifrn sin konung. Likasom Fleming, insg han endast den
enkla rttvisan af konungens sak, och befattade sig icke med att bedma
huruvida Sigismunds regemente kunde vara landet till mer eller mindre
fromma. Sigismund var hans och rikets konung, och det var allt hvad han
i den saken behfde veta, fr att till sista blodsdroppan och af all
frmga st fr hans sak. Carl hotade: "Det r vr vilja att du afstr
frn din otillbrliga handel och begifver dig till oss, s framt du ej
vill bekomma samma ln, som Johan Sparre vid Kalmar. Du skall veta, att
s snart vi hafva frt den andra hopen af ditt parti till herbergs,
skall ej heller du blifva frgten, utan f din kl kokad." Men Stlarm
endast frdubblade sin verksamhet.

Herr Erik Liljeholm befann sig ter p bo slott, ibland de der anvnda
officerare. Enevald Fincke hade, efter lngvarig svaghet, ndtligen
tillfrisknat frn sina blessyrer och sedan blifvit af Stlarm snd med
bud till konungen, fr att frfrga sig om hvad hjelp finnarne hade att
prkna, och skulle der qvarstadna fr att se till, att det utlofvade
manskapet verkligen skulle utrustas och s snart som mjligt aftga.

Sigismund hade emottagit Johan Fleming med all den utmrkelse, han var
skyldig Klas Flemings son. Firad och omtyckt, hade den unge, ridderlige
Johan Fleming, som Konungens kammarherre, i kretsen af hofvets frnmsta
och dess sknaste trnor, framlefvat en tid af glans. Han hade tfljt
sin konung p det misslyckade tget till Sverige, der Sigismund fr
alltid tappade sin krona. Johan hade hoppats, att der terfinna sin mor
och sina systrar, men d konungen vnde om utan att hafva hunnit
Stockholm, blef detta honom en omjlighet. fven Stlarm, som lyckats
befria sin egen fru och mnga andra af de finska fruarna, hade icke
kunnat f gra samma tjenst t fru Ebba, som jemte sina dttrar var frd
t en annan trakt. Johan Fleming visste, att hans mor och systrar hade
svrt att frse sig med sina behofver. Frn godsen i Finland erhllo de
icke ngot. Dessa hade blifvit konfiskerade och af hertigen gifna t
andra gare; och ehuruvl fven de nu icke kunnat taga godsen i
besittning, sedan landet ter var i Stlarms vld, s var dock ingen
ordning och reda med dem. Hvad unge herr Johan erhll frn honom
enskildt tillhrande gods, var fven ganska ringa. Johan hade derfre
begrt tillstnd att f resa till Finland, fr att ordna och efterse
egendomarne och stlla s, att hans mor och systrar skulle f ngot till
sitt uppehlle.

fven Qvidja, Johans arfvegods, hade hertigen sknkt t en af sina
anhngare, som var gift med Klas Flemings en brorsdotter; men sedan
hertigen lemnat Finland och hans befallningar icke der mera aktades,
frvaltades det fr Johans rkning, af samme fogde som frut.

I ett af tornrummen satt nu unge herr Johan Fleming och framfr honom
stod dmjukt fogden Jost och hrde hvad Johan sade, stundom med en
bugning eller ett kort ord, bejakande hans befallningar.

Johan kastade d och d gonen p ngra papper, som lgo framfr honom
p bordet, eller blddrade i dem. "Af gamla Gbla p Muddais
mellangrd", fortfor Johan i sitt tal, "fr ingen skatt fordras fr
detta r. Hennes man stupade vid frsvaret af bohus och hennes son
sges hafva fallit vid Kastelholm. Jag vill icke att sten lgges p
brdan. Vxa de mindre barnen opp och bli arbetsfra, kan det bli tid
att de erlgga sin skatt."

"Fattiga gummorna Greta, Elsa och Brita", fortfor Johan, blickande i
papperen, "f en half tunna rg hvardera. Lisa p Gddns begr bete fr
en ko, det skall hon f. I frigt veten J, hvad jag eder tillsagt.
Framfr allt, frsumma icke att aflemna den utlofvade gfvan till
kyrkan, fvensom till de nmnde gubbarne p knektetorpet. Bemt folket
vnligt och ltta deras brda der du det kan, s lyda de villigt och
arbeta med nje, men drif dem icke, som boskapen, under oket. I morgon,
innan jag reser, vill jag sga farvl t dem af godsets folk, som vilja
samlas hr fr att helsa mig."

Jost bugade sig djupt och lemnade sin unge herre, under det han brummade
fr sig sjelf: "pplet faller ej lngt frn trdet, det r som om jag
skulle hra fru Ebba sjelf. Nymodiga tider, d bonden skall skonas; det
lr vl d bli herrarne sjelfve, som f arbeta. Hvad under, att hgfrd
och uppstudsighet grasserar bland bnderne. Frr visste bonden hut, nu
vet han knappt lyfta p mssan."

"N, Johan", sade Fleming till sin tjenare, som var sysselsatt med att
skura blankt ett stycke af hans vapen. "I morgon resa vi. Hvad menar du
om att ter lemna Finland?"

"Jag nskade blott att eders herredme redan vore hos hans kunglig
majestt och andra, som lngta efter eder. Krig och oro vnta hr, och",
hr log den gamle tjenaren ett frstulet leende, "jag vet vl att det
finnes ett par gon, som speja efter min unge herre der borta."

Johan rodnade ltt, men ltsade ej hra sin trogne tjenares
frisprkighet. Han steg opp, slog ngra slag fver golfvet, derp sade
han, som en fortsttning af sina tankar: "och dock befriades s mnga
andra finska fruar af Arvid Eriksson, men min mor och mina systrar, ack
de bevakades bttre! Att ndgas resa, utan att trffa min morkr och
mina kra systrar, det r dock hrdt och mitt hjerta blir tungt vid
tanken p dem. Johan Bertelsson, om jag ej mera fr se dem, skall dock
du en gng sga dem huru kra de voro mig", sade Fleming drmmande.

"Herr Johan, min dle, lskade, unge herre, huru kunnen J tala sdana
ord! Skulle jag, den gamle tjenaren, vara den, som efter eder skulle
framfra helsningar! Sdan sorg skall vl, med Guds hjelp, icke vara
mitt gamla hjerta bestmd. Hvi talen J s?"

I detsamma anmlte en tjenare att herr Arvid Eriksson anlndt och
nskade trffa herr Johan, och denne gick, ngot frvnad, fr att mta
sin ovntade gst.

"God dag, unge herre", tilltalade honom nu den ankommande. "J synes mig
helt frvnad att se mig, och det r vl icke eller att undra fver, ty
nr hertigen hller p att elda badstu t oss, kan man nog behfva vara
hemma och binda qvastar. Men jag nskade dock sjelf nu f rka eder."

Johan Fleming vlkomnade sin gst och frde honom in i det inre
tornrummet. Den gamle tjenaren kastade en lng, litet misstnksam, blick
efter de bda herrarne, skakade p hufvudet och sade vid sig sjelf:
"Hade jag honom blott vl borta hrifrn."

"Ernen J, unge herre, verkligen resa bort hrifrn?" brjade nu ter
Arvid Eriksson.

"Ja", svarade Johan. "Hvad jag hr haft att utrtta, r fullndadt. Jag
kom blott fr affrer. Herr Klas r bortgngen, min morkr och mina
systrar i Sverige, jag har hr intet mera att gra."

"Sgen J s, herr Johan, hafven J icke konungens sak att frfkta? Veten
J icke, att vi stundeligen vnte, det hertigen skall anfalla oss?"

"Ja, jag vet det, men icke r min tjenstestad hr. D jag i fjol var med
p det olyckliga tget till Sverige, s tfljde jag min konung, men hr
anser jag mig vara en fverfldig person, som har intet att bestlla."

"Herr Johan, lt mig tala till eder, som en frnde och vn. Vl var jag
icke alltid i godt frstnd med eder salige herr fader, men dock ansg
jag honom alltid som en herre, den der i sig hade godt krut, och jag
vill gerna hedra honom i hans graf, som en sttlig man och riddare. Och
eder, min unge herre, vill jag allt godt och vl, ty J ren en lskelig
och hjertlig ung man, men bort mgen J nu icke fara. Hvad skulle vl
folket sga, om J, konungens kammarherre och sonen af den man, som, nst
hans nde sjelf, var hgste mannen i detta land, om J just nu skulle
resa bort. Skulle de icke tro, att vr herre och konung icke ger
hvarken vilja eller makt att frsvara Finland, utan lemnar det vind fr
vg. Detta vore i sanning att frrda konungens slott och land."

Johan steg opp, stdde sin hand mot bordet och sade: "Visste jag, att
jag skulle till ngot gagn vara, s ville jag visst icke resa. Frrda
ens min konungs hund, ville jag ingalunda, mycket mindre hans slott och
land. Kan jag, med min ensamma person, gra ngon nytta, s vill jag
gerna qvarstadna och med finnarne vga mig i den farlighet, som dem af
hertigen kan frest."

Arvid Eriksson fattade Johans hand och utbrast glad: "Se, unge herre,
det r taladt som jag af eder vntade, och som en rttskaffens konungens
man egnar. Hoppas jag dock att icke inleda eder i allt fr stor
farlighet. Min egen hatt tnker jag dock ej sitter mycket fast, om
hertigen, det Herren afvnde, skulle f fvertaget; men r det s, s m
man glader lgga hufvudet under fr sin kung och sin heder. Och dermed
Gudi befallat. Tiden vntar p ingen, jag br icke vara borta frn min
plats."

Under vnligt samtal fljde Johan sin gst ned till hans bt, och fyra
raska roddare frde honom snart ter till bo.

Den unge Johan ville n en gng se de stllen, han p det vackra Qvidja
mest hade lskat. Han for omkring och sg huru alarne speglade sig i
sunden och huru bjrkarne sakta skakade sina grna lockar. Men hvad han
nu tnkte p, det frtrodde han icke ens sin gamle, trogne Johan
Bertelson, som sktte de ltta rorna. Frjdades hans tankar af den
fgring, som omgaf honom, af solens glada sken mellan lunderna, och af
vattnets stilla plaskande mot de grnskande strnderna, eller tnkte han
p moder och systrar, eller gingo hans tankar nnu lngre bort, till de
strlande gon, som kanske skulle frdunklas, om han icke mera skulle
tervnda? Hvem kan tyda den unges tankars lifliga spel?

Snart var fven Johan ter en innebyggare af det fste, der han
tillbringat s mngen glad stund i kretsen af sina kraste. Nu vid
tjuguett rs lder stod han ter hr, fr att deltaga i en blodig kamp
fr sin konung.




                                 XXX.


F dagar sednare styrde hertigens flotta, under Joachim Scheels befl,
in p slottsfjrden. Med frakt afvisade Stlarm hvarje frslag om
fstets uppgifvande. fven hotelsen att aflifva de nyss frut p
Kastelholm tagna finska fngarne, verkade intet.

Det blodiga frspelet af hvad, som komma skulle, brjade nu, d sju de
frnmsta af dessa fngar afrttades och, fr att skrmma slottets
beflhafvare med samma de, steglades p Korpolaisberget, p det den
grsliga synen skulle falla de belgrade i gonen. Men den ohyggliga
anblicken, af vnners steglade kroppar, framkallade hos Stlarm endast
den verkan, att han gjorde alla anstalter, fr att i ndfall kunna draga
sig in i det innersta af slottet, och der sprnga sig i luften.

ter anlnde budskap frn amiralen. Finnarne voro slagne. Arvid Erikson
mtte gifva sig, s lnge ngon nd vore att frvnta. fven nu ljd
Stlarms svar lika stolt: "Han trodde ej p de honom meddelade
nyheterna."

Yttermera blef besttningen p hertigens befallning meddeladt, huru han
i Helsingfors ltit halshugga och stegla dem, som sttt emot honom,
svl herrar som ringare; men allt frgfves. Dock fven nu verkade
frrderiet hvad ej fruktan kunnat verka.

En man ur staden lyckades inkomma i fstningen. Denne visste bertta
huru numera endast bo stode hertigen emot, huru denne straffat sina
motstndare i Wiborg, huru Carl tgade mot bo. Allt sdant utspriddes
bland besttningen. Bland dem fanns fven nu en och annan hemlig
anhngare af hertigen. Desse lyckades intala flere, att det vore bttre
att gifva sig, medan tider vore och man nnu kunde hoppas p bttre
vilkor, n som kunde st att fs nr hertigen sjelf hunnit anlnda.
Dessutom sparades icke p framstllningar huru den renlrige hertig Carl
vore en vida bttre konung, n den papistiske Sigismund, som dessutom
icke mktade frsvara sitt arfrike, och oaktadt den ed, Stlarm tagit af
alla att frr sprnga sig i luften, n gifva sig, s tvungo de honom att
dagtinga.

Stlarm lofvade p sina och alla i slottet befintliges vgnar, att
hdanefter vara hans furstliga nde lika trogen och huld, som de
hittills varit det emot Sigismund, den de numera icke ville vara
underdnige, utan uppsga all tro och lydnad, blott de erhllo lfte om
skerhet till lif och gods och att dem ingen olgenhet skulle ske, fr
deras hrtills konungen bevisade trohet.

Till hertigen skickades hrom, som sndebud, en af de fremmande
tropparnas officerare, en skottsk, och sjelfve den fiendtlige anfraren,
amiralen Joachim Scheel, skref frnyade gnger och bad om nd fr de
belgrade. Hertigen lt slutligen beveka sig att gifva ett svar. Det
lydde: att han ville taga slottets frsvarare till nder, med vilkor,
att en och hvar skulle infr rtta svara p de beskyllningar, som honom
skulle gras.

Stlarm anade det vrsta, men ndgades dock g in p detta vilkor, och
blef sjelf, jemte alla mn af ngon vigt, satt i frvar, till dess
hertigen kunde komma frn Wiborg, der han emellertid ltit afrtta
fjorton mn, de fleste af landets dlingar. Deras hufvuden uppsattes p
en af stadsportarne, somliga steglades, allas egendom konfiskerades och
gafs t hertigens anhngare.

Kring landet flg nu, p tusende tungor, ryktet om slottets fvergng,
och att konungens sak vore ohjelpligen frlorad. Alla, som hittills
varit tveksamme om, hvilket parti det vore klokast att vlja, blefvo nu
i hast hertigens ifriga anhngare, hvaremot de, som p ngot stt
arbetat fr konungens sak, bjdo till att hlla sig tysta och undan fr
faran, s vidt mjligt.

Men i mnga hem hrdes med bfvan underrttelsen om de fngslade
herrarnes frestende dom. Man hade redan lrt sig att veta, det
frrdarne halshggos, och att alla voro frrdare, som frblifvit
konungen trogne. Nrmare och fjrmare anfrvandter och vnner, bfvade
fr de sinas de. Att en domstol blifvit nedsatt fr att dmma dem, fick
man fven snart hra.




                                XXXI.


Fru Metta Liljeholm med sin dotter hade redan en tid bortt varit bosatt
p Wiken, det lilla hemman som Sigrid i arf erhllit af sin moster, den
gamla nunnan i Ndendal. Liggande undanskymdt, vid en vik af saltsjn,
syntes det herr Erik vara ett skrare hem fr hans hustru och dotter, n
det tavastlndska godset, som lg vid en vg, der de orolige bnderne
ofta strko fram. Dertill voro de bda fruntimmerna p Wiken icke lngre
frn bo, n att herr Erik, tillochmed i dessa oroliga tider, ngon gng
blef i tillflle att der helsa p dem. Fru Metta var ingalunda belten
med att lemna det stora godset utan sin egen vrd; men d herr Erik
bestmdt s nskade, gjorde hon icke heller ngra invndningar och hade
snart fven hr funnit arbete nog, med att ordna det frfallna, lilla
hemmanet.

fven till Wiken kom nu ryktet om hvad som fregick i bo. Det visste
fven bertta att herr Erik Liljeholm var fngslad. Fru Metta blef utom
sig. Hon ville gerad resa in till bo, fr att lsa lagen fr hertigen.
Sigrid frestllde henne mildt och sagtligt, att det endast skulle
frbittra honom. Hon frskte att lugna sin mor med hoppet, att herr
Erik ju dock icke varit af de frnmste och mest knde motstndarne mot
hertigens vlde, och att de sledes borde kunna hoppas, det fursten
skulle frfara skonsamt; men just d hon sade detta, svek henne rsten,
och hon brast i grt.

Fru Metta tog, som vanligt, raskt sitt beslut, och innan dagen var slut,
var hon redan p vg till bo. P vgen mttes hon af en afdelning af
hertigens soldater, som utgtt fr att plundra hos konungens anhngare.
Med knapp nd undgick hon att af dem bli ihjlslagen, och mste vnda om
hem, dit hon terkom n mera uppretad och skrmd, n frut.

Sigrid, som icke vntat sig ngot tillfredsstllande resultat af fru
Mettas frd, hade under modrens frnvaro ej haft styrka att i stillhet
bra p sin sorg, och fru Metta fick nu, genom det lugn, hon skte att
intala sin dotter, sjelf erfara en knsla af frtrstan, och brjade
smningom fatta hopp. Sigrid ter, frlorade allt mer sina
frhoppningar, ehuru hon bjd till att lugna sin mor, genom det hon
visade sig sjelf lugn. Om dagarna syntes hon sig temmeligen lik, som
frr, endast blekare och nnu stillare och tystare; men om ntterna, d
hon ej behfde kufva sig fr att icke oroa sin mor, d grep henne oron
s mycket djupare. Hon hade sett hertigens blick, hon hade hrt hans
rst, d han talat om hennes far, och hon kunde icke hysa ngot hopp.
Lade hon sig ned fr att hvila, s tyckte hon sig se sin fars blodiga
hufvud bredvid sig p dynan. Slt hon sina gon till smn, s frfljdes
hon af drmmar, s blodiga och frfrliga, att hon vaknade af fasa och
bjd till att icke slumra mera.

F dagar efter olycksbudets ankomst, infann sig lilla mor Annika p
Wiken. Fru Metta lt hemta henne in till sig och sade: "N, mor Annika,
huru har ni hittat hit? Vl hade jag kunnat behfva er ibland, till
hjelp fr korna; det har nu dock allt gtt fr sig. Men kan J nu ge mig
trst, kan J frutsga mig huru det skall g med herr Erik, skall det
kunna bli fara fr hans lif?"

"Jas, stora frun har sorg och bekymmer, s vl som lilla mor Annika.
Hi, hi, hi, jo, jo. Annikamor har varit lnga vgar. Jo, jo, der det
brjar lukta blod, hmdeblod fr hennes hjertas barn, dit vandrar
Annika, fr att njuta af den sta doften. Roligt att se hur den
frbannelsen, mor Annika lste fver det blod som Flemingen gjt, hur
den svllde, hur den jste, hur den drar blod ur alla dem, som komma
slgten nra. Jo, jo, vid Stockholm sg jag s fager, ung blod, det fick
Flemingens flicka till rosor fver sitt hjerta.

Annika har vandrat, hon har sett hur hertigen slagtat de finska
herrarne. Jo, jo, blod vankas det! Skall det vara mera af sorten? h jo,
h jo, inte skall det sparas, nog skall det bests."

Fru Metta knde bfvan vid gummans ord, utan att rtt frst hvad de
syftade p, men hon skyggade fr att p ngot ovnligt stt tilltala
henne och sade blott: "Kra mor, tala ej s der ohyggligt, nr jag
frgar om herr Erik."

"h h, herr Erik, herr Erik, honom gr ingen nd upp. Han var den
ende, som lindrade fngelset fr min lille gosse, han var god mot min
Bengt, honom skall intet ondt f komma vid, nej nej, icke lter Annika
sina vnner komma till skada, nehej, hvarken herrar eller kreatur. h
hh, god var han alltid mot gamla Annika; frgade nr han mtte mig p
gatan, och fast mnga hrde det, s frgade han: "N, mor Annika, hur r
det med er, behfver ni ngot?" Nehej, herr riddare, svarade jag och
neg, nehej, herr riddare, i dag behfver jag ingenting. nej, nej icke
skall ngot ondt f ske honom."

Sigrid hade dragit sig undan i det andra rummet. Henne syntes Annikas
beteende stta p signeri, och hon ville dermed intet ha att gra. Men
nu stultade gumman fram till henne och sade: "h h, fager jungfrun
sitter hemma och aktar sina fina kinder, och lter hertigen knoppa sin
far."

Sigrid sg frskrckt p gumman och svarade, nstan omedvetet: "Ack, om
jag dock kunde vara hos honom helst, det vore dock en trst."

"h h, kan inte dottern hjelpa sin far? I hennes gon str, att hon
kan. I natt vandrar gumman till bo; hon gr fr att se sin hmd, fr
att se blod! Och den unga vill ej g samma vg, fr att skona sin fars
blod. Hi hi hi."

Gumman hade uttalat, hvad ej Sigrid ens klart vgat tnka. Hon ville
till bo, att begra nd fr sin far. Hon hade lyckats en gng, ack,
skulle hon vl kunna hoppas att lyckas en gng till! Och skulle hennes
mor tillta henne denna vgade frd? Omjligt, hon hade ju ej ens sjelf
sluppit fram och skulle i alla fall otvifvelaktigt anse sig sjelf vida
mer passande, n Sigrid, att frska f tala vid hertigen. Sigrid, ter,
anade att fru Metta skulle frderfva all mjlighet att vinna nd, om hon
nnu komme att gra ngot frsk i den vgen. Sigrid knde huru ffngt
andra fruar hos hertigen frskt, att f ens begra nd fr sina mn;
huru hrdt de blifvit afvisade. Men huru skulle hon sjelf kunna hoppas
att vinna ngot fr sin far? Huru skulle hon ens kunna komma till bo?

Tusende tankar svrmade i Sigrids hufvud. Natten kom och hennes pulsar,
som eljest slogo s lugnt, bultade nu som i brnnande feber. Hon kunde
ej frigra sig frn det intryck, gummans ord gjort p henne. Kunde
Annika verkligen se lngre, n andra menniskor? Vore det mjligt att
Sigrid skulle kunna gra ngot fr sin far? Hon hade s ofta blifvit
beskylld fr att vara fr mycket stillsam, fr mycket rdd att
framtrda; var hennes tvekan nu endast en sdan yttring af hennes allt
fr tillbakadragna sinne? Och hon visste dock med sig sjelf, att hon
icke skulle ryggat tillbaka, om hon med sitt lif kunnat terkpa sin
fader. Den vanligen s tysta och stilla flickan vandrade nu omkring i
oro, och det mrktes grannt, att om hon n vanligen syntes mera vara sin
faders dotter, s var hon icke heller utan mycket tycke af sin mor.

Rastlst vankade hon fram och ter i sin lilla kammare i mnskenet. En
skugga skymtade p vgen, den vckte hennes uppmrksamhet. Den kom
nrmare, stadnade slutligen vid hennes fnster. Det var mor Annika. Med
ovanlig rst sade denna: "Jungfru, vill du rdda din far?"

"Huru skulle jag kunna det?"

"Det vet jag icke, men jag har sett det i vatten och jag har sett det i
eld, och jag vill icke att herr Erik Gustafsson skall d. Vill du flja
till bo, s skynda; kommer du ej nu, s r tillfllet frfeladt. Tro
icke att du ltt kan slippa fram i krigande land. Men hvem tror du vgar
hindra den, som befaller bde eld och luft och vatten, och hvem vgar
hindra den, hon vill beskydda? Se jungfru, det molnet der, det stiger
opp emot mnen. Nr det betcker mnens skifva, gr den gamla! Vill den
unga ej flja, s dr hennes far!"

Sigrid kastade bfvande blicken p molnet. Lng besinningstid bestods
henne ej. Ett gonblick bjde hon kn och ur hennes brst hjde sig en
ordls suck. Derp steg hon opp, tecknade hastigt med ett stift p ett
pappersblad: "Moder, frlt, jag gr fr att ska frlsa min far. Lt
ingen veta att jag gtt, sk mig icke, det skulle tillintetgra allt
hopp om lycklig utgng. Bed, men srj icke fr mig."

Redan nalkades molnet mnens skifva. fver sin hemma vfda och spunna
kldning kastade Sigrid en mrk kofta, band fver sitt hufvud en duk,
stoppade hos sig guldringar och ngra guld- och silfverpengar, som hon
ftt till faddergfvor; nnu var ej mnens skifva fullt betckt. I hast
gjorde hon ett helt litet knyte af ngra klder, och s gick hon utan
buller ut i den stilla natten, der molnet i detsamma undanskymt mnen,
och lilla mor Annika redan syntes p gngstigen, ngra stenkast frn
huset.

Snart upphann henne Sigrid, och gick tigande vid hennes sida. fven mor
Annika teg lnge. Hon frde snart Sigrid in p en bivg genom skogen,
och s allt vidare, p stigar lngt ifrn de vanliga.

Endast med anstrngning kunde Sigrid flja den lilla hastigt framilande
gumman, och nr den gamla slutligen upplt sin mun och brjade skratta
p sitt ohyggliga stt, samt prata och sladdra om blod och mord och
stundom snattrade likt en anka, stundom grt och ter skrattade, d
bfvade Sigrid och nstan ngrade, att hon begett sig stad med detta
hemska sllskap. Men nr hon sg med hvilken skerhet gumman frde henne
fram p skogsvgar och gngstigar, s lugnade hon sig ter och fann, att
bttre frare hade hon ej kunnat f.

D Sigrid fattade beslutet att flja med Annika, s skedde det i full
fvertygelse om, att hon, under gummans beskydd, skrast skulle kunna
slippa fram hvar som helst, blott denna sjelf s ville. Men dock ansg
Sigrid sig ej s alldeles sker p gummans goda vilja, dels och mest
fruktade hon fr att lta henne till sin frdel anvnda ngon af sina
trollkonster, ty detta vore ju en svr synd. Hennes ngest fr fadren
och ndvndigheten att hastigt besluta sig, fvervann dock hennes
tvekan, och hon lugnade sig med hoppet att kunna afhlla gumman ifrn,
att fr hennes rkning anvnda ngot signeri. S snart Annika brjade
med sitt underliga prat, bfvade Sigrid ter, men ngot annat, som
skulle frefallit farligt, varsnade hon ej.

P de stigar der gumman med fullkomlig knnedom och skerhet frde dem
framt, mttes ytterst sllan ngon menniska. Sedan de vandrande, dels
till fots, dels med bt, tillryggalagt en s lng vg, att Sigrids
ftter brjade sga opp sin tjenst, sade mor Annika: "Sis, hr r
nattqvarteret. Icke r just bdden mjuk, men jag tnker jungfrun sofver
utan vagga i natt."

Stllet var en liten dslig backstuga, der en gammal gumma bodde ensam.
Med af hpnad helt runda gon, stirrade kojans vrdinna p sin gamla
gst, men syntes villigt ordna allt till de vandrandes beqvmlighet, s
godt hon kunde.

"Jo jo, jungfrun", sade mor Annika, "hr mste hon bo s trngt, nr hon
r nra det stora huset i bo. Men, fina jungfru, kom bara och vandra
med mig t hemtrakterna, jo der r stt! Der ska jag fra henne
fverallt i de rikaste grdarne. Hon ska inte behfva vara rdd fr
dligt vrdsfolk. Hi, hi, hvar tror hon vrdsfolket r? ro de ej slagna
kanske! Eller tror hon, att hon skall snyrpa p sin fina nsa, t att i
bondens stuga ej r s fin lukt som i herrarnes salar? Hi, hi, hi, nog
r luften frisk, men hvar ro vggarna och hvar ro taken? De ro flugna
med vinden sen de blifvit brnda till aska. Tror hon qvinnorna skola
besvra hennes ron med pladder, eller barnungarna med skrik? nej,
aldrig, allt r der nu s fint och rart; qvinnorna och barnen ha svultit
ihjl, ser hon. Sis, godnatt jungfru, sof nu, att hon i morgon r rask
igen."

Sigrid hade svrt att somna, men trtthet och nattvak tog slutligen ut
sin rtt. Om morgonen knde hon sig temmeligen uthvilad.

Ju nrmare de vandrande hunno bo, dess mera mrknade hos Sigrid hoppet
om att genom sina bner kunna utverka nd fr sin far; och d Annika
slutligen frde henne in i staden genom en bakport frn en ker till en
trdgrd, d sade hon vid sig sjelf: "ack lttare vore att beveka
slottets murar, n hans hjerta."

"Frsk, frsk, kanske de vekna!"

"Ack, mor Annika, hna ej mig arma. Ni har gjort mig en strre tjenst,
n jag kan lna er fr, d ni frt mig hit."

Ur slottet hade blifvit bortjagade qvinnor, som numera hade intet der
att utrtta. Sigrid lyckades f trffa en af desse, och fick af henne
besked om mycket. Qvinnan visste att herr Erik Liljeholm verkligen satt
fngslad, likas Arvid Eriksson, Johan Fleming och mnga andra. Men det
vigtigaste af allt, hon visste att herr Erik hade blifvit satt i konung
Eriks fngelse, ty hon hade hrt vaktknektarne skmta fver att det vore
nu Erik som Erik. Af henne fick ock Sigrid hra, att ej hertigen nnu
var kommen till bo. Denna uppgift gaf Sigrid mycket att tnka p. Att
det nmnda fngelset ej gde ens ett fnster utt, utan endast emot
gngen, som gick opp frn fnggrden, det visste hon. Men fru Ebbas ord
om gallret i det fnster, som frn gngen vette utt, rann henne i
hgen. Nu hade yttermera en tid, sedan dess, med fukt och rost trt
gallret och frmodligen yttermera frsvagat det. P Sigrids frga visste
ock qvinnan svara, att herr Erik ofta hade tillstnd att vistas ute i
gngen, utan att ngon vaktkarl stod derinne, ty d en knekt hade
skmtat om, att kung Erik blifvit till herr Erik eller ngot dylikt, s
hade en vaktknekt svarat: "ja men det r bttre att vara herre, n kung,
nr man r i fngelse, ty kungen fick ej ens titta ut i gngen utan
vakt, och der sitter herr Erik ofta flere timmar;" knekten hade ock
tillagt, att det kunde han gerna f gra, ty nog r den gngen lika
sker som hvarje annat fngelse, nr vakt str utom drrn. Nog st de
gamla, mnga aln tjocka, grstens murarna bde mot herre och kung. I
skymningen lstes dock fngelsets inre drr och fr natten var herr Erik
instngd i kung Eriks fngelse.

En liten strle af hopp brjade gry fr Sigrid. S ringa den n var, s
kunde hon ej underlta att fsta sig dervid. S fullt upptagen n hennes
sjl var af tanken p fadren, s glmde hon dock icke, att fven frga
hvad qvinnan visste sga om Johan Fleming. Hon lugnades ganska mycket, i
afseende  hans de, genom den berttelse qvinnan afgaf, om huru fruarna
i slottet sagt, att de hoppades, det han icke skulle behfva lida ngot.

Sigrid fann snart ett hem i samma boning, der hon, genom mster Sigfrids
bemedling, hade funnit en fristad, d hon ur slottet bortfrde den svrt
srade Enevald Fincke. Det var hos en gammal, stilla enka, af borgerligt
stnd. Gumman tog nu helt krligen och vnligen emot den unga, blida
jungfrun, hvilken hon bitrdt med att skta hennes sjuke fstman, till
dess han hunnit bli s mycket bttre, att gumman ensam kunde vrda
honom. Hr hade Sigrid tillflle, att i lugn fvervga den plan, hon
brjat att uppgra. Skulle hon lyckas att ur fngelset rdda sin far, s
hade hon fr honom till en brjan ett skert gmstlle i Ndendals
kloster, till dess utvg blefve, att fly lngre bort frn det farliga
grannskapet af bo.




                                XXXII.


Sigrid fverlade noga allt. Den fara hon sjelf utsatte sig fr, ifall
hon blefve upptckt, den aktade hon icke. Hon tnkte blott p
mjligheten af, att kunna rdda sin far.

En ytterst liten bt med tvenne ror, anskaffades af mor Anna, och
gmdes under ett skjul vid stranden. S snart det blef mrkt, var
Sigrid i ordning till sin fventyrliga frd. Hennes mod var nra att
svika, d hon skulle bege sig ut, men innan hon lemnade sitt rum,
knfll hon och bad lnge och varmt om hjelp och std, att hon, den
svaga flickan, mtte kunna lyckas i sitt svra fretag.

Ngot lugnad begaf hon sig nu p vg. Det var endast den noga knnedom
Sigrid hade om lokalen, som kunde gra mjligt fr henne ett frsk att
befria sin far, innan hertigens ankomst skulle gra det fr sent.

Med tysta rtag nalkades hon slottet. Det hade emellertid blifvit
alldeles mrkt. Den vanliga farleden gick omkring slottsudden. Att en
bt frdades der, vckte ingen uppmrksamhet, om n ngon skulle varsnat
den. Ytterst p udden lg slottstrdgrden, omgifven af en hg och fast
halfcirkelformig mur. Att denna mur var slt, i godt skick och omjlig
att fverstiga, visste Sigrid, den var fr icke lngesedan nyo uppfrd.
Hvarje frsk att bestiga den, om n med en repstege, skulle ltt hafva
vckt uppmrksamhet. Men den lilla luckan i muren! Hon visste hvar den
fanns, ehuru den lg alldeles nere vid marken och var gmd af nsslor
och ris p yttre sidan. Hon knde dess hemliga mekanik och kunde ppna
den.

Sigrid steg frsigtigt ur sin lilla bt, som hon laggt just under muren,
der vattnet gick nstan nda intill. fven detta stlle knde hon frut,
och visste huru hon hr ltt kunde fsta sin lilla julle. Smygande lngs
muren, knde hon fr sig utmed jorden, till dess hon vidrrde luckan,
hon ppnade den och fann med gldje, att hon hade s godt utrymme att
slippa igenom den, att hon hoppades, det hennes far fven skulle kunna
trnga sig ut derigenom. Med tysta steg hann Sigrid snart fver den
lilla trdgrden. Hr knde hon s vl hvarje buske, hvarje grsflck,
s att hon med ltthet kunde komma fram, utan att gra buller. Framfr
henne reste sig, hgt och kalt, den ldsta delen af fstet, det
skallade gamla slottet. Endast ngra f gluggar, hgt oppe, voro
anbragta, fr att inslppa dager och luft, ibland dem det lilla fnster,
som gaf dag t gngen till kung Eriks fngelse.

Sigrids hjerta slog s hftigt, att det nstan betog henne andedrgten.
Nu hann hon rnnen, kung Eriks rnn. Hon hade alltfr ofta beskt den,
fr att taga misste om dess plats. Hon uppsteg p en sten, derifrn hon
visste sig kunna uppn de krokar, som fasthllo trdet, ryckte och vred
p dem och, hvad hon hade berknat intrffade, de hade redan tagit ngon
rta, eller gifvit vika, s att hon utan svrighet fick dem att lossna
ur den remna, deri de blifvit indrifna; och trdet gde nnu nog
spnstighet qvar, fr att till ngon del tertaga sin frra stllning.

S varsamt n Sigrid frfarit, kunde ej detta ske utan buller. Hon
mrkte rrelse utanfre; trdgrdsporten, en liten tung port i muren,
gick opp och tvenne karlar intrdde.

"Ja, var sker du, att jag hrde ngot buller, hitt."

"Ja, du hr s mycket du i drmmen, der du str och sofver. Jag undrar
hvem hr skulle rras. Och kan tnka om n sjelfva polackkungen skulle
skicka hit alla sina hejduker, s kunde de f roa sig bst de gitte, hr
i kryddgrden. Kanske tror du, de ska sl hl p de fyra aln tjocka
grstensmurarna hr p slottet."

"N n, det lter han vl sakta bli att snusa hit, nr hertig Carl har
fstet inne. Men hur tror du det ska g med oss, om ngon varit hr,
utan att vi skulle mrkt det?"

"Nja, jag tnker man finge visa vgen t de der herrarne, som sitta
deroppe, till ett hetare stlle, n hr r i natt."

Emellertid kommo de talande allt nrmare Sigrid. Mnen brjade svagt
genombryta molnen. Sigrid krp ihop bakom det utsprng af stenen hvarp
hon sttt. F steg till, och karlarne skulle hafva upptckt henne.

Men nu skymtade en person fram frn ett annat hll. Karlarne sprungo
till, grepo denna och brjade slpa henne emot porten.

"Hi, hi, hi. Jag tnker ni bli feta p fyndet", skrattade mor Annikas
rst, "jo, jo, jag undrar just hur mycket besvr det vore, att blsa ner
krknstet ert der, till straff fr att ni inte lta folk g i fred och
ska rtter."

Emellertid hade karlarne med sin fngst hunnit utom porten, den de noga
tillste, och d nu mnen sken allt klarare, sgo de den lilla, torra
gumman, som skrattade och hnade dem.

"Hur kom du in, kring", frgade den ena karlen.

"Ja si det var durrn det! Jaha, ja det var storkonsten. Finns det inte
stickor och str att rida p? Bttre hstar n dem ha ni, edra glopar,
aldrig ridit. Jo, jo. Tokuga ' ni, som tror, ni kan stnga ut den, som
ngot vet, hi, hi, hi. Men si, nu hade jag nstan lust att g in i
tppan igen."

"Pass p, lt bli med det, mor."

"N, nog kunde jag nu vl ocks sp er en smula, innan jag gr tillbaka,
s lr ni vl inte neka mig, att der ska ngra rtter, som inte vxa
annestns."

Hrom parlamenterades nu en stund, karlarne gfvo icke med sig, men
Annika lofvade slutligen, att nd sp t dem och s hade hon lyckats,
att fr en ganska lng stund upptaga deras uppmrksamhet, s att Sigrid
fann lgenhet, att utfra sitt vrf.

Sedan porten blifvit tillstngd, frsummade hon intet gonblick, ehuru
hon darrade s, att hon knappt kunde hlla sig oppe. Som frut blifvit
anmrkt, stod kung Eriks rnn slunda bakom ett hrn af byggnaden, att
den icke bemrktes, frr n man hunnit ngra steg framom porten. Af
vakten vid porten kunde Sigrid sledes icke varseblifvas, der hon nu
stod, fven nr mnan lyste. Men var hennes far nnu ute i gngen?
Skulle en vaktknekt bli den, som stode deroppe vid fnstret? Utan att
betnka vdan deraf fr sig sjelf, hviskade hon sakta uppt "fader", och
med outsglig gldje sg hon en hand stickas ut genom gallret och liksom
vinka.

Nu vgade hon det sista steget. Rnnen hade rest sig s mycket, att hon,
p dess nu lflsa grenar, lyckades hjelpa sig opp till en liten afsats
i muren, dit hon i sjelfva verket slutligen hann, och der hon fven
lyckades finna ett knappt fotfste, s skert, att hon med std af
trdet, der kunde hlla sig fast. Ur sin kjolsck upptog hon nu ett
nystan, som hade en sten till krna, och kastade det opp mot gluggen.
Tre gnger misslyckades det och nystanet fll till jorden; men hon hade
fst sin trd s vl, att hon ter kunde uppdraga det till sig. Nu
sladdrade och trtte och skrattade Annika med soldaterna ljudeligt, och
deras skrattsalfvor bevisade, att de voro lngt ifrn att vara
uppmrksamma p ngot annat. nda till Sigrid trngde ljudet af deras
rster och lugnade henne betydligt. Hon bjd nu till, att kasta sin
slunga med lika kall blod, som hon varit van att, vid lekarna p ngen,
kasta bollen och -- nu kunde hon knappt terhlla ett gldjerop, handen
deroppe fick tag i nystanet. Nu klngde hon s fort, som mjligt, ned
till marken och fste der skyndsamt vid trdens andra nda ett bref och
ett lngt, fint och starkt rep, som handen deroppe drog till sig. Vid
repets nedra nda band hon ter ngra sm verktyg, som kunde bli nyttiga
vid gallrets lsbrytande, fvens en fil.

Sedan allt detta frsvunnit inom gallret, skyndade sig Sigrid ned genom
trdgrden. Just d hon lutade sig ned, fr att krypa ut genom luckan,
kastade hon en blick mot fadrens fngelse och sg med bfvan ett matt
ljus lysa derifrn. Att fngvakten med sin lykta, nu kommit fr att
instnga hennes far fr natten, tog hon fr gifvet. Hade han lyckats
hinna p ngot stt gmma de nyss emottagna sakerna, det frgade hon sig
otaliga gnger, utan att kunna besvara sin frga.

Snart satt Sigrid ter i sin lilla bt, men nr hon hunnit s lngt ut i
farleden, att faran af upptckt, fr denna gng, var frbi, knde hon
sig nra att frlora sansningen. Hon drog in rorna i bten, nstan utan
att hon sjelf visste deraf, och sjnk ned i dess botten. Efter en liten
stund tervaknade hon till s mycken sans, att hon kunde lsa af sitt
hufvud den duk hon bundit derfver, doppade den i vattnet fver
btkanten och lade sedan den vta duken fver sin panna. Detta
uppfriskade och tergaf henne full sans. Nu mrkte hon att ansigte och
hnder bldde, men det var endast skrmor. Sedan hon ngra gnger med
den vta duken aftvttat dem, upphrde de att blda. Hon hade
frmodligen skrapat sig vid det arbete, hon frehaft.

Hennes frsta knsla nr hon terbefann sig i sin lilla kammare hos
enkan, var att utgjuta sitt hjerta i en varm tacksgelsebn, fr att hon
hade s lngt lyckats utfra sitt vrf, och hon brjade nu att hoppas,
det herr Erik hunnit dlja, hvad hon lemnat honom. Hon fattade
tillfrsigt till att hon skulle kunna utfra sitt vrf, hon tyckte sig
sker att hon hade vlsignelse med sig, d allt hittills gtt henne i
hnder.

Hon lade sig nu och bjd till att betvinga sin oro, fr att kunna sofva.
Hon visste att hon, kanske redan pfljande dag, skulle behfva all sin
styrka.

Att anlita ngon annan om hjelp, vgade hon icke. Herr Erik hade mnga
vnner; hon skulle kanske kunnat lyckas frm ngon, att utstta sig fr
de faror, som hotade hvemhelst, som skulle varit henne behjelplig, men
hon kunde icke fvertala sig till, att vilja utstta ngon, fr att
kanske offras t en plgsam dd. Dessutom skulle den, som hjelpt hennes
far p flykten, skerligen genom tortyr hafva blifvit tvingad att uppge
hvar herr Erik funnit tillflykt, s framt man kommit p spren hvem, som
varit honom behjelplig. Det skraste var att icke ga ngon frtrogen,
annan n mor Annika, hvilken tycktes ha s noga reda p alla Sigrids
steg, fven dem, hvilka hon ej anfrtrodde gumman, s att allt dljande
fr denna syntes vara ffngt. Hon hade ock bevisat Sigrid s stora
tjenster, att det tycktes vara fga skl att misstro henne.

Fljande natt lg s sotmrk fver vattnet, som en natt i November
plgar vara nr regnet faller i strida skurar. Genomvt hukade sig
Sigrid ned p marken vid den ppnade luckan i slottsmuren och lyddes.
Hon kunde ej annat hra n regnets plaskande.

Hade hennes far ftt behlla, hvad hon sndt honom? Skulle han komma i
afton? Kunde han ens i mrkret hitta till luckan? Men fven han var ju
s hemmastadd p slottet, att detta sista borde g fr sig. Hon ville ej
krypa in, fr att icke ka vdan af upptckt. Hade herr Erik ftt vara
s mycket ensam, som erfordrats, fr att f ls gallret? Och hade han
verkligen ftt lst det, fven om han ftt frska det? Tusende
ngestfulla tankar plgade henne, och den spda flickan, som man ofta
beskyllt fr att vara rdd och tafatt, tnkte nu ej ens p hvad hon
sjelf led, huru hemskt det var i den de qvllen, huru stor hennes egen
fara var. Stundom bfvade hon dock tillsammans, hon tyckte att hennes
hjerta nstan sammankrymptes, hon fruktade att frlora sansningen. ter
tog hon sin tillflykt till bn.

Nu tyckte hon sig hra ett sakta prassel bland de nedfallna lfven, som
lgo p trdgrdens gngar och sade nstan ohrbart: "Far." "Barn",
svarades nstan lika sakta. Med mda lyckades riddarn trnga sig ut
genom den lilla luckan, och innan kort sutto far och dotter, utan att
vidare hafva vexlat ett ord, bda i den lilla bten, som ej var strre
n att den jemnt bar dem.

Sigrid fattade rorna och rodde utt. Hvar vgen rtteligen gick, var ej
ltt att sknja i mrkret; men den lilla ekan gick fram fven der det
var grundt, och herr Erik knde vl farvattnet. De mrka massorna af
krigsskeppen syntes skymta emot himmelen, huru mrkt det n var, s att
det lt sig gra att undvika dem. En gng kommo de resande dock nog nra
ett fartyg, fr att bli anropade, men Sigrid hvilade d ett gonblick p
rorna och fortsatte sedan frden med ytterst tysta rtag, och vakten p
skeppet trodde sig hafva hrt miste nr han tyckt sig frnimma ljud,
bland smattret af det fallande regnet.

ndteligen hade flyktingarna hunnit frbi Runsala och bda brjade nu
smningom andas lttare. Nu begrte herr Erik rorna och Sigrid, som
fann att hennes hnder ej lnge mera skulle frm skta dem, var villig
att ge dem ifrn sig. Dessa ord voro de frsta, som vexlades mellan far
och dotter. Sedan de i tysthet, med ngon svrighet bytt plats i den
lilla bten, grep fadren med kraft i rorna och nu gick frden raskt
framt, allt nnu under tystnad. Han valde vgen genom smrre sund, som
sllan besktes af btar, hvilket numera, sedan regnet smningom
upphrt, icke var omjligt, ty man brjade dock kunna urskilja
konturerna af fremlen.

Natten var lng, som November-natten r. En stund hvilade flyktingarna i
en lada, men vgade icke frska att gra opp eld, fr att torka sig
vid. Herr Erik ikldde sig en gr vadmals rock och mssa med stora
ronlappar, som Sigrid medfrt i bten. Snart begfvo de sig ter  vg.

ndteligen hunno de mlet fr sin frd: Ndendals i ruiner fallande
kloster. Enligt sin gamla frnkas anvisning, uppskte Sigrid nu i
mrkret den hemliga drrens fjder. Sedan den var funnen sade hon: "Nu,
farkr, vill jag hoppas, att med Guds hjelp det vrsta r fverstndet.
Men icke r det ndigt att nu i sdant mrker g in i detta gmstlle.
Ingen vistas hr. Klostret frfaller allt mer, men kyrkan, der vi nu
befinna oss, r uppreparerad och hr hlles om sndagarna gudstjenst;
skert r att fre dager ingen kommer hit. Skulle dock ngot ljud hras,
s mste vi hasta in i gmman."

Sedan Sigrid hade uttalat dessa ord, vacklade hon och nedfll afsvimmad.
Naturen hade tagit ut sin rtt. Den hgsta sjlsanstrngning hade hllit
henne oppe, vida utfver hvad hennes krafter egentligen skulle frmtt.
Nu brast den s lnge spnda fjedern, och hon fll tillsamman, som ett
klde faller, nr det slppes ur handen.

Under herr Eriks mma omsorger vaknade hon dock slutligen ter till
medvetande, men hon knde sig s matt och liksom snderfallen, att det
var henne omjligt att uppstiga. En flaska vin, som hon laggt i bten
jemte ett brd, kom nu vl till pass, d Sigrid ej orkade bege sig ut,
fr att anskaffa mat, och s tillbringade far och dotter sin dag
tillsamman i sitt skra gmstlle.




                               XXXIII.


P slottet hade emellertid fngens flykt blifvit upptckt. Det fngelse,
som hyst den afsatte monarken, ansgs allt fr svrt fr hvem som helst
annan, genom sin brist p luft och ljus. Men d nu s mnga fngar voro
p slottet, och man icke ville tillta dem att f bo tvnne tillsamman,
s mste fven kung Eriks fngelse begagnas. Och d fven den yttre
gngen ansgs lika fast, som hvarje annat fngelse, s tyckte man sig
tryggt kunna frunna fngen den lindring, att man om dagarna lemnade
drren frn fngelserummet till gngen olst. Slunda var det egentligen
den, som utgjorde hans fngelse, och kung Eriks rum blott det stlle,
der han fr natten inlstes. Herr Erik hade just jemnt hunnit i sin sng
kasta, hvad han af Sigrid emottagit, d vaktknekten med sin lykta
intrdde.

Pfljande dag hade han ltsat vara sjuk, fr att kunna ligga p den
halm, som gmde repet. Dessutom ansg han denna frevndning lmplig,
fr att gra vakten obekymrad om honom. Under loppet af dagen lyckades
herr Erik att inskjuta ngra smulor murbruk i lset; och d om aftonen
vaktknekten, som vanligt, kom fr att stnga drren, och nyckeln tog
emot, frlorade han tlamodet, vred s vldsamt, att axet brast, och
mste bege sig till slottssmedjan fr att f skadan hjelpt. Att
emellertid ordna om ngon vaktkarls utstllande i gngen, ansg han s
mycket mindre ndigt, som herr Erik nu var sjuk; och att drren stode en
timma lngre olst n vanligt, kunde ej vara farligt. Icke eller var han
mon om att inrapportera om nyckelns frvridande, hvilket han ndgats
gra, ifall han hade fordrat hit en ny postkarl. Det kunde ju aflpa
utan allt detta trakasseri och dessutom utan ngon fara.

Nu var dock ingen i smedjan till hands. Arbetet drog ut p tiden, och
frst efter ett par timmar terkom vaktkarlen med sin nyckel och lykta,
och fann d till sin frfran, buren tom.

Hans frskrckelse var grnsls. Hvilken vg fngen tagit, var ltt att
se. Han tyckte sig redan knna tortyrredskapen gripa sig. Man skulle
naturligtvis anse honom hafva hjelpt fngen p flykten. Det var ingen
nd att vnta. Han fverlade lnge om han nu borde anmla saken, men
fann slutligen p en utvg, den han beslt att frska. Han kunde nd
knappt frvrra sitt de.

Den frsta omsorgen var att draga in det qvarhngande repet, hvarp herr
Erik slagit en mngd knutar. Derp stllde han ter gallret p sitt
stlle och injemkade de stenflisor, som vid utbrytandet fallit ur muren.

Fngknekten hade redan om morgonen inrapporterat sin fnge ssom sjuk.
En man af garnisonen hade nyss dtt och lg redan i sin kista, frdig
att begrafvas. Vaktkarlen, som bevakat trappans yttre drr, och slunda
var utsatt fr fara genom fngens flykt, intogs i frtroendet. I
soldatens likkista lades en stock, och den dde bars opp i kung Eriks
fngelse, lades i sngen och iklddes ngra af herr Eriks qvarlemnade
kldesplagg. Hr och skgg klipptes och ordnades till likhet med herr
Eriks, och fngknekten anmlte fljande morgon, det fngen hade aflidit
under natten.

Ett par personer afsndes fr att frvissa sig om sanningen af
uppgiften. Under vgen talade vaktknekten mycket om, huruvida han icke
fven torde insjukna, ty han brjade knna till just samma onda,
hvarfver den aflidne klagat. De begge herrarne tycktes fven tro, att
sjukdomen kunde vara smittosam, kastade endast p afstnd en blick p
den dde, och s skumt det var i detta ohyggliga fngelse, var det icke
ltt att upptcka misstaget, isynnerhet fr personer, som icke mycket
sett herr Erik Liljeholm och icke eller hade ngot skl till misstanke.
Fngknekten fick befallning att nedlgga den dde i en kista, hvilken
befallning han s fort som mjligt utfrde, och tillspikade sedan kistan
vl p alla sidor.




                                XXXIV.


Nu randades den af s mnga med bfvan vntade dag, d hertig Carl
intrffade i bo. Han fregicks af blodiga rykten. Alla som retat hans
vrede genom trohet mot Sigismund, och synnerligen de, hvilka genom sin
brd eller strre frmga kunde blifva farliga, fllo offer fr hans
hmd. Halshuggning, stegling, frlust af all egendom drabbade ttt, och
de lifdmdes familjer befunno sig i sin djupa sorg, med detsamma de
frlorade makar, sner eller brder, tillika frsatta i den yttersta
fattigdom.

Hustrur och barn till de fngne herrarne p bo slott omgfvo hertigen
vid hans ankomst och bdo knbjande om nd fr de sina. Hertigen
svarade: "Hvi bedjen och anropen J mig? Jag kan intet, det r lagen, som
skall dmma dem. De hafva brutit mot konungens ed, gjort uppror mot
fderneslandet och sttt mig efter lifvet; deras dom mste lagen flla."

Hertigen gick nu opp i sina rum och lt genast infra Arvid Eriksson
Stlarm, som vrdigt och lugnt besvarade hertigens hftiga tilltal, och
skyndade sig att begagna tillfllet fr att f framstlla Johan Fleming,
ssom af honom lockad och fvertalad att qvarstadna. "Han hade kommit
till Finland fr att ordna enskilda angelgenheter och skaffa sig ngot
penningar, dermed han skulle bege sig i fremmande land, att der fva och
frska sig, ssom unge adelsmn bruka, hvarigenom han i framtiden
bttre kunde tjena sitt fdernesland."

Sedan Stlarm blifvit bortfrd, befallte hertigen att Johan Fleming
skulle infras.

Hertig Carl vandrade fram och ter med stora steg. drorna p hans
tinningar svllde. Gng efter annan sammanknt han handen. Nu intrdde
Johan Fleming och bugade sig djupt. Hertigen gick hftigt emot honom. I
hans ga strlade segergldje, d han sade: "Ha, detta r sledes Klas
Flemings son!" Det var som om han nu frst skulle hafva knt sig rtt
sker om den krona, han efterstrfvat, och dock rrde sig i hans inre en
dunkel nskan att skona den lsklige ynglingens blod. Nr Johan s stod
infr fursten, p en gng dmjuk och stolt, och det behagliga,
ungdomliga anletet hjde sig bnfallande emot honom, d vek fr ett
gonblick sjelfviskhetens blodlystna demon frn Carl och han sade: "Det
synes mig dock hrdt, att frgra detta unga lif. Vlan, vill du, som en
rlig och adelig yngling, lofva och frpligta dig fr framtiden, att
troget tjena mig och riket, s vill jag, fr din ungdoms skull, lta nd
g fr rtt och sknka dig lif och frihet."

"Mot mig har min herre, konung Sigismundus, alltid varit en ndig herre;
det vore af mig otacksamt att fverge hans tjenst, och jag ger dertill
ingen sklig orsak, och dock", tillade Johan, bjande kn, "beder jag,
att Eders Furstliga nde mtte bevilja mig nd, emedan jag till Finland
kommit endast fr att skaffa mig medel att frska min lycka i fremmande
land."

"Du, Johan Fleming, beder om nd och bjer blott ett kn! Hvarfre
vrdar du mig icke med tvnne knn?"

ppet och rent strlade Johans blick, d han svarade: "Endast t Gud och
min konung sparar jag denna vrdnad."

Nu trdde Carl ett steg tillbaka: "Ha, s r det. Af ormagg komma
ormaungar. En sdan var din fader och sdan blir du sjelf, om du fr
lefva; men du skall icke vxa mig fver hufvudet, som han. Hade icke den
fvermodige och blstore tyrannen, som aktade hvarken Gud, konung eller
land, satt sig opp emot mig och farit fram som ett vilddjur, och drpit
och slagit ihjl fattige bnder och godt folk, som ville frsvara rikets
lag och regering, s skulle lngesedan fred och rolighet herskat. Men du
gifver nogsamt tillknna, att du af din fader rft natur och sinne, och
varnar oss fr det vi, i lika motto, skole frvnta af dig. Derfre m
du vara beredd att svara fr rtta med de andre finnarne, med hvilka du
dig frbundit hafver, och st din egen fara."

Vakten slt sig kring Johan Fleming och han nedfrdes ter i sitt
fngelse.

Hertigen stod en stund qvar p samma plats, men brjade sedan g fram
och ter i det han sade: "Hade icke den frrdarn nra narrat mig med
sitt fagra anlete och blida min, att gifva honom fri. Herren frlte
mig, att jag s ernade lemna mina och riksens fiender qvar, fr att
stmpla ondt och fra oskyldiga menniskor i olycka, genom sina
illfundigheter. Herren knner mig och vet, att jag icke efterstrfvat
regementet, utan fast mer gjort allt hvad i min frmga sttt, fr att
bibehlla det t min broders son, konungen i Polen; men att han, mot all
ed och frskran, som en menedare och frrdare, sitt eget fdernesland
med krigsfolk fverfaller, och vill med papisteri och svek oss alla i
olyckan fra, och stter till befallningsmn sdane, som den blodhunden
Klas Fleming och dylika. Nej, visserligen mste de ogerningsmnnen alla
frgras. S lnge adeln r fr mktig i landet, ger kronan ingen
makt." De sista orden uttalades halfhgt, men om fr resten detta tal
var ernadt att hras af vr Herre, eller af den tjenare, som stod vid
drren, eller af hertigens eget samvete, r ej ltt att afgra. Kanske
det var ernadt litet t dem hvarje.

Den utnmnda domstolen hade sin session p rdhuset i bo. Joachim
Scheel, Bjelkar, Lejonhufvud, Brahe och flere andra, sutto kring bordet.
Fngarne frdes nu fver torget, mellan led af soldater, under ljud af
trummor och pipor, opp till rdstugan.

Anklagelsen upplstes. Nio punkter, alla rigtade mot Arvid Eriksson
Stlarm. Han hade frt afvig skld emot fderneslandet, hade sttt Hans
Furstliga nde efter lifvet, och s vidare. De andres brott omtalades
icke.

Nu framsteg Stlarm och talade: "dle herrar, som till domare tillsatte
ren, hvad jag n kan hafva brutit, denne unge herre, herr Johan Klasson
Fleming, han r dock till allt oskyldig, och hvad det anbelangar, som
blifvit honom lagdt till last, att han med konung Sigismund fljde vid
dennes infall i Sverige, s mste honom tillgodorknas, det lagen, som
fller den, som med fremmande krigshr gr emot fderneslandet, dock hr
tillgger: "med mindre han var sjelf med, som nste var till riket." Och
hafver herr Johan, som d hade tjenst invid sin konungs person,
nppeligen spnnt en bssa emot Hans Furstliga nde eller hans folk."

Joachim Scheel lofvade att framstlla allt detta fr Hans Fursteliga
nde, och s fullfljdes ransakningen, med att punkt fr punkt upptaga
beskyllningarna emot Arvid Eriksson. De frige anklagades brott
omtalades icke ens, utan syntes deras dom komma att innefattas i
Stlarms.

Nr alla de nio anklagelsepunkterna voro genomgngna, framtrdde ter
Stlarm: "dle och vlbrdige herrar, beder jag dmjukligen, att J
viljen hos Hans Furstliga nde understdja min dmjuka bn. Icke beder
jag om ngon annan nd, n den, att han ville mig den gunst och nd
bevisa, att lta mig ensam d, och skona dessa andra mina medfngne
herrar, emedan jag hafver varit den, som hafver fresttt den hgsta
makten i Finland, och de endast hafva fljt mig och mina freskrifter;
och ro de sledes att urskta fr hvad de mig till tlydnad hafva
brutit. Derhos mtte det ock hgeligen beklagas, att J, dle och
vlbrdige herrar, eder frhastat, i det J endast mina brott och min
skuld underskt, men icke ransakat dessa mina medfngars, hvilka J nu,
jemte mig, viljen dmma."

Grefve Mauritz Lejonhufvud svarade: "Det hafva alla finnarne varit om
ett rd uti det, som J uti landet bedrifvit, och dertill med behfva
icke vetterlige gerningar stor ransakning."

Fljande morgon uppstlldes hertigens krigsmakt i en krets utanfr
slottet. En otalig folkmassa af alla stnd samlades der utanfre. Inuti
ringen stodo alla fngarne p kn. Cancelliskrifvaren upplste domen:
Alla de upprknade tjugutv herrarna skulle halshuggas, deras hufvuden
uppsttas p pikar, kropparna steglas och deras egendom konfiskeras.

Hertigen kom derp ned frn slottet och emottog af alla nrvarande
hyllnings ed. Men nr han ter skulle trda ur ringen hjde Johan
Fleming sin rst och bad, att "Hans Fursteliga nde ville lta nd g
fr rtt."

Fursten gick honom frbi och svarade: "Du har frkastat min nd och
frltelse, d den erbjds dig; nu r det fr sent. Domen r flld. Jag
har icke mera makt att efterlta landsens rtt. Tnker numera icke p
annat n huru J mgen bereda eder att svara fr edra gerningar i en
annan verld."

Det var dagen efter den, d domen hade fallit. I sitt fngelse satt
Johan Fleming vid ett bord. Han hade p begran erhllit skriftillbehr.
Hufvudet hvilade en stund i handen, innan han fattade pennan. Det var
sitt testamente den tjuguettrige ynglingen skulle skrifva. Han brjade
nu:

"Gud den allrahgste han vare min hjertans kra morkrs trst uti hennes
bedrfvelse, och tvifla intet att domarena skola svara mig fr Guds
strnga dom, huru de mig dmt hafva."

Derp anbefallte han sina tjenare t sin moder, och bad att "ssom de
alla honom troligen tjenat, de ock mtte bli rligen och vl lnta."
fven ngra sm skulder uppgaf han, som borde betalas, recommenderade
till sin moders godhet personer, som hade bevisat honom vlvilja, "i
denna min bedrfvelses tid, och hafva mig hulpit med mat och l, ssom
ock hafva tillsagt att efter yttersta rd hjelpa mitt lik till sin
lgerstad, efter som mig kan undt vara."

Till konungen beder han "fr sin salige faders trogna tjenster, s ock
min egen intill denna stund, att min hjertans kra morkr och systrar m
njuta det till godo, som de hafva mist bde rfdt och frvrfdt, att de
ej m behfva lida nd och spott."

Ngra andra punkter, alla bevisande hans dla, varma hjerta, tillade han
yttermera, och slutade med fljande ord: "Lter jag min hjertans kra
morkr frnimma, att hvem hon hafver att beskylla fr min dd, kan jag
intet annat sga, utan att den trngtan och stundan, som hans furstliga
nde hafver haft, till att delgga och frdmpa min slgt, hafver varit
orsaken till det frnmsta, hvilket nu efter hans vilja gnget r. Gud
trste eder, min hjertans kra morkr, samt mina kra syskon, och lte
oss finnas i den eviga gldjen. Gifvet uti min eftersta stund p bo
slott den 10:de November Anno 1599.

                              Eder dmjuke son hafver jag varit.
                              _Johan Fleming_."

Sedan detta var skrifvet, vnde sig Johan Fleming till sin gamle tjenare
och sade: "Nu har jag allt ordnadt, och beder dig blott nnu en gng,
att du, om dig mjligt blifver, m framfra mina hjertliga och
krleksfulla helsningar till alla dem, du vet att jag hllit kr, och
att du m bertta dem om mina sista stunder."




                                XXXV.


Sigrid och hennes fader hade emellertid tillbragt tiden i sitt mrka,
unkna gmstlle. En afton i mrkningen hade Sigrid vgat sig in till den
lilla staden, fr att f kpa mat, men snart blef det lilla frrdet
slut. Hon mste nu ter frska att skaffa mera. Dessutom blef det allt
mer af nden, att ska en annan tillflyktsort, ty det blef allt kallare
i luften. Derfre mste flyktingarne bjuda till att f hra ngot frn
den yttre verlden, hvilket fven eljest var fr dem af hgsta intresse.
Herr Erik fogade sig med sin vanliga, lugna bekymmerslshet uti det
ingalunda behagliga lget, att tillbringa sina dagar i det mrka och
unkna, kllarlika rummet; och Sigrid tnkte alldeles icke p att hon
sjelf led obehag deraf. Men hon fruktade fr fadrens hlsa och tlamod,
och funderade ideligt p utvgar att komma hdan. Fr Sigrid hade
visserligen ingen fara varit att vandra bort och terbege sig till sitt
hem, men att lemna sin far, kunde hon ej stta i frga.

D nu matfrrdet var slut, fanns ingen annan utvg, n att Sigrid ter
i skymningen begaf sig till staden med duken ttt knuten om ansigtet.
Hon lyckades snart nog att f uppkpt hvad hon behfde, men hvad hon i
nyhetsvg kunde f hra, var af s frfrande art, att hon endast med
mda kunde hlla sig upprtt, fr att bjuda till att ter hinna till sin
far.

"h hh, hvad J r hgfrdig, jungfru Sigrid", ropade en rst bakom
henne.

Sigrid spratt frskrckt till och sg sig om, men lugnade sig genast, ty
hon igenknde gamla mor Annika, som med detsamma upphann henne.

"N, mor, hvadan kommer ni?" frgade Sigrid vnligt.

"h jo, kommer frn blod, mycket blod, nstan fr mycket. Nr hertigen
hller kalas, s bestr han s det kns. Fy, det brjar rtt ckla till
slut, det blir fr mycket af det goda. Hi, hi, hi, der kasta' de boll
med hufvun och satte dem p pikar. Huu, icke var den leken nd s
rolig, som jag tnkte, fast sjelfvaste herr Klases son var lika blodig
som _han_ -- _han_ -- hon vet, jungfru, fast man intet nmner simpelt
folk i bredd med de frnmare. Men han var allt fager och ung, herrn der
ocks, och mnga sade, att det finns folk som mste grta efter honom,
lika bittert, som ... h ..."

"Johan Fleming, i himlens namn r det d sannt?"

"h jo, h jo, liksom alla de andre. h jo, Olof Klasson, Nils Ivarsson
Stjernkors, Michel Pfvelson Munck, Sten Fincke, och mnga, mnga, hela
lnga raden. Bara Kurcken och Arvid Eriksson frde de in tillbaka igen,
just som de vntade att mista nacken. h hh, men det var otckt! Tror
jungfrun, att allt vattnet der borta i fjrden, kan tvtta bort all den
bloden? nej, intet gr det med salt vatten. Nh, kanske stora
Nsijrvi? Nej, det r s stilla, s mildt, icke frslr det. Men
Kyrnkoski, ja, eller Imatravattnet; husch hvad det skummar i
tvttbaljan! Ser J, jungfru, blod ville jag ha, det brann i mig efter
blod, men detta blef dock fr mycket."

ter brjade Annika: "Och herr Erik Liljeholm, ja, han r dd han, och
honom sker ingen. Men domen fll nd, att hans lik skulle nedgrfvas i
galgbacken och hans gods falla andra herrar till. Ah ha, men si, jungfru
Sigrid grter icke efter far sin nd. Hi, hi, hi. Huu, nej, Annikamor
har icke lust att skratta, der var ett s ungt hufvud och vackert; och
det var en annan ocks, som var ung och vacker, som de skto der p
land, nog vet jungfrun, den der gossen som ville gifta sig med
Storklasens flicka. N, vill J veta ngot, jungfru, kan J lsa, kan J
den trollkonsten? Nog skylla de att lilla mor Annika borde brnnas fr
att hon kan mer n andra, men hvad straff borde d den f, som kan lsa?
Det r vl vrre trolleri, det! Der har hon papper, ls, ls. Jo si,
Johan Bertilsson, han lr vl f ska papperet sitt, han."

Mekaniskt emottog Sigrid pappersrullan, utan att ens veta af det. "Ack,
de arma. Gud hjelpe dem. Fru Ebba, Karin! O, Gud styrk dem. Kunde jag
dock p ett gonblick komma till dem. Huru skola de bra allt detta?"
utbrast hon.

"h, storfolket, hvad felas vl dem?"

"Mor Annika, hna icke de olyckliga, har ni ej sjelf lidit nog bittert
af att frlora den ni ansg som edert barn. Har ni i ert hjerta ingen
annan knsla, n hmd, och ni har dock varit s vlvillig emot mig",
utbrast Sigrid, som mer n en gng frut skt frhlla mor Annika hennes
ohyggliga hmdlngtan.

"h h, jungfru, hvar och en sitt, hvar och en sitt. Herr Erik var god
emot honom -- honom, som jag ej trs nmna; men -- Flemingen, var han
ocks god mot honom, han som ... huu nej; hvar och en sitt derfr."

"Och derfre vill ni att de, som eder intet ondt gjort, skola lida. Fru
Ebba, alla lidandes beskyddarinna, den unga Katharina, ja, den unge
Welam de Wyks mor, ty fven han hade en mor. Har J, mor, tnkt p alla
de sorger, alla de trar, de flla, har J tnkt p alla de enkor och
barn, till de mnga hertigens offer, fver hvilka J triumferat. Mor,
mor, kom ihg, att dessa alla och mnga, mnga utom dem, hafva grtit,
hafva lidit samma qval och samma sorg, som J icke kunde bra; fr hvilka
J skt hmd; hvilka J velat slcka i blod. -- Har ni nog nu af eder
hmd?"

"Det gr s underligt omkring i mitt hufvud. Det brjade s ren der i
bo, der, jungfrun vet, huu, der som det forssade s mycket blod. Tala
inte s der, jungfru. Huu, jag vill inte hrat. nej, nej, Annika gr
hem. Dit, dit, vet hon jungfru, icke till stugan i Tavastskogen, men
dit, der hon sprang som liten flicka. Vet J, jungfru, lilla mor Annika
hon var nnu mindre d. Hon var s _der_ liten. Det var en
sndagsmorgon, hon hade ett helt rent linne p sig, det var s hvitt, s
hvitt; hennes ftter voro s hvita, de voro nyss tvttade. Hennes hr
var ocks hvitt, det var kammadt och benadt och hennes kinder voro s
rda som pplen. Ack, jag minns, jag sg henne s vl i bcken vid vr
stuga. Jungfru, jungfru, Annika mste ska opp hvar den hvita, rena
flickan gmt sig. Farvl, jungfru Sigrid, mor Annika kan ej hjelpa er
mera nu, hon hinner inte ska sin makt mera, hon mste ska den hvita,
lilla flickan. Farvl, farvl!" och bort hastade mor Annika och frsvann
fr Sigrid i skogen, dit Sigrids blick fljde henne, ehuru hon med sina
tankar icke uppfattat gummans ord, ty de voro helt och hllet upptagna
af de rysliga nyheter, hon just hade hrt.

Sigrid begaf sig, full af ngest, till sin far. Hon berttade honom
frst, att mor Annika hade uppgifvit, det man trodde herr Erik vara dd
och att hans egendom frklarats frbruten.

"Ja s, sger gumman sannt, s r jag sledes dd! N, det gr an att
jag ej knner mig dess vrre, och den dde sker ingen efter. Godsen,
n, det mste vl s vara, det kan ej hjelpas. Mina armar ro nnu
starka. Men mor Metta, det r allt bra tungt fr henne, och du, kra
barn! Herr Enevald mtte dock vl icke rygga, fr det du r fattig.
Nunnans lilla gods lr vl bli allt, hvad du ger. Det kostar p
hgmodet att ej ha ngot att lemna dig. Fr mor mtte vl ngon utvg
bli; s m vi dock tacka Gud att det gick s, som det gick, fr mig. Men
visste hon intet sga om vra vnner, som lemnade qvar i faran?"

"Ack, fader, rysligt sladdrade hon tillsammans om blod och mord. Jag
bfvar att sga det hon sade. Jag vet ej om man br tro henne."

"Ddade?" frgade herr Erik dystert.

"Alla", svarade Sigrid, i det hon sammanknppte sina hnder.

"Johan Fleming?"

"Fader, fven han."

En lng tystnad rdde. Ingendera sade ett ord. Slutligen brt Sigrid
tystnaden.

"Fader, hr r ett papper, som mor Annika gaf mig, det lr innehlla
nrmare upplysningar."

Tyst uppskte Sigrid de elddon, hon frsett sig med, fr att stundom f
ljus upptndt.

"Ls, mitt barn, hvad det r."

"Det tyckes vara uppsatt af gamle Johan Bertilsson, som det synes, fr
fru Ebbas rkning."

"Nr hans herredme blef tillsagd om fredagsaftonen, att han om lrdagen
skulle g till dden, svarade hans herredme, att han vore vl villig
dertill och ville bereda sig, och eftersnde magister Grels, kyrkoherden
i bo, att fljande morgon beska honom. Om morgonen, sedan kyrkoherden
afhrt hans herredmes skrifterml och meddelat honom det rtta
vgapasset, den heliga nattvarden, och min unge herre efter slutad bn
steg opp, sade han till mig: "nnu m du dessa f stunder tjena mig,
sedan r du fri", och d jag i yttersta bedrfvelse fll i grt,
fortsatte han: "Nej icke s, Johan Bertilsson. G dock nu till Joachim
Scheel och sg honom, att d, oaktadt han s lofvat och velat, han icke
kunnat frlsa mitt lif, s beder jag honom, att han m t min moder och
mina syskon gra hvad godt han kan; fvensom, om det vore mjligt, att
hos hans furstliga nde utverka uppskof med min dd till mndagen. Jag
trodde icke det skulle ske nnu, och nskade kunna besrja om min
begrafning."

I detsamma inkom i fngelset grefve Mauritz Lejonhufvud, fr att frebr
hans herredme, det han skulle hafva beskyllt och frtalat hans broder
fr frrderi, men sedan hans herredme hade lyckats gendrifva denna
beskyllningen och bevisa sin oskuld hri, sade han till grefve Mauritz:
"Efter jag nu ser och frnimmer, att hans furstliga nde icke vill lta
sin vrede falla, utan vill st p sin hgsta rtt, s lter jag mig
hrmed gerna nja. Vill ock gerna och vlvilligt g hrtill och befalla
Gud allsmktig, som r den hgste domaren, denna saken. Han m dmma
emellan mig och dem, som mig dmt hafva, eftersom hans gudomliga
majestt bst synes, och lter mig tnjas med eder, gode herrars, dom.
S beder jag dock eder, kre Mauritz Stensson, att J villen gra vl och
s frhandla hos hans furstliga nde, att jag mtte blifva frskont till
mndagen, p det jag mtte f stlla ngot till min begrafning, efter
jag hittills icke haft s mycket i min frmgenhet, att jag kunnat kpa
mig s mnga brder, som jag behfde till kista; frrn jag sent i
aftons af hans furstliga nde fick igen mitt skrin, der ngra ringa
penningar voro uti, med hvilka jag nu litet kan stlla om min
begrafning, om det vore mjligt att jag finge tid dertill. Sammaledes
beder jag eder, att mstermannen icke m komma vid mina klder, eller
att han, min slgt och mina frvandter till vanra, skulle f lpa
omkring i dem. Jag vill eljest gerna frra honom hvad de ro vrda."

Grefven svarade: "Kre Johan Fleming, af hjertat gr det mig ondt, att J
s ung r kommen i denna olycka, ty J ren mig icke s fjerran
blodsfrvandt. Men efter det nu ej kan annat vara, s nskar jag eder af
Gud ett godt tlamod och ett stadigt hopp till Gud allsmktig. Hvad edra
bner anbelangar, s vill jag gerna framfra dem till Hans Furstliga
nde och lta gifva eder svar."

Jag fljde efter grefven, som genast gick opp till fursten, och vntade
svar; men nr grefven kom ut, sade han: "Jag tilltalade Hans Furstliga
nde, men fick intet svar."

ter intrdde jag i fngelset och redogjorde fr min beskickning.

Nr hans herredme hrde svaret, sade han: "S m det d blifva som det
r, och jag befaller mig i den allsmktige Gudens vld; men g dock nnu
till grefve Mauritz och bed honom, efter det r min sista bn i denna
verlden, att han ville laga s, att bdeln icke m f mina klder, och
med mitt hufvud och min kropp icke m bedrifvas ngot spektakel efter
min dd."

I detsamma kom vakten fr att afhemta honom till dden, och frimodigt
steg han opp och medfljde utan drjsml. Under vandringen framt
upprepade han flera skna sprk ur bibeln och trstade sjelf presten,
som gick bredvid honom, och som ej kunde hlla sig frn trar. Folket
strmmade till, hvar de fngne herrarne framgingo, och hans herredme
tillropade dem med glad rst: "Farvl alla mina goda vnner, och allt
rligt folk. Om ngon finnes, som jag i ngor mtto frtrnat, s beder
jag om vnlighet." Och alla de det hrde, grto och jemrade sig fver
hans oskyldiga dd.

Allt gick det sorgliga tget framt. I fnstren stodo fruntimmer och
skdade. D lyfte Arvid Eriksson gladeligt p hatten och sade: "Jag
hafver alltid gerna uppvaktat fruntimren. Ville de nu, hos hans
furstliga nde, hjelpa mig hrifrn, skulle jag vara deras tjenare, s
lnge jag lefver." Sedan psatte han ter hatten och gick vidare. Nu
blef hans herredme varse mig, der jag gick, och sade till mig: "Jag
vill och begrer, Johan Bertilsson, att du ser till att du kan komma
till min morkr och sg henne om min hdanfrd, och bed henne gifva sig
tillfreds, och sg att jag gerna och gladelig gick hrtill. Liksom en
man, som hela dagen har arbetat, gerna vill g till hvila, s gerna vill
jag g till denna min dd. Hvilket jag stadeligen vet och tror, att det
icke skall vara ngon dd, utan en nde p all jemmer och vedermda, och
ssom en ingng till den rtta gldjen, der jag ock frhoppas att min
morkr skall finna mig igen. Ty i denna verlden kan jag ej mera hoppas
hon fr stor gldje. Och tag denna ring och fr den till henne, jag ger
intet annat, som jag kan snda henne, och sg henne, att jag befallte
henne i den allsmktige Guds beskydd. Han, hoppas jag, skall vara min
hjertans kra morkrs trst i hennes kors."

Om en stund sade han: "Fru Elin har lofvat, att den tapet mina systrar
t mig stickat, skall fr mig hemtas att lida upp. G och se till, att
s verkligen sker."

Nr jag genom min herres tyske tjenare hade bestllt hrom och terkom,
bad hans herredme mig nnu en gng att sjelf till hans moder framfra
hans sista helsning och tillade: "jag rder nu fver ingenting af min
egendom, jag ville dock belna dig fr din trohet", vid det han s
talade kom han till spetsgrden p torget. Han lemnade nu sin kappa t
mig och sade vnligt: "behll dock denna och min mssa", och steg med
bart hufvud in i ringen. Derp gick han ett hvarf fver den och s ref
han opp sin trja s att alla knapparne flgo omkring och ingen blef
qvar i trjan.

D steg kyrkoherden fram och sade: "Herre, herre, icke s hftigt. Gr
frst bn till Gud allsmktig."

"Ja, gerna", svarade han, fll p kn och bad ifrigt med djup andakt och
mot himlen hjda gon. Derp uppstod han ter, bjd farvl t det
frsamlade folket, vinkade med handen t dem han knde och befallte dem
Gud allsmktig med mycken vnlighet. Alla grto och klagade hgt.

Nu hjde han sin rst och brjade tilltala folket och frklarade sig
vara oskyldig till den dom honom skulle fverg, ehuru han erknde sig
vara en stor syndare infr Gud. "Jag hoppas och tror stadeligen att Gud
skall vara mig ndig, och med denna dden draga mig till en sann
syndabot, och ppna fr mig drren till sannt lif och gldje. Men i
verldslig mtto vet jag mig infr Gud och verlden oskyldig, och r till
min dd ingen annan orsak, n den trngtan Hans Furstliga nde haft, att
utrota min slgt. Detta r enda orsaken till min dd, och har nu gtt
efter Hans Furstliga ndes vilja."

Sorl och rop uppstod bland Hans Furstliga ndes tjenare och man skrek,
att han frolmpade fursten. Nr d han icke fick tala fr sorlet, hjde
han rsten och sade: "Hvar r min dom, nr r jag frhrd eller ens
anklagad? Det skall ingen rlig man bevisa mig; men den, som har
beskyllt mig, har talat som en sklm och frrdare och icke som en
hederlig man. Jag tager derp till vittne Gud och allt rligt folk som
mig knt."

Nu brjade tumultet n hftigare och de ropade, att han skulle
terfras, fr att f en hrdare dom, fr de ord han talat om Hans
Furstliga nde, men Hans herradme sade: "Nej, nu har jag engng gtt ut
och gr aldrig mera in. Jag r hr fr att d, och vill hr d. Och m
Gud allsmktig dma emellan mig och dem, som mig dmt hafva. Eder,
rliga mn alla, beder jag, tala icke ondt om mig efter min dd, frlt
mig om jag frtrnat ngon, gerna vill jag frlta enhvar, som emot mig
brutit." Rster bland folket svarade, att alla ville minnas honom med
vnskap, han hade visst icke gjort ngon emot.

"Gud vare med eder alla, fattiga, och rika", sade han och gick nu int
ringen och drog af sig trjan. nnu en gng tillropade han Johan
Johansson och mig att srja fre att de fattige mtte f ngon gfva. S
knfll han p mattans rosor och blad och utbrast: "Herre Jesu Christi
annamma min anda och sjl." S blundade han med gonen och slt sitt
unga lif, under det de sjngo en psalm. "Gud den allrahgste anamme hans
herradmes sjl!"

Hans herredmes halfbroder, Olof Klasson, skyndade fram fr att f
blanda sin blod med sin kre broders, men de skjto honom undan. Nr
ordningen sedan kom till honom ropade han hgt: "Gud skall utkrfva den
oskyldige Johan Flemings blod af hertig Carl, den blodige mrdarn."

Men knektarne hjde ter sorl och skri, och derunder slts fven hans
lif."

Ofta hade Sigrids lsning afbrutits med grt, nu nr hon slutade
fvergafs hon alldeles af den mdosamt tillkmpade fattningen, och
hennes trar strmmade utan hejd.

Dystert sade herr Erik: "Han var mig den kraste, de andre voro alla
mina vnner, o, att jag hade varit med dem. Dock, otacksam r jag icke,
du min milda, fromma och dock s raska flicka. Gud vlsigne dig barn!
Har du vgat lifvet, har du trottsat alla faror fr att rdda din far,
s skall han ock icke af otlighet nska sig dden."

Fljande morgon sade herr Erik till sin dotter: "Nu, min flicka, bra vi
ju med jemfrelsevis strre trygghet kunna bege oss hdan, d man torde
tro mig dd. Icke skola vi d lnge drja i detta gmmet, som dock just
icke r behageligt", och s snart aftonskymningen brjade inbryta,
begfvo de sig  vg.

Fr att bst frklda sin far, band Sigrid fver hans ansigte en duk och
uppgaf, att han var blind och af en kula snderskjuten i ansigtet, p
hvilket hon vid frsta lgenhet fstade en stor lapp som ett plster.
Sigrid ledde nu den skallade blinde fadren, men hade dock bundit kldet
s, att han kunde ndtorfteligen se.

Ngon vg, som skulle frt dem genast lngre frn det farliga
grannskapet af bo fanns icke, hvilken de kunnat taga, utan mste de
flja en som frde dem nstan i en halfcirkel deromkring. Af denna
anledning voro de nnu fljande dag p frmiddagen icke mera n tv mil
aflgsnade frn staden.

Det hade snat om natten och bildat ett litet frgngligt, men
hjelpeligen godt sldfre. Erik Liljeholm och Sigrid vandrade lngsamt
och tungt framt vgen. Nu hrdes ljudet af ankommande hstar och slde.

"God dag, god dag, gammelfar, god dag flicka. Hvart tnka ni ta vgen?"
ropade en vnlig rst ur sldan.

Herr Erik strk af sig mssan och svarade: "t skogsbysidan, granne,
rna vi oss, men eljest gr stafvakarlens vg dit, der han hoppas f en
bit brd och tak fr natten."

"Det kan allt vara tungt bde fr dig, far, och fr din unga flicka, att
g och vanka i den nyssfallna snn. Mina tv kampar ro raska", sade
bonden, med ett vlbeltet leende blickande p sina vlfdda hstar.
"Stt er p, s kan ni ka s lngt vi ha samma vg."

Gerna begagnade sig vandrarne af tillbudet. Snart hunno de kande frbi
en grd, der hstar stodo ispnda fr ett par sldar. Det sg ut som om
ngon resande hr hlle rast. Lngre fram p vgen syntes ock ngra
herrar, som vandrade framt, liksom fr att frdrifva tiden medan de
vntade p hstarne. Snart hunnos vandrarne af de kande, ehuru desse nu
kte nstan steg fr steg, fr att vid sin frbifrd icke tvinga de
gende opp i snn.

"God dag, Grnbackas Simon", ropade en lng ljusltt herre, med kort
pipskgg och knfvelborrar. "Fick du rgen vl betald? Jag hr att du
varit p slottet i morgons fr att slja."

Frvnad frgade Simon: "Hur vet herrn det?"

"h jo, en af de hr herrarne sg dig der, nr du lastade af, och knde
igen dig."

Simon hade stadnat hstarna under samtalet. Den fremmande steg bakp
sldan och sade: "Sis, kr p du bara. Vra hstar ha nu hvilat och de
andra herrarne kunna komma efter med dem. Till dess ker jag med dig."

Bonden erbjd t den fremmande sin plats inuti sldan, men han svarade:
"Sitt stilla du, far, i ditt hus och i din slda r du herre sjelf."

"S god som kungen p sin thron, sger ordsprket", svarade Simon.

"Ja vl, men se bara till, att du icke lter dina vnner missbruka ditt
namn till att frrda ditt hemman! Ja, ja, min kre Simon, jag har hrt,
att du skall vara en redlig man och trogen underste, som icke hllit
med den blodsugarn Klas Fleming och hans anhang, men du r ju dock icke
s gammal nnu, hvarfre har du ej gripit till vapen, fr att st emot
den landsfrrdaren?"

Erik Liljeholm satt tyst nedlutad i sldan, utan att synas hra p
samtalet. Han hade genast i den fremmande igenknt hertig Carl, hvilken,
alltid verksam och outtrttlig, fven nu begagnat det lilla sldfret,
fr att med egna gon underska frhllandet med ett klagoml fver
ngra soldater, hvilket inlupit ifrn bnder, som tillhrde hertigens
parti.

Huru herr Erik skulle finna sig till mods vid det ofrmodade mtet, r
ltt att tnka sig. fven Sigrid hade med bfvan och frskrckelse
igenknt sin faders ddsfiende. Hon satt framfre i sldan och drog sig
tillsamman som om hon slunda trott sig kunna undg hertigens
genomtrngande blickar. Hon kunde ej hindra att en ofrivillig darrning
skakade henne vid ljudet af hans rst.

"Hvad r det fr folk du har i sldan med dig?" frgade hertigen.

"En blind gubbe med sin flicka, som brukar leda honom. Jag bjd dem att
f ka, efter jag hade godt rum."

"Flicka du, dra ryan, som ligger bredvid dig i sldan, fver dig, och
sitt ej der och kuttra fr klden som en hna", ropade hertigen t
Sigrid. Knappt medveten af hvad hon gjorde tlydde Sigrid befallningen,
och hoppades nu p att tminstone hon icke skulle fsta uppmrksamhet,
sen hon blifvit mera undangmd. Att vdan fr hennes far blefve
densamma, om ock endast hon blefve igenknd, fann hon ltt. Hennes far
var visserligen nogare frkldd, men huru hoppas, att han skulle undg
hertigens skarpa blick. Under fllen lade hon sin hand p fadrens fot,
det var henne som en trst att f vidrra honom.

"Du har vlgjorda remtyg p din hst", fortfor hertigen ter till Simon.
"Det r vl gjordt p egen grd, tnker jag? Se det r just konsten det
fr bonden, att ta allt i egen knut. Hvar penning som man spar, den har
man. Hstar lr du vl ha i spiltan som syrsor i spiseln, jag ser nog
hurudana lejon de hr ro?"

"h kre herre, icke har det varit tider nu fr bonden att hlla hvarken
hstar eller andra krk i fverfld, och nog har man ftt slita om man
ngon skeppa rg velat ha i boden, och de flesta ha ftt tugga p rena
barken, s lngt de kunnat."

"Ja se, det skall dock bli annat regemente nu. Icke behfver bonden
rdas, att herrarna ska skinna honom som den kttmnglaren Fleming och
hans anhang och hans knektar och ryttare gjorde. Nog skall det snart bli
pinn fre. Det skall bli en annan dans fr hoppatossa, och jag skall vl
med Guds hjelp s rkna med dem, att jag skall rkna dem i galgen.
Farvl nu Simon, tack fr skjutsen, der kommer min egen slda."

Hertigen hoppade af, kastade sig i sin egen slda och var lngt borta
innan Simon hann sansa sig af frvning fver den frnme gst han, utan
att veta det, haft p sina medar.

Att hos Carl icke misstankar vcktes, af den fregifne blinde och hans
dotter, var besynnerligt nog. Hade han blott kommit att hra ngonderas
rst, eller eljest fst sig vid dem, s skulle skert hans skarpa blick
hafva upptckt frkldnaden, ehuru han ej p mnga r sett herr Erik och
Sigrid endast en gng.

Undsluppen den hotande faran, snde herr Erik en tacksam suck till Gud,
som beskyddat honom. Snart kom den vgskillnad der Simon skulle taga af
opp till sitt hemman, och herr Erik och hans dotter afstego nu, fr att
till fots fortstta frden. S snart Simon ej mera kunde se dem,
stadnade Sigrid och omfamnade sin far, under det hon stilla grtande
lutade sitt hufvud mot hans brst. Hon hade s lnge lidit den
frfrligaste ngest och mste nu ge sin knsla luft.

"Barn, barn, grt icke nu. Det gr ju ingen nd p mig."

"Ja derfr vill jag tacka Gud s lnge jag lefver, men det var en ryslig
stund. Fader, hvad tnkte du vl, d du s der satt framfr den
frfrlige?"

"Jag tnkte: fr rfven tag i dig, s biter han hufvut af dig som om du
vore en gs."

"Ack, far, jag darrade som ett asplf och du satt s lugn och stilla."

"Kra barn, icke var det frsta gngen, som jag vntat p att dden
skulle ta makt med mig, och engng skall man ju deran, om n man gerna
ville ha en hederligare dd n gsen. Dock hoppas jag att Gud frlter
mig mina synder, om jag n kommer och ber derom ett hufvud kortare n
frr."




                                XXXVI.


Ju lngre int landet de vandrande kommo, dess dsligare blef det, och
spren af klubbkrigets hrjningar blefvo allt mer synbara.

En dag mttes de vandrande, vid slutet af en by, der nnu ngra bebodda
kojor syntes, af en man brande ett litet knyte. Detta var temmeligen
ovanligt t dessa trakter. De hade hr trffat mest qvinnor och barn, d
ngongng menniskor funnos i de frdda boningarna.

Med hpnad varsnade Sigrid att mannen flere gnger sg sig om efter
vandrarne och slutligen stadnade. I detsamma kom en pojke, med lng hvit
lugg och kldd hgst ltt i en trasig skjorta, trafvande utefter den nu
ter alldeles uppbltta vgen. Hans drgt mtte alls icke frekommit
honom, att vara ngon fr sval Novemberkostym, han skuttade sin vg
fram, med de allra pojkaktigaste krumsprng. Men det lt honom oaktadt
all njsamhet komma p fall, s att han vid en kapriol, midt fr de
vandrande, halkade och fll med stort buller ned i diket, dit han fick
en hgst ofrmodad massa af ruskor, sm stenar och mull att gra sig
sllskap, och i fallet grep han s ifrigt efter herr Eriks ben, att
denne, endast genom att kasta sig t sidan, kunde undg att dela hans
de.

Nu skrattade herr Erik godt, och glmmande sin blindhet, tog han pojken
i nacken och drog opp honom ur det djupa diket, stllde honom p vgen,
tog med handen i den lnga luggen och ruskade den smtt. Derp gaf han
pojken en lindrig smll med flata handen och sade: "Ses, far hem nu med
god fart. Opp p ugnen med dig och bed mor torka din skjorta, jag tnker
du ingen annan har att msa p dig."

"Nej se, katten far J, var det icke visst och sannt nd", ropade mannen
med knytet, som nu hastade fram. "Ja vl r det sjelfvaste herr Erik i
lifslefvande lif och blod. Husbond, husbond, Gud vlsigne eder. Ni
lefver, ni r frisk och fri. Herre Gud, hvem hade vl vntat sdan
gldje! Nej maken har jag ej sett." Trarna trillade ltt ur mannens
gon, men han tycktes sjelf ej hinna mrka dem.

"Jas, det r du, Elias. Jag hade knappt knnt igen dig. N, hvar hller
du hus nu fr tiden?"

"P landsvgen, ingenstans nu, herre, om ni ej vill vara s god och ta
mig i er tjenst igen. Och jungfru Sigrid, n si hvad J har blifvit fager
och vuxit. Frlt, frlt, s jag r djerf och pratar, men fr gu, nr
jag sg herr Erik smlla till pojken der och skratta med detsamma, d
kunde jag icke lngre tveka, att det icke var J. S mnga gnger jag,
vettvilling och ostyriga pojke, gjorde eder harm och retade ert fromma
sinne att ge mig en smll, skulle jag inte knna igen er!"

Herr Erik log och sade: "N Elias, du lr ha tyckt att det bestods fr
mycket af slaget, efter du rymde ifrn mig."

Elias steg ett steg tillbaka och nedlutade sitt hufvud. "Herre, si sdan
r jag, icke ett str bttre n frr. Gud hjelpe mig, fattige syndare.
Hr str jag, pratar i gldjen att se er frisk och sund, och gr fram s
djerft som om jag ingenting hade p mitt samvete. Och huru mnga tusende
gnger har jag ej tnkt mig den stunden, d jag skulle f se eder och
komma infr ert ansigte, och huru jag d skulle g fram till eder och
sga eder, som jag nu gr: Herre frlt mig."

"N, men hvarfre har du ej kommit och sagt det d?"

"Kunde jag vl det? Ni hade tagit mig fattige, fader- och moderlsa
barn, gifvit mig klder och fda, och ville lra mig allt hvad godt och
nyttigt var, men allt vildare och fverddigare blef jag. Nu var jag ren
femton r gammal, men aldrig ville det bli folk af mig. Vl kunde jag
arbeta nr s fll sig; men mitt odygdiga sinne tnkte p intet annat n
upptg. En dag, d jag skulle fra den prktiga tyska ridhsten, som
herr Klas hade gett er, ut fr att svalka sig efter er hastiga ridt, d
tog mig en oemotstndlig lust att frska rida p den. I brjan lt jag
den g helt sagta, men allt ifrigare blef jag, allt mer dref jag p
hsten, allt vildare for den framt. Jag skrek och hojtade som en
besatt. Vi blefvo snart lika vilda begge, hsten och jag. Slutligen hade
jag ingen makt med den, den rusade framt med mig, utan att jag kunde
styra den, s ned p insjn. Isen var svag, den brast. Jag hade i
frbifarten nappat tag i en trdgren och blef hngande der, men hsten
fortsatte sitt lopp, den for ner som sagdt r, och blef der. Jag tnker
ni kanske beskyllt mig fr, att ha stulit er hst?"

"Nej, hsten hittades dd, och nr du frsvann, s gissade jag, att du
ej vgade komma tillbaka."

"Ja, jag vet ej rtt om jag ej vgade, eller om jag ej snarare tyckte
att jag ej mer var vrd att se ert signade ansigte och ta ert brd!
Sannt var det ock, att jag ej det var."

"N, hvart tog du sen vgen?"

"Jag blef soldat och kom fver p Revalska sidan, och der var jag i sex
r, och der lefde jag ibland vildt nog; men allt gnagde mig samvetet,
och jag tror nstan nd, att det till slut var er dda hst, som gjorde
s pass folk af mig, som jag sen blef. Allt mer och mer trdes jag af
lngtan, att f komma och be husbond om frltelse, och jag fick ingen
ro frr."

"N, hvarfre kom du inte?"

"Det kunde jag omjligt gra, om jag ej p ngot stt kunde visa er, att
jag hade allvar med min nger. Dertill grmde mig dag och natt, att jag
ej kunnat erstta er skada. Jag hade slutligen kommit p den tanken, att
om jag kunde hemta med mig ett par hstar, tminstone lika sttliga som
den dda, s skulle jag komma och begra frltelse. Detta blef till
slut min drm, bde som vaken och sofvande. Jag tnkte knappt p ngot
annat. Men hvad kunde jag samla som soldat? Ringa byte gjorde vi. Jag
gaf tjensten hin, s snart jag kunde slippa fri, och s var jag i ngra
r trdgrdsarbetare hos fru Ebba p hennes gods, men hur jag n knogade
p dalern, icke kunde jag der mycket lgga ihop. Men s kom jag fver
till hemlandet, och tog tjenst som trdgrdsmstare hos herr Gdich
Fincke. Nr jag hade tjenat der ngra r, brjade jag smtt fundera p
att tala vid min husbonde, om huru jag skulle f hstarne kpta, ty jag
hade nu pengar, s jag tnkte det ngot skulle frsl. Men se, s kom en
vacker dag klubbhren till oss och brnde opp godset och frstrde
trdgrden, och aldrig hittade jag af mina pengar, bara ngra hopsmlta
silfverklumpar, och det var ej vrdt fjerndelen af det som brunnit."

"Min husbonde hade sen annat att gra fr folket, n laga trdgrden i
skick, och s blef jag ledig. Men nu vaknade mitt samvete frst rtt p
allvare. Jag brjade tycka, att det frut hade varit bara munvder med
min nger, och att jag varit en hgmodig best, som ville erstta skadan,
bara fr att ej behfva s djupt dmjuka mig infr er. Nu hade Gud
straffat mig och tagit pengarna ifrn mig och tjensten med, s att jag
nu skulle som en riktig arm syndare msta komma till er, utan att ha nn
frtjenst att beropa, utan blott ndgas anropa er mildhet. Men si, det
var lnge innan jag s fick makt med mitt hrda sinne. Dessutom ville
jag gerna arbeta som drng p godset, till dess vi litet skulle f i
ordning der, efter klubbmnnens framfart. Slutligen kunde jag ej lngre
lefva, utan att som den frlorade sonen komma och sga: jag har syndat!
S fick jag reda p att herr Erik skulle finnas p bohus; jag kom dit,
men kunde ej slippa in, frr n hertigen ftt det i sina klor. Jag
skulle sen frska att der f trffa eder, men nr jag frgade efter er,
s sade de mig att herr Erik Liljeholm var dd och begrafven. Och s
vnde jag af som en dre, och visste ej hvart jag skulle ta vgen. Jag
tyckte att jag hade ingenting mer att lefva fr i verlden, nr jag ej
hade att hoppas er frltelse."

"N, hvart ernade du dig nu?"

"Knappt jag sjelf vet. Men nu, herr Erik, hoppas jag att J icke
frskjuter mig, utan tar mig i eder tjenst ter."

"Kre Elias, ser du icke p mig, att jag r en fattig man, som ingen
tjenare kan hlla. Det m du ock f veta, att jag flytt undan hertigen
och har skerhet till lifvet, endast s lnge, som ingen frrder mig."

Elias sg en stund fundersamt ned fr sig, s sprang han hastigt opp.
"Herre r det s, si d r det nu allrabst, ty d kan jag ju verkligen
vara er till nytta. Vore allt som frr, skulle ni ha tjenare nog, utan
mig. Allt godt herre, nu tar ni mig ju till nder och tar mig i er
tjenst? Har ni ej rd att best er tjenare, s har jag tminstone rd
att best mig herre."

"Det kan allt vara godt och vl, men jag ger ej ens s mycket att jag
kunde ge dig klder och fda. Som du vet ger en dd man ingenting och
hertigen har haft frsorg att ge mig arfvingar."

"N ja, det vore visst sak, det. Nog hller min vadmalsjacka nnu en tid
ihop, dessutom har jag helgdagsklder hr i knytet. Det har ingen nd
dermed, och dlig karl den, som ej kan frtjena sig fdan! Kre herr
Erik, aldrig var ni svrbedd frr i verlden; var nu inte heller omild
emot mig, utan tag mig i er tjenst."

"Det r i sanning en prktig tjenst, du r s angelgen om", sade herr
Erik skrattande, "men icke har jag heller hjerta att frsm din
vlmening. M du d stadna hos mig. Kanske kommer ock en tid, d jag kan
f lna dig. Om icke, s m du f din trohetsln af honom, som ingen
olnt lemnar."

"Tack, tack, min lskade och hjertegode herre, fr lftet att f stadna
hos eder. Om jag n skulle lnls tjena er i all min tid, s r jag ju
frut betald. Hvem var det, som i s mnga r fdde min fattiga mor,
till dess hennes lngvariga sjukdom slutligen frde henne i grafven.
Hvem har betalat er derfr? Hvem har betalat er fr, att ni upptog den
fader- och moderlse gossen, och fdde och kldde honom och bjd till
att gra folk af den vettvillingen? N, nu r det ju allt klappadt och
klart, och jag fr stanna hos er. Men trs jag nu frga, hvart J ernen
eder?"

"Ja, visste jag det rtt sjelf. Mest har jag tnkt p att, d nu landet
r s de och folket utrotadt, s finnes vl mngen koja, som blifvit
obebodd. Skulle man i ngon afsides nejd hitta en sdan, s vore vl
bst, att der sl sig ned. Ngra daler har Sigrid medfrt och s kan man
vl kanske sl sig ut, till dess jag hittar p ngot arbete, hvarmed jag
kan frtjena mitt brd. Sigrid mste tervnda till sin mor, svl fr
att trsta henne, som fr det hon icke kan fvergifva sin fsteman.
Dessutom r faran att bli upptckt blott s mycket strre, nr hon r
med, ty nog ser en hvar att hon icke r en bondqvinna."

"Jaha, si just s skall det g", utropade Elias och knppte med
fingrarna. "Ja, jag vet, s gr det. Det r som s, ser husbond, att dit
oppt Nyslottstrakten, der vet jag finnes ett nybygge, som togs opp fr
ngra r sen af en duglig karl, opp i vilda skogen. Han byggde sig en
stuga och svedjade och rjde sig tillochmed litet ker; och ng fanns
ymnigt. Men s kom dit p trakten en, som de kallade Pitk Jussi, och
ingen visste just hvad han var fr en; men nog sg man, att det var en
landsstrykare, och en som icke iddes arbeta. En dag var nybyggaren borta
och Jussi bodde i hans stuga och skrdade hans ker, och lefde af hvad
den andre tagit opp."

"Hade han slagit ihjl nybyggarn?"

"Nej, nog hrdes denne sedan ha synts t andra trakter af socknen, men
Jussi var stark karl och lr vl haft hjelpare med sig, och s gjorde de
som gkungen."

"N, hvarfre gick han icke och klagade fr rtta?"

"h hh, husbond, rtten den sitter kanske i stora herrars gelag, men i
vrt fattiga land r det ondt efter den i vildmarkerna och skogarna, och
i afsides socknar. Nog har det gtt mngen annan som honom, och det sgs
att herrarne lr ha tnkt p att stlla s, att det med den saken skall
bli bttre ordning. Flemingen lr ren ha brjat stlla dermed, men hann
ej f det bttre, innan han dog. N ja, hvem som nu gr det! Kanske
hertigen, han skall ju vara en strng ordningens man och bondeskyddare;
men en rf och en varg r han sen ocks! N ja, hvad var det jag skulle
bertta. Jo, nr klubbemnnen plundrade och hrjade, s tyckte vl
Jussi, att det var ett ltt stt att f sig gods och gull, och s
lemnade han ter nybygget de och gick med bondehren, och der stupade
han. Och han, som frst tog opp nybygget, han gick ocks med i en annan
bondhop, ty han var arg p Flemingen, som inte hade tuktat den, som tog
nybygget af honom; och s fann han sin dd, och hans hustru och sm barn
ha gtt till korta af onaturlig fda och annat elnde, som tar bort
folket nu som str. Nu ligger nybygget de och frfallet; men vill
husbond, s ska vi opp det. Jag hittar vgen dit, och s har husbond
tak fver hufvud och godt gmsle fr vintern. Och fr hertigen
fvervldet, som de nu sga, s kan husbond sitta der till bttre tider.
I vr arbeta vi opp jorden igen, och i vinter gra vi oss verktyg
dertill och fnga harar och fglar, och fiska i insjn vid grden. Ja,
och vill husbond vara s god och frlta att jag bjuder dligt fr
prktigt, s skall jag nu hemta en arbetshst fr ridhsten. Till en sn
rcker vl nd, det jag har qvar; och litet rg mste vi nu ock se oss
om att f, och utsde och s der bortt. Det gr allt galant, husbond."

Projektet begagnades. Allt noga fverlagdt, var det det bsta man kunde
hitta p, och syntes erbjuda skerhet, och till nybygget i skogen
stlldes nu vandringen.

Stllet fanns. Det var visserligen frdt och frfallet, men ej mer, n
att tminstone stugan inom ngra dagar var satt i hjelpligt skick, ltt
kunde eldas varm, och genom Sigrids omsorger smningom fick tillochmed
ett ngorlunda trefligt utseende.

Herr Erik brjade nu allt mer pyrka, att Sigrid skulle bege sig till
fru Metta, men hon hade tungt af att lemna sin far hr i demarken, i
strid emot tusende frsakelser, utan att ens hon skulle f deltaga, och
efter sin frmga frska, att mildra dem. Men hon mste dock finna
ndvndigheten af, att begifva sig bort. Hennes vistande hos fadren
skulle af flere anledningar lttare vcka misstankar emot honom. Redan
hennes utseende och tal rjde honom, hon kunde ej lyckas i, att se ut
och tala som en bondflicka. Att hon frsvunnit ur hemmet, kunde ock ge
anledning till misstankar. Dertill kom, att fru Metta troligen svfvade
i oro, ehuru mor Annika hade lofvat ge henne en vink om att allt stode
vl till, och att hon nu vl i sina bekymmer fven behfde Sigrids trst
och hjelp. Ehuru fr gonblicket oantastad, var dock herr Erik ingalunda
fullkomligt i skerhet, och att fru Metta fr sin hgt lskade herre
skulle lefva i stort bekymmer, var gifvet, likas att hon med smrta
skulle se all egendom skflad; och deraf var dock strsta delen
arfvegods, som hon hade medfrt i boet, och henne derigenom dubbelt
krt.

Enevald Fincke var nnu icke kommen frn Polen, men skulle vl ock
troligen snart terkomma, d han numera fga der kunde utrtta ngot fr
Finland. Alla dessa skl sammanlaggda, bevisade Sigrid ndvndigheten
af, att lemna sin faders hem. Dertill kom ock behofvet fr nybyggarne,
att anskaffa sig en mngd oumbrliga saker. Det lilla de sjelfva
medfrt, frslog alldeles icke, och brdet var nstan frtrdt. Elias
skulle flja Sigrid och p tervgen frskaffa, hvad som oundgngligast
behfde medfras till bosttningen p det de hemmanet.

Elias hade emellertid begett sig bort, fr att ska anskaffa en hst,
och anlnde nu med sldan lastad med tskillig ndtorft, och s mste
Sigrid bege sig  vg. Hon hade, sedan hon nu de sednaste dagarna njutit
mera lugn, brjat knna en djup lngtan att ter f trffa sin
trolofvade. Hon visste och knde vl med sig, huru svrt hon hade att
fvervinna den blyghet och ordfattigdom, som s ofta hindrade henne, att
rtt fr honom uttala sina tankar och knslor; men nu hade hon s lnge
varit skiljd ifrn honom, s mycket af vigt hade hndt, och det frefll
henne, som om alla dessa hndelser, hela denna tid, lge emellan henne
och Enevald som ett flor. Hon lngtade att f allt klart emellan sig och
honom.




                               XXXVII.


D fr fru Metta numera intet skl var att drja p Wiken, hade hon
tervndt till Tannila. Sigrid hade med flit stllt sin frd s, att hon
skulle komma fram om aftonen, sedan det blifvit mrkt. Hon gick gerad in
i hushllsstugan, der hon var van att finna sin mor, men nu trffade hon
der endast en af tjensteflickorna, som sade att fru Metta numera mest
satt inne i kammarn, och vl stundom kom ut och gick ikring i huset, men
som en drmmande, utan att mrka hvad som fregick, och att hon endast
gick och vankade och vankade. S hade hon varit, alltsedan budet om herr
Eriks dd hade kommit.

Sigrid intrdde nu i kammarn. Der fann hon modren sittande alldeles
stilla, med gonen halfslutna och hnderna sammanknppta. Hennes
vanligen s uppmrksamma blick mrkte icke den intrdande. Sigrid gick
fram till henne; med ett utrop sprang fru Metta opp och slog armarna om
sin dotter. "Sigrid, barnet mitt, Gud signe dig, har jag dig ter. Far?
lefver han? r han dd?"

"Han lefver, fr guds skull, mor, lugna er."

"Mor Annika sade att du lyckats frlsa honom, men jag vgade ej fullt
lita p hennes ord. Bertta, sg fort. r han sker? Och du har rddat
honom, du stilla, du sfliga barn?

"Med Guds hjelp skall vl allt g bra, men monne blott ingen hr hvad vi
tala om?"

"Gud bevare mig, jag tror jag icke r rtt klok", utbrast fru Metta nu
med ens, med sin vanliga rst; "r detta saker att prata om, utan all
frsigtighet! Vnta, jag skall se t. Icke tror jag dock, att ngon kan
hra oss, men du behfver visst vrma dig en smula." Hon bultade p
vggen, till tecken t tjenstefolket i rummet invid, och befallte den
derefter intrdande tjensteflickan, att koka opp l med honung uti t
Sigrid, och srja fr att hennes skjutskarl finge ngot till lifs. Sedan
fru Metta frskrat sig om, att ingen kunde lyssna till samtalet, satte
hon sig ned fr att hra sin dotters berttelse.

Sigrid redogjorde nu fr huru herr Erik blifvit rddad. Blodscenerna p
bo slott knde fru Metta genom ryktet. Mnga voro hennes utrop och
vldsamma utbrott mot hertig Carl, och stor den oroliga ifver, hvarmed
hon hrde berttelsen om flykten ur fngelset. Men nr Sigrid nmnde
Elias och att han skulle tervnda nnu denna qvll; d var fru Metta
genast p ftter. "N min sann, och hr sitter jag och pratar och hr p
dig, i stllet fr att packa i sldan sdant, som kan komma far der i
demarken till godo."

Ett gonblick stadnade fru Metta med handen mot pannan och sade: "Vet
du, Siri, s bortkommen har jag varit af sorg och bekymmer fver herr
Erik och dig; men hvem hade vl kunnat vnta sdant mod af dig, lammet,
som knappt ppnat munnen. Ja, ja, s r det dock; i stillaste vattnet g
de strsta fiskarne. N, hvad var det jag skulle sga, jo, vet du, s
bortblandad har jag varit, att jag ej tnkt p, att den tyranniske
hertigen dmt min dle herre, icke allenast ifrn lifvet, utan ock frn
ra och gods. Men se, ran kan han ej ta af honom, ty ra har han mera
n hertigen sjelf, och den skall han behlla, trotts denne blodige
Hannibals tyranni. Men detta godset har hertigen sknkt t Sivard Oxe,
och de ha ltit sga mig, att jag skall laga mig hrifrn. Och se, det
har jag alls ej tnkt p! Den saken har gtt in genom mitt ena ra, och
ut genom det andra. Men se, det skall d ingenting bli af, heller. Nu
frst kommer jag att tnka p hela saken. Men fru Brita Regertsdotter
Oxe, nej, se den svarte heller, om hon skall kra mig frn godset. Visst
skall jag ska min rtt fr lagen, om jag n skall g till kungs derom."

Vnligt lade Sigrid sin hand p sin mors arm och sade: "Mor, monne icke
J nu mste foga eder i hvad helst det n m vara, fr fars skull. Brjar
man rra opp den saken, s rdes jag att det blir upptckt att han
lefver, ty fru Brita och hennes herre vilja visst icke afst frn hvad
hertigen gifvit dem; och de stta skert alla spel i rrelse, fr att
vinna saken."

"Barn, barn, skall jag lta vld g fr rtt? Och vore det sen till en
annan; men denna arga pfgel! Skall hon njuta hvad mina fder
frvrfvat och lemnat mig i arf?"

"Om n morkr kunde lyckas att tervinna detta godset, (som icke troligt
r, ty hvem kan strida emot hertigen); men om J n kunde tervinna det;
icke ville ju morkr stta fars lif i fara, genom att vcka frga
derom?"

Fru Metta stod fundersam. Hastigt grep hon sina nycklar och sade: "Visst
m jag vara s mycket fru i mitt hus, att jag kan stlla, s herr Erik
ej skall behfva lida nd. Drngarne foro i morgons till skogen och
komma hem frst sent i qvll. Nu lter jag alla pigorna g i badstun,
som vntar p dem. Emellertid packa vi skyndsamt lasset t Elias och han
fr dermed fara bort i mrkret, och jag hoppas att han slunda kan komma
hrifrn utan misstankar. De tro att du varit rest till moster Karin,
och tro vl nu att karlen, som skjutsat dig hem, r af hennes folk. Det
skola de f tro."

Pigorna gingo i badstun, sldan packades s tungt, som det dliga fret
tillt, med saker, sdana som kunde lnda herr Erik till trefnad och som
lttast kunde bortfras, utan att saknas. P slutet uppstod nstan en
strid emellan fru Metta, som alltid ville stoppa ngot till i sldan,
och Elias, som pstod att omjligen mera finge plastas. Slutligen satte
sig Elias opp p lasset och krde bort, oaktadt alla fru Mettas
pstenden, att denna lilla pse tminstone icke skulle gra ngot ondt.
Men Elias lt ej sga sig, utan reste, och lyckades fven att oanmrkt
hinna ter till sin herre p nybygget i skogen.

P lnge skulle nu hustru och dotter icke f hra ngot af herr Erik, ty
man hade fverenskommit att undvika allt meddelande, fr att icke p
ngot stt derigenom misstanke skulle vckas. Fru Metta var nu ter vid
sitt vanliga lynne och rustade och ordnade, fr att aftrda godset.
Hvarje vr fejades och skurades, hur fint och ordentligt der n frut m
hafva varit. Alla verktyg och tillbehr p godset eftersgos och
reparerades, och en hgst ifrig verksamhet rdde fverallt, fr att
hinna ordna hvad som mjligen hunnit komma i oskick, under den tid fru
Metta varit borta p Wiken.

"Kra morkr", sade Sigrid en dag, p sitt vanliga lugna stt, "hvarfr
gr J er s mycket brk och vedermda. Tar herr Sivard Oxe godset af oss
fr intet, s m vl hans fru laga hr i ordning t dem."

"Nej, se det skall aldrig ske, att ngon, och minst hon, den uppblsta
hnan, skall sga att ngon behft stda efter mig. Ha de lismat sig
till herr Eriks gods, s skola de nd inte kunna kasta spott och hn p
honom fr min skull."

Innan kort hade fru Metta, med trget bestyr, ftt allt i skick, och nu
flyttade hon med sin dotter till det lilla Wiken. Huru bittra n fru
Mettas knslor voro, d hon lemnade sitt fdernegods, s glmde hon ej
att ordentligt och noggrannt medtaga den lsegendom, som hon mjligen
kunde. Herr Sivard Oxe hade nemligen ltit tillsga, att fruntimmerna
kunde medtaga allt linne, gngklder, kksredskap och dylikt, som fanns
i herrebyggningen.

"Det var d ndteligen en gng en gladare nyhet", sade fru Metta en dag
till Siri. "Grannas Lasse kom i gr aftons frn bo, dit han varit fr
att slja fisk, och han visste bertta att Enevald Fincke kommit hem
frn sin resa."

fver Sigrids ansigte for en rosenrd sky och hennes bl gon fingo en
stjernlik glans, men hon svarade intet. Fru Metta varsnade ej eller
ngot ovanligt hos henne de fljande dagarna, om icke att hon oftare n
vanligt steg opp frn sin spinnrock och gick till det lilla fnstret,
samt att hon slutligen flyttade rocken dit och satte sig s, att hon
kunde se utt vgen.

Men under den stilla ytan blomstrade en hel vr af krlek och gldje, p
den ungas kinder vxte opp nya rosor, och i hennes gon strlade nya
stjernor. Men dagar frgingo, dagarne blefvo till veckar, och Enevald
kom icke till Wiken; frn Sigrids kinder bortvissnade smningom rosorna,
ur gonen frsvann ter stjernglansen.

Fru Metta knotade: "Hvar i herrans namn drjer herr Enevald. Icke kan
han invnda ngot emot dig, fr den orttvisa domen emot din far. Sjelf
har han ju med njugg nd undgtt dylik. Icke kan jag tro, att han r en
sn stackare, att han vill fverge dig fr det dina frldrar blifvit
fattiga. Skall han ej begripa, att sedan han en gng fst dig, r sdan
motgng icke skl till att bryta. Med den man engng fst, delar man
ljuft och ledt, liksom man och hustru. Det skall jag vl visa honom,
det. Nog berttade fru Hellevi om hvad det hrdes om honom frn
Warschau. Nh, hvad skulle Siri tro ngot! Nej, hon trodde p ingenting;
men jag tnker det vl allt kunde vara sannt, ty icke aktas ju en ung
karls ra att lida af sntder. Men icke plr sdant fjesk hindra dem,
att hlla sitt gifna ord." Hon vandrade hrunder fram och ter p
golfvet, och sg ut som om hon velat bjuda Enevald p duell. "r det ej
nog af, att herr Erik skall msta gmma sig och lefva som en bonde i
demarken, och i jemn fruktan fr fara, skall man nu f detta till att
srja fver!"

Sigrid teg, och spann blott stilla.

Veckar gingo allt flera, Sigrids kind blef blek, hennes ga matt.
Vinterns sol skimrade mot trdens snkristaller, men allt satt Sigrid i
kammarn och spann, och ideligen spann. Icke grt hon, icke klagade hon,
men hon var frglst blek och hon spann, ssom rhundraden sednare, en
maschin fortfar att spinna, fven sedan ingen mera vakar fver den.

Ett bref till fru Metta anlnde ndtligen frn bo. Deruti lg den
frlofningsring, Enevald emottagit af Sigrid. Brefvet innehll endast f
rader. Enevald ville, skref han, till fru Metta terstlla ringen, d
numera ingen nrmare frbindelse kunde komma i frga, och Sigrid
frmodligen lngesedan nskat sig vara fri.

Ehuru beredd hrp, drabbade dock detta bref Sigrid, som ett nytt slag.
Och nr fru Metta utgjt sin harm fver "den lftesbrytarn" och talade
om, att han ej skulle tro sig slippa s ltt, d steg Sigrid tyst opp
frn sin plats, gick lngsamt t skogen och terkom frst sent.

Fljande morgon satt hon dock ter och spann, om mjligt, n mera stilla
n frr. Fru Metta bfvade fr hennes underliga, sjllsa utseende, och
vgade icke tala om Enevald.

Med moderlig instinkt fann dock fru Metta medel, att vcka ngon
uppmrksamhet hos Sigrid, i det hon brjade tala om sin lngtan att hra
af herr Erik, och freslog att snda ett bud till honom.

Med ngot mera liflighet, n hon p lnge visat, hjde Sigrid opp
hufvudet, men det sjnk ter ned d hon sade: "Nej, icke f vi nnu ska
den gldjen. Ett bud kunde ge anledning till upptckt. Vl vet jag, att
far skulle lngta derefter, men hans skerhet mste g framfr allt";
och ter spann hon, som frut.

"Ja, herre Gud", sade fru Metta ter, "man m vl rtt ska, med allt
frstnd, att akta fr upptckt. Den frskrckelige tyrannen synes d
aldrig f nog af blod. Arvid Stlarm, som vid det ohyggliga mordet i bo
fick behlla hufvudet, nu skall han ju i Stockholm redan nyo ha varit
utfrd till dds, och ter blifvit frd in tillbaka; och nu skall han
ter dmmas med rdsherrarne i Linkping. Herre du mktige, de arma
fruarna alla, som s lnge se sina mn hotade med bdelns yxa. Och, Gud
hjelpe, det sges att hertigen ger sig ingen ro, innan han fr dem alla
till dden. Siri, du min flicka, du borde tacka Gud och strla som ett
kyrkljus, att du lyckades i ditt farliga frehafvande."

"Mor, J hafven rtt", sade Sigrid och blickade opp. "Jag br i sanning
intet annat n tacka Gud fr sdan nd."

"Ja", sade fru Metta och knppte andktigt ihop sina hnder. "Jag tnker
p huru det mnde hafva knts i hjertat p de Wiborgska fruarna, d de
fingo hra sina afrttade herrars hufvuden, der de sitta oppsatta p
fporten, midt i julnatten brja sjunga: "De mste oss lta fara med
frid", som det allmnt sges, att de hafva sjungit ur Davids psalmer.
Men hvem r det, som kommer", sade fru Metta i detsamma. "Hvem kan det
vara. Han ser ut som en frnm herres tjenare. Sorgkldd? Gud bevare oss
frn ondo! Hvem vill oss ngot?"

I det yttre rummet insteg nu mannen, fru Metta trdde ut emot honom, och
genom den drr hon lemnade ppen, kastade fven Sigrid en orolig blick
p den fremmande. Frvnad utbrast hon: "Johan Bertilsson, unge herr
Johans tjenare!" Derp gick hon fram till honom och sade, sorgligt och
vnligt: "Stackars Bertilsson, huru orkar ni lefva?"

"Svrt och tungt r det", svarade den gamle tjenaren, i det han frde
rockrmen mot gat. "Herre Gud, jungfru Sigrid, hvem hade kunnat tnka
detta, d J s unga och glada skmtade tillsamman p bohus." Med mda
qvfvande sin utbrytande grt, sade han: "Frlt, ndig fru, frlt,
jungfru Sigrid. Det r mig s tungt, d jag ser eder, som jag sednast
sg i hans sllskap, att jag har svrt att icke frg mig."

"Sitt ned", sade Sigrid vnligt, "ni r trtt."

"Tackar dmjukeligen, jungfru, som har godheten bjuda, men icke skall
jag s frgta mig. Vill ock hafva ran framfra mitt rende. Tillt mig
frga om jungfrun erhllit ngot bref frn min salige herres syster, den
unga jungfru Hebla?"

"Nej, icke p mycket lnge i dessa oroliga tider."

"Allt sen min salige, unge herres frnflle, har min enda terstende
nskan varit den, att f frambra hans herredmes sista farvl och
helsning till hans fru moder; men kort efter min dle, unge herres dd,
nedlade mig sorg och saknad p sjuksngen. En lngvarig svaghet gjorde
det omjligt fr mig, att sen vga p att frska frdas den svra
vgen, antingen fver Qvarken, eller Norrbotten om. Jag hade emellertid
dock afsndt en skriftlig relation, men nu har hennes frudme ltit mig
tillhandakomma ett bref, deri hon sger sig nska, att af mig
mundteligen f hra allt om min salige, unge herres slut och sista
dagar. Men sger hon tillika, att jungfru Hebla hade med en tidigare
lgenhet skrifvit till jungfru Sigrid, fr att be eder, om mjligt,
utverka hos eder fru moder tillstnd att f fverresa till Stockholm.
Detta bref har vl frkommit, som s ofta sker. Men behagar jungfrun
eller fru Metta se det, som hr str, s lgger mig hennes frudme, fru
Ebba, att infinna mig hos fru Metta Liljeholm, fr att erbjuda min
dmjuka tjenst att till Stockholm ledsaga jungfru Sigrid. Min salige,
kre, unge herres syster, jungfru Karins sinnes- och helsotillstnd lr
vara mycket sorgligt, och sedan hennes frudme lyckats utverka tillstnd
att f hafva hos sig en ung vn till henne, hade jungfru Hebla skrifvit
fr att frga, huruvida jungfru Sigrid ville till viljes gra jungfru
Karins lngtan efter henne."

Fru Metta gaf genast sitt bifall; hon hade nu brjat lra knna Sigrid
nog, fr att veta, det under den stilla ytan bodde styrka, och att bsta
sttet att frstr henne, vore att gifva henne tillflle att vara
verksam fr andra, och att hon skulle gra vld p sig sjelf att
fvervinna sin egen sorg, fr att kunna vara en trst fr de af olyckan
s hrdt slagna.

Johan Bertilsson visste nu ytterligare om de Flemingska fruntimmerna
bertta tskilligt. Isynnerhet hade han hrt att jungfru Karin lidit s
mycket af Welam de Wyks dd, att man fruktat, det hon icke skulle
uthrda med det nya slaget: frlusten af den lskade brodren.

Fr Sigrid syntes det tungt, att nnu mer aflgsna sig frn sin far. Hon
frebrdde sig nu, att hon varit sin moder till s liten gldje denna
tid, men hon fann att hon kunde vara till ngon tjenst fr de vnner,
hon lskade s hgt, och slunda var fven hennes beslut snart fattadt,
ehuru det fordrades en nstan vldsam kraftanstrngning, fr att
fvervinna den domning, t hvilken hon hngifvit sig.

Fru Metta fick nu fullt opp att utrtta, fr att utrusta Sigrid med
varma resplagg och en dugtig vgkost. Hennes drgt fr frigt var icke
svr att ordna. Hon reste icke till njen och sllskapslif, och den
sorgdrgt hon bar, emedan hennes far ansgs dd, var fven nu den
lmpligaste. Det var icke till ett gldjehus hon skulle komma. Sjelfva
frden var dyster, som tiden det var. Frden gick lngs stranden af
Bottenhafvet. Dess yta lg till det mesta bunden af isen, men p lngre
afstnd hrdes nnu stundom de svarta, dystra vgorna bryta med dn mot
iskanten. Sjelfva landet gaf icke en gladare anblick. Vgen gick genom
de trakter, der klubbekriget vldsammast hrjat, och de de liggande
byarna; det visade endast ruiner och elnde. Sntcket, som lg
fverallt, dolde dock mnget frdelsens spr och gmde, att tegarne
lgo oodlade och grslupna. Sllan syntes ngon qvinna eller ett barn;
ngon kraftfull karl, nnu mera sllan. Knappt mera upplifvande var det,
om Sigrid ngongng frskte, att ge sig i samtal med ngon af de f
menniskor, som hr sgos till. Dessa yttrade blott gldje fver att de
mn gtt under, hvilka varit fr Sigrid de kraste, och hvilkas sak hon
varit van att anse som fderneslandets egen, och hvilkas sigter varit
rttesnret fr hennes tankar och nskningar. Af hertig Carl, den man
som hon lrt sig att tnka p endast med en slags fasa, just af honom
vntade nu detta folk att se sin framtid betryggad, och gjorde sig hgst
ljusa frhoppningar om huru det skulle bli bra, blott han blefve konung.

Lngsamt gick resan, ingen skjutsinrttning befordrade den vgfarandes
fortkomst. Med ackord och mnga omgnger, lyckades det dock fr den
omtnksamme och erfarne tjenaren, att alltid skaffa hstar, och s gick
dock smningom frden framt.




                               XXXVIII.


Hvem r den hga qvinna, som sitter der i det tarfliga rummet, stdd
emot en lndstols hga karm? Det mycket grnade hret, benadt midt i
pannan, ligger struket t mse sidor. fver den fotsida svarta drgten
ligger en bredfllad hvit duk, stucken i kors fver brstet. Djupt
nedlutande sin panna i handen, sitter hon s, timma efter timma, vecka
efter vecka, utan trar, utan klagan, endast sllan bytande stllning
eller yttrande ngot ord.

Hvarfre srjer den dla? P hennes panna thronar styrka och mod, r
styrkan bruten, r modet krossadt?

Det var ej lngesedan hon gde en make, mktigare n mngen konung, hon
hade gt en syster p thronen, och mngen anfrvandt lika hgt uppsatt,
nu var hon en fattig fnge, utan std och med brist nstan p det
ndvndiga. Hon hade delat sin store makes hjerta, hon hade delat hans
sigter, hon hade nnu efter honom lefvat och kmpat och offrat allt,
fr samma ide, fr "konungen". Hon hade kmpat fr den ide som af
hennes tid hyllades som den hgsta; och nu lg den krossad under hennes
ddsfiendes jernhand. Hon hade gt stora gods med talrika underhafvande,
n mer, hon hade gt ett helt land att _mana_ godt fre, att _verka_
delt och godt fre, hon gde nu endast ett fngelses ringa rymd till
sin verld. Mnga vnner och anfrvandter hade stupat fr hertigens bila,
mnga vnner och anfrvandter grto nu: enkor, sina mn och barn, sina
fder. Hennes dotter hade lskat en yngling, lskvrd, ehuru icke
jemnbrdig: fven denne hade krossats af det de, hon hade dragit fver
honom! Men nnu bar hon sin sorg modigt, med hgburet hufvud, och i det
dla anletet lstes en djup, men dock lugn sorg. _D_ drabbade nnu ett
slag: Sonen den frstfdde, den lsklige, ridderlige ynglingen, som nnu
stod trogen och fri vid sin konungs sida, fven han drogs in i den
hrjande hvirfveln, och ett vldsamt, blodigt slag krossade
modershjertat p samma gng, som det drabbade sonens hufvud; och nu
sjnk modren tillsammans fr slaget.

Och dock skulle hon ns af nya sorger. fven till fngarna hade burits
sgner om grsliga mord, som ter frestodo. nnu mera blod skulle
gjutas, nnu flere dla hufvuden falla. Just i dag skulle ett nytt
blodbad anstllas p Linkpings torg. De flesta af de dmda voro
anfrvandter och vnner till de fngna fruntimren. Af deras hustrur voro
flera fru Ebbas nra vnner och bekanta.

Fru Ebba satt i ett hrn af rummet. Stundom for som en sklfning fver
hela hennes kropp. Vid hennes ftter satt p en pall hennes dotter
Karin. fven hon var stilla, frsjunken i tankar; men nu utbrast hon
utan ngon yttre anledning i klagan, s djup och skrande, att Hebla
flydde ut i det yttre rummet, fr att, fven hon, der i tysthet f
grta. fven hennes unga hjerta hade lrt sig knna sorgens bitterhet
denna tid, men i dag framkallades hennes trar oftast af tanken p
hennes vn och lekkamrat, Peder Banr, hvars far var dmd, att denna dag
g till dden. Och s grep henne den tanken, att kanske just i detta
gonblick hans hufvud fll fr bilan. D betckte hon bfvande gonen
med sina hnder och hastade ter in, fr att i sin mors och systers
nrhet knna sig mindre hemsk till mods.

Mildt lade fru Ebba sin hand p Karins lockar. Det unga hufvudet sjnk
ned p modrens kn, der hon dolde sitt ansigte, under det hon nnu
skakades af konvulsiviska snyftningar.

Just nu hade fven Sigrid anlndt, med sin fljeslagare. De sista
helsningarna frn sonen och brodren grepo n mera djupt, genom
medvetandet om den blodsutgjutelse, hvilken nu som bst pgick, och p
den blodiga grunden af det nrvarande mlade sig hemskt minnet fven af
alla de i Finland afrttade vnner och deras olyckliga enkor, dem
Bertilsson nu omtalade. Mord, blod, grsligheter hvartut tanken flg.
Karin gde ej lngre kraft att emotst; en djup och lngvarig svimning
befriade henne slutligen frn medvetandet af alla dessa fasor. Hebla var
nnu nstan ett barn, hon kunde grta.

Fru Ebba, bitrdd af Sigrid, vrdade den afsvimnade, kallade henne ter
till lif, och vakade natten om, vid hennes bdd.

Fru Ebba hade i sjelfva fvermttet af lidande funnit ett motgift. Ur
djupet af sin sjls marter, hade hon rest sig med ett slags lugn. Vid
sin dotters bdd, satt den dla qvinnan, dmjukt lutande sin hjessa, och
lste fr sin dotter trsteord ur en stor bibel, som lg framfr henne
p ett litet bord; hon bad om styrka fr sig och de sina, och fr de
mnga, som voro nra att frtvifla. Vid sngftterna knbjde Hebla och
Sigrid.

Ett par dagar hade frflutit. nnu hade ej Karin frmtt lemna sngen.
Fru Ebba satt nu invid fnstret och Sigrid vid sngen. D hrdes ngon
komma kande. Ngra hftiga ord vexlades i frstugan, drren slogs
hastigt opp, och in strtade den unge Peder Banr. Han hastade fram till
fru Ebba, som stigit opp vid bullret, kastade sig ned fr henne och
omfattade hennes knn under vilda, orediga utrop.

Hebla sprang fram, lade sin hand p hans arm och, utan att ens veta hvad
hon sade, yttrade hon helt lgt: "Weli, nnu r solen icke dd!"

Peder reste sig hastigt, sg ett gonblick p Hebla, och trarna brusto
ur gossens gon; han gmde dem med sina hnder, men snart reste han ter
opp hufvudet och sade: "Hebla, Hebla, visste du dock huru frfrliga
dagar jag upplefvat."

Hebla teg och tryckte blott stilla hans hand.

"Huru se vi dig nu hr?" frgade fru Ebba.

"Jag skall till Djursholm, mor ville, jag mste derfre, fast det var s
rysligt att lemna henne. Hon kommer efter snart ock. Herr Axel tog mig
med sig. Han skall till Stockholm, men tog denna vg fr en
angelgenhets skull. Jag bad honom s, nr vi foro hr frbi, s att han
lt mig komma hit. Han vntar sjelf hr i grannskapet. De ville ej
slppa in mig, jag trngde mig in nstan med vld, jag mste se er."

Sedan det frsta vldsamma utbrottet vid terseendet nu ngot stillats,
talade Peder med mera lugn om sin faders, riksrdet Gustaf Banrs, och
de andra riksrdens olyckliga slut. fven en trsterik nyhet visste han
att meddela, att flere af de dmda ftt nd p afrttsplatsen, och Hebla
med ungdomens ltthet att emottaga nya intryck, var nra att jubla hgt,
nr hon hrde att Stlarm nu fr tredje gngen blifvit bendad, ehuru
han redan stigit p den rda matta der slaget skulle drabba. ter
brjade Peder tala om sin far. Han omtalade och beskref noga, hvad denne
gjort och talat under de sednaste dagarna af sin lefnad och i sin
ddsstund. Stolt hjde sig gossens brst och hans hufvud reste sig, d
han med hnryckning omtalade sin faders mod, de mnga skna ord han
talat till maka och barn, hans herrliga stolthet, d han beropade sig
p sin oskuld, sina mngriga frtjenster om fderneslandet. Slutligen
upprepade han med hnfrelse fadrens ord: "fyra bedrfvade enkor och
tjugutv faderlsa barn lemnas hr i dag att grta, deras trar och vrt
oskyldiga blod skall dagligen ropa till Gud. Ty jag r oskyldig, hrer
det. Och frbannad vare den, som talar illa p vr dda mull."

Hebla sg med frvning p sin fordne lekkamrats blossande ansigte. Det
tycktes henne underbart, att han dock kunde tala om alla dessa
hndelser, s som han det gjorde.

Nu steg Peder opp frn den stol, der han suttit och sade: "Hebla, jag
ville dock tala ett ord med dig." Derp tog han hennes hand och frde
henne ut i det yttre rummet.

"Barnsinnet vexlar och glmmer", sade fru Ebba. "Barnet kan leka med
tren i gat."

Men fru Ebba misstog sig, som s ofta ldre personer gra, d de bedmma
barns beteende. Det var icke Peders mening att sprka nu med Hebla om
fordna lekar. Nr de bda unga hunnit i det yttre rummet, stngde Peder
till drren och sade: "Hebla, jag mste tala med dig, derfre bad jag s
angelget att f komma hit. Vi ha lekt tillsamman, vi ha ocks delat
allvare mngen gng. Du vet, att vi lofvat att ge hvarandra frtroende
af allt vigtigt i vrt lif, och att vi alltid skola lita p hvarandra.
Nu mste du derfre vara min frtrogna, i det hvart jag egnat mitt lif.
Hebla, t dig, min bsta vn, vill jag betro att frvara mitt heligaste.
Ser du, den hr lilla guldmedaljongen fick jag af far p min femtonde
fdelsedag. Den r liten, deri lg blott en valknut af hans hr. Nu
frvarar den yttermera en helig skatt, en droppe af hans blod. Hebla! du
skall gmma den t mig."

Hebla ryste, men emottog medaljongen och sade: "efter du s vill, Weli.
Mtte jag blott rtt kunna vrda den. Hvarfre behller du den icke
sjelf?"

"Jag vet ej hvart jag kommer att kastas omkring, den kunde frloras. Jag
vill icke eller nta ut dens styrka, med att dagligen se den. Dock, du
mste veta min hemlighet, men tyst som grafven. Icke ens mor fr veta
den. Den bor djupt hr inne i mitt brst. Hebla, jag har gjort ett
lfte, jag har svurit en ed. Jag har bundit mig fr hela mitt lif vid
ett lfte. Det blir nu mitt ml, mitt lif!"

Hebla blickade frvnad p gossen. "Hvad menar du, Weli, du skrmmer
mig."

"Se, i denna gmmes, som jag sagt dig, en droppe af min fars blod; jag
har svurit p den, heligt har jag svurit, att hmnas p min fars
mrdare. Jag r blott en gosse nu, men om f r r jag man, och jag
skall hmnas! Kan jag icke hmnas p honom, som mrdade min far, s
lefver sonen, och jag skall ska fadrens missgerningar p honom. Der r
min pant, Hebla, frvara den t mig."

Frfrad for Hebla tillbaka. "Weli, hvad har du gjort! Det r ju synd,
frfrlig synd." Hon brjade grta och vrida sina hnder. "Gode Gud! och
hvem kan lsa dig, hvem kan lsa dig frn denna frfrliga ed?"

"Ingen kan, eller skall gra det! Nr jag infriat mitt lfte skall jag
afhemta min pant", sade gossen med djupt allvar. "Farvl Hebla, kanske
se vi icke hvarandra p lnge. Frvara min pant, jag gr. Se der ker
herr Axel in p grden, han kommer fr att afhmta mig. Framfr du min
helsning till fru Ebba, jag trs ej drja lngre."

"Peder, Weli, res fr Guds skull icke, utan att medtaga den frfrliga
panten. Fr Guds nds skull, du mste terkalla en sdan ogudaktig ed.
G till en prest, kanske kan han lsa dig."

Men Peder ppnade drren och hastade bort, utan att svara, och i Heblas
hand qvarlg hans eds underpant.




                                XXXIX.


Frst sedan Sigrid hade rest bort, fann fru Metta att hon dock skulle
komma att mycket sakna henne. Hon var van, att ha stort hushll och stor
ladugrd att srja fre. Nu, vintertiden d hon ej ens hade ngot att
syssla med den lilla kryddgrdstppan, eller det ringa jordbruket, gaf
ingalunda ladugrdens fyra kor, eller drngens och pigans groml
tillrcklig sysselsttning fr hennes omtanke. Sittarbete var hon ej
srdeles fallen fre, och hade ledsamt vid sin spinnrock, nr hon ej
hade Siri till sllskap derinvid. Hon hade nu tillrckligt god tid att
sitta vid spinnrocken och fundera p allt som hndt, under det frflutna
ret, att srja fver sin man, som nu, en flykting i demarken, ej ens
der kunde gra sig sker p att icke bli upptckt, att harmas fver huru
hennes arfvegods fvergtt i hennes vrsta fiendes hand, och fver huru
fattig och frskjuten hon nu satt hr, under det fru Brita yfdes p
hennes gor. Men oftast hvilade dock hennes tankar p Sigrid. Hennes
enda barn, srjande och bedrfvad fr den lftesbrytarn Enevald Finckes
skull! Ju mer hon tnkte hrp, dess mer retades hon fver den skymf han
tillfogat Sigrid och hela hennes hus, och allt mer grodde hos henne
begret att ska upprttelse.

"N ja, nog vet man hon, lammet", sade hon vid sig sjelf, "hvad skulle
hon nnnas oroa honom. Hon som r s from, s hon knappt nns trampa
spinnrocken, fr att ej gra ondt t trampen! Kantnka, som om han
skulle fara illa af att f en sn from hustru! Icke Guds englar kunna
vara stillare och frommare. Om hon n inte r ngon s drifvande
menniska, s tror jag visst ej hon s vanslgtats, att hon icke skall
vrda sitt hem nr hon fr eget. Och skulle han inte ha dtt som en
hund, om icke hon s raskt hade rddat honom! Tcks han vl frekasta
henne att hertig Carl roffat hennes fars egendom? Akta han sig bara
vackert sjelf, herr Enevald, att inte hans tur kommer en vacker dag!
Hvem vet om inte kungen kan komma till riket igen, och d sitter herr
Erik hgt i vdret. Tror J, att hederligt adelsfolk ro skyldiga att
tla sdan frolmpning? Tror J icke, att J skolen hlla edert ord, d J
ingtt trolofning? Skall jag behfva se mitt barn blekna och lida fr
edra meneder?"

Dessa och dylika tankar sysselsatte fru Metta bestndigt, och slutligen
mognade hos henne beslutet, att icke lta saken aflpa s ltt fr
Enevald. Hon hade ju ovedersgligen rtten p sin sida. Det var rtt s
bra att Sigrid var borta, hon skulle vl nd vara fr "tafatt" fr att
vilja "taga itu med saken p allvar."

En vacker dag satte sig fru Metta i sin slda, och reste in till bo.

Mster Sigfrid Aronsson Forsius satt, ifrigt sysselsatt med sina
berkningar, vid ett bord, hvarp stodo uppstaplade en mngd
besynnerliga instrumenter, deglar, bcker, flaskor, och mngahanda ting,
som ingen, knappt han sjelf ens, kunde frst sig p. Han lade handen p
sitt papper och sade: "Hvad man dock lttast finner r stjernornas
verkande i vderleken ssom ock temperamenterna i lefvande och vxande
ting, ja ock i de nedra elementer, och de kunna visserligen
temperamenterna hja och afficiera till ngot; men kunna de vl tvinga
menniskan emot sin vilja. Detta m betnkas, ty deraf beror sakens
utveckling. Mycket beror ock af den stllning och konjunktion stjernorna
skola utvisa." Efter att en stund hafva suttit frsjunken i tankar, sade
han i det han reste sig frn sin plats: "Jag mste frskaffa mig en ny
lappmudd fr att begagna under ntterna, jag tar ju dock mesta delen min
hvila derute, och den gamla pelsen r helt blanksliten af denna stora
och vrdefulla astrologiska skatt, (han lade hrvid handen p en stor
bok i folio) hvilken r min trogne fljeslagare under mina vakor, och
som d ligger p mitt brst. Men nu kan den ej mera hllas stilla p
muddens ntta skinn, utan skrinner och faller ner om jag slumrar och gr
slunda otidigt buller, derfver Daniel Hjorth s ofta gjorde sig
lustig. Ack Daniel, Daniel", sade han efter en stunds begrundande,
"hvart hafva dina syndiga tankar och strfvanden efter ortt gods och
falsk ra frt dig? Ack, s fverger frstndet sin boning, d den
vanhelgas och det heliga frnuftet stlles i det ondas tjenst. Daniel,
Daniel, du lt icke varna dig, utan gick frrderiets orena vgar. Du
skulle bli stor, du skulle bli rik! Hvad r du nu, en fngslad dre i
lumpor och slagen i bojor lik ett vilddjur, fr att icke skada andra
menniskor. Sdan r guldets demoniska makt, d det beherskat oss, och vi
ej frst att fngsla den gyllne draken och det rda lejonet."

Mster Sigfrids tjenare intrdde varsamt och sade att en fru, som sade
sig heta fru Metta Liljeholm, begrte att f tala vid mster Sigfrid,
och icke gaf sig till tls, ehuru han invndt att hans herre vore
sysselsatt med sina lrda berkningar.

"Moder till den unga jungfru Sigrid frmodligen", sade mster Sigfrid.
"Bed henne stiga in och sitta ned i den yttre kammaren. Jag har redan
slutat mitt arbete och vill blott stlla det undan, emedan jag i dag ej
mera ernar tertaga detta. Sedan skall jag genast uppvakta henne."

Snart trdde mster Sigfrid ut ur sitt arbetsrum, och frgade hvad fru
Metta stundade. Denna svarade, sedan hon kastat en litet misstnksam
blick p ett par underliga kril, som stodo p ett skp: "Mster
Sigfrid, den som vl gr blir ofta skt. J hafven vnligen hjelpt min
unga dotter i hennes frlgenhet, nr hon ville rdda sin trolofvade. Nu
tnker jag, att J vl ock viljen hjelpa henne att komma till sin rtt.
Bttre n ngon annan kunnen J veta, hvad hon fr honom gjort. Och nu
har den menediske menniskan skickat henne ringen tillbaka. r jag vl
skyldig att se mitt barn lida och srja? Kunnen J sga det, mster
Sigfrid? Mycket god och hjelpsam hafven J varit emot min stackars
dotter, d hon hade s mycken svrighet att f denne samme herr Enevald
till lifs, och att f honom vrdad. Derfre beder jag eder ock nu:
hafven J gifvit brd, s gifven ock smret dertill, hafven J hjelpt
henne d, s hjelp nu ock, att hon m f rtt! Mtte vl hgvrdige
biskopen, mster Erik, gifva henne upprttelse och lgga herr Enevald
att uppfylla sitt lfte att kta henne. Skall hon lida nesa och skam,
fr det hon blifvit fattig? Skall hon derfre fvergifvas och smdas,
liksom den, som ondt skulle gjort?"

"Det r slunda er mening att biskopen och domkapitlet m lgga honom
att hlla sitt lfte och gifta sig med jungfrun."

"Mig synes, att hans hgvrdighet denna gng icke skall kunna neka mig
rtt, d jag kan skaffa vittnen p, att herr Enevald lofvat henne tro;
och d jag fven kan beropa eder, som vet huru krleksfullt hon betett
sig emot honom."

"Gillar jungfrun sjelf, att ska frm honom hlla sitt lfte?"

"Sigrid var nnu nstan ett barn, d han trolofvade henne", svarade fru
Metta, undvikande ett direkt svar, "hon har nu lnge fst sig vid honom,
ssom sin blifvande herre och man. Hon lider alltfr mycket af den sorg
och nesa han tillfogat henne, att icke hon gerna skulle vilja hafva allt
godt igen."

Mster Sigfrid satt en stund i djupt begrundande. "Underbara ro
visserligen vgarna! I sanning, icke frm menniskor ndra hvad som
frut bestmdt r. Icke ljuga stjernorna, icke bedraga handens tecken.
Klarligen framstr huru ffnga alla vra frsk deremot ro! Och likvl
beror det ju af menniskan att handla efter sin fria vilja, och icke
bestmma stjernorna om vi skola handla rtt eller frdmmeligt, men
ffngt skall dock fven detta aflpa och just s mycket klarare fr mig
uppenbara frutseendets sanning, d jag sjelf vill arbeta p att
frhindra dess uppfyllelse."

Fru Metta stirrade p mster Sigfrid under det han talade, undrande p
hvad hglrdhet som kunde ligga i de fr henne obegripliga orden. Men nu
vidtog han ter: "Nvl, jag vill vara eder till den tjenst jag kan och
frmr, och skall fr eder lgga mitt ord i vgsklen, till den tyngd
det kan hafva. Dock hvad mster Erik betrffar, s r han icke i stnd
att denna gngen fr eder ngot gra; ty han r nu sjelf en fattig
fnge, af hertigen infr riksdagen anklagad fr hgml och andra brott,
ssom den der sttt p konung Sigismunds sida. Domprosten, herr Peder
Melartopeus, r nu den som embetet frrttar."

Fru Metta hade erhllit kallelse att instlla sig infr det hgvrdiga
domkapitlet i bo. Herr Enevald Fincke var likaledes kallad fr att
besvara hennes pstenden.

Domprosten hade redan infunnit sig i kapitelhuset, likas ett par af de
andra kapitelherrarne, men timman var nnu icke inne, sessionen icke
begynt, hvarfre de andlige fderne samtalade om mnen, som icke berrde
de lpande renderna fr dagen.

"Vrdige herre", frgade nu en af kapitelherrarne, "hafven J icke
frsport ngot om hans hgvrdighets, mster Eriks, sak? Vi hafve i vra
hjertan mycken oro fr honom; ty ehuruvl vi intet ondt veta honom kunna
tillmlas, s har han dock varit en konungens man alltid, och detta
torde vara nog att flla honom."

Domprosten runkade smtt p hufvudet och svarade: "just i dag har jag
emottagit ett bref af mster Hans, som r vid riksdagen, och lofvat
skaffa mig underrttelse derifrn, om hvad som anginge mster Erik; s
vidt detta mjligt vore. Han skrifver nu, att Hans Furstliga nde
anklagat biskopen fr att hafva bortgett pastorater enligt konungens
order, utan att frfrga sig af regeringen i Sverige, samt skt rd hos
papister och konungens anhngare, varit med dem i umgnge, och frmanat
presterna och hrarne till trohet emot konungen, den sanna religionen
till frtryckelse, hvarigenom han hulpit att bryta konungens ed,
derigenom konungen r kommen om land och rike, jemte mera sdant."

"Hvad har vl hans hgvrdighet haft att andraga emot dessa ngot
besynnerliga anklagelser?"

"Dels med beropande af vittnen p sin oskuld, dels med motbevis.
Konungens ed frklarade han hgtidligen sig aldrig hafva brutit, hvarken
med tanke, ord eller gerning, och slunda ville han sig fr alla
klaganden undskylla."

"Gifve Gud, att allt mtte vl aflpa fr vr kyrkas pelare och herde",
yttrade sig nu en gammal man, med skalligt hufvud, som stod lngst ned
vid drren.

"Vi vilja hoppas att Hans Furstliga nde frfar ndigt emot honom"
svarade domprosten. Prestastndet har upptagit svl anklagelsen som
frsvaret, och har afgifvit den frklaring, att det icke kunnat hvarken
honom eller de friga finska presterna till ngon sak binda eller flla,
utan anser deras sak rttmtig vara. Hans Furstliga nde synes dock icke
vara fvertygad om vr fverherdes oskuld, ty han torde nnu icke
blifvit befriad ur sitt fngelse."

"M herren skydda och bevara honom! Tiderna ro farliga och krngliga",
utbrast den gamle, med det kala hufvudet. "Hertigen ger makt, ssom han
ock har vilja, att utrota alla dem som hllit sin ed emot konungen."

Domprosten vinkade ltt med handen och sade: "Ses, gode herrar och
embetsbrder, hur r det, tiden torde vara inne att brja sessionen.
Jaha, jaha, ses, nu rinner sista kornet just ur timglaset."

De andlige herrarne stego nu fram till bordet och fogade sig hvar till
sin plats, fr att frst gra bn, och sedan vidtaga med tjenstens
utfvande.

Den frsta frgan p dagordningen fretogs. Nu framstlldes fru Metta
Simonsdotter Abbornts, herr Erik Liljeholms efterlefverskas, begran,
det hgvrdige biskopen och domkapitlet mtte lgga herr Enevald Boson
Fincke, att till kta taga hennes dotter, jungfru Sigrid Eriksdotter
Liljeholm, som han trolofvat, och sedan utan hennes skuld eller
frvllande smdeligen fvergifvit, henne till harm och frsmdelse.

S vl fru Metta, som Enevald Fincke, blefvo nu inkallade, och d fru
Metta anfrt sitt klagoml och erbjd sig att med vittnen bestyrka sitt
pstende, svarade Enevald: "Detta torde vl fga vara ndigt. Icke vill
jag neka fr den frbindelse, som jag ingick med jungfru Sigrid
Eriksdotter. Min mening var ock visserligen den, att s snart jag ter
finge mitt nedbrnda hus uppbygdt och ngon fred blefve i landet,
hemfra henne som min husfru. Men en lngre tid har frgtt, utan att
detta ltit sig gra, och nu har jag ansett bst att upphfva denna
frlofning. Jungfru Sigrid har lngesedan slagit den i vder och vind,
och r troligen lika litet mn om mig, som jag om henne."

Domprosten stllde sitt tal till Enevald och frmanade honom, att icke
utan laga skl ska att bryta en ingngen frbindelse, men Enevald
frklarade sig vilja frblifva vid hvad han gjort. "Gerna", sade han,
"sge jag, om jag icke vidare skulle behfva frklara mig i denna sak.
Med berdt mod har jag upplst denna frbindelse, och", tillade han med
ngon stolthet, "jag tnker icke vidare terknyta den."

Yttermera tillfrgades Enevald, hvad han hade gifvit jungfrun i
fstningsgfvor. Han sg tveksam ut, som om han knappt velat svara
hrp. Fru Metta steg nu fram och sade: "Ja, det r lika mycket, det vet
jag lika vl. De gfvor hon ftt, knner jag nog, fastn nstan alltihop
skflades d hans furstliga nde fick in bohus. Det var tvnne
silfversklar, ett trjeverke med stoffering, en kjortel af ljusbltt
atlask med hvitt gyllenduks frslag och stifter p rmarna, en hufva med
sm rosor och perlor och med rdt silke och kantilier, och dertill en
ring, god fr stygn."

Nu framkallades mster Sigfrid Aronsson Forsius, som aflade vittnesml
om den trohet och mma vrd, som jungfru Sigrid hade egnat sin
trolofvade, d utan henne hans lif troligen hade varit frloradt.
Enevald Fincke hrde allt med mrk blick. Slutligen tilltalade honom
ter domprosten: "Herr Enevald Boson, vi hafve nu klarligen sett huru
allt detta frhller sig, och rtt r i sanning, att J lsen edert
adeliga ord och kten jungfru Sigrid Eriksdotter."

Otligt svarade Enevald: "Hvartill tjenar det att J, hgvrdige herre,
spillen edert ord; det mtte vl st en adelsman fritt, att icke taga
till husfru den honom icke lyster."

"En adelig jungfrus rtt mste dock fven beskyddas, att hon icke m
frolmpas", sade domprosten.

Enevald svarade intet, och de tvistande fingo nu uttrda. Nr de ter
inkallades, frmanades herr Enevald Fincke nnu en gng, att fullborda
den ingngna frbindelsen; men d han icke heller nu gick in derp, s
frklarade sig domkapitlet franledt, att icke vidare anbefalla
giftermlets fullbordan, utan upphfva frlofningen; men skulle bruden
ga och behlla alla fstegfvor, och herr Enevald Fincke icke erhlla
vigsel med ngon annan, innan jungfru Sigrid vore frsrjd.




                                XXXX.


I den mn hertig Carl brjade smningom knna sig mera trygg, i samma
mn blef han nu mindre strng emot sina motstndare. Kanske ock, att det
rop af "nog blod", som folket hade hjt vid Linkpings blodbad, ngot
hejdade honom. Eller tyckes det, som om han nu skulle brjat f "nog
blod" blott derfre, att alle som syntes honom farlige och mktige,
redan antingen fallit fr bilan eller voro landsflyktige. Och dock fann
han nnu mera blod att utgjuta, men lyckligtvis behfver denna
berttelse icke frtlja derom.

fven fru Ebbas fngelse lindrades. Hon fick numera sjelf vlja sig
bostad, der hon, ehuru under ngon uppsigt, vistades. Sigrid brjade att
lngta hem, sedan tiden nu gifvit ngon lindring t de srjande, s att
de ter kunde vara hvarandra till ngon trst och lisa. Hon ville s
gerna komma hem fr att fven f vara sin mor till sllskap och trefnad.
Hon hade ren stillvida vunnit vlde fver sig sjelf, att hon trodde sig
om, att fr sin mor kunna visa sig vid sitt vanliga lynne. Stor var ock
hennes lngtan att f hra ngot af sin far, och det kunde icke ske
annars, n mjligen i hemmet. Hon efterhrde derfre, ehuru en tid
frgfves, lgenhet att komma till Finland.

En dag kom en af de mnga srjande anfrvandterna till de afrttade
herrarne, fr att sga fru Ebba farvl. Hon ernade bege sig fver till
Finland och skulle der ska sig lgenhet till Reval, fr att ter
derifrn bege sig till Polen, der tskilliga af hennes frnder vistades
i landsflykt frn fosterlandet. Sigrid fick hennes samtycke att
medflja, och erbjds att jemte henne qvarstadna hos en anfrvandt i
bo, till dess hon hunne underrtta fru Metta om sin ankomst, och f bt
sig eftersnd, fr att resa hem till Wiken.

Det var afton, d de bda fruntimmerna anlnde till bo. Som frut var
fverenskommet, togo de qvarter hos ett adeligt hus der. De resande voro
trtta af frden fver hafvet, som denna tid nnu upptog mnga dagar.
Snart begfvo de sig derfre till hvila, och den allvarliga, sorgkldda
frun, som varit Sigrids beskydd under resan, tog nu godnatt af henne med
en kyss p pannan och ett vnligt "god natt, mitt barn." En ung
tjensteflicka stod vid drren, frdig att beledsaga Sigrid till hennes
rum, och att vara henne till oppassning; och hon beslt i sitt sinne,
att den unga sorgkldda, som hon hrde kallas jungfru Sigrid, var dotter
till den likas sorgkldda frun.

Sigrid somnade snart och sof, trtt efter resan, lngt in p morgonen.
Den unga tjensteflickan stod, nr hon vaknade, tillreds att betjena
henne. Flickan brjade nu undanskjuta fnsterluckorna, fr att inslppa
dagern. "N, hvad i all verlden", sade hon halfhgt, "tror jag icke
minsann, att herr Enevald Fincke redan s hr tidigt p morgonen gr p
besk till sin brud."

Sigrid stod vnd ifrn henne, s att flickan icke kunde se huru hon
frst blef blossande rd, s blek. Snart hade dock Sigrid vunnit s
mycket vlde fver sig sjelf, att hon kunde frga hvad flickan sade.

"h, jag undrar bara p en ung herre, hvars brud bor hr midt emot, att
han s hr tidigt gr p visit. Nog tycks han d borda ha tid att vakta
opp henne, icke lr han f henne s snart."

"Huru s?" frgade Sigrid, med mda bibehllande fattningen.

"h jo, det var s, att han var frlofvad med en af de unga jungfrurna
p slottet, herr Erik Liljeholms dotter, men s reste han till kungen i
Polen, och derifrn skulle han hemflja fru Christina Hansdotter och
hennes unga dotter, och s lr han ha blifvit kr i henne. Och nr han
kom hem, gaf han sin frra brud p bten. Och det blef ett stort
klamamus, och hon stmde honom fr domkapitlet; men han tog henne inte
sen heller."

"Det r omjligt", utbrast Sigrid.

"nej, jungfru, nog r det sannt, han tog henne partu inte. Men s var
hon nu dock ocks fasligt trgen efter honom! h hh, fattig flicka, som
jag r, icke ville jag dock processa mig till man. N ja, som sagdt, s
sa han, att han inte behfde gifta sig med en, hvars far blifvit dmd
till dden, och som nu var helt fattig. Och det tyckte biskopen, att han
hade rtt uti; men han fick nd den domen, att inte f gifta sig med
ngon annan, s lnge inte den frra bruden ftt sig man. Och hr gr
han nu och suckar. Se, der kommer han tillbaka. Han lr vl bara ha
varit fr att lemna den stora blomqvasten, som han hade i handen, efter
han ej drjde dess lngre. Jaha, se der stter jungfrun blommorna i
vatten. Se hur hon ser bedrfvad ut. Hon grter vl fver det band, som
fster hennes kraste."

Flickan hade pratat af hjertans lust, i gldjen fver att, fr den unga
svenska jungfrun, f bertta en mrkvrdig historia, och s rrande hon
n fann den unga jungfruns de, som hon dagligen sg, s gjorde dock
harmen mot en sveksam lskare henne en mn spetsig i sitt stt att
omtala sin berttelse.

Flickan lemnade snart rummet, och Sigrid fick tillflle att ge sitt
hjerta luft i trar. Ngot hopp att ter se Enevalds krlek vakna, hade
hon icke hyst, och dock var vissheten, att han lskade en annan, ett
svrt slag. Men n djupare drabbades hon af tanken p, att det skulle
vara hon, som stode i vgen fr Enevalds lycka; och aldra djupast dock
af fvertygelsen om att hennes mor, visserligen i vlmening, men s
otroligt utan begrepp om hvad Sigrid skulle tnka, hade sjelf dragit
henne all denna skam och sorg.

Fru Metta till upprttelse, mste dock medges, att hennes fundering om
att stlla Enevald till rtta icke, p den tid det skedde, var ngot
egentligen sttande emot tidens sigter i dylikt, ehuru de unga fven
d, kanske ofta nog sgo sakerna ur en annan synpunkt.

Sigrid hade snart lyckats att till det yttre lugna sig s mycket, att
hon kunde g in till frukosten. Men d hennes reskamrat blef varse
hennes blekhet och lidande utseende, trodde hon henne vara s medtagen
af resan, att hon bad henne g att lgga sig, hvilket hon ock efterkom.
Frst om aftonen anlnde den bt, som skulle hemfra henne, och hon hade
mer n en gng under dagens lopp haft tillflle att se den skna,
sirliga flickan i fnstret midt emot. Ett gonblick hade hon fven sett
Enevald st vid hennes sida och trycka hennes hand till sina lppar.

Det stormade i Sigrids vanligen s fridfulla hjerta. Enevald hade
frsmtt henne, han hade gjort henne till ett ml fr hn och spe, eller
ett fraktfullt medlidande. Han hade bedragit hennes krlek,
tillintetgjort hennes framtid, och dock -- icke ville hon vlla honom
sorg! -- "Vara ett hinder fr hans frening med den han lskade? Nej,
nej!"

I Sigrids stilla hjerta trifdes dock ej lnge storm. Sedan ngra dagar
gtt frbi, brjade ter frid herrska der, ehuru utan gldje. t fru
Metta sade Sigrid intet, om hvad som fregtt; och ehuru denna trodde
sig mrka, att Sigrid knde hennes frsk att terfra Enevald med
lagens makt, s ordade icke heller hon ngot derom. Hela den hndelsen
var, som om den aldrig skett.

Men i Sigrids inre klarnade allt mer och mer lngtan att f uppska sin
far. S lnge hon var Enevalds trolofvade, kunde hon icke fvergifva
honom. Att fr ngon tid vistas hos fadren och sedan terkomma, lt sig
icke heller gra. Det hade kunnat vcka misstankar. Begfve hon sig
engng dit, s mste hon ock der qvarstadna; och detta blef nu hennes
ifrigaste nskan. Slunda skulle hon ju kunna befria Enevald frn det
band hon nu, mot sin vilja, plade honom. "Vore jag borta, s vore han
fri att frena sig med den han lskar." Denna tanke lg bestndigt fr
hennes sinne.

Men huru skulle hon lemna sin moder, ensam och utan den hjelp, hon hade
rtt att fordra af sin dotter? Att lemna modren fr fadren, kunde hon
icke frm sig till. Djupt hade fru Metta srat henne, genom sin
olyckliga ifver att ska rtt, men Sigrid erknde dock dmjukt i sitt
sinne, att det af fru Metta varit all moderlig vlmening. Sigrid kunde
ej frm sig att med ett ord vidrra hela denna ledsamma sak, eller ens
nmna Enevalds namn. Det skulle plgat henne allt fr mycket.

Fru Metta vandrade en dag, som vanligt, omkring och skte att hitta
ngot ml fr sina husmoderliga omsorger och sin verksamhet. Slutligen
kom hon ter in i kammarn och satte sig vid sin spinnrock i det hon
sade: "Nej gu, r icke detta ett trkigt lif! Alltid ro tankarna hos
herr Erik och hur tomt och trkigt han mtte ha. Visst har jag varit van
att mycket ndgas lefva skiljd frn honom, men d har han varit ute i
verlden, der han sjelf haft godt att vara och trifts bra. Nu sitter han
der i demarken, och ingen srjer fr att han fr s mycket som godt l,
eller vl bakadt brd. Detta kan man ej st ut med. Man kunde ngot
trsta sig frst, nr man var glad bara han sluppit undan med lifvet;
men nog blir det hr fr svrt i lngden."

"Morkr", sade Sigrid lifligt, "ville J vl vara njd att ock lefva der
i demarken?"

"Ja, jag undras hvarfr icke", svarade fru Metta. "Det har jag alltid
tnkt, att hade du vl blifvit gift, s hade jag ej mera haft ngot
hinder att lefva hos herr Erik." Detta var frsta gngen fru Metta,
sedan Sigrids hemkomst, syftade ngot p det uppslagna giftermlet. "Men
nu", tillade hon, "kan jag ej lemna dig, barnet mitt, ensam i verlden."

"Jag fljer med, mor."

"Du, nej det gr icke fr sig. Ser du, Siri, jag har lefvat fver min
bsta tid, fr mig r ej skadan stor att lemna verlden och dessutom
skall man fr sin man fvergifva fader och moder; och se, fr herr Eriks
skull, ville jag gerna lefva hvar som helst, ja, lta folk hlla mig fr
en lgburen bondqvinna. Jag vet ju vl dock sjelf, att infr vr Herre
och mitt samvete r jag af god och del blod. Arbeta kan jag, och
fattigdom mste man bra. Men du, kra barn, du r ung och skall nu just
brja din verld. Du mste lefva i verlden och blifva frsrjd af en man
efter ditt stnd; och allt detta kan icke ske der borta i demarken, der
herr Erik vistas. Der blefve du en fattig bondets, och ditt unga lif
fr ej kastas bort utan gldje."

"Morkr, icke r jag utan gldje hos far och mor."

"Nej, nej, barn, icke lter det s sig gra. Icke fr du uppoffra hela
ditt timliga vl. Vi mste vl tla tiden, huru det n r. Kanske ock
den tyranniske hertigen blir mtt af blod, s att det blir mindre
farliga tider fr far."

Sigrid kunde icke frm sig att uppgifva det skl, hon hade att fr
Enevalds frihet vilja f, om mjligt, frsvinna fr hela verlden. Hon
fruktade att icke kunna undg att visa sin moder det stora missnje hon
hyste fver dennas ingripande i hennes frhllande till honom, icke
heller trodde hon just, att fru Metta skulle anse detta skl giltigt.
Det obehag Sigrid rnte fr att vidrra detta mne, gjorde att hon
lemnade det sido. Hon sade derfre endast: "Mnga unga flickor gingo ju
fordom i kloster, och lemnade slunda verlden."

"Siri, Siri, du mtte vl icke ltit besmitta dig med papisteri. Ja, det
vore just vl gjordt, att sitta der, som min stackars halfsyster, som en
nattuggla i frstrda stder! Hvad nytta gjorde hon med sitt radband och
sitt ave Maria? Ingen! Ogrset vxte ju tillochmed fver de par
kryddsngar, hon ville vrda. Det var hrdt nog att lta dig vistas der,
fr att skta henne; men hvad ville man gra? Hon var nd p visst stt
syster, och vrd behfde hon; och hvar och en vet, huru legda hnder ro
fr en sjuk."

"Hr mig, mor", sade Sigrid med sin sagtmodiga rst, "lt mig sga hvad
jag funderat och uttnkt, och betnk sen om jag ej har rtt. Far sitter
ensam i stugan utan hustru och barn, och n dsligare mtte det vara
honom, nr han tnker p att alla hans vnner tro honom vara dd. Nog r
han den, som ej lgger allt smtt p sinnet; men detta lifvet blir honom
dock fr tungt."

"Ja, ja, barn", sade fru Metta och frde halsdukssnibben mot gat, "det
r just detta, som ligger fr mig dag och natt."

"Fruktan fr att frrda honom, har varit ett stort skl mot att begifva
oss till honom; men jag tror det br kunna stllas klokt. Elias skulle
ju, omkring den hr tiden, komma fr att bringa oss underrttelser om
far. Vi skola taga honom till hjelp, och jag hoppas det gr."

F dagar derefter infann sig verkligen Elias, och nr han beskref huru
det vl nu brjade reda sig p nybygget, men huru herr Erik syntes finna
det dsligt, ehuru han visade sig lugn, d beslt sig fru Metta att gra
den stora flyttningen, och var redan samma dag i full verksamhet att
stlla i ordning dertill.

Hvad som af lsegendom borde medfras, forslade Elias smningom till ett
hemman, derifrn han p vinterfre ville afhemta det, och han svarade
fr, att han der skulle s frebra, att ingen kunde fatta misstankar.
Resten sldes bort. Wiken utarrenderades tillsvidare emot en visserligen
hgst ringa penning, men den betalades genast fr tv r i frskott,
hvilket ej i dessa penningfattiga tider varit s ltt att f, om icke
garen af ett strre gods, mot hvars gor Wiken sttte, ansett sig med
samma besvr kunna skta det lilla stllet, och tillika gra sin
grannfru en tjenst.

Med Sigrids vnliga reskamrat frn Sverige, som allt nnu qvardrjt i
bo, gingo fru Metta och Sigrid ombord p ett fartyg, som frde den
frstnmnda till Reval, men de afhemtades i skrgrden med bt af Elias,
som rodde dem till ett stlle, derifrn man landvgen kunde komma fram,
och der hans hst och krra, jemte klder fr tvnne bondqvinnor,
vntade. I bo hade man sett fruntimmerna g ombord, och ansgos de
hafva begifvit sig till Polen, hvilket frefll s mycket troligare, som
fven fru Metta bland de landsflyktige herrarnes fruar der gde en
anfrvandt.

Tillstllningen lyckades sledes. Kort tid derefter begrde Enevald
Fincke af domkapitlet tillstnd till vigsel fr sig och sin nya brud,
efter nu ingen knde hvar jungfru Sigrid befunne sig, eller huruvida hon
vore gift eller ogift, och meddelades resolution p, att herr Enevald
Boson Fincke gde frihet trda i annat gifte, s framt jungfru Sigrid ej
inom natt och r skulle deremot protestera.

P Koivula blef nu ett nytt lif. Herr Erik vandrade omkring p sina sm
gor, arbetade deremellan, och sg lika belten ut, som i fordna tider
p Tannila eller nr han skmtade med knektarne. Fru Metta var vid det
mest upprymda lynne, ty nu hade hon d s fullt opp med arbete och sg
hur raskt allt under hennes hnder brjade komma i skick, s att hon fr
hvar dag hade ngon ny frjd. Den dagen hon fick frsta gngen stlla p
bordet ett stop godt l, den var en frjdedag. Dock ingen gldje utan
sin harm. Att en granne hade nedsatt sig och brjat ta opp mark ej lngt
ifrn Koivula, kunde visst ha sin trefnad med sig; men han hade en ko,
han behfde en ng, och han hade helt simpelt tagit en, som herr Erik
rdjat t sig med tillhjelp af Elias. Skulle denne varit hemma, nr
grannen mejade ngen, s hade det vl kanske ej skett; men herr Erik tog
saken lugnt och tnkte: "jag skaffar mig vl en annan ng, nog finnes
hr mark, bara man rdjer." Att grannen p allvar beslutit att anse
ngen fr sin egen, mrktes deraf, att han n nogare hgg undan ngra
buskar och trd, och grdade omkring den med strre omsorg, n herr Erik
haft tid att derp anvnda. Elias puttrade och trtte, och knt nfven
och lofvade gra grannens spekulation om intet; men lt dock smningom
lugna sig vid tanken p, att "det vore ledsamt att ha en fiende i
nrmsta knut", som herr Erik sade.

Men fru Metta ville p intet vis smlta skymfen: Hon funderade p mnga
frslag, att fr ngon laglsare klaga p grannen, men alla mste dock
frkastas. Hon fann dem sjelf outfrbara, och herr Erik ville alls ej
hra p ngot sdant.

Den grannen och den ngen, de voro dock fru Metta en sdan nagel i gat,
att detta frstrde hennes trefnad, och det kunde hon ej frgta. Men s
sjuknade grannens hustru, hans sm barn ledo brist bde p vrd och
fda.

"N", sade fru Metta, "hvad vill man nu gra, icke kan man se krkena
d." Flere veckor lg hustrun ddssjuk, lika lnge sktte fru Metta och
Sigrid barnen, och sen hrde man den frra aldrig knota om ngen.

Tyst och stillsam, som frr, sysslade Sigrid med sina mnga groml, men
fvertygad om, att ett gladt anlete skulle vara frldrarnes bsta trst
och fgnad, bjd hon till efter frmga, att visa ett sdant.

Fru Metta hade medfrt litet penningar, svl sved- som nyodling hade
varit gifvande och h hade man samlat tillrckligt. Ladugrden kunde
kas och en rask piga antagas. Vintren kom och Elias hemtade de i frvar
satta sakerna. Nybygget blef allt trefligare, och snart fanns p tio mil
omkring intet hemman, der s mycken trefnad och ntthet herrskade; och
Koivulafar och Koivulamor och Koivula Siri omtalades smningom p
bygden, der nrmaste grdar lgo.




                                 XLI.


Mnga r hafva frgtt, sedan de hr skildrade hndelserna tilldrogo
sig, och nu sitta ter i tornrummen p Qvidja personer, dem vi frr
trffat der. I en af de djupa fnstersmygarna sitter fru Ebba; hon
blickar drmmande ut fver fltet. Vr och solljus hvila fver nejden,
sn och vinter fver den hga qvinnans hjessa. Vinter bor ock i hjertat.

"Fga gldje lr vl fr morkr terst i lifvet", yttrade Johan Fleming
nst fre sin dd, och fga hade vl en strle af gldje lifvat dessa
gon sedan. Men stolt och med delt mod bar hon lifvet; fven sedan dess
bsta nskningar och frjder slocknat.

Vid ett bord nra intill fnstret satt Katharina Fleming, sysselsatt att
lsa ett bref. fver den mjellhvita pannan lg det ljusbruna hret sltt
kammadt. Hennes drgt var allvarsam, anletet icke mera ungt, sorgen hade
tidigt ritat sina runor deri; men ett mildt behag, en stilla resignation
hvilade derfver.

Nu intrdde Hebla. fven hon hade frndrats. Det var icke mera det
gldtiga barnet; hon var en jungfru i den fulla ungdomens yppigaste
blomma, smrt, men fyllig. Kindens rosor voro friska och lifliga, ehuru
icke hgt frgade. I gat log en fin gratie, ehuru stundom besljad af
en skymt af vemod.

Hebla gick fram till fru Ebba och helsade henne. "Du har varit lnge
borta, min Hebla", sade fru Ebba vnligt.

"n r stor. Som sagdt var, nskade jag att se lngre bort belgna delar
deraf. Morkr, det r dock en herrlig bit af Guds skapelse, detta
Qvidja! Ack, hvarfr fick icke _han_ gldjas deraf?" En klar tr perlade
i Heblas ga; hastigt tillade hon: "Mor, frlt, hvarfr skulle jag ter
vcka dessa minnen."

"Det minnet sofver aldrig, min Hebla. Icke smrtar det heller numera.
Jag r viss, att han med gldje ser, om hans Qvidja kan gifva dig
gldje."

"Vet du, Karin", sade Hebla efter en stund, "jag tycker att dig nstan
skett ortt, ty bestmdt har jag ftt den bttre delen. Icke ville jag
byta Qvidja emot ditt Svedja."

Karin log ett blekt leende. "Jag r glad att du s tycker. Jag, fr min
del, ville ej heller byta. Men nu, ser du nu, Hebla, jag har af vr
frnka, fru Kerstin, ftt bref frn Stockholm. Det ankom i gr till bo
med ett kronans skepp."

Hebla satte sig ned bredvid Karin och frgade: "N, hvad hrs?"

"Hon beskrifver stten vid den kungliga begrafningen. "Skall vl jorden
hvila tungt fver Carl den niondes stoft", sger hon."

"Vi vilja hoppas och bedja", sade fru Ebba, "att Herren icke m utkrfva
p honom det oskyldiga blod, som fr honom flutit! P hans stoft skola
vi icke utsa frbannelser. Kraftfullt folkeligt regerade han! med blod
och orttvisa banade han sig vg till thronen. S har mngen
thronrfvare fre honom, s skall vl ock mngen nnu komma att gra.
Den, som med vld och ortt rycker till sig en krona, han mste ska att
genom sin regering utplna minnet af sin vg till thronen; och den som
ger kraft nog att rycka till sig en spira, han har ock vanligen kraft
att fra den. Ltom oss icke kasta sten p hans graf; han var dock
slutligen Sveriges konung, och kmpade med styrka fr lag och rtt."

Karin lste nu vidare i sitt bref. Hon brjade en ny sida deri, och allt
som hon lste, stego trar i hennes gon och nedfllo p brefvet.

"Karin, min egen, hvad felas dig?" frgade Hebla.

"Det r en helsning frn grafven, som framkallar mina trar." Hon
upplste nu ur brefvet: "fvens vill jag dig icke frhlla, hurusom fru
Margaretha, herr Jrgen Bhrs, efter ett lngvarigt lidande, slutat sin
bana. Hon hade ngra dagar frut sndt mig bud, att hon ville tala med
mig. Mig undrades fver denna begran, dock infann jag mig hos den
dende. Hennes rende till mig var, att hon mtte f snda dig en
helsning. Hon bad mig sga dig: att hon hatat dig, ty du hade vllat
hennes Welams dd, och hon hade lskat dig, ty du hade ock lskat honom
och srjt honom. "Hatet flyr vid grafven", tillade hon, "och, med ett
endast af krlek fyldt hjerta, vill jag mta honom, mitt lifs enda
blomma, som brts i frtid. Derfre vill jag ock snda henne en vnlig
helsning till afsked."

En djup tystnad herrskade en lng stund. Minnen och betraktelser vcktes
i de tre fruntimmernas sinnen. Slutligen steg Hebla opp, ppnade ett
fnster af dem som vette utt gorna och sade: "luften r ljuf och helt
sommarljum redan, denna vackra vrdag. Solen lyser s klart och vackert
fver vattnet derborta. Lt oss icke nu frdjupa vra tankar i mrka
minnen. Hade jag dock Sigrid hr! Jag lngtar efter henne. Det var ngot
i hennes stilla, fridfulla vsende, som denna vrluft pminner om. Hon
har lofvat beska oss. Nu sedan vr unge prins Gustaf Adolf blifvit
konung, kan ingen fara uppst, om n ngon skulle fatta misstanke om
hvem Koivulafar rtteligen r."

"Ocks fru Metta har ju visat sig ter", sade Katharina.

"Ja d kung Carl stundom brjade terge indragna gods, t de dda
herrarnes enkor, s hoppades hon att ock kunna terf ngot. tminstone
Tannila sitt fdernegods, som hon frt med sig i boet. Vr mor hade
terftt Ylne med sina hemman, och flere andra hade erhllit ngot
tillbaka. Fru Metta gick in med en skrift och begrte, och lyckades
terf sitt Tannila, som blifvit sknkt t herr Sivard Oxe. Det skall
bli roligt att se om Sigrid r sig lik. Hon har s lnge lefvat som en
bondqvinna."

Nu hrdes raska, manliga steg komma opp fr trapporna. Katharina och
Hebla sgo frgande p hvarandra, men ingendera hade rkat se utt
vgen.

Drren slogs opp och in steg Peder Banr, nu en hgrest sttlig ung
riddare. Heblas ansigte fvergts af en hg rodnad, som dock ngot hann
frg, medan den unge riddarn steg fram och helsade fru Ebba.

Det r om qvllen samma dag. Aftonsolen leker utefter sundet, bjrkarne
spegla sina ljusgrna lockar i det klara vattnet, som ligger nstan
spegellugnt. Endast en lg dyning hjer stundom likt en sofvandes jemna
andetag, det speglande vattnet. Till stranden nalkas tvenne unga. De
stanna vid vattnet, en stund st bda tysta. Slutligen sger ynglingen:
"Jag har kommit fr att utlsa min pant. Hebla, har du troget frvarat
den t mig?"

"Peder, hvarfre pminna dig det rysliga lftet. En okristlig ed r
strre synd att hlla, n att bryta."

"Vredgas min barndomsvn, vill du icke tergifva min pant?"

"Min barndomsvn skulle icke, fr en vansinnig hmd, vilja beg ett
grsligt brott och vilja stra ett helt folks frid och lycka, som hvilar
i en del hand."

"n en gng, jag kommer fr att bedja dig dmma, om jag lst min ed.
Fullt har jag icke lyckats, men jag har nra ltit mitt lif p
frsket."

Med frfran steg Hebla ett steg tillbaka. "Ha, Peder, hvad sger du?
Dock", tillade hon med detsamma och nrmade sig honom ter. "Du vill
skrmma mig nu, ssom du brukade gra nr vi voro barn. Peder Banr har
icke burit hand p sin konung."

"Och dock, Hebla, har han s gjort."

Hebla sg ngra gonblick p Peder. Sedan sade hon lngsamt: "Peder, jag
har icke sett dig sedan vi bda voro barn. Din pant brnde mig som eld
de frsta dagarna, men snart sade mig en inre fvertygelse: Peder Banr
skall icke handla lgt eller odelt! Hvad han n m fretaga sig, skall
han handla rtt. Och s gmde jag lugnt din pant, och fruktade den ej.
Du sger mig nu sjelf, att du burit hand p din konung, den dle Gustaf
Adolf, af hmdlystnad, blind, vild och okristlig hmdlystnad. Peder
Banr, min barndomsvn, min barndoms Weli, hvarfre du n m tala s,
men jag -- jag tror dig icke!"

Peder bjde ett gonblick sitt kn fr Hebla, fattade hennes hand och
sg henne i gat i det han sade: "du prktiga, sttliga jungfru. Herren
har varit s ndig och gifvit mig tillflle att f hmnas, hmnas p
sonen till min faders mrdare! Jag har burit hand p min konung, men
icke fr att mrda, utan fr att frlsa honom frn dden."

Heblas blick lyste i gldje. "Men sg d du, som leker med mina ord, sg
d ordentligt, hvad allt detta vill sga."

"Du vet att vi slagits mot dansken i vinter. Vid en trffning p
Wittsjns is, brast den under ftterna p kungens hst. Inom ett
gonblick lg konungen nere i vaken. Guds nd tillt, att jag var nog
nra fr att hinna till. I samma gonblick, som jag grep fast i
konungens arm, brast isen fven under mig. Jag lyckades emellertid f
tag i en starkare iskant med ena handen och hll konungen oppe med den
andra. En ryttare, som kastade sig af hsten hann fram, lyckades hjelpa
konungen opp. Jag var s utmattad, att jag icke mera kunde hlla mig
oppe, ehuru jag nu hade blott mig sjelf att srja fre, men i detsamma
hade ock min bror hunnit till vaken och han lyckades taga mig opp. Ser
du Hebla, hade den lyckan varit mig beskrd, att f rdda vr unge, dle
konung, d hade jag _fordrat_ min pant af dig, nu kan jag endast frga:
kan viljan glla fr verket? Har jag lst min ed? Dig valde jag till
domare genast nr jag aflaggt min ed, och jag lofvade mig sjelf, att
icke terse dig frr, n den vore lst. Nu kommer jag fr att frga dig:
terger du mig min pant? r min ed lst? Jag kunde ej komma genast, min
tjenst band mig; jag har brunnit af otlighet. Sg mig, hade jag rtt
att komma, r min ed lst?"

Hjertligt rckte Hebla honom handen och sade blott det enda ordet:
"Weli."

"Hebla, flicka, mste jag d frga dig om du frsttt mig, om du knner
namnet p den lngtan som drifvit mig till dig, d min ed band mig
fjerran? Behfver jag sga dig, att mitt lif var utan dag, och att jag
dock ej ftt ska sol? Sg, vill du ha ord, Hebla, behfver du _dem_?"

Hgt rodnande lutade Hebla sitt ansigte emot hans brst och sade: "Nej,
Weli, icke behfver jag ord."

"Du sade mig, att det namnet kan betyda broder; kalla mig icke s."

"Lt mig sga s, under det namnet har du vuxit in i mitt hjerta."




                                XLII.


ter hafva r frgtt. En vacker morgon strlar fver nejden. Lugn
ligger en insj och drmmer mellan massor af bjrkar. Lngre bort st
hga furor; en pelarsal med tak af barrens mrka grnska.

Vid insj-stranden ligger en liten by. Den ser ntt och renlig ut. Husen
ro omgifna af sm kryddgrdstppor. Nrmast stranden str ett hus, som
ser litet strre och prydligare ut n de friga. fverst p kullen r
rest ett litet bnehus, omgifvet af en grafgrd.

En sttlig herre rider opp lngs vgen. Han stiger af vid den lilla
kyrkan, hvars drr synes st ppen. En gammal man, ngotslags
kyrkvaktare frmodligen, kommer honom till mtes. Den gamle stadnar
frvnad och ser p den fremmande. Denne gr fram till honom och frgar
hvad byn heter.

"Koivukyl."

"Hvem tillhr det der huset vid sjstranden?"

"Jungfru Sigrid Eriksdotter."

"Liljeholm?"

"Kanske, det har jag aldrig hrt om. Men samma namn var det ock som en
underlig gammal herre i ons frgade efter. Si, det r ju besynnerligt!
Hon mtte ju sledes rtt vara af adelig tt och nd s simpel och
gemen."

"n gamle herr Erik och fru Metta, hvar lefva de?"

"Menen J fader Erik och mor Metta? hjo, de bo der just invid. Det r
det gamla huset. Och nr fader Erik icke ville flytta bort derifrn
numera fre sin dd, s lt jungfrun bygga till den nya byggningen t
sig."

"Er by r vacker och ntt."

"Ja, gu signe jungfrun fr det."

"r ni klockare hr i kyrkan?"

"Icke r det ngon rigtig kyrka, bara ett bnehus, som jungfru Sigrid
ltit bygga opp, fr att vi ha s lng vg till kyrkan. Stundom kommer
hit prest och predikar och dper barn och begrafvar dda. Deremellan
lser jungfrun opp ngot fr oss ur bibeln, som hon har, och vi sjunga
ngra psalmer om sndagarna hr."

"Hvarifrn komma de der flickorna, der nere p vgen?"

"De ha varit i skola hos jungfrun. I brjan mste hon lsa med gossarna
ock, men nu kan en af dem ren vara skolmstare fr de andra. Flickorna
g nnu hos henne, fast de ldre nu redan mest lra de yngre, bde att
lsa, sy och spinna."

"Hvart g de der flickorna, som skilja sig frn de andra?"

"De g till de gamlas stuga. Der nere vid kern ha vi byggt en stuga t
de orkeslsa, som icke ha ngra egna barn att vrda sig. Dit g barnen
turvis och passa opp dem. Jungfrun rdde oss att stlla s till."

"Jungfrun tyckes rtt vara ert allt i alla."

"Ja gu, m hon s vara! Hennes far var den frste, som satte sig ned hr
p ett de nybygge, vi andra ha smningom samlats hitomkring. Det brjar
g bra fr oss nu, fast det i brjan ville vara skralt. Jungfrun lr
qvinnorna mngahanda nyttiga arbeten, och fven karlarne ha begynt, att
icke sofva s mycket under vintern, utan arbeta i stllet p allehanda,
som gr hemmet vackrare och beqvmare. Och s fnga de mngen hare och
mngen fgel, och jungfrun har lrt qvinnorna att koka smakligare mat n
frr."

Hvarje gng gubben nmnde jungfru Sigrid, strlade hans blick och det
syntes, att han var hjertans glad, att f bertta om henne. Den
fremmande nickade till farvl t gubben och kastade sig ter p sin
hst.

"Besynnerliga qvinna", sade han vid sig sjelf. "S mild, s fin, s
qvinnlig som hon alltid synes, d man ser henne, och dock alltid detta
oqvinnliga stt att befatta sig med hvad, som gr utom ett fruntimmers
krets! Och dock vet jag frvisso, att nr jag ter ser henne, s kan jag
ej annat n ter fstas af henne. N, det r ju s min afsigt fven r."

Nu gr vgen genom byn, ryttarn stadnar sin hst och hoppar af vid
porten till huset vid stranden.

Sigrid sjelf kom ut p trappan. Den unga flickan var nu frvandlad till
en qvinna af ngra och trettio r, men blicken var lika mild, hennes
leende lika godt, och gestalten, ehuru icke gande ungdomens veka behag,
hade utvecklat sig i s fullkomlig harmoni, att gat med vlbehag
hvilade derp. Den hvita, hga pannan var klar, och skrynklades icke af
ngot tecken till annalkande lder. Den ungas blyga, fromt dmjuka stt,
hade fvergtt till ett hgt, nstan drottninglikt lugn, hos den mogna
qvinna, som nu ock verkeligen kunde kallas en herrskarinna fver den
kringliggande nejden.

"Vgar en gammal vn gra ett besk hos jungfru Sigrid?" frgade den
fremmande.

En rodnad, djup som purpurskyns, flg fver Sigrids ansigte, men
frsvann genast ter. "Herr Enevald Fincke, vlkommen i mitt hus", sade
hon rckande honom handen lugnt och vnligt.

Snart sutto de bda fordom trolofvade i Sigrids fremmand-kammare, med
dess hemvfda, snhvita gardiner och ljusbl och hvita fverdrag p de
hvitmlade mblerna.

"Hr oppe i bondlandet hafven J nu lefvat s mnga r", sade Enevald.
"Och ehuru gamle herr Erik och fru Metta lefva hr, s ren J ju dock
stngd frn den friga verlden och lefven hr afskild och ensam."

"Icke ensam, jag omgifves af mnga, som ro mig kra."

"Bnder, ja, och deras hustrur: De ro dock icke sllskap fr eder."

Sigrid log ett litet fint leende. "Jag r ju sjelf en bondqvinna. Men
rknar ni dessa mina vnner fr intet, s mste jag d vl skryta med,
att jag haft frnma besk hr. Svl Karin Fleming som Hebla, mina
gamla, kra vnner, hafva beskt mig hr."

"Fru Hebla drjde nyligen en lngre tid i Finland?"

"Ja, jemte sin herre, herr Peder Gustafsson Banr. De vistades hr, fr
att ska terbrda sina msesidiga arfvegods, hvilka blifvit skflade
efter fdernas frnflle och dmda frbrutna. Den glada, yra Hebla fick
tidigt prfva sorg; nu r hon en lycklig hustru."

"Hennes man r i hg gunst och en dugtig och redbar herre. Han torde
icke behfva vnta lnge, innan han fr sin plats i riksrdet. N,
jungfru Katharina r allt ogift?"

"Ja, men jag hade nyligen bref ifrn henne, deri hon sger sig erna ing
ktenskap med herr Erik Bjelke. Landsflyktig under mnga rs tid,
alltsedan hans fader fll fr bilan, har han nu af konung Gustaf Adolf
erhllit tillstnd att tervnda. De hoppas, att i msesidig vnskap
finna ersttning fr deras ungdomssorger. De ro ingendera unga numera."

"Hjertat ldras icke. Dessutom: icke r hon gammal. Ungefr vid er
lder, jungfru Sigrid."

"Icke gammal fr att verka, men gammal fr att brja en ny lefnad."

"Sg icke s, jungfru. Att gra en annan lycklig, eller att godtgra
sina fel, dertill r man aldrig fr gammal. Se, jungfru Sigrid, jag har
mycket att afbedja hos eder. Jag har djupt frolmpat eder. Kan ni
frlta mig?"

"Hvarfre tala om det frgngna och glmda."

"Nej, jungfru, icke glmda. Jag var en ung man och det frde mig, under
en lngre tid, tillsamman med en flicka, skn, fin, sirlig som en
blomma, lekfull som en strle. Jag anade ej min fara, innan jag knde,
att jag var fngen. Mina strider vill jag ej omtala; men jag var fullt
besluten att st vid mitt ord och uppfylla min frbindelse till eder.
D, vid hemkomsten till Finland, sger man mig, att ni under veckotal
varit frsvunnen frn ert hem, ehuru er mor skt dlja er frnvaro."

"Det var d Gud, i sin nd, frunnade mig att rdda min far."

"Jag vet det nu. Jag anade visserligen fven d, att ert goda hjerta
hade frledt eder till ngon sdan obetnksamhet -- jag visste ju huru
ni frut hade exponerat eder fr att rdda _mig_. Men jag hade begrt
eder till maka, just emedan jag fst mig vid detta milda, stilla,
jungfruligt qvinnliga tycke, som utgjorde edert behag. Jag hade trott
mig i eder finna en maka, som frstode en qvinnas pligter, och t
hvilken jag med full trygghet kunde anfrtro min ra och heder. Jungfru,
frlt mig, men sg det sjelf, mste jag icke _d_ se er i en helt annan
dager."

"Er hand, gifven blott fr att ej svika ert ord, hade varit mig en
strre skymf, n ert afslag. Hade ni haft krlek till mig, hade ni blott
haft aktning fr mig, s hade ni ock haft tillit. Man hade sagt mig, att
ni icke var mig trogen, men jag trodde p eder, och tvekade derfre ej
heller p, det ni icke skulle hafva tro p mig, till dess jag mundtligen
hunnit frklara allt. Skrifva derom vgade jag icke, om n lgenhet
kunnat uppspras. Ett bref kan falla i ortta hnder, jag skulle
mjligen hafva blottstllt min fars skerhet, genom att skrifva till
eder."

"Ni vet, jungfru, att jag ndgades overksam ligga i Warschau, dag efter
dag, vecka efter vecka, fr att vnta p ngot besked af konung
Sigismund; men obeslutsam som vanligt, kom han sig nu ej heller till
ngot bestmdt afgrande. Tiden blef mig lng, och en stor stads njen
ro icke alltid af det slag, att man fr en ung flicka kan omtala dem,
om n en ung man just ej behfver sky dem. Eder otrogen var jag dock ej;
jag hade aldrig annat n med vlbehag tnkt p frbindelsen med eder.
Det var frst sednare, ssom jag redan fr eder omtalat, som fven mitt
hjerta blef bedradt. Men, fr att svara p eder frebrelse om min
brist p tillit till eder: kunde jag vl vga fullt tro p eder, d ni
svida fversteg grnsen fr hvad, som anstr en qvinna? Och fven om
_jag_ skulle hafva trott p eder, skulle jag vl ens d bordt frena mig
med en maka, hvars ra jag icke kunnat rentv, genom att uppge sanna
frhllandet. Jag r adelsman, en ren och obeflckad skld mste vara
min hgsta tr. Frlt mig, jungfru, men icke handlade ni rtt. D ni
ansg eder som min trolofvade, s hade ni ju min ra att skydda. Den
flckades af de misstankar, som fllo p eder. Ni hade ortt uti, att ge
anledning till sdana. Dock, icke vill jag frebr, der jag sjelf
framstr som bnfallande. Sigrid! jag har icke varit lycklig. Kort var
den villa, som fngslade mig, och mitt hjerta har lnge trnat efter
dig, mitt hjertas frsta och enda krlek. Sigrid, glm det frflutna. Se
i mig endast din ungdoms trolofvade. Blif min maka. r ha gtt frbi,
ungdomens villfarelser ro fverstndna. Ltom oss i krlek vandra
tillsammans den tid, lifvet nnu kan sknka oss!"

Sigrid hade suttit stum. En stor tr rullade ur gat, den var en grd t
hennes ungdoms krlek. Nu lutade hon ned sitt hufvud och sade lngsamt:
"Det r fr sent!"

"Hvarfre fr sent? Se, nnu har intet gr hr insmugit sig i mina
lockar; du r sknare, herrligare, n d ungdomen log p din kind. Lt
oss nu blifva lyckliga, och vi skola ej afundas ungdomen."

"Nej, Enevald, det r fr sent!" sade Sigrid med tervunnet lugn. "Jag
var ung, mitt sinne var mjukt. Qvinnan sges ju vara skapad icke fr att
sjelf gldjas af att lefva, utan blott fr mannens skull, och jag knde
i mitt hjerta, att jag skulle velat lefva blott fr att tjena eder i
krlek och fr att, i hvad jag det kunnat, gra eder gldje. Nu r det
fr sent."

"Nvl, lt det frflutna vara glmdt. Kan icke jungfru Sigrid Liljeholm
finna sig vid att sluta ett frbund nu? Vill hon icke gifva sin hand t
den man, som nu ber henne derom?"

"Herr Enevald, jag r icke mera den unga, mjuka flicka, som kunde lefva
fr att tjena, fr att forma sig efter sin make, fr att bortge sig
sjelf och sin egendomlighet och frsvinna i honom. Detta var jag fordom,
och nd har jag alltid, fven d, trott att ra och samvete blifvit mig
gifna af Gud, och har hoppats att fr dem ansvara infr honom. Aldrig
har jag trott, att ngon annan skulle svara fr mig, lika litet som jag
ansett mig kunna eller vilja, ansvara fr ngon annans heder och ra.
Tidigt redan tvangs jag af omstndigheterna att handla p egen hand,
ledd endast af hvad mitt samvete sade mig bra gra och vga. Nu har jag
redan lnge varit en sjelfstndig menniska, utan ngon annan n Gud och
mitt samvete att ansvara infr, och jag har lefvat s godt jag frsttt.
Fr lnge har jag lefvat sjelfviskt, fr att numera kunna bortkasta mig
sjelf och blifva en dmjuk hustru. Fr lnge har jag lefvat ensam, fr
lnge ansett min ra och min heder tillhra mig sjelf, fr att numera
kunna lra mig att de icke ro mina, utan en annans."

"Sigrid, straffa mig icke s strngt fr mitt misstroende. Jag knde ej
mitt eget hjerta, jag var bedrad af en skn qvinnas blickar. O, Sigrid,
lt det frflutna vara glmdt!"

"Det frflutna r glmdt", sade Sigrid lngsamt, med djup knsla. "Det
nrvarande bor omkring mig i skepnad af alla dessa menniskor, dessa
barn, som lrt lska mig, och som jag lrt mig att lska. Ja, det
frflutna r glmdt! Detta r rtta ordet. Detta r nyckeln. Jag kan ej
tillhra er, ty det frflutna r glmdt!"

En liten stund frgick. Nu steg Sigrid opp och sade: "Herr Enevald,
viljen J icke stiga in till de gamla? Jag bor i det nya huset, d jag
har ngot fr hnder, som jag ej dit kan medtaga, eljest sitter jag hos
dem. Jag tyckte mig se, att fven hos dem nyss intrdde en gst. Det
vore dock en sllsam hndelse, som skulle p samma dag tillfra oss
tvenne utombys gster."

Enevald reste sig, inseende att slunda det plgsamma af ett
tumannahands samtal kunde undvikas.

I en stor lnstol frsedd med goda dynor, satt vid fnstret herr Erik.
Hans snhvita hr fll i lnga lockar utefter axlarna och de hgrda
kinderna och lifliga gonen tydde nnu p helsa och gladt sinne, ehuru
krafterna svikit. Med en ntnl knt gubben d och d en maska p det i
famnen liggande ntet. Kring honom sysslade fru Metta och hemtade en god
fjderdyna, som hon stoppade bakom hans rygg.

"Mor" sade den gamle, "du har d rakt fretagit dig att gra mig till en
odugling. Skall du s der passa opp mig och fira mig alltid. h, inte
hade man det s mjukt alla tider frr i verlden, nog kan det g fr sig
med mindre nu ock. Du skall vl engng bli gammal du ocks, mor, och
behfva uppassas, i stllet fr att skta om andra."

"Ja, jag tycker just, ja. Jag tycker just hvad J skulle vilja gra mig
till fr en, att jag icke skulle orka stlla eder till pass. Icke m J
tro, att jag r s utgammal. nej. Den som unger r m skta fr tyngre
groml, men stlla eder till trefnad, det m jag nu vl kunna, s lnge
jag kan trampa rocken. Sen J, mster Sigfrid", fortfor hon, vndande sig
till en gst, som satt midt emot herr Erik vid fnstret, "icke vill jag
nnu vara en sn onyttig menniska, att jag icke ngot skall duga till.
Jo, jo, mina garnknippor, som hnga der p vggen, visa att jag inte r
s dlig heller. Och visst ville jag ha det der skpet fullt med
linneklder, att lemna t Siri. Vr herre m vl unna mig krafter s
lnge. Men icke vill jag nu prata om hur godt och bra vi nd ha det
hr, innan jag hunnit bjuda eder, mster Sigfrid, ngot l helst, efter
J frsmn den frukost jag ville bjuda eder."

I detsamma intrdde Sigrid jemte Enevald, och som en blixt genomfor fru
Metta tanken p, att den sednare nu vore hr, fr att frnya den gamla
frbindelsen. Hon hann redan tnka p huru ledsamt det blefve att mista
Sigrid, men huru det nu nd vore bra, att denna finge som en adelsfru
ter g ut i verlden. I tanken hrp glmde hon all sin gamla ovnskap
och rckte vnligt handen t Enevald.

Gamle herr Erik skrattade, i det han rckte honom sin hand och sade: "Ja
ja, s kommen J hr, den ene efter den andre och besken fader Erik; men
J veten ju, att herr Erik Liljeholm, han fr ej vckas. N, n, icke lr
det just numera vara stor fara heller."

Frn sin plats vid fnstret reste sig nu mster Sigfrid Aron Forsius och
gick fram emot Enevald och Sigrid. "Miraculum r detta i sanning. Hr
trffar jag eder bda! Icke ren J ju dock hans hustru, jungfru Sigrid?"

Sigrid rodnade, men svarade sedan leende: "vore jag gift, s kallade ni
ju mig icke jungfru Sigrid."

"Det r s, ja, det r s. Underliga ro dock stjernorna, fasta och
ofrryckeliga. Jag visste det ju! Jag visste det. Stjernorna bedraga
icke! Jag frutsade det t hgsalig hans majestt konung Carl, att ingen
brudekrona skulle pryda edra lockar, men en kungakrona hans. Och han
lofvade mig heder och embete, om allt skulle sl in. Och med hans krona
kom ra och gunst fver mig, men nr J frsvunno, d trodde han sig ej
rtt sker om, att hans krona skulle sitta qvar p honom heller, d han
ej visste om mitt prognosticon om eder visat sig sannt. Och jag
frutsade honom fara fr krona och lif i det stundande flttget och den
spdomen vckte hans vrede, och herrar som frfljde mig fr att jag
talat sanning om deras lefverne, fingo makt att kasta mig i kedjor och
fngelse fr denna spdoms skull. Men stjernorna de svika ej. Dock
rddades kung Carls lif och hans krona, ty Henrik Wrede gaf sitt lif fr
att rdda hans. Men stjernorna de ljuga icke! Och efter ratal af
plgor, fngelse och hrd medfart, gick jag, en frderfvad gammal man,
ter ut i verlden. Men jag vet, att stjernorna tala sanning, och jag har
skt eder, jungfru, fr att yttermera se det. Menniskan flas och fiker
och sina gerningar dem rder hon sjelf fre, men stjernorna lnka dock
denas gng, och hvad i dem str skrifvet, det sker. Det m glla
konungars med diamanter sirade krona, eller en liten flickas grna
krans."




Noteringar:


Originalets stavning och interpunktion har bibehllits, ven varierande
stavning av en och samma ord eller varianter av personnamn. Ett ftal
uppenbarliga, enkla fel har rttats utan annotering. Alla vriga
rttelser r uppfrda hr (innan/efter):

   [s. 30]:
   ... och befallning att J ingen vert begifve eder efter ...
   ... och befallning att J ingen vart begifve eder efter ...

   [s. 48]:
   ... med rtt skratt. Sigrid nedfll afsvimnad. ...
   ... med rtt skratt. Sigrid nedfll afsvimnad. ...

   [s. 87]:
   ... sade: "Gud bevare eder herr Erik d i gn emot ...
   ... sade: "Gud bevare eder herr Erik d J gn emot ...

   [s. 213]:
   ... han: "Tror J ock fast och orubbligt hvad i lsen ...
   ... han: "Tror J ock fast och orubbligt hvad J lsen ...

   [s. 220]:
   ... "Herr Jrjen m vara eder herre, men det ...
   ... "Herr Jrgen m vara eder herre, men det ...

   [s. 316]:
   ... oundgngligast behfde medfras till besttningen ...
   ... oundgngligast behfde medfras till bosttningen ...






End of the Project Gutenberg EBook of Sigrid Liljeholm, by Fredrika Runeberg

*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK SIGRID LILJEHOLM ***

***** This file should be named 52870-8.txt or 52870-8.zip *****
This and all associated files of various formats will be found in:
        http://www.gutenberg.org/5/2/8/7/52870/

Produced by Matti Jrvinen, Jens Sadowski, and the Online
Distributed Proofreading Team at http://www.pgdp. net


Updated editions will replace the previous one--the old editions
will be renamed.

Creating the works from public domain print editions means that no
one owns a United States copyright in these works, so the Foundation
(and you!) can copy and distribute it in the United States without
permission and without paying copyright royalties.  Special rules,
set forth in the General Terms of Use part of this license, apply to
copying and distributing Project Gutenberg-tm electronic works to
protect the PROJECT GUTENBERG-tm concept and trademark.  Project
Gutenberg is a registered trademark, and may not be used if you
charge for the eBooks, unless you receive specific permission.  If you
do not charge anything for copies of this eBook, complying with the
rules is very easy.  You may use this eBook for nearly any purpose
such as creation of derivative works, reports, performances and
research.  They may be modified and printed and given away--you may do
practically ANYTHING with public domain eBooks.  Redistribution is
subject to the trademark license, especially commercial
redistribution.



*** START: FULL LICENSE ***

THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE
PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK

To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free
distribution of electronic works, by using or distributing this work
(or any other work associated in any way with the phrase "Project
Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full Project
Gutenberg-tm License (available with this file or online at
http://gutenberg.org/license).


Section 1.  General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg-tm
electronic works

1.A.  By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm
electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to
and accept all the terms of this license and intellectual property
(trademark/copyright) agreement.  If you do not agree to abide by all
the terms of this agreement, you must cease using and return or destroy
all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your possession.
If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a Project
Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound by the
terms of this agreement, you may obtain a refund from the person or
entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8.

1.B.  "Project Gutenberg" is a registered trademark.  It may only be
used on or associated in any way with an electronic work by people who
agree to be bound by the terms of this agreement.  There are a few
things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works
even without complying with the full terms of this agreement.  See
paragraph 1.C below.  There are a lot of things you can do with Project
Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this agreement
and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm electronic
works.  See paragraph 1.E below.

1.C.  The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the Foundation"
or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection of Project
Gutenberg-tm electronic works.  Nearly all the individual works in the
collection are in the public domain in the United States.  If an
individual work is in the public domain in the United States and you are
located in the United States, we do not claim a right to prevent you from
copying, distributing, performing, displaying or creating derivative
works based on the work as long as all references to Project Gutenberg
are removed.  Of course, we hope that you will support the Project
Gutenberg-tm mission of promoting free access to electronic works by
freely sharing Project Gutenberg-tm works in compliance with the terms of
this agreement for keeping the Project Gutenberg-tm name associated with
the work.  You can easily comply with the terms of this agreement by
keeping this work in the same format with its attached full Project
Gutenberg-tm License when you share it without charge with others.

1.D.  The copyright laws of the place where you are located also govern
what you can do with this work.  Copyright laws in most countries are in
a constant state of change.  If you are outside the United States, check
the laws of your country in addition to the terms of this agreement
before downloading, copying, displaying, performing, distributing or
creating derivative works based on this work or any other Project
Gutenberg-tm work.  The Foundation makes no representations concerning
the copyright status of any work in any country outside the United
States.

1.E.  Unless you have removed all references to Project Gutenberg:

1.E.1.  The following sentence, with active links to, or other immediate
access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear prominently
whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work on which the
phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the phrase "Project
Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, performed, viewed,
copied or distributed:

This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
with this eBook or online at www.gutenberg.org/license

1.E.2.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is derived
from the public domain (does not contain a notice indicating that it is
posted with permission of the copyright holder), the work can be copied
and distributed to anyone in the United States without paying any fees
or charges.  If you are redistributing or providing access to a work
with the phrase "Project Gutenberg" associated with or appearing on the
work, you must comply either with the requirements of paragraphs 1.E.1
through 1.E.7 or obtain permission for the use of the work and the
Project Gutenberg-tm trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or
1.E.9.

1.E.3.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted
with the permission of the copyright holder, your use and distribution
must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any additional
terms imposed by the copyright holder.  Additional terms will be linked
to the Project Gutenberg-tm License for all works posted with the
permission of the copyright holder found at the beginning of this work.

1.E.4.  Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm
License terms from this work, or any files containing a part of this
work or any other work associated with Project Gutenberg-tm.

1.E.5.  Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this
electronic work, or any part of this electronic work, without
prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with
active links or immediate access to the full terms of the Project
Gutenberg-tm License.

1.E.6.  You may convert to and distribute this work in any binary,
compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including any
word processing or hypertext form.  However, if you provide access to or
distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format other than
"Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official version
posted on the official Project Gutenberg-tm web site (www.gutenberg.org),
you must, at no additional cost, fee or expense to the user, provide a
copy, a means of exporting a copy, or a means of obtaining a copy upon
request, of the work in its original "Plain Vanilla ASCII" or other
form.  Any alternate format must include the full Project Gutenberg-tm
License as specified in paragraph 1.E.1.

1.E.7.  Do not charge a fee for access to, viewing, displaying,
performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works
unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.8.  You may charge a reasonable fee for copies of or providing
access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works provided
that

- You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from
     the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method
     you already use to calculate your applicable taxes.  The fee is
     owed to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he
     has agreed to donate royalties under this paragraph to the
     Project Gutenberg Literary Archive Foundation.  Royalty payments
     must be paid within 60 days following each date on which you
     prepare (or are legally required to prepare) your periodic tax
     returns.  Royalty payments should be clearly marked as such and
     sent to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation at the
     address specified in Section 4, "Information about donations to
     the Project Gutenberg Literary Archive Foundation."

- You provide a full refund of any money paid by a user who notifies
     you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he
     does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm
     License.  You must require such a user to return or
     destroy all copies of the works possessed in a physical medium
     and discontinue all use of and all access to other copies of
     Project Gutenberg-tm works.

- You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of any
     money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the
     electronic work is discovered and reported to you within 90 days
     of receipt of the work.

- You comply with all other terms of this agreement for free
     distribution of Project Gutenberg-tm works.

1.E.9.  If you wish to charge a fee or distribute a Project Gutenberg-tm
electronic work or group of works on different terms than are set
forth in this agreement, you must obtain permission in writing from
both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and Michael
Hart, the owner of the Project Gutenberg-tm trademark.  Contact the
Foundation as set forth in Section 3 below.

1.F.

1.F.1.  Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable
effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread
public domain works in creating the Project Gutenberg-tm
collection.  Despite these efforts, Project Gutenberg-tm electronic
works, and the medium on which they may be stored, may contain
"Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate or
corrupt data, transcription errors, a copyright or other intellectual
property infringement, a defective or damaged disk or other medium, a
computer virus, or computer codes that damage or cannot be read by
your equipment.

1.F.2.  LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right
of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project
Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project
Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all
liability to you for damages, costs and expenses, including legal
fees.  YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT
LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE
PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3.  YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE
TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE
LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR
INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH
DAMAGE.

1.F.3.  LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a
defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can
receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a
written explanation to the person you received the work from.  If you
received the work on a physical medium, you must return the medium with
your written explanation.  The person or entity that provided you with
the defective work may elect to provide a replacement copy in lieu of a
refund.  If you received the work electronically, the person or entity
providing it to you may choose to give you a second opportunity to
receive the work electronically in lieu of a refund.  If the second copy
is also defective, you may demand a refund in writing without further
opportunities to fix the problem.

1.F.4.  Except for the limited right of replacement or refund set forth
in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS' WITH NO OTHER
WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT LIMITED TO
WARRANTIES OF MERCHANTABILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.

1.F.5.  Some states do not allow disclaimers of certain implied
warranties or the exclusion or limitation of certain types of damages.
If any disclaimer or limitation set forth in this agreement violates the
law of the state applicable to this agreement, the agreement shall be
interpreted to make the maximum disclaimer or limitation permitted by
the applicable state law.  The invalidity or unenforceability of any
provision of this agreement shall not void the remaining provisions.

1.F.6.  INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the
trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone
providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in accordance
with this agreement, and any volunteers associated with the production,
promotion and distribution of Project Gutenberg-tm electronic works,
harmless from all liability, costs and expenses, including legal fees,
that arise directly or indirectly from any of the following which you do
or cause to occur: (a) distribution of this or any Project Gutenberg-tm
work, (b) alteration, modification, or additions or deletions to any
Project Gutenberg-tm work, and (c) any Defect you cause.


Section  2.  Information about the Mission of Project Gutenberg-tm

Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of
electronic works in formats readable by the widest variety of computers
including obsolete, old, middle-aged and new computers.  It exists
because of the efforts of hundreds of volunteers and donations from
people in all walks of life.

Volunteers and financial support to provide volunteers with the
assistance they need, are critical to reaching Project Gutenberg-tm's
goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will
remain freely available for generations to come.  In 2001, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure
and permanent future for Project Gutenberg-tm and future generations.
To learn more about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation
and how your efforts and donations can help, see Sections 3 and 4
and the Foundation web page at http://www.pglaf.org.


Section 3.  Information about the Project Gutenberg Literary Archive
Foundation

The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit
501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the
state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal
Revenue Service.  The Foundation's EIN or federal tax identification
number is 64-6221541.  Its 501(c)(3) letter is posted at
http://pglaf.org/fundraising.  Contributions to the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation are tax deductible to the full extent
permitted by U.S. federal laws and your state's laws.

The Foundation's principal office is located at 4557 Melan Dr. S.
Fairbanks, AK, 99712., but its volunteers and employees are scattered
throughout numerous locations.  Its business office is located at
809 North 1500 West, Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887, email
business@pglaf.org.  Email contact links and up to date contact
information can be found at the Foundation's web site and official
page at http://pglaf.org

For additional contact information:
     Dr. Gregory B. Newby
     Chief Executive and Director
     gbnewby@pglaf.org


Section 4.  Information about Donations to the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation

Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide
spread public support and donations to carry out its mission of
increasing the number of public domain and licensed works that can be
freely distributed in machine readable form accessible by the widest
array of equipment including outdated equipment.  Many small donations
($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt
status with the IRS.

The Foundation is committed to complying with the laws regulating
charities and charitable donations in all 50 states of the United
States.  Compliance requirements are not uniform and it takes a
considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up
with these requirements.  We do not solicit donations in locations
where we have not received written confirmation of compliance.  To
SEND DONATIONS or determine the status of compliance for any
particular state visit http://pglaf.org

While we cannot and do not solicit contributions from states where we
have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition
against accepting unsolicited donations from donors in such states who
approach us with offers to donate.

International donations are gratefully accepted, but we cannot make
any statements concerning tax treatment of donations received from
outside the United States.  U.S. laws alone swamp our small staff.

Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation
methods and addresses.  Donations are accepted in a number of other
ways including checks, online payments and credit card donations.
To donate, please visit: http://pglaf.org/donate


Section 5.  General Information About Project Gutenberg-tm electronic
works.

Professor Michael S. Hart is the originator of the Project Gutenberg-tm
concept of a library of electronic works that could be freely shared
with anyone.  For thirty years, he produced and distributed Project
Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of volunteer support.


Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed
editions, all of which are confirmed as Public Domain in the U.S.
unless a copyright notice is included.  Thus, we do not necessarily
keep eBooks in compliance with any particular paper edition.


Most people start at our Web site which has the main PG search facility:

     http://www.gutenberg.org

This Web site includes information about Project Gutenberg-tm,
including how to make donations to the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to
subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.
