The Project Gutenberg EBook of Elsa Finne I-II, by Axel Lundegrd

This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
with this eBook or online at www.gutenberg.org


Title: Elsa Finne I-II

Author: Axel Lundegrd

Release Date: May 12, 2005 [EBook #15821]

Language: Swedish

Character set encoding: ISO-8859-1

*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK ELSA FINNE I-II ***




Produced by Martin gren, Tapio Riikonen and PG Distributed Proofreaders






ELSA FINNE I-II

AF

AXEL LUNDEGRD


Albert Bonniers Frlag, Stockholm, 1902.






I.




I.


Fr mer n hundra r sedan blef en bonde gare till herrestet Ryd.
Denne Nils Troelsson skall ha varit en dugande man. Han hade vid unga r
ktat en torparedotter frn Finnbygden och som fljd af sitt missgifte
rkat i delo med sin slkt, drfr kom han att odla utsocknes jord; men
han hade lyckan med sig, hans kvinna fdde honom tta barn, och med
hrdt arbete och klok frtnksamhet grundlade han vlstnd t dem alla.

ldste sonen Troels lste till sig grden och tog fatt dr fadern
slutat. Moar och hult blefvo till krar under hans hnder, stenar till
brd, tr till guld. Han tog namn efter sin mors hembygd, kallade sig
patron Finne till Ryd och var en verklig herreman, med stort anseende
fr rikedom och gudsfruktan.

Vid fyllda fyrtio r gifte han sig med en stiftsjungfru, hvars bla och
frusna blod han icke synes ha varit man till att tina. Hon gaf sitt
ja-ord i hastigt mod och fljde honom till altaret p trots mot sin
bjelse fr en friherre, som icke haft mod att binda sig vid henne, d
hon var fattig, fast han senare icke saknade mod att krnka henne med en
beknnelse om sin krlek. Detta tilldrog sig i hennes eget hem p Ryd,
tre mnader efter brllopet, en dag d luften var kvfvande het och
jasminerna doftade bedfvande. Fnstren stodo ppna till frmaket, dr
hennes nd mottog sin gst, och trdgrdsmstaren, som sysslade i
rosenlandet dr nedanfr, hrde hans lidelsefulla tal -- -- Det drjde
icke lnge, innan han ter red bort frn Ryd. Hennes nd skall d ha
hetsat hundarna efter sin ungdoms lskade.

Till sin make nmnde hon ingenting hrom, men allt frn den dagen var
det som om hon ftt ovilja fr honom. Hon undandrog sig hans smekningar.

Troels Finne var en okonstlad natur utan hum om den hgre analysen. Fr
honom hade lifvet dittills varit ett enkelt rknestycke, hvars facit han
funnit utan svrighet. Ocks p knslolifvets omrde hll han sig
uteslutande till quatuor species. Skriften lrde att en hustru skall
vara sin man underdnig; och dr fanns intet undantag fr det bl
blodet. D hans hustru icke dess mindre envist undandrog sig alla kraf,
som han stllde p hennes person, skte han i Guds namn tilltvinga sig
sin rtt; drvid kom det till ett vldsamt upptrde, och hon slog honom
till ndvrn.

D frstod han, att hr var olycka p frde och vnde sig bde till
prst och lkare med bn om rd. Prosten manade honom, att med kristligt
tlamod bra den prfning, Frsynen plagt honom, d segerns krona utan
tvifvel skulle komma honom till del i ett annat lif; men doktorn gaf
hopp om, att segerns krona skulle tillfalla honom redan hr p jorden,
kanske snart nog, eftersom hennes nds sinnesretlighet utan tvifvel
berodde p vissa omstndigheter...

Nyheten fverraskade Troels Finne s mycket mer, som han strax antog,
att den eljes gldjande tilldragelsen skulle vara helt nra frestende,
och p detta antagande grundade en berkning, hvars facit han i
frolmpande ton delgaf sin hustru. Hon blef mycket blek, men frsvarade
sig icke.

Tidpunkten fr barnets fdelse godtgjorde till fullo, att rknestycket
var falskt i grunden, men drmed frndrades ingenting i frhllandet
mellan makarna. Hennes nd synes icke ens ha knt ngon gldje af att
bli mor, och Troels Finne friade allt sedan frgfves till sin egen
hustru.

Han frstod aldrig anledningen till hennes kallsinnighet, hur bittert
han n grubblade drfver; men bibelns berttelse om det frsta
syndafallet frefll honom ddanefter symbolisk och han sade sig sjlf,
att frbannelsen nnu hftade vid frukterna frn kunskapens trd. Icke
dess mindre hungrade han alltjmt efter Evas pple och knde det som en
brnnande skam att ha blifvit utdrifven ur paradiset. Af hungern och af
skammen blef han smningom frck till sinnet, frdes s in p lastens
vgar, stal sig in i andras lustgrdar, blef en liderlig slle och
dryckesbroder, frfll p ngra r till en ruin.

Hvad hans barns mor n m ha knt drvid, aldrig klagade hon.
Knslosvammel och pjunk fraktade hon, och den pflugna nyfikenheten
hll hon sig frnmt frn lifvet. Hon var fr stolt att kpa sympati med
frtroende.

Vrlden gaf henne ingen sympati. De flesta menade, att hon sjlf
frvllat bde sin egen olycka och sin mans frfall. Hon som ingen
krlek velat gifva, kunde ju ingen trohet fordra.

-- Hvem vet likvl, om icke ocks hon i sjl och blod hungrat efter den
stora mheten, den hjrtats vlsignelse, som aldrig kom henne till del.
Starka kvinnor lngta ofta efter att f vara svaga, och frusna efter att
f smlta i vekhet.

Hr var karg natur, och harfven hade gtt tungt fver jorden, billarna
hade trngt s djupt, att alla spirande knslor exstirperats, och den
gr myllan bar sedan hvarken blommor eller skrdar.

Tiden, som ordnar allt utan hnsyn till enskilda sm mnniskors
nskningar eller frhoppningar, gaf smningom hfd t missfrhllandet
mellan omakarna. De lefde hvar fr sig i hvar sin vning af herregrden.
Barnet, som skulle ha blifvit ett freningsband mellan frldrarna, blef
i stllet ett tvistefr, ty ocks drinkaren lskade sitt eget blod i
detta nya lif och krfde genkrlek. Dden slet tvisten, visare n kung
Salomo. Troels Finne afled pltsligt, vid fyrtiotta rs lder, och
lmnade Ryd t sin nka och sin son.




II.


Hennes nd var endast trettiosex r, nr hon blef nka. Sin aflidne mans
syskon kunde hon icke frdraga, sjlf hade hon inga nrmare anhriga,
och genom sitt gifterml hade hon kommit bort frn hela sin forna
umgngeskrets. Aldrig tycks det ha fallit henne in att prfva lyckan i
ett nytt ktenskap. Agaven blommar en enda gng och vissnar sedan, fast
de taggiga och styfva bladen sedan lnge spka ofvan jord i lifvets
frger.

r efter r satt fru Finne p sin grd s orubblig som om hon haft rot i
jorden. Hon reste aldrig och umgicks s godt som med ingen. Dr stod en
tung atmosfr omkring henne, och hon blef tidigt gammal.

Hon lefde fr sina plikter, uppfostrade sin son och styrde sin grd med
samma hrda hand, fruktad af sitt folk, men ocks vrdad, ty hon var
rttvis i all sin hrdhet.

Sonen, Gsta, var sju r, nr fadern dog, och hon undervisade honom
sjlf. Han hade ltt fr att fatta, men hatade lxornas tvng. Det
tygellsa i hans lynne uppenbarade sig tidigt och skrmde henne.

Mest af allt lskade han att sitta till hst, barbacka, som en liten
centaur, strtande fver stock och sten, med vilda gon och fladdrande
hr.

Grna strfvade han ocks omkring till fots i skog och mark, p jakt
efter fgelbon eller harar, som han fngade i giller. Till jakt- och
sllskapshundar brukade han ladugrds-Lasses pojkar, som han
tyranniserade, ehuru de voro ldre n han.

En gng frsvann han med dessa och blef borta i tre dagar. Han hade d
plaskat omkring p sjn i en gammal, murken kstock och lekt Robinson
med Fredag och Tisdag. De hade landstigit p en af holmarna och Iifnrt
sig med jakt och fiske. Deras jaktredskap var en pilbge, med den hade
Gsta fllt en grsand, och han sg ut som ett litet vilddjur, d han
infngades.

Tio r gammal kom han till Tibbles femklassiga lroverk, men bodde
alltjmt hemma p Ryd, kte hvar morgon med mjlkvagnen in till staden
och tervnde om eftermiddagarna till fots; det var blott en half timmes
vg, om han fljde gngstigen fver sen. Nr snn lg hgt i skogarna,
och nr regn gjort vgarna ofarbara, fick han rida bde fram och
tillbaka.

Han var den frmste i hvarje upptg och den nedersta i hvarje klass, men
rddade sig alltid i sista stund upp i den nsta. S genomgick han
lroverket, jmnt efter ryggen och kom till gymnasiet i residensstaden.
Dr inackorderades han hos en lrare och sattes under strng uppsikt,
men vann icke dess mindre en sorglig ryktbarhet fr sitt lefverne. Ofta
var det tal om, att han skulle relegeras, fast han lyckades slingra sig
undan. Mot allas frmodan blef han student, skte sig sedan, med moderns
samtycke, in vid ett husarregemente, kom till krigsskolan och utnmndes
till kornett samtidigt med det han blef myndig.

Redan under sin skoltid hade han gjort skulder, som modern ftt betala;
drvid hade det vxlats mnga hrda ord mellan mor och son, d han
tillbringade sina ferier i hemmet. Nu bosatte han sig i garnisonsstaden
och utkrfde, trots moderns frestllningar, hela sitt fdernearf,
hvarigenom han tvang henne att skuldstta grden till mer n hlften af
dess vrde.

Gsta Finne kom sedan sllan till Ryd, men tid efter annan ndde rykten
dit om hans vilda upptg. n var det ett galant fventyr, n en
offentlig skandal, hvari han spelat hufvudrollen. Kamraterna kallade
honom Galna Finne, men han var mycket populr vid regementet, ehuru
han drog stora vxlar p sina frmns lngmodighet. Efter fem rs
tjnstgring avancerade han till ljtnant; men strax drefter frgick
han sig mot sin chef p ett stt, som skulle ha dragit honom afsked, om
han icke valt att frivilligt lmna bde sitt regemente och sitt land.

Han reste icke ensam. Hans sista streck var att enlevera en magyarisk
sngerska, som under den mnad, hon gasterat p teatern, frvridit
hufvudet p alla garnisonens officerare. Lissnyai Etelka var hennes namn
och hon skall ha varit en exotisk sknhet med eldiga, mrka gon och
svart silke till hr.

Gsta Finne gick i landsflykt utan att taga afsked frn sin mor, och
under sju r hade hon ingen underrttelse frn honom sjlf, men af
tidningarna sg hon att en frmmande officer med namnet Finne blifvit
srad i slaget vid Szsz-Sebes, och hon frstod att det mste ha varit
han, som kmpat i magyarernas led. S slt sig ter mrkret omkring hans
den, och hon visste icke, om han lefde eller om han var dd.

Men en afton i november 1853 kom den frlorade sonen ter till sin
fdernegrd, med gstgifvareskjuts frn Tibble, i sande regn; och vid
sidan om sig i vagnsstet hade han ett litet genomvtt bylte, som
sedermera befanns innehlla en femrig flicka.

Fru Finne, som hrt vagnsbullret, kom sjlf stigande utfr trappan till
andra vningen fr att se efter, hvem det kunde vara som kommit till
grden i detta Herrans vder. D hon varseblef sin son, som stod i
frstugan, drypande vt, med blottadt hufvud, stannade hon pltsligt,
och fver hennes bleka ansikte flg en skiftning af fverspnd knsla,
af gldje eller af sorg, det var icke godt att sga hvilketdera, ty
gldjens och sorgens yttersta grnser g i ett som himmel och haf vid
horisonten.

Hon sade ingenting; men med sin hand strk hon fver hjrtetrakten, som
om hon knt slitningar dr inne, och hon sg p honom med en blick, som
var mnstrande men icke hrd. Hans drag voro hrjade, de bl gonen
tindrade icke af hlsa och lefnadsmod, som frr, och det guldgula hret
satt nu blott som en blek halmkrans frn tinning till tinning; hela
hjssan var kal. Och det fanns icke lngre ngon nerv i hans hllning;
Gsta Finne kom som en bruten man hem frn sin ungdoms Odysseia.

Dr flg en stmning af bitterhet genom hennes sjl. Ringa gldje hade
hon haft af sitt lifs arbete. Hon hade velat uppfostra sin son till en
dugande man; och dr stod han nu som en tiggare framfr henne. Hon hade
velat lmna honom en blomstrande egendom i arf; och hon hade i stllet
sett den frfalla, sjunka djupare och djupare i skuld, sedan han ryckt
den ekonomiska brkraften ur hennes hnder.

Han mtte ha haft ngon frnimmelse af, i hvad riktning hennes tankar
gingo, ty han lyfte pltsligt sina gon och mtte hennes blick. S
nickade han vemodigt, han sg vl, att hon lidit. Hon liknade en
mnniska, fr hvilken allt slagit fel, men som nnu br sitt hufvud
hgt. Mager och lng var hon, kantig i linjerna, men rak i ryggen.
Kanonlockarna hade hvitnat framfr ronen, ansiktets pergament hade ftt
mnga nya rynkor, och den karaktrsfullt bjda nsan hade blifvit
skarpare i eggen, men de kloka gonen voro lika klara och draget omkring
munnen lika viljestarkt som frr.

Han stod och vred sin mssa mellan hnderna, tystnaden brjade frefalla
honom ohygglig. D kom han att tnka p sin flicka. Han vecklade henne
ut ur det vta svepet, lyfte henne upp och lade henne i sin mors famn.

-- Detta r Elsa, sade han. -- Etelka r dd.

Den gamla frndrade icke en min, och barnet lg som ett vedtr i hennes
armar. Det var en liten tattareunge med stripigt hr och lderbrun hy.

-- Vlkomna! sade hennes nd ndtligen och rckte sin son handen, som
han kysste. S vnde hon sig om och bar den lilla upp till sitt eget
sofrum. Innan hon den natten gick till sngs, stod hon lnge och sg p
det sofvande barnet, med en knsla som om hon fr andra gngen blifvit
mor, ter ftt ngonting att lefva och lida.




III.


Fru Finne tog sig sjlf att undervisa sin sondotter. Det var som att
brja sin skolgng p nytt vid sextioett rs lder. Det var att leta
fram de gamla lrobckerna och att lsa de gamla lxorna, som hon frst
lst fr egen del i sin barndom och sedan med sin son. Drvid hgrade de
flydda tiderna ofta fram i hennes minne, och hon tnkte med vemod p
alla frhoppningar som hon d knutit frst till sin egen, sedan till sin
sons framtid. Hur de alla gckats! Och hvad hela hennes lif tedde sig
meningslst, gldjefattigt och frfeladt, nr hon sg tillbaka.

I ungdomen hade hon, som andra, gjort upp rkningen utan vrden, med
fverspnda fordringar, p hvilka hon ideligen mst sl af. Hon hade
svrmat ut i mnsken och ftt trefva sig hem i mrker, hon hade lskat
och sett sin knsla frsmdd. Hon hade ftt sjlfva minnet besudladt,
efter det hon skt ro fr hjrta och sinne i ett gifterml utan
illusioner. Hon hade dock hoppats att bli maka t en hederlig man, mor
t ett barn, som hon skulle uppfostra till en duglig mnniska; men hon
hade blifvit besviken p allt.

Eller var det s, att hon bedragit sig sjlf? Att hon misslyckats, bde
som maka och som mor drfr, att hon icke varit sin heliga uppgift
vuxen?

Gud visste, hur det frhll sig drmed. Men om hon felat, hade hon ocks
ftt dyrt betala del.

Sitt lifs skolgng kunde hon tyvrr icke brja p nytt; men dess
starkare knde hon behofvet att lmna sina erfarenheter i arf t ett
lefvande vsen, och Frsynen hade nog haft sin mening med att snda
henne detta barn, som dagligen blef henne mera krt.

Under den hrda ytan, djupast inne i hennes frusna vsen, hade det
alltid funnits en grundfond af bunden vrme, som nog kunnat frigras, om
det fallit en smula solsken p hennes vg. S som hennes lif gestaltat
sig, hade den ftt ligga som ett obrukadt kapital. Hon visste nu
hvarfr. Det kom sig af hennes sjlfviskhet, fr hennes hjrtas girighet.
I frmsta rummet hade hon alltid tnkt p sin egen lycka, alltid fordrat,
innan hon gaf. Hon hade lngtat efter, att en annans krlek skulle ppna
hennes hjrta och tillgodogra sig dess skatter, men icke frsttt att
lska en sdan knsla fram. Drfr hade hon misslyckats bde som maka
och mor.

D nu lifvet fr tredje gngen stllt henne infr en uppgift af djupaste
innebrd, fresatte hon sig att taga lrdom af det frflutna, att
framfr allt ingenting begra fr egen del af detta barn, som hon skulle
vara i mors stlle. Hon skulle icke klema med henne fr att vinna hennes
krlek, icke uppfostra henne till balsamin t sitt gamla mhetshungriga
hjrta, utan till en mnniska, som bttre n hon sjlf skulle frst,
att se sig lifvets gldje till godo och foga sig i eller bja sig fr
dess villkor.

I detta syfte skte hon frst och sist bekmpa Elsas medfdda
sjlfviskhet, kufva hennes egensinne och tukta hennes stolthet, men
ocks vingklippa hennes alltfr lifliga fantasi, ty i den mnskliga
inbillningens fverspnda kraf p lycka sg den gamla just grundorsaken
till mnsklighetens olycka.

S vnde sig hennes uppfostringsprinciper p alla hll mot barnets
djupaste bjelser och starkaste instinkter, och undervisningen prglades
alltifrn brjan af ett sollst allvar, som verkade nstan frlamande p
Elsas frstndsverksamhet. Eljes hade hon ltt fr att fatta, och med
vnlighet och berm kunde hon eggas till stora anstrngningar, men den
metoden kom sllan till bruk. Af klander och hrdhet blef hon dremot
alltid trotsig till sinnet.

Hon bodde i frmaket, nst intill farmors sofrum, men trifdes icke i den
improviserade barnkammaren, dr hon alltid stod under uppsikt af farmors
allvarliga blick; sa ofta det fanns ngon mjlighet att undkomma den,
smg hon sig ned till bottenvningen, till pappa. Honom lskade hon, hos
honom trifdes hon; han lappade hennes leksaker, nr de gtt snder, och
hennes fantasis vingar, som farmor klippt.

Pappa hade just ingenting annat att taga sig till. Han hade installerat
sig i tv rum, af hvilka det yttre kallades kontoret, och ville grna
glla fr grdens frvaltare, men i sjlfva verket frvaltade han
ingenting annat n sitt tobaksskrin. Han talade nog ofta om att ska sig
en annan plats, men det stannade vid orden. r efter r blef han
sittande som drnare p sin mors grd utan att utrtta ngonting. Han
lste romaner och rkte dagen i nda, fretog sin reglementeradc
promenadridt fre middagen och drack hvar kvll sin reglementerade
toddy, som blef mrkare r frn r.

P promenadridten medtog han alltid sin dotter, frst p sadelknappen,
senare p en srskild liten hst, som Elsa kallade sin; och det var
hennes strsta gldje och stolthet att f skumpa fver stock och sten
vid den gamle husarens sida. Han var nnu alltjmt en ofrvgen ryttare,
och det bar af i sporrstrck genom skog och mark, vintertid ocks fver
sjn mellan de infrusna holmarna, och Elsa satt kavat i sadeln, och
blodet sjng i hennes dror, och hret fladdrade och gonen tindrade och
tankarna gingo vida.

Om vinteraftnarna smg hon sig ocks alltid ner fr att sitta med pappa
framfr brasan i skymningen. D kunde det hnda, att han berttade fr
henne sagor s sorgliga, att trarna runno utfr hennes kinder; men nr
han icke var i lynne att bertta, stirrade Elsa in i glden, dr
fantastiska byggnader och mnniskor och djur togo gestalt fr hennes
inbillning. D diktade hon sjlf sagor, men dem vgade hon icke bertta.

Och ren gingo, och farmor frstod att hon icke lngre var sin uppgift
som lrarinna vuxen; och s blef det bestmdt, att Elsa skulle f en
lrare.

Drtill antogs en gammal student med sm lneansprk, magister Lindblom,
som i sin ungdom studerat till prst och lst s ifrigt, att han blef yr
i hufvudet och icke lngre trodde p Gud, hvarp han frfallit. Senast
hade han frgfves skt sin utkomst som privatlrare i Tibble.




IV.


Elsa stod vid fnstret i skolsalen och speglade sig i rutan, bakom
hvilken vintermorgonens grdis lg som kvicksilfver, s att glaset
tergaf hennes omorgnade lilla fysionomi.

Julferierna voro tillndalupna, sent i gr kvll hade magistern ter
kommit till Ryd, och Elsa var glad att f honom tillbaka, det hade varit
tomt efter honom under helgen. Hon lngtade efter att f brja lsa igen
fr magistern, han visste s frfrligt mycket och talade som om allting
vore sagor, och sagor var det roligaste hon visste.

Hvad det var ltt att lra p det viset! Historien, som var s svr att
plja fr farmor, blef i magisterns mun en sammanhngande fljd af
mrkliga och fventyrliga tilldragelser frn forna tider. Och naturlra
var ingenting annat n lustiga beskrifningar p och anmrkningar om allt
hvad hon dagligdags hade fr gonen: snn p marken, mossan p stenarna,
djuren i ladugrden och i skogen, flugorna, som surrade om i luften,
blommorna p marken. Det var ingen konst att komma ihg det.

Hon lngtade alltid efter att lektionen skulle brja; men i dag var hon
srskildt i spnning -- hon undrade hvad magistern skulle tycka om
hennes nya klder, som hon ftt till julklapp af pappa. Hon mnstrade
sig sjlf och nickade: s fin hade hon aldrig varit i hela sitt lif. Hon
var kldd i en plsbrmad bl jacka med svarta snren, som husarerna,
och hon hade rda stflar, sdana som bondkvinnorna ha i Ungarn.

ndtligen ppnades drren till det inre rummet, och Elsa neg, med
strlande ansikte. In steg magistern, lng och mager i sin gra
nattrock, med ett frnvarande uttryck i gonen, lik en utsvulten bjrn,
som tumlar yrvaken ur sitt ide. Han nickade och satte sig vid bordet och
strk sina vta mustascher och sitt vattenkammade hr. Den stora nsan
med sin hngande tipp gaf hans ansikte ett missnjdt uttryck, och Elsa
fick trar i gonen fver att han ingenting sagt om hennes drkt.

Han blddrade tankspridt i lxboken och grymtade:

-- Ja, hvar slutade vi nu? Jas. Joho. Hr var det. Ja vi skulle allts
ha litet reda p, hvad myror ro fr slags passagerare och hvad som
annars kan vara af intresse att veta om dem.

Elsa hade redan glmt sin missrkning. Hennes mrka gon lyste af
frvntansfull vetgirighet.

-- Du vet hur en myra ser ut, du har trampat ihjl mnga sdana sm
steklar p vgar och stigar, du har sett deras stackar i skogarna. De
stackarna ro hvad vi mnniskor kalla samhllen. Du minns, att
mnniskorna ro af olika ras, och att rasen i vr lrobok bestmmes af
skinnets frg. Den sitter nog eljes djupare, men vill man anvnda samma
indelningsgrund fr myrorna, s finns det ocks bland dem bde negrer
och rdskinn och hvita. I alla samhllen finns det bttre och smre
folk. De bttre myrorna ha vingar, men det smre myrfolket har
ingenting. Utan deras arbete skulle det bttre myrfolket icke kunna
lefva, men lika fullt frakta herrarna och damerna de vinglsa
arbetarna, som hvarken ro herrar eller damer, bara kloka sm steklar.
Bland dem finnes det bde ingenjrer och byggmstare och uppfostrare fr
barnen. Det finns ocks knektar; myrorna fra nmligen krig, liksom
mnniskorna. De gra erfringstg och taga fngar af andra raser och
puppor, och krigsfngarna bli slafvar hos det frmmande folket.
Slafvarna f utrtta alla de lgsta sysslorna i stacken, de f bland
annat skta om kreaturen. Myrorna hlla sig nmligen ocks med husdjur.
Liksom vi mnniskor ha kor, som f g p bete och som vi mjlka, s ha
myrorna bladlss, som beta i det grna och lta mjlka sig p st saft.
Myrorna ha ocks andra husdjur, sm skalbaggar, motsvarande vra hstar
och fr och hns. Frmodligen drifva myrorna landtbruk liksom
mnniskorna, men det veta vi icke mycket om, vi ha icke studerat deras
samhllsinrttning tillrckligt, och vi kunna vl icke heller stta oss
riktigt in i deras vrldsskdning. Vi kunna ju icke ens skilja den ena
myran frn den andra. N. Om vi tnka oss ett vsen, s mycket strre
och fullkomligare n mnniskorna, som mnniskorna ro strre och
fullkomligare n myrorna, s skulle detta vsen troligen ha lika svrt
att uppfatta ngon olikhet mellan dig och mig. Vi skulle vara som tv
myror fr en sdan blick, som ser vrldarna kretsa om hvarandra i
ondligheten. Om ett sdant vsen finns, ja, det vet jag icke. Men jag
vgar icke frneka det, fast jag icke kan fatta det. En myra kan icke
fatta, att ett vsen sdant som mnniskan existerar, myrans blick nr
nmligen icke s lngt som din nsa rcker, hon ser ingenting af hvad du
ser. Fr henne r en smsten ett berg och ett grs r som ett trd,
hvars topp frsvinner i det bl. Hon har ingen frestllning om hvad en
mnniska kan se med sitt ga -- skogar och berg, haf och himmel -- --
ja, en myra kan fver hufvud taget icke tnka sig ett vsen sdant som
mnniskan -- -- och de klokaste och kvickaste myror frneka bestmdt
mnniskans existens -- --

S talade magistern frn mne till mne. Elsa frstod icke alltid, hvad
han menade, men hvad han sade fngslade alltid hennes intresse, och
timmarna flgo till middagen. D satt farmor, allvarlig och strng, vid
bordsndan, och pappa och magistern blefvo s frndrade i hennes
nrvaro, de blefvo s uppmrksamma och tystltna som barn och talade om
ting, som icke intresserade dem, och sade aldrig riktigt hvad de tnkte.
De tnkte nog, att det var trkigt, nr man mste sitta s dr
hgtidligt uppspetad p en stol, rak i ryggen som farmor sjlf och ta
vackert och vara snll gosse. Elsa frstod det mycket vl, men nr
middagen var fver, hade de bda gamla gossarna sin frihet, medan hon
fick vara hela eftermiddagen hos farmor och lsa lxor i kristendom och
sprk och hra frmaningar, s lnga som lngkatekesen.

Likvl tog eftermiddagen ocks slut och kvllen kom, och Elsa smg sig
ned i pappas rum. Dr ringlade tobaksmoln fver talgljusens glmiga
lgor, och toddybrickan stod p det lilla bordet framfr utdragssoffan,
dr pappa satt med sin pipa i ena hrnet och magistern med sin pipa i
gungstolen p andra sidan om bordet.

Oftast kom hon midt i en dispyt, och bda de gamla gossarna voro mycket
hgrstade och rda i kinderna. Men nr hon krp upp i pappas kn, slts
fred; i vsentligheterna voro de ense, fast de kunde ha olika meningar
om enskildheterna, nr det gllde att afgra vrldens den.

Nr ljtnant Finne fick blodet t hufvudet, glmde han alltid det
nrvarande, glmde i synnerhet, att han t ndebrd och drack ndetoddy
p sin mors skuldsatta grd. D erinrade han sig helst de tider, d han
sttt vrldshndelserna nra och -- om lyckan varit god -- kunde ha
gifvit dem ett annat frlopp. Det var anno 48, d Elsa fddes och
revolutionen p flammande vingar flg fver Europa, och d friheten
skulle ha segrat fver tyranniet tminstone i Ungarn, om de ledande
mnnen hade velat lyssna till Gsta Finnes rd. I upprymdt lynne
betraktade han sig sjlf som en man med en hart nr genial intuition och
trodde sig p fullt allvar ha frutsett bde hvad som hndt och hvad som
mjligen kunnat ske. Jag sade dem detta och jag rdde dem till det.
Men vederbrande hade icke velat lyssna till hans ord.

Vandrings- och krleksren, hela hans ungdom steg fram fr hans
inbillning, och han mlade i stora drag med frger som nog ftt glans af
hans fantasi, men som dock tckte en bakgrund af upplefda fventyr. Han
var med i Wien under oktoberdagarna 1848 och deltog i frsvaret af
Sterngassebarrikaden under den tappre Bem, revolutionsgeneralen och
frihetshjlten med sagans flkt fver sina bragder, sina segrar och
nederlag, sitt lif och sin dd. Gsta Finne var ocks med pappa Bem i
Transsilvanien, dr Bem med 4,000 trasiga och utsvultna bondsoldater
jagade 30,000 man af den sterrikiska armn framfr sig, och med hlften
af samma trasstyrka besegrade en arm p 16,000 man. Det var i slaget
vid Szsz-Sebes -- Gsta Finne slet upp sin skjorta och visade rret
efter sitt sr.

Och han deklamerade p bruten magyariska dikter af Petfi, som var hans
kamrat i striderna och stupade i slaget vid Segesvr.

Det klingade likt den vackraste och vemodigaste musik, det frmmande
sprket, det vckte hos Elsa ett dunkelt minne om en sjungande
kvinnorst och ett par strlande gon, men det var s lnge sedan, s
lnge sedan, fr Elsa var s liten, nr mamma dog, och hade aldrig lrt
sig frst hennes sprk.

Barnets gon hade s smningom ftt en allt stelare blick, Elsa kmpade
med smnen, och allt som oftast lade hon, fvervunnen, sitt hufvud till
ro mot faderns axel.

D dmpade de gamla gossarna instinktivt sina rster och modererade sina
uttryck, som om sjlfva farmor varit i rummet. De lyfte sina glas och
klingade tyst och hllo sig s stilla som rttor. De hviskade mildt och
blidt, fr att icke stra barnets ro, medan de hngde tyranner utan nd
och barmhrtighet.

Drvid hnde det sig att Gsta Finnes pipa gick ut. Den ofrvgne
husaren kastade d en villrdig blick frst mot tobaksskrinet borta vid
fnstret, sedan p sin dotter, som glidit ned och hvilade i hans skte,
med hufvudet mot hans brst.

Den rde republikanen p andra sidan om toddybrickan reste sig sakta och
tassade som en katt fver golfvet. Sanden gnisslade under hans stora
ftter, och det var stor ngslan, att den lilla skulle vakna. Fadern
vgade knappast andas. ndtligen kom magistern tillbaka och stoppade
behndigt ljtnantens pipa, fick eld med en fidibus och stllde
tobaksskrinet p soffan. S skrufvade han sig, triumferande, tillbaka
till sin plats.

Den lilla sof tungt och drmde; men pltsligt slog hon ut med handen, s
att tobaksskrinet fll till golfvet med en skrll, och hon sjlf for upp
med frvildade gon:

-- Jag sof icke! mumlade hon, het i kinderna af blygsel. Fadern och
magistern brusto i skratt.

-- Jag sger ju, att jag icke sof! upprepade hon frtrytsamt. nnu d
hon, halfsofvande, blef buren till sngs, protesterade hon mot faktum
och fordrade att bli trodd p sitt ord.




V.


Indianhfdingen Den smygande katten stod med sitt kastspjut i handen
och kisade upp mot himmeln, dr vrmolnen jagade hvarandra. Nyss hade en
skur fallit, gruset p grden var vtt, och Den smygande kattens rda
stflar hade flckar som om hfdingen vadat i blod. Den korta grna
kjolen var ocks bde trasig och flckig, och hret hngde i svarta
stripor omkring det bruna ansiktet med de mrka, forskande gonen.
Indianhfdingen undrade just p vdret, om det verkligen skulle klarna.
Solen glittrade mellan molnen, och de bl sjarna i himmelens
berglandskap vidgades mer och mer.

Dufvor kuttrade p frontispisen fver det gamla tornuret, som stannat
klockan 12 en gng fr mycket lnge sedan, och rk steg frn skorstenen
p grdens brutna tegeltak. Ocks frn det ppna fnstret till kontoret
bolmade rk ut, och dr inne satt pappa gungande fram och ter i ett
moln, med sitt skalliga hufvud framfr tidningen, som han hll utbredd
mot ljuset. Hans lnga, ljusa mustascher slpade mot plsrockens psande
husarsnren, han lekte magyar och husar i freden p landsbygden och bar
sin plsfodrade dolman bde vinter och sommar.

Lifvet var alltid sig likt hr hemma p grden, antingen det nu var
vinter eller sommar, och prriens vilda hfding lngtade efter ngot
annat n det enahanda, som alltid var. Den smygande katten var bara en
liten flicka, som hette Elsa och knde sig som en fgelunge i bur, nr
vingarna brjat vxa. Det ryckte i brstets muskler, och hjrtat bultade
inifrn: Jag vill ut! ut! ut! ut!

Hon sg sig omkring. Hr var trngt. Bakom herregrden strckte sig
trdgrden i terrasser ned mot sjn, dr de skogbevuxna holmarna
trngdes. Sjn var bara sund. Granarna stod nnu i vinterdvala, men alla
bjrkar hade ftt sljor fver sitt okammade bruna hr och liknade
vrbrudar med ljusgrna kronor. Tv starar hvisslade en duett i den
stora linden, som skuggade fver ena flygeln.

Drinne satt nu magistern i sitt rum bakom skolsalen och hngde nsan
fver sina bcker. Elsas gon fingo ett svrmiskt uttryck d hon tnkte
p sin lrare. Alltid lste han, drfr kunde han allting, men drfr
var han ocks ett blekansikte, och hvad hade han fr gldje af allt sitt
vetande! Han hade icke strre ln, n hvad som gick t till tobak, och
intet annat nje n att dricka toddy hvar kvll, liksom pappa. Men pappa
hade haft mnga fventyr, nr han var ung, och det hade vl ocks
magistern.

Hon vnde sig om mot den andra flygeln och fick pltsligt ett spndt
uttryck: ur brygghuset kom farmors svarta katt glidande p mjuka ben,
med en hvit kyckling under mustascherna. Kycklingen hngde hopplst med
hufvudet och slt sitt ena ga.

-- Din svarta satan!

Den smygande katten strtade fram och kastade sitt spjut mot den
svarta katten, som i frskrckelsen slppte sitt byte och skuttade bort.
Kycklingen stod hufvudyr kvar p grden och vnde sig i krets om sin
egen stjrt.

-- Elsa! Kom upp!

Det var farmor som kallade frn sitt fnster i fra vningen med sin
bistraste rst, och Elsa knde det som om Den smygande kattens ben
domnat under henne, medan hon med hngande hufvud som kycklingen
snubblade uppfr trapporna. Farmor vntade redan i drren till
kabinettet och skakade sitt hufvud. Kanonlockarna ringde som
stormklockor framfr hennes ron.

-- Barn, barn! -- sade farmor i olycksbdande ton -- aldrig finner du p
annat n spektakel! Hvarfr slog du katten?

-- Jag slog honom icke! svarade Elsa trotsigt.

-- Ljuger du ocks? Jag sg ju sjlf att du kastade kppen efter katten!

-- Jag kastade mitt spjut efter katten, men katten hade tagit en
kyckling, som han ville ta upp.

-- Jas. Men du svor ocks! Och du vet, det r synd att nmna den ondes
namn.

-- Men katten _var_ den onde, och han ville ju mrda!

Det hjlpte icke att argumentera, det slutade med mycket bannor och en
liten slng af riset. Ris var ett skymfligt straff fr en tolf rs
flicka, det krnkte Elsas sjlfknsla och srade hennes stolthet.

Het i hyn efter basningen tumlade hon utfr trapporna, fver grden, ut
genom grindarna, genom alln framt vgen, fver diket och in i skogen.
Hon mste vara ensam, kunde icke se ngon mnniska i ansiktet efter
detta, s stor var skammen och ofrrtten, som hon lidit. Hon hade ftt
straff fr det hon frsvarat den stackars hvita kycklingen mot den
svarta stygga katten -- satan! satan! upprepade hon p trots -- pappa
skulle ha bermt henne fr det! Men farmor var elak och dum och
orttvis. Hennes blod sjd af hat till den gamla kvinnan, som slagit
henne, och frvirrade ider flgo genom hennes hufvud, medan hon sprang
utan att veta, hvart ftterna frde henne. Hon skulle stta eld p
grden! I inbillningen sg hon redan lgorna sl hgt mot skyn och
farmor kvfvas af rken. Men pappa -- pappa? Och magistern? Hon
tvrstannade, tog sig till hufvudet och drog sedan en suck af lttnad.
Det var ju bara en inbillning.

Hon sg sig omkring fr att komma underfund med, hvar hon befann sig,
och fortsatte sedan, lugnare, uppt sen lngs med en stig, som
slingrade sig mellan hvita bjrkstammar in i mrka furuskogen.

Hgt uppe p krnet stod slottet Elsebo. byggt af en jtte i
forntiden. Sedan dess hade ingen mnsklig fot utom hennes egen trampat
marken dromkring. Visst hade hon ofta tnkt p, att taga pappa och
magistern med sig dit och visa dem alla slottets skatter, men hon
fruktade att sedan icke f vara ostrd. Nu visste ingen hvar hon fanns,
och ingen kunde finna vgen dit, fr det fanns ingen vg, och slottet
sg bara ut som tv stora stenar med ett krypin emellan, s dr var hon
alldeles i fred.

Hunnen dit upp, stannade hon flmtande efter den anstrngande
bergvandringen. Hr uppe andades hon friare, dr nere i dalen lg det
alltid som en beklmning fver henne.

Hon var fdd i en liten by p pusztan, och fast hon icke hade ngot
klart minne draf, slumrade dock stndigt inom henne en dunkel lngtan
efter slttens ondliga vidder och grnslsa himmel. Dr nere i dalen
var himmeln afskuren p alla hll af berg och taggad af granarna hgst
uppe p den nrmsta sen. Hruppifrn sg hon Ryd som ett dockhus med
flyglar och uthuslngor vid en spegelglasdamm med hundra sm leksaksar;
och vnde hon sig t andra hllet, vsterut, sg hon djupt under sig
bortom skogen sjlfva den tindrande bl ondligheten, hafvet, som blef
ett med himmeln ytterst ute. Ditt vette alla fnster i Elsebo slott.

Som en drottning stiger hon in i sin borg och mottages af tusen tjnande
andar, som stta guldkronan p hennes hufvud och lgga socker i hennes
mun och bra henne i guldstol till en balkong, kldd med purpursammet,
dr hon tager plats. -- Hon lade sig nmligen p magen mellan de tv
stenblocken, skrufvade sig som en fgel fr att f det bekvmt i redet,
stdde armbgarna mot den mjuka mossan och lt ansiktet sjunka i
hnderna som i en klyka. S frdjupade hon sig med blicken i den
sjunkande solen, tills svarta flckar dansade fr hennes gon, och hon
blef yr och knde en grtande lngtan att flja det flyende ljuset,
lefva i en evig sommars aldrig bleknande dag.

h, vingar, vingar! Hon strckte ut armarna, som om hon vntat, att
luften skulle bra henne. Hur mnde det vara dr bortom det bl? Finns
dr skogar och sjar och berg, som hr, och sm grdar med gamla elaka
farmdrar i? Hvar lefva hjltarna, som fyllt jorden med sina bragder?
Hvar fanns allt vackert, som leker i drottning Elsas drmmar? Ack,
guldkronan p hennes hr r en gammal sklla och hennes slott en lya
utan tak!

Det pinglade i luften, det var vllingklockan frn Ryd; och nu klang det
doft och hgtidligt, det var helgmlsringningen frn Tibble. Nu brunno
visst alla fnster i kyrkan djupt under skogen, fast hon ingenting kunde
se. Det var mycket som fanns, fast man icke kunde se det och mycket som
sg annorlunda ut, n det var. Dr sg det nu ut som om solen gick ned,
men det var icke sant. Det var bara jorden som vnde sig bort frn
ljuset. En snabb hst, som sprang vsterut fver haf och land, skulle
aldrig hinnas af natten. Den skulle komma tillbaka i morgon, sterifrn,
frustande i soluppgngen. Men den som var liten och rdd fick skynda sig
hem nu, fr det var redan mrkt under granarna, och Den Onde lurade
fverallt.

Elsa knde kalla krar fver ryggen och gaf sig till att springa utfr
sluttningen. Hon tyckte sig hra tassande ljud och tnkte p, att hon
nyss velat tnda eld p grden och brnna farmor. D och d vnde hon
sig i flykten och sg sig tillbaka; och hvar gng det riktigt knastrade
eller flaxade till i skogen, stannade hon, till trots fr sin ngest,
och lyssnade uppmrksamt fr att utrna, hvarifrn ljudet kom.

Hunnen till alln, som ledde fram till grindarna, blef hon helt trygg
och saktade sina steg. Det lyste frn farmors fnster, och nere p
grden sg hon en stor skugga som af en hxa med lng nsa aftecknad p
den ljusa gardinen. Minnet om den ortt, hon lidit, flammade upp inom
henne, och d hon pltsligt upptckte tv grna eldkulor, som lyste
skadegladt i vagnslidrets djupa mrker, greps hon af ett rasande begr
att hmnas. Sitt spjut hade hon kastat, men lasson satt nnu knuten
kring hennes midja, och hon var skicklig i konsten att bruka den. Hon
lsgjorde den sakta, mttade efter de tv grntindrande gonen och lt
snaran hvina ut. Eldkloten beskrefvo en bge i luften, det frste och
spottade ur mrkret, och nr hon drog t, knde hon, att satan var fast.
Utan att se sig om, strtade hon ned mot sjn, slpande sitt offer efter
sig, band en sten i andra ndan af strecket och kastade alltsammans i
vattnet frn btbryggan, dr det var djupast.

Plums! lt det, och Augusts svarta kropp dk i djupet men kom strax upp
till ytan igen. Lasson var fr lng, stenen lg p botten, och August
simmade mot stranden, men rycktes ideligen tillbaka af sitt tjuder.
Halfstrypt, rosslande som i ddens kftar, skte han med framtassarna
lsgra snaran frn halsen.

Elsa stod framtlutad fver brorcket och stirrade ned i skymningen
fver vattnet, fljde darrande af spnning djurets frtviflade
anstrngningar. Hat knde hon icke lngre, n mindre medlidande, blott
ett feberaktigt intresse fr utgngen af denna kamp mellan lif och dd.

Med ngra spasmodiska ryckningar lyckades August befria sitt hufvud och
komma i land, s utmattad af anstrngningen, att han fll ihop som en
trasa p stenarna. D reste sig hatet ter inom den lilla vildinnan, och
hon kastade sig fver sitt offer och slog dess hufvud mot marken gng p
gng; tills hon pltsligt greps af en isande skrck och strtade upp mot
grden som om hon jagats af gastar.

-- Herre Jesus! Hvad har hndt? frgade hushllerskan, d barnet kom
farande in i kket med vettskrmda gon.

Elsa kastade sig rakt i famnen p mamsell Andersson och kramade henne s
hrdt, att den gamla jungfruns hjrta fylldes af gldje. Hon tergldade
vnligheten med mnga lugnande smekningar, och Elsa fick sin kvllsvard
och kom till sngs och somnade. Men farmor hrde henne hela natten kasta
sig oroligt och tala hgt och skra tnder i smnen.

Hon vaknade tidigt: tanken p den ohyggliga grning, hon begtt, grep
henne pltsligt med en frnimmelse som om hret styfnat p hennes
hufvudsvl. Hennes rttfrdighetsinstinkt, som nnu icke hade blifvit
begrnsad af moralbudens bokstaf, anklagade henne fr mord. Hon var lika
fullt en mrderska, om August var dd, som om hon slagit ihjl mamsell
Andersson, hvilket kanske lika vl kunde ha hndt! Hon mste ha visshet,
hon for i klderna och smg sig ut, rysande i knslan af, att hon kanske
snart skulle st ansikte mot ansikte med sitt offer.


Rimfrosten glittrade som silfver i grset fver sluttningen mot
stranden, men August var borta.

Hela dagen smg hon omkring med skygg blick och strupen sammansnrd af
samvetsngest och sjlskval, och i skymningen skrek hon till vid det hon
varseblef ett fyrbent spkelse, som krp fram ur vagnslidret och slpade
sig tungt fver grden mot kket. I nsta stund frstod hon vl, att
kattvlnaden var August i egen person, men kunde dock icke uthrda att
se honom utan vnde sig bort.

Flera veckor gick hon sedan ur vgen fr honom med ett slags skygg
respekt. Han var fr henne ett frkroppsligande af samvetsagget, och hon
vgade icke mta hans gulgrna gons hatfullt tindrande blick.

Men en eftermiddag i juni, d hon lekte Kolumbus p ngarna nrmast
stranden, hrde hon pltsligt hftigt skall, och ett tu tre kom August
flygande fver en grdesgrd. Efter fljde tre frmmande hundar. Nu voro
de alldeles in p honom, nu hade de omringat honom och den frmsta hgg
honom i halsen -- -- -- D strtade Elsa fram och kastade sig i striden,
blef angripen och omringad af de tre hundarna, men slog vildt omkring
sig med sitt svrd, fick August i nackskinnet och lyfte honom upp i sina
armar, fast han frste och klste henne s att blodet rann. Hundarna
frfljde henne, skllande, en bet henne till och med i armen, men hon
bekymrade sig icke om annat n att rdda August. Hon tryckte honom in
till sig s hrdt, att hans motspnstiga klor sargade hennes brst, hon
strk med sin bldande hand mt fver hans hufvud och talade till honom,
smeksamt lugnande, som till ett barn: -- S, s-, kisse lilla!

Magistern, som p afstnd bevittnat upptrdet, skyndade till undsttning
och jagade hundarna bort. Katten ville hon icke slppa ifrn sig utan
bar honom nda fram till grden.

Magistern fljde henne tigande och betraktade henne frn sidan: i sina
rda stflar och sin korta kjol med sitt upprrda lilla tattareansikte
och sina hngande svarta hrstripor liknade hon en liten furie, som gtt
barmhrtighetens rende.

Underliga barn! tnkte magistern. -- Frmmande vildfgel! Skall din
obndiga natur ngonsin finna sig tillrtta i Nordens kalla luftstreck?




VI.


Den stora majstngen lg p grden, pyntad med girlander af blommor och
grnt; Elsa hade bundit kransarna hgst uppe. Nu restes den af det
helgdagskldda grdsfolket och planterades midt i grsplanen, medan
pappa kisade med gonen fr att f den rak, och ideligen kommenderade:
hger! och vnster!

Under kastanjerna stodo lnga bord af ohyflade brder p bockar, fyllda
af stora fat med jttesmrgsar, som dignade under sitt sofvel, och hela
bunkar med mjlk och kittlar med rykande grt. Allt folket trngdes
omkring borden och frplgade sig betnksamt grundligt, s som skick och
sed var. Men eftert fingo barnen leka omkring majstngen, och den
roligaste leken var, d ljtnanten stllde upp dem i rad och lt dem
blunda och gapa och fyllde deras munnar med karameller, s att den som
gapade vrst, fick mest.

-- Just s gr det till i lifvet! sade magistern, skrattande. -- Den som
gapar vrst, fr mest.

Hennes nd gick omkring bland folket, tilltalade alla med deras namn,
hrde vnligt p hvad de hade att sga och intresserade sig fr deras
minsta angelgenheter. Sllan hade Elsa sett farmor s blid.

Men allt var som en drm i dag, och hon var s glad, att hon skulle
velat skrika hgt. Hon var s glad t lifvet och vrlden. Hon njt af,
att alla fingo ta god mat och att alla sgo s njda ut. Men allra
lyckligast var hon fver, att icke behfva g och lgga sig klockan
tta. Den tiden var redan inne, men nnu stod solen fver den taggade
bergsen i vster, och nnu kvittrade lfsngaren frn alla trdgrdens
buskar och snr.

Eljes blef det s smningom tyst p grden, folket drog sig tillbaka, de
ldre och barnen till stugorna, de yngre till dansbanan i skogen,
halfvgs mot Tibble, dr blinde Jns frn fattiggrden sktte fejlan och
Peter Fjomp slog takten p en gammal tamburin.

S dalade dunkelljuset stilla fver nejden, men natt ville det icke bli,
och Elsa smg omkring med glnsande gon, betagen af den underbara
stmningen, lyssnande till taltrastens sng ur djupa skogen. Allt detta
var just som en saga, och det omjligaste blef mjligt i
midsommaraftonens trolska dager. Elsa trngde sig in mellan pappa och
magistern, som sutto och rkte p gungbrdet under kastanjerna, och
hennes blick flg bedjande frn den ena till den andra.

-- O, den som finge g till dansbanan i skogen!

Hon utvecklade frgfves all sin instllsamhet. De gamla gossarna
frklarade enstmmigt att de icke mnade sig till dansbanan. n mer --
de frrdde henne utan barmhrtighet t farmor, som ofrdrjligen frde
henne till sngs. Hon somnade tungt frn midsommarnattens sknhet; nr
hon vaknade, stod solen redan hgt p himmeln, och fglarna hade
kvittrat i mnga timmar, och mnga mnniskoden hade ntt sin
fullbordan.

Magistern syntes icke till p hela dagen, gardinerna voro nedrullade fr
hans fnster, och framt eftermiddagen kom doktorn frn Tibble. Men
ingen visste rtt, hur det var fatt.

-- Magistern var vid dansbanan i natt -- sade pappa till farmor --
mjligen har han dansat sig varm och sedan legat i det fuktiga grset
och frkylt sig.

Detta gaf Elsa mycket att tnka p. Magistern hade ju sagt, att han icke
skulle g till dansbanan. Hvarfr hade han narrats? Och hvarfr hade
han, som eljes var s klok och frsiktig, lagt sig i s fuktigt grs,
att han blifvit sjuk?

Hela huset var upp- och nedvndt under de fljande dagarna, doktorn kom
hvar morgon och kvll, alla sgo ngsliga ut, och Elsa frstod, att
ngonting hemskt mtte vara  frde. Skulle magistern d? Hon greps af
en instinktiv fasa. Dden, som hittills blott varit en skrckbild fr
hennes inbillning, kom henne pltsligt nra som en hotande verklighet.
Om ntterna kunde hon icke sofva af ngest, och om dagarna kunde hon
icke hlla sig stilla, utan strk omkring flygeln, dr det frfrliga
pgick, med ett uttryck i gonen som en hundvalp, tassande omkring en
dende kamrat.

En dag stod mamsell Andersson p trappan med svullna gon. Pappa kom
ocks ut och tog Elsa vid handen och sade:

-- Nu har magistern ftt sluta.

Elsa stirrade stelt ut i solskenet och frskte fatta, att magistern nu
icke lngre fanns till. En mnniska, hvars rst hon hrt och hvars blick
hon mtt fr ngra f dagar sedan? Allt vetande, som han gt, var d
ocks ddt, och alla tankar -- -- -- kunde tankar d?

Farmor sade, att magistern nu var en ngel i himmeln, men det var svrt
att frestlla sig. Hans yttre personlighet stod nnu s lefvande fr
hennes minne, och steget var fr stort mellan den jordiska dansbanan och
den himmelska saligheten. Elsa visste dessutom, att magistern sjlf icke
trott p sjlens oddlighet och drfr icke kunnat bli prst och icke
ftt undervisa henne i religionen.

Hennes hufvud var tomt, och hon gick som i dimma, fast solen brnde
marken under hennes ftter. Hon knde det som om hela hennes varelse
endast varit ett bristande omhlje kring en saknad, som stndigt vxte.
Lnga stunder visste hon icke, hvar hon befann sig, sedan sg hon en
gngstig under sig och knde svalka, som om hon befunnit sig i skogen.
Det fll henne in, att hon kanske skulle kunna andas friare druppe, dr
himmeln var s mycket strre och blicken kunde flja solens vg mot det
ndlsa bl.

Hunnen upp till krnet, stannade hon, och det kndes som om beklmningen
gaf vika. Hon kastade sig framstupa p mossan mellan stenarna i Elsebo
slott, och grten kom, strid som en skby.

Hon grt lnge, och nr trarna trto jmrade hon sig nnu, tills all
kraft strmmat ur hennes kropp, och saknaden fll i vanmakt med ett
kvidande.

En femtonrig pojke kom vandrande framt stigen frn Tibblehllet,
stannade och lyssnade. Hvad var detta fr ett ljud? Han visste, att hr
skulle finnas en rflya uppe p sen, det hade Nilsson sagt, och han
visste det nog, han var Tibbles skickligaste jgare.

Pojken tog mssan af sig och smg fram s frsiktigt som en indian p
spr, i riktning mot de tv stenarna dr borta p krnet. Dr stannade
han och bjde sig fram och sg en flicka, som lg med ansiktet mot
jorden och gnydde.

Ett s vackert fventyr hade han aldrig frr upplefvat, och han blef
stende och hll andan ett par sekunder, som om han velat fnga en fgel
i bo. Hans kortklippta hr lyste lingult i solen, och hans gon strlade
bl af fventyrsfrjd och medknsla.

Pltsligt sg hon upp. Hon hade svart hr och rda stflar, och hennes
gon voro som Sorgebarns i sagan. Hon blef icke rdd, hon lyfte sig
blott p armbgarna, och det flg som elektriska gnistor frn hennes
mrka pupiller.

-- Hvem r du? frgade hon.

-- Jag heter Knut Wadman. Men hvem r du?

-- Jag heter Elsa Finne.

Han hvisslade till, nu frstod han hvem hon var.

-- Hvarfr grt du? frgade han sedan, i det han frskte gra sin rst
deltagande.

-- Magistern r dd, svarade hon.

Nu tyckte han redan, att de voro bekanta och uppgaf deltagandet, satte
mssan p nacken, hoppade fver stenen, som skilde dem t, och stllde
sig bredbent vid hennes sida.

-- Hvad r det att grta fr! sade han kckt. -- Jag skulle vara glad,
om alla mina magistrar vore dda. Jag har mnga, ser du, jag gr p
gymnasium!

-- r gymnasium i Tibble?

-- Nej, d! Gymnasium r i samma stad som landshvdingen, jag r bara
hemma under ferierna.

-- Hvem r din pappa d? -- hon reste sig upp.

-- Borgmstaren! vet jag!

-- Kan du lsa latin?

-- Om jag kan lsa latin! Knut Wadman fnyste fverlgset -- kan du?

Elsa nickade:

-- Ja, det kan jag!

-- Det var f -- -- han afslutade icke satsen. -- Kan du deklinera
_mensa_?

-- Ja, det kan jag.

-- S bildad r ingen flicka i Tibble! Kan du ocks conjugera _amo_?

-- Ja, det kan jag.

Han bjde sig framt, det glittrade i hans gon, han strckte fram sin
hand och strk den smekande fver Elsas kind.

-- Hvarfr gr du s dr? Hon ryckte till, och hennes rst darrade som
om hon frusit.

-- Fr jag tycker det r synd om dig -- han skrattade bredt och visade
sina hvita tnder och sin rda gom -- och fr resten tycker jag om dig.

I samma nu knde Elsa hans lppar sklfva varmt mot sina. D var det som
om hela hennes varelse ftt kramp, och hon grep hans arm s hrdt, att
han skrek till:

-- Aj! Du gr mig illa!

-- Lt bli mig d! sade hon, och hennes stenkolsgon gnistrade, och det
svarta hret stod stridt omkring hennes lderbruna fysionomi. S slppte
hon sitt tag, vnde sig om och sprang utfr den motsatta sluttningen.

Knut Wadman stod och stirrade efter det lilla trollet med en frnimmelse
af, att fventyret ftt en snplig afslutning.

       *       *       *       *       *

Elsa hll mamsell Andersson hrdt i handen, d de sent p kvllen trdde
in i stora logen, dr magistern stod lik. Det var helt mrkt drinne,
vggarna voro tckta med granar och enar, tio talgljus med osande vekar
brunno p hvar sin sida om kistan, och hon sg den ddes ansikte mot den
hvita kudden, hrdt och gulaktigt som ben med blaktiga skuggningar och
blbleka lppar. Hon greps af en isande beklmning, denna liflsa
mnniskobild frefll henne helt frmmande, hr fanns ingenting kvar af
den hon knt s vl och hllit s mycket af. Hvar fanns d hans vsen?
Hennes blickar flgo rdvilla omkring, irrade bortom de flmtande
ljuslgorna in mellan granarnas och enarnas skuggor, som sklfde och
huttrade i mrkret. Det hrdes ocks snyftningar och sakta grt. Husets
tjnare tassade i strumplsten en efter en fram till kistan. Det var som
ett tg af vlnader ur mrker i mrker.

Elsa grt icke. Hennes strupe var som sammansnrd af ngest.

Sommaren led, det mrknade mot hst, men Elsa kunde icke glmma.
Magisterns sjllsa, frvridna drag grimaserade stndigt fr hennes
inbillning, och hon knde fverallt en frn doft, som om jorden och dess
blommor, lifvet och dess frjder varit idel frgngelse, frruttnelse
innerst inne.

Farmor skakade p hufvudet, d hon betraktade henne. Elsa var i en
farlig lder. Hennes gestalt, som lnge varit knuten, hade blifvit smrt
och mjuk som en liten bleksjuk kvinnas.




VII.


P hsten frbereddes Elsa af prosten i Tibble till sin frsta
nattvardsgng, men samtidigt fortgick undervisningen i hemmet under
farmors ledning. Det var lxlsning, det var bleka dden fr all
kunskap, historien torkade in till ett schema af rtal, namn och
hndelser utan bakgrund, naturlran magrade till ett skelett, hvars
beniga fakta fllo i sr och endast belamrade minnet.

Farmor brjade bli gammal. Det kunde hnda, att hon slumrade till midt
under en lektion. D gingo Elsas tankar sina egna vgar.

Tre timmar om dagen fvade hon sig p klaveret i salen, lt fingrarna
lpa genom allskns skalor och sonater, medan gonen samtidigt frossade
frn sida till sida i en rolig bok, som stod uppslagen p
notstllaren. Farmor, som hll sin drr ppen fr kontrollens skull,
fste sig aldrig vid repertoarens enformighet; fr henne var ljudet
vittnesbrd nog.

Att lsa hade blifvit Elsas passion, och roliga voro alla bcker, som
gfvo nring t hennes fantasi: tidningsfljetonger med hrresande
skrckscener i fversttning och franska dussinromaner i original
slukade hon med samma intresse. Men i den brokiga samling band, som
bildade biblioteket p Ryd, fann hon ocks mamsell Bremers _Teckningar
ur hvardagslifvet_ och _Herta eller en sjls historia_, Tegnrs _Samlade
skrifter_, Shakespeares _Dramatiska arbeten_ i C. A. Hagbergs
fversttning; och lngt framt morgnarna brann lampan p hennes
nattduksbord, och vida omkring i inbillningens riken flg hennes unga
lngtan, speglande sig i alla vatten, dr det fanns en himmel p djupet.

Om krlek drmde hon frst och sist: om Romeos och Julias, om Axels och
Marias krlek -- en hgring af fversinnlig salighet i den rena luften
fver en vaknande natur. Det var vr och det var morgon, och knslans
bleka brodd, som dittills trefvat i mrker, skt bfvande upp ur myllan,
i vntan p vrme och ljus.

Det unga jaget, som utvecklats i ensamhet till ett medvetet tnkande och
knnande vsen, sg sig pltsligt som medelpunkt i en vrld full af
under och famlade aningsfullt efter ett annat vsen att sluta sig till
och frtro sig t: en jmnrig like eller en ldre vn.

Hon lngtade, men hennes lngtan hade intet bestmdt ml; var blott en
stilla frbidan, att lifvet skulle trda henne till mtes, likt en
gammal vlvillig trdgrdsmstare, med blommor i sin ena, frukter i sin
andra hand. --

Tv gnger i veckan fick Stefan, kusken, stta p sig sitt slitna livr
och spnna de gamla vagnshstarna fr den gamla kaleschen. Kldd i sina
bsta klder, med bibel och psalmbok och Lindbloms katekes under armen,
steg Elsa upp och satte sig p de maltna vagnsdynorna. Hennes hllning
var mer n vrdig, hon knde sig som en helt viktig personlighet,
freml fr allas intresse, sin familjs framtid och hopp. Och stolt som
en drottning hll hon sitt intg i Tibble, dr de tunga hjulen dnade s
hrdt mot den ojmnt stensatta lnga gatan, att alla stadens fruar kommo
flygande fram till fnstret fr att se hvad som passerade. Det var
frken Elsa Finne frn Ryd. Hon smlog hvar gng hon sg dessa ansikten,
flattryckta mot rutorna, hon knde det som om de hyllat henne
personligen med sin nyfikenhet.

Utanfr prstgrden hejdade Stefan hstarna med ett elegant ryck och
hjlpte frken ur vagnen. Dr inne sutto lskamraterna redan omkring
bordet i stora salen, och prosten kom och undervisningen tog vid.
Prosten var en enda stor klump af godmodighet och vlvilja, men hans
svllande mage och dallrande kinder frkunnade kttets evangelium, till
trots fr den religion han beknde med sin tunga. Drfr hll han sig
ocks strngt till texten och inlt sig aldrig p vidlyftigheter i
utlggningen. Han var njd om lsbarnen snllt lrde sig sina lxor
utantill.

Lxorna bestodo mestadels af katekes och bibelsprk, som Elsa redan lst
fr farmor. Allts fann hon ofta tillflle att lysa med sina kunskaper,
men eljes tnkte hon mest p annat. Med sin religisa fvertygelse var
hon redan p frhand s godt som frdig. Allt som talade till knslan
och fantasien hade hon tagit fasta p och draf danat sig en kristendom,
som i sina allmnna grunddrag motsvarade hennes religisa behof och som
ocks, i sin egenskap af knslostmning utan fasta konturer, kunde lmpa
sig till bakgrund fr prostens enkla dogmatik.

Hon visste, att det fanns mnniskor, som icke trodde p Gud. Pappa hrde
nog till dem, han gick aldrig i kyrkan och lste aldrig i bibeln. Med
magisterns religion hade det visst ocks varit klent bestlldt, han hade
ju berttat, att Gud blifvit afskaffad i Frankrike under revolutionen.
Men Gud fanns nog i alla fall. Hvem skulle det vl eljes vara, som tnde
alla stjrnorna p himlahvalfvet en vinterkvll? Ja, hon visste nog, att
stjrnorna skulle frestlla vrldar, magistern hade en gng frklarat
solsystemet, men hon kunde icke fatta det, hon frstod aldrig, hvem som
ursprungligen tndt alla dessa kretsande gnistor i det bl. Drfr hll
hon sig helst till det gamla och frestllde sig Gud som en gammal man,
stapplande fram i sin himmel med staf i hand och stdjande sig s hrdt
p stafven, att dess brodd ofta trngde genom emaljgolfvet och lmnade
efter sig sm hl, genom hvilka en och annan glimt af himmelens
hrlighet strlade ned till jordens mrker. Men att Gud skulle hlla s
noga reda p mnniskorna, trodde hon icke. Hon undrade just, om icke
farmor i det fallet sge en smula smtt p Gud, drfr att hon icke
kunde fatta Hans storhet -- liksom en myra icke kan bilda sig en
frestllning om en mnniska -- -- --

Om detta och om mycket annat skulle hon grna velat tala med prosten;
men stackars prosten skulle nog bara bli frlgen och hosta och stamma,
som han alltid gjorde, nr han icke visste, hvad han skulle sga.

Prosten blef dessutom sjuk strax efter jul, s att komministern mste
fvertaga konfirmationsundervisningen.

Han var lng och mager med lingult, sltkammadt hr, blekt helskgg och
vattenbl gon, klar frgls hy och en stmma utan klang. Hans vsen gaf
ett obestmdt intryck af halfslckt eld, och den religion han frkunnade
med sin lgmlta rst liksom darrande af inre rrelse, var af helt annan
art n prostens hgljudda och torra utlggningar fver dagens lxa. Tron
tycktes ha genomtrngt pastorns varelse och prglat den med ett
hnfrelsens allvar, som mste ha funnits hos det gamla testamentets
profeter eller hos de heliga martyrer, som beseglat sin beknnelse med
sitt blod. Vl kunde han tolka lagens bud med skrmmande allvar, men han
underlt aldrig att eftert lta evangelium lysa; och visserligen mlade
han frdmelsen och frdmelsens ort med heta frger; men han kunde
ocks framstlla saligheten s, att det vxte vingar p hrarnas
sjlar. Allt detta gjorde starkt intryck p Elsas fantasi. Hela hans
personlighet verkade eggande, och hvad hon hrde berttas om hans
enskilda lif, bidrog i sin mn till att befsta hans makt fver hennes
inbillning. Han var son till en frfallen skoflickare, som dtt p
fattighuset, och en illa beryktad kvinna i Tibble. Genom fattigdom och
frdmjukelser hade han kmpat sig fram. Nr han fr fem r sedan
kallades till komminister i sin fdelsestad, lefde hans mor nnu, och
ehuru han som en god son skte upprtta den fallna, fortsatte hon sitt
lastbara lefverne, tills hon en morgon fanns dd, synbarligen under
rusets inflytande, i ett dike utanfr sdertull. Sjlf vigde han ngra
dagar senare hennes stoft t den eviga hvilan och vnde sig drvid till
barmhrtighetens Gud med en brinnande bn om frlsning fr hennes sjl.

Genom frdmjukelser och lidanden hade hans vg gtt fram! Han var ocks
frenad i ett barnlst och olyckligt ktenskap med en kvinna, som icke
var honom vrdig, en sjuklig och nervs kinkblsa af retligt lynne. Hur
mste han icke ha lidit draf! Det dmpade och melankoliska i hans vsen
stammade nog djupast frn denna sorgens klla. Dr fanns ju knappast
ngon ljuspunkt i hans yttre lefnadsomstndigheter. Hans hustru delade
visst icke ens hans tro! I alla hndelser syntes hon aldrig i kyrkan, d
han predikade. F mnniskor knde henne fr frigt, ty hon var inbunden
och umgicks s godt som med ingen; men i hela frsamlingens gon var
pastor Tibell en beklagansvrd man.

Elsa fattades snart af en svrmisk beundran fr sin religionslrare.
Hennes frnuft och knsla gaf sig dmjukt i hans vsens vld. Den
tomhet, magistern lmnat efter sig i hennes sjl, fylldes nu af en nnu
hrligare mnniskobild; han blef fr hennes inbillning ett
frkroppsligande af kristendomens innersta vsen, af den godhetens och
barmhrtighetens religion han frkunnade. Hur ljuft att vid hans hand
fras fram till altaret fr att anamma det sakrament, som skulle
bekrfta hennes upptagande i den kristna frsamlingen. Hur ljuft att nu,
som vuxen kvinna, af honom vigas till Kristi brud.

Allt eftersom det led framt tidpunkten fr den hgtidliga akten, blef
hennes knslolif mer och mer exalteradt. Hon lefde under ett andligt
hgtryck, som kom hennes gon att skina med en underbar glans, och mer
n en gng hnde det, att religionslrarens blick, liksom blndad draf,
vek t sidan med ett frlget uttryck; ty pastor Tibell var en erfaren
och samvetsgrann Herrans tjnare, och det var icke frsta gngen han hos
en kvinnlig konfirmand iakttagit denna blickens illumination, som
visserligen frst och frmst vittnade om himmelsk hnfrelse, men som
utan tvifvel ofta hade en jordisk bottensats. Han visste ju, att den
yttre mnniska, hvarmed Skaparen i sin nd bekldt hans sjl, icke var
frnsttande, snarare sympativckande och intressant. Han var icke
alldeles oknslig fr de tecken drp, som han glimtvis uppsnappade --
ty en prst r icke mer n en mnniska; men att drja infr dem, att
sjlfbehagligt spegla sig i dem, var honom icke tilltet.

Aldrig hade han haft en lrjunge, som sknkt hans hjrta en ljufvare
tillfredsstllelse n denna lilla Elsa Finne; ty han knde, att han
ppnat nya horisonter fr hennes sjls lngtan. Hon var idel tro af hans
tro och krlek af hans krlek. Drfr skulle hon ocks beg H. H.
Nattvard med det rtta sinnelaget.

Hon var i sanning hans andas barn. Icke underligt att dr i hans sjl
fanns en gnista af skaparens krlek till sitt verk. Men intet vidare!

Intet vidare, Johannes Tibell! Den Onde r listig i att lgga snaror fr
mnniskornas ftter -- och hur skulle han icke triumfera, om han
lyckades bringa en Herrans tjnare p fall!

Vren var redan i luften, solskenet blef varmare fr hvar dag, och
pastor Tibell knde sig frunderligt matt, dr han vandrade framt gatan
mot sitt sollsa hem. Han sg trd ut, med djupa gropar under gonen;
men han gick och smlog fr sig sjlf, som om han tnkt p ngot
vackert. Han tnkte p sitt kraste nattvardsbarn, p det underbart
sjlfulla uttrycket i hennes ansikte, p de mrka gonens strlande
religisa hnfrelse och -- han slt sina gon energiskt -- nej,
visserligen icke p hennes spensliga lilla gestalt och n mindre p
barmens rundning! Han var en gammal och en gift man och drtill en
Herrans tjnare! --

En natt hade Elsa en underlig drm. Hon sg sig sjlf i skira, hvita
klder mdosamt vandra uppfr en brant och lng vg, som ledde rakt in i
himmelrikets klarhet, dr Kristus stod i skinande klder, vntande med
ppen famn. Hrdare och hrdare slog hennes hjrta, och redan frn
fjrran sjnk hennes blick med salig hnryckning in i hans. Hans hr var
som solsken, hans skgg var som hans hr, han ansikte strlande som
lyckan, hans gon tindrande bl. Salighet genomstrlade hennes varelse,
d hon kom honom nra; hon svindlade och fll, men fngades af hans
armar och vcktes af hans kyss.

Hans kyss var sknare n allt hon drmt, var lycka, lyft upp till
himmelns hjd, famnande fver evigheten.

Likvl vaknade hon med en blygsint frnimmelse af, att hon aldrig skulle
kunna frtro sin drm t ngon lefvande mnniska. Hon rodnade ocks
sjlf hvar gng hon i ensamheten tnkte drp.

Blek som om hjrtat sugit allt blod frn hennes kinder, stod hon
konfirmationsdagen framfr altaret. Nr pastorn vlsignande lade sina
hnder p hennes hufvud, knde hon det som om hetta strlat ut frn hans
fingerspetsar.




VIII.


P hsten kom Elsa till hufvudstaden, till fru Anna Neumanns pension fr
unga flickor, en uppfostringsanstalt af mycket enskild natur, nra nog
en vlgrenhetsinrttning fr frestndarinnan. Eleverna utgjordes
nmligen till strsta delen af smbarn, hvilkas mdrar eller fder med
vnskap eller medknsla erinrade sig den tiden, d fru Anna som ung
arftagerska dansade i borgerskapets salonger.

-- Den tiden _var_ man ngonting! brukade hon sjlf sga, i det hon
lyfte sina bl gon mot skolsalens nedrkta tak.

Hon var nnu mycket ungdomlig och liflig, klar i hyn och med en del af
sin ostyriga lejonman i behll. Hon kldde sig i starka frger, och
sidenrosetter flktade som fjrilsvingar omkring henne, dr hon dansade
fram fver gata eller golf. Talade hon med en kavaljer, som hade nog
smak att gna henne en smula uppmrksamhet, kunde det glittra ungt i
hennes gon och skifta skrt p hennes kinder, men tyvrr skvallrade
alltid ngra rynkor om det faktum, hon eljes dolde som kung Midas sina
hufvudprydnader. Hon frsvarade sig ocks lifligt mot alla beskyllningar
fr koketteri. Skulle man tro henne sjlf, var det intresse hon vid
slika tillfllen bar till synes, ingenting annat n frstllning. I sjl
och hjrta var hon vrngt stmd mot det manliga slktet, som drfr
oftast gent emot henne intog rfvens hllning gent emot rnnbren.

Till fru Anna Neumanns uppfostringsanstalt hade Elsa kommit halft som
elev, halft som lrarinna i smbarnsklasserna. I ersttning fr den
undervisning, hon kunde meddela, skulle hon tnjuta fritt husrum och
nring fr kropp och sjl. Med allt detta blef det klent bestlldt, och
det visade sig snart, att Elsa i sjlfva verket blifvit antagen till
smbarnslrarinna utan ln; ty den hgre undervisning, frestndarinnan
utlofvat, inskrnkte sig till en eller annan timme, d de bda damerna
gemensamt lste poesi eller utbytte tankar om dagens nyheter.

Fru Anna Neumann svrmade fr poesi och dramatisk konst. Hon skref vers
och agerade grna i manliga roller, utstyrd i en gammal blrandig
linnekostym, som tillhrt en vid unga r afliden kr broder. Hennes
platta brst och smala hfter frlnade ofta en viss illusion t
framstllningen. -- Af gammalt stod hon i frbindelse med en hel del
teaterfolk, som hon begagnade till att anskaffa fribiljetter, och minst
en gng i veckan bjd hon Elsa med sig p spektakel.

Frhllandet dem emellan blef snart intimt. Fru Anna hade redan frn
brjan afsagt sig alla ansprk p den respekt, som ldern eljes ltt
kunde ha tillfrskrat henne. Hon ville behandlas som kamrat; och drvid
blef det.

En novemberkvll, d regnet smattrade mot fnsterrutorna och stormen
hvisslade i skorstenspiporna kom fru Anna smygande in i Elsas rum,
kastade sig p kn framfr henne, gmde sitt ansikte i hennes skte och
anfrtrodde henne under mnga trar sitt lifs historia.

Det var en gng en firad och fjsad, vacker och rtt frmgen ung dam,
som hette Anna Bodin -- -- Stndigt omsvrmades hon af friare, men kunde
icke frm sig att sknka ngon af dem sitt hjrta och sin hand, -- ty
en kvinna mste lska helt -- helt! -- fr att sknka sig t en man!

Hennes ungdom hade synbarligen runnit bort, utan att detta intrffat, ty
ehuru hon sorgflligt undvek alla tidsbestmmelser, framgick det dock af
hennes beknnelse, att hon mtte ha varit fver trettio r, d hon fann
sin Romeo.

-- Han var en af sitt lands frmsta konstnrer med en tenor -- o, en
sdan tenor! Smktande, mjuka toner, enkom skapade att bedra kvinnors
hjrtan!

Med ett ord: han var operasngare och hette Agathon Neumann. Och tjusad
af hans stmmas och hans namns klang sknkte hon honom hjrta och hand.

-- Farbror, som var min frmyndare, varnade mig, rdde mig att
tminstone gra paktum, s att Agathon icke skulle kunna komma t mina
pengar. Men jag ville icke sra honom. Jag lskade s besinningslst och
trodde s blindt. -- Vi blefvo gifta. Och vrt ktenskap gestaltade sig
redan frn frsta stund -- rent ut sagdt till ett helvete!

Hr brast fru Anna i hysterisk grt, men hmtade sig snart och fortsatte
lidelsefullt:

-- Elsa, Elsa! Tnk dig, hur det mste knnas att hra en rst, som
klingar bedrande fr hela vrlden -- och som man lrt sig lska --
frlora allt vlljud inom hemmets murar, pltsligt bli knarrig och hrd
och grla med grofva ord i stllet fr att sjunga poetiskt! Jag trodde,
att jag gift mig med sjlfva Trollfljten och jag vaknade i armarna p
Don Bartolo. Jag hade drmt om, att mitt hjrta dagligen skulle tjusas
af en nktergal -- och det blef i stllet snderhackadt bit fr bit af
en ondsint krka -- -- tills jag en vacker morgon fann fgeln utflugen
ur boet -- med allt hvad jag gde och hade -- --

Fru Anna lyfte sitt hufvud trotsigt, och hennes bl gon glimmade af
hat.

-- Det heter, att han r dd nu -- sade hon inbitet bittert -- men jag
tror det icke. Han lefver nog ngonstdes i vrlden under ett antaget
namn och bedrar nog nnu oskyldiga kvinnors hjrtan med sin rsts
smekande klang. Jag ngrar, att jag icke befriade vrlden frn det
skadedjuret! Om jag haft mod, skulle jag ha skjutit ned honom med min
egen hand.

Hon snyftade en stund, men torkade sedan beslutsamt sina trar och vnde
sig till Elsa i en hgtidlig ton, som Hamilcar mtte ha brukat, d han
tog ed af sin son att alltid hata romarna:

-- Kom ihg detta, min vn! Lr af mitt sorgliga de! Tro aldrig en man.
De ro alla lika. S lnge de icke ftt sin vilja fram, kunna de nog
fjska och fjsa, men kallsinnighet lurar alltid p bottnen af deras
hjrtan, och ve den kvinna som troskyldigt ger sig i en mans klor! -- --
Du r lycklig, du! Du r ung. Och du har begfning. Vore jag som du,
skulle jag bli skdespelerska -- en stor konstnrinna, som lade alla mn
fr sina ftter -- -- och hmnades vrt kns ofrrtter -- --

Det var icke frsta gngen fru Anna rrde vid den strngen, och Elsa var
icke oemottaglig fr dess locktoner. Det kunde komma fver henne en
vldsam lngtan att bja mn till jorden, trampa dem under sina ftter
och, sjlf otkomlig, g vidare. Det tindrade till i hennes gon. Fanns
det vl en sknare uppgift fr en kvinna, n att som konstnrinna
frkroppsliga de stora diktarnas ideal -- sknka lif t deras tankar,
verklighetens fgring t deras drmmar? I sanning, det var ngonting att
lefva fr!

Af mnnen hade hon visserligen en annan uppfattning n den goda Anna,
som nog misstrodde dem vl mycket och mlade dem vl svarta i sin
bitterhet. De mn Elsa hittills trffat hade icke frefallit henne
hvarken falska eller farliga, snarare alltfr naiva i sin ofrstllda
ppenhjrtighet. Icke dess mindre eller vl just drfr tyckte hon sig
ha mera bde nje och behllning af ett samtal med en man, n af en
kvinnas frtrolighet. Det kom sig vl af grundolikheten i mns och
kvinnors vsen. Mnnen kunde vara fverlgsna i mngt och mycket, men
begreppet fverlgsenhet var i alla hndelser femininum.

Hon ville grna lra knna mnnen. Det var ju drfr icke alls
ndvndigt att lska dem.




IX.


Didrik Bruun, den store tragden, hrde till fru Anna Neumanns
umgngeskrets. Minst en gng i mnaden snde han henne fribiljetter till
aftnar, d han sjlf spelade, och dagen efter hrsammade han grna
hennes inbjudning till en enkel hvardagsmiddag. Han visste, att hon d
skulle slakta den gdda kalfven till hans ra och brygga starka drycker
t hans ffnga. Groft smicker serverades honom i mnga familjer, som
han regelbundet beskte, men ingenstdes fick han sig ett s grundligt
rus, som hos fru Anna.

Till henne kom han som en konstens furste, tyngd af sitt snilles krona,
slog sig ned vid hennes bord och hll till godo med hvad huset frmdde.
Hon knde hans smak och visste, att fr honom var ingenting godt nog.
Detta ingaf honom en ljuflig frnimmelse af trygghet. Hr behfde han
icke hfda sin storhet, ty hon dyrkade honom som ett hgre vsen och bar
alltid hans portrtt i en skinnpse nrmast hjrtat.

Mnga af hufvudstadens svrmiska ungmr buro Didrik Bruuns bild nrmast
hjrtat. Han var student! Han hade frn universitetet frt med sig en
fernissa af bildning, hvarmed han glansat skdespelarens dittills
ringaktade yrke. Han var hufvudet hgre n mngden, hade gon som stora
glaskulor, nsa som ett nbb och hvita tnder i sin breda mun. Som ett
lejon steg han ned p scenen och tog strax publiken med sin starka
stmmas storm.

Fru Annas liffulla framstllningar af hans upptrdande, hans yttre
mnniska och hans knslas gld hade spnt Elsas frvntningar och stmt
hennes sinne till beundran; d hon slutligen fick se honom sjlf,
hnfrdes hon ltt. Hon sg honom frst som Hamlet, sedan som
Othello. Och nr hon dagen efter stod infr hans ansikte i fru Annas
salong, lyste hennes gon som en lappkvinnas, d hon hlsar solen. Det
var som att mta i lefvande lif dessa diktens tv hgborna hjltar. Den
olycklige danaprinsen tryckte dessutom rtt varmt hennes hand, och moren
i Venedig sg p henne med ett uttryck, som om hon varit en Desdemona
rediviva.

Fru Anna mrkte snart, att Elsas ungdom verkade tilldragande p den
store tragden. Han snde nu fribiljetter minst en gng i veckan och
styrde lika ofta sina steg till hennes hem. Detta vllade henne mycket
krt besvr och gjorde henne s lycklig, att hon frnekade sin kvinnliga
ffnga och afsvor sitt hat till mnnen. Det kndes blott som en oerhrd
ra och tillfredsstllelse, att Didrik Bruun behagat fatta minsta
intresse fr ngon eller ngot i hennes hus.

Under sdana omstndigheter utvecklade sig bekantskapen mellan Elsa
Finne och Didrik Bruun s smningom till en viss frtrolighet, och fru
Anna brjade redan fantisera om, hvad som skulle kunna hnda, nr vren
kom och klen gick ur jorden och allting brjade grnska och blomma.

Men just vid den tiden fick Elsa ett bref frn sin farmor, som
terkallade henne till Ryd.

Vren kan ha mnga egendomliga effekter. Det kan hnda, att klderna som
en ung dam med stolthet burit under vinterns mulna dagar, pltsligt
synas luggslitna i vrens klara solljus; det kan hnda, att de
frhllanden, i hvilka hon lefvat under de mrka mnaderna, pltsligt
visa sig uppsluppna i smmarna. D gripes hon af ett oemotstndligt
begr att lmna dem bakom sig, som krftan lmnar sitt gamla skal, d
hennes utveckling s krfver.

Didrik Bruun hade genom fru Anna erfarit, att frken Finne skulle resa,
och den underrttelsen frorsakade honom en smula bryderi. Han visste
nmligen icke rtt, hvad han skulle taga sig till med henne, men hade en
obotfrdig knsla af, att hon vntade ngonting af honom. Hvad?

Det var sant, att han under vinterns lopp ofta sett rtt djupt in i
hennes gon, som tindrat af beundran, och det kunde vl vara, att ocks
hans blickar ftt ett beundrande uttryck, d han i hennes mrka pupiller
sett sin egen bild; men aldrig kunde vl han, Didrik Bruun, misstnkas
fr att p fullt allvar ha ltit fngsla sig af en liten pensionsflicka
frn landet? Han hade knt sig dragen till hennes ungdom, rrd af hennes
naiva dyrkan, road af hennes tafatthet, ngon gng vrmd af hennes
vsens heta puls, tjusad af hennes exotiska lilla person, som af en
blomknopps fgring, d den rkat sl ut under hans gon i starka frger,
och andats all sderns rikedom. Men hvad mer?

Didrik Brunn var trettiotta r, och knslolifvet mister fort sin
grnska i rampens artificiella ljus. Han lskade nu ocks sig sjlf s
helt, att ingenting blef fver t andra.

Emellertid kunde han icke bli den frnimmelsen kvitt, att Elsa vntade
ngonting af honom, innan hon reste: ett ord till afsked af den store
konstnren, som hon haft lyckan att mta i sin ungdoms vr, och om
hvilken hon senare i lifvet skulle kunna bertta fr barn och barnbarn,
att han till afsked kysst henne p pannan -- eller mjligen p munnen?
Ett sdant minne ansg sig Didrik Bruun knappast ens ha rtt att
undanhlla henne, och drfr skref han p aftonen i sin kldloge under
stort hufvudbry en biljett till Elsa, dri han stmde henne sig till
mtes fljande morgon i skogen utanfr tullen.

Tidigt p morgonen trdde fru Anna in i Elsas rum, brande brefvet i sin
hand med en uppsyn, som om hon burit vrldens frnmsta klenod; ty hon
knde stilen. Och Elsa rodnade nda ned p halsen, medan hon liknjdt
lade brefvet till sidan, ty hon ville icke bryta det, frr n hon var
ensam.

Hon var i en stmning af darrande frvntan, d hon ett par timmar
senare gick i skogen och hrde fglarna sjunga. Hon knde sig som
prinsessan i det sofvande slottet en sommarmorgon, d alla rosenknoppar
brista, och hon i halfslummer hr ljud af steg och i halfmedveten
lngtan tviflar p, att det r den rtte prinsen, som kommer.

Hennes ungdomliga svrmeri fr den store tragden hade visserligen
slagit sig betnkligt, sedan hon lrde knna mnniskan ngot nrmare,
sett de glindrande delstenarna i hans krona reduceras till idel
dinglande bjllror och sjlfva kronan till en narrkpa med tuppfjder
och ludna ron. Han var ju s full af sig sjlf, som en tom tunna af
luft, hans sjllst bullrande rst hade aldrig sagt ett ord, som var
vrdt att minnas. Men hon vgade icke lita p sitt eget omdme, s rakt
i strid mot vrldens, som hyllade hans storhet, och hvar gng hon mtte
honom nyo, vntade hon, att han ter skulle blsa lif i hennes
illusioner. Han var dock en konstnr, som fr hennes fantasi
frkroppsligat s mngen diktens hjlte med stora tankar och starka
knslor.

Nu i afskedets stund vntade hon det med sklfvande spnning. Hon var i
ett underligt glittrande lynne. Inom sig knde hon all vrens sjudande
lifslust, en lngtan efter det omjliga och oupphinneliga -- att flyga
upp och famna solen eller att lta sig lyftas af en stark knsla och
fras bort frn hvardagslifvet, hgt fver alla trampade stigar.

Och dr kom Didrik Bruun. Hon gmde sig bakom en trdstam fr att kunna
iakttaga honom, dr han gick vgen fram. Hvar gng hon hittills trffat
honom utanfr scenen, hade han frefallit henne som en hvardagsvariant
af den roll, han senast utfrt. I dag var han ter Hamlet. Hon smlog,
nr hon sg den djupsinniga min, han anlagt infr skogens furor, hon
tnkte p den sjllsa tonen i hans bref.

-- God morgon, Hamlet! ropade hon och sprang pltsligt fram frn sitt
gmstlle.

Han hoppade till af frskrckelse, men tervann strax fattningen, lyfte
p sin eleganta cylinderhatt, smlog vemodsfullt och svarade:

-- God morgon, Ophelia!

-- Nej, tack -- sade hon och rckte honom sin hand -- jag r ingen
Ophelia och mnar hvarken bli vansinnig eller drnka mig, fast jag mste
resa.

-- Men litet tomt knns det i alla fall -- hr? Han smlog
sjlfbehagligt och lade handen p sitt brst.

-- nnu har jag tminstone ingenting mrkt.

De gingo sida vid sida int skogen, och han brjade tala om det kraste
han visste. Hans tragiska hjlterst sklfde af frtrytelse, d han
citerade en morgontidning, som kallsinnigt omnmnt hans senaste roll.

-- Kan man tnka sig ngot mera ofrskmdt! Herr Bruun hade icke ftt
det rtta greppet p sin roll. En sdan murfvel vill lra mig att
spela! Kan man tnka sig ngot mera sneaktigt!

-- Nej, sade Elsa. Men hon tnkte, att det visst var nnu mera
sneaktigt att fsta s stor vikt vid en slik bagatell. Harmen hade
brjat koka inom henne. Det var alldeles som om han kommit fr att f
jmra sig, icke fr att sga henne farvl. Och det var han, som stmt
henne sig till mtes! Nu ngrade hon, att hon kommit. Hans bref var ju
en ofrsynthet. Det lg ringaktning dri. Och hvad betydde vl hans
uppfrande gent emot henne under hela vinterns lopp? Ringaktning,
sjlffrgudning! Han hade behandlat henne som ett barn -- och hon hade
ltit det ske, drfr att hon i brjan hade varit blndad af glansen
kring hans namn. Nu knde hon honom, och nu visste hon, att hon sjlf
var lika mycket vrd som han. Han var ett positiv, som gaf ljud t
andras tankar och knslor, hon var en mnniska, som tnkte och knde
sjlf.

Hon rtade upp sin unga, smrta gestalt och kastade hufvudet tillbaka.
Grten satt henne i halsen, men harmen tog fverhand. Hon greps af ett
vildsint begr att hda och hmnas p detta afgudabelte, som hon dyrkat
i fvitsko.

-- Jag tror aldrig, att jag rkat en mnniska s lik Narkissos som ni!
sade hon pltsligt i det hon stannade midt p vgen.

-- Hvad menar ni, lilla slarfva? frgade han, till hlften frbluffad,
till hlften road. -- Det heter fr resten Narcissus!

-- Nej, frlt! Han var ju frn Beotien, dr de raste och dummaste
grekerna bodde. Det var han, som var s kr i sig sjlf och som alltid
lg och speglade sig. Ocks fr er r hela vrlden bara en klla, i
hvilken ni ser er egen bild.

Didrik Bruun fattade nnu icke, att hon menade allvar. Hon talade utan
hftighet, men hennes rst darrade p ett misstnkt stt -- hr mste
visst vara grt i faggorna! Och det fll honom in, att han just nu
lmpligen skulle kunna sknka henne det dr minnet fr lifvet, kyssen,
som hon frmodligen vntade.

Allts bjde han sig, smleende fram mot henne och utstrckte sin hand
fr att lgga den kring hennes lif; men hon vek tillbaka och brnde
honom frn sig med blicken.

-- Lt bli det dr! sade hon. -- Jag har ett ord att sga er. Det r
drfr jag kommit hit. Jag ville sga, innan jag reser, att jag aldrig
varit s godtrogen, som ni inbillat er -- fast jag nd blygs -- blygs
fver mig sjlf -- drfr att -- jag tilltit er -- behandla mig s --
som ni gjort -- --

Didrik Bruun frstod ingenting och visste hvarken hvad han skulle sga
eller taga sig till. Han stammade, som om han icke lrt sin roll:

-- Men -- lilla slarfva -- hvad -- --?

-- Jag tyckte, jag kunde icke resa utan att sga er det. Jag har aldrig
-- -- -- Ni r ingen konstnr -- en papegoja r ni -- som aldrig tnkt
en tanke i sitt lif -- --

Didrik Bruun stod blek af vrede, med hgdragen min och hnderna
korslagda fver brstet -- som i Othello. Han fann ingenting att sga,
men hans minspel uttryckte ett oerhrdt frakt.

-- Adj, lilla vn! replikerade han ndtligen, lyfte vrdslst p hatten
och gick.

Elsa vnde sig bort och brast i grt. Hon blygdes fr sig sjlf.

Hemkommen stod hon lnge framfr spegeln och mnstrade sin bild. S
nickade hon sorgset. Det var sant, att hon var ful. Hon saknade behag.
Och hon hade icke rd att klda sig vl.

Hon undrade, om ngon man ngonsin skulle kunna lska henne?




X.


Dr lg en liten eka vid bryggan nedanfr Ryd, och p toften satt Elsa
vaggande lngsamt af och an. Hennes hllning var slapp, uttrycket
lyssnande, gonen glnste sjlfullt stora i det lilla magra och
bleksjuka ansiktet, som skuggades af en hvit bahytt. Fgelsng klingade
frn hage och mark, lrkors jubel sklfde i sjlfva solskenet, som
fldade frn junihimmelns ljusklla; vassen hviskade, vattnet porlade,
glittrande bltt dr brisen krusade det, alarnas grna kronor susade;
ekan vaggade af och an, slitande som en kopplad hund i sin ktting; allt
i naturen rrde sig, lefde; Elsa lyssnade blott till sin lngtan, lnkad
till stranden af sin fdernegrd.

Ensamt, ensamt var hennes lif, och det fanns ingen utsikt till
frndring; framfr sig sg hon blott en evinnerlighet af dagar, veckor,
r utan innehll. Sommaren skulle bytas mot hst, hsten mrkna till
vinter, vintern ljusna till vr och s vidare ideligen.

Hon sg upp mot grden, som redan tycktes stmplad med frgngelsens
mrke. Hr ljd aldrig ett skratt, hrdes aldrig ett gldjens ord, hr
kunde ingenting blomma, hr var dden bofast bde innanfr de murkna
vggarna och utanfr, dr mnniskor och djur smgo omkring som skuggor.

Drinne lg hennes far sedan flera veckor till sngs, saffransgul i hyn,
och slog sjlf med darrande hnder dagligen en ny spik i sin likkista.
Ingen visste, hvarifrn han fick brnnvinet, men alltid hade han en
flaska gmd hos sig i sngen, och alltid fann han tillflle att
fullflja sitt sjlfmord, hur strngt han n bevakades.

Elsa gjorde sin plikt mot denna stackars misshandlade lekamen, som hon
lskat och nnu lskade, ehuru med skrck, med lifvets fasa fr dden,
hlsans vedervilja fr frruttnelsen. Fr den slocknande gnista af lif,
som fanns kvar, knde hon krlekens varma tillgifvenhet, men sjlfva det
jsande stoftet ingaf henne en ofvervinnelig vmjelse. Hon grt och
srjde fver, att det var s, men det frblef s. Det hon lskade, var
hans knslor och tankar; det andra betydde ingenting fr hennes hjrta.

Dagligen tnkte hon s, nr hon satt vid hans sng och hll hans hand,
som redan var kall och dfven af ddens anda. Hon hll den tappert, fast
det ryste i hennes rygg, ty hon frstod, att hennes nerver och blod
bringade den dende hlsningar frn lifvet; men hon kunde icke uthrda
det lnge, efter ett par timmar revolterade alltid hennes kropp, och hon
mste ut i friska luften. D gick hon oftast hit ned till stranden, tog
plats p toften i den lilla bten och vaggade af och an.

Det fanns ingen mjlighet till rddning fr fadern, det fanns ingenting
annat att nska i krlekens och barmhrtighetens namn, n att det snart
mtte bli slut.

Medan hon tnkte s, hade dden redan stigit fver trskeln.

-- Elsa! ropades det uppe frn backen. -- Elsa! Elsa! det lt som
ett ndrop. Dr var fara p frde, ljtnanten hade ftt ett nytt
anfall -- --

-- Jag lmnade honom bara ett gonblick -- jmrade sig mamsell
Andersson -- men nr jag kom igen, rann blodet ur mun och nsa -- och
brnnvinsflaskan lg tom bredvid honom -- han hade druckit -- och det
var, kantnka, som att sl gift i ett ppet brnnsr -- fr hela hans
inre r ju bara en blodig massa -- -- -- Hennes nd har skickat Stefan
efter doktorn, men han hinner aldrig hit.

Nr Elsa kom in i rummet, mttes hon af en frpestad stank. Vid sngen
satt farmor, med sin sons hand i sin. Hans gon voro redan till hlften
brustna. En half timme senare var han dd.

Tre dagar drefter snktes hans stoft i familjegrafven p Tibble
kyrkogrd. Pastor Tibell frrttade jordfstningen och bad en gripande
bn fr hans sjl. Han tryckte sedan med varmt deltagande den faderlsas
hand och sade henne ngra enkla trstens ord. Han lofvade ocks att
komma till Ryd, om hon behfde ngon att tala med, att anfrtro sig till
under den nrmaste tiden.

Elsa kte hem med farmor. Det svarta floret glnste vtt framfr hennes
gon. Hon grt icke fver faderns dd; den sorgen hade hon redan grtit
ut, den hade s lnge varit fr handen. Hon grt fver, att allt var s
mrkt, s ensamt och dsligt och tomt omkring henne.

Pastor Tibells vnlighet hade gjort henne godt, ty hennes hjrta
lngtade efter deltagande. Han var s god, han var sig s lik, utom att
han visst blifvit nnu magrare, sedan hon sg honom sist. Han hade ocks
blifvit nkling frra julen. --

Han kom ofta till Ryd under sommarens lopp, och Elsa fann nje i hans
besk. De medfrde alltid ngon omvxling i hennes lifs outhrdlighet. I
brjan kom han som sjlasrjare med trstens ord p sina lppar, och
Elsa bjde sitt hufvud infr Guds tjnare, med hjrtat varmt af
tacksamhet. Han talade s vackert, och allt hvad han sade ingaf en sdan
trygghet. Det var godt att sluta gonen och f en fast hllpunkt fr
sitt sjlslifs alla fladdrande stmningar. Smningom tervann han hela
sin forna makt fver hennes sjl, blef ter hvad han varit, medan han
frberedde henne till den frsta nattvardsgngen, och nnu mera; ty nr
hon nu jmfrde honom med de mn, hon sedan trffat, vxte Johannes
Tibell till en riddare utan fruktan och tadel, en korsriddare med andans
flammande svrd i kamp mot mrkrets hrar. S blef han till sist fr
hennes hungriga inbillning den hjlte, hon drmt om att tillhra.

Han talade aldrig om sig sjlf; men ngon gng kunde det undfalla honom
ett ord, som gaf Elsa inblick i hans lifs dslighet. Han hade lidit
mycket af sin hdangngna hustrus retlighet och brist p frstende.
Elsa frstod honom, mmade fr hans ensamhet och drmde om att hela hans
hjrtas sr.

P hsten friade han fromt och hgtidligt, som det anstod en andans man,
en kvll d Elsa fljt honom ett stycke p vgen till Tibble fver sen.
Ingalunda fll det honom in att frska vinna henne med fverrumpling,
nej, han framstllde blott sitt frslag med en rst, som darrade af
undertryckt knsla, och bad henne rannsaka sitt hjrta! Hon var mycket
ung, sjlf var han mer n dubbelt s gammal som hon -- ehuru han Gudi
lof nnu var stark till kropp och sjl -- --

De skildes med ett handslag hgst uppe p krnet, och hon satte sig p
en sten i sina ungdomsdrmmars slott, Elsebo, som fr lnge sedan
sjunkit i grus. Alla hennes tankar gingo nu blott ut p att rdda ngra
spillror af sknhet t sitt hvardagslif.

Vl visste hon, att det, hon knde fr Johannes Tibell, icke var, hvad
hon drmt om att knna fr den man, den hjlte hon helst velat tillhra;
men aktning och tillgifvenhet var vl ocks en grund att bygga sin
lyckas stuga p?

Farmor var gammal, kunde icke lefva lnge, grden var pantsatt fr
skuld. Hvar skulle hon sedan f ett hem?

Han var den ende, som kunde befria henne frn det nrvarandes ddande
enformighet och frn det framtidsperspektiv af lnga tomma r, som p
sista tiden ofta hgrat hotande fr hennes medvetande.

Tanken p ensamheten skrmde henne. Fr att undg den var hon villig att
betala hvad pris som helst. Och i detta nya fanns tminstone ngon
mjlighet till trefnad, men i det gamla fanns ingen. Det nya var ocks
en omvxling, ngonting obekant, som just drfr rymde en frhoppning om
ngon smula vrme. Det var vidare det af det bestmda, ty hon skulle
dock en gng komma att tillhra en man, s visst som hon var kvinna och
knde som en kvinna, Hvarfr d icke frst som sist Johannes Tibell?

Hennes beslut var redan fattadt, och redan hade hennes fantasi brjat
omspinna befriaren med ett idealiserande ljus, lnadt frn hvad hon
visste eller trodde sig veta om hans fattiga lif, hans kamp, hans tro,
hans olyckliga ktenskap, hans hjrtas godhet. Hon kunde sknka honom
lyckans vlsignelse, hon kunde bli fr honom allt hvad den andra, som nu
var borta, aldrig kunnat bli.

Det var blodets lngtan, som vaknat och sg verkligheten i soluppgngens
glans.

Hennes fantasi flg vidare i den inslagna riktningen, alla gamla drmmar
brjade forma sig efter verkligheten och terspegla dess drag. Dr var
drmmen att se en man vid sina ftter, lyssna till hans lidelsefulla
ord, knna hans heta andedrkt, vrmas af hans vsens vrme och ha rtt
att bli varm utan att behfva blygas eftert. -- Dr var drmmen om
frihet, om ett eget hem, hvars hrskarinna hon skulle bli, och som hon
fick inrtta efter sin egen smak -- med en lugn vr att lsa i, att
utvecklas i under vntan p, hvad lifvet ytterligare kunde ha i
beredskap t henne; ty hon frestllde sig ingalunda, att lifvet skulle
vara slut i och med ktenskapet, tvrtom, drmed skulle det kanske frst
brja? --

Tv dagar senare kom pastor Tibell hgtidligen kande till Ryd, kldd i
hg hatt och kaftanett, fr att officiellt anhlla om Elsas hand.
Farmor, som blifvit frberedd, gjorde inga svrigheter; hon var glad,
att innan hon slt sina gon, f lgga sin sondotters hand i en hederlig
och god mans. Frlofningen borde vl hemlighllas tills sorgeret var
tillndagnget, men pastorn skulle alltid vara vlkommen till Ryd.

Elsa, som vntat i sitt eget rum, hmtades af sin trolofvade in att
mottaga den gamlas vlsignelse; men dessfrinnan utbredde Johannes
Tibell sina armar, drog henne in i sin famn och tryckte den frsta
kyssen p hennes unga lppar.

Det svindlade och gnistrade fr hennes gon. Hon hade trdt honom till
mtes i en stmning af hgtid och allvar fr att ge honom sitt lfte --
och s kom detta brnnande insegel och vckte ond blod inom henne, ingaf
henne en obestmd, ofrklarlig vedervilja. Hon ryckte sig ls och skt
honom framfr sig; och innan hon sjlf trdde in fr att mottaga farmors
vlsignelse, torkade hon sig hrdt om munnen med en nsduk bakom sin
trolofvades rygg.

-- Gud vlsigne er! sade farmor, i det hon utstrckte sina darrande
hnder fver deras hufvud. -- Glmmen aldrig, att ktenskaplig lycka
endast kan vinnas genom sjlfviskhetens msesidiga frkvfvande.
Egoismen r en karg och kall jordmn, som inga blommor br. Att frgta
sig sjlf i sin krlek, r lifvets hgsta konst och enda lycka.

Ett s lngt tal hade Elsa aldrig frr hrt farmor hlla. Den gamla var
djupt rrd, och hennes rst sklfde, som om hon tnkt tillbaka fver
sitt eget lif.

Ju nrmare det led mot brllopet, dess allvarligare blef Elsa till
sinnes, och ofta kom det fver henne en underlig beklmning, nr hon
tnkte p det obekanta, som frestod. Nrhelst hon mindes den frsta
kyssen, frefll den henne som ett ondt varsel, och nrhelst detta samma
ter uppenbarade sig i hennes trolofvades smekningar, skyggade hon. En
gng ville hon bryta frlofningen. Hon hade fattat sitt beslut efter en
hrdnackad inre kamp, ty inom henne brottades tv starka makter, en som
lockade, en som skrmde. Hon hade icke sofvit en blund p natten, och
framt morgonen satte hon sig att skrifva:

     -- -- -- Jag hller af dig, men krlek har jag aldrig knt, blott
     drmt om i min ungdoms frsta vr. Det hftiga du ibland bjudit mig
     i dina smekningar har skrmt mig kall som is. Tag renheten ur en
     kvinnas hjrta och hon skall ej kunna handla delt och sknt,
     hjrtats renhet r fr kvinnan hvad kronan r fr bruden, den
     sknaste prydnad och tillika den oumbrligaste. Ett rent hjrta kan
     icke frdraga ngonting som srar blygsamheten, och stter du
     ringaste vrde p min tillgifvenhet, s tag varligt p mina
     knslor, ty den som lockar mig att glmma renhetens bud, frlorar
     min aktning och i samma stund hvarje solgrand af min knsla. Men
     bst r det nog ocks fr dig att vi bryta, ty du kan skert icke
     heller fortstta att lska den som r s skygg och p samma gng s
     stolt och trotsig, att hon kan sga: tyst! till sitt hjrta och
     bli blindt tlydd. Emellertid -- afgrandet ligger i dina hnder,
     ty min heder str i pant fr mitt ord, och om jag n begtt ett
     misstag, ett ofrltligt, skall jag veta att bra fljderna, fr s
     vidt du icke sjlf lser mig frn mitt lfte. --  --

Johannes Tibell kom sjlf med svaret p detta bref, och svaret var
lugnt, vrdigt. Han tviflade icke p, att icke hennes skygghet skulle
frsvinna, efter det hon vl blifvit hans kta maka. Fr att lugna henne
under den vntans tid, som nnu terstod, dmpade han sjlfmant
hftigheten i sina smekningar och frde henne blideligen med mma
broderskyssar fram mot altaret.




XI.


Mellan raderna i fru Elsas almanackor frn de nrmast fljande ren st
mnga mrkliga hieroglyfer, som vid frsta pseende frefalla
obegripliga. Tydda hvar fr sig ge de blott intryck af torra
anteckningar till minnes: om vder och vind, om stmningen i hennes hem,
om hennes makes och hennes eget lynne, om krmpor och ekonomiska
bekymmer, personliga konflikter och frdmjukelser -- om alla de sm
trivialiteter, af hvilka ett mnniskode bestr; men sedda i sammanhang
punktera de ytterlinjerna af hennes hvardagslif och lmna ocks mngen
intim inblick i hennes ktenskapliga frhllanden.

Hon gick till altaret med hgburet hufvud och gonen tindrande af
beslutsamhet, med bleka kinder och heta lppar och hjrtat sklfvande af
frvntan; och d Johannes Tibell efter brllopsmiddagen med fumliga
hnder slet kronan frn hennes hjssa och sljan frn hennes ansikte, d
stngde hans unga brud instinktlikt sina gon och gaf sig hans vilja i
vld. Sjlf var hon hvarken kallblodig eller sipp, och erfrarlynnet i
mannens lidelse skrmde henne icke; i drmmen hade hon fr lnge sedan
gjort sig frtrolig drmed, och i drmmen var lidelsen skn. Men i
verkligheten kom det tillbaka, det grofva och otyglade, som redan brnt
henne i hans frsta kyss, det kom tillbaka med hrskarelater, pockande,
vldskrktande och n mera ofrfinadt. Det fanns ingen sjl i hans tr,
ingen frfining i dess yttringar, ingen harmoni, ingen idealitet, intet
af det, som smeker en kvinnas hjrta och vrmer hennes sinnen, ingenting
af det som adlar och lyfter. Hans lidelse blef frnedrande i sin brist
p vrdighet, den blef hvad han sjlf kallade utslag af det lgre i vr
natur; men drmed stmplade han sig sjlf som slaf under sina smsta
instinkter, stjlande mot bttre vetande.

Mot allt detta reagerade Elsas natur. Men dessa r rymde en ondlighet
af stmningar, tankar, knslor skiftande mellan det mrkaste mrka och
det ljusaste ljusa, mellan vrme och kld, mellan godt och ondt --
mellan alla de motsatser som kmpa i en kvinnas nerver och blod, och det
fanns tider, d hon icke endast fann lust i smekningar, hvilkas
tygellshet i brjan ingifvit henne motvilja, utan ocks fann en
frtviflans tillfredsstllelse i att som en backant frtrampa och
frhna fr sig sjlf den knslans idealitet, som kved af lngtan under
ruset. D lt hon sig fras med i den hvirflande strmmen af alla de
ktenskapliga utsvfningar, till hvilka prsten, som kunde ha varit
hennes far, lockade henne i krlekens namn. Kom hon drvid att tnka p
ktenskapets allvarliga plikter och fljder, reste sig hennes
sjlfviskhet till en hrdnackad protest mot tvnget, som ett barn skulle
lgga henne. Fri ville hon vara, icke en droppe af sitt blod ville hon
sknka t ett barn, icke det minsta grand af lidande ville hon
underkasta sig, och intet ansvar ville hon taga sig. Fri ville hon vara
och lefva i nuet.

I sdana gonblick fann hon ocks en utomordentlig
sjlftillfredsstllelse i att stegra sin makes tr till det yttersta,
blsa upp den till en spbubbla, i hvilken hon sg sig sjlf
fvernaturligt stor och med fantastiska drag. D njt hon
hrskareknslan i att kunna linda sin behrskare omkring fingret. D
jagade och hetsade hon bde honom och sig sjlf med sina stmningar, hon
ville erfara allt, som kan rra, vidga eller krympa ett mnskligt
hjrta, och hennes fantasi frammanade fantom ur det frgngna eller
tillkommande, med hvilka hon skrmde honom och sig sjlf. D grfde hon
i hans frflutna med ett bittert begr att utforska dess mma punkter,
och hur han d n skte spjrna emot, mste han till sist sga henne
allt; och d hon frstod, att detta pinade honom, stack hon sin
nyfikenhets sond nnu djupare. D skrmde hon honom ocks med mystiska
antydningar om egna erfarenheter, som uteslutande tillhrde fantasien.
Hon hade s smningom lrt sig frst honom och behrska honom som en
virtuos sitt instrument, och hon stmde och skrufvade tills strngarna
hotade att brista; d blef hon god, och det kom till frsoning med varma
smekningar och trar frn mse hll.

Likvl kunde hon icke i lngden uppehlla den stmning af hgtryck,
hvarmed hon skte bekmpa lifvets enformighet, och som ren gingo
frlorade hon ocks ngot af sin makt fver mannens nerver och blod.
Dagarna fingo mnga och lnga timmar af leda, tomhetsknslan vxte inom
henne som mrkret, nr natten r nra, och hon stirrade med frtviflade
gon in i den framtid som vntade henne. Hvardagslifvet i den lilla
staden gaf ingen nring t hennes fantasi, mnniskorna voro smtt
skurna, deras futtiga gldjemnen kunde hon icke dela. Hon hade frskt.
Hon hade suttit p kafferep och hrt skvaller om traktens
obetydligheter, hon hade fvervarit super med dans och kortspel och
toddy som uppmuntran t kavaljererna. Det var som en till leda omtuggad
lxa; hon kunde det alltsammans utantill.

Hon knde det som om hennes ungdom runnit bort till ingen gldje och
till ingen nytta. Och hon frgade sig sjlf, hvarfr hon egentligen
lefde?




XII.


Tibble hade fordom varit en liflig handelsstad, medelpunkt fr en
blomstrande spannmls- och timmerexport. Den tiden byggdes hamnen, som
nu var lik ett hungrigt gapande svalg, dit blott en ngbt, en liten
munsbit, kom en gng i veckan. Nu lgo allts kajerna de, och de tomma
spannmlsbodarna liknade penninglsa bankruttrer, hvilkas yttre brjade
frfalla; blott en sdesria hll sig nnu uppe.

Ngra stenkast uppt land presenterade sig staden med boflliga,
storvulna trhus vid en lng gata, som ringlade sig frn norr till sder
och utvidgade sig p midten till ett torg, dr kyrkan stod p ena sidan,
nrmast berget, och prstgrden p andra sidan, nrmast hafvet. Hela
Tibble tycktes glida utfr ett sluttande plan. Prstgrden var, sedd
frn torget, ett envnings trhus p hg stenfot, med hgt, brutet
tegeltak och brutna gaflar, men t trdgrdssidan hade den tv vningar
med veranda utanfr den nedre och en stor balkong utanfr den fre.

P balkongen satt en kvinna en morgon i september, innan solen nnu
hunnit fver berget bakom staden. Hon var sjlf lik en morgon i
september med hstens svrmod i sin blick. Hennes ansikte var blekt med
en grundton af solbrnna, som hos barn af varmare land, med skarpt
tecknade svarta gonbryn, bjda som profilen af tv snkta vingar och en
mun med veka lppar, som stndigt skiftade uttryck. Hennes gestalt var
spd i linjerna, som en ung flickas, och smg sig mjukt efter lnstolens
svngda ryggstd.

Hon satt med hnderna i sitt skte och sg ut fver hafvet, som fr
hennes inbillning blef till Okeanos, bakom hvilken de gamle drmde sig
Hades, himmeln eller helvetet bortom lifvet, bortom det nrvarandes
tomhet. Ditt strckte hennes lngtan.

Men i trdgrden under sig sg hon sin make tassa omkring i nattrock och
tofflor och rkna astrakanerna p de nyplanterade trden. Det var den
traditionelle vrdig prosten med prostmage och blekfeta kinder och en
lng pipa dinglande ned frn munnen. Det var en apoplektisk man p
femtio r, som slagit sig till ro vid tillvarons dukade bord och tagit
rundligen fr sig af rtterna, njd med sig sjlf, sin vrldsskdning
och sina inkomster. Det var kttets evangelium i egen person; det var
prosten Johannes Tibell.

Den magre kaplanens smktande bl gon hade ftt ett uttryck af stint
vlbefinnande, den fordom blonda helgonglorian hade nstan helt och
hllet fallit af, och den darrande lgmlta rsten hade blifvit hrd och
myndig. Hela mnniskan hade undergtt en fullstndig frvandling p de
sju r, han innehaft Tibble feta gll, hvartill han enhlligt kallats af
frsamlingen efter gamle prostens dd.

Dr kom icke en glimt af vrme i Elsas blick, d detta brottstycke af
hennes hvardagslifs prosa gled inom hennes synkrets. Det var snarare en
ilning af motvilja, hon frnam; men den studsade och drabbade henne
sjlf, som varit och frblifvit den mannens hustru.

Knslan, som en gng frenat dem, kunde nnu ngon gng flamma till, men
eftert blef mrkret d alltid nnu kallare och ttare, och i natten
vred Elsa sina hnder af skam och nmnde sig sjlf vid de nesligaste
namn. Hon blygdes s nda ned till botten af sin sjl fver att hon
kunnat frdraga hans smekningar, hngifva sig t denne man, som hon
hvarken aktade eller lskade, och fr hvilken hon sjlf icke var annat
n kvinnan i allmnhet, en hvemsomhelst till hvilken han drogs af sina
sinnens hunger; ty som personlighet existerade hon icke fr honom, han
knde henne icke, intresserade sig icke fr, anade ingenting af allt,
som rrde sig p djupet af hennes sjl.

Hon hade under de senaste ren ofta kommit att tnka p hans frra
hustru. Vissa yttranden, som undfallit honom, och den knnedom Elsa nu
sjlf gde om hans karaktr, hade s smningom frndrat den
uppfattning, hon frr bildat sig om denna kvinna, med ledning af de
rykten, som cirkulerade i frsamlingen. Ett par bleka fotografier, som
Elsa funnit i ett album, frammanade fr hennes frestllning ett
knsligt ansikte med rena drag, trda af mycket lidande, och en sllsamt
vacker blick. Af de tv makarna hade hon skerligen varit martyren, fast
han tillgnat sig glorian i frsamlingen.

nnu i denna dag poserade den gode prosten med mage och isterhaka, som
ett slags martyr i frsamlingen, och hans hustru var fortfarande ansedd
som en honom icke vrdig person, drfr att hon aldrig visade sig i
kyrkan, d han predikade. Hon kunde icke frdraga att hra hans rst
antaga det hgstmda onaturliga tonfall, hvarmed han alltid frkunnade
religionens sanningar. Orden blefvo fr henne till tomma ljud i hans
mun, och han sjlf frefll henne som en skdespelare med instuderade
gester och ett falskt patos, en ovrdig hycklare, hvars lif icke stmde
fverens med hans lra, och hvars handlingar ofta stodo skarpt i strid
med andan i den religion, hvars tjnare han var. Nr hon sg sig omkring
och sg mnniskorna gripna, rrda till trar af hans predikan,
frvnades hon fver deras lttrogenhet.

Att hon nu var impopulr i frsamlingen, vllade henne knappast ngon
sorg. Det hade funnits en tid, d hon gjort sitt bsta fr att uppbra
sin stllning, skt umgnge med stadens fruar och mottagit dem i sitt
hus; men hon stod icke ut med det i lngden. Hon kunde icke intressera
sig fr deras sm intressen, och berrde hon ngot, som lg henne sjlf
om hjrtat, mtte hon endast gapande munnar och stirrande gon. Hennes
tankar hade den vanan att vika af frn allfarvgarna, och hon kunde
hvarken ljuga eller hyckla. Det mrktes snart, att hon sg ned p de
goda fruarna, och de afskydde henne af hjrtat till tack. Ocks stadens
vlvise borgare och styresmn anade i hennes vsen ett underknnande af
den manliga fverlgsenheten, en motvilja mot all mnsklig dumhet och
rhet, som de omjligt kunde frlta en kvinna.

Det var nog sant, att hon ringaktade dem en smula, p samma stt som hon
ringaktade sin make. Hon knde sig honom bde intellektuellt och
moraliskt fverlgsen, och det frefll henne drfr som en
meningslshet, en frnedring, en krnkning af hennes mnniskovrde, att
hon skulle st under hans frmynderskap enligt lagen. De frn mamsell
Bremer en gng stt i hennes sjl, hade efter ktenskapet slagit
djupa rtter, och p hennes bokhylla stodo alla den moderna
kvinnoemancipationens frnmsta kampskrifter.

Hon hade lst mycket under dessa senare r. Bckerna hade varit hennes
enda bedfningsmedel. Och fast hon bedrifvit sina studier famlande och
p mf, hade hon dock inhmtat en del kunskap som var kontraband i ett
prsthus. Hon hade frlorat sin tro. Icke s att hennes tankar djrfts
lyfta sig till trots mot vrldens herre, blott s att den religisa
hnfrelse, som hon knt inom sig under konfirmationstiden och fre
giftermlet, hade dden dtt med alla andra illusioner, sedan han, som
var religionens jordiske fretrdare, fallit frn den piedestal, dr hon
i inbillningen stllt honom som en inkarnation af kristendomens sublima
anda. Det var just som om hennes religion varit ett med hennes knsla
och slocknat i samma stund som krleken slcktes inom henne, vid det
prsten hngde sin kaftanett i garderoben och blef en vanlig kta man i
skjortrmar. Hennes likgiltighet fr mannen gick ocks fver till hans
lra, religionen blef, liksom hennes ktenskap, en vana, ett flytande
med strmmen, utan styrsel eller eftertanke. Hon visste, att detta var
den andliga dden, men gde icke kraft att arbeta sig upp.

Hon var s ensam, sedan farmor dog. Hon talade aldrig med ngon
mnniska, knappast ens med sin make. De trffades sllan och hade
ingenting att sga hvarandra. Tre gnger om dagen lockades han af
mltiderna till matrummet, och om ntterna snarkade han i en bdd vid
sidan om hennes, s hgt att han strde hennes smn. Drtill hade han
ktenskapets ofrytterliga rtt. Hon hade frgfves bnfallit om att f
inrtta sig ett eget sofrum; han ville icke tillta det. --

Solen hade stigit fver berget, och dr gled ett ljust och varmt leende
fver det stycke af vrlden, som lg inom hennes synvidd. Den vida
vattenspegeln fick pltsligt ett tindrande lif, de daggvta bladen i
frukttrdens toppar fladdrade till fr en vindflkt och glittrade i
solljuset som en flock skrmda fglar, sjlfva vrdig prostens ansikte
lyste upp. Elsa reste sig och tog sig till sitt brst med ett uttryck,
som af en hftigt pkommen smrta. Dr var den nu ter, den evigt
brnnande trnaden och ngern, trnaden efter ett barn, ngern fver den
vurmiga fruktan, hon under de frsta ren af sitt ktenskap knt fr det
lidande och ansvar, som moderskapet skulle lgga henne. Nu knde hon
det, som om hennes ofruktsamhet vore ett straff, drfr att hon i sitt
blinda, sjlfviska lttsinne hdat och frnekat kvinnans heligaste kall
och hgsta lycka. Drfr hade naturen slagit henne med denna vanvettiga
lngtan, i hvilken all hennes blods hetta och hennes fantasis obndiga
lidelse samlat sig och som aldrig lmnade henne ngon ro.

Den ropade och kved inom henne: ett barn! ett barn! Ett barn skulle
kunnat gra hennes tillvaro drglig, ett barn skulle ocks ha helgat och
rttfrdigat allt, som hon nu i tankarna blygdes fr; ett barn skulle ha
adlat hennes ktenskap, sknkt hennes hjrta och sinne ro.

Tanken p den moderslycka, som hon var dmd att aldrig f smaka, hade
under de senaste ren blifvit till fix id. Om ntterna drmde hon om
knubbiga barnaarmar, som smgo sig om hennes hals, och tyckte sig hra
barnarster, som jollrade: mor! mor! Och hon vaknade med en ngestfull
frnimmelse af, att detta vore en lycka, som aldrig skulle kunna kpas
fr dyrt, en rttighet, som hon aldrig i evighet skulle vilja
eftersknka, en fordran, som hon frr eller senare mste utkrfva af
lifvet.

Prostens myndiga rst ljd frn trdgrden:

-- Elsa! Du glmmer vl icke att sy knappar i min kaftanett!

Hon svarade icke, ppnade blott drren till salen och gick in.

S skumt det var hrinne i dessa rum, som skulle frestlla ett hem. S
gammalt och utntt allting sg ut, mblernas fverdrag, mattorna p
golfven, gardinerna framfr fnstren. Matrumsklockan knppte till och
ville sl, men det blef icke till annat n ett anstrngdt ihllande
surrande, som gjorde henne nervs, drfr att det vckte frvntningar
om ljud, som aldrig blefvo fdda. Hon gick fram till pianot och slog an
ett par tangenter, och det svarade med ett par skrande och brustna
toner, berttade historien om ett onyttigt lif, en obeskrifligt
konstfull mekanism, som aldrig blef till ngon gldje, hvarken fr sig
sjlf eller fr andra, och som snart skulle falla i sr utan att lmna
spr efter sig.

Hon ryste till och gick vidare, stannade mekaniskt framfr en liten
bokhylla i ena hrnet af salen och drog ut ett par bcker. Men dr fanns
ingenting, som intresserade henne, det var gammalt kram, som prosten
icke ens ansg vrdt plats p en hylla i sitt bibliotek dr nere p
nedre botten, dr det likvl fanns s mycket annat vrdelst kram. Hon
hade ofta frut, nr bokhungern kom fver henne, underskt denna hylla
och aldrig funnit ngot vrdt att lsa. Likvl fortsatte hon att draga
ut bok efter bok, tills hon fick i sin hand en, som ppnade sig sjlf,
dr det lg mellan bladen ett gulnadt bref, adresseradt till _Hgdla
Fru Christiana Tibell_. P bokens frsta sida stod samma namn, skrifvet
med en nervs och ngslig stil. Det var en lkarebok med populra
skildringar af de vanligast frekommande sjukdomarnas symtom och
botemedel, och den bar tydliga spr af att ha flitigt studerats.

Elsas hjrta klappade hrdt, och hon sg sig skyggt omkring, som om hon
varit rdd att ertappas p frbjudna vgar. Hon mste lsa det brefvet,
visste icke hvarfr, men knde det s starkt, att hon skulle ha fljt
ingifvelsen, fven om hon drmed begtt en frbrytelse; men det var ju
ingen frbrytelse att lsa ett gammalt brutet bref, adresseradt till en
mnniska som var dd.

Om det innehllit ngon hemlighet, som hon nskat taga med sig i dden,
skulle hon icke ha glmt det kvar.

Elsa vek frsiktigt upp det skra papperet och lste:

    Min lskade syster Christiana!

    Om du knner, att du alltid varit mig krast af alla syskonen, skall
    du frst hvilket djupt medlidande som grep mig efter det jag lst
    ditt senaste genomsorgsna bref, och hur innerligt jag beklagar att
    jag under de senaste ren icke haft tillflle att trffa dig och
    ingenting ftt af dig sjlf veta om ditt sjukliga tillstnd. Att jag
    nnu djupare beklagar och anklagar mig sjlf fr att jag icke
    tidigare talat ut i en sak, som jag nu mste berra, skall du
    frst, nr du slutat genomlsningen af detta bref, som icke kan bli
    lngt, d en skjuts vntar att fra mig ut i sjukbud, och kanske
    icke heller kan bli s hnsynsfullt i tonen, som jag skulle nska,
    d jag ej har tid att vlja mina ord och vi lkare vl ocks ro
    vana att betrakta hithrande fall som patologiska fenomen och
    symtom, icke som knslosaker. Jag nskar att framfr allt betaga
    dig, min lskade syster, frestllningen om och den drmed
    frknippade ngesten, att din ofruktsamhet skulle vara ett Guds
    straff fr de sm synder du i hvardagslifvet kan beg, som du i ditt
    bref talar om. Ingen mnniska r utan synd, men jag tror att det
    ofta r de goda, fromma och renhjrtade, som knna sin skuldbrda
    tyngst, och hvad dig betrffar skulle jag grna stlla min sjls
    salighet i borgen fr, att de synder du knner s tungt och frebrr
    dig s bittert till vsentligaste del bero p en fverdrifven
    samvetsmhet och en sjuklig inbillning. Det r visserligen sant, att
    bibeln alltid talar om kvinnans ofruktsamhet, aldrig om mannens, men
    den r dock ett lkarevetenskapligt faktum, och dess orsak kan ligga
    mycket lngt tillbaka i tiden, men den r oftast en fljd af en
    sjukdom, dragen genom ungdomligt lttsinne. Och fr att sga
    sanningen rent ut betrffande Johannes, s _vet_ jag att s r
    fallet. Jag hoppas nu blott att detta confidentiella meddelande icke
    m upprra dig allt fr mycket, vi mnniskor ro icke mer n
    mnniskor, men jag har icke ansett mig kunna undanhlla dig
    sanningen sedan jag ftt knnedom om den ngest och vnda,
    inbillningen vllar dig, och som fr mig gr denna sak nnu mera
    invecklad och sorglig, d den synes angifva att du lider af en
    nervsjukdom, som kallas hysteri eller modersjuka. Drom skall jag
    skrifva vidare i morgon, nu mste jag sluta med mnga varma
    hlsningar till min lskade syster frn hennes bror

    _Otto_.

Elsa lt brefvet sjunka. Trarna strmmade utfr hennes kinder. Hon
tnkte p denna kvinna och hennes de. Hon sg henne framfr sig, de
bleka, trda dragen, den djupa blicken, och hennes bjrta vrkte af
medknsla. O, Gud, att sdant fr ske! Att en kvinna af sin egen man, af
en Guds tjnare, falskeligen -- ty hade det icke varit hans skyldighet
att sga henne sanningen, innan han band henne fr lifvet? --
falskeligen bedrages p sin ofrytterliga rtt -- som hennes natur
krfver med brnnande marter -- rtten att bli mor.

Det flammade inom Elsa ett vldsamt hat till honom, som var hennes make,
och hon knde det, som skulle hon kunnat strypa honom med sina egna
hnder, till straff fr det lidande han vllat denna kvinna.

Hon knde n mer: att frn denna stund var hon lst frn alla
frpliktelser, att hon aldrig, aldrig, aldrig mer skulle vara skyldig
att tillhra honom.




XIII.


Storm hven vsterifrn, solen sjnk blossande som en gld i blsten och
tnde luftens flygande blnor, tills hela himmelsranden flammade, som om
vrlden rkat i brand, och de brinnande trasorna frn vrldsblet
piskats sterut i kapp med de eldstnkta bljorna, slocknat halfvgs mot
land, ttnat till en bl tjocka, som slog in fver stranden. P ett
gonblick blef det mrkt. Bljorna vrkte fver Tibbles hamnarmar, med
dn som af kanonskott flgo portarna upp till de tomma spannmlsbodarna,
och vindhufven p rian vroks som en skrynklad nsduk till marken.

Stormen hven vidare fver markerna upp mot staden, knckte den hgsta
poppeln p torget, skakade kyrktornet s, att tuppen vacklade p sin
jrnspira, och kastade sig tjutande in i skogen, uppfr berget.

Borgmstaren i Tibble stod med bister uppsyn vid fnstret till sitt
arbetsrum och sg ut fver sin stad. Allt var i dag upp- och nedpvndt.
Vl lyste det som vanligt frn stora salen i Htel de Tibble, dr
samhllets stdjepelare eljes brukade samlas kring toddyborden under de
lnga hstaftnarna; men i kvll knde borgmstaren ingen dragning dit,
blott en kokande frbittring fver att vara utestngd frn sin vanas
paradis.

Och af hvilken anledning! Tv dagar frut hade Tibble-Posten innehllit
en annons, kungrande att en herre vid namn Knut Herman mnade hlla ett
offentligt fredrag med titeln _Konventionella synpunkter_. Hvilken
besynnerlig id och hvilken besynnerlig titel! Hvem var vl denne
Herman, som ville lyckliggra Tibble med sina funderingar fver ett
slikt mne? En redaktionell notis i tidningen meddelade, att han skulle
vara en af vra mest lofvande yngre frfattare, men fr redaktionens
uttalanden i kulturfrgor hade borgmstaren fga respekt, och srskildt
i detta fall var det ju klart som dagen, att notisen var kvitto p
annonslikviden. De bcker, unge Herman sades ha utgifvit, hade ingen
mnniska lst, de tillhrde allts utan tvifvel den usla litteraturen,
som med fog lystes i bann af den tnkande kritiken, och borgmstaren
kunde fr sin del icke finna annat, n att ung Hermans upptrdande i
Tibble var en ofrsynthet af grfsta art.

Borgmstarens tankar kretsade emellertid oafltligt omkring hotellet,
och ju lngre det led framt kvllen, dess oroligare blef han. I detta
Herrans vder skulle frmodligen ingen mnniska ge sig ut fr att hra
p frelsningen, men den saken skulle borgmstaren grna vilja
konstatera, drfr tog han hatt och rock p sig, arbetade sig mot
stormen snedt fver torget, steg med obesvrad min uppfr trappan till
hotellet och kastade en frstulen blick in i stora salen. Drinne voro
en mngd stolar uppradade, vid ena kortvggen syntes en improviserad
kateder och i den stod en ung man och talade till ett tiotal Tibbliter,
mest damer -- men satt icke sjlfva prosten drborta p frmsta
stolraden, vid sidan om sin hustru? Och stadsfiskalen med fru och
dttrar!

Borgmstaren fick det infallet att offra sin krona och sluta sig till
sllskapet. Offentliga njen stodo icke hvar dag till buds i Tibble, och
det annonserade fredragets titel brjade pltsligt frefalla honom
lofvande. Det fanns tminstone en mjlighet, att det kunde bli sansadt
till innehll och form, och eftersom prosten satt dr, kunde
borgmstaren ocks sitta dr utan att riskera ngot af sitt borgerliga
anseende. Allts steg han in och placerade sig med buller och vrdighet
p en stol, hvarvid ett uttryck af nervs otlighet flg fver
frelsarens ansikte. Det var ett mycket blekt ansikte, inramadt af
kopparrdt hr och guldrdt skgg och med ett par skarpa gr gon, som
lyste af vilja och fvertygelse. Han talade lgmlt, men rsten var
skiftande och hade en varm klang.

Han hade nyss brjat med en stillsam frklaring af fredragets titel.
Han ville frska visa, att konventionella synpunkter oftast gjorde sig
gllande p alla omrden af mnsklig odling, i vetenskap och konst, i
religion och moral, i mnniskors tanke- och knslolif, lika vl som i
alla yttre former af mnskligt umgnge. Hri lg nu enligt hans
fvertygelse en verklig fara fr den mnskliga kulturen, fr s vidt som
det konventionella alltid var vrngsidan af det goda. Det var stagnation
och stelnande, det var formalism och sjllshet, det var dden fr allt
lif. Fr den som trodde p mnniskoslktets utveckling mot ett stndigt
i fjrran hgrande ml, blef det d till en ren plikt att, s vidt
mjligt, frigra sig sjlf och sitt lif frn tom konvention. Det var
icke ltt, vanans makt var stark som en naturlag, var fr den organiska
naturen hvad trghetens lag (vis inerti) var fr den oorganiska; men
den mnskliga _viljans_ frnmsta uppgift var just: kamp mot trgheten.
Ty dri skilde sig den lefvande naturen frn den dda, att viljan kunde
upphfva framhrdelsens lag, och hvar mnniska, som fver hufvud taget
utrttat ngonting nyttigt och godt, tnkt nya tankar eller skapat nya
vrden, hade just kommit till sitt resultat genom att lta sin vilja,
sitt vsen, sin egenart hfda sig p bekostnad af det inlrda, det
vanemssiga och ofruktbara. Men de flesta mnniskor hade, tyvrr, ingen
stark knsla af viljans betydelse, intet behof af reaktion mot det
konventionella utan lefde som stenar, bekldda af frdomarnas mossa, s
att till och med deras handlingar voro blott mekaniska, som en stens
rullande utfr en backe, nr den en gng satts i rrelse.

Hr gjorde frelsaren en liten paus och drack ett glas vatten. Prosten
skrufvade sig p sin stol, som om han funnit fredragets tendens
betnklig. Stormen riste rutorna, s att de skallrade, och hven i
skorstenen, som om tusen onda andar trngt sig in i rren fr att
hvissla t frelsaren.

Han tycktes oberrd draf. Han fvergick till att visa hur det
konventionella i umgngeslifvet hotade att uniformera mnskligheten och
frkvfva allt personligt och egenartadt, det enda som hade ngot
verkligt vrde. Han hfdade, att de konventionella synpunkterna verkade
frlamande p allt tankelif, i s mtto, att en tanke som hjrnan blott
okritiskt upptog var utan andligt nringsvrde. Andligt nringsvrde
hade blott tankar, som genomgtt en assimileringsprocess i hjrnan p
samma stt som fdomnen frst genom matsmltningen fingo fysiskt
nringsvrde. Men det frnmsta medlet i och fr den andliga
mnesomsttningen var tviflet. Utan att frst ha blifvit upplst i
tviflets safter kunde ingen tanke bli till verklig nring fr vr sjl,
och all verkligt lefvande kunskap mste framg ur tviflet.

Prosten var nu rdflammig i ansiktet af frtrytelse och sg sig omkring,
som om han velat konstatera, hvad intryck de hr uttalade sikterna
gjort p hans frsamling. I allas ansikten lste han ogillande, utom i
ett, men det var tyvrr hans egen hustrus. Elsas drag voro spnda af
intresse, och hennes gon tindrade mot frelsaren som om hvart hans ord
frigjort en tanke djupast inne i hennes sjl, dr den under ratal
lefvat ett omedvetet lif i dunklet. Och sdan han sjlf stod dr framfr
henne med ansiktet blekt och blicken het af fvertygelsens vrme,
tycktes han henne just som en frkroppsligad gammal illusion, liknade
han en ung prst, genomtrngd af sin beknnelses sanning -- en ung
prst, som varit henne kr en gng fr lnge sedan och som alldeles icke
liknat den frbittrade materiens trl, hon i detta gonblick sg vid sin
sida.

Frelsaren fortsatte: Men om tviflet sledes var frutsttningen fr
all lefvande kunskap, s var tviflet ett godt, icke ett ondt. Tviflet
borde d hllas i ra, icke frfljas och bekrigas. Ocks p
sjlslifvets hgsta omrden, till exempel religionens, var tviflet den
naturliga frutsttningen fr en lefvande tro. Fr den, som okritiskt
antoge till exempel den kristna lran, kunde tron icke bli annat n tom
och utan innerlighet, vanekristendom, andlig dd; och det fanns mera
religion i en fritnkares frnekande n i en vanekristens slappa s
kallade tro.

Var det nu verkligen s, att alla religionens och moralens stenhrda
dogmer kunde uthrda en tnkande mnniskas tvifvel? Den moderna
vetenskapen -- -- --

Men nu reste sig prosten och afbrt frelsningen:

-- Sdana ord f icke talas hr! utbrast han med myndig rst. -- Som
frsamlingens sjlasrjare mste jag protestera mot detta fredrag och
hela dess anda. Jag mnar icke inlta mig p ngon vederlggning af alla
dessa falska djupsinnigheter, men jag vill icke hra dem lngre. Jag
gr och uppmanar frsamlingen att flja mig.

Han gick med lnga steg mot drren, och dr blef stor uppstndelse i
salen. Borgmstaren och stadsfiskalen fljde omedelbart i hlarna p sin
herde, och alla damerna flgo upp, stirrade villrdigt p hvarandra och
drogo sig sedan mot drren, dr de skockade sig och vnde sig om,
nyfikna att iakttaga opinionsyttringens verkan p frelsaren.

Han hade upphrt att tala, men tycktes blott vnta att alla obehriga
skulle aflgsna sig, innan han fortsatte. Det gled till och med en skymt
af ett smleende fver hans drag, d han sg sina fr detta hrare en
efter en terkrfva och terf sin intrdesafgift af biljettfrsljaren
ute i frstugan.

Nr den sista Tibbledamen frsvann, satt blott en af hela auditoriet
kvar p sin plats; men det var prostens hustru.

Prosten stod i frstugan och vntade henne, men hon kom icke. Hon satt
kvar, likblek af sinnesrrelse och trots. Hon visste icke, hvad hon
eljes skulle taga sig till fr att ge frelsaren ngon upprttelse; hon
blygdes, s att hon skulle velat sjunka genom jorden, fver sin makes
uppfrande, fver hela detta sllskap, som fljt honom.

-- Elsa! kommer du? hrde hon hans rst ropa hrdt och otligt ute frn
frstugan.

Hon svarade icke, sg blott p den unge mannen i katedern, som om hon
velat sga: jag hr icke till dem.

-- Stng drren! sade han till biljettfrsljaren.

Drren stngdes, och frelsaren fortsatte som om ingenting hndt. Men
Elsa kunde icke lngre samla sin uppmrksamhet kring hvad han sade, och
han mrkte det strax.

-- Det tjnar visst till ingenting att fortstta, sade han. -- Era
tankar syssla fr mycket med det, som nyss passerat.

Elsa rodnade, knde det som om hon bort motsga honom, men fann icke
ord.

-- Mina ocks, om jag skall vara uppriktig, tillade han med ett
smleende. -- Det skulle vara ett kraftprof. Man vill s grna visa sig
morsk. Men det gr alltid ondt att stta p ofrdragsamhet.

Han steg ned frn katedern och rckte Elsa sin hand:

-- Tack fr det ni stannade kvar! sade han enkelt och varmt. -- Jag
frstr att ni velat demonstrera fr yttrandefriheten. Vill ni ocks
sga mig ert namn?

Hon svarade med grten i halsen:

-- Jag heter Elsa Finne -- men jag r gift med -- hon gjorde en gest mot
drren -- med prosten.

Han nickade, som om han velat sga, att han ocks gissat sig till det.

-- Det r vl bst, att ni gr nu d?

-- Ja. Hon reste sig upp. -- Men jag vill tacka er frst -- riktigt
varmt -- -- sga er, att ni ppnat nya synvidder fr min sjl -- min
fantasi -- mina drmmar. Jag tror, att jag skall kunna lefva rtt lnge
p minnet af hvad ni gett mig -- och arbeta mig vidare fram p egen
hand.

Hon rckte honom sin hand, och medan han hll den i sin, sg han henne
smleende in i gonen.

-- Jag har en aning om, att ni en gng kommer att lta hra af er, sade
han. -- Dr r mycket fantasi i era gon. --

Nr Elsa kom hem till prstgrden, ppnade hennes make drren till sina
egna rum med minen hos en domare, som har att afkunna en hrd dom.

-- Kom in! sade han. -- Jag har ett ord att sga dig.

Han var rdflammig i ansiktet, och gonen voro blodsprngda. Hela hans
varelse gaf intryck af vldsam upphetsning.

Elsa var lugn, hyste icke ens ngon fruktan, fast hon visste, att han
skulle frg sig. Hon gled sakta in i rummet och stngde drren efter
sig.

-- Tycker du sjlf, att ditt beteende i kvll r passande fr en
prstfru? brjade han, med rsten hes af uppjagad frbittring.

Hon svarade:

-- Jag har icke kunnat handla annorlunda. Jag gjorde hvad jag ansg
rtt. Jag r icke en prstfru. Jag r en mnniska fr mig, som knner
och tnker sjlf.

Svaret dref hans raseri till kokpunkten.

-- Du ljuger! ropade han. -- Du ljuger ju. r du icke hustru till mig,
denna frsamlings sjlasrjare? r du icke i denna din egenskap skyldig
att iakttaga ett uppfrande, som icke str i strid med mitt kall, mitt
mbete, min religion, som ocks r din -- i hvilken jag sjlf
konfirmerat dig och -- -- Jag tl det icke lngre! hr du! -- han knt
handen s att naglarna skuro in i kttet -- Jag tl icke, att du
delgger mitt lif -- -- Ack, bittert, bittert har jag i sanning ftt
betala -- -- --

Vreden brjade sjuda inom Elsa. Hon stod framfr honom med nedslagna
gon, ty hon fruktade att de eljes skulle frrda ngot af hvad hon
knde.

-- Hvad? frgade hon.

Och han svarade i sin otillrkneliga vrede:

-- Hvad? frgar du! Har du icke under alla dessa tretton r, som vi
varit gifta, gjort mitt lif till ett sannskyldigt helvete? Har du icke
gjort mitt hem till en demark, dit ingen vgar stta sin fot? r du
icke en visa i frsamlingen? Beklaga icke alla mig?

Elsa hade ryggat ett steg tillbaka och frt handen till hjrtat. Det
blef rdt fr hennes gon, och tankarna jagade frbi i svindlande hast.
Dr stod den mannen och anklagade henne att ha delagt hans lif. Den
mannen, som hon gifvit sin ungdom -- gifvit allt af sig sjlf som en
gng var vrdt att ga. Den mannen, som bedragit henne p det enda, som
kanske kunde ha gett hennes lif en smula innehll! -- Sakta knppte hon
upp ett par knappar i sitt kldningslif, drog fram det gamla brefvet
till hans frra hustru och rckte honom det utan ett ord.

Han ryckte till, for med handen fver pannan och vacklade tillbaka. Hans
panna var kopparrd, och de blodsprngda gongloberna trngde ut ur sin
hlor.

Hon sg p honom. Hennes blick strk som en elektrisk gnista in i hans
och drabbade honom med hela styrkan af det obndiga hat, hon i denna
stund knde. Och hon tnkte klart och distinkt: Jag vill, att du dr.

I samma stund fll han till golfvet, trffad af slag.

Han lefde fver natten, men vnstra sidan var frlamad, och han kunde
icke tala. Endast gonen talade. De sade till Elsa, som vakade vid
ddsbdden: _Du har mrdat mig_.

Doktorn lugnade henne med sin frklaring, att slagattacken framkallats
af upphetsningen och berodde p en af fr hg diet orsakad frkalkning
af hjrnans blodkrl. Men Elsa knde det som om hans gon sagt henne
sanningen.




XIV.


Tunga blefvo dygnen, veckorna, mnaderna, som fljde. Hvad hjlpte det
allt hvad doktorn frskrade, Elsas samvete anklagade henne fr mord och
dmde henne skyldig, och mot den domen fanns intet jf.

Om hon med egen hand drpt sin man, blifvit hktad och ftt frsona sitt
brott, skulle hon ha knt det som en lttnad. Det ohyggligaste af allt
var att slpa p medvetandet om sin frbrytelse, men aldrig kunna f den
vgd p rttfrdighetens vg, att ndgas framslpa sitt lif som en
dfstum, brande inom sig en skuldknsla, som skulle brnna all
lifskraft ur hennes blod, med viljan sluten i kramp omkring en
hemlighet, som skulle resa ofverstigliga skrank mellan henne och
mnniskorna.

Drgligast var allt i brjan, medan de praktiska omsorgerna och
anstalterna togo hennes tankar och krafter i ansprk. Som i en drm
hrde hon mnniskor frga, yttra deltagande och frska trsta; och hon
svarade som om hon varit vaken, handlade som om hon varit medveten, men
tnkte ingenting och sg ingenting klart. Allt blef s sllsamt
overkligt, som om det egentligen icke kommit henne vid.

Under stora hgtidligheter vigdes prosten Tibells stoft till den eviga
hvilan. Klockorna klmtade, flaggorna hngde p half stng, och all
hstens vlsignelse af hvita blommor och brokiga blad tckte den aflidne
sjlasrjarens kista. Den nye vicepastorn frrttade jordfstningen och
talade hgstmda trstens ord till den sorgkldda nkan vid grafven.

Allt detta gjorde p Elsa ett skrande intryck af upptg utan mening,
allt blef till lgn fr hennes medvetande, allt utom den sanning, som
flmtade i hennes brst, brnde och ville sl ut. Hon brottades med
begret att ropa hgt: Han var icke sdan, han var icke den mma make,
den nitiska Herrans tjnare, som I tron. Och jag r icke den skuldlsa
maka, I tron! Ty det var jag som drap honom!

Alla sgo hur upprrd hon var, och pastorn frstod, att hr var en sjl
i nd. Nr vagnen stannade utanfr prstgrden, frgade han henne mildt,
om hon icke ville tala med honom. Hon nickade, hon frstod vlmeningen,
och de gingo sida vid sida nedt trdgrden.

Marken var fuktig efter frmiddagens regn, grset glnste nnu saftigt
grnt, luften doftade af mylla. Elsa frnam det med ett slags frvning.
Borde icke allt ha varit vissnadt och frtorkadt? Och hur var det
mjligt att hon, nedtyngd af sorg och skuld, nnu kunde knna lifvet som
en omtlig, hemlighetsfull vlgrning? Hvilka frunderliga motsgelser
rymde icke mnniskonaturen!

-- Jag har ftt en ingifvelse -- brjade han -- en ingifvelse, som jag
tror har ett hgre ursprung -- att det r en sjl i nd, som -- --

-- Det r sant, sade hon, tonlst.

-- I sdana svra stunder af en mnniskas lif plgar det medfra
lindring att f anfrtro sig t ngon -- srskildt t ngon som ftt det
gudomliga kallet att tala trstens ord.

Hon skakade sitt hufvud:

-- Fr mig r den vgen stngd. Jag r dmd att vandra i en labyrint
utan ljus eller ledtrd.

-- Ljus finns i Herrans heliga ord!

-- Icke fr mig. Jag har skt, men intet funnit. Det finns kanske fr
andra, men icke fr mig.

Pastorn sg p henne. Han hade bevittnat mngen syndares frtviflan,
hade ofta lyssnat till beknnelser, som samvetsngesten aftvingat
brottslingar, men aldrig hade han knt sig mera gripen draf n af dessa
lugnt uttalade ord.

-- Vi ha bnen, sade han, med rsten sklfvande af medlidande.

-- Jag kan icke bedja, svarade hon. -- Jag har glmt alla bner -- det
blir blott tomma ord i min mun -- fr jag tror icke, att det finns
frbarmande -- hon drog djupt efter andan och tillade sedan sakta -- fr
mig.

-- Det finns frbarmande fr alla. Och det r en annans frbn, som fr
oss gller.

-- Jag vet det, men min ngest kan icke fatta det!

-- r det d -- r det d -- pastorn trefvade sig fram, som om han knt,
att hr var sank mark -- ngonting srskildt som -- som tynger samvetet?

Hon sg p honom frn sidan, sg hans bjda gestalt, hans hngande hand
och hans deltagande min: Skulle hon anfrtro honom allt?

Sitt hjrtas strider, sitt sinnes lidelser, sitt brott och sin nger?
Hon hll andan, som om hon i spnning vntat p ett svar inifrn. Svaret
blef nej! Den drmlika oklarhet, som hvilat fver hennes vsen, var i
detta gonblick som bortblst, och hon tyckte sig se sin vg.

-- Ja, sade hon. -- Jag har kmpat lnge -- under mnga r -- mot min
brinnande lust -- -- att skrifva -- --

-- Skrifva? han frstod icke.

-- Ja. Att bli frfattarinna.

Han svarade icke strax, men dr flg en rodnad fver hans kinder. Han
frstod, att han misstagit sig hgeligen p hennes sinnestillstnd.

-- Det var farliga tankar, sade han slutligen. S blef det ter tyst,
och bda knde, att de ingenting vidare hade att sga hvarandra.

Strax drefter skildes de.

Elsa gick in och satte sig i sin aflidne makes rum. Det brjade skymma,
men hon knde ingen ngest. All skuggrdsla, allt gammalt skrock var nu
frbrndt inom henne, sedan hon sett det oterkalleliga in i hvitgat.
Medan liket nnu fanns kvar i detta samma rum, hade hon ofta nattetid,
nr alla tjnarna sofvo, gtt ensam hit ned med ett ljus i hand, lockad
af en dunkel frestllning om, att ngonting kanske kunde hnda, att
straffet kunde n henne p uppenbarelsens vg. Hon knde det som en
hederssak att utmana straffet, och hon fruktade det icke, ty aldrig
kunde hon dock f se hemskare syner, n dem hon sg i sitt eget inre,
och afgrundens kval kunde icke vara frfrligare, n dem hon utstod i
sin sjl, och fr hvilka det icke fanns lindring eller lttnad i ett
klagoskri.

Sjlfva tanken p dden, som ofta fresvfvat henne, gaf ingen trst, ty
hon knde det som om sjlen dock aldrig skulle kunna glmma; i evighet
skulle kvalen brnna hennes samvete, och allt hvad hennes kropp kunde
komma att lida, var mindre n intet p vedergllningens vg.
Mnniskoanden var det som brutit och som drfr vred sig under straffet,
och det fanns ingen undflykt, ty s visst som natt fljer p kvll
fljer straff p skuld. Om det fanns ngon grns fr straffet, visste
hon icke, men att hon icke kunde undkomma det, visste hon. Och att det
mste drabba henne hr, p den flck af jorden, dr frbrytelsen gt
rum, visste hon ock. Hon fick inrtta sitt lif drefter. --

Hon hyrde ett litet hus vid sdra tullen, fem rum och en liten
trdgrdstppa, som strckte sig uppfr berget. Dr byggde hon bo i en
stmning af vemod och helg, dit flyttade hon de mbler, hon rft af
farmor och som erinrade henne om det kra barndomshemmet p Ryd. Allt
det andra, allt som han haft del i, sldes p auktionen. Inkomsten
hraf, af det lpande tjnsteret och af ndren gaf henne ett litet
kapital, hvars afkastning ntt och jmnt rckte till lifvets torra brd.
Men hon var fri, fr frsta gngen i sitt lif. Hon var herre i sitt eget
lilla hus.

Hr brjade hon, trettiotv r gammal, i smrta och ngest sitt lifs
arbete, hr tillkmpade hon sig i ensamheten kunskap och konstnrsnamn,
hr fingo hennes drmmar i spnning och vnda diktens susande lif. Hr
samlade sig hennes vsens alla krafter till en enhet, hr vxte hennes
genius i sol och regn och blommade som en ros i oktober.

Det var icke relystnad, som dref henne fram; den skulle ha splittrat
krafterna, ltit dem irra som atomer i rymden. Om hon vid arbetet tnkt
p ra eller vinning, skulle resultatet ha blifvit ddt och kallt. Fr
henne blef arbetet allt och hon sjlf blott ett medel fr dess
frambringande, drfr samlade sig de spridda atomerna till ngonting
helt. Att skapa blef fr henne hvad farmor kallat lska: att glmma sig
sjlf.

S knde Elsa Finne den vrdag, d hennes frsta lilla bok lg p bordet
i hennes hem. Det var dikter p prosa, barn af hennes inbillning, nnu
famlande i sin flykt. Drfr hade hon kallat sin bok: _Med stckta
vingar_.

Frn fnstret i sitt arbetsrum sg hon ut fver kyrkogrden nere vid
stranden, ut fver hafvet, dr solen hvar kvll gick ned. Hr skulle hon
tillbringa sitt lif med minnet af sitt brott fr gonen, och hr skulle
hon, bunden till marken af sin fattigdom, vnta sitt lifs solnedgng.

Hvad mer? Hon hade resignerat. Hgmodets fjll hade fallit frn hennes
gon. Hon sg.

Vrlden var stor och harmonisk, hon sjlf blott ett stoftgrand i alltet,
men i knslan af ringheten lg lycka och rikedom, dmjukhetens lycka och
rikedom. Hvad kom henne mnniskorna vid? Dessa stackars smkryp, som
flades att se ned p hvarandra, strfvade efter att kunna frakta
hvarandra, knde sig lyckliga i att veta sig rikare, starkare, kvickare,
strre n andra! Den som slagit sig till ro i medvetandet om, att han r
intet, drabbas icke af fraktet hos dem, som tro sig strre, knner sig
icke frdmjukad draf, blir otkomlig fr narrars klander och berm.
Han har sin vrdemtare inom sig sjlf.

Hon var den hon var, en atom i vrldsalltet, men en atom som ocks hade
sin uppgift att fylla; ty intet r utan uppgift, och sjlfva lidandet
var en god jordmn.

Hon grubblade icke lngre; hon sg sin vg. Den lg klar, som om
naturens mktiga hand sjlf utstakat den. Elden hade gtt fram fver
hennes lif, hrjande och frdlande, rensande och delggande; drfr
kunde marken nu bra dubbla skrdar.

Aldrig mer skulle hon knna sorg och gldje s som hon knt dem frr, ty
nu fanns det ngonting inom henne, som hjde henne fver hennes egen
tillvaro.




XV.


En vecka efter det hennes frsta lilla bok utkommit fick Elsa ett bref
med adress: _Frfattarinnan Elsa Finne_, skrifven med en fr henne
obekant stil. Det vllade henne en hftig hjrtklappning, och hon vgde
det lnge i sin hand innan hon vgade tro, att hon sjlf var den rtta
adressaten. Slutligen brt hon det likvl och lste:

    Kra yrkessyster! (nybildning efter cher confrre, som onekligen
    lter bttre).

    Tack fr lnge sedan och tack fr senast. Jag vet icke, om ni nnu
    erinrar er en ung man, som ni frra hsten rckte en hjlpande hand
    och drmed kanske rddade frn att drunkna i den sedliga
    frtrytelse, han med ett visst fredrag uppvckt i den goda staden
    Tibble. (Hvilken fantastisk id fr resten att upptrda som
    samhllsfrbttrare i det frtrffliga Tibble!) Denne unge man har
    nu ftt en ofvervinnelig lust att vara den frste, som rcker er
    sin hand med tack fr er vackra lilla bok.

    Visste jag det icke och sade jag er det icke strax? Ni har af goda
    feer ftt fantasiens gfva, den grundfond af malm, hvaraf lifvets
    tv vlsignade och frbannade bildgjutare: lidande och arbete, kunna
    dana en diktare. Dr den malmen finns, glittrar den alltid fram i
    blicken (er var nrsynt med ett fjrrsynt uttryck), och jag knde,
    nr jag nu lste er bok, ngot af den gldje, en geognost mtte
    erfara, nr hans frutsgelse besannas: att dr fanns guld i jorden.

    Lt mig drfr vara den frste som hlsar er vlkommen i vr unga
    diktning! Fr allt som har snille och sjl skola vi andra
    jordarbetare i vingrden alltid vara beredda att bugande lmna
    plats. Vi dyrka dock alla samma gud, vi med vra spadar, spett och
    hackor, ni med era upptcktsfrder i fantasiens sollysta rymd. I vr
    herres hus ro mnga boningar, och i detta land lr det vl alltid
    bli utrymme nog p Parnassen! Endast den diktning, som fverlefvat
    sig sjlf, br afvog skld mot det unga. S lngt ha vi nnu icke
    hunnit, vi som ftt oss den vanskliga uppgiften frelagd, att bryta
    vg fr en verklighetsdiktning i detta karga och solfattiga land,
    dr poesiens genius under mnga r svfvat s hgt mot den bl
    tomhet, som kallas himmel, att ingen mnniska lngre kunde se henne
    frn jorden. Hela hemligheten med den strid, som fr nrvarande
    rasar omkring vr parnass, r, att det gller vara eller icke vara
    fr blpoeterna, som hittills hyllats fver mttan fr sina
    fantastiska evolutioner utom synhll, och nu frukta, att hyllningen
    skall utebli, om vi med vr fordran p realitet lyckas draga dem
    under sunda frnuftets kontroll. Drfr frsvara de sig med nbbar
    och klor i religionens och sedlighetens och fosterlandets namn --
    som om icke _vi_ vore de verkligt religisa, sedliga, fosterlndska
    just i vrt kraf p en religion, en sedlighet och en fosterlndskhet,
    som r mera n tomma ord.

    Att vi grvdersmn dock icke ro frblindade af ngot slags
    fanatism fr det gr, ha vi vl ocks visat. Mins ni i fjol, d den
    oknde Ivar Mrcke pltsligt, som fallen frn himmeln, stod midt
    ibland oss, lik en diktens furste, kldd i guldstickad purpur,
    gnistrande af delstenar, och frkunnade lifslustens evangelium.
    Icke vnde vi honom vl ryggen, vi unge, af ngslan att denne
    diktens ljusbringare och frnyare skulle frstra vrt kra grvder
    med sitt snille? Tvrtom, vi planterade vra hackor och spadar i
    jorden fr en stund och flockade oss vlkomnande omkring hans
    fladdrande purpurmantel -- samtidigt med det vr kra allmnhet, som
    alltid ltt lockas af det lysande och frgrika, och som dessutom
    trttnat p det trista och gr (det vill sga p oss!) korade honom
    till sin konung fr en dag. -- S skola vi ocks nu vlkomnande
    hlsa den frmmande fgel, som susar fram fver vra hufvuden och
    flyger s ltt och s hgt, att ingen tror, hon flyger med stckta
    vingar. Och icke heller skola vi missknna er, om den suverna
    allmnheten, som r en nyckfull gammal dam, en gng skulle komma att
    kora er till sin drottning fr en dag.

    I det hela taget synes det mig, som skulle det finnas en viss andlig
    frndskap mellan ert och Ivar Mrckes diktarkynne -- jag menar
    egentligen i bdas er upptstrfvande riktning, ty det kan eljes
    icke vara min mening att hvarken jmfra eller likstlla. Han r ju
    i sin diktning typiskt manlig och ni r s kta kvinnlig i ordets
    vackraste bemrkelse; han r en hjltetenor, som med sina hga och
    klara toner bedrar alla (kanske nd mest kvinnorna?), d han
    sjunger om lifvets gldje, som r sinnesberusning; ni r en ljus och
    ren sopran, som sjunger vekt och innerligt om sin lngtan -- och den
    sitter djupare hos er. Dr strmmar genom er drmprosa en flkt af
    kta feminin, det vill sga instinktiv och icke dogmatisk
    sedlighetsknsla (lter ordet frmmande i min mun?), som helt visst
    skall vinna er mnga vnner.

    Hvad Ivar Mrcke betrffar, s r han sedan frra hsten bosatt i
    hufvudstaden, och sedan han nu r vr inhemska vitterhets lejon, g
    hr naturligtvis mnga rykten om hans underliga lif och frd. F
    mnniskor knna honom fr frigt, och det r just, som ville han
    grna stanna kvar lik en myt i dunklet, dr han arbetar. Han arbetar
    ntterna om, sgs det, sofver om dagarna, trifs bst i mrker
    -- denna de rda drmmarnas skald. Vi unga knna honom knappt; han
    umgs med ingen. Han r ju ett tiotal r ldre n vi (underligt fr
    resten, att bda vr vitterhets senaste recentiorer ro ldre till
    lefnadsren n vi juniorer!), och de ren har han tillbragt p resor
    i frmmande land. Gud vet d hvarifrn alla legenderna stamma om
    hans tusen galanta fventyr! Han r ju helt borgerligt gift, vet
    man, och har fyra barn, som g i skola hr, men hans ktenskap skall
    vara rtt otvunget -- och i vr hederligt borgerliga hufvudstad
    tflar hans Don-Juans-gloria redan med hans skaldegloria -- bda
    locka kvinnor, som mal dragas mot ljus. -- -- -- Men jag ser, att
    mitt bref redan blifvit lngt, och att jag rkat in i en ton af
    frtroligt samsprk, som jag hoppas ni icke misstycker -- den
    bevisar ju egentligen endast, att det tilltalsord, hvarmed jag
    inledt milt bref, r fr mera n ett tomt ord. I sjlfva verket
    inbillar jag mig nstan, att vi ro gamla vnner, som skulle ha nje
    och nytta af att ter f trffas ngon gng och kunna sprka helt
    uppriktigt och frtroligt med hvarandra -- s som intelligenta
    kvinnor och mn borde kunna talas vid utan att det ndvndigt
    behfde vara frga om det dr banala som kallas kurtis. Skulle ni
    hndelsevis vara af samma mening, skrifver ni nu ett lika lngt och
    lika uppriktigt bref till er mycket tacksamme

    _Knut Herman_.




XVI.


Detta blef inledning till en mngrig, mer och mer ppenhjrtig bref
vxling mellan Elsa Finne och Knut Herman. Den ton, han anslagit, fann
stark resonans inom henne. Ensam som hon var, lockade det henne dess
mera att f tala i bref om allt, som intresserade och sysselsatte henne
fr gonblicket, och hon skref s omedelbart, som om hon suttit i
skymningen och sprkat med en gammal vn, fr hvilken hon icke behfde
vga sina ord, drfr att han aldrig missknde hennes mening. S kom
frtroligheten smygande af sig sjlf, och ni blef till du i brefven
lngt innan de bda blifvit personliga vnner.

Den personliga bekantskapen fick ett mera lngsamt frlopp. Den
grundlades under en sommarmnad i Knut Hermans frldrahus, dit Elsa
Finne p hans begran blifvit bjuden af hans mor, som var nka efter
provinsiallkaren i orten. Den gamla frun tnjt berttigadt anseende
fr fromhet och rttrogenhet, men hade en enda svaghet: sin son. Mycken
sorg hade han vllat henne med sin otro, och mnga varma bner hade hon
uppsndt fr hans sjls frlsning, ty hon visste, att han icke blott
icke vandrade Herrans vgar, utan till yttermera visso hgrstadt och
utmanande marscherade utfr den vg, som leder till frtappelse -- --
men frneka honom sin krlek kunde hon icke, det fick Gud frlta henne.
Det som oroade henne svrast, nst ngesten fr hans sjl, var ocks
tanken p att han med sina frskrckliga sikter skulle g och stlla
det illa fr sig i lifvet. Hvar sommar och hvar jul kom han regelbundet
till sitt gamla hem, och d var mamma-Stina ett enda strlande solsken
af lycka fver att ha otron under sitt tak. Hans vnner voro d alltid
vlkomna i hans hem och mamma-Stina skref blindt och inbjd hvemhelst
han utpekade. -- Att det denna gng var frga om en dam, hade vllat
henne en smula bryderi; men d han ville s ha det, fick det ju ske.

Det var icke utan en viss frlgenhet Knut Herman mtte Elsa Finne vid
stationen, och det kostade i brjan rtt mycken anstrngning frn mse
hll att bevara den frtroliga tonen frn brefven De bda
personligheterna reagerade s helt olika mot hvarandra, skyggheten
krympte nerverna, och den instinktiva motsttningen mellan man och
kvinna gjorde sig helt annorlunda gllande i umgnget n i brefven, men
den fvervanns s smningom tack vare Elsa Finnes energiska bemdanden.
Hon var ju s mycket ldre n han och knde sig just drfr dubbelt
frpliktad att visa sig den ovanliga situationen vuxen. Det var frst
efter lng tvekan, hon mottagit fru Hermans inbjudning, men d hon nu
var hr, ville hon komma med heder frn saken. Frn frsta stund slt
hon sig varmt till Knut Hermans mor, med ppen fresats att om mjligt
vinna hennes tillgifvenhet. Det lyckades fver frvntan; de bda
damerna sympatiserade strax, ldersskillnaden befanns icke ofverstiglig
och snart stod Elsa som ett freningsband mellan mor och son i stllet
fr motsatsen, som mamma-Stina fruktat, medan hon nnu misstnkte, att
dr fanns ngon skymt af erotik med i spelet.

Mnaden gick som en vecka utan en mulen dag, Knut Herman tervnde till
hufvudstaden, Elsa till Tibble, och brefvxlingen brjade p nytt. Det
blef vinter med mrker och arbetsfeber, det blef vr med sol och
sndroppar, det blef sommar, och allt stod i blom, och Elsa Finne vann
med ett nytt verk pltsligt namn som en af sin samtids frmsta
bertterskor.

Boken hette _Ikaroslngtan_ och var en sjlfbeknnelse, var historien om
hennes eget lif, gifven i stora linjer och med en betagande knslans
innerlighet. Det var verklighetsdiktning lyft upp i en blare luft, det
var lefvande mnniskor, men hvarken Per eller Pl, som det litterra
skvallret kunde utpeka, det var en smidig och stark stil, frnm i sin
konstfulla enkelhet och nstan krf i sin skygghet fr all effekt p
sanningens bekostnad. Det var icke den verklighetsdiktning som
florerade, det var ngot annat och ngot nytt, och om det n icke gde
en Ivar Mrckes frgrikedom och glans, gde det i utbyte mera djup i
sjlsskildringen. Det handlade om krlek, om en ung kvinnas flykt mot
solen och fall mot jorden, och framstllningen bars af en sorgtyngd
lngtan med starka vingar.

Tidpunkten fr bokens framkomst var gynnsam, och alla andra sm
faktorer, som tillsammans skapa framgng t ett diktverk, nr inneboende
mjligheter ro frhanden, frenade sig hndelsevis att bereda
_Ikaroslngtan_ ett mottagande, som frfattarinnan aldrig ens i sina
mest hgtflygande frhoppningar vgat drmma om. Det kom fver henne en
ddlig ngest och blygsel, ty knslan af hennes egen ovrdighet, vxte
under de loford, som strmmade fver henne, och hon tnkte med skrck p
den dag, d sanningen skulle bli uppenbar, och diktens drottning fr en
dag som en afsljad trasprinsessa ter skulle drifvas bort frn
parnassen.

Knut Herman, som i sllskap med mamma-Stina tillbringade sommaren i
Elsas lilla hem, hjlpte henne att hlla modet uppe, Knut Herman, som
under sitt stretande i parnassens uppfrsbacke aldrig rnt ngon
framgng fr egen del, men dremot ftt sin diktarhud rtt vl garfvad,
visade sig vara situationen vuxen. Det fanns icke en skymt af afund i
hans hederliga sjl, tvrtom, han njt i fulla drag af att se sin
yrkessyster midt i rans och popularitetens solgass, men det imponerade
icke p honom och frndrade ingenting i hans egen syn p tingen. For
honom var hon just den Elsa Finne, hon varit frut, hvars begfning han
sett frr n ngon annan och hvars begrnsning han knde bttre n ngon
annan; och det var henne en njutning att af och till hra hans beska
sarkasmer med en underton af personlig tillgifvenhet sl ned ibland allt
det vlvilliga smickret utan tillgifvenhet. -- Nr sommarn var frbi,
och Elsa satt ensam kvar i Tibble, kmpande med den tomhet, han lmnat
efter sig, kndes det som skulle hon med gldje ha offrat all sin
nyfrvrfvade bermmelse fr en skymningsstund vid brasan med honom och
hans mor.

ter grfde hon sig ned i sitt arbete, och arbetet strk med sina
vlsignande hnder fver hennes feberheta panna, gaf glmska och
lindring fr dagens timmar, men kastade henne hvar kvll, uttrttad som
en trasa, vrnls i lngtans armar.

Skapandet kostade henne lngt mera anstrngning nu, ty hon vred sig
under medvetandet om sitt stora rykte, och ansvarsknslan blef s stark
inom henne, att den tyngde hennes frr s lttflygande inbillningskraft.
Hon splittrade vl ocks sin tid och sina krafter p smting till
kalendrar och tidskrifter i in- och utlandet, visst r att det stora
verk, som hon drmde om, aldrig kom till. Likvl vxte hennes rykte
stndigt, ty dr fanns rika lften ocks i det minsta som lmnade hennes
hand, och sjlfva hennes tystnad mttes med spnd frvntan.

Men ren gingo; och allt underligare blef hon till mods, knde sig p en
gng s gammal och s ung. Vrlden lg ppen fr henne, och hon tnkte
med vemod p, att hon just nu borde ha brjat lefva sitt lif.

Ofta hade Knut Herman velat fvertala henne till att flytta till
hufvudstaden och intaga sin plats i kulturlifvets brnnpunkt, eller att
tminstone komma dit ngon gng p besk, gra bekantskap med den unga
vitterhetens mlsmn, lta fantasi och sinne uppfriskas af musik och
konst -- han mlade allt i frestande frger bde skriftligen och
muntligen; och nog hade det lockat henne, och ofta hade hon tnkt resa,
men i sista stund hade hon alltid hllits tillbaka af en ofrklarlig,
instinktiv ngest. Hon knde omjligheten af att personligen uppbra
sitt rykte, inbillade sig vara bde i yttre och inre mening s fga
presentabel, att hon hellre borde resignera frst som sist, stanna dr
hon var och icke frstra den litterrt intresserade allmnhetens
illusioner. Det fanns ingen landsort i andens rike, och frn sin
undangmda vr kunde hon mycket vl flja med allt, som tilldrog sig i
brnnpunkten. Knut Hermans bref innehllo alla personalia, som det
intresserade henne att knna, och bcker, tidskrifter och tidningar hade
hon nu rd att kpa, om n icke tillrckligt fr att helt stilla sin
andes hunger. Hvarfr skulle hon d resa? Det skulle vl dessutom bli
mycket dyrt -- --? Nrhelst hon tnkte p, hur hon skulle taga sig ut i
hufvudstaden, rodnade hon som en ung flicka vid tanken p den hon helst
vill mta. Hon frestllde sig dessa eleganta hufvudstadsbor, herrar och
damer, hur skulle de icke anse sig ha rtt att truga sig p henne med
krus och komplimanger och smleenden och tomma ord om det, som fr henne
var heligt: hennes arbete. Men hon knde det, som om dessa mnniskor
varit fiender till hennes innersta strfvan. Fr dem var det blott en
ytlig lek, detta som fr henne var djupaste allvar. Dr stod en atmosfr
af sjlfviskhet och flrd omkring dem alla. De talade s mycket och s
hgt om konst och frgor, alla skte proklamera hvar sin lilla kltppa
som kulturens frnmsta nyodling, och sneglade fraktfullt till grannens
blomstergrd eller potatisland. Fanns det d ingen stor nog att erknna
sin egen begrnsning och njuta utan frbehll och lska utan afund ocks
de blommor och skrdar, som vxte p andras mark!

Det rasade nu i tidningar och tidskrifter en hftig fejd om en diktares
namn, och striden hade upprrt henne, ty den kom med minnet om en vrdag
fr lnge sedan. -- -- Hon stod vid fnstret i sitt arbetsrum, det fina
regnet dref som rk fver trdens toppar och fll med sakta sus till
jorden. Hela vrlden var som ett ndlst grtt i grtt, dr lg slja
fver allt. Hon tnkte: sdan r vren hr i norden; s sollst gr, s
fvergifvet sorgesam r ocks vren i vr diktning. -- -- Kanske drmde
hon ocks om att sjlf en gng lyfta vingarna och hja sig fver
dimmorna.

I den stmningen satte hon sig att lsa, med armbgarna p bordet och
hufvudet stdt mot hnderna, och hon lste och lste, medan regnet fll
oafltligt, oafbrutet, och hon hrde intet annat ljud i vrlden n en
utestngd kycklings pip, men det frefll henne till sist, som om det
kommit inifrn, frn hennes egen sjl; ty hr i denna bok fanns ju allt,
hvad hon lngtat att f sagdt, blott strre, starkare, manligare n hon
sjlf ngonsin skulle kunna sga det, och hon grt af beundran och
smrta -- -- aldrig skulle hon kunna stadkomma ngonting vrdt att
nmnas i samma andedrag som detta!

Boken hette _Drmmar i purpur_ af _Ivar Mrcke_.

Allt frn den dagen hade hon dyrkat honom som den frmste af sin samtids
skalder, och samtiden hade ocks beundrande knbjt fr hans snille.
Sjlf hade han sedan stndigt utvecklats, och hvart verk af hans hand
hade varit en ny seger; men framgng fder afund, och afunden hat, och
hatet finner alltid sin vg. En pedant drog i hrnad mot hans
interpunktion, tv drnare, som aldrig kunnat flja hans tankes flykt,
fingo d pltsligt mod att hckla den, och en tredje slog sig till
riddare p den moraliska haltlsheten af hans diktning. Drmed var
fltet ppet och slaget fritt. Kritiken kastade sig pltsligt fver
honom, och samma konstfrstndiga allmnhet, som nyss knbjt fr hans
snille, reste sig, vnde ryggen t sin idol. Ungdomen, som grna lystrar
till rop utifrn och grna stenar sina gamla gudar, trttnade p hans
starka och klara frger, lockades af symbolismens bldis. Naturalismens
epigoner reste sig och upptogo ter kampen mot sin besegrare. Alla
brjade pltsligt misstro det snille, de nyss beundrat, tvifla p hans
ord, p hans konstnrliga rlighet; och snart stmplades han offentligen
som en skicklig diktmakare, hvars poetiska uttryck voro tomma fraser,
med hvilka han kastade boll som en jonglr med klingande bjllror infr
ett hgt radt publikum.

Han teg och arbetade; han kastade sin gripande lofsng till dden,
_Memento mori_, fr sina belackares ftter -- och det blef tyst ett
gonblick, men snart var striden ter i full gng. Hvilket lysande
vittnesbrd om ovederhftigheten af hans genius var icke detta nya
diktverk! Ty det fanns ju intet sammanhang, ingen inre utveckling, ingen
brygga mellan den stojande lifslusten i hans _Drmmar i purpur_ och det
vemodsfulla ddskoketteriet i _Memento mori_.

Lnge hade Elsa Finne frn sin undangmda vr fljt stridens gng med en
vxande lngtan att hja sin hand och sl ett slag. Hon knde denna
lngtan dess starkare, d hon just fr tillfllet var freml fr en
ofrtjnt respekt af dessa samma skribenter, som med smsint skadegldje
tycktes njuta af att draga ned den store diktare, med hvilken hon
andligen knde sig nrmast i slkt. Hon visste, att hon just nu gde
makt att gra sig hrd, och hon ansg sig drfr knappast ens ha rtt
att tiga. S skref hon sin dikt _Till Ivar Mrcke_ och snde den till en
tidskrift, som offentliggjorde den under hennes namn.

Det var en lofsng fver hans lifsverk, ett svrdshugg mot hans
belackare, en entusiastisk hyllning t hans snille. Den slutade s:

    Jag kan vittna: mngen gnista
    flg frn svrdet, som du svingat
    mot det hvardagsgr och trista
    p vr diktnings firmament.
    Jag har knt, hvad du har knt,
    lngtan att se mrkret glittra.
    Jag har hrt, hur varmt det klingat
    frn din vemodsstmda cittra,
    d din sorg till dans du tvingat.

    Men en vldsamt kufvad smrta
    skalf dock alltid i din sng.
    Midt i gldjens Backustg
    sorgen, klutad ut i bjrta
    trasor gick sin tunga gng,
    och frgfves skalden virat
    vallmo i hans gra hr
    och med bla drufvor sirat
    pannans hvalf, dr smrtan lg
    hlgd, hjrtesjuk och teg.
    Blicken talte. Smrtans tr
    gldde under gonfransen,
    medan han med tunga steg
    trtt till dden trdde dansen.

    Ddens djupa allvar bor i
    dina purpurrda _Drmmar_.
    Lifvets rda gldje strmmar
    djupast i _Memento mori_.




XVII.


Elsa Finne satt i sitt arbetsrum och stirrade mot vster, dr solen gick
ned. Framfr henne p bordet lg ett bref frn Knut Herman. Han skref:

    -- -- Jag trffade nyss Ivar Mrcke, och vi talade om dig. Han sade,
    att han s grna skulle vilja gra din bekantskap. Han tycktes
    verkligen rrd af ditt inlgg i striden -- tminstone s pass rrd,
    som man kan bli, d man r s sjlfupptagen som den mannen r. (All
    aktning fr hans snille.)

    N, han har skl att vara tacksam. Du r nog den frsta kvinna som
    offentligen vgat besjunga honom; du skulle troligen icke ha vgat
    gra det, om du knt honom personligen. Nu, eftert, tycker jag
    nstan du har en viss frpliktelse att riskera ocks den personliga
    bekantskapen!

    Skmt sido: Jag tycker, att du ndtligen en gng kunde gra allvar
    af att komma hit upp! Vi skola icke bita dig utan visa dig all
    mjlig lskvrdhet -- och du br vl nd en gng upphra att vara
    en myt fr hufvudstaden -- --

Hon stirrade mot horisonten. Det lockade mer och mer -- hon drogs mot
solnedgngen. --

Hon var trettiotta r, d hon som erknd frfattarinna tersg
hufvudstaden, och hon gaf intryck af en mnniska, som brnt sina
illusioner, gjort upp sin rkning med lifvet. Hon trodde sig vara bde
gammal och ful, och hon var hvarken ung eller vacker, blott spnstig och
smrt med kolsvart hr utan en enda silfverstrimma; men frgen kunde
skifta p hennes kinder, och gonen kunde tindra som om hon nnu varit
ung och glad.

Hon stod i vinterbrytningen, d naturen fr hetsiga frger; dr var
ngot af fvergngstidens feber i hennes blod.

Nutidskvinnans knslolif r mtligt. Hennes lngtan r lngt hetare n
blott blodets feber, lngt starkare n blott hjrtats trnad; den r hos
de hgst utvecklade en trande andens hunger, som kan medfra dden, om
den icke stillas -- och den stillas nstan aldrig.

Detta r historien om Elsa Finnes vinterbrytning. M hon bertta den med
egna ord. Och m den lsas med allvar, ty med allvar r den skrifven.

Ingen knner starkare, n den som skall d, behofvet att vara sann, att
aflasta allt hvad han burit p, att beknna tills allt r sagdt. Hon,
som talar hr, har knt det, som om denna bikt vore en skuld, den hon
hade att betala till lifvet. Hon har velat visa, hvarfr hon icke kunde
lefva. Hon frsvarar sin dd, icke sitt lif.






II.




I.


Det var i gr jag sg Ivar Mrcke fr frsta gngen. Hela morgonen var
en flygande brdska. Jag mblerade om mitt rum och skte gra det
hemtrefligt, sprang ut och kpte rosor, ordnade allting s, att det
skulle se inbjudande ut, placerade stolarna s, att min gst skulle f
sitta i full belysning, jag sjlf dremot i skuggan.

Nr jag slutat, satte jag mig att lsa Om de lgre djurens sjlslif.
Jag var ganska lugn.

Det drjde till klockan 3. S en ltt knackning p drren, och han
trdde in. Reslig, manlig, ett mrkt ansikte, som sg ut att ha lefvat
och lidit, en dominerande nsa, en mrk mustasch, med naturligt fall,
utan uppskrufvad hjltefason; ett nervst ansikte med stora drag, en
sprjande blick, nyfiken, nstan fientlig. Den som mnga gnger blifvit
srad, och hvars sjl frtres af en brinnande relystnad, fr en sdan
blick.

Jag gick honom till mtes. -- Vlkommen! sade jag lgt. Han stod stilla
och sg p mig. -- Elsa Finne? -- Tack fr er godhet att vilja se mig!
Jag rckte honom min hand. S tog jag plats i soffan och anvisade honom
lnstolen. Han tog icke emot den utan flyttade fram en af de mindre
stolarna och satte sig alldeles midt emot mig. Genom denna manver
tvingade han mig att vnda ansiktet halft mot dagern; vi sutto vid
fnstret, s nra hvarandra, att icke en skiftning i den enas uttryck
kunde undg den andra. Jag knde mig tacksam fr denna anordning.

Han gjorde mig ngra frgor om mig sjlf, och jag svarade. Jag uppdrog
med ngra intetsgande linjer de yttre konturerna af mitt lif. Jag sade
honom, att jag nu lefver som eremit i Tibble; han fick visst det
intrycket, att jag lefvat s hela mitt lif. Han beklagade mig fr min
ensamhet, fr min bokhunger, som icke kunde stillas frn ngot
offentligt bibliotek. Han talade s enkelt och deltagande; det vill hela
min skepticism till fr att vrja mig mot frestllningen om en verklig
medknsla frn hans sida. -- Stackare! sade han. Det lt s mjukt och s
sorgset. Och s underbara gon han har under sin starka panna! gon som
skifta vid minsta knsloskiftning, rda i kanterna, liksom trade af
sol. Hvad denna mnniska mste ha erfarit mycket! Hans ansikte r som en
lng, spnnande historia af ondt och godt, af mrkt och ljust; r som en
brunn, ur hvilken man kunde sa lnge, lnge utan att n bottnen. Hans
rst har ibland en viss tvrhet, den kan bli krf, men r alltid dmpad.
Jag skulle aldrig kunna trttna p att hra den rsten. Den inger
frtroende. Mot honom skulle man kunna bli s enkel och sann, om man
icke vore en odga och knde det.

Han frgade, om jag nnu trodde mig stadd i utveckling? -- Ja, det
trodde jag. -- Men det kunde man misstaga sig p. Han hade en gng varit
i ett sllskap, dr man diskuterade frgan, vid hvilken lder mnniskan
brjade g intellektuellt tillbaka, och det var lustigt att hra, hur
hvar och en drog sin egen lder innanfr grnslinjen. En gammal hofman,
som var fver sextio r, hfdade allvarligt, att han nnu icke knt
ngon intellektuell tergng. -- Det lt hgst antagligt -- han hade
nmligen aldrig haft ngot att frlora! Sjlf hoppas jag ocks, att nnu
p ngra r icke behfva g tillbaka.

-- Hur kom ni att skrifva? frgade han.

-- Jag leddes -- vet ni hvad det vill sga?

Han nickade, vemodigt leende. Jag hll p att i min tur sga:
stackare!

Jag hvilade mina magra, fula hnder p bordet. Det hnde ibland, nr han
talade, att han lade sin hand fver min eller grep tag i den, liksom fr
att riktigt fasthlla min uppmrksamhet. Det var ingenting af
nrgngenhet, jag var en gammal kvinna, som lefvat och lidit, det knde
han vl p instinkt, och s fanns det alltid ett intellektuellt band
mellan oss. En gng kunde jag icke motst frestelsen att se ned p den
varma, fasta hand, som hll mig fngen. Den var rtt stor, full af lif
och viljekraft. Det var en mans hand.

Ett samtal med Ivar Mrcke r fr mig ngonting lugnt och vlgrande.
Jag glmmer att han r den ryktbara storheten, ser i honom blott den
mngsidige mnniskoknnaren. Hvilket hpnadsvckande material af
verkligt lif den mannen innehar! Hvilka skatter fr en romanfrfattare!
Det r det jag tnker p. Och nr jag knner mig magnetiskt fngslad af
hans ansikte, s r det icke blott drfr, att jag finner det intressant
eller vackert, utan framfrallt emedan dr bakom dess djrfva drag och
dess skiftande minspel gmmer sig ett s rikt lif. Medvetandet drom
vcker den oresonligaste hunger i mitt sinne. Jag elektriseras ingalunda
af det jag fr, det synes mig tvrtom fattigt och obetydligt; men jag
sitter och fortres af saknad fver, att alla dessa gmda rikedomar
skola draga mig frbi utan att lmna mig det ringaste utbyte. Jag knner
ingen eggelse, blott ett tomhndt vemod fver allt hvad jag gr miste
om.

Han kan frst allt som r mnskligt. Fr honom finns icke ondt och godt
p bestmda hyllor med bestmda etiketter. Fr honom finns det orsak och
verkan -- -- -- smrta, jubel, tillgifvenhet, brott och agg, mngfald,
skiftningar, mnniskor, lif -- -- -- h, att vara en obetydlighet, som
han liknjdt skall g frbi!

I gr var Ivar Mrcke ter hr. Jag hade varit dum och gladt mig t hans
besk.

I umgnget likna vi, han och jag, tv cirklar, som endast tangera
hvarandra p en enda liten punkt. Det finns ingenting personligen
gemensamt oss emellan och drfr skola vi nog rtt snart glida frn
hvarandra.

Jag vet icke hvad jag skulle vilja ge fr att f cirklarna att gripa in
i hvarandra; men det r ju omjligt. Jag r frmmande fr alla hans
frhllanden.

En sdan kvll som den, sedan han gtt! Jag var s frtviflad fver min
egen ohjlplighet, min brist p frihet och naturlighet i umgnget, min
litterra okunnighet, min naturliga, obotliga dumhet. Jag knde s
intensivt mitt eget fiasko, att det nstan var som om jag nu spelat ut
mitt sista kort och stode infr bankrutten. Outhrdligt frekom mig ett
lif, futtigt som mitt. Men jag insg, att jag nnu icke uttmt mina inre
mjligheter. Yttre omstndigheter kunna ocks hjlpa. nnu r d icke
allt hopp ute. Jag led s att jag kallsvettades; men jag var besluten
att icke ge tappt, och s hgg jag i med arbetet. Hur knckes dock icke
min fysik af denna obemrkta kamp!

Jag hade sofvit elndigt p natten, vridit mig mellan smnlshet och
onda drmmar. Min fars natur (som gng p gng reser sig inom mig med
nstan obetvinglig makt och i vxlande former) skrmmer mig nstan. Den
skrmmer mig drfr, att den p samma gng frefaller mig som ngonting
frmmande, den strider mot det nyktra, kalla frstnd, jag rft af hans
mor. Har jag icke kmpat mot dem, alla dessa naturmakter, som ligga mig
i blodet -- kmpat och frlorat, kmpat och vunnit -- men aldrig ro,
aldrig stillestnd! Jag r ddstrtt, jag tycker jag vill sjunka
tillhopa som en trasa -- och nd samma osynliga, frbittrade kamp! Har
jag icke knnt deras klor om min strupe, frn den svartvingade
morddjfvulens till och med denna lumpna lilla sat-krymplings. Men nnu
tror jag p viljan och frnuftet, nnu vill jag bita tnderna samman och
slss med det som finns utom och inom mig.

I drmmen hade jag sett ett mrkt, oroligt bljande mnniskohaf, ur
hvilket en mrk skepnad pltsligt dk upp, djrf till hllning och
vsen, svag i sin innersta grund, -- alltfr svag att besvrja stormen,
som hans storhet rest. Allas gon fljde honom, allas tankar skte
honom, alla vntade af honom ordet som skulle lysa fver vattnen. Det
ryckte i hans ansiktes muskler, den grymma munnen ppnade sig gng p
gng, kippande efter luft utan att f fram ett ljud. Dragen voro spnda
som om de sammanhllits af gummistrngar, hela hans varelse var spnd
till bristandets grns; det lg ngot s utpinadt i de gr gonens
uttryck, ngot s frstrdt fver hans pergamentsgula hy, fver hela
denna bredaxlade ruin af frbrnd energi -- en ensam man, kastad ut till
den skummande mngden. Tusen roflystna gon ha slukat honom p afstnd,
ett myllrande virrvarr af hnder har gripit efter honom, velat draga
honom ned, slita honom i tusen stycken, pina honom till dds med tusen
sm grymheter; men nnu lefver han, hjer sig, lyft af en mnniskovg,
sargad, utmattad, halfdd af trtthet, men med en sista anstrngning att
skaffa sig fotfste...

Detta ansikte har etsat sig fast i mitt minne; och vid minnet lder en
underlig ngest. Dr fanns svek och oplitlighet i det ansiktet. Det
laglsa i min natur strcker mot upprorsmannen. Det krfva, rliga i
mitt lynne ryggar fr hans dubbelhet. En sdan mnniska kan vinna hela
ens tillgifvenhet och frrda den.

Jag hade haft besk hela dagen, och alla mnniskor hade varit vnliga,
jag var sledes vid godt lynne, knde mig lugn och frstndig. Nr jag
tit middag, tyckte jag nog, det var en smula tomt, att jag skulle sitta
ensam hela kvllen och bara hra regnet plaska, men jag ville icke vara
dum och knslosam, jag ville vara mig sjlf nog. Jag ville ocks rycka
upp mig och icke lta tiden rinna mig gagnls ur hnderna. Jag slngde
mina smsta ytterplagg p mig och plaskade ut. Jag gick af och an p
Esplanaden, det satte blodet i fart, jag var glad som en spelman dr jag
gick i regnet. Det var vackert att se det lnga perspektivet af
elektriska gldlampor, lysande genom diset, rda sprvagnsgon glimta
fram och vndas bort igen, nakna trd afteckna sig som skuggor p det
vta floret framfr mitt ansikte. Ingen knde mig. Tv poliskonstaplar
stodo och samtalade, men regnet blef fr stridt, och de frsvunno. D
och d kom en vettskrmd tok springande under en drypande paraply. Jag
gick lugn som en skyltvakt, jag kunde taga torra klder p, nr jag kom
hem, det gjorde mig ingenting att en kylande droppe d och d letade sig
vg in p halsen. Jag knde mig s fri som man endast kan vara det i en
stor stad, och rrelsen i den friska, fuktiga luften gaf en frnimmelse
af kraft t hvarje nerv. Hvilket jubel att lefva i alla fall!

Jag gick hem glad t mig sjlf och t hela vrlden, fick torra klder
och inrttade mig det bekvmt vid skrifbordet. Jag tog fram mitt arbete,
det bar emot i brjan, men s smningom kom jag in i det.

Som det led utt kvllen, knackade det p drren. Jag ropade: kom in!
och sg bort i skuggan. En svart hatt och de gonen! Jag trodde, jag
skulle bli tokig af gldje. Jag kunde knappt fatta, att det var han. Och
jag sade honom, hur glad jag var. Och han tryckte mina hnder, han
kysste dem. -- Hur kan ni vara s glad t, att jag r hr? Hans gonlock
blefvo rda af rrelse; min gldje var s ofrstlld, jag visste knappt
hvad jag gjorde, jag skrattade och pratade -- Nej, att ni kommer till
mig i detta vder! P hans rockrm knde jag regndropparnas kyla under
mina hnder. All stelhet var som bortblst. Han var icke den store
diktaren, hvars snille jag beundrade -- han var ingenting annat n den
mnniska, jag hll af. -- Jag lngtade efter att se er. -- , tack,
tack! Jag har lngtat s frfrligt efter _er!_ Och vi talade i munnen
p hvarandra, vi betraktade hvarandra mot ljuset, som om vi varit gamla
vnner och icke trffats p ratal. Det fanns ingen blyghet hos mig,
ingenting annat n den omttligaste gldje. -- Jag har bara tid att
stanna ett par minuter. -- Om ni ocks ginge strax, skulle jag nd vara
glad bara t att ha ftt _se_ er! Jag sg hur han klarnade. -- Tycker ni
om att hra mig tala? -- Ja, ja. Och han hngde upp sin vta ytterrock
och satte sig hos mig p divanen. Han talade och jag lyssnade; men att
han satt hr hos mig, det var nd det hrligaste af alltsammans. Han
var vid strlande lynne och berttade en hel del intressanta ting, medan
han vrmde mina hnder mellan sina. Jag r frtjust i de hnderna, de
gmma i sig en s rik fond af lifsvrme, det r naturligt fr dem att
smeka och vrma. -- S flyttade han sig, kom alldeles i skuggan med den
hvita lampskrmen bakom sig; jag knde ljusskenet i mitt ansikte, men
kunde icke se hans. Det var icke att uthrda. -- Nej, ni _mste_ flytta
er! Han reste sig gonblickligen. -- Hvar skall jag sitta d? -- Dr.
S, att jag kan se ert ansikte. Han lydde som ett godt barn och vi
fortsatte att prata.

Han frgade mig, om jag knde ngon man af hans lder, eller om icke
alla mina vnner vore unga, vid Knut Hermans lder eller s? Jag tnkte
efter ett gonblick. Jo, han hade verkligen rtt.

Det r ocks detta, som gr mig frhxad. Han r just det jag lngtat s
oemotstndligt efter: en man som r mig fverlgsen i allt, ocks i
lder. Det ligger ngot bakvndt i att behandlas som jmnrig af de
unga, jag knner hvart gonblick, hur gammal jag r mot dem. Jag r
alltid i grunden som ett slags mamma fr dem, och nr jag icke fr vara
det, s blir jag tillgjordt och uppstyltadt kamratlik. Nr jag talar med
Ivar Mrcke kommer jag visserligen ihg, att jag ser gammal ut och br
vara gammal, men det, att han r fem r ldre, gr i alla fall, att jag
icke behfver spela hvarken ungdom eller gammal mamma. Jag r helt
enkelt en kvinna p trettiotta och han en man p fyrtiotre. Om jag
proportionsvis r ngot ldre n han, beror det bara p, att han nnu r
en vacker karl och att jag blifvit en ful kvinna. I vra knslor
behfver det icke ndvndigt finnas ngon skillnad. Jag behfver icke
blygas fver mitt sinnes ungdomlighet, _han_ frstr nog, att i ett lif
sdant som mitt mste man bibehlla sin grnska skligen lnge. -- Det
bedrfliga r min andliga underlgsenhet -- -- vore jag ung och vacker,
skulle den icke falla s starkt i gonen, men nu -- -- --

Vi talade om krlek. Han kommer grna in p det mnet, och han tycks
tro, att krlek r ngonting, som br frekomma minst en gng om ret.
Jag upplyste honom om, att jag alldeles icke hade ngon s rik
erfarenhet. Han sg obeskrifligt komisk ut; det var nstan, som om detta
vllat honom en missrkning. Jag kunde vl nd sga honom, hur jag
brukade knna det? Som beundran eller som behof af mhet? -- Snarare det
senare, trodde jag. -- S var det med honom ocks. Det var mhet han
trstade efter. Kvinnor, som alla voro frlskade i, hade han aldrig
knt sig srskildt dragen till.

       *       *       *       *       *

Hvilken dag! Sjuk har jag varit, s att jag icke kunnat arbeta, endast
sofva. Och icke en skymt har jag sett af det svarta odjuret. Nej, han
lmnar mig nog vackert t mitt de. Och jag r kr som en galning! Hur
skall jag bli det kvitt? Jag r fullkomligt lugn, medveten, nykter, men
-- -- -- Ja, jag r icke mer n en mnniska. Om blott icke Tibble vore
s lngt borta och s ddande enformigt. Om jag dr hade en hufvudstads
teatrar och musik att tillg. Men de sm frhllandena kvfva min
arbetshg -- -- -- Ut! Bort! Nya mnniskor, nya bilder; kamp, lif! Hvad
r detta? Ett lngsamt frtvinande utan att ngonsin ha knt sig fri.
Sdant r lifvet fr kvinnorna.

Svaghet! I ditt arbete r du fri, lika fri som en man. Hvad lipar du
fr? Hvad allt skulle du icke kunna vinna genom ditt arbete, om det
funnes gry i dig. r du galen, att du splittrar dig nu, d du skulle sl
ditt stora slag, och lter ngonting trnga sig in mellan dig och
arbetet! Endast om du sljer dig med kropp och sjl t arbetet, skall
det ge dig hvad du begr. Om du offrar det hvarje droppe blod i din
utmrglade varelse!

Nej, bort med knslosamheten! Hvad vllar din melankoli i dag? Att du
tit en smula mer n din usla, frsvultna mage kan tla. Hur kan du tro,
att du skulle kunna ta som andra mnniskor? r du tokig, tror du
tillvaron r s slsaktig, att den unnar dig kropp, om du begr en smula
sjl? Nej, pass! Svlt r lagom t dig, tnk icke p annat. Och en tom
mages melankoli har tminstone ett visst sjlfullt behag -- -- -- Har du
mindre karaktr nu n nr du var ung? Jag blygs fver dig. Du borde
stanna hr bara fr att visa, om du har kraft nog att spka dig sjlf
tam.

       *       *       *       *       *

Jag r frdig att brista i skratt, ensam som jag r. Jo-o, det gr
framt. I dag kysste han min magra skrifvartass fyra till fem gnger med
storartadt eftertryck. Det r en fullkomlig parodi. Kasta bort sdant p
mig, gamla fgelskrmma. Hur kan han frm sig till det? Mig skulle det
vara motbjudande, om jag vore karl, att kyssa alla mjliga kvinnfolk p
nfven. Och s: hvad tror han om mig? Hur tror han att jag uppfattar det
hela? Menar han, att jag tar det naivt och inbillar mig, att han r
frlskad i mig? Det r icke otnkbart, ty hufvudstadsbor taga alltid
fr gifvet att man mste vara ett f fr det man lefvat p landet.

       *       *       *       *       *

Jo, det lnar sig visst att ironisera och dissekera!

Dr ligger en gladiator p marken -- en oskicklig en, utan fning och
triumfer -- och stirrar sprjande in i sin motparts gon: skall han
stta till med ett enda skert tag och gra smrtan kort, eller skall
han lta klingan glida in tum fr tum och gra slutet till en lng,
frtviflad ddskamp? En stum, trotsig ddskamp, den ingen mrker utom
han, som bjer sig fver den slagne.

Det str ngot i Macbeth om att drpa smnen. Gud, om jag kunde sofva --
slippa ifrn detta tminstone under natten!

Ville jag det? Kanske icke. Det r vl kanske just dri det onda ligger.
Jag vill icke. Jag kunde resa min vg i morgon, och allt skulle dr
hemma, under trycket af min sjlfbehrskning, terfalla i sina gamla
spr. Men jag vill icke. Jag r nyfiken; begret att se, hur det skall
g, tar fverhand fver allt annat. Och s finns det visst en glimt af
hopp om -- -- --Det finns ngot inne i mig, som hviskar om en fordran,
jag nnu har innestende hos tillvaron.

-- Ni kan ibland skratta alldeles som en ung flicka. Det gr er tio r
yngre. Och man fr ett intryck som om ni p ngot stt toge er skada
igen.

       *       *       *       *       *

Jag satt orrlig och stirrade in i lampans rda ljus. Det var s
underligt allt det han berttat. Denna hpnadsvckande vida erfarenhet
r en ny vrld fr mig. Det knns som att vara ett barn och af en
frmling ledas fram genom en storstads brokiga virrvarr. Jag knner mig
s liten och vrnls i allt detta oknda. Jag mste trygga mig till den
hand, som omsluter min -- ja, sjlfva skrmseln fr och misstron till
honom r blott den frsta skyggheten i ett barns tillit. Jag satt
alldeles stilla, med vidppna gon. D lade dr sig en varm hand fver
min, som hvilade p bordet, och han talade ocks till mig som till ett
barn. -- Se icke s _allvarsam_ ut! -- Jag knner mig s fattig, jag har
nstan ingenting upplefvat. -- Tycker ni det r en frlust att icke ha
lidit s mycket?

       *       *       *       *       *

Nej, det r fr ljligt att se p. Jag undrar, hur pass naiv han tror
mig vara? En fullkomlig idiot naturligtvis, fr det jag ej left
sllskapslif s mycket som han. Det r s komiskt att se honom fr
hvarje dag taga sitt bestmda lilla tuppfjt. I dag strk han med sin
mjuka, varma hand fver mitt hr och min hgra axel. Jag lskar hans
hand. Den har ett s oefterhrmligt lent stt att smeka. Jag ansg detta
vara sjlfva afslutningen. Han hade talat mindre lifligt och sagt, att
han nstan ngrat allt hvad han berttat mig fregende dag. Jas. Jag
knde en kogubbes hela stoiska lugn, tillsatt med en smula missrkning:
jag skulle sledes aldrig f se, om han i sitt stt att kyssa motsvarade
mina vackra frestllningar, hvilka hllit mig vaken de sista ntterna.
Hur var det? Jo, han skulle bja sig ned fver mig, dr jag lg p
divanen, nrma sitt ansikte till mitt, men ej fr nra, lngsamt s att
jag riktigt kunde f betrakta det; se mig i gonen, leende, fngslande
mig med det oemotstndliga behag, som kan ligga fver hans person, och
s skulle han kyssa mig ltt, fint, sklfvande varmt, men icke rtt. Och
fr hvarje gng, jag tnkte mig det, ryste samma vllustknsla genom
hela min kropp.

       *       *       *       *       *

Men hur blef det i verkligheten? Det var omotiveradt, alldeles
omotiveradt och ofrberedt, som jag sg hans ansikte alldeles fver
mitt, knde hans varma hnder mot mina kinder. Lik en mrk sky nrmade
sig hans ansikte, den breda munnen ppnade sig, jag slt gonen och det
efterlngtade gonblicket var dr: Ivar Mrcke kysste Elsa Finne. Men:
hpenhet, skrmsel och missrkning var det enda jag knde. Det var icke
den frfinade lidelse jag frestllt mig. Det var precis samma slags
kyss, som min man lrt mig att afsky. Gnistan fattades. Hvarfr? Var det
mitt fel eller hans? Han tertog sin frra stllning, som om ingenting
passerat. Och samtalet fortgick som frut, men icke lnge; snart kysste
han mig ter. Jag var s frvirrad, att jag icke vet, om det var en
eller flera gnger. Jag minns nu blott, att han till sist stod vid sidan
om min stol, sg ned p mig och sade mycket lgt, men fullt tydligt: --
Lt mig omfamna er! En blixtsnabb tanke p, att jag r s mycket kortare
n han flg genom mitt hufvud, och jag reste mig icke, som hans mening
var, utan jag sg endast upp till honom. I den draktiga frhoppningen
att kunna framkalla den felande gnistan, strckte jag ocks upp mina
armar och lade dem kring hans hals, allt medan jag log mot honom utan
ringaste tvng eller frkonstling. Han smekte mina kinder, mina axlar,
mitt hr, jag tryckte min kind in mot hans rock, som en kvinna har
sdant begr att f gra, nr det r ngon, hon hller af. Men gnistan
fattades nnu, trots hans kyssar, ty det du som jag trstade efter,
fick jag ej.

Ljusen brunno ned i stakarna; han blste ut dem. Vi hade endast lampans
rdaktiga halfdager.

Det lg en underlig skam fver mig. Denne man, som jag kysste, kallade
mig fr ni! Personligen var jag ett intet fr honom. Hvad kunde han
bry sig om mina smekningar? -- Hvilken egendomlig mnniska -- -- -- jag
r ju gammal och ful! Hur kan han nedlta sig till...?

Jag vet icke hur det kom sig, men jag sade: -- I fvermorgon reser jag
hem. -- Men ni kommer snart igen? -- Nej, jag kommer icke igen. --
Hvarfr icke? -- Jag vill icke trffa er mer. Han gick rundt omkring
mig. Jag satt stilla, med handen skuggande fver gonen. -- Jag skulle
vl icke -- han tog mina hnder, han bjde sig ned och stirrade mig in i
ansiktet -- jag skulle vl icke ha strt ert sinneslugn? Det r ju
omjligt? Sg? Ni knner mig ju icke -- -- Nej. Men jag vill icke se er
oftare. -- Hvarfr det d? -- Nu har ni en dlig tanke om mig. -- Jag?
Hvarfr skulle jag det ha? -- Det vet ni nog. -- Nej, det vet jag p min
heder icke! -- Lt oss d icke tala vidare om det. Nu fr ni g. --
Ses, var nu icke ledsen! -- Nej, det blir vl bttre.

Han sprang mot drren fr att taga fverrocken p. Jag satt stilla med
handen fver gonen men jag hrde honom komma tillbaka, i sm afsatser,
liksom betnkande sig eller afvaktande, hvad jag skulle gra. Jag
ltsade icke mrka det. Jag kunde genom fingrarna skymta, att han bjde
sig ned och sg in i mitt ansikte med en bekymrad min. S drog han undan
mina hnder och kysste mig. -- Det kostar p att g! sade han helt tyst.
En sista kyss och vi skildes t.

Jag stod som frlamad, nr han gtt. S gick jag fram till spegeln och
betraktade lnge min egen bild. Var det ansiktet gammalt och fult nu?
Var jag samma mnniska?

Dr fanns en smula champagne kvar i hans glas. Jag gick bort och
lppjade p det. Det var allts verklighet, att han varit hr.

Jag sg p klockan. Hon var ett. Jag kldde lngsamt af mig. Hvad skulle
mnniskorna tnka om mig i morgon? Jag ngrade ingenting, och jag var
klar och sval i hufvudet som om jag druckit vatten. Men sofva kunde jag
icke; s fort jag hll p att falla i slummer, knde jag det, som om
ngon kysst mig och spratt upp igen. Det var en lng natt. Jag var trtt
och hungrig p morgonen. -- Alla mnniskor tittade litet konstigt p
mig, men jag brydde mig icke om det.

       *       *       *       *       *

Jag satt i karmstolen och han gick fram och tillbaka p golfvet. Det var
mig en oerhrd njutning att f flja med blicken denna starka, smrta
figur, som jag r alldeles tokig i. Hans blick glnste s lugnt och
varmt emot mig, att jag knde det, som om jag vore ung och glad. Jag
skrattade s oemotstndligt hjrtligt, att det kndes som om alla
lifsorgan vidgats draf och jag blifvit en sundare, friare mnniska. Han
var vid strlande lynne och berttade, bara berttade. Och han bet icke
fr hvad han sade, hr var det naturligt att han talade fritt.

-- Lgg er hand p min! sade han alldeles omotiveradt. Naturligtvis
gjorde jag som han bad, men efter en stund tog jag min hand bort igen.
Jag ville icke trtta. Och s har jag en knsla af att vara s ful. Jag
satt just och sg p min frskrckliga hand, som nu lg exponerad p
stolskarmen; d bjde han sig fram och kysste den i en rad frn
handleden nda ut till mina magra knogar. Jag sg p honom och hll p
att skratta. Det frefll mig s ljligt att Ivar Mrcke icke r
krsnare n som s.

Sedan brjade vi prata igen, jag vet icke om hvad, men han sade, att de
gnger han varit alldeles utom sig af lidelse, hade han sttt p en
kallsinnighet, som han icke kunde definiera. Han menade icke ngon
kronisk kallsinnighet, i s fall skulle hans varmare knslor ha
frfrusit, utan en sdan kallsinnighet, som kommer efter vrme och
mhet, ett tvrt omslag frn eld till is, ngonting som stter fantasien
i rrelse. Det hade alltid varit isjungfrur, som gjort honom s dr
alldeles vansinnigt frlskad -- -- --

Han tystnade och brjade helt tankfullt betrakta min ena fot, som
verkligen sg rtt hygglig ut i sin hgklackade sko.

S blef det tid att g. Vi reste oss. Han tog mina hnder och ville
kyssa mig, men jag drog mig tillbaka och sg honom in i gonen. Det r
ngonting halft, falskt i detta ni, det hela fr prgeln af en
tillfllig kurtis, om hvilken han sedan kan ltsa som om den aldrig
funnits. -- Har jag srat er p ngot stt? -- Och om s vore, skulle ni
bry er om det? Jag sg hans ansikte mrkna som i smrta och blef
sprittande glad fver att min ovnlighet gjorde honom ondt. -- Fy, en
sdan min! sade jag leende. Han sg p mig, frst forskande, sedan
klarnande. Det syntes s tydligt, att han icke tyckte som vrst illa om
mig. -- Lt mig f kyssa de dr gonen med de stora pupillerna! Han
kysste dem gng p gng. Vi voro s oskyldigt uppsluppna som tv barn.
Den stora, sunda -- jag skulle vilja sga fromma -- lyckan utan alla
baktankar.

       *       *       *       *       *

Hvilken olycklig dag! Allt hvad min misstro, min reflexionsjuka ingifvit
mig hade jag utan spr af finknslighet kastat p papper och gmt i min
skrifbordslda. Naturligtvis ville han lsa det. Jag kom icke ens ihg,
hvad jag skrifvit, min stmning var en annan nu. Jag visste bara, att
jag vndt ut och in p mig sjlf, och kastat undan allt som var fult.
Jag visste blott, att jag inga hemligheter hade fr honom; han kunde f
se nda ned till bottnen af min sjl, om han hade lust. Hur kunde jag d
vara rdd fr att visa honom detta fatala papper? Han var envis och jag
lmnade honom det. Frbannad vare dagen, mnaden och stunden! Han satte
sig och brjade lsa. Uttrycket i hans ansikte skiftade missnje, ironi.
Jag var som dd invrtes, men satt och stirrade p hans ansikte. Han
vnde sig bort. Jag satt och sg p hans vnstra hand, som hvilade p
hans ena kn, gripande om benet med ett vidt tag. Denna fingrarnas
krokiga hllning var absolut ful. Fanns det reson i, att jag skulle
lska denna fula hand som om den vore det sknaste vrlden frambragt?
Hvarfr skulle jag vara s dmjuk, som om han vore sammansatt af idel
fullkomligheter Min blick lyfte sig till hans andra hand, den som
hvilade p bordet och hll pappersarken. Vid tumleden bultade pulsen s
vldsamt, att jag kunde se hvarje dess slag mot huden. En sdan kraft
kan det visst aldrig komma i en kvinnas blod. Jag tyckte om att sitta
och se p detta; det var lif. Jag glmde, att den andra handen var ful,
dr den grep om benet med sitt gapande grepp; jag kunde icke slita mina
gon frn denna bultande puls. Lif, verkligt lif -- inga tomma
hjrnspken och inbillningsfoster -- lif, lif! Lt mig lefva! Det var
icke erotik, jag knde, det var afund mot denna mnniska, som r en man,
som fr kmpa fr hvad han vill, som fr vara fri utan att utsttas ur
samhllet.

S vnde han sig om, han hade lst slut. Hvilket uttryck i hans ansikte!
Kallt, ogillande, ovnligt. ngesten grep om min strupe med kalla
fingrar. Nu frst sg jag, hvad jag gjort och hvad jag skulle mista.
Hans blick trngde mig som isande kyla genom mrg och ben. Jag vet icke
hvad jag gjorde, jag tror att jag strckte mina armar emot honom och
ropade: -- Frlt, frlt! Men jag minns tydligt den tbrd af
vedervilja hvarmed han lyfte sin hand, afvrjande, i det han betraktade
mig som ett afskyvrdt djur. Jag var s frkrossad, att jag tyckte, jag
borde frsvinna genom golfvet.

Det blef en lng tystnad. Jag led s bottenlst, att ingen klagan skulle
kunnat ge mig lttnad, hans frakt var s tungt, att jag aldrig skulle
kunna slpa mig fram genom lifvet drmed. Det var som om allt vore ddt
och domen flld. Sdana som jag strykas blott frn listan p de
lefvande, fr dem finns intet medlidande, icke ens den trstande
smekning, man bestr en dende hund. Jag reste mig, vacklade bort till
nattduksbordet och drack ett glas vatten. Jag trodde, han skulle g och
lmna mig t straffet, det tysta fullgrandet af den fllda domen --
utplnandet af en lgsinnad varelse. Men han gick icke. Han satt stilla
och bara teg. Jag irrade omkring i rummet, jag kom igen och satte mig.
Hvad gjorde det fr nytta, att jag skte undfly min bdel? Det fanns
ingen undflykt. Som han ville, s mste det g mig. Jag bara vntade.
Jag hade icke en tanke p frbarmande, hans min var s hrd. Jag gjorde
intet frsk att blidka honom.

Jag vet icke, om dr i min hopplsa resignation lg ngot som rrde
honom s, att han kunde tala till mig tminstone. Men han talade. D och
d kom det ngra ord, fallande fver mig som ett gissels remmar,
lmnande blodiga strimmor med en brnnande sveda. De kommo med lnga
mellantider -- frebrende bittert, med ngot af smrta. -- Om jag kunde
begripa hur vidrigt och onaturligt detta frefll honom -- detta att
liksom klyfva sig midt i tu och lta den ena halfvan sitta och betrakta
den andra. Att ungdomar p en nitton -- tjugu r gjorde s, kunde han
frst, men att jag, vid mina r -- -- --! -- Hvad skulle jag svara
annat, n att han hade rtt; men det afvpnade honom icke. -- Han hade
trott mig vara en verklig mnniska, men jag var ju bara en
kvinnoskribent, som trdde upp sina egna stmningar p nlar.

-- Jag satt p en stol, vridande mig som en mask under hans sarkasmer.
Hela volymen af min egen dumhet lg fver mig med en frkrossande tyngd,
som jag icke frmdde afkasta. -- Och hvilken smutsig insinuation: att
han skulle smeka hvilken kvinna som helst, om hon blott smickrade honom
ett grand! Och s vidare ondlighet.

Till sist blef han lugnare och talade mindre ovnligt. Men s skulle han
g.

-- G icke nu, icke nu! Jag strckte upp mina armar och lade dem om hans
hals. Jag tiggde. Jag har aldrig haft en aning om, att jag kunde bedja
s, min stmma hade tonfall som jag aldrig hrt. Hvad han tnkte om mig,
bekymrade mig icke. Det fanns endast ett: att jag lskade honom.

Han lade sina armar omkring min nacke, han stod och sg ned i mitt
ansikte, leende som endast han kan le, s strlande varmt som ett
solsken. -- Kra, jag _kan_ icke stanna! Hur smekande var icke hans
rst! -- Nu skola vi ju skiljas. -- Jag kommer igen i morgon. -- Men jag
lngtar mig dd. -- Nej, nej, icke lngta, utan vara lugn. -- Jag kan
icke. Han bjde sig ned och kysste mig: -- Jag tror ocks, att det r
konstnrsgryet inom er, som gr, att ni mste lpa linan ut, att er
natur mste ha erfarit allt, mste dyka till botten af hvarje knsla och
lida hvarje smrta!

       *       *       *       *       *

Nr han gtt -- -- -- h, den tomheten! Det var som om hvarje ljud i
vrlden tystnat och som om det aldrig mer skulle bli lif. Men jag ville
lyda honom; icke lngta och icke grubbla. Sofva kunde jag dock icke.

Fljande dag hade jag brdska med uppkp och packning. Sent kom jag hem,
trtt men i godt lynne. Vin och frukt fanns hemma. Jag ordnade mitt hr.
Det slog mig, medan jag satt framfr spegeln, huru olika min gon
blifvit mot frr; dr var ett djup och en fuktig glans, som spelade och
glittrade, och pupillerna vidgade sig och krympte samman som om de
andats ljuset.

Han kom. Han sg p mig med lysande gon. Och han kysste mig som den
mest frlskade tok, hvilket vl icke just tydde p motvilja. Men han
hade visst icke glmt. Jag fick hela kaskader af elakheter fver mig
allt emellant. En sdan lustig mnniska! Han var i samma stmning hela
kvllen, jag fick msom smekningar och msom frebrelser. -- Ni ser s
ung ut och r s vacker i kvll. Och s kysste han frn kinden och upp
till pannan, som om han dragit ett prlband kring mitt ansiktes oval,
inhgnat det, tillgnat sig det. -- Men s kom ondskan fver honom igen.
-- Min uppfattning af honom var s klkborgerlig och -- det vrsta af
allt -- hela utgjutelsen tydde p en sdan halfbildning. -- h, hvad jag
pinades! -- -- Men nu skall ni icke vara ledsen! Det fanns i alla fall
s mycket vackert bland allt det dumma! -- En sdan mnniska! Kan man
ngonsin veta, om man skall vara ond eller god p honom!

Han sade, att kvinnorna tyckas bli allt tokigare efter honom ju ldre
han blir. Nr han var helt ung brydde de sig icke stort om honom. -- En
man kan ska upp den kvinna, han tycker om, i den mest obemrkta vr,
men det som fngslar kvinnorna r bermmelsen. -- Jag frklarade honom
nu helt frimodigt, att han sagt mig alltfr mnga elakheter; jag skulle
snart bli alldeles frhrdad. -- Min misstro var i alla hndelser en
yttring af manshat -- sade han. -- Jag betraktade honom som en fiende,
den jag mste bekmpa. -- Nej, nej! -- Fr resten var det mrkvrdigt,
att en kvinna alltid mste beg en riktigt stor dumhet, innan hon kan
komma p god fot med en man.

Det hade blifvit sent och vi mste tnka p att skiljas. Han lade
armarna omkring mig och lutade fr ett gonblick sitt hufvud mot mitt
brst, som ett trtt barn. S satte han sig upp igen, alltjmt med
armarna omkring mig, s drog han mig intill sig, s att mitt ansikte kom
att hvila p hans axel, och hviskade med smekande vemod: -- Ni har haft
ett lif utan sol och vrme, icke sant? -- Jo. -- Stackare! -- Jag reste
mig, kastade hufvudet tillbaka och sg p honom. -- Ser jag ut som en
stackare? -- Nej, icke nu. Era gon ha ftt ett leende, som jag aldrig
sett dr frut. Ni kommer vl snart tillbaka till mig? Det var ngot af
en fordran i hans ton. -- Ja. -- Tnk p mig lugnt, tryggt och utan
feber. Han stod med ena armen lst kring min midja och lyfte med den
andra handen sitt grna glas. -- Nu dricka vi p, att det aldrig mer fr
komma ngonting srande in mellan oss.

Vi tmde vra glas. Nu skulle det bli farvl p allvar. Vi stodo i
skuggan borta vid spegeln, hans ansikte var ttt intill mitt -- hans
kra ansikte, som jag nu icke fr se p lnga, lnga tider. Han hviskade
upprrd: -- Och s skall du gra ditt vackra namn, Elsa Finne, kndt och
beundradt!

Han kysste bort mitt svar.

Och jag var ensam.

Jag lider, men jag lefver. Och det var just knslan af att icke lefva,
som dref min bort frn Tibble. Allts br jag vara njd nu. Jag vill
vara det. Jag mste vara det. Eljes skall min arbetskraft ter knckas.

Nu vet jag hur det gr. Men jag ngrar icke att jag for hit. M det
komma till en kris! Allt r bttre n ovissbeten. Jag mste ha klarhet;
knna fast mark under ftterna.

Ja, nu vet jag hur det gr; men jag ngrar ingenting utom att jag skref.
Efter det brefvet tror han mig nog vara till och med dummare, n han
ansg mig vara frut; drtill pflugen och efterhngsen.

Antingen kommer han d icke. Eller ocks kommer han, men r artigt
snsig, lter mig frst, hur taktls jag varit.

Hvad skall jag d gra?

Taga min Mats ur skolan. Icke tnka p I. M. som person. Lta honom
terg till det frra abstrakta, det som icke rr mig. Hugga i med
arbetet, vara djrf och produktiv, skrifva efter mitt eget hufvud och
icke bekymra mig om, att jag r en myra infr Odysseus.

Tappa modet? Bli frkrossad? Nix! Icke nnu. Arbetet r mig mer n I. M.
Och nnu har han icke sett s djupt i mina kort, att han bestmdt kan
veta, om icke mjligen Elsa Finne kan duga nd.

Blir han borta mste jag tvinga mig att anse det, som om han vore dd.
Men kommer han, mste jag strax sga honom, hvarfr jag skref -- att jag
icke ville utstta mig fr en frmmande eller frvnad blick, om jag
hndelsevis skulle mta honom p gatan. Jag kan tillgga, att jag genast
ngrade min obetnksamhet.

F se nu! Men det vissa r, att jag under vntetiden mste arbeta. Detta
1:o fr att kunna ha ngon aktning fr min egen viljekraft, och 2:o,
_det mest tvingande sklet_, drfr att min ekonomi och drmed hela min
framtid skall ramla fver nda, om jag icke nu arbetar med energi.

Jag mste genom kadt arbete taga igen, hvad min drskap kostar.

Han kom. Och han var icke ond. Han var god som guld och tycktes glad
fver att se mig. Jag hade stirrat p hans portrtt s, att jag glmt
honom sjlf. Han hade blifvit s blek -- s elfenbensaktigt blek. Och s
var dr ngot s vekt fver honom, s ungt. Det var icke att bli rdd
fr, men att hlla af. Han var lugn och vnlig, tyckte att jag blifvit
friskare. Och s sg jag glad ut. Det borde jag alltid vara; det kldde
mig. Icke draga de dr fula rynkorna mellan gonbrynen. Jag sg
verkligen icke ut att lida af lifsleda, mina gon glnste som om jag
vore illuminerad.

Hans gon voro alltjmt riktade p mig. Jag kunde icke uthrda att se in
i dem. Min gldje var liksom blyg. Men p samma gng knde jag mig trygg
och glad.

S reste han sig och stllde sig bredvid mig:

-- Fr jag kyssa de dr rynkorna?

-- De ro ju s fula?

D bjde han sig ner och kysste mig p munnen, ltt och lidelsefritt,
som om vi varit tv kvinnor.

Det var ett vackert bref, jag skrifvit till honom, sade han. -- Ni har
nog annars en naturlig bengenhet fr att vara misstnksam.

-- Nej, natur r det icke. Det r ngot, jag tillkmpat mig under de
sista ren.

Det trodde han grna. Jag brukade d min tunga som en igelkott sina
taggar?

S ungefr.

h, caro mio, hvad den igelkotten har ett klokt och trofast litet
ansikte. Men det r dr ingen som vet. Alla ha de skrmt honom. Och s
har han ftt gmma sin svarta lilla fysionomi.

Nr han skulle g, tog han mina hnder, strckte sig fram, men blef
stende stilla, som om han velat sga: -- Af egen, fri vilja. D bjde
fven jag mig fram, och vra lppar mttes. Och jag knde, hur mina
sklfde under hans, medan vi tryckte hvarandras hnder.

       *       *       *       *       *

Jag r alldeles vild i kvll. Jag gjorde toalett i vanlig tid, i hopp
att han skulle komma. Medan jag vntade, frskte jag arbeta; jag hade
varit frsummad af besk hela dagen. Jag skref, men halfva min varelse
lyssnade. h, en sdan vntan! Och ingen kom. Till sist kunde jag icke
uthrda att skrifva utan satte mig att lsa i en af hans bcker. I
brjan lste jag mekaniskt, utan att fatta ett ord, men smningom
fngslades mitt intresse. D hrde jag pltsligt i den hopplsa
tystnaden en hrd knackning p en drr. Kunde det ha varit han? Nej,
omjligt, han skulle ha ringt i stllet. Men det r sndag, och alla ro
ute, kanske har ingen hrt hans ringning? Jag lyssnade andlst efter en
ny knackning. Men allt var ddstyst. Jag hade icke hrt ngon drr
ppnas till de andra rummen. Det mste allts ha varit p entr-drren,
det knackat. Om det varit han! Om jag kunnat f se honom, ifall jag gt
sinnesnrvaro att strax springa ned och ppna! Jag kallsvettades af
nger och frtviflan, mina pulsar bultade, det var omjligt att lsa,
allt surrade rundt i mitt hnfvud. Hvarfr hade jag icke sett efter hvem
det var, som knackade?

Ah Gud, hvad jag led. Som om kropp och sjl trts af frtande mask och
rost, som om jag smulats snder bit fr bit, lik en gammal mbel. Ah
Gud, jag blir frryckt af denna monomani, jag blir vansinnig af denna
lngtan efter att se honom, bara se honom, mer begr jag icke.

Jag vet icke hvad jag gjorde. Jag gick p golfvet som ett sjukt djur.
Det r att f arbetsfrmga, lifskraft, pengar -- allting frdt, det r
att g under p, om jag icke kan bli herre fver det.

Det enda, som lindrar, r att lta smrtan f luft -- och jag utgjuter
mina knslor p dessa blad, i brist p en lefvande varelse att tala
till. Det r liksom drgligare nu. Men jag lider, jag lider frfrligt
Jag r s alldeles ensam. Frstrelse, umgnge med andra mnniskor
skulle motverka olyckan, men denna afsprrning, detta att jag mste
sitta p post och vnta kvll efter kvll, oviss om han kommer eller
icke, slitas mellan hopp och fruktan minut efter minut, det undergrfver
sista terstoden af min motstndskraft. Nsta gng skall jag bedja honom
lta mig veta, nr jag kan vnta honom, s att jag i motsatt fall kan
disponera min tid p annat stt.

Men resa hem vill jag icke. D skulle jag ter falla in i min lifsleda.
Jag vill bringa det till en kris. Antingen skall smrtan tvinga mig att
afslita bandet -- och d skall jag strta mig i ett brokigt och verksamt
lif, fr att glmma -- eller ocks skall frhllandet stadgas till en
trygg och ppen vnskap.

Jag _skall_ komma under fund med, om jag blott r en frskskanin eller
om han verkligen hller af mig en smula. Jag reser icke hrifrn frrn
jag ftt klarhet. Visar det sig, att det hela icke varit annat n
munvder och tidsfrdrif, skall jag arbeta mig till likgiltighet, men
bryta med honom vill jag icke. Jag skall d hlla af honom med det
fverseende, man har fr ett stort, ngot narraktigt barn, hvaraf man
icke fr vnta sig ngra djupare knslor, eller ens ngon vnlighet.

I morgon gr jag icke p teatern, ty jag vill se om han kommer, och
veta, om det var han som knackade. Men sedan vill jag icke fortstta
detta klosterlif, som gr mig vapenls mot min lngtan.

_Och s fr hvarken smrta eller oro hindra mig frn att arbeta_! I
annat fall blir jag s bunden af min ekonomi, att jag icke kan skaffa
mig utvg att dda denna vanvettiga beundran och tillgifvenhet.

_Arbete_ r den ovillkorliga frutsttningen fr att jag skall f stanna
hr. Och _klarhet_ r syftet. Jag fr icke resa hrifrn frr n jag
vet, om jag skall uppmuntra eller kvfva min bjelse fr honom. Af
ovisshet tycker jag att jag skulle kunna d, men icke af olycklig
krlek. I samma minut, som hoppet dr, dr ocks krleken.

Och fr att f luft, fr att icke kvfvas under denna vldsamma
utvecklingsprocess, har jag full rtt att utgjuta mig p dess blad, att
tjuta hr, om det lindrar plgorna, lta pennan lpa stad med hvar
stmning och tanke. Stackars barn, du har s ondt, vi skola kela fr dig
den hr gngen. Du skall f allt hvad du vill, bara du hller dig
andligen frisk. Sedan krisen r lyckligt fverstnden, p ena eller
andra sttet, skall du kunna arbeta med dubbel energi och
sjlfstndighet; och din dyrkpta erfarenhet skall nog ha sin nytta med
sig fr ditt arbete.

Jag knner en lisa s lnge jag lter pennan lpa; det r som om friskt
blod runne ur ett sr. S fort det afstannar knns vrken. Lindring
mste jag ha till hvarje pris.

Jag vill icke ge tappt. Jag vill g ut ur det hr som en mer helstpt
personlighet, drfr mste jag uthrda, hvad smltningsprocessen medfr.
Intet pjunk! Jag vet, att jag skall ha bde kraft och spnstighet nog
att st profvet, om jag blott har pengar, s att jag kan knna mig fri.
Lnge kan det ju icke drja, innan krisen kommer. Och sedan vet jag,
hvad jag har att gra: arbeta, ska nya mnniskor, bita samman tnderna,
quand mme! D skall den frkastade bli en frfattarinna af rang, d r
mnniskan knckt och endast konstnren lefver.

Lt g fr hvilket det skall vara! Friskt mod! Nr du r fri och kan
resa hvart du vill, lr du vl f bukt med smrtan.

Men var frsiktig, kra, lskade barn, lr dig att vara lskvrdt ppen
i ditt umgnge med mnniskor, samtidigt med det du aldrig vidrr dina
egna angelgenheter. Skulle du icke hlla dig fr god att visa andra
ditt verkliga lif.

Nu r klockan tio. Nu skall jag ta och dricka mycket l, s att jag kan
sofva. Och i morgon full frihet. Bara f tiden att g, tills krisen
kommer. Gra denna frfrliga tid s drglig som mjligt.

Lefve friheten, sjlfstndigheten, slutenheten!

Godnatt! Kamp till sista andedraget! Frisk, fri, blodfull kamp. Bort med
lojhet och klkborgarfrnuft, hr gller det allt mnskligt i mig, och
mnsklig klokhet blott vill jag ta' rd af. Det brukas... duger icke,
d kampen str om lif eller dd.

Nu r det kvll igen; klockan fattas tjugo minuter i tta. Jag har af
skrock icke gjort toalett. Bara satt den ljusrda skrmen p lampan. Jag
fruktar, att han icke kommer, men knner mig jmfrelsevis lugn. Om han
kommit, skulle jag skert ha varit stel och trkig, och s vore det
ingen gldje med besket.

Jag undrar, om han blifvit trtt p bekantskapen med mig nu?

Hvad jag r lugn i kvll!

Detta r goda tecken. Ja. Hller han mig icke sjlf kvar, s glider jag
undan, om jag blott fr nya omgifningar, nya mnniskor. Jag har, som han
sger, ltt fr att glmma.

       *       *       *       *       *

Nu r klockan half nio. nnu ingen! Han kommer bestmdt icke. Kan han
vara ond p mig? Eller fann han mig bara trkig sist?

       *       *       *       *       *

Klockan r fver nio. Han kommer sledes icke. Detta r ren ovnlighet.
Jag var sledes endast en frskskanin. Han var nyfiken p mig. Och nu
tror han mig vara uttmd.

Detta r frdmjukande. Nu skulle jag vilja vara borta, nr han kommer
hrnst. Jag skulle vilja visa honom, att jag kan anvnda mina aftnar
bttre n till att sitta hr instngd och vnta frgfves.

I kvll r det redan mera af srad stolthet n af smrta. Bravo! Jag kan
sledes nnu botas.

Jag har varit fr tillmtesgende. r han verkligen s liten, att han
icke tl vid en kvinnas dmjukhet!

Jag har lust att alltid vara ute om kvllarna, tills han en gng ber mig
bli hemma. Gr han det icke, betyder det, att han helst vill bli mig
kvitt. P det sttet fr jag klarhet, och klarhet r allt hvad jag
begr. S fr jag se att reda mig som jag kan...

Steg!... Jag lyssnar med hjrtat i halsgropen. Men det var i andra
ndan af korridoren.

Och nu r allt tyst.

Skulle jag sitta hr kvll efter kvll och bara vnta!

Ivar Mrcke! Du ser ned p mig som p en myra. Kunde du d icke frst,
att det endast var min skygghet, som kom mig att se s tom ut?

Hur skall vrt nsta mte bli? Nu har jag lidit af ovissheten s, att
det ter r endast nyfikenhet.

Men hvarfr vara lg och falsk och elak? Har jag d icke hllit af
honom, fast det rckte s kort? Skall jag icke vara en bttre mnniska,
nr jag gr ifrn honom, n nr vi mttes? Sannare, mindre grof, mera
kvinnlig? Resignerad och lugn.

Det r sorg att ha vgts i hans hand och bli kastad bort, men hvarfr
skall sorgen gra mig bitter? Kan jag icke genom att vara stor och god
bst visa honom, att jag varit vrd att behlla? Ligger det icke ngot
lgt i att icke kunna taga en sorg ur den hand man lskar?

Jag vill vara borta hvarje kvll tills hans fdelsedag. D skickar jag
honom min bukett. Och s p lrdag kan jag resa.

Och jag skall kunna skrifva min roman om kvinnan, som dog af att ha
varit en leksak fr den man, hon lskat med hela sin lidelsefulla sjl.
Den dikten skall bli min bikt.

Och om jag fr bref, svarar jag blott: det finnes mnniskor, som glida
undan, d ingen hller dem kvar. Jag tror, det r trofasta naturer, fast
lidandet kan bli s svrt, att de icke uthrda -- -- -- --

Dumt att tala s mycket om den dag man icke sett!

_En kris, ett afgrande_, det r hvad jag mste ha. Lika godt p hvad
stt.

Jag talar i vemod nu, med trar i mina gon. Hade han knt mig, skulle
han icke kunnat behandla mig s. Jag skulle ha tillbedt honom s dmjukt
och s trofast. Alltid. r jag d en af dem, man finner p gatan?

       *       *       *       *       *

Det r morgon, rummet r kallt, men brasan bullrar borta i kakelugnen.
Jag r nyss kldd och har druckit mitt morgonkaffe.

Jag hade i gr kvll fresatt mig, att om det fanns ngon mjlighet, s
skulle jag ha ro och smn. Jag ppnade fnstret s att den kalla
nattluften strmmade in och kylde ut rummet, och jag gick fram och
tillbaka en hel timme, tror jag. Jag gick tills jag var s trtt, att
kroppen mste falla i hvila, och s lade jag mig. Jag somnade ocks och
sof i ett enda drag tills klockan var sju. Men d brjade ngesten p
nytt. Hade jag srat honom? O, Gud, hvarfr skall jag vara grof, hvarfr
skall jag vara en igelkott, hvarfr skall jag stndigt stta honom, som
jag hller mer af n ngon annan mnniska i vrlden?

Sjlsoron hade uttmt mina krafter; jag var trtt som efter en
genomarbetad natt.

Och nu -- jag r s matt, att det gr rundt fr mina gon hvar gng jag
reser mig. Men jag vill hlla ut. Jag vill icke fara hrifrn frr n
jag tersett honom, frr n jag ftt klarhet. Jag skall gra allt hvad
jag kan fr att uppehlla kroppskrafterna, jag skall taga in jrn och
vin, jag skall ingenting spara. Sedan jag stridt igenom denna kris, kan
jag frsjunka i stillhet och med en stark andes lugna resignation g upp
i arbetet. Nu gller det bara att icke brytas, att vinna tid, tills
denna sjlsfeber lagt sig. Sedan blir det att ska bota de hrjningar
den kan ha stadkommit. Det mste utveckla mig, detta. Kasta mig nnu
mera tillbaka p mina egna resurser. Jag hoppas att jag skall bli en
bttre mnniska genom detta.

Jag knner i dag endast ett djupt och stilla vemod, ingen harm, ingen
srad stolthet. Han har intet frbrutit. Endast olyckliga yttre
frhllanden ha gjort, att jag ingenting kunnat bli fr honom.

Men jag kan bli god mot alla andra, fr hans skull, jag kan bli god i
mitt hjrta, s att jag knner mig vrd hans tillgifvenhet, fast den
aldrig kom mig till del; jag kan vara stark och sann, s att jag vet mig
frtjna hans aktning, fast han aldrig stod mig s nra, att han lrde
knna hvem jag var. Jag skall bli en konstnr och med mina verk skall
jag n honom.

Det r frsta gngen, jag hyser verklig beundran fr en mnniska, frsta
gngen jag helt och i allt ser upp till en annan varelse. Den knsla,
som hrigenom vckts hos mig, vill jag taga vara p. Jag har ju r efter
r, dag efter dag skt efter detta enda: en som r strre n jag, till
sin inre mnniska. Nu d jag funnit hvad jag skt, vill jag icke fuska
bort den sorgsna gldje, jag knner; nu vill jag icke i ngot vara liten
och lgsinnad.

Min kung, min kejsare, s stor och harmonisk som din ande nu str fr
mig, s stor och harmonisk skall den dyrkan vara, som jag gnar dig.
Konstverk skola vara mina bner och mina offer t dig. Antikt lugna,
plastiska konstverk med innehll af lefvande och varmt lif.

I arbetet skall jag ska dig nnu nr du icke unnar mig att se ditt
ansikte.

Jag har ett enda ml: visa dig att jag var vrd, hvad du aldrig gaf.

Det r ett eldprof detta, och det hotar att verka upplsande p sjlfva
min varelses grundmnen, men nr jag gtt ut drur, skall det visa sig,
att jag varit af den rtta, hrdiga metallen, och att jag d frst
blifvit, hvad jag kunde bli.

Haf drfr tack, lskade, fr hvar smrta jag lider, ty den kommer frn
din hand, som jag kysser utan att du vet det. Om du vill sarga mig,
skall jag icke draga mig undan och icke klaga. Jag skall rifva undan min
trja, s att du ser den nakna huden sklfva vid hjrtats slag. Men du
skall icke stta till, du skall blott leka tanklst med knifven, till
tidsfrdrif. Det skall blda en smula, men du kommer icke att ge akt p
det.

Jag r dig s olik. Du skall aldrig lra dig att frst min skygga
natur. Men du skall frst mina arbeten.

Jag fordrar nu icke lngre, hvad du icke kan ge. Jag fordrar icke ditt
intresse, ty du kan ej se mig annorlunda, n som vore jag fadd och tom.
Jag fordrar icke, att du hller af mig, ty du tror mig grof, som min
kldnad r. Jag fordrar icke, att du skall vara bestndig, ty jag var
aldrig annat fr dig n en fattig frstrelse.

Jag skall finna mig i mitt de. Jag vill icke ska ngon ersttning fr
dig. Ingen skulle fylla din plats. Odysseus! alla stackars snyltgster i
mitt slott kunna icke spnna din bge.

Nej, jag vill vfva en likdrkt t vr krlek; och vfven skall vxa
till ett konstverk, vrdt att gmmas och beundras; men d den r frdig,
vill jag d, d r jag trtt af arbetet, gammal och gr.

Min Odysseus skall komma och se huru jag vft. Jag skall d vara borta,
men han skall frst, att som han sktte bgen, frstod ocks Penelopeia
att skta sin ltta spole.

Jag r icke olycklig lngre. Jag vill bja mitt hufvud och i stilla flit
mta dagar som komma och dagar som g. Jag r icke olycklig, men sorgen
bor i mitt hjrta. Jag lskar den, ty den gafs mig af honom -- min
kejsare, min kung!

       *       *       *       *       *

I lrdags, sista gngen han var hr, frgade han mig, om jag lst detta
och om jag lst det. Naturligtvis fann han mig i hg grad obildad.

S kom han att tala om den dr tron, som spelar en s stor roll i
dikten. Han finner det ljligt, att en man behfver ngon som tror p
honom. En kvinna, som icke har annat n krlek att utfylla lifvet med
(protest frn min sida) behfver kanske vara s dr frvissad om, att
ngon lskar henne; men en man!

Tv dagar sg jag icke en skymt af honom. Men s i gr.

Jag hade varit verksam. Nr jag gick hem frn min engelska lektion,
tnkte jag just, att om jag bara kommer ut bland mnniskor och kan
arbeta, s r det ingen fara.

Jag satt p en stol, nnu kldd i kappa och hatt, just i begrepp att
byta om skor, d han kom smitande in utan en knackning ens.

Stor frtjusning!

-- Jag var s rdd, att ni blifvit ond fr ngot.

-- Jag blir hvarken ond eller god utan skl.

Vi togo plats, jag i min favoritstllning, p tvren af en stol med
hnderna fver dess ryggstd. Han satt litet lgre n jag, och vi kunde
se hvarandra rakt in i gonen. Jag var s lugn och s glad; knde mig
alldeles som ett frtroendefullt barn. Och han var s god. Vi talade om
hans verk, mest om _Drmmar i purpur_ och _Memento mori_. Han sade, att
det fanns en sida i den senare boken, som han skrifvit direkt ur sitt
hjrta. Ack, denna sida, som jag kan utantill och som r mig den
hrligaste, mest vemodsfulla dikt jag knner. Han tycktes glad t att
jag lst honom s uppmrksamt. Och han kysste mig lnge, lnge. Och jag
var s lycklig att f sitta med mina hnder i hans, strykande min kind
emot dem. Och han lekte med mitt ena lilla ra, drog helt sakta i dess
snibb. Vi ro som tv bekymmerslsa barn.

Men s skulle han g.

-- Omfamna mig en gng!

Jag reste mig och strckte armarna omkring hans hals, helt ltt, s att
jag kunde se upp i hans goda, vnliga ansikte, lugnt och lidelsefritt
som en kvinnas, endast med en tindrande godhet i blicken. Han lade
armarna kring min midja.

-- Det r s underligt att taga i er! Man r rdd att ni skall knckas
af p midten. Det r ngot s mjukt och s vekt.

       *       *       *       *       *

I gr morse, nr Elin kom in och skulle bdda upp min sng, mrkte jag,
hur hon anstrngde sig att synas glad och fryntlig som vanligt. Men
krafterna ville icke rcka till. Slutligen frgade jag henne, hur det
var fatt. Hon brast ut i vldsam grt. Det var ngot i hennes behrskade
frtviflan, som gjorde henne obeskrifligt vacker.

Johansson hade varit dr nere p morgonen och sagt henne, att han skulle
resa till Amerika i mars.

-- Det r vl fr att undkomma mig, hade hon sagt.

-- Ja visst r det s, hade han svarat skmtande och skrattande -- att
du kunde gissa s rtt!

Lefva -- hvarfr skall man lefva, nr det r s frfrligt! Denna
frtviflan lg henne som ett klippblock fver brstet. Hon hade knappt
luft nog att grta.

Jag talade till henne.

h, att vara tjnsteflicka, det r ju att knappt f anses som mnniska,
hon fr icke ha knslor som de andra. Hon r ett ingenting. Hvad betyder
det, om hon lider? Hvar och en har rtt att behandla henne som han vill.
Hon skall frdraga allting. Det r bara hennes skyldighet. -- h, att
bli helt vansinnig! D knner man tminstone icke sitt elnde.

Jag talade ter, frgade om hon icke hade ngon som hon hll af och
kunde frtro sig till?

Nej, systern skrattar bara och sger, att hon r dum. Hon mtte vl
kunna begripa, att han icke bryr sig om henne!

Jag frstod, att det var visshet hon behfde. Att denna slitning mellan
hopp och fruktan var vrre n allt annat. Om han bara ville sga rent ut
i stllet fr att vika undan, s skulle bon vl tycka, det var bttre?

Ack, ja, ja. Men nr hon frgar honom, slr han bara bort det i skmt.
Alltid lika flegmatisk, godmodig och otkomlig. Hon kan aldrig f
klarhet.

Ja, det r det, som r det otcka, att en man aldrig anser sig skyldig
att sga sanningen.

Ja, och en kvinna mste tiga och vnta. Det r ju icke tillbrligt, att
hon yttrar sig och begr ett afgrande.

Nej, det r icke tillbrligt, men allt tyckes mig vara bttre n denna
slitning mellan farhgor och hopp.

-- h, jag r s utpinad, s utpinad! -- Hur orttfrdigt r det icke,
att den ena mnniskan skall ha rtt att plga den andra p det sttet.

Ja, det r orttfrdigt att lgga en p strckbnk, nr en enda dolkstt
kunde gra pinan kort.

Men mot en tjnsteflicka kan man gra hur man vill. Hon har ingen rtt
att hlla sig med knslor; med henne talar man icke. -- Frr gick jag
som i en drm och jag var glad drt. Jag frstod ingenting. Nu har jag
vaknat, nu ser jag. Hvarfr skall man lefva, hvarfr skall man lefva!

S lugnade hon sig ter och grt sakta vid min skuldra.

Hon visste, att han just nu hade ekonomiska svrigheter och lefde i
oenighet med sina frldrar; att han var nedtyngd och orolig. Men han
talade aldrig drom. Han kunde smeka henne och skmta med henne -- men
hon trstade efter att vara ngonting mera fr honom -- bara som en
trogen, vnlig hund. Men frskte hon tala allvar, slog han alltid bort
det, gaf henne en kyss och gick.

-- Och s skall jag sitta hrnere och grma mig, grma mig. -- Och veta,
att all hennes tillbedjan r honom intet vrd.

Kunde hon blott skaffa sig visshet om, att det skall bli slut, s vore
allt bttre.

Ja visst! Det var ju ingenting annat hon begrde. Bara ett slut p denna
outhrdliga tortyr, som redan rckt ett halft r. Finge hon blott denna
visshet, som hon frgfves tiggde, skulle hon bli lugn. Men aldrig,
aldrig mer skulle hon kunna bli loj och tankls, som frr. Hela lifvet
hade ftt ett annat utseende. -- Men jag vet, jag skulle strfva efter
att bli god. Och jag skulle bra det! Bara icke detta, icke detta!

Stackare! Men nu skulle hon frska att hlla modet uppe en liten tid.
Det mste ju komma ett afgrande, och eftert skulle det ju alltid bli
bttre n nu.

O, ja; om hon endast finge en smula ro, s att hon kunde arbeta med sig
sjlf, tvinga sig sjlf och komma fver det. Men en tjnsteflicka finge
aldrig tnka p sig sjlf, hon skulle vara glad mot alla, det har enhvar
rtt att fordra af henne. -- h, man blir s trtt af det -- s trtt.

Hon lade handen fver hjssan i det ansiktet vndes uppt; och gonen
glnste fulla af trar.

       *       *       *       *       *

I gr, nr Ivar Mrcke kom, talade jag om det fr honom.

-- r hon verkligen _frlskad_? utropade han, som om detta vore det
orimligaste, man tnka kunde.

-- Ja.

-- Vill hon gifta sig med honom?

-- Frmodligen!

-- Alltid vilja de giftas! -- Kunde hon icke vara glad och -- -- Ja, hon
mtte kunna f lskog tillrckligt, hon med sitt utseende. Men hon r
vl s van vid det, alla vilja vl omfamna henne?

-- Troligen. Och hon har vl hunnit bli led p det.

Han log, som nr man hr ett barn ha ett godt infall.

-- Ja, hon r tjugusju r, s nog har hon haft tid att bli utledsen p
det.

Vi hade kommit in p det kapitlet drigenom att han, just som han satt
bredvid divanen, dr jag lg, helt sklmaktigt sagt:

-- Jag kunde ha lust -- -- -- Jag kunde nstan ha lust att bli frlskad
-- han gjorde en liten konstpaus, fr att se hvad jag trodde han skulle
sga -- att bli frlskad i er Elin. Jag sg honom helt gladt in i
ansiktet, ty det bekymrade mig icke, hvad han skulle sga.

-- Det undrar jag icke p! svarade jag uppriktigt och log. -- --

Fr resten var min diktare riktigt rar i gr, fast det brjar d bli s
vanligt, att det icke lngre behfver upptecknas, och jag mnar icke
heller gra det. Men han har nstan alltid ngot nytt litet phitt, och
det r mrkvrdigt s vackra rrelser han har och hur allting klder
honom. Aldrig ngonting ofint eller rtt, aldrig s, att man behfver
draga sig tillbaka med en knsla af obehag.

I gr, nr jag lg p divanen -- nej, jag mste frst tala om, att han
ville, jag skulle ligga, emedan jag hade s ondt i hufvudet -- N, medan
jag nu halflg s dr och sprkade, med min hand mycket trovrdigt och
rart i hans, s sade han pltsligt: -- Ge mig litet plats! Och s satte
han sig p divanen, ttt intill mig. -- Men hans stt att sga det, med
denna lgmlda rst, som r s vacker; och hans stt att taga den plats,
jag lmnade t honom, nra intill mig, men icke framfusigt eller
tvrskert, utan med en viss tillbakadragenhet, gr honom oemotstndlig.

-- Nu mste jag sga er farvl, sade han, d han satt sig, och s sg
han p mig med sina tindrande gon, som jag hller s af. Och Elsa lg
och var lycklig och trygg. Och han bjde sig ned och kysste henne lika
lugnt och hjrtevnligt som en kr broder.

Hur enkelt och naturligt det utvecklar sig nu! Till hvad det nu skall
bli: en drifhusaktig bekantskap med en stor man eller en vnskap fr
lifvet. Jag bryr mig icke om hvilketdera. Jag bryr mig om ingenting. Jag
hller af honom, jag knner s lugnt och blidt som aldrig frr, jag har
icke en oren tanke, icke en enda grof eller okysk frnimmelse. Jag
dyrkar honom som ett fverlgset vsende, och han r mig kr som en god
och del mnniska. Jag fruktar ingenting. Jag knner den tryggaste,
varmaste tillit.

Att han blir likgiltig emot mig, r jag beredd p. Hvad mera? Jag skall
vara honom tacksam fr hvarje stund af lycka och han skall vara mitt
vackraste minne.

Han skall vara det sll, genom hvilket alla mina lumpenheter och smfel
skola rensas bort. Nr han kastar mig undan, skall det vara fulldig
krna alltigenom.

       *       *       *       *       *

Sista kvllen han var hr, sade han:

-- Fr mig finns det endast tv slags mnniskor.

Jag sg frvntansfullt p honom.

-- De som samla sig omkring ngonting och de som lefva p mf.

-- Jag lefver icke p mf.

-- Drfr r jag lugn fr er. Men alla mina fruntimmersbekanta hr sakna
alldeles -- jag vill icke sga ett arbete eller en strfvan, det lter
alltfr storartadt -- nej, de sakna till och med en sysselsttning Deras
krlekshistorietter upptaga dem drfr i en alldeles oproportionerlig
grad, de lefva icke fr annat, de g alldeles upp i sitt fladder.

Jag blef s glad fver, att han sade detta s allvarsamt och rligt. Det
har ibland ltit p honom, som om han ansge kvinnorna ha kommit till
vrlden endast fr att spela med i mnnens krlekshistorietter.

       *       *       *       *       *

Jag arbetar icke just nu, men jag grmer mig icke fver min overksamhet.
Jag utvecklas. Jag knner, hur mina mjligheter tillvxa, liksom
Promethei lefver. Nr jag ter begrafver mig i Tibble, blir det ro nog.

Hvar dag hafver sin omsorg. Nr man har trkigt, r man glad att arbeta,
och trkigt fr jag tillrckligt, nr kassan tvingar mig hem, s med den
saken har det ingen fara.

Hufvudsaken r, att jag fr ta mig mtt p den hr staden, s att ingen
oresonlig lngtan sedan kan komma och frtra mig.

Hvad ha vi nu egentligen att sga hvarandra vidare, han och jag? Jag har
ftt allt hvad jag begrde, ja tiotusen gnger mera n jag ngonsin
kunnat hoppas eller fordra af lifvet.

Men jag vill icke resa frr n jag knner mig riktigt frskrad gent
emot hvarje terfall af lngtan. Han kan grna f slappa af, jag stannar
nd och skter mig sjlf -- gr mig frtrolig med tanken p, att dessa
sommardagar midt i vintern ha berott p ett under, att de sledes icke
kunna vntas hvarken fortfara eller terkomma. Jag frstr bst sjlf,
hur jag efter min natur skall kunna lka mina sr; lkedomen har jag
inom mig sjlf, liksom hunden har den i sin tunga.

Det enda som behfs, r _tid_ att lta behandlingen verka, och tid har
jag ju. Hvad betyder frlusten af ngot penningar i jmfrelse med
tervinnandet af hela ens sinneslugn.

Jag stannar sledes. Icke fr att njuta af hans sllskap utan fr att f
nog af det, fr att bli botad.

Det r ett tmligen originellt motiv, som min gode diktare visst icke
kan gissa sig till!

Jag nskar icke, att han skall trttna p mig, jag endast vntar att han
skall gra det, och jag emotser det med strre sinnesro, n han anar --
strre n jag sjlf kunde ana fr en mnad sedan.

Det skall bli intressant att se, hur jag bestr profvet, nr det kommer.

       *       *       *       *       *

Jo, han kom p sin vanliga tid, kldd i frack, nykammad och med
prlknappar i skjortbrstet. Klar i ansiktet fr buketten, lskvrd och
fin. Hvad han sade? Ja, nstan ingenting, ty -- -- --

Nja -- det blef en parentes, en lng, lng parentes, med hufvudet mot
hans axel, viljelst, bekymmerslst, fvergifvet. Det var att mista
andan under, det r nstan mer n mnskligt att bibehlla
sinnesjmvikten, men Elsa r en vl brandfrskrad skuta, hon knde
blott den svagaste lilla gnista -- nstan endast vlbehaget att vara
afhllen.

Hon sg visst ovanligt bra ut i kvll!

Han hade knappt tanke fr annat. Det blef endast stnkrepliker.

-- Ni r vacker, ni r riktigt vacker! (Han satt och sg p mig, jag
satt med nacken lutad mot vggen.) Man kan knappt knna igen mig. Mina
gon ha ftt ett leende, och -- ja, nu visste han! -- de drag, som
lidande och sjukdom ristat kring min mun, voro tillbakatrngda; man
mrkte dem icke. Och s kanske det var ljuset.

-- Ja, det r ljuset! svarade jag mycket lugnt.

Ju lngre han sg p mig, dess ifrigare blef han. Han tyckte, att jag
brytt mig mindre om honom de sista dagarna n frut.

(Det r ju fr resten sant! Men hur har han kunnat mrka det? Saken r,
att ju varmare hans knslor bli, dess svalare bli mina.)

-- Hur kan ni tro det? Jag lade mina hnder omkring hans nacke.

-- Jag blir s rdd, hvar gng ni lgger armen omkring mig, att ngon
skall ppna drren -- -- det r just vid den tiden, d man brukar buda
er till te -- -- och _det_ bra vi d vl icke utstta oss fr?

Jag blef harmsen bde p honom och p mig sjlf. En dylik varning hade
jag -- kvinnan -- utsatt mig fr. Jag blef kall, men jag ville icke visa
det; d skulle han ha gissat sig till orsaken.

Min liknjdhet eggade honom visst nnu mera; han sg angelgnare ut n
ngonsin, jag var mycket reserverad.

-- Nr vi nu bara ha dessa minuter kvar, s stt er ngonstans, dr jag
vgar kyssa er!

-- Nej. En tbrd t drren.

-- r ni rdd?

En nick.

-- Kom hit! Hr kan ingen se oss! Han sprang bort p andra sidan drren.

Jag satt kvar p min plats och betraktade hans manver. Han sg mycket
rar och fvertalande ut, men jag var orubblig.

D kom han igen. Det var alldeles icke hans mening att ge tappt.

Vi talade hit och dit. Han sade bland annat:

-- Det ligger en otrolig lumpenhet p bottnen af hvar mnniskas natur.
Bevisar man ngon en vlgrning, fr man alltid hat till tack.

Han skulle nog akta sig fr att gra mig ngot godt, s kunde han kanske
f behlla mig. (Med hvilket fint leende han sade denna lckra
artighet!)

Hennes nd var icke oknslig drfr, bon smg sig in till honom och han
drog henne in till sig med mjuka, starka armar, som icke alls hade ngon
hnsyn fr porslinet. Han ville kyssa henne, men hon vnde icke ansiktet
till, bara sidan, han kysste kinden och halsen och kastade sig sedan med
ett slags glupskhet fver det hgra lilla rat, som verkligen till fullo
frtjnar den hyllning det fick.

S budades det till te.

En triumferande blick. Vi hade sttt helt sedesamt, och nu visste vi oss
fria.

Skillnaden mellan mig och andra kvinnor -- sade han -- r att jag har
ett arbete.

-- Men ni r ju ocks knappast kvinna!

-- r _jag_ icke?

-- Tag d icke allting s hgpatetiskt!

Jag log bara. Om han visste!

-- I morgon kan jag icke komma, men kanske i fvermorgon.

En sista liten ltt parentes och vi skildes.

       *       *       *       *       *

Nn. Om icke skalden hller p att bli frlskad i gamla Elsa, s
begriper jag ingenting af hela saken. En krlekshistoria tar i allmnhet
en nda med frskrckelse; det var egentligen en lugn tillgifvenhet jag
ville ha. Men -- -- Ja, jag kan inte hjlpa det, s fort han visar sig
frn den erotiska sidan blir jag kall, berknande och experimentlysten.
Jag blir en kokett, som just p kif mot sina r och sin fulhet vill se
honom bli kr -- vill vnda om rollerna och spela den, som i brjan var
hans. Ah, jag har vl lidande tillrckligt att taga revanche fr.

Men det var i alla fall icke hans skuld att jag led. Lika mycket. Om han
icke har makt att krossa mitt hjrta, har han nog krossat andra
kvinnors. Det finns ingenting att gra sig samvete fver, _om han icke
hller af mig_, och skulle s vara -- -- h, nej, nej! Inga sentimentala
dumheter! Tvinga fram mickel. Nu br du kunna riskera att vara
isjungfru, nu tycks han ha ftt den rtta temperaturen. Och blir han
ond; n sen! Det har han ingen rtt till, om jag icke sger ngra
orttvisa och elaka saker. Att kyssa honom har jag aldrig frbundit mig
till. Det blir hans sak att ska fvervinna min likgiltighet. Det r
hrligt att vara afhllen, men det dr andra -- parenteserna -- bryr jag
mig, sanningen att sga, icke mycket om.

Gud ske lof att jag har s kallt blod!

Han sade i kvll, att han var utledsen p hufvudstaden. Den r en gta,
som han lst. Ja, lsta gtor intressera icke lngre. Vi skola se till,
att nten icke blir fr ltt att kncka.

Klockan r tjugo minuter fver nio. Allts kommer han icke i kvll. Och
det just efter det, jag varit det mest medgrliga, jag ngonsin varit,
och han det mest ifriga -- -- -- Hum. Det r en lrdom.

I dag har jag ftt lfte om fribiljetter, nu kan jag g p teatrarna
utan kostnad, nu kan jag skaffa honom en lng nsa s ofta jag vill.

Jag hade vntat honom s skert i kvll. Jag hade gjort den allra
omsorgsfullaste toalett, jag tar mig nnu bttre ut n frra gngen, han
var hr. Och s kommer han icke! Det harmar mig.

Det r srad stolthet mera n ngot annat. Det r trkigt att sitta mol
ensam, men honom saknar jag icke srskildt. Jag har icke lngtat efter
hans smekningar; nr de ro tomma och endast glla kvinnan, bryr jag mig
icke om dem. Jag ville komma honom nra som bde mnniska och kvinna.
Jag bryr mig icke om att bli smekt fr en kort tid och sedan kastad
undan. Tack! D skall jag hellre med min stora, starka hand skjuta honom
undan och sga: -- G, min herre, ni r ingenting fr mig. Jag hr icke
till de kvinnor, som lta leda sig efter en triumfvagn!

Det r tomt i kvll. Jag kunde ha varit p teatern. Han har ltit mig
sitta hr ensam och vnta frgfves. Det reser sig till uppror inom mig.
Jag beundrar honom i hans diktning, men som mnniska vill jag icke
dmjuka mig fr honom. Kampen mellan oss har varit hrd, och det fanns
ett gonblick, d jag vred mig i sanden med hans kn pressadt mot mitt
brst, men han begagnade icke tillfllet, han har ltit mig f rdrum,
och jag har rest mig. Nu r utgngen ter oviss.

Nu, Ivar Mrcke, har ni frlorat lika mycket, som ni vunnit, och jag
mnar icke lmna kampplatsen frr n striden r afgjord. Ni eller jag!

Eller ocks en frsoning, en trygg, ppen sammanslutning. Vnskap --
tillgifvenhet -- och framfr allt frtroende.

Jag vill icke spela komedi och visa mig vnligare, n mina knslor. Jag
vill icke af fruktan fr ovnlighet underkasta mig smekningar, som ro
mig hart nr obehagliga.

Vinn mig, om du kan! Vinn mig, om du anser det mdan vrdt! Inga
konventionella hinder ligga dig i vgen. Och om du r den kvinnotjusare,
du tror dig vara, br det bli dig ltt att draga till dig en kvinna, som
formligen lngtar efter att f lska och bli lskad.

Det tjnar till ingenting, att han kommer med urskter fr sitt
uteblifvande. Han hade alltid kunnat f tid att skicka mig ett kort.
Sdant fick han alltid tid med frut.

Akta dig nu, s att icke febern griper dig igen. Nr ovissheten kommer
med i spelet, blir faran strre. Se till, att du kan behlla ditt
fvertag -- att _du_ ej sker vinna honom. Vill han ej vinna dig och
stta in ngon kraft p att gra det, s g din vg. Din nyfikenhet r
tillfredsstlld. Du vet hur det knns att vara freml fr hans
lidelsefulla kyssar, du vet, att ocks den finaste smekning icke r s
mycket vrd, som den tillgivenhet, hvilken ger af sitt inre lif och icke
tnker endast p knet utan p sjlfva mnniskan.

Jag skulle lska Ivar Mrcke, jag skulle lska honom med allt hvad jag
ger af kropp och sjl, _om_ det vore honom ngot vrdt. _Om_ han vore
mindre kvinnofngare och mera en enkel och sann karaktr. Hans ffnga
_r_ en smula ljlig, det kan icke hjlpas.

Jag ngrar ingenting, absolut ingenting. Men hvarfr skulle jag af
hnsynsfullhet vja undan fr att sga honom, hur kall jag blifvit? Det
blir mannens sak att fvervinna kvinnans motvilja, men hon har ingen
skyldighet att ska maskera den. Hvad skulle det vara fr bldighet.
Mnnen taga, minsann, aldrig ngon hnsyn till oss, nr de ledsnat.

Jag knner redan motvilja fr Ivar Mrcke. Det r med vmjelse jag
tnker p dessa tomma smekningar. Det r vidrigt att s dr utminutera
sin knsla t en kvinna, som ingenting r fr honom, och som han drfr
icke gr minsta anstrngning att hlla kvar.

Med mig r det en annan sak. Nr jag sluter mig in till honom, r det
alltid i det hoppet, att hans mhetsbetygelser skola innehlla ett grand
af verklig, kta, trofast tillgifvenhet, och fr detta grand skulle jag
grna ge hela min uppmagasinerade krlek, fr alltid, fr s lnge jag
lefver, som hans vn, hans kvinnliga vapendragare, hans tjnande ande.
Nr jag tror p detta grand, som han nnu har kvar att gifva t en
kvinna, r jag etiskt berttigad att gna honom alla de mmaste knslor,
som kunna gmmas i min varelse, ty _min_ afsikt r att gifva p allvar
och att aldrig taga tillbaka.

Men d jag tviflar till och med p detta grand, kastas jag in i
experimentlust och kall berkning.

Och nu tviflar jag.

Af smekningar (kroppens och de yttre tbrdernas krlekstecken) har jag
redan ftt s mnga, att jag r mtt. Ja, sista gngen drog han frsorg
om, att jag fick ta mig mtt nda till leda. Det r ett lskande
hjrtas varma, innerliga krlekstecken jag lngtar efter -- knslan af
msesidigt frstende, msesidig trofasthet.

Nu m krisen komma, om den vill. Jag skall icke blinka. Nu m brytningen
ske, om den mste ske. P den inslagna vgen ha vi ingenting mera att
vinna af hvarandra. Vi ha gifvit och tagit kyssar och omfamningar. Och
de ha nstan ddat bde min lngtan och min beundran. Hvarfr skulle jag
af fruktan fr hans vrede eller af fruktan att sra hans ffnga ska
dlja detta faktum? Det skrifna ordet kan missfrsts (jag har
erfarenhet draf!), men de ord som vxlas i korta satser, ga mot ga,
dem kan man frklara, om den andre vill ha dem frklarade, och tonfallet
gr att meningen lttare blir klar.

Jag vill icke med berdt mod sra, och jag vill frska, att p intet
stt vara ovnlig eller grof, men jag vill undanbedja mig hans kyssar
och omfamningar, tills han kan tvinga mig att hlla af sig med samma
tillit som frr.

Jag vet icke sjlf, hvad det r, som smningom framkallat detta
stmningsomslag. Det mrkvrdiga r, att han knde det innan jag sjlf
ens anade det. -- Jag har en knsla af, att ni tycker mindre om mig de
sista dagarna! sade han.

Det var en underlig skarpsinnighet eller instinkt.

Jag var vnligare och smeksammare mot honom d n frut, men jag hade
svrt fr att lta mina gon mta hans. Det var alltid, som om det ville
komma ngot kallt i dem, och som om de, fr att dlja det, mste vika t
sidan.

Och nu -- medan jag skrifver -- nu knner jag nstan smrta, liksom en
samvetsfrebrelse fver denna kallsinnighet eller motvilja. Det tyckes
mig som vore jag en dlig mnniska, drfr att jag icke kan vara varm
och lska utan misstro. Men jag kan icke.

Jag rr icke fr det. Jag skrifver med trar i gonen. Det gr mig s
ondt, att jag skall vara s onaturligt hrd p samma gng jag r s
ohjlpligt vek. Det gr, att jag mste lida sjlf och komma andra att
lida. Men det enda, som kan sammansmlta dessa s stridiga element r
_tro_. Och jag har ingen tro p Ivar Mrcke. Gent emot kvinnor har han
intet samvete.

Och trots allt hller jag s mycket af honom. Hvarfr skall han ha denna
narraktiga kurtisrsffnga? Det r ngot ljligt, att en stor man
springer omkring och berttar, hur en vacker dam sett lidelsefullt p
honom och hur frken A. stmt mte med honom i frstugan och sagt honom
ngra ord af passionerad beundran.

Det r lgt, allt detta. Den afmattning, som frut fanns i min knsla,
har nu ftt en tillsats af leda. -- Han r mig nstan vidrig.

Och dock hller jag af honom, trots allt. Han r icke elak. Han r ett
stort, bortskmdt och drfr en smula ckligt barn, som genom ett
onaturligt fverfld p dockor lrt sig olater och hgfrd och som
rifver snder sina leksaker i stllet fr att ha dem till nje.

Jag skall tala sanning till detta vanartade barn. Ack, att jag kunde
gra det s mildt, som jag har hjrta att vara god mot honom. Jag kan f
sga honom det med trar i gonen, jag kan f kyssa hans hnder, jag kan
f bemda mig att gra det s litet groft som mjligt, men sga det
mste jag.

Och blir han d ond p mig, s lt g. D r han icke vrd, att jag bryr
mig om honom.

Aldrig, aldrig vill jag tala illa om honom. Men jag kan icke gra vld
p detta, som reser sig inom mig mot hans intetsgande, fadda,
utvattnade smekningar. Jag kan icke lta bli att tnka p, hur han smekt
mnga andra kvinnor fre mig och p samma stt -- hur gammalt och utntt
allt detta r. Det cklar mig att tnka p det. M han vara n s mycket
ett snille, det ligger dock ngot lgt i att s dr kunna ge sig t
frsta bsta kvinna, som ser litet bttre ut n Hin Hles mamma.

Jag ser icke stort bttre ut. Han vet det; men bara fr det lampskenet
kan ge mig som ett skimmer af ungdom, r han frdig. Hu!

Det r icke dygdig harm som dikterar detta knsloutbrott, icke heller
svartsjuka, ty det r icke tanken p de kvinnor, han verkligen lskat,
som upprr mig; det r tanken p alla de andra, som han gett ett grand
af sig sjlf bara fr att f samlingen kad.

Om jag blott kunde finna ord fr min egen stmning, nr det kommer till
stycket!

Jag vill frska. Ack, jag skulle ha lust att be till den Gud, jag icke
tror p, om det blott kunde hjlpa mig till att vara god och sann. Att i
hvarje ord vara enkelt naturlig, s att han mtte tro p mig, s att han
icke mtte bli ond, s att han mtte hra p mig och tnka p hvad jag
sger. Jag nskar s innerligt, att vi mtte bli vnner. Men detta
halfva, falska erotikfrhllande kan ej f fortfara. M han vara
frlskad i mig eller blott ltsa vara det, men jag vill icke, att han
ur mina smekningar skall tro sig dricka en knsla, som fr lnge sedan
upphrt att vara till -- annat n latent tminstone.

I morgon se vi hvarandra icke, ty jag gr p teatern. Spela de ngot
bra, gr jag i fvermorgon ocks. Frklaringen till min bortovaro kan
han f nr och hur han behagar. Ingenting annat hindrar mig frn att
resa hem, n fruktan fr att han kan skrifva ngot, som skulle kunna
frorsaka mig ett recidiv.

I alla hndelser skall jag se till, att jag kan arbeta eller tminstone
vara lugn.

Nu r jag smnig. Och jag tror, att jag kan sofva. God natt!

Hur ljligt att taga af all stassen, som han icke sett!

Puh, nej! Att frsaka r visst icke rtta vgen till likgiltighet. Sist
var jag bara p trots ett belte, som han icke fick ringaste lifstecken
ur, hur mycket han n frskte. Och i dag lngtar jag s, att jag kan
bli tokig; lngtar efter hans vnlighet, som jag sttte tillbaka i
frrgr. Och jag lngtade hela dagen i gr, kunde ingenting gra annat
n bara lngta -- ja, jag har icke varit riktigt lugn allt sedan vi
skildes med det kyliga handslaget.

S knns det efter det man spelat kall!

Efter den kvllen, d jag icke hll emot, lngtade jag icke det ringaste
utan kunde helt gladt g p teatern, fast jag visste, han skulle komma.

Jag r i den grufligaste ngslan, att han icke skall komma i kvll. Jag
r nu halft sjuk af det. Och det var jag ocks i gr.

h, om jag bara finge terse honom en enda gng, varm som frr! Jag r
s rdd att ha frdrfvat ngonting med mitt trbildsexperiment. Om han
tar mig p orden och lter mig skta mig sjlf! h, herre Gud, om han
aldrig, aldrig mer -- -- --! Nej, nej, nej! Det m g hur det vill, men
det experimentet upprepar jag icke. Jag vill icke spela komedi. Det r
dligt och lgt. Jag vill vara sann och naturlig, s fr han trttna nr
han vill; jag skall icke ska hlla honom kvar med konstlade medel. Jag
vill lta honom g, nr han r led t mig, jag skall icke lyfta ett
finger fr att hlla honom kvar, jag skall icke bli bitter, icke svika,
hmnas, frrda. Han skall vara mitt vackraste minne; tiden skall lka
sret, han slog, och arbete utfylla tomheten.

r jag icke stark nog och stor nog att vga vara god och sann?

lskade -- som mnniska r du s mycket mindre n jag, men som diktare
s mycket mer. Jag beundrar dig fr din andes hga flykt, fr det stora
och starka i dina tankar, fr det frgrika i dina mlningar och fr
denna hrliga stil, som jag frstr bttre n ngon annan. Jag frstr
ocks dig sjlf. Jag frstr till och med dina svagheter. Jag vill hlla
af dig sdan du r, visa det s lnge jag fr, och sedan draga mig
tillbaka med ngot af en moders knsla fr det barn, hon icke vill
belasta med efterhngsen mhet, men som hon i sitt hjrta alltid fljer
med krlek, dr det gr sin egen vg.

Skulle jag bli bitter, nr han fvergifver mig! Jag som har hans
lifsgrning, hans diktning att tacka fr s mycket.

All komedi r smsinne eller sjlffrsvar. Jag r icke smsint och jag
vill icke frsvara mig mot honom. Hjer han handen fr att stta till,
skall jag icke klaga.

lskade -- gif mitt lif en smula sol, att jag m bli god och varm; drag
sedan bort hvart du vill. Jag skall sakna dig, men aldrig hata dig.

Ty jag skall icke gifva dig sdana vapen i hnder, att jag behfver
frukta dig. Jag skall aldrig infr dig eller andra behfva hlja mitt
ansikte i blygsel.

Jag rknar timmarna tills jag fr se dig. Ack, det drjer kanske lnge,
lnge nnu. Spelet r s ojmnt mellan oss. Jag ger med en sluten naturs
hela samlade styrka -- -- -- och du -- -- --!

Men jag vill vara sann. S komme hvad komma skall. --

Hvarfr s patetisk? Hvarfr ska framtvinga en djupare knsla, som han
icke kan ge?

Han r ffng. Och i sin kurtissjuka r han en smula narraktig. Drfr
kan det mellan oss tv aldrig bli ngot genomgripande, ngot som gr
riktigt p djupet. n sedan! Trots allt detta finns ingen som kan gra
honom rangen stridig. Jag kan ge helt och stort, fast han ger litet och
deladt -- h, nej, jag _kan_ det icke, men jag skulle kunna det, om han
vore mindre fruntimmersjgare och en mera helskuren mnniska. Men kan
man icke gldja sig t en paradisfgel, om man ocks vet, att den r ett
befjdradt skelett. Jag vill ha lof att leka helt oskyldigt, som ett
bekymmerslst barn med en annan lttsinnig barnunge. Jag har ngot att
taga min skada igen fr. Jag vill ge mig riktigt fri. Jag vill knna,
hvad lycka det kan ligga dri.

Mina lppar lysa rda emot mig, och mina gon glnsa, nr jag ser i en
spegel. Det r eftersommar, och han sger, att jag r vacker. Det r
eftersommar nu, och solen kan bryta fram mellan moln. Vid en sdan
frambrytande strle kan det bli en underbar frgglans i naturen. Hvarfr
icke stlla till en festdag innan arbetsveckan intrder! Eller skall jag
kanske afst frn festen endast drfr, att den icke kan rcka hela
veckan ut?

Sjung och var glad! Och g sedan med sng till ditt arbete.

       *       *       *       *       *

Det nrmar sig upplsningen. Den blir skilsmssa, resignation, ensamhet.

Han har nyss varit hr. Och han var svalare, n han ngonsin varit,
sedan vi kommo hvarandra nrmare. Och han var missnjd med mig. Jag hade
varit ofrsiktig. Jag hade fljt honom ut i korridoren. Det var icke
diplomatiskt.

Jag var bara ett litet tidsfrdrif, och han r redan trtt.

n sedan. Skall jag vara ledsen fr det? Jag ngrar ingenting.

Jag lider nu. Jag lider s, att det knns, som skulle kropp och sjl
slitas i sr. Men det skall g fver. Och detta eldprof skall ha gjort
mig starkare i mitt arbete. Lifvet fr min egen rkning skall vara mig
nnu likgiltigare n frr. Det skall komma en stor, harmonisk ro fver
mitt sinne, sedan kampen r slut.

Det r som knde jag redan nu dess annalkande; det r som om smrtan
hlle p att g fver i dyningar.

Lugn och utan konstgrepp, utan frsk att hlla honom kvar, vill jag
taga emot hans sista, bortdende vlvilja. Och sedan vill jag g. Tyst,
med nedbjdt hufvud, utan klagan och utan bitterhet.

Mitt arbete, dig viger jag mig. Och dig, lugna, storslagna ro.

       *       *       *       *       *

Nu vill jag bertta.

I onsdags kom Ivar Mrcke upp en stund p frmiddagen. Jag hade varit p
teatern fregende kvll, d han skt mig.

Han var kldd i frack, och han hade under fverrocken den mjuka, hvita
yllehalsduk, som jag lrt mig knna s vl.

Jag kastade ett papper p elden just som han kom. Taktlshet! -- Ni
behfver ingenting brnna fr min skull; jag skall icke se efter, hvad
ni har p skrifbordet.

Jag frskrade, att det icke var fr hans skull, men han trodde mig
naturligtvis icke.

-- Hvilken ovanlig tid ni kommer p!

Ja, han var bjuden p middag, men eftersom han icke trffat mig i gr,
hade han velat titta upp ett gonblick.

-- Nr fr jag d se er hrnst?

Torsdag var han bortbjuden. Fredag var han ocks bortbjuden.

-- Jas. D gr jag p teatern i kvll, i morgon och i fvermorgon.

-- Kan det vara ngot nje?

-- Alltid bttre n att sitta ensam hemma.

Men hvad det dr rda kldde mig!

Prat!

Ja, icke menade han just, att tyget var vackert, men -- ja --
(parentesen sade resten).

Och s satte vi oss. Jag skulle ju vara den kallsinniga. Det var s
lnge sedan jag sett honom, och detta just efter den kvllen med
hufvudet mot hans axel.

Han satt och sg p mig vid dagsljuset, med vnliga gr rngon.

-- Ni r frtjusande.

Han sade det s smekande och vackert. Och s strckte han sig fram och
sg s rar ut som ett snllt barn. Men jag drog mig tillbaka.

-- r ni nu rdd fr mig igen?

-- Nej, men jag knner mig en smula frmmande.

Hur hans ansikte frndrades med ens! Detta kra ansikte, skiftande och
rrligt som en vattenspegel. Det mulnade, blef liksom sorgset, och han
drog sig srad tillbaka.

Han hade nyss brjat bertta en historia om en narraktig gammal
fverliggare. Han hade brjat den gladt och bekymmerslst -- s kom det
omotiverade afbrottet, och hans ansikte vxlade uttryck.

-- r ni trtt p mig nu, eller hvad r det?

-- Jag vet icke sjlf hvad det r.

-- N! sade han kort, liksom resigneradt, och s fortsatte han med
historien om den gamle fverliggaren, som s grna hll tal, och som
trodde, att alla damer voro frlskade i honom.

-- Hvarfr berttade jag egentligen det dr? utbrast han pltsligt,
uppvaknande ur sin tankspriddhet. Min hastigt pkomna kyla tycktes ha
sysselsatt honom.

Emellertid berttade han vidare, i trtt ton, liksom p dagsverke.

Som helt ung student hade Ivar Mrcke beundrat den gamle fverliggaren.
Denna imponerande freteelse brukade skryta med sin lycka hos knet och
hade en gng tagit Ivar Mrcke med sig upp p sitt rum och visat honom
en del broderier och dylikt skrp, som han ftt af sina beundrarinnor.

Ivar Mrcke tog just vid den tiden lektioner i franska af en pensionerad
fverste, som tillbringat en stor del af sitt lif p resor i frmmande
land. Denne gamle herre hade varit en stor damernas gunstling, men han
var en fint bildad man och skrt aldrig med sina framgngar. En dag
berttade Ivar Mrcke honom -- under den franska konversationstimmen --
om sin prktige vn, den gamle fverliggaren, som bermde sig af, att
alla kvinnor blefvo betagna i honom.

-- Du kan hlsa den herrn frn mig, att han r en stor narr! sade
fversten.

Ivar Mrcke sg hpen p sin lromstare, och denne fortsatte i
undervisande ton: -- Om en dam ger dig ett eller annat ynnestbevis, s
skall du icke skvallra om det fr kreti och pleti. Du skall behlla det
fr dig sjlf! Blott i ensamma stunder kan man taga fram minnet och
gldjas drt.

-- Det lt s lustigt, tillade Ivar Mrcke. -- Den gamle Don Juan
undervisade mig i mnet, alldeles som om jag varit en skolpojke!

S reste vi oss.

-- Har jag srat er p ngot stt?

-- Nej.

-- I s fall skall ni sga mig det ppet.

-- Ja. Men ni har icke srat mig.

Han sg p mig s dr vntande, men jag gjorde intet nrmande.

-- Ni kan icke?

En skakning p hufvudet.

Han utsttte ett hastigt och otligt: -- N! som menade han: Lt bli
d!

-- Nu kommer jag icke p tv dagar.

-- Ja, icke lr det bli bttre af det!

Han log s att hela ansiktet klarnade.

-- Blir det icke bttre af, att jag r borta?

-- Nej.

Vi mste le bda.

-- N, adj i alla fall.

Ett handslag, och han gick.

       *       *       *       *       *

Nsta gng han kom var Knut Herman hos mig. Jag tyckte, att jag icke
sett Ivar Mrcke sedan en evighet tillbaka. Jag var nervs och
frtviflad fver att icke f trffa honom p tu man hand. Jag hade
fresatt mig att vara sann och naturlig, att frska tala helt enkelt
och okonstladt, med ett ord, att vara mig sjlf och icke blygas
drfver.

Detta mitt hjltemodiga beslut hade jag till yttermera visso antecknat.
Det sg ut s hr:

Jag vill vara vnlig och mjuk som en kattunge. Smyga mig in i hans
vlvilja, om jag kan. Vara ltt och fin i mitt stt, sl mig ls, men
med takt och mtta. Det finns kvinnor med varma gon, i hvilka det
glnser fram en glimt ibland, nr skalkaktigheten blickar dem till
mtes.

Mtte jag blott f se honom en enda gng till!

Jag skall vara sprksam. Det r ju naturligt i en sdan frtrolighet.
Hvarfr skall jag lta gra mig till tr af lutter ansprkslshet? Mina
smekningar ha mera innehll n hans och ro mera vrda n hans.

Jag r icke hans gldenr. Jag ger full valuta fr hvad jag fr.

       *       *       *       *       *

Jag var utom mig, nr han gick utan att vi ftt ett enda gonblick fr
oss sjlfva. Jag fljde honom till trappan och frgade _sotto voce_, nr
jag kunde vnta att f se honom igen.

-- I fvermorgon.

Min frtviflan nr jag kom in! Lampan tycktes ha mist sitt sken. Knut
Herman stod ensam i detta rum, som nu tycktes mig naket som ett
fngelses vggar, dsligt som en lifdmds tankar.

-- Hvad han var nervs! anmrkte Knut Herman, som just drfr icke ftt
tillflle att g.

S kunde jag icke frstlla mig lngre: -- h, herre Gud, jag hade velat
tala med Ivar Mrcke.

-- Hvarfr sade du det icke rent ut, innan det var fr sent!

Knut Hermans nger fver att icke ha lmnat oss ensamma var helt
rrande. Jag hller af Knut Herman. Han r en mnniska.

Men jag var utom mig. Mitt hjrta kunde sprngas af lngtan. I
fvermorgon! Insg han d icke, att det var en evighet till dess? Han
hade sagt det helt lugnt: I fvermorgon! Jag tyckte, att jag kunde
vara dd lngt innan denna frskrckligt lnga tid hunnit lpa till
nda.

Och jag ville icke d. Jag skref drfr en biljett, sade honom, att jag
var sjuk, att jag lngtade; om han ville komma fljande dag. Jag sprang
ut, s sent det var, och stoppade biljetten i en breflda.

       *       *       *       *       *

Jag hade gjort sjuktoalett och jag var sjuk. Hela denna kamp mot en
fvermktig fiende har uttmt mina kroppskrafter. Men jag ville se s
hygglig ut som mjligt.

Det fanns hvarken kraft eller spnstighet hos mig, icke en tanke i mitt
hufvud. Jag var trtt som en trasa.

S kom han.

-- Nr jag sade, att jag icke hade tid frr n i morgon, s var det
verkligen, emedan jag r upptagen hela dagen i dag.

Frebrelsen gjorde mig till en vt hund.

-- Och s var det icke diplomatiskt, att ni fljde mig till trappan.
Knut Herman mste ju d tydligt mrka, att ni hade ngonting att sga,
som han icke finge hra. Ni borde ha sagt mig farvl hr inne och sedan
helt lugnt ha vntat tills jag kom tillbaka.

(Helt lugnt!!!)

Och s satt han och sg sorgsen ut, strk fver min panna och bjde sig
ned till mig. Men jag var s full af nger fver min dumhet, att jag
brydde mig om ingenting.

Fr resten var han vnlig och snll, men jag knde mig frkrossad af
hans medlidande.

       *       *       *       *       *

Fljande dag var det han, enligt det frsta aftalet, skulle komma, men
jag fruktade, att han skulle uppskjuta det, emedan han varit hos mig p
den dr frmiddagsvisiten.

Tiden gick. Jag drack te, jag satte mig att lsa; han kom icke. Jag
mste ha luft och jag skref p en papperslapp:

Gud i himmeln! S har jag aldrig lidit frr. Men jag vill icke visa det.
Aldrig! Jag skall draga mig tillbaka lugnt och likgiltigt, eller,
rttare sagdt, jag skall lta honom draga sig tillbaka.

Jag hatar dig, Ivar Mrcke, drfr att du ltit mig lida s
fvermnskligt -- drfr, att du mste veta, hur jag nu sitter och
lngtar -- frgfves -- lngtar s att hjrtat vill sprngas.

       *       *       *       *       *

Just d ppnades drren. Jag kastade mina papper in i portfljen och sg
p honom.

Han var blek, och det fanns ett par vattendroppar p hans kinder. Jag
trodde det var af smlt sn.

-- Jag kan icke tala med er. Jag kom bara upp drfr, att jag lofvat
det. Det har hndt mig en stor olycka.

Han kastade sig p en stol vid mitt skrifbord. Hur nedbruten han sg
ut! Det grep mig. _Han_ olycklig! Det var som om mina lppar stelnat.
Jag knde, hur mina gon vidppnades, medan jag sg p honom. En olycka
-- -- en olycka! -- hvilket ord, nr det var _honom_ det gllde! Jag
greps af en hjlpls frfran. En olycka. Och jag kunde kanske icke ens
f veta af hvad art. Jag bjde ansiktet ned i mina hnder utan att
yttra ett ljud. Jag stod ju utanfr hans vrld, jag var ju frmmande
fr honom.

-- Tag det d icke s hrdt!

Icke? Nr det hvarken fanns trst eller frtroende! Endast att tiga --
tiga!

Han kunde icke sga, hvad det var.

(Naturligtvis! Det visste jag ju!)

-- Nej, nej. Jag gjorde ju inga frgor. Jag ville ingenting veta.

Han bad mig bertta ngot, som kunde sl bort hans egna tankar.

Hur skulle jag kunnat stta mig till att bertta just d! Sammansnrd
som min strupe var af ngest.

Men han brjade bertta sjlf. Om sina gamla krlekshistorier, fr att
slippa tnka p det andra, som han likvl frgfves skte undfly.

Han talade och talade lugnt och redigt, nstan muntert; men allt
emellant afbrts han af en nervskakning, och till sist sjnk han
alldeles samman.

-- Har ni ingenting jag kan f att bita p? Ngra torra cakes eller
ngot slikt?

-- Nej, men jag kan skaffa.

Han gjorde ngra invndningar, men jag fick gra som jag ville.

Hur gammal han kommit att se ut! Hans ansikte var s litet och
hopkrumpet, brstet s insjunket, hyn s blek och vissnad. Mot denna
gulbleka pergamentshy sg nsan rdaktig ut, som i kld, och munnen
frefll s bred. Det mrktes ocks, att han frlorat tnder.

Stackars min Caesar! Men jag hll af honom mera n ngonsin, ty i detta
gonblick var han endast en lidande mnniska, som jag sjlf.

Han fick sitt vin, min stackars hjlte. Och han sg s sjuk ut.
Nervskakningarna kommo allt oftare. Det stod icke till att sl bort, det
dr, hvad det nu var.

-- Ni tycker visst att det r synd om mig.

-- Ja.

-- Ni skulle ha unnat mig att bli lycklig.

-- Ja.

-- Men jag har stigit i fel diligens. Det var icke den, som bar till
lyckan. Det r icke mnga, som finna lyckan.

-- Nej. Och aldrig de rtta!

Hur frfrligt det var att se denna starka kropp sklfva under den ena
nervskakningen efter den andra. Hur frfrligt att vara s genomtrngd
af medlidande och icke kunna hjlpa. Det var som om han skulle brytas i
stycken, och dock talade han lugnt.

Endast en gng bjde han hastigt ned sitt ansikte och tryckte det lnge
mot mina hnder -- att jag icke skulle se, hur han, en man, behfde
strida med trarna. Mitt hjrta var som en mors, det vill sga fullt af
allt hvad det finns djupast lskande hos en kvinna -- -- -- h, att se
honom lida och vara vanmktig!

Jag strk med min hand fver hans nacke, som lg nedbjd framfr mig.
Och fr frsta gng sg jag, hur mnga gra strn, som sprngt sig in i
denna tta, strida hrvxt. Stackare! Smekande gled min hand fver dem.
Stackars mitt stora barn, som i sitt ofrstnd gr och drar fver sig s
mnga sorger! Stackars mitt kra barn, som aldrig skall sluta med att
springa och stlla till frtret fr sig! Hur det sved i mammas hjrta,
medan hennes hand gled s mt fver denna grnande ragg!

Skall du aldrig f ro -- stackars mitt barn! Ro och lycka; stillhet i
ditt sinne.

       *       *       *       *       *

En stilla, djup sorg. Icke fver mig, men fver honom. Icke blott fver,
att han r olycklig, utan nnu mer fver, att detta oplitliga,
skiftande sinne med sina spelande reflexer af stmningar och infall
mste verka splittrande och frstrande p hans lifsgrning, gra honom
mindre stor och mindre harmonisk n han borde ha varit.

En stilla, djup sorg utan bitterhet. Jag kan icke vara ngonting fr
honom. Icke emedan jag r fr liten, utan emedan vi ro alltfr olika.
Jag knner mig helgjuten och stark; men det fasta, stadiga, trofasta,
som finns hos mig, finns icke hos honom.

En stilla, djup sorg, som skall uppfostra mig och samla alla mina
mjligheter kring en enda krna: krleken till honom och till hans
lifsgrning -- det bsta af honom, det som str kvar, nr allt det
ytliga och tillflliga frndrages.

En stilla, djup sorg, som skall lra mig vara god mot mnniskorna, men
som skall komma mitt sinne att sluta sig, likt en musslas skal, kring
den prla, som vxer dr inne -- det som ger smrtan, men ocks vrdet.
Nr musslan r dd, skall prlan glnsa fram i dagsljuset.

En stilla, djup sorg, som skall gra mig till aristokrat. Det ra,
plumpa vcker min afsmak. Min iakttagelse skall bli finare, skarpare;
min stil mera smidig. I mitt arbete skall jag tala till dig, och du
skall frst mig.

Haf tack fr sorgen, lskade! Det r den som skall inviga mig till mitt
konstnrskall.

Men du, men du! Hvad skall gifva dig kraft att arbeta? Hvad skall gifva
dig gldje af att lefva? Hvilken vndning till godt eller ondt skall
ter kunna gra dig till den du varit.

Mitt hjrta krymper sig, nr jag tnker p ditt gldjefattiga lif.

O Gud -- hvarfr har jag d icke kunnat vara ngonting fr dig! Hvarfr
skall min grnslsa tillgifvenhet vara s maktls, att den icke ens
frmr sknka ett gonblicks trst eller lindring.

       *       *       *       *       *

Han glider ifrn mig. Jag r dum och obetydlig. Han bryr sig icke om
mig.

Klockan fattas tio minuter i tio; allts kommer han icke. I brjan var
jag lugn, nstan likgiltig, men allt efter som tiden skred fram, vxte
min lngtan. Och s har den lngsamt dtt sin kvalfulla dd. Nu r det
slut fr i kvll. Jag sitter hr ensam med min gnagande sorg fver att
vara frsmdd. Och detta skall rcka en ny mnad? Hvilken lidandets tid!
Men jag knner ingen frestelse att afkorta den; ty enda medlet att f
makt med min bjelse r att lta den rasa ut, sarga och brnna och
snderslita mitt inre s lnge tills den mist sin kraft. S skall tiden
lngsamt brja lka, och det sr, som nu svider, skall draga sig samman
till ett rr.

Om jag frsker att med ett enda slag kufva denna passion, skall den
fvervinna mig, till vansinne eller sjlfmord. Nej! M den uttmma sina
krafter och mina, sedan kommer det kanske ro och resignation, och jag
skall tillfriskna och tervnda till mitt arbete.

Mina gon ro torra och heta. De ha inga trar. Och det knns som om
brstet vore krossadt, fylldt af skrfvor och flisor, en enda blodig
frstrelse.

Jag skulle vilja ge mitt lif fr ett enda vnligt ord af honom -- och
han kan icke sknka mig ett enda gonblick, fast han vet, mste veta,
hur jag lngtar.

Himmels eller afgrunds makter, gif mig ett vapen mot denna lidelse!
Hvart, hvart skall jag fly frn dess obarmhrtiga klor, som slagit sig
kring mitt hjrta? Den minsta stegring i detta lidande, och jag
fredrager att d.

Men det terstr ju alltid. Hvarfr kan jag icke prfva arbetet frst?

Jag hvlfver och vnder de olika frslagen i mitt hufvud. Skall jag helt
enkelt tervnda till Tibble och skrifva till honom att jag vntat
frgfves, att jag har en frnimmelse, som om han kommit till mig endast
af medlidande, han kan snda mig ett ord, om s icke skulle vara -- och
jag kommer tillbaka.

Men han skall icke snda mig det ordet, ty det enda han knner fr mig
r likgiltighet.

Eller -- borde jag icke trffa honom en gng till? Tala ut en gng.

       *       *       *       *       *

Dagen efter reste jag, i afsikt att icke tervnda.




II.

(En Vecka senare)


I kvll har han varit hr. Jag knde mig frmmande, som om det lge r
mellan honom och mig.

Och hvad jag nu knner, sedan han gtt och jag sitter ensam i rummet, r
endast smrta. Han gr brdan tyngre fr mig. Kanske r det nyttigt
nd. Jag vill arbeta.

Jag kan ingenting bli fr honom och han ingenting fr mig. Jag menar i
tillgifvenhet. Men det r troligt, att den smrta jag knner, skall
verka utvecklande.

Hvad mitt hela knslolif mtte vara exalteradt, sade han. Hur jag gick
upp i mina stmningar. Jag skulle frska att vara lugn. Hvad han mer n
allt annat behfde, var ro.

Det svalnar. Lt det d sotdden; det r s han vill ha det.

Jag skall frska att inrtta mitt lif bde som om han funnes och som om
han icke funnes. Vara vnlig och snll, men icke tnka p honom oftare
n vi se hvarandra.

       *       *       *       *       *

Klockan r half tio. Lampan str p bordet, och i kvll knner jag det
icke som om hennes sken gtt ned. Jag r lugn. Det r en dumhet att
ligga hr och kasta ut pengar till ingen nytta. Men jag trifs, han vill
s ha det, jag har rd till det fr tillfllet, och jag tror, att jag
skall bli botad. Ju mera sllan han kommer, dess snarare skall jag bli
botad. Hvar gng jag sagt honom farvl, r det alltid, som om det gamla
ville vakna.

Jag var frmmande fr honom i gr. Hvarfr? Han har d tminstone sagt
mig s mycket om sig sjlf, att jag kan betrakta mig som hans vn utan
att vara fr egenkr. (Jag hade frst skrifvit vninna, men ndrade;
ordet har en sdan bismak af kurtisfrhllande.)

Hvarfr kan jag icke vara vnlig, enkelt och naturligt? Det kan ju icke
missfrsts. Jag har ingenting att frukta.

-- Jag behfver ro, sade han. Stackaren. Om jag kunde vara vnlig och
glad! Det kan jag, om jag icke r lg och sjlfvisk. Jag skall tnka p
honom och icke p mig sjlf. Hvad gr det, hvad han knner fr mig, om
han blott fr hvila fr sinnet af mitt deltagande och mina sm omsorger.

Den som hller riktigt af ngon, glmmer sig sjlf.

       *       *       *       *       *

Jag har arbetat lugnt och stadigt. Och hvarfr skulle jag icke vara
lugn! Jag skall terse honom. Om icke i morgon s i fvermorgon, och om
icke i fvermorgon s en annan dag. Jag skall visa honom, att jag kan
vara stilla och harmonisk.

Jag skall vara god och naturlig i mitt stt, nr han vill ska upp mig.
Men hvarje minut, jag icke ser honom, skall han vara som utstruken ur
mitt lif. Ett gammalt minne.

Jag knner det s i kvll.

Han kan ingenting bli fr mig, och jag ingenting fr honom. Vi ha hvar
sin vrld. Men det kan finnas vlvilja. Och den skall f utveckla sig
som den vill, bli till hvad den vill, d nr den vill. Och nr den dr,
skall den slockna som lifvet slocknar under en smn utan smrta.

S dr ju ofta den, som lidit mycket.

Och vi bda skola ha ett vnligt minne mer; blekt som en tearos, men
utan taggar.

Och jag skall ha duktiga, starka arbeten att gldjas t, rdkindade
barnungar att tumla i grset.

Det som sofver under tufvan dr, var mindre n en drm. Sof, sof! ...
krt fr mitt minne. Sof, sof! ... ostrdt af stormar.

Den gudarna lska dr ung. Icke skall man srja fr det.

Gldjas skall man!

Jag r glad i stillhet.

Tack fr hvad du varit fr mig. Det var mer n jag kunnat begra. Lgg
din hand i min, och vi skola tillsammans se hur det dr; leende mot
hvarandra.

_Ro_ sger du. Som en sommarkvll sjunker den fver mitt sinne. Jmvikt
-- jmnmtt skall jag finna i mitt arbete. Och det som har varit, skall
ha mognat mig.

Skall du mta mig en gng och se, att jag blifvit en konstnr? Kanske.

       *       *       *       *       *

Icke i afton och kanske icke heller i morgon. Jag vill vara lugn. Det r
ju godt fr mig, att det dr. Det fr icke bli vrede och icke bitterhet
hos mig. Han har intet ondt gjort mig. Jag vill icke vara smsinnad, jag
skall vara stor nog att se tillbaka p honom som p ett vackert litet
minne.

Han r mig fverlgsen i snille, men som mnniska och karaktr r jag
honom vuxen.

Jag vill icke bli nervs och icke ryckas ur min bana. Jag skall icke bry
mig om honom, ty jag vill icke utstrcka mina armar till ett stort
famntag t en, som rcker mig ett finger. Men jag skall minnas honom med
vnlighet.

Jag skall stanna hemma till nsta mte, men sedan sitter jag hr icke
kvll efter kvll, om jag icke har lust att arbeta. Det blir icke i
vredesmod jag gr ut. Men jag har rtt att bli likgiltig mot honom, nr
han icke r mera mn om att hlla mig kvar.

       *       *       *       *       *

Knut Herman har varit hr i kvll. Det var s trefligt. Jag satt vid
mitt skrifbord och sydde, nr han kom. Han tog en stol och satte sig dr
bredvid. -- Jag tror, du sitter och lappar en kldning? -- Jaha. -- Hvem
kunde tro en blstrumpa om att ha ett s nyttigt arbete!

Jag var glad och vnlig; fullkomligt otvungen. Det var som om han varit
en bror eller dylikt. Jag tycker, att vi kommit hvarandra nrmare n
ngonsin.

-- Man borde stlla s till, att man hade en mnniska utom sig sjlf,
som man aldrig tordes ljuga fr.

De orden ro som tagna ur mitt eget hjrta, ur min egen lngtan.

Hur jag skt efter detta! Efter att f ett fverordnadt frhllande --
jag menar icke afgjordt ett krleksfrhllande, jag menar blott, att jag
ville ha en mnniska, som stod mig nrmare n alla andra, just nr det
gllde att tala sanning. Honom ensam skulle jag sga allt om mig sjlf,
och hvad jag n sade, om mig eller andra, skulle jag veta, att det
stannade mellan honom och mig. Jag blir icke ngon hel mnniska, frr n
jag trffar p denne. Och finner jag honom aldrig, kunna mina
mjligheter aldrig utvecklas till hvad de borde bli.

Knut Herman har varit ngot sdant fr mig, men p sista ret var det
som om vi drifvit ifrn hvarandra.

Nr jag trffade Ivar Mrcke, hoppades jag p nytt. Hans
krlekshistorier vidkomma icke mig; det r icke en lskare, jag sker,
och den lilla anstrykningen af erotik skall frsvinna som ltta prlor
af kolsyra. Men kan han, som r s splittrad af sina kurtishistorier,
verkligen samla sig till ngot sdant, som en stadig vnskap? Jag tror
det icke. Och s mste jag g vidare fr att ska. Det gr ingenting,
att jag r gammal, det r icke krlek, jag begr, allraminst trogen
krlek. Ett slags fostbrdralag r hvad jag vill ha. Just hvad det var
mellan Knut Herman och mig de frsta ren. Den rtte m grna fr mig ha
lskarinnor och hustru och hvad han vill.

       *       *       *       *       *

Jag knner mig s stark i kvll och s trygg i medvetandet om min
styrka. Trots allt slagg, som finns hos mig, r jag dock vrd att
behandlas som jmnbrdig af en bra karl. Jag skall nog ocks finna denne
man, lika godt hur och nr; och frn den stunden skall det komma jmvikt
i mitt lif, och Elsa Finne vara en fullkomnad, fulldig karaktr.

Jag lgger mig nu utan att ha sett det lnga majesttet hvarken i gr
eller i dag. Mitt hjrta slr lugnt, och mitt hufvud r svalt. Jag
knner ingen frdmjukelse fver att han drager sig tillbaka, ty jag
brjar inse, att jag som mnniska r lika mycket vrd som han.

Hans snille blndade mig i brjan, s att jag dignade ned som Saulus och
ropade: Herre! Herre!

Men jag skall resa mig, starkare n frr, mera mogen, mera viss p mig
sjlf.

Jag kan stryka mitt hufvud mot din axel -- Caesar -- men jag knner mig
icke lngre frkrossad af din storhet. Jag glds t dessa smekningar,
som man glds t vallmoblommorna vid vgkanten, fast man vet att
morgondagens lttaste vindpust skall sopa dem bort.

Mitt lif har varit s kargt och min vg har gtt fver hrda hllar, nu
kastar jag mig ned ett gonblick p mjukt grs och stryker drfver med
min hand. Jag ler bekymmerslst mot sol och bl himmel, ty jag har
trotsat s mngen ovdersdag: hrd vind skrmmer mig icke.

Jag trycker mina lppar mot dina, svalt och passionsfritt som kvinna
kysser kvinna, ty fr mig finns ej detta: jag trs ej, och jag hller
dig kr, som man hller af en stolt och sttlig fgel eller ett stort,
sjlfsvldigt barn.

       *       *       *       *       *

Klockan r tta. Jag har gjort toalett, men enkelt och hvardagligt.
Skall han komma? Det betyder icke mycket, om han gr det eller ej.
Kommer han, heter det vl som vanligt: jag skall strax g. Kommer han
icke, vntar jag honom i morgon, liksom jag vntat i dag, i gr och i
frrgr.

Jag r lugn och liknjd. Det skall bli godt att f slut p detta
hufvudstadslif, om jag blott hunnit bli riktigt botad.

Jag knner nstan p mig, att han icke skall komma. Lampans sken tyckes
mig redan mrkna. Men jag lngtar icke. Det r icke lngre ngon s stor
gldje att se honom. Det glder mig nstan mer att se Knut Herman. Hur
_han_ menar, det vet jag tminstone.

Vi ha redan hunnit trka ut hvarandra, I. M. och jag, drfr att vrt
frhllande till hvarandra r skeft och halft. Men om jag gr goda
arbeten och fr ett namn, s r det troligt, att vi framdeles bli
vnner. Drtill skall min hand alltid vara redo att lggas i hans.

       *       *       *       *       *

Half nio! Det gnager en smula i brstet. Det vill knnas som en
frdmjukelse -- som om jag vore en af dessa vanliga kvinnor, hvilka, d
de kastas undan, icke ro annat n utslitna trasor.

Jag _skall_ fvervinna det, och utan att det fr stanna ngon bitterhet
kvar efter smrtan. Jag r vl ingen s liten sjl heller!

Jag lgger undan mina papper, tills jag r viss om, att han icke kommer;
ty det gr mig nervs att skrifva med en knsla af, att han kan
fverraska mig.

Fasthet och sjlfbehrskning, gamla Elsa! Du r icke ngon trasa.

Lugn, ro, jmnmtt. Ingen nervositet!

       *       *       *       *       *

Harmen kokar inom mig, men jag vill kufva den. Medlet! Medlet!

Han tycker sig kunna behandla mig som han vill. Ursinnet hotar att
kvfva mig. Men det r jag som skall bli herre fver det i stllet. Jag
har frskt att lsa engelska, men det gr icke. Min tanke fljer icke
med.

Jag har tndt alla ljusen i kronan fr att f bort denna tyngd, som
hvilar fver rummet.

Det r icke lngtan lngre. Jag vet, att han icke bryr sig om mig. Nej,
det r en obndig naturs raseri fver att ndgas tla -- att icke kunna,
icke f resa sig eller hmnas.

Jag vill icke ha en brytning. Jag vill icke, att vi skiljas som ovnner.

       *       *       *       *       *

Han kom. Jag blef icke glad. Men jag var vnlig, lugn och naturlig. Och
han tyckte om det. Jag sg s god och frstndig ut, sade han. Och jag
var s rlig, s okonstlad, s kry och munter. Jag vet ju, att det r
slut nu, och jag skall ha kraft att bra det. S behfver jag icke vara
ngslig och skygg.

Han sg p mig med vlbehaget lysande ur de gr gonen.

-- Ni r god, och ni r duktig, och ni r vacker! Se dr det berm jag
fick. Och han sade, att han snart skulle komma igen.

Och han satt och sg s snll och rar ut, min stackars bortkurtiserade
hjlte. Han strk fver min kind och smekte min haka, medan han sg in i
mitt ansikte med en fuktig, blank blick.

-- Jag tycker om er.

Stackare min!

-- Jag blef s rrd fver ert medlidande; det srade mig alldeles icke.

-- Jag skulle icke ha varit mnniska, om icke er smrta rrt mig!

Och s till sist sade han, att jag var mycket mera mnniska n man
frn brjan kunde ana.

Det tycks sledes, som om det efter mnga, mnga prfningar ndtligen
skulle bli vnskap af.

Och nr det s blir, d skall du se, Ivar Mrcke, att jag verkligen kan
vara ngot fr dig.

Jag r led vid lifvet. Jag lngtar efter honom, och jag ser i honom
jmte den store mannen en narr.

Jag srjer fver att vara kvinna. En kvinna kan aldrig bli frsta-rangs
konstnr. S sger man. Det r vl s.

Jag skulle vilja ha ro. Ensamhet. Jag ville vara dd. Nirvana -- den
stora lyckan.

Om vi kvinnor ha hufvud, bli vi blott stora mns leksaker; till detta r
det, som de mest framstende af oss n fram.

Jag har haft besk nstan hela dagen. De ha plgat mig, dessa mnniskor,
som stra mig i mitt arbete och ingenting ha att ge.

Nr jag icke ser honom, r det som om jag lskade, och nr jag ser
honom, r jag likgiltig. Jag nskar ett slut p detta. Jag knner mig
bunden af honom. Jag knner mig nedtryckt af hans fverlgsenhet.

Jag duger ingenting till. Mitt arbete r ingenting vrdt. r det s,
vill jag d.

Kvinna utan krlek -- -- konstnr utan konstnrlighet -- -- --

Nej! d r lifvet intet.

       *       *       *       *       *


Det r kvll. Klockan r tio. Det r icke lifsleda, jag knner, ty det
r icke tanken p sjlfmordet, som uppfyller mig. Men jag knner en sorg
s djup och mrk, s ogenomtrngligt svart, som om det aldrig mer kunde
bli dag.

Jag r ensam. Ensam som p en stor, dslig hed, omsluten af mrkret. Om
jag ropade, skulle ropet d bort utan att ha ntt en mnsklig varelse,
ty mellan mig och de andra ligger detta stora, de rum, detta tysta,
ogenomtrngliga mrker. Gudarna ha dmt mig -- gudarna ha dmt mig att
aldrig finna en mnsklig varelse, till hvilken jag kan trygga mig.

Jag r kvinna. Se dr den vrsta olyckan, drfr att den funnits dr
alltid och drfr att den aldrig skall upphra.

Jag skall strfva med den outtrttligaste viljekraft mot konstnrskapet,
och dock skall jag veta, att jag aldrig kan n det -- drfr att jag
icke r en man, drfr att min kraft endast rder fver en kvinnas
hjrna. Frbannelse fver det att vara kvinna, nr man ftt en mans
viljekraft!

Tusen gnger hellre en af dessa svaga sm varelser med tckt ansikte och
frmga att fngsla en mans hjrta! De kunna g upp i en annans
tillvaro, lefva en annans lif, arbeta fr en annans strfvan -- -- men
jag!

Om jag vore en man -- -- -- om jag vore en man! Stark i viljan som jag
r. Och vilja skulle vara detsamma som att kunna. Jag skulle ppna mina
armar fr dessa varma sm varelser: -- kvinnor. Och deras smekningar
skulle frtaga all kantig torrhet ur mitt lif.

Men nu!

Ensam. Ensam! Aldrig sol. Aldrig fri och enkel naturlighet. Aldrig
detta: det beror af mig att rcka ut min hand eller lta bli. Med ett
ord -- det ligger tvng i min ensamhet, och tvng hatar jag.

En son -- en fosterbror -- en vn -- en hvad som helst, men en man att
dela intressen och strfvan med! En kvinna _r_ ingenting af sig sjlf
eller fr sig sjlf.

Och _jag_ r endast en kvinna!

       *       *       *       *       *

Han talade en gng om gamla florentinska portrtt. Han tycker om de
gamla mstarnas stt att tergifva sina modeller. De konstruerade icke.
Var det en gammal fltherre med en mycket lng nsa, s afkortade
konstnren icke en hrsmn p den nsan, sg den n s ljlig ut; han
gaf den ocks utan betnkande samme fltherres sura, trumpna min till
sllskap. Och fltherren satt dr allvarlig och gravitetisk i sin
bisarra fulhet, med ett uttryck som funnes dr icke en mnniska i
vrlden mer n han. Men i denna tvrhet ligger det hvila och natur; han
r sig sjlf, denne gamle krubb-bitare, och man njuter af
framstllningens sanning.

Sedan kom det sllskapliga portrttet med pudradt hr och uppdragna
mungipor. Alla ansikten fingo samma sta, slta prgel.

Ocks i lifvet utplnas individualiteten mer och mer. Vi vnjas frn
barndomen att vara vnliga mot alla, och resultatet blir en grnsls,
leende faddhet.

Han sade, att det kan plga honom, d han ser ngon, som han hller af,
g omkring i sllskapslifvet med detta konventionella smleende. Han
tycker, man borde ha kraft nog att vara sig sjlf, enkel, lugn och
allvarlig, allt i enlighet med sin egen natur.

En stort tilltagen karaktr gres lugn och harmonisk af en djup sorg.
Fr icke sin smrta till torgs, men bemantlar den icke heller med
spasmodiska pajazzogrin.

Genomgende skakningar komma svaga karaktrer att brista som rmnande
hus, men de starka bli draf endast fastare i sina fogar.

Att ha varit lycklig, det r att ha sett himmeln bl och solen skina.
Detta har fven jag sett. Men det var en sensommardag, och solskenet var
icke varmt, det gde den kyliga klarhet, som vcker ett s ondligt
vemod, drfr att det r ett afsked. Len var den vind, som strk fver
min kind, men sval var dess smekning.

Underliga sensommarlycka. Solsken fver frgngelsen -- -- --

Lyckan r en talisman, genom lyckan fr man tilltro till sig sjlf.

Jag vill minnas. Jag vill minnas en afton, d ett par gon lyste in mot
mina och jag knde lyckan strla ut frn mitt ansikte -- sensommarlycka.

Ni r god och ni r duktig och ni r vacker och jag tycker om er.

Nu vill jag vandra bort med talismanen gmd under min gra pilgrimskpa.
-- -- --

I sjlfva verket var detta vrt afsked. Och det r den aftonen jag skall
minnas lngst.

Hur enkelt och naturligt att vi tv skulle hlla af hvarandra! Och s
detta sista farvl. Hur vi stodo dr, vi tv, tysta och stilla, hur han,
trtt af sina slitningar, lutade hufvudet ned mot mitt brst, utan ett
ord, slutande sig in till mig som ett frvuxet barn, i en lng omfamning
utan krlek. Tv utslpade vandrares trstande, styrkande tillgifvenhet.
Ingenting mer.

       *       *       *       *       *

Jag skrattade t en frfattarinna, som r frtviflad fver, att hon icke
kan f frlggare till hvad hon skrifver, fast hon r s rik, att hon
icke lefver upp sina inkomster. -- Om jag vore rik, skulle jag icke bry
mig om att skrifva.

-- Pytt! Ni drifves fram af en alldeles hpnadsvckande relystnad! Era
gon tindra ju formligen, nr ni sger: _mitt arbete_!

h, som han kunde sga detta kra ord: mitt arbete! Det blef till musik;
som en svllande tonvg fyllde det mitt hjrta. Ja, ja, ja! Han har rtt
i att jag lskar det. r detta regirighet? Ja, d r jag regirig. Det
jublade inom mig bara vid att hra det ordet frn hans lppar: mitt
arbete! Mitt, mitt, mitt! Det enda lifvet unnat mig som mitt, men helt
mitt. Att se honom respektera det, se dr ett ml fr min relystnad.

Jag blef bra glad, nr han kom, och samtalet var otvunget, men fr
resten r jag lugn som en kogubbe. Jag r s njd. Jag hoppas med tiden
kunna visa honom, att jag duger.

       *       *       *       *       *

Jag afskyr mig sjlf. Jag blygs infr mitt bttre jag, s att jag skulle
vilja sjunka i jorden. Jag r klumpig, jag r ofin, jag r obehagligt
larmande, jag r simpel, jag r allt hvad en kvinna af verklig sjlsadel
aldrig kan bli. Och detta icke emedan jag i grunden r simpel -- det r
det frfrliga -- utan emedan jag r s skygg, att jag alltid slr fver
till den vrsta onatur och blir grof, nr jag vill frska vara
ogenerad.

Knut Herman var hr i kvll. Den ogenerade tonen  ena sidan, hans
underliga tvrhet  den andra, gr att jag slr fver. Vill vnda allt
till skratt och lje, troligen af en oklar fruktan, att eljest bli
beskylld fr sentimentalitet. Men det r fult, det dr. Det passar icke
min lder. Och jag kommer att sga saker som jag borde tiga med. Bara af
fruktan, att samtalsmne skall tryta. Jag talar hgt, sladdrar fram
orden i skrattparoxysmer. Det r vidrigt fr mig sjlf. Sedan han gtt,
hr jag alltid min egen stmma, som skrller fr mina ron. Det pinar
mig fver all beskrifning. Och s skulle jag visst kunna skratta t allt
som r mig krt -- frhna, frneka det. Hvarfr? Jag blir grof af
fverdrifven knslighet.

Och s detta sjlffrakt eftert!

Jag _skall_ bli annorlunda. Jag _skall_! Jag skall bli mig sjlf --
lugn, stilla -- -- --

-- -- -- det allvar, som de gamla florentinska mstarna brukade ge sina
portrttfigurer -- han talade ter om det i gr.

Lt nu se, att du uppfr dig hyggligt som en stillsam gammal kvinna
nsta gng du rkar Knut Herman, s att du icke slr fver i
pojkaktighet. Det passar dig icke.

Efter nsta sammantrffande skall det krfvas rkenskap af dig. Du skall
stndigt uppfra dig s, som om du hade ett par stora gr gon riktade
p dig. Sanning, sanning! Sanning r det de gonen fordra, sanning i ord
och tbrder, i blick och tonfall, och s denna sjlsfrnmhetens enkla
tillbakadragenhet.

h, om jag kunde bli s god, s klok, s hederlig som jag ville! Om jag
kunde uppfostra mig s, att jag blefve vrd en vlvillig hgkomst.

_Sanning_ och _arbete_.

       *       *       *       *       *

-- Nej, jag kramar snder er, och det r verkligen opassande.

Om han nnu gr och br p en olycka, s tycktes han tminstone icke ha
burit den med upp till mig. Jag var sorgbunden, det knns som en saknad
att lmna hufvudstaden. Och jag r s matt, s frfrligt kraftls, att
det knns, som om jag icke orkade lefva. Det sista sade jag, det frsta
fick jag icke tid att frklara, ty han hade bara fem minuter att ge mig.

-- Matt? Drick ett glas vin! Ni kommer att lefva i etthundratio r!

Han var i sitt allra uppsluppnaste lynne. Han inhljde mig i smekningar
och lt hagla sm lskvrda elakheter, som hans leende tog udden af. I
sdana stunder r han alldeles som ett barn, ett kvickt och lekfullt
barn. Nr han smeker, r det bara som om hans vnlighet icke kunde taga
annat uttryck, det faller af sig sjlft, det r ingen nrgngenhet. Man
hller af hvarandra, det r s enkelt och okompliceradt som det vara
kan. Tv fullkomligt konvenanslsa mnniskor, med samma veka natur,
smeksam som kattungens -- men icke ett lskande par.

Jag r aldrig lugnare, aldrig lngre frn att vara frlskad i honom, n
just d jag njuter det stilla vlbehaget af denna tindrande, innerliga
vnlighet. Man vrms draf, men den upphetsar icke. Det r en sdan
vnlighet, jag alltid drmt om. Men jag trodde, att den icke fanns,
annat n i en kvinnas inbillning.

Allt detta skall aldrig kunna harma mig. Jag har intet att blygas fver,
intet att frebr honom. Jag skall alltid tacka honom fr dessa sista
solskensdagar. Jag skall vara glad fver att tnka tillbaka p dem. Det
skall ligga ljus fver minnet.

Jag knner mig lycklig i kvll, som jag sitter hr ensam vid min lampa.
Jag vet, att mitt ofrstndiga stora barn skall g bort ifrn mig -- g
bara! Jag skall sjunka ned i mitt arbete. Jag skall reda mig ett bo
efter mitt sinne. Jag skall vara lycklig efter min eremitnatur, och det
skall sprida sig en stilla, vemodsfull gldje fver mitt lif -- i minne
och arbete.

Jag r lycklig. Jag r s lycklig, att tiden kunde f st stilla, och
s, att det aldrig, aldrig mer behfde hnda annat n detsamma. Jag
skulle vilja sluta mina gon och sjunka i Nirvana.

Jag hr p afstnd det aftagande larmet frn den stora staden. Jag r
icke i Tibble. Det ligger njutning bara i den tanken. Och s har det
stannat en mjuk stmning kvar.

-- Ni r s rar och s dum -- sade han nr jag frgade, om hans
melankoli nu vore alldeles frbi, -- rar och dum ro synonymer, man r
aldrig rar utan nr man r dum. Och s lyste hans gon. Jag har fr
resten aldrig sett dem sdana som i kvll, de tindrade och logo stndigt
mot mig, som om ocks de sagt: du r s rar och dum. De smekte och
kelade. Och jag gled in i hans armar, jag vet icke hur, och han kysste
och kysste p halsen, i hret, p gon och panna, och det var starka,
starka armar, de, som trodde, att de kunde krama mig snder.

-- Nu har jag er i min makt, nu kunde jag hypnotisera er, om jag ville,
sade han leende, d han tvingat mitt hufvud tillbaka mot vggen, medan
han stod och strk fver min panna, s att hret kom till sidan och han
sedan mste peta det rtt igen. Och jag log och sg upp i detta kra
ansikte, som jag aldrig, aldrig vill hata, om han ocks skulle gra mig
ondt.

Och s hade jag honom vid min sida igen, sittande p schslongen, och s
var jag fngen igen i allt detta mjuka: hans lppar, hans ansikte, hans
hr; och s: -- Jag trodde, ni hade en mun! Ty jag hade suttit alldeles
stilla med hufvudet nedbjdt. Men jag log vid denna hans frmodan och
rckte honom min mun. Och han kysste mig alldeles lugnt, men s lnge,
lnge, och mitt hufvud hvilade mot hans axel.

Det var icke att misstaga sig p: allt detta var fr _hans egen skull_,
icke fr min.

Drfr var jag lycklig.

Men han knner mig icke nnu Och jag skall komma att sakna honom.

Stackars jag!

Men d skall jag minnas detta. Och det skall samla sig som solstrlar
kring min penna.

lskade, fr dig r jag endast en frmling, ett litet tidsfrdrif, en
myra. Du ger mig hundradedelen af ett utslitet hjrta. Tag tillbaka den
brkdelen ocks, och g! Det r hvad jag _ger_, som gr mig rik.

       *       *       *       *       *

Underliga, underliga stmning!

Jag var harmsen, knde mig srad i min ffnga fver att han icke kom i
gr, som han lofvat. Det var s lnge sedan han talat om sig sjlf; vi
hade liksom blifvit frmmande fr hvarandra igen. Jag var mera leksak n
vn, kvinna och icke mnniska. D r det s svrt att vara god; man
knner sjlfva vnligheten som slag i ansiktet; det r s svrt att icke
bli bitter.

Nu r allt detta som bortstruket. Jag knner sorg fver honom. Men jag
knner den utan bitterhet. Jag har sdan vilja att vara god. God mot
hela vrlden, drfr att jag ville vara det mot dig. Hvilket ondligt
vemod i detta, att kunna med hela sin varelse g upp i strfvandet fr
en annans vl, i att med tusen sm obemrkta omsorger jmna vgen fr en
annan -- och s nd vara utestngd frn denna vg genom ofverstigliga
skrank. Jag skall aldrig kunna bli ngot fr honom, aldrig gra honom
ngon gldje, aldrig kunna visa honom, hur ansprksls, hur trofast och
hur fri frn afund en stark kvinnas tillgifvenhet kan vara. Om jag vet,
att han lider, skall jag icke kunna gra ens det minsta fr att visa
mitt deltagande -- -- -- jag skall se honom kmpa ensam mot tusen lumpna
hvardagsfrtretligheter, jag skall se honom uttmma sin kraft mot dem,
och jag skall icke kunnna vrja honom fr en enda. Jag kan intet, intet
gra! Jag som -- om han begrde det -- kunde ge mitt lif -- ja mer n
det, ty jag skulle kunna lida dag efter dag fr hans skull, om det blott
gjorde honom lycklig.

Det r icke hans krlek, jag begr. Det r hans frtroende, hans
vlvilja -- det en man kan sknka sin mor, emedan han vet, att hon
aldrig, aldrig skall svika.

Om det funnes ngon att bedja till, skulle jag bedja om detta enda.

Ingen kan vara mera kvinna n jag. Detta begr att f vara ngonting fr
en mnniska, att f glmma sitt jag, s snart det rr denne andre, det
r s kta kvinnligt. Det r denne andre jag sker och som jag alltid
skt.

r det Ivar Mrcke, eller skall det bli ngon annan? Jag vet icke. Jag
str tyst och dmjuk, med gfvan i mina hnder. Skall den bli antagen?

Jag skall arbeta. Jag skall bli erknd. Jag vill samla krafter och
inflytande; jag vill kunna vara din bundsfrvant eller jag vill
tminstone bida och se, om det aldrig skulle kunna frunnas mig att gra
dig minsta lilla gldje eller nytta.

Det r underligt hvad en sdan flrdfri och samlad knsla ger jmvikt,
hur sundt den reglerar alla frhllanden. S ppet, s enkelt, s utan
allt tvng har aldrig mitt umgnge med Knut Herman varit, som just nu.
Jag r en bttre mnniska n frr, och oskerheten i mitt stt r
frsvunnen. Det r endast mot I. M. jag nnu r skygg, emedan min
stllning r oklar. Men mot alla andra r jag s lugn: jag vet, hvad jag
skall ge och hvad jag icke skall ge, jag vet, hvad som r fver- och
underordnadt.

Att vara sann mot honom och mot mig sjlf; det r det fverordnade. Allt
annat fljer af detta.

       *       *       *       *       *

Vi skola skiljas. Han skall glmma mig. Jag skall vara en episod bland
tusen andra. Ett lif rymmer s mnga: -- jag skall endast vara en
episod.

Men jag skall minnas allt hvad jag nu har lidit, kmpat och srjt, allt
hvad jag njutit i lycka, det skall vfvas in i mitt kommande lif, det
skall speglas af mina arbeten, gnistra som regnbgsglans i dess
facetter.

Det r fr dig jag diktar, fr dig jag vill vinna erknnande. Hvarfr?
Jag vet det icke, jag knner det blott s.

Det har kommit en storslagen stillhet och ro fver min tankegng. Allt
det smsinta och lga r liksom trampadt ned i stoftet framfr mig. Det
kommer mig icke vid. Det kan flcka mina skosulor; till mitt hjrta nr
det icke.

Detta skall bli det varaktiga intrycket af vr bekantskap; behllningen
af alla dessa inre slitningar, dessa stridiga knslor, dessa skrande,
skrikande stmningar.

nnu ro striderna icke slut. Men jag knner, att det r den grundtonen
som skall bli frhrskande.

       *       *       *       *       *

Jag har gjort toalett, men jag vntar icke, att han skall komma, jag
lngtar tminstone icke, fast det naturligtvis skulle bli mig en stor
gldje, om jag finge se honom. Jag har gjort toalett blott fr skerhets
skull: jag vill icke, att han skall finna mig illa kldd, om han kommer,
de sista intrycken ro lika viktiga som de frsta.

Hvilken skillnad nu och fr en mnad sedan! Hur klokt var icke det
botemedel, jag valde. Jag tnker nnu fr mycket p honom, men jag r
lugn. Jag r beredd p det, som skall komma -- att han kastar bort mig,
som han kastat bort alla de andra. Jag vill vara bttre vpnad n de.
Jag skall se till, att likgiltigheten icke kan bli s fullstndig; det
mste bibehlla sig en liten vlvilja.

       *       *       *       *       *

Jo, han kom. Jag satt och lste -- hade beslutat vara lugn och kvfva
hvarje glimt af missrkning, om han uteblef.

S kom han, ja. Med sin bekymrade min. Tog boken fr att se hvad jag
lste.

Vi satte oss och brjade prata. Han var melankolisk om dagarna, sade
han, brydde sig icke om att se ngon mnniska, knde sig liknjd fr
allting. Han var som ett frkeladt, missnjdt barn. Jag pstod, att det
nog skulle g fver, nr han kom till Italien. Och s berttade jag, att
jag mnade resa hem nsta sndag eller mndag.

-- Redan? Och p allvar?

Det sg ut, som om han ftt trar i gonen, men han lyfte icke blicken,
och han teg en lng stund.

Sedan brjade han tala om sin resa, undrade, om han skulle upplefva
mnga fventyr i Rom. Jag trstade honom med, att det var hgst
antagligt.

Och s talade han om sina erfringar frn frra ret, d han var dr. --
Slikt r det enda, som verkligen intresserar damerna! Jag mste le inom
mig. Hur det intresserar den store skalden sjlf -- detta strunt --
sysslolsa mnniskors tomma kurtis. Rika lttingars tidsfrdrif. Att han
icke knner sig fr god till att utstr sig sjlf s dr, nypa fr nypa,
som ett rkelsepulver. Hur frdande det mste verka p de djupare
krafterna i karaktren, detta, att aldrig tminstone fr en tid stadga
sig i ett frhllande, finna ro i det och samla sig kring det. De
frefalla mig s ytliga och narraktiga dessa dockteaters-knslor.
Sporten att fngsla kvinnohjrtan -- -- -- f s mnga som mjligt fr
att rkna dem som ett barn rknar sina pepparntter -- icke fr att ga
ngot helt, fr sig sjlf, utan bara fr att kunna gldjas t sin
oemotstndlighet.

Hvad var det allt, han berttade i gr? Frun som bjd honom en half
million lire, om han ville skiljas vid sin hustru och gifta sig med
henne -- det vill sga, sedan hon d ocks skilt sig frn sin make.
(Hvilken kombination! Och egentligen -- hur nesligt fr en man af snille
att utstta sig fr ett sdant kpeanbud!) Han sg p mig. Han frgade,
om jag trodde, han ljg? Visst icke! Jag knner ju sjlf denna makt, som
lik en trolldom omsnrjde mig, strax han nrmade sig. Han sger, att det
var ofattligt (hennes krlek) drfr att hon icke knde honom. Nej. Det
r just det dr p en gng vlbekanta och frmmande, som gr, att man
strax tycker, man kan kasta sig till ett varmt hjrta och som gr att
man sedan knner en tomhet -- huldrans ihlighet.

Hon har ofta skrifvit till honom sedan, och alltid slutar hennes bref
med refrngen: -- Frmling -- huru mnga skulle icke vilja bja sig i
stoftet fr dig.

Det var den strofen hon citerade den kvllen, d hon i sin vagn frde
honom hem frn en fest och han, vid skenet af en lykta, sg hennes
allvarliga ansikte, inhljdt i en hvit spetsslja, vid det hon hftigt
kramade hans hand -- -- -- --

Jag tror hvartenda ord. Han behfver icke ljuga om sdant. Han sade, att
hon r en kysk kvinna. Att det r mycket f kvinnor man kan bruka det
ordet om, men att hon just hr till de f.

S var dr en annan. Hon var stor och prktig, med ett par mrka gon,
som tycktes vilja sluka mig. (Jag knde mig slagen af definitionen och
snkte blicken.) De hade frst trffats p en middag -- etc. Ja och s
var dr en tredje, en femton rs flicka, som flg honom om halsen, fr
det han skrifvit en dikt p hennes solfjder. Och s var dr tre gamla
frknar --

Vi skrattade rtt godt. Han hade kommit i briljant lynne.

-- Jag blir allt dummare och dummare -- sade han och lutade sig med
kinden mot min -- men sg ingenting om det till andra. Ni mrker nog,
hur dum jag r.

-- Ja, ni r mycket obegfvad!

-- Jag talar ju bestndigt om mig sjlf -- det r ett skert tecken!

Och s sg han s rar ut, liksom sorgsen fver sin egen barnslighet.

Underliga mnniska! Men jag tycker om detta glittrande vsen, s olikt
mitt eget.

Ja, jag hller af mitt stora barn i alla fall. Det kommer mer och mer
moderlighet i min knsla fr honom. Det r ljligt, men det r s i alla
fall. I alla krleksaffrer r han ett ofrstndigt barn. Bara att ha
gtt och gift sig som han! Och s trassla in sig i denna ondlighet af
smintriger! Och s bertta den ena kvinnan om de andra.

Han har sjlf en knsla af det narraktiga dri. Han r liksom rdd, att
man skall skratta drt, men kan likvl aldrig lta bli att bertta allt
hvad han borde tiga med. Hans farhgor komma alltid fram s dr hlft p
skmt, men med allvar under.

Jag skulle vl tala om hans ffnga, sade han, d jag skrifver den dr
boken, som en kvinna alltid skrifver om den man, hon hllit en smula
af.

Jag skrattade och sade, att det skulle jag.

Dri skulle jag framstlla honom som en storskrytare och sga, att han
saknade begfning?

Han r s oemotstndligt godmodig och rolig, nr han bara lter bli att
drapera sig i sin egen storhet. Hvilken _jag_ tminstone s vl frstr
att uppskatta, just nr han r som mest hvardagsaktig och enkel.

S var det tid att g.

-- Detta r ert glas? han frde det mot mig.

-- Ja!

Han skrattade:

-- Fr resten gjorde det vl icke s mycket, om vi tv drucko ur samma
glas?

Hans barn bli s frtjusta, nr han icke r rdd fr att dricka ur deras
glas. -- Sdana sm varelser -- sade han och skrattade s godt -- best
ju nstan uteslutande af mjlkdroppar. Det r minsann ingenting att vara
rdd fr!

Jag kommer alltid att hlla s af honom, nr han sger ngonting sdant,
rent mnskligt. D blir han vacker och rar. Det r annat n nr han
paraderar med sina sm salongstriumfer.

Hur enkelt och allvarsamt han ocks kan tala ibland. Han blir som en
annan mnniska.




III.


Klockan r half elfva. Jag gr och lgger mig. Det fanns en mjlighet,
att han skulle komma, men jag var s upptagen af mitt arbete, att jag
icke hann gra toalett. Han fick ta mig sdan jag var, om han kom. Och
jag har p hela kvllen icke haft ett gonblicks lngtan. Icke ett!
Tiden har gtt fort, och lampan lyser nnu lika klart.

Jag skall g ifrn honom utan brytning, utan ovnskap, utan bitterhet,
nstan utan smrta. Jag mister ingenting. Ngra smekningar, som brja
bli enformiga bde fr honom och mig.

Nej, sdan dr erotik, nja -- det r behagligt -- javl -- men jag r
verkligen vrd att vara vn t en karl. Att bara vara ett litet
tidsfrdrif -- nej! Tror han, jag skall srja och vara bitter fver att
mista det tusendels grand af knsla, han pressat fram ur sig fr att
fven kunna uppfra Elsa Finne p sin lista. Som om det skulle frarga
mig, att jag ltit fngsla mig litet! Som om _han_ skulle behfva g
ifrn mig; som om _jag_ skulle knna mig fvergifven! H, jag gr sjlf,
nr jag af sammanvaron blifvit botad fr en lidelse, som tndts af min
ensamhet och min varma fantasi. Jag gr af egen, fri vilja. Jag gr,
drfr att _jag_ r trtt p det, som r tomt och halft. Jag r icke
besviken. Min knsla har varit verklig. Jag vill vara en vn t dig, jag
vill hlla af dig. Jag vill aldrig fr andra erknna dina svagheter.

Du har varit s sker p, att jag var en nolla. Du vet hvarken hvad jag
tnkt eller knt. Om mitt frflutna vet du intet. Du har varit s sker
p, att jag aldrig lefvat. Du knner mig icke.

H, du tror, jag r liten. Drfr tror du, jag skall anse mig
frskjuten, nr du icke bryr dig om mig. Du kan icke fatta, att jag dag
efter dag kommit nrmare likgiltigheten -- att jag dag efter dag blifvit
skrare p mig sjlf. Du dmer blott efter, mitt stilla, dmjuka stt.
Den sega kraft, som dljer sig drunder, har du ingen aning om.

Flyg, flyg!

Jag hller dig icke kvar med ett finger. Jag r glad att jag icke
behfver bryta. Jag r icke s smaktig, att det kan harma mig om du
tror dig ha fvergifvit mig.

Din ovn vill jag aldrig bli.

Men jag skall g vidare och ska. Nr du icke bryr dig om mig, r jag
ter fri. Och jag vill ska en mnniska att hlla af. Helst en man. En
vn, en son, en hvad fr ngot som helst. En mnniska utom sig sjlf,
som man icke behfver ljuga fr.

Antingen skall jag finna detta hos dig, sedan det dr dumma,
halferotiska dunstat bort, eller ocks -- troligare -- skall jag finna
det hos ngon annan.

       *       *       *       *       *

Det r _jag_ som gr. Jag har penningar nog att stanna. Men p sndag
reser jag; icke i harm eller frhastande, utan lugnt, drfr att kuren
r slut.

Det r _jag_ som gr, drfr r jag icke bitter, drfr kommer jag icke
att skrifva en nedsttande bok om den, jag hll af.

Jag har aktning fr mig sjlf; det r med grannlagenhet jag ser p de
knslor, jag hyst. Jag har lskat dig, och hade du varit mera samlad och
mera helgjuten i ditt knslolif, skulle jag kanske kunnat lska dig
alltid.

Nu kan jag icke.

Men jag beundrar ditt snille. Jag beundrar ocks finheten och delheten
i din karaktr. Jag vill visa, att jag r dig vrdig. Jag vill tnka
hgt om dig drfr, att jag sjlf icke r lg.

       *       *       *       *       *

S kom den d -- upplsningen. Historien har ftt sitt slut, min
nyfikenhet r stillad. Min skygga, finknsliga krlek r dd. r det
afsmak eller vnskap, som skall vxa upp p dess graf? Det vet jag icke.
Det beror p, hur mycken sjlsadel, han har kvar.

Jag knner en dof saknad, en tomhet, nstan en skam. Men det r icke
fver mig sjlf, jag blygs -- det r fver honom. Samma ofinhet hos
honom som hos de andra; sjlslifvet bryr han sig icke om, blott han fr
kroppen. Att vara lskad p det sttet, r vidrigt; fr mig tminstone.
r min vnskap, min tillgifvenhet, min aktning rakt ingenting? h, detta
afsky vrda, att icke f vara mnniska, endast kvinna, kvinna, kvinna!
En stundens njutning och ingenting mer. Hvilken frnedring! Och s
kastas bort som skalet kring en apelsin.

-- Sg bara nej eller ja.

Att se in i detta ansikte, som blifvit mig s krt, luta sig mot denna
axel i smrtfylld sorg och veta, att all denna tillbedjande mhet skall
vara intet fr honom i samma stund, jag sagt mitt nej!

Det var icke afslaget, som var tungt; jag knde icke ett gonblicks
frestelse. Men det r tungt att se allt det bsta och finaste i sin
varelse mtas i vrde med ngra famntag; det r hrdt att se det djupa,
skiftande, varma, som gmmer sig innerst inne i en mnniskosjl, kastas
tillbaka, drfr att man icke vill ge bort det fattiga skalet.

Detta du, som jag trstat efter, smekte mig som en svag musik, hans
gon tindrade mot mig, och han hll mig s fast, som om jag aldrig,
aldrig mer skulle f g. Skyggheten oss emellan var frsvunnen och fven
jag sade du, fr frsta gng. Det var som om det personliga
frtroendet brjat spira: Jag knde det, som skulle jag kunna lra mig
att tala s smningom.

D kom frgan: hviskad s tyst, s fint, s krleksfullt.

Och jag visste: ett ja skulle vara att kastas bort med frakt om ngra
dagar; ett nej skulle vara att se honom draga sig tillbaka med kld.

Jag drjde. h blott ett gonblick nnu af vnlighet, ett gonblick af
hvila blott, s ville jag g -- g ut i min demark igen.

-- Du vill icke?

Jag darrade. Nu skulle ovnligheten komma. Men den kom icke nnu. Han
lyfte upp mitt nedbjda hufvud och sg mig sklmskt in i gonen.

-- Se bara icke s hgtidlig ut!

-- Jag r icke hgtidlig.

-- Ar du ond p mig -- sg?

-- Nej.

-- r du rdd fr mig d?

-- Ja. Jag knner mig s underligt skygg.

Han sade ingenting, och s satt hon en stund med nsan mot hans rock.
Sakta lyfte han upp hennes ansikte mot sitt och s sutto de tysta,
lnge, lnge. Hon tnkte: -- r jag lycklig nu? Det skymtade fr hennes
blick en af nrheten frstorad panna, mrkt hr och mrka gonbryn. Hon
blef skrmd, men slt sina gon, och nu svarade det inom henne: ja, jag
r lycklig -- fr ett gonblick -- af en drm, drmmen att vara lskad.
Hon satt i ett skrufstd, hon skulle icke kunnat gra sig ls, om hon
velat.

Och nr hon blef ls, vgade hon icke se upp, hon djrfdes icke mta
denna liksom sugande blick. Hon hade blott blixtsnabbt lyft sina gon
och s slagit ned dem igen.

-- Hvarfr s hgtidlig?

Ja -- det r ltt att frga fr en, som njuter det ena krleksfventyret
med samma bekymmerslshet som det andra. Det r svrare att svara fr
den, som str med hela sitt kommande lif i sina hnder.

Men hon log mot honom. Han var henne kr, och hon visste, att hon nu
skulle stta honom bort med sina egna hnder. Ngra gonblick till blott
-- ngra gonblick att vara lycklig.

Och nr hon log, hviskade han frgan nnu en gng, i det han drog henne
till sig.

Det var, som om han skurit i hennes hjrta med lngsamma knifdrag
-- -- -- Skilsmssa -- -- -- kyla -- -- -- Men det mste komma.

-- Du vill icke?

Han fick ej annat svar, n det han tog frn hennes lppar och lste i
hennes gon.

-- Ja, ja. Flj din instinkt.

Han strk hennes panna, strk det strfva hret drur, han smekte och
kelade, men hon var sorgsen. Ljusskenet skar henne i gonen.
Frknningen af hans kommande ovnlighet hade vuxit till en tortyr.

-- Slck de ljusen, de plga mig.

Han reste sig och gjorde som hon sagt.

-- Skall jag slcka lampan ocks?

-- Nej, sade hon kort.

Han kom lngsamt tillbaka, liksom obeslutsam. Hon strckte handen mot
honom. Han sg p henne ett gonblick, tvehgsen, s kom han. Kastade
sig med lidelsefull hftighet ned, alldeles in till henne.

Hon sg endast afvisande p honom, s frstod han.

-- Ni kan icke? N, flj er natur. Men nu vill jag aldrig kyssa er mera.

De tego bda mycket lnge. Han satt slapp och liknjd, med blicken
riktad mot golfvet. Hon sg hans nacke och en liten del af kinden och
gat. Han satt alldeles orrlig, gonlockets kant blef rdaktig och det
glnste vtt fver emaljen. Hon vgade icke sga ngot, icke gra en
rrelse. Hon knde sig som en missddare, drfr att hon svarat nej, hon
skulle ha knt sig som en nnu strre missddare, om hon svarat ja.

Han sade icke heller ngonting. Det var en tystnad, som kunnat
utstrckas hur lnge som helst. Pltsligt skakade han till som af en
frossbrytning, och kinden blef grblek.

Hon vnde sig icke om, men det var som om han knt hennes skrmda blick.

-- Det r ingenting. Bara lidelse. Det gr fver.

Efter ngra minuter reste han sig, gick bort i rummet och brjade tala
om likgiltiga ting, som om intet hndt. Han sg endast litet
allvarsammare ut n eljes.

Nu skulle straffet brja. Oh, oh, oh! Det klagade och stnade i hennes
sinne. Men hon mste bja sitt hufvud och uthrda. Och detta straff var
ofrtjnt!

       *       *       *       *       *

Han var stilla. Det var ingen ovnlighet, endast ngonting underligt
automatiskt i hans stt att tala, som om tanken icke alls fljt med
orden. Det kom ngot s vekt och sorgset fver honom, nr han pltsligt
bjde hufvudet ned framfr henne och sade med sin mjuka, sprda rst:

-- Fr er hand genom mitt hr, dr, i nacken -- uppt.

Hon gjorde som han sade, och hon kunde ha brustit i trar drvid. Detta
kra hufvud! h, att sga farvl -- g bort af egen, fri vilja. Veta,
att hans stilla sorg skall rcka blott fem minuter och s vara fver fr
alltid. Hur lnge skall _hennes_ saknad rcka?

Men det fanns icke ett gonblicks frestelse. Detta mste ske. Slit
foten af och frls lifvet.

       *       *       *       *       *

Det skall bli lustigt att se hur han gr. Han har tre alternativ.
Frsta: draga sig tillbaka. Andra: frska p nytt. Tredje: fverg till
vnskap.

Drar han sig tillbaka, d var det ett tomt experiment, hvari hans
verkliga knslor ingen del hade, och han skulle genast ha fvergifvit
mig.

Frsker han p nytt, d har hans ffnga blifvit eggad af mitt afslag,
och ifvern att bryta mitt motstnd kan mjligtvis framkalla en verklig
vrme hos honom.

fvergr han till vnskap, d har det tminstone legat ngon sanning i
de knslor han visat, d r han en bra karl, och d skall jag hlla af
honom.

Klockan tta.

Jag gr och gr. Det r som om jag skulle digna af smrta; nej, det r
som om smrtan ville urhlka mitt brst med sina obarmhrtiga gnagande
tnder -- frta upp hela min varelse invndigt. Hjlp, Gud, om du finns!

Det bryter mig, det krossar mig. Det stampar snder mig till en enda
blodig massa.

Det r min fantasi och min lngtan som tagit fvermakten igen. Men det
r den sista striden. Blir han borta i kvll, d tror jag, att segern r
vunnen.

Det brcker i hufvudet, min strupe r torr som om jag vandrat genom en
ken -- och s denna frfrliga, delggande smrta i brstet.

       *       *       *       *       *

Half nio.

Nej, jag ngrar mig icke ett gonblick -- -- -- Men hur jag lider! Det
r som om smrtan visste, att nu str den sista striden, att nu mste
den samla hela sitt raseri, och att, d den uttmt hela sin
sammantrngda kraft, r jag fri.

Vrid mig i stycken, martera mig, lt mig ligga halfdd kvar, uttmd af
trtthet, snderbrkad och tio r ldre! Gr det! Men det r en
operation, och sedan den r frbi, skall sret lkas, lngsamt och
smrtsamt, men dag fr dag.

Och d sret r lkt, d har jag segrat.

       *       *       *       *       *

Tio minuter i nio.

nnu r ovissheten icke frbi. Hela mitt inre sklfver af oro.
Spnningen r s stark, att svettilningar af ngest lpa som krar fver
min rygg. Och det vrider likt klmmande tnger i mitt brst. Jag har
icke en redig tanke; endast en vanvettig: kommer han eller kommer han
icke.

Maten str p bordet, men jag kan icke ta. Jag kan icke vara stilla;
plgorna vilja dda mig. Jag gr och gr, stter mig endast ned vid
bordet och kastar dessa rader p papperet, gr s igen.

Gamla Elsa, vi vilja kvfva vrt skri. Ingen skall veta, hvad vi lidit.

       *       *       *       *       *

Tio minuter fver nio.

Hvarfr denna frfrliga ngest? frgar jag mig sjlf. Hvad r dess
egentliga krna?

Lt se.

Det r icke sjlfva skilsmssan. Jag har ju mitt arbete. Det r nnu
mindre lngtan efter hvad jag tillbakavisat.

Det r smrtan vid den tanken, att han kan knna groll och ovilja mot
mig. Den tanken r mig olidlig drfr, att han varit mig kr eller nnu
r det.

Om vi endast i frtroende och tillgifvenhet kunde sga hvarandra farvl,
d skulle jag g njd -- -- -- -- (hr kom han).

       *       *       *       *       *

Och klockan tio satt jag i lugn och ro och t mina smrgsar med god
aptit -- fyra stycken.

       *       *       *       *       *

Du svarta rf! Jag ser nog, hur fint du gr tillvga. Men du r i alla
fall rar, och jag hller af dig. I dag skulle han hlla i sig och aldrig
kyssa mig. Jag skulle tmjas med svlt -- som en bngstyrig hst. -- Men
icke helt nd! Ett par sm, snabbt frbihalkande parenteser, alldeles
sdana som p teatern. Och s tal om, att han aldrig behft smkta,
aldrig blifvit tillbakavisad. Och s: -- Ja, nu se vi hvarandra p
lrdag fr sista gngen. -- Och s borta i skumrasket vid drren en den
kyligaste teaterparentes, s ett par blickar, som mttes, frgande,
sklmska, s en ny, icke fullt s kylig parentes, som icke heller blef
s kort, ty kring en mjuk plskrage lade det sig en arm, och en smidig
kvinnogestalt bjde sig t sidan, smg sig in mot ett psande skinnfoder
-- -- och den parentesen sade allt hvad de fumliga orden icke r med.
Och aldrig har jag sett en blick mer sklmskt triumferande n den, som
lyste borta frn drren: -- Ser du -- sade den -- ser du, att du fick
komma nd! Han skrattade, det trollet: -- Ser du, det halp! Jag skall
nog veta, att tukta dig!

Och s hgt: -- Farvl tills p lrdag!

Du stora troll, bara du icke blir ond, s ska vi f se! Kommer jag bara
underfund med dig och blir varm i klderna, s skall jag nog lna dig
och icke vara hgtidlig lngre. Jag skall skmta och vsnas -- du! --
med hnderna i din svarta peruk; och du skall se, om du kan f en smul
mer, n jag vill ge dig!

Mrker jag bara, att du icke gr -- -- D r det icke farligt. Min
lskare fr du icke bli, men mista dig vill jag icke heller.

       *       *       *       *       *

Han hade lofvat att komma, alldeles skert. Jag var s trygg.

Kommer farande upp och sger, att han skall g strax. Och s att han
kanske tittar upp fre klockan elfva, om jag d nnu r visibel. Och
s: det r dumt att resa redan p mndags morgon.

S? Jag skulle kanske ligga hr nnu ngon tid fr att hvarannan dag f
hra detta: -- Jag kommer bara fr att sga, att jag icke har tid i
kvll.

Nej tack! Nu kan jag det utantill. Kommer jag bara vl hrifrn utan att
bli ovn med honom, s skall jag nog akta mig att rka i hans klor s
snart.

Jag fick rosor och violer i kvll. Jag tycker mera om blommorna n om
honom sjlf. Blommorna ro vackra. De st p mitt skrifbord, belysta af
lampskenet.

Jag r smnig. Jag r hvarken bitter eller ond. Men jag knner motvilja
fr honom. Det r brist p tillit. Om jag visste, att han hll af mig,
och att jag kunde lita p honom, d behfde han icke gna mig stort mera
tid, n han gr. Jag skulle likvl hlla af honom.

Hlla af? Denna tomma kurtismaskin! Ja, han frtjnar det visst.

Det r dumt det hela. Men jag ngrar mig icke. Han skall springa och
sladdra om, att jag lskat honom. Det bryr jag mig icke om. Det r ju
sant. Men lngre har det icke heller kommit.

Jag r smnig. Jag knner mig lugn som en filbunke och jag lgger mig.

Det skall g fver. r han vrd tiondedelen af en sdan tillgifvenhet,
som jag skulle ha att ge?




IV.

(Tibble.)


Ses, nu r historien slut; fr denna gngen tminstone. Jag vill minnas
allt, jag vill veta, att det icke varit en drm, drfr har jag skrifvit
upp det.

Sista dagen ville jag icke ha ett gonblicks ledighet. Jag var rdd, att
saknaden skulle hugga klorna i mig.

Det var fre middagen. Hr satt en liten fru och pratade. S kom han.
Och vi lngtade bda, att den goda damen skulle g, men hon satt som
limmad p stolen. Det var rent af fnigt, att hon icke gick; hon borde
vl kunnat knna i luften, att vi nskade henne dit pepparn vxer.

Jag var uppspelt och tokigt glad. Jag kunde knappt sitta stilla. Min
diktare hll p att bli sttt. Han riktigt grlade p mig. Man skulle
nstan kunna tro, att jag gladde mig t att lmna hufvudstaden. Jag sg
ut som en elektriserad groda.

Nr vi mrkte, att vi icke skulle bli fruntimret kvitt, gick han till
sist, sedan han lofvat sga mig farvl efter teatern.

       *       *       *       *       *

Jag kom borta frn hrnet i gngen med kappan nnu p, och han kom frn
mitt rum, med denna seglande, majesttiska gng, som r honom egen.
Paradmarsch, som hans prosastil. Han sg s glad och vnlig ut och
strckte handen emot mig. S gingo vi in tillsammans.

Han hade fljt upp frken Berg och pratat ngra gonblick med henne i
trappan, sade han. -- Han hade icke sett mig p teatern.

Han stod nu och hll mina behandskade hnder, och han betraktade mig.

Jag kunde ingenting sga. Jag undrade, om han skulle g strax, och jag
knde ett stilla vemod vid tanken p, att vi nu skulle skiljas.

Han stod alltjmt och sg p mig, med mina hnder i sina. Och s kysste
han mig, ltt och lugnt, med en viss tillbakadragenhet.

-- Nr skola vi tv terse hvarandra? sade han flera gnger.

-- Tnk p mig ibland -- tnk p mig med vnskap! Det var det andra han
upprepade.

Jag svarade, att jag nog skulle tnka alldeles fr mycket p honom.

Jag satte mig p divanen, och han stod framfr mig. Jag sg upp i detta
kra ansikte, som jag icke skulle se p s lnge.

-- Drag era lnga handskar af, s att jag tminstone kan f en hand,
sade han.

Jag drog den hgra af.

-- Den andra ocks!

Jag gjorde s, och vi knppte samman vra fingrar, medan jag nnu satt
och sg upp i hans ansikte.

-- Lt mig f omfamna er. Nu skall jag g.

Jag reste mig upp, och han slt mig in till sig.

-- Tnk p mig med vnskap!

Jag mste vnda mig om och trycka nsduken mot mina gon.

Ah, skiljas, skiljas! Vi stodo vid byrn med toalettspegeln, dr han
frsta gngen hviskat du i mitt ra. Han tryckte mig in till sig s
hrdt, och jag gmde mitt ansikte mot hans axel, min kind mot hans.

Vi drogo oss ter ifrn hvarandra, hrdt hllande hvarandras hnder.

Jag sade honom, att han icke lrt knna mig, drfr att jag varit s
skygg. Jag hade alltid s starkt knt hans fverlgsenhet.

Han tyckte, att han aldrig visat sig fverlgsen, tvrtom hade han visat
mig alla sina mnskligaste och svagaste sidor.

Just detta hade gjort, att jag blott dess tydligare knt, hvad han r.

Jag beklagade, att jag endast kunnat visa honom mina fulaste och mest
frnsttande sidor. Han log: -- Jag r s klok, s klok, sade han. Och
jag knde med en viss trygghet, att han nog sg lngre n till ytan.

Och s gick han.

       *       *       *       *       *

Ja, nu r historien slut -- ett skede af den tminstone, nyfikenhetens
och experimentens. Jag vet nu, p hvad stt och med hvilka ord Ivar
Mrcke begr en kvinna, jag vet ocks, af hvad slag den erotik r, som
jag kan knna. Jag vet hvilken relativt ringa makt det enbart sinnliga
har fver mig. Jag har icke motarbetat det, jag har ltit min natur vara
fri; och min natur r att icke lska enbart med kroppen. Sjllsa
smekningar lmna mig fullkomligt kall, det r frst nr krliga ord och
innerligt frtroende komma till, som jag blir riktigt varm.

Hvad som vllar mig det frfrliga lidande, hvarom dessa blad s ofta
bra vittne, r mitt behof att helt sluta mig till en mnniska, att i
mitt personliga frhllande f ngonting centralt, hvaromkring hela mitt
enskilda lif kan samla sig som kring en krna. Intet offer skulle vara
mig fr stort, om jag drmed _helt_ kunde vinna en mans tllgifvenhet.
Utsikten drtill, tviflet, ovissheten, anstrngningarna att tum fr tum
tillkmpa sig den aktning, det intresse, det frtroende, hvarp en sdan
tillgifvenhet mste vara fotad -- se dr de hemliga skrufvar, som
framkalla den spnning af min sjls strngar, hvarunder jag den sista
tiden s ofta vridit mig och klagat.

Nyfikenhetens skede r frbi. Jag har velat lra knna Ivar Mrcke. Jag
knner honom nu. Han sger s sjlf. Han citerade Goethes yttrande till
fru v. Stein: Ni knner mig i botten. Och skulle det nnu finnas drag i
min karaktr, som ni icke gjort bekantskap med, s r det sdana, som
jag sjlf icke knner.

Jag har velat veta, hur det vore att se den man, som jag skulle kunna
lska, breda ut sina armar emot mig. Jag ville veta, hvad det r att
trycka sig in till hans brst, kyssas af hans mun, smekas af hans
hnder. Jag har erfarit allt detta. Mitt ansikte har lutat sig in i den
lugna vrn, dit en lskande kvinna alltid sker, nr hon vill glmma
sitt bryderi. Mina hnder ha glidit fver hans grsprngda hr, mina
fingrar ha frdjupat sig i dess tta massor.

Jag har hrt honom gra en frga, p hvilken jag af fri vilja svarat
nej.

Jag r njd.

Jag har erfarit allt, hvad jag traktade efter. Min inre erotik har
kunnat f ett yttre uttryck. Det r icke af tvng jag lefver som en
nunna, det r af egen fri vilja. Nr jag nu kan se hvar man i ansiktet,
s r det icke emedan jag aldrig blifvit frestad. Den dygd, jag kan
bermma mig af, r icke en ful kvinnas frdmjukande intyg p, att ingen
begrt henne.

Nu tycker jag, att jag med lugn kan lta mitt hr grna. Nu kan jag med
gldje bli gammal. Jag behfver aldrig knna mig frsmdd eller
tillbakasatt. Den man, som fr mig r vackrast och strst och hrligast,
den man, som jag tycker, att alla andra kvinnor borde lska, han har
klmt mig mot sitt hjrta, han har sett mig in i gonen och sagt du,
han har sagt mig att jag r vacker och god och duktig, han har kysst
mina gon och smekt min panna. Jag r icke en af de stackars frkastade.
Jag behfver aldrig knna deras afund mot de unga, deras bitterhet mot
det manliga slktet.

Jag har varit kvinna. Fr terstoden af mitt lif kan jag vara mnniska.

       *       *       *       *       *

Jag r lycklig. Den man, jag lskat, har icke kastat mig bort. Jag har
sjlf helt lugnt och mildt gjort mig ls ur hans armar.

Vi skola aldrig hata hvarandra.

Han har gifvit mig mer, mycket mer n jag begrde.

Det r en stor, lugn lycka, som fyller mitt brst. Det r vissheten om,
att min person i sig sjlf icke r frnsttande och obehaglig, trots
allt. Den kvinna, som Ivar Mrcke funnit tilldragande, kan lefva p
minnet hela sitt terstende lif.

Gldjen fver hvad han gaf, skall gra mig till en lsklig gammal
kvinna, skall lysa som ett inre sken under skrynkliga drag. Den djupa
gldjen r helig, och som en helig trollmakt skall den strla ut ur mitt
sinne.

Han fann behag i mig. Mitt kroppsliga omhlje skall hdanefter vara mig
heligt. Jag r liksom adlad. Allt lgt och ofint fr icke komma mig vid.

Jag har velat skrinlgga min rikedom hr. Jag vrider nu om nyckeln fr
hvad jag samlat. Nu har jag nog.

Det har nda sedan min barndom varit mig en plga att tnka mig sjlf
ful och obehaglig. Han har med sina smekningar lyft mig upp och stllt
mig p samma plan som andra kvinnor. Jag r icke ngot vidunder lngre.
Jag har aldrig varit det. De krliga ord, jag hrde i min ungdom, ha
icke varit hn -- han har satt sitt insegel p dem, nu ro de alla
bekrftade. Han har lyft mig till rang med andra mnniskor. Han har
liksom lst mig frn min frtrollning.

Nu vill jag drifva med strmmen, lefva och arbeta. Men mitt eget lif r
blott en kr bild att slutas i en medaljong; mitt arbete skall bli ett
bildergalleri att sknka t min samtid.

Det har varit en brytningstid denna, en forcerad utvecklingsperiod. Det
r som om jag nu frst vaknat till tanke och klarhet. Det tycks mig som
hade min sjl vidgats oerhrdt; ensamheten har ett helt annat innehll
n frr, den ro jag knner r mera storslagen n ngonsin. Det r som om
krafterna i mig vuxit.

Jag slutar nu ett skede af min historia. Resan skall lgga in ett nytt
lag i min utveckling. Drfr har jag samlat mig, gjort upp min rkning
-- tvttat min griffeltafla ren, ty den var fullskrifven.




V.


Sllan har jag lmnat Tibble med s fga gldje. Jag visste, att jag
skulle f en tid af oro och sm besvr, hjrtetomhet och torka. Men jag
hade fattat mitt beslut; jag gick att fullgra en plikt mot mig sjlf.

I hufvudstaden trffade jag Knut Herman, som berttade, att Ivar Mrcke
icke rest p morgonen, som tidningarna uppgifvit, utan skulle resa nsta
morgon med snlltget sderut. Han menade, att Ivar Mrcke och jag nog
skulle trffas vid centralstationen, eftersom mitt tg gick en half
timme senare n hans, och damer alltid komma fr tidigt till tg. Jag
var glad, att detta mte, (om det skulle ga rum) icke kom p mig som en
fverraskning, men ngon gldje knde jag icke. Det enda jag tnkte,
var, att jag nu mste resa i min nya kldning. Jag ville icke, att han
skulle se mig illa kldd.

Jag packade om i kofferten, gjorde mina frberedelser och sof sedan som
ett godt barn hela natten.

Det snade p morgonen, stora vta flingor. Smutsiga gator, smutsgr
himmel. Jag gaf mig af i mycket god tid. Sedan jag kpt biljett vntade
jag i vestibulen bland andra morgontidiga, morgonruskiga resande. Jag
stod och sg ut p den ppna platsen; jag skulle vl f se ett eller
annat bekant ansikte snart -- Knut Hermans eller kanske Ivar Mrckes.
Det var mig likgiltigt hvilket. Att rkas p en jrnvgsstation, dr
hvar och en tnker bara p sina koffertar, r endast ett obehag. Jag sg
brdskande ansikten, stadsbud och banbetjning, frmmande resgods; och
dr ute dalade de vta flingorna ideligen fver modden. Jag stod
sysslols, betraktande de andras brdska. Allt mitt var frdigt, jag
hade ingenting att tnka p.

Drren ppnades, och dr kom en herre; ett par brdskande steg och han
tvrstannade. Ett blekt, fint ansikte, som jag knde! En reslig gestalt
i mjukt plsverk. Jag hade terigen glmt, hur han sg ut, och
fverraskades nu af, att han sg s bra ut.

Jag var beredd att mta honom, men han icke att mta mig. Han stod, som
om han naglats fast, och sg p mig, som om jag varit den mest otroliga
uppenbarelse. Han sg p en gng glad och orolig ut. Jag undrar, om han
icke hade ett gonblicks frnimmelse af, att jag mnade gra honom
sllskap.

-- Ni -- ni hr? Men ni skulle ju resa till England?

-- Det r just hvad jag gr!

-- Det hr tget gr sderut?

-- Men strax efter gr ett annat vsterut!

-- D har ni god tid! Och mitt tg gr frst. Kom s f vi talas vid
ngra gonblick.

Han tog min lediga hand och frde mig in i vntsalen, bort till
glasdrrarna mot perrongen.

-- S mrkvrdigt, att vi tv skulle rkas hr! upprepade han ett par
gnger. Jag tror, han tyckte, det var roligt att se mig.

Vi vxlade ngra af dessa betydelselsa fraser, som hra hemma i
vntsalarna. Han sade, att han knde sig just i det rtta reslynnet.

Jag hade ingenting att sga. Jag stod tyst och sg ut genom glasdrrarna
med den orrliga blick, som jag s ofta fr, nr han betraktar mig. Jag
tnkte, att han mste finna mig bra dum, men det bekymrade mig icke. Vi
stodo helt nra hvarandra. Han kysste mig p kinden utan ett ord, utan
att jag kunde ana hvad han ville gra. Han tog det som den naturligaste
sak i vrlden.

-- Men r ni tokig!

-- Ingen knner oss.

-- Alla knna er.

-- Jag kan ju sga att ni r min syster!

-- Det tror ingen.

-- D sger jag, att ni r min tant.

Han sg mig sklmskt in i ansiktet. Detta lugn, som vore han i sin goda
rtt i detta tilltag midt fr allas nsa, det var s friskt och
skrattretande, det var alldeles omjligt att taga det allvarligt.

-- Er tant -- ja det lter hra sig.

Drrarna ppnades.

-- Flj mig till min kup.

Vi skyndade stad framt, tget och han fann sin kup, dr han placerade
sin resfilt. S kom han ter ned p perrongen.

-- St nra drren, s fr jag kanske vara ensam i kupn!

Det var i alla fall en egendomlig slump, att jag skulle vara den enda,
som sade honom farvl dr nere.

-- Nu en gng midt p munnen, och s gr jag in i kupn fr att f min
plats vid fnstret; det r hela min relystnad fr tillfllet.

Brdskan kades, tget skulle strax g.

-- Ingen knner oss -- -- --

-- Det kan man icke veta!

-- Och dessutom -- nu skola vi ju skiljas! Ses!

Han stod redan med handen p handtaget, tror jag. Jag vet icke hur det
gick till. Jag vet bara, att det var en snabb och vnskaplig kyss, som
om jag ftt den af en kvinnlig bekant -- en vacker ung flicka. Vi voro
s glada och fria, hela vrlden lg ppen fr oss. Kyssen var alldeles i
sin ordning. Jag var i mitt gladaste, lugnaste solskenshumr, och mina
gon skrattade mot hans.

-- Ses! Nu ha vi vanrat oss fr tid och evighet! sade han muntert.

-- Jaha.

-- Och jag skall sga er ngot, ifall ni icke redan vet det -- vi stodo
alldeles intill hvarandra och min hand lg hrdt i hans -- Man betalar
sin hustru tre hundra kronor i mnaden fr hennes krlek, och det anses
riktigt. Eller man betalar andra kvinnor, och det anses ocks riktigt.
Det enda som icke tilltes, r att man icke betalar. Det r den fria
krleken. Kom ihg det!

Han talade hastigt, med en blandning af smrta, harm och ironi.

-- Det vet jag.

Han mste springa upp i kupn.

Jag gick efter en tidning t honom och kom tillbaka, strlande lycklig
fver att ha kunnat vara honom till den ringaste lilla nytta.

-- Den skall bli min skld, sade han med en sidoblick p en
handelsresande, som tagit platsen midt emot honom i kupn.

Vi voro tysta ett gonblick.

-- Om jag icke redan i brjan blir enleverad af ngon italiensk
markisinna, s skrifver jag, sade han.

-- Blir ni enleverad, r det ju s mycket mera skl att ni skrifver och
berttar det.

-- Ja. Men d skrifver jag bara ett enda ord: _besegrad_! Nr ni ser
det, vet ni hvad det betyder!

-- Nu vill jag g, sade jag gladt och sg upp i detta vlknda,
oplitliga ansikte. Jag strckte upp min hand, han tryckte den hrdt,
och jag gick raskt drifrn, utan att vnda mig om.

Jag var s glad, jag knde ingen ngslan fver vr djrfhet. Jag knde
mig trygg, som om jag kysst en bror eller en syster till afsked.

Jag sg mnniskor grta, nr de skildes frn de sina. Jag hade ingenting
att grta fr, ingenting att sakna. Tget vaggade mig framt. Jag satt
och sg ut fver skogskransade krar och sjar, med sinnet fylldt af
lycka. Det frefll mig som om han hllit af mig, som om han alltid
skulle hlla af mig, lugnt och svalt, fr min egen skull. Jag hade ingen
tanke fr det narraktiga, det ytliga hos honom. Vi tv hllo af
hvarandra, det hade gjort honom godt att f vara vnlig, det hade varit
honom krt att jag stod dr -- den sista att sga honom farvl.

Det fanns ingen saknad i mitt sinne fver skilsmssan, ingen lngtan
efter terseendet. Knslan af att han hll af mig, och att vi skilts s
lugnt och s gladt, uppfyllde hela min varelse.




VI.

(London.)


Det r s underligt tomt och kallt att vara hr. Jag trifs icke, ty jag
r nnu alltfr frmmande fr att rtt kunna njuta af ensamheten, som
eljes r mig s kr.

Vistelsen hr frefaller mig nrmast som en frivillig landsflykt. Om jag
hade godt om penningar, s att jag alltid kunde ka, och om jag hade
ngon mnniska hr, som jag kunde hlla af och som brydde sig om mig, s
skulle jag kanske trifvas.

Men nu!

Jag knner en riktig ngest, nr jag tnker p att g ut p gatan bland
dessa frskrckliga hstar, af hvilka jag vl en vacker dag skall kastas
omkull. Det r ohyggligt att stndigt g med den frestllningen fr
gonen. Det r icke muntert att vara fattig, nrsynt och illa kldd.

Och s r mitt lif dsligt. Jag r s trtt ibland, s trtt af att
alltid ndgas g ensam, alltid vara kylig och lugn eller kylig och stel,
alltid tvungen som i en rustning af kall metall. Rustningen skyddar, men
den r tung, och den kyler genom mrg och ben.

Ah, att kunna knna tilltro till en mnniska! h, att vara afhllen, att
ga frmsta rummet i en mnniskas hjrta. De vanligaste, de tarfligaste,
de minst snillrika kvinnor ha kunnat uppn detta -- men icke jag! Nr
jag varit ddstrtt, har det aldrig funnits en axel, som jag kunnat luta
mig mot i fullt frtroende. Jag har aldrig ftt visa mig vek, som jag
r.

Jag hade tnkt skrifva resebref att snda hem till ngon tidning; det
hade alltid gifvit en smula inkomst. Men jag har beslutat mig fr att
icke frska direkt sl mynt af hvad jag ser.

Om jag skrefve resebref hrifrn, skulle jag komma att frrda min
okunnighet, min hjrnas frfrliga tomhet. Jag br tvrtom vara tyst,
dlja mig och i all stillhet ska kapa t mig den smula vetande, som det
kan bli mig mjligt att n. Det r som om min okunnighet och min dumhet
rent af skulle trycka mig till jorden, nr jag icke r i Tibble. Dr, i
fnadens sanna hemvist, r jag skyddad mot sjlfknnedomens styng, men
dr frfas jag sjlf.

Dock, icke allenast dr, frefaller det mig -- -- h, jag blir ju mera
tom fr hvar dag som gr -- -- --

Denna prfningstid i helt nya frhllanden skall icke bli frspilld, jag
brjar knna det nu. En del af min knslosamhet, min trngtan till lycka
skall kanske vrka bort drunder, och det vore alltid en vinst fr den,
som icke har rtt att fordra lifvets solsken.

Jag knde mig alldeles som urhlkad i gr, alldeles de invrtes. Hufvud
och hjrta lika tomma -- ingenting annat n kaos och medvetande om
dsligheten som svfvade fver mrkret. Jag tror, att det str ngonting
dylikt i bibeln. Men hr fanns ingen gud, som bjd Varde ljus!

Jag trodde, att vrldsstaden skulle hjlpa mig glmma. Misstag! Intet
hjlper mig utom min egen vilja.

I gr kvll, nr jag skulle lgga mig, var det som om viljan vaknat i
mig. Jag hade hela tiden hr varit s hopplst frtviflad, att jag
tyckte alla anstrngningar fruktlsa, fann det lilla, som jag genom
arbete skulle kunna uppn, icke vrdt att ga. Men i gr kvll, d jag
var ensam i min kammare, var det som om trotset rest sig igen, likt en
krigare, som dukat under, men som icke ger sig utan strider nnu p kn
tills lifvet frrunnit.

Det gr detsamma, hvart mina anstrngningar leda, men jag ger mig icke!

Jag tog en grundlig afgnidning och sof en sund, strkande smn. Jag
vaknade med fast beslut att taga itu med arbetet, lika godt hvartill det
btar. Jag har ocks arbetat hela dagen utan ett gonblicks uppehll.
Men nu behfver jag ngon att tala till, att tala uppriktigt till; och
jag har ingen annan n mig sjlf.

Det r icke underligt, att tanken p en s svag, s splittrad och s
veklig personlighet kunnat fngsla mig. Det ligger helt enkelt i, att
han r den ende, jag trffat, som vgat lska mig. Att jag ser, hur
hoplappadt, hur trasigt, hur skrynkligt och urblekt det stackars stycke
krlek r, som han rckt mig, hjlper icke: fr en kvinnas hjrta r
_ngot_ af det stundade alltid bttre n _intet_.

F se om jag r stolt nog och stark nog att kasta bort smulorna, emedan
jag vill ga ngonting helt eller ingenting alls. F se, om jag r
helgjuten nog att icke nedlta mig till kompromisser. F se, om mitt
arbete r stort nog att fylla hela min tillvaro. F se, om jag har
karaktrsadel nog att hellre vandra enslingens raka, dsliga vg n vika
in p slingriga smygvgar, dr kreti och pleti ta sin lilla siesta och
skvallra om sin medvandrare.

       *       *       *       *       *

Jag ser de sminkade damerna rundt omkring mig, p teatrar och offentliga
platser, och jag erinrar mig Francillons replik: Nr jag tnker p, att
det finns ngonting gemensamt mellan dessa varelser och mig, och att
detta ngonting r du!

Nej, nej, nej! Engifte, se dr det enda riktiga gonmrket att strfva
efter. Allt det andra r frbannelse, frbannelse fr alla parter. Hvar
ny erfarenhet visar mig endast detsamma, hvart starkt intryck pekar
endast ditt.

Jag medgifver, att det br finnas fverseende fr de frvillelser, som
icke gifvit djupare skada t karaktren, jag medgifver, att ktenskap
kunna grundas p misstag; det kan d understundom vara nskligt, att de
upplsas; men idealet, nskningsmlet r och blir den msesidiga
troheten, beslutet att hlla fast vid hvarandra, viljan att lska
hvarandra, alltid och i allt; i krlekens smekningar, i barnen och i det
gemensamma arbetet. Tv ro starkare n en; tv bra de mta lderdomen,
och den skall bli mindre tung; tv bra de invnta dden, och den skall
bli mindre frfrande.

Den frestelse, jag knner att mottaga en krlek af annan art, kullkastar
icke mitt argument. Det r just knslan af, hur lg, hur fattig, hur
tarflig denna krlek r, trots all sin s kallade poesi, som gr att jag
klarare n ngonsin ser mng-krlekens frbannelse -- hur leken med
trohet och bestndighet nter och utplnar det bsta i en mnniskas
moraliska karaktr.

_Jag_ skulle i alla hndelser ha viljan att vara trogen, genom att lta
knslan afsvalna till en fast vnskap. Men den vrdslshet, hvarmed han
betraktar det hela, kan icke bli utan inverkan p mig. En karaktr sdan
som min erfar en smula ringaktning vid synen af en karaktr sdan som
hans; och dr ringaktning finns, blir krleken antingen lg och sinnlig,
eller ocks frvandlas den till ett slags fverseende vlvilja, som har
mycket litet med krlek att skaffa.

Det r samhllet, som gjort oss kvinnor trofasta, jag erknner det
grna; af naturen ro vi vl icke mera trofasta n mnnen. Men det
frefaller mig, som om troheten skulle vara det efterstrfvansvrda, och
i s fall finns intet skl att lta kvinnan vnja sig af med den. Fr
att uppn likstllighet, vore det nog bttre, om mannen lade sig sjlf
den trohet, han krfver af kvinnan.

       *       *       *       *       *

Det r fr underligt, det r riktigt otckt att tnka p, hur fga det
finns af verklig tillgifvenhet och aktning i den knsla jag hyser fr
honom. Jag knner den eggelse, som man erfar vid ett schackparti, jag
knner en hungrig nyfikenhets hela lockelse, nr jag frgar: hur knns
det att lska och vara lskad? Jag knner fven mer: en frfinad hunger
efter smekningar. Af sjlfva den grfre sinnligheten knner jag
ingenting alls, tminstone icke nnu.

Hvarfr har jag s lnge skt frgylla honom i mina egna gon? Fr att
frgylla mitt eget handlingsstt, naturligtvis. Fr att inbilla mig, att
jag ansg honom frtjna den krlek, jag icke kunde lta bli att ge.

Men kommer det ngonsin ngot godt af att ljuga fr sitt bttre jag?

Nej. Lt mig se det, som det r, och lt det s komma till hvad det
vill. Om jag icke kan knna ngon aktning fr hans karaktr och ingen
tilltro, mste orsaken drtill ligga hos honom. Jag nskar ju ingenting
hgre n tnka hgt om honom. M han fvertyga mig om, att han frtjnar
det.

Det finns ocks en annan anledning till mitt sjlfbedrgeri. Det har
funnits stunder, d han visat mig en vinnande sjlsfinhet, som kommit
mig att blygas fver hvad nedsttande och fraktligt jag skrifvit om
honom. Men r det vrre att skrifva s n att -- mot sin vilja --
tvingas af hans egna ord och handlingar att tnka s? Det har dessutom,
djupast i mitt sinne, funnits en hemlig baktanke: att jag en gng i
fullt frtroende skulle sknka honom mitt hela lifsinnehll och fven
dessa blad. Jag nskade d, att ingenting, som han kunde finna srande,
hr skulle f rum. Men sanningen mste ju fram.

H, ingen fruktan! Han skall aldrig gifva sig t mig s helt, att jag
frpliktas till en s oerhrd rlighet. Han riskerar minsann ingenting,
kan allts aldrig komma att lida fr min skull. Allt hvad smrta och
olycka, som kan vxa upp ur detta, skall falla fver mig ensam. Fr hans
skull behfver jag aldrig knna ngra samvetsskrupler.

Jag r honom ingenting skyldig. Ingenting! Han har ingen rtt att fordra
strre frtroende, n han sjlf kan tillvinna sig, och ju mindre han fr
af mig, dess bttre, ty grannlagenhet gent emot kvinnor hr icke till
hans starka sida, hur mycket han n bermmer sig draf.

Till ingen mnniska vill jag sga ett frklenande ord om honom, men jag
r icke blind fr hans svagheter, och jag behfver hlla mig skadesls
genom att p dessa blad rtt grundligt frtala honom. Ha, ha, ha!
Kvinnonatur!

En liten smaktig hmnd fr allt hvad jag lidit genom honom.

I min lifstid skall ingen mnniska lsa dessa anteckningar. De ro mina
egna, ingenting annat n surrogat -- jag ger icke en mnniska att lska
och att tala med. Och nr jag blir dd, r allt mig likgiltigt. Hvarken
skam eller heder kunna n mig d.

Det r en obeskriflig lttnad, jag kan knna af att skrifva s hr,
alldeles ut ur mitt eget hjrta. Hur mtte det d icke vara, att ga en
mnniska att tala till!

Jag nekar icke till, att jag fven hyst en hemlig tanke: Om den knsla,
jag nu brottas med, endast skulle vara en hjrtats missvisning; om det
skulle komma en nnu osedd -- om det skulle kunna finnas ngon fr mig,
som det fanns en Lewis fr George Eliot.

Drskap! Och om s vore! P elden med allt det frflutna! -- det vore d
vrdelst fr mig. Eller hela mitt lif uppslaget fr hans gon. Hvad
vore d allt det lilla, lumpna, mot det enda stora och hrliga!

Nej. Jag behfver vara sann mot mig sjlf. Och jag vill vara det.

       *       *       *       *       *

Elsa Finne! Stackars Elsa Finne! Du kan aldrig bli annat n en kvinna.
Hur har icke detta tyngt mig nda sedan min barndom! Parian kan aldrig
lyfta sig ur sin kast! En halffrdig varelse kan aldrig bli ett helt fr
sig.

Fr den, som knner det s, r denna stad ett helvete. Man tvingas att
hvarje gonblick tnka p hvad kn man hr till.

Jag lngtar efter mitt arbete. Hvad de fem veckor, jag nnu har framfr
mig hr, synas lnga!

Men skulle det d vara omjligt att arbeta hr? Yttre hinder existera ju
blott fr lttingen. Duktiga arbetare veta alltid att fvervinna dem.

Jag har plgats af, att I. M. icke skrifvit till mig en enda rad. Hur
lugnt och godt skulle det icke knnas, om vi vore vnner.

Men det r icke hans likgiltighet, som gr mig frtviflad. Hvad som
tynger mig mest, r knslan af min brist p snille och p kunskaper.

O Gud -- hvilken tomhet, tomhet! Med en allt lugnare frtviflan brjar
jag tnka p sjlfmord. Jag r icke olycklig. Men jag r oduglig. En
frfattare utan snille! En kvinna utan en kvinnas kall. Hvad skall jag i
vrlden?

Om jag blott icke vore s rdd fr den fysiska smrtan! Om jag hade ett
smrtfritt ddande gift. Vetenskapen borde sknka detta t oss, som
ingenting ha att lefva fr.

       *       *       *       *       *

Det r icke mjligt att bli kvitt tanken p honom. Ingenting annat n
det strngaste arbete kan gra mig till herre drfver. Det r starkare
n jag. Allt hvad jag sett, allt hvad jag upplefvat, allt hvad penningar
kunna skaffa tycks lika maktlst. Det enda, som intresserar mig, r hvad
som i n s ringa mn stller mig i ett slags frbindelse med honom:
platser som han sett, mnniskor, som knna honom, konstverk, som han
lskar.

_Hur vi tersgo hvarandra_.

Jag hade skrifvit till honom, att jag skulle komma, men jag visste ju
icke, om brefvet trffat honom.

I den ljumma, instngda hstskymningen satt jag ensam p mitt rum och
vntade, vndades, gissade. Hurudant skulle vrt mte bli? Jag satt och
virkade s lnge jag kunde se. Jag ville i den mekaniska
sysselsttningen finna en motvikt mot sjlsoron; men till sist var jag
s hopplst uttrttad. Hvad tjnade kampen till? Jag var och blef blott
en misslyckad, fraktad skribent.

Jag kastade mig p divanen borta vid fnstret och frskte sofva. Nr
jag legat dr en stund, knackade det. Han kom. En kall, ovnlig
hlsning, en min som tycktes sga: hvad vill du hr?

Vi satte oss, och han brjade tala. Hn. Icke en vnlig min. Ingenting.
-- Ni skrifver ohfliga bref. Och s anspelningar p hans triumfer i
Italien. -- I Firenze -- det r dr man fr ndestten. Lnga svarta
satan, hvilka gon han satte p mig! Han sg hur jag led, han njt af
det. Och han skrt med sin markisinna, med hvad hennes hushllning
kostar om ret, oberknadt toaletter och mannens utgifter. Jag vet icke,
hur mycket det var, en 60,000 eller 100,000 lire om ret.

Och s hn igen. -- Och nu knner ni hela min resa. Men om kvinnorna
skall jag akta mig att tala, om dem fr ni ingenting veta. Sm sarkasmer
och nlhvassa blickar.

Med ett tag kastar han sig tillbaka i stolen, knpper hnderna fast om
sina upplyfta knn, sprrar upp sitt stora, svarta gap och ger till ett
skratt s sataniskt skadegladt, som om han pltsligt gripits af
vansinne.

Och s skulle han g. Jag var s trtt och s frplgad. Icke ett
vnligt ord, icke ett tecken till, att vi ngon gng sttt hvarandra
nra.

-- Min syster frgade mig hromdagen, hur mnga flammor jag hade. Tio,
svarade jag. Nej, du har minst aderton! Dubbelt s mnga som muserna!
Hon har kanske rtt i alla fall. Jag tycker sjlf, det brjar bli fr
mnga.

Det var en frfrlig natt som fljde. Jag lg som i eld -- -- --
Frskjuten, frkastad med hn och skam. Helt och hllet i hans hnder
genom min ofrsiktighet, prisgifven t hans godtfinnande, knckt i mitt
arbete, strypt i min ekonomi, bunden i fattigdom, knuffad ned frn min
sociala stllning och sparkad ut i obemrkthetens mrker.

Jag led af en smrta just vid hjrtat. Jag tyckte, det fanns ingen
lindring i annat n att stta revolverns mynning mot brstet och trycka
af. Jag badade i svett. Jag r s rdd fr dden.

Han hade varit s hrd, s hjrtls, s omnsklig. Skulle jag bja mitt
hufvud s dmjukt och d? Skulle han hlla af mig fr denna slafviska
undergifvenhet? Nej. Han skulle skmta och skratta t, att en af hans
flammor tagit lifvet af sig p grund af obesvarad krlek. Det skulle
bli en vlkommen triumf fr honom, och det sista som fljde med mig frn
denna hrliga vrld skulle vara hans frakt.

Var jag d icke en mnniska i hans gon? Nej, endast en kvinna --
leksaken, odalisken. Och hvad r ett mnniskolif fr denna vrldens
store?

Knslan af att dock vara en lefvande varelse med samma frmga att lida,
frukta och kmpa, som han sjlf, reste sig i uppror. Hade han rtt att
plga och pina mig blott fr att till sist trampa mig ner i jorden och
g vidare?

Hur lng skulle den vg vara, som betecknas af nedbrutna
kvinnoexistenser? Jag kunde stta grnsen, jag, om jag hade mod. Jag
kunde dda honom. Jag skulle f straff -- javl. Men man kunde ocks
hlla mig rkning fr, att jag skaffat undan skadedjuret.

Jag var bjd fr att st risken, om jag blott icke misslyckades. Jag
brjade tnka p, hur det skulle kunna utfras.

Han r rdd fr att d. Han r snabb och stark; att skjuta framifrn
skulle vara omjligt. Jag skulle misslyckas, och hans hat skulle bryta
ls -- hans fraktande, vredefyllda blick skulle sga: sdan var du!
-- -- -- Skammen eller en skymflig dd som sjlfmrdare -- ljet fver
att ha velat tillgripa en teaterkupp -- -- nej, om jag bestmde mig fr
det, s mste det vara med garanti att lyckas.

Enda sttet, men det skra, var att lta honom se p ngot eller lsa
ngonting framme vid bordet och att sjlf st bredvid och skjuta honom
mellan skuldrorna, med revolvern nda in p rocken. Skottet skulle
alltid dfva s mycket, att jag kunde hinna ge honom ett till.

Men skjuta bakifrn? Se honom vnda sig om, bitter, hatfull, dende --
denna mnniska, fr hvilken jag krupit i stoftet som en hund -- -- nej
det var fr vidrigt.

       *       *       *       *       *

Om morgonen satte jag mig att arbeta innan klockan var sju. Och dagen
gick. Men p kvllen brt lifsledan ter vldsamt fram. Det kndes som
skulle jag icke kunna lefva lngre.

Dock -- frst ville jag skrifva till honom; och jag snde ett stadsbud
med brefvet. Jag minns icke klart, hvad jag skref, men det var ungefr
s hr:

Jag hade hoppats att f sga er farvl, men ni hade icke ett vnligt
ord att ge mig. Jag fick njas med mindre medknsla n en dende hund
fr af sin herre.

En half timme senare kom han.

-- Hur kan ni gra era vnner ondt med att skrifva sdana bref?

Han tvingade mig att ta. Och ndtligen blef han god mot mig, som om jag
vore det stora barn jag r; han drog mig till sig och smekte mig och
sade, att jag var dum, att jag borde lsa och arbeta, och att han skulle
titta till mig, nr han hade tid. Och s skrattade han, i det han
tryckte mitt hufvud in till sig. Han kunde nog frst, hur retsamt det
mste knnas att vara s dr numrerad.

Och s gick han.

-- Ni behfver st under kommando! sade han.

h, ja, ja, ja!

       *       *       *       *       *

Han kom p frmiddagen.

Jag vndades. Kunde jag bara f veta, om han vill vara af med mig eller
icke.

Jag kunde hvarken tala eller tnka.

Vi sutto helt nra hvarandra, frmmande af allt det, som kommit emellan
oss.

-- Jag har ngot att bedja er om.

-- Hvad d?

-- Sg att jag skall g.

-- Hvarfr skulle jag sga det?

-- Fr d gr jag det.

-- Hvarfr skulle ni g?

-- Jag vill g, men jag kan icke, om ni icke sger det.

-- N, s g d!

Jag sg p honom. Den som kunde tyda detta ansikte!

-- Det r s dumt, det r s dumt att aldrig kunna vara rlig. Hvarfr
kan man icke sga hvarandra farvl?

-- Det enda verkliga farvl r det som aldrig sges.

Det var tydligt nog, men nd:

-- Om jag visste! -- h, jag sg, jag sg in i detta oplitliga ansikte,
som om mina gon kunnat draga fram sanningen drur. -- Om jag visste,
hvad ni vill -- om jag skall g eller stanna.

-- Nu slr jag er!

-- Ja, gr det, det r visst det enda som hjlper!

Trots allt mste jag skratta t mig sjlf.

       *       *       *       *       *

Han kom p kvllen. Jag hade min nya, vackra vinterkldning med rda
vsten p.

-- Nu r ni i bttre humr. Att en dam har en ny kldning p sig, r
alltid ett godt tecken!

_Han_ var i bttre humr. Han satt p mitt skrifbord och jag i
skrifstolen, och vi smpratade rtt gladt. Det var ngot af den gamla
vnligheten. Men nr han skulle g, frgade jag:

-- Nr fr jag se er igen?

-- Frsker ni binda mig med lften, s kommer jag aldrig!

Hur ansiktet blef vredt och ovnligt.

Jag strckte bda mina hnder tillbaka fr att visa, hur fri jag ville
lmna honom.

-- Nej, nej, nej! Jag _vill_ icke binda er!

-- Ses, var nu lugn. Jag vet ju, att ni icke vill.

Han reste sig.

-- Omfamna mig, s att jag fr knna, att ni r en mnniska!

Och sedan:

-- Jag kommer nog snart igen

       *       *       *       *       *

Han kom, vnligare och beltnare n vanligt, tog mig i handen och frde
mig bort till divanen, dr vi satte oss, och s kysste han mig.

-- Man kan se er frn andra sidan gatan.

-- Det bryr jag mig icke det minsta om!

Han reste sig och rullade ner gardinen.

Dr var det gamla igen, att han kan vara s hjrtevinnande vnlig, och
att det r s hrligt att sluta fred. Vi kysste hvarandra och voro
vnner p nytt. Efter allt detta!

Jag satt med blicken snkt. Han sg in i mitt ansikte, och nr jag
rodnade, smningom, stigande, medan jag icke helt kunde lta bli att le,
d log ocks han -- t att jag kunde sitta dr och rodna. Jag vnde mig
mot vggen, s att han icke skulle kunna se mitt ansikte.

-- Jag blygs.

-- Blygs ni? D skall jag icke rra er! Hans ansikte mrknade ter.

Hur jag krympte under denna kalla, ovnliga blick! Han flyttade sig
lngt bort och talade som till en frmling. Jag skulle velat kasta mig
om hans hals och be om frltelse, men blygdes ocks fr det.

Vi gingo ur vgen fr hvarandras tankar och samtalet var tvunget.

Men hur det var, kysste han mig nd till afsked. Och jag -- jag mste
ha fred: jag slog armarna om hans hals och bad honom stanna ngra
minuter till. Han sg tveksamt god ut, blickade mig i ansiktet och
smskrattade.

-- Ni r s dum! sade jag. -- Ni sger att jag icke kan lngta.

-- Har ni lngtat efter mig?

-- Ja, ja, ja! Nej, g icke -- stanna ett par minuter.

-- Jag mste g, men jag kommer igen. -- Jas, ni kan lngta s
frfrligt? Jag lngtar aldrig efter ngon mnniska!

Ja, s mste jag lta honom g.

       *       *       *       *       *

Han kom fljande dagen, men var trtt och nervs. Sedan sg jag honom
icke alls p tv dagar.

Det var tmligen sent och skymde starkt den kvllen, d han ter
uppenbarade sig. Han var trtt och frstrd. Dr stndar just nu i
bladen en vldig fejd om hans namn.

-- Jag har alltfr mnga fiender!

Han berttade, att han fregende kvll varit mycket nedstmd. Han hade
ftt ett anonymt bref fullt af hotelser och de grfsta okvdinsord. Han
var rar som han alltid r, d han r ledsen. Han bjde sitt ansikte gng
p gng fver mina hnder fr att dlja trarna, som ville fram.

-- Stryk hret frn min panna, sade han.

Jag strk skyggt, en smula tafatt, fver hans tta, vackra hr.

-- Nej, ni skall taga hrdt, sticka fingrarna helt igenom det!

Jag gjorde s.

-- Nej, mer, mer! sade han, d jag ville sluta. -- Jag har ett oerhrdt
behof af smekningar -- och s berttade han, hur Hillevi, hans lilla
dotter, kan komma in i hans rum, knppa upp hans vst och stryka med
sina sm hnder fver hans blottade brst.

Jag kan tnka mig, hur lugnande de mste knnas fr hans
sndersplittrade vsen dessa energiska smekningar, i hvilka hon lgger
all sin kraft, hela sitt lskande lilla hjrtas vrme.

Han satt och sg p mig med sina underbart vackra, triga gon. Och s
sade han pltsligt:

-- Du r godheten sjlf!

Han sade det tyst, liksom fr sig sjlf. Och i det gonblicket sg han
sjlf god och trofast ut.

Herre Gud, hvarfr skall han, med alla sina lyckliga naturgfvor, vara
s falsk och dubbel -- s oplitlig och ombytlig!

-- Alltid kommer jag till er, nr jag r sorgsen. Ni har ju nstan
aldrig sett mig glad. Men i Italien -- dr var jag glad! Dr skulle jag
vilja lefva och d.

S kom han till sitt lsklingstema, sina lskogshistorietter.

-- Ja, jag frstr, kom jag att sga en gng, p tal om ngonting i hans
frhllande till en lskarinna.

-- Nej, det frstr ni alldeles icke! Ni str som ett nyfiket barn
utanfr och ser p allt sdant. Ni har inga anlag t det hllet!

Han ville ha ngot att dricka; och jag tog fram vr champagne.

-- Men jag kan icke draga upp korken.

-- Om jag kunde allting lika bra, som det! Och han citerade ett par
franska vers om, hur mngen morgonrodnad funnit honom i frd med att
lossa bandet p en sammetsmask eller korken p en champagnebutelj.

Han stod borta vid fnstret, bnde och brkade, men stltrdarna voro
starka. Jag satt i divanen och sg p honom. Jag afgudar denna starka,
resliga och ranka gestalt. Jag sg honom teckna sig som en silhuett mot
den ljusa gardinen: den djrfva profilen, det strida hret, som flammade
i det dende ljuset. Hvad han var vacker!

Och s kom han som segrare, efter att ha brutit alla hinder. Men
champagnen var ljum. Det gjorde ingenting, vi kunde sl seltersvatten i
fr att f den kall. Och s satte han sig hos mig p divanen. Jag mste
ter stryka med mina hnder genom hans hr. Jag gjorde det mindre
bakvndt, brjade f vana.

-- Mera, mera -- nej fortstt!

Jag nskade ingenting hellre.

Han talade om en dam, som har en underbar makt fver honom. Hon har
visst icke ngra glnsande egenskaper, r hvarken vacker eller snillrik
och hon r s feg, att hon kan beg rena brott af idel feghet.

-- Ni r ingen frbrytarenatur -- sade han till mig -- ni r en gs, en
beskedlig gs!

Mnniskoknnare!

-- tminstone har jag en knsla af, att ni vill mig vl.

-- Ja, ja.

-- Men ngon riktig kvinna r ni icke.

-- Jag? Jo.

-- Minns ni en viss afton?

Han bjde sig fram och sg mig in i gonen.

-- Ja. n sen?

-- Men sen? Nu d? Vill du?

-- Nej.

-- Vill ni icke?

-- Sg _du_! Jag gmde mitt ansikte mot hans rock. -- Ah, sg du till
mig!

-- N, vill du?

Han gick bort till drren, tog ur nyckeln p yttersidan, satte den i
innantill och vred om. S kom han och tog mig i handen och reste mig
upp.

-- Se icke s hgtidlig ut!

Jag var nyfiken, nyfiken, nyfiken. Han har rtt jag str som ett barn
utanfr och r nyfiken.

Jag lt honom hllas. Jag visste hela tiden, att min natur icke kan
draga mig med. Men jag har ett s omttligt begr efter smekningar,
liksom han.

Han drog mig fram, fint och vackert, som i en franss. Jag satte mig i
divanen. Men -- -- -- jag knde en stark hand kring min strupe -- mitt
hufvud trycktes tillbaka -- -- h, en sdan kyss skrmmer mig och lmnar
mig kall. Jag tror att ocks han var kall.

Jag gmde mitt ansikte mot hans axel. Han sg frvnad p mig.

-- Du vill icke?

Intet svar.

-- Du vill att jag skall frfra dig, men det blir icke af.

-- Nej, jag vill icke att du skall frfra mig.

-- Du vet icke alls hvad du vill! sade han, till hlften frargad och
gaf mig ett halfhrdt slag p kinden.

-- Blif nu icke ond! Jag lade armarna om hans hals. Han blef s svart i
ansiktet, medan han satt och sg p mig. Han sg och sg.

-- Tror du att kvinnor ro blygsinta?

-- Ja.

-- Nej. De ro icke s blygsinta som mn!

Han reste sig fr att g och kysste mig ltt till farvl.

-- Tack fr allt hvad du varit fr mig! hviskade jag sorgset.

-- Du har ingenting att tacka mig fr. Jag har ingenting gett dig.

Han gick mot drren. Jag blef stende. Skilsmssan sammansnrde mitt
hjrta.

-- Du vill ha sinnen, men du har inga, ljd det borta frn drren.
(Sant.)

-- Tvrtom, svarade jag lgt.




VII.


Hon hade varit ute och gtt, var nyss hemkommen; vntade honom, ty hon
hade bedt honom komma. Och han kom.

-- Lt mig springa in och byta om skor.

Hon gick in och tog p sig sina skor. Han fljde efter in i det
halfskumma sofrummet. Hon knde sig hvarken skamsen eller rdd fr
honom. Hon tillhrde honom med alla sina tankar och hela sin lngtan,
med allt hvad varmt och barnsligt och rent som nnu fanns kvar i hennes
sinne. Han gick fram till fnstret och sg ut fver de glimmande
gaslyktorna dr nedanfr p gatan, s tervndo han till hennes
arbetsrum och vntade.

Nr hon kom ut, blinkande mot ljuset, stod han midt fr drren. Han lade
hnderna p hennes skuldror och log, och hon var glad fver att han var
dr, glad fver att den nya kldningen var vacker, glad fver allting.
Hon nskade ingenting annat i vrlden n att se honom dr, vnlig och
god, g omkring som om allt i detta hem tillhrde honom. Och drfr stod
ocks hon och log, stod och log med sin eftersommargldje. S svngde
han henne om, s att hon kom med ryggen t honom, och hon kastade sig
tillbaka med nacken mot hans axel, smidig och mjuk, med armarna bakt
kring hans hals.

-- Nej, nu gr du mig alldeles tokig! utbrast han.

Hon stllde sig gonblickligen rtt, hon blef ter rdd fr detta
grofva, fula, som skulle komma in mellan dem -- komma som en frostnatt
efter sensommarn och hrja allt hvad solen lockat fram.

h, den gamla frgan, den skrmmande, efterlngtade -- svaret, nej eller
ja, lika farligt fr den, som endast fruktade ett: att mista. -- Mista?
Nej, att drifvas bort i mrkret, bort frn allt som var sol och ljus och
vrme och lif -- bort i dden.

Hon vgade icke svara, hon ville uppskjuta afgrandet, hra frgan
upprepas, sola sig i kvllsskimret innan det gled bort.

S log hon blott, s sorgset och trofast; och medan hon sg honom in i
det upprrda ansiktet, hvars uttryck vntade hennes ja, brjade hon
stryka med alla sina fingrar genom hans hr, om och om igen, genom det
tjocka hret ned fver nacken -- som hon alltid brukade, nr hon ville
gra honom lugn och stilla. Och uttrycket blef vekt.

-- Du vill icke?

Hon svarade icke. Det satt henne som trar i halsgropen. Hur lnge, ack
hur lnge skulle hon kunna kpa sig denna frist. Och hon fortsatte att
stryka med sina hnder, tyst och stilla, medan hon slt gonen, som om
hon ville drmma om ngot lngt aflgset.

Nr han gick, sade han:

-- Har du beslutat att alltid intaga samma strngt sedliga stndpunkt
gent emot mig?

Hon skakade blott p hufvudet, alltfr vemodig att kunna bruka ord.

-- Har du icke fattat ditt beslut n?

Icke heller nu svarade hon med ord; men han frstod henne.

-- Tiden rinner, sade han. -- Om ett par r ro vi gamla, bda tv. Tnk
p det.

Hon smekte hans hr och log mot honom, s att han mste glmma detta
fula, och s att hon skulle f nnu ngra lyckliga minuter att lgga
till alla andra, innan det kom.

Den fljande veckan blef en svart frtviflan. Hon tyckte sig icke kunna
lefva utan att se honom, utan hans krlek, utan dessa fina, blida
smekningar. Hon led s, att dden tycktes henne den enda, tnkbara
lindringen. Det fanns ju intet hopp och ingen tanke p trohet.

S skref hon. Lifsbegr och lifsleda stredo mot hvarandra i hennes bref.

Den dagen, d han lofvat komma, var det vrre n ngonsin. Hon vankade
fram och ter som ett oroligt, ddssjukt djur. Det vrkte i hjrtat som
om det skulle brista. Och minuterna drogo sig framt som ndlsa marter.
Hon sg ingen annan utvg n att d, ty till arbete trodde hon sig fr
alltid ha blifvit oduglig.

Men han kom. Han skakade henne i skuldrorna, han kastade henne
hrdhndt, smeksamt och hnsynslst omkring, han gaf henne kindpustar
och slag. Hvad skulle han eljes taga sig till? Detta var ju rent
hysteri. Stryk skulle hon ha. Det var det enda, som fattades.

-- Knner du? Jag slr hrdt!

-- Sl grna.

-- Nej, _se_ p mig! Hur r det med dig?

-- Du tror, att jag aldrig kan ha verkliga sorger, som icke alls ha
ngonting med inbillning eller hysteri att gra!

Och hon brjade bertta om sig sjlf.

De talade lnge och frtroligt. Smningom kommo de bort frn den sorgsna
tonen.

-- Jag tar mitt stryk tillbaka! sade han.

Nr han ville g, stod hon ter vid drren och hll honom kvar med sina
smekningar.

-- Vill du?

-- Ja. Men icke nu.

       *       *       *       *       *

En dag, nr hon gick hemt, slog skenet frn Esplanadens elektriska
mnar emot henne frn en bl frosthimmel, dr en och annan ensam stjrna
tindrade.

Hon frstod icke, hvad det var, som grep henne. Det var som om hon
pltsligt tillfrisknat frn en sjukdom genom ett under, eller som om hon
blifvit seende efter en lng blindhet. Det var s vackert, allt detta,
som hon ville g bort ifrn, att det var som om andedrkten blef ny, med
ny luft och nya lungor. Det blef plats omkring henne. Hon knde sig som
en fri mnniska.

Hvaraf kom det? Hvari lg orsaken till frndringen? Den blef henne klar
frst nu, men den mste ha funnits frut.

Hennes medvetande brjade gnugga sig i gonen och leta efter de dolda
grunderna. Nr skedde genombrottet? Hon hade varit fri och lugn hela
dagen, hon hade sofvit lngre och tryggare n vanligt.

Hon erinrade sig stmningen p teatern dagen frut. Hon hade sett honom
med hustrun i samma loge, leende, konverserande. Frun hade ett
alldagligt, vackert ansikte med mycket och ljust hr -- blonda lockar
och gon bl -- alldagligt, alldagligt! Och han en vanlig kta man.
Frtrollningen var bruten -- --

       *       *       *       *       *

Hon knde vmjelse vid deras frhllande, men visste icke, om hon skulle
ha kraft att bryta det genom annat n dden. Allt hvad hon gde af
vrme, hade samlat sig i knslan fr honom. Nr bandet mellan dem var
afklippt, tycktes henne hela vrlden de. Dr fanns intet, intet som hon
vrdade sig om.

Hvarfr skulle hon kmpa med nden om ett lif s uselt och fattigt? Nr
penningarna tagit slut och arbetskraften var frbrukad, ville hon lgga
sig till den lnga smnen.

Hon saknade intet, ty hon var endast en kvinna. Och hon fruktade intet,
ty hon hade ett medel i sin hand att d utan fr svra smrtor. Hvilken
trygghet i den tanken.

Hon var lugn och ville frska att arbeta, skrifva ngonting sant och
rligt, innan hon gick. Hon ville icke frsvinna sprlst som isblomman
p fnstret.

       *       *       *       *       *

De hade icke gjort ngot aftal. Hon hade icke bedt honom komma. Men hon
var lycklig i medvetandet om, att hon nu icke skulle f vnta frgfves.
Hon hade pplet att locka det stora barnet med.

Hon dref omkring i staden, tills tiden var inne, d hon kunde hoppas f
se honom. Hon sg lykta efter lykta tndas och glnsa fram ur det ltta
storstadsdiset, hon sg de mjlkbl solarna i Esplanadens lnga
perspektiv tndas en efter en. Allt var s underbart vackert, som hon
aldrig tyckte sig ha sett det frr. Och hon log i sina stilla tankar.
Kom han i kvll, visste hon, att det skulle ske.

Hon gick hem, fylld af sin starka, unga sensommargldje. Hon knde sig
rik och harmonisk. Hon lngtade, men utan oro och kval, ty hon visste,
att han skulle komma. Om icke i dag, s i morgon och om icke i morgon,
s _snart_.

Hon steg in i sitt lilla hem och tnde lamporna, ordnade allt. Hon gick
omkring och sg p all denna lugna bekvmlighet, som hon hll af fr
hans skull.

Och s kom han. Han frde henne fram mot skrifbordet, fram till lampan,
de stodo och logo hvarandra in i gonen, nu visste de bda, att hon var
hans. Han drog henne till sig, och hon var icke kall, hon var lycklig
och trygg i hans famn.

Och s kom frgan, hviskad in i hennes ra; och s den gamla ngesten.
Hon frskte smeka honom lugn och god, men det var frgfves. Hans
ansikte mulnade.

Hon satte sig ett stycke bort i rummet. Han blef stende vid skrifbordet
och betraktade henne ogillande.

-- Hvarfr kysser du mig, nr du icke vill knnas vid fljderna? kom
det, knotande, och hans blick var kall.

-- r det nu _jag_ som -- -- --

-- Nej, nej; lt oss nu icke tala om det.

Han gick och satte sig p andra sidan bordet utan att se p henne. Han
teg, och hon teg. Det varade lnge.

Hon gnagdes af detta tysta missnje, hon vntade en straffpredikan. Men
denna trumpna tystnad var straff nog. Hon hade endast att vara tlig.
Godt eller ondt -- det lg allt i hans hand.

S reste han sig, kom emot henne och rckte fram sin hand.

-- Frsoning! sade han blott, och med tacksamhet sg hon upp i hans
ansikte, som log s barnsligt och godt. Hon lade sin hand i hans, och s
var freden sluten.

De talade om likgiltiga ting. Och s skulle han g. Hon fljde honom
till drren. Hon knde ett styng i sitt hjrta, som om hon gjort honom
en ortt, undanhllit honom ngot, som med rtta var hans.

-- G icke nu! bad hon. Han sg kall och likgiltig ut. Det pinade henne.
I den sinnesstmningen kunde hon icke lta honom g. Hon frskte hlla
honom kvar med smekningar.

-- Nej, nu r det fr sent!

Han gick. Hon kallade honom tillbaka gng p gng. Hon knde hur
ngesten trngde sig ut i blicken, d han ter stod vid utgngsdrren,
hon strckte fram hnderna, det var som om mrkret gapade drute, och
som om det fr alltid skulle uppsluka honom, om han nu ginge bort i
denna stmning af kall ovnlighet.

-- Stanna! Ett gonblick bara!

Hon knde icke igen sin egen rst. Den var halfkvfd och nd tydlig.

Han kom hastigt och beslutsamt in och stngde drren.

-- Vill du?

Hon ville icke af fri vilja, tyckte hon, hon ville fr att slippa frn
tortyr. Hon ville drfr, att hon icke kunde lta honom g, och detta
var enda medlet att hlla honom kvar.

-- Ja, sade hon.

Hon gick mot drren till sofrummet, men han hejdade henne p trskeln.

-- Lt oss tala som frnuftiga mnniskor. Nu r jag alldeles klar i
hufvudet.

-- Ja, lt oss vara frstndiga.

Nu var hon ocks kall. Det skulle ju sluta i alla fall; s kunde det
lika grna bli slut med ens.

-- Du r en alltfr rbar kvinna, fortsatte han. -- Det skulle harma dig
eftert, att du gett dig.

-- Ja. Nu skall jag lta dig g.

Han sg skarpt p henne och tvekade.

-- Men det kan hnda, att det drjer lnge, innan vi nsta gng ro p
tu man hand.

-- Ja.

De vxlade nnu ngra ord. Det var en torr fverenskommelse, det
frefll henne som ett de. Hon gick in i sitt sofrum och stngde drren
efter sig.

Drinne var persiennen nedflld, men gaslyktorna snde ett strimmigt
ljus in genom spjlorna.

       *       *       *       *       *

Han stod vid hennes bdd, med hennes hand i sin. Hon lg stilla p
kuddarna och sg upp i hans ansikte med en stor, rik, ren knsla af
lycka, af ro, af hederlighet. Han var henne mer n allt i vrlden, mer
n lif och dd, mer n arbete och vnner, mer n anseende och stllning.
Han var hennes krlek.

Hon knde ingen skygghet mer. Hon knde sig som ett barn utan begr,
utan nger, utan skam; sund, lugn, harmonisk, skuldfri. lska och ge!
Utan frbehll, helt och utan baktanke.

Hon frde andaktsfullt hans hand till sina lppar. Det var ett tack.

Han stod och sg p henne som i ett stilla vemod. Gllde det honom sjlf
eller henne? Han sade ingenting, bjde sig blott ned och kysste hennes
panna. Sedan lyfte han upp hennes hand och kysste ocks den, stilla,
liksom i vrdnad. Och s gick han tyst.

       *       *       *       *       *

De fljande veckorna trffades de aldrig utom i frmmande mnniskors
nrvaro och kunde icke tala i frtroligare ton, utom nr de andra
lmnade dem ensamma fr ngot gonblick.

Hon undrade, om allt nu skulle vara slut.




VIII.


Hon kom frn sitt sofrum, nr han stod i begrepp att g, efter att ha
lagt sitt visitkort p hennes arbetsbord.

-- Tnk s glad jag skulle ha blifvit, om jag kommit in och funnit
visitkortet! Jag har knappt varit borta i fem minuter.

Han ville draga henne till sig i rttighet eller vana; och s kom kylan
fver henne. Hon rtade upp sig och mtte hans blick, tillbakavisande.

-- Hvarfr gr ni s hr? Han hrmade hennes rrelse, nr hon drog sig
tillbaka frn att mta hans lppar.

-- En stmning, ett ingenting! Kan man alltid gra sig reda fr sdant?

-- Hvad fr en stmning?

-- Jag knner mig frmmande fr er.

Han skrattade och ansiktet klarnade upp.

-- S-! Vi ha blifvit frmmande fr hvarandra! r det ingenting annat
n det?

-- Nej.

Han drog henne till sig i kraftiga famntag och lidelsefulla kyssar,
gladt, friskt, med kropp intill kropp. Hon var lugn, glad och harmonisk
igen, p en gng lskande och lidelsefri, just som hon hittills alltid
knt sig i hans armar. Hon gjorde intet motstnd, och hon log mot det
vlknda ansiktet, trygg under detta yrvder af smekningar, som icke
talade om kallsinnighet eller fysisk afsmak.

Han grep med sina hnder kring hennes hals, som om han ville strypa
henne, han slngde henne hrs och tvrs, som om hon varit ett viljelst
ting eller en tom kldnad, och hon skrattade friskt och ungt. Frmmande
fr hvarandra -- de tv!

-- Jag har sdan lust att misshandla dig! sade han. Och hon skrattade
vid en jmfrelse mellan denna hrdhndta krlek och den frra
sjlstortyren.

       *       *       *       *       *

Hon lngtade sinnessjukt de dagar som fljde. Han kom sllan.

Nu hade han gt henne helt. Hon hade brutit alla gamla fjttrar och gett
sig naturen i vld fr en half timme. Och s var han njd, s hade de
intet mer att sga hvarandra, s kunde de skiljas.

Nu var det tid att g. Men att g var icke att bli fri; det var att lida
en lngsam och kvalfull dd.

Bttre att d strax. Bttre att lidandet blefve kort.

       *       *       *       *       *

Hon satt ensam och skref till honom ett bref, dri hon frgade, om han
nskade att hon skulle resa eller att hon skulle stanna kvar.

Hon knde den stndigt gnagande smrtan i brstet, tomheten dri hvart
andedrag frsvann utan att ge lttnad, det stora, svarta djupet af
lifsleda. Dr lg fver rummet en stor, dd, tung tystnad; bullret frn
staden, vagnarnas aflgsna skrammel gjorde den endast dess mer ptaglig.

Nu skulle det brja, detta som hon alltid fruktat, det som hon frn
frsta stund vetat mste komma. Det hade redan brjat: det gradvisa,
frdmjukande nedsjunkandet till likgiltighet och sedan motvilja. --
Hade hon d icke gt kraft att bryta dessfrinnan?

Drren ppnades. Det var han.

Hon gick emot honom, hon lade sina hnder p hans axlar, och hon sg in
i dessa gon, som hon snart skulle ha sett fr sista gngen. Hon log mot
honom, men hennes strupe sammansnrdes af allt lefvandes ngest fr att
d. Hon hll sig p armslngd frn honom och stirrade in i detta ansikte
med de skiftande uttrycken, de djrfva dragen med deras grundton af
sjlsadel och nstan kvinnlig vekhet. lska och d, lska och d! Hade
detta varit lycka? Hon log. Ja, ty hon skulle ju icke vilja ha det
ogjordt; hon skulle icke vilja brja sitt tomma, solskensfattiga lif
frn brjan, fven om hon d kunnat stryka denna smrta drur.

Hon kunde icke tala. Det var ett sdant jubel att se honom, och det var
en sdan ngest att d.

-- Hvad r det med dig? Du ser s underlig ut, sade han vekt, med sitt
varma leende.

Hon andades djupt innan hon kunde svara:

-- Jag blef s glad fver att se dig. Jag hade lngtat, lngtat s.

-- Lngtat? Efter mig? Kan man tnka sig ngot s dumt.

-- Ja, det _r_ dumt. Men jag kan icke annat.

-- Hvad vill du mig d?

-- Bara _se_ dig. Om jag sett dig en enda minut, r jag njd, r jag
glad fr en hel dag.

Dr lg sol fver hans ansikte, och stmman var mjuk, som om han talat
till ett krt barn. Han drog henne till sig, och hon lade sitt hufvud
mot hans axel. De smgo sig in till hvarandra att smekas och le mot
hvarandra, bekymmerslst, barnsligt tillgifvet -- tyckte hon.

Det var tryggheten af hans nrhet, tryggheten af att hvila sin vilja i
hans. Det var att vara kvinna: lska och ge. Hur kunde hon orka att
spela komedien, nr hon var s trtt. Han fick begra hvad han ville,
bestmma hur han ville. Med hela sin natur, med allt hvad hon gde af
vilja och knsla och tanke var hon hans.

Som en lysmask glimmade den lilla lampan inne i sofrummet med blekt sken
frn hjden; eljes var dr skumt.

Hon begrde intet. Hon fruktade. Det var hans nrhet, hans syn, hans
mhet hon trdde, hon skulle kunnat kpa det med sin ra, sitt blod,
med allt hvad hon gde att ge. Skilsmssan var dden, att se honom var
att lefva, och hon lskade lifvet.

Hon stod stilla framfr honom p mattan, med armarna tryckta intill
kroppen, som en slafvinna infr sin herre. Och hon log mot honom med
hela sin ddsdmda hngifvenhet.

Han sg p henne liksom undrande.

-- Nu vill jag dig ingenting, sade han sakta.

Och i den skumma belysningen sgo de ter p hvarandra som tv mrkrdda
barn och smgo sig samman till ett lngt famntag.

-- Du skall icke se s hgtidlig ut! sade han. -- Du skall taga det som
ett nje. Om ett par veckor r det fver fr oss bda.

Hon svarade icke. Hvad skulle hon sga? Att hennes lifskraft var knckt.
Att hon lidit sig trtt till dden.

Hon skakade sitt hufvud med ett leende af sorg. Och s blef han varm
igen eller han ville g eller hon visste icke hvad. Hon tnkte blott p,
att hon icke skulle se honom mer.

Hon stod framfr honom i sin mrka kldning, tvekande, orrlig af
ngest:

-- Jag skall gra allt hvad du vill, blott du lofvar att jag fr se
dig -- bara en minut om dagen!

-- Ja, ja! sade han afvisande. Hon knde hans hnder hastigt knppa sig
samman med hennes. Han brt henne ned, nstan kastade henne handlst p
mattan.

Kpa dessa minuter -- -- kpa dem frn hans likgiltighet, med armarna
kring hans hals, i sin grnslsa, lidelsefria, ddsdmda hngifvenhet!
Och hon log, emedan han tyckte om att se henne le; hon log i denna
stulna, brottsliga, hopplsa lycka.

       *       *       *       *       *

Hon stod stilla p golfvet framfr honom. Hon var brydd och osker. S
vnde hon sig sklfvande om och fste upp sitt hr, som fallit ned.

S hade det kommit in emellan dem, detta ra, grofva, fraktalstrande,
som hon ryggat tillbaka fr. S hade hon gifvit ut sitt sista stackars
kopparmynt och stod dr tomhndt. Hon visste det. Och nu var det slut.

De smgo in i hennes arbetsrum, de satte sig tysta. Nu knde hon, att
han skulle g, nu hade hon ingenting mer att betala med. Nu terstod
ingenting annat n att glda sin skuld till samhllet och moralen.

-- Hvad i all vrlden ser du hos mig att lska? frgade han. -- Jag r
ju rent af ful. Han gick bort och sg sig i spegeln. -- Min mun har ett
vidrigt uttryck. Har du aldrig lagt mrke till det?

-- Nej.

-- Och du vet, att jag har mnga jrn i elden p en gng.

-- Ja, jag vet!

-- Du med ditt goda hufvud och dina rena instinkter! Och vid dina r!
Det r ju rena vanvettet!

-- Ja.

Hvarje ord, han sade, stack som en knifspets i lefvande fibrer. Och
tonen var iskall, som af frakt.

-- Det dr kan fvervinnas. Lt bara bli att tnka p mig.

Hon skakade endast sitt hufvud, sorgsen till dden. Han gjorde sig i
ordning att g.

-- Jag skall fvervinna det, p ett eller annat stt, efter du nskar
det, sade hon. I sitt sinne kastade hon skulden fr sin dd fver p
honom.

-- Det r rtt! sade han. Och s skildes de.

Hon satt kvar p sin plats, sedan han gtt. Det hade kommit fver henne
en dd, tung frtviflan med en tillsats af skam.

Hon hade icke endast varit ett tomt tidsfrdrif fr honom, hon hade
ocks i hans tanke varit en lttfrdig kvinna. Och han fraktade henne.

Dden var det enda som kunde rentv henne. Endast med dden skulle hon
kunna bevisa, att hon varit en hederlig kvinna, som blott lskat honom
fver allt.

       *       *       *       *       *

Tv dagar hade gtt. Tv dagar som varit evigheter af sjlskval och
ddsngest, tv dagar som gjort henne till en gammal kvinna. Bara tv
dagar. Och detta var den tredje.

All ngest fr dden var borta. Hon grt icke lngre. Hon var lugn. Men
det lugnet var dsligt och ofruktbart.

Minuterna skredo fram s fvermnskligt tunga.

Tanken p honom, som hon aldrig mer skulle se, var liksom utstruken.

Men hon lngtade s brnnande efter en mnniska, och Knut Herman hade
lofvat komma. Det kunde icke ringa p entrklockan utan att hon sprang
till drren fr att ppna och se, om det var han. Minuterna svllde och
svllde. Nr skulle denna evighet taga slut? Nr skulle hon f d?

Nu ringde det. Nu mste det ju vara Knut Herman. Hon gick nedfr
trapporna och ppnade. Och hon ryggade fr det leende ansikte, som mtte
hennes blick, hon gick baklnges uppfr trapporna igen, vikande tillbaka
fr honom som fr ett spke, en invnare frn en annan vrld n hennes.

Det lg ju lnga, lnga r mellan deras frra mte och detta. Hon var en
gammal kvinna, en ddsdmd, fr hvilken det icke mer fanns en tanke p
denna vrlden.

Den som skall d, har intet att sga den, som skall lefva. Allt r tomma
ord. Dden har intet sprk. Dden r stum, har blott sin kalla ande, som
kommer allt att vissna.

       *       *       *       *       *

Jag har icke tit ett ordentligt ml p flera dagar. Jag r s frplgad
till kropp och sjl. Men det jser i mig en dof harm; det frsta
hlsotecknet, kanske.

       *       *       *       *       *

r det Ivar Mrcke, som har knckt mig? Nej, det r allt det falska, som
jag bddat ner mig i fr att behaga honom. Han har ympat in p mig
kvistar, som aldrig kunde sl an och som endast frt in frruttnelse i
min varelse. Han har vckt hos mig en sjuklig lngtan efter lycka, nr
begret efter sundhet och jmvikt r det enda, som lifvet kan stilla.

Jag har ltit vrida mig bort frn min egen vg, jag har af detta begr
efter lycka ltit leda mig in p skamliga gmslen fr last och uselhet,
jag har kastats i landsvgsdiket att slas i smutsen och hljas af
frakt.

Hr ligger jag nu. Jag har intet kvar. Skam -- skam -- skam!

Jag r en kvinna. Men r jag icke, som frfattare, ocks ngot af en
man?

Hvad mer, om jag intet kan vinna af det, mn gna t ungdom, sknhet och
behag? Kan icke min skrumpna, oskna hand ha kraft? Ej skall det synas
p mitt arbete, att jag sjlf r gammal och ful och fattig. Han har
kastat mig ned i smutsen utan att jag gjort motstnd, och han rcker mig
aldrig en hand fr att hjlpa upp mig drur. Hvarfr reser jag mig d
icke mot honom? Han vill icke veta af mig; hvarfr kastar jag d icke
bort all pietet fr min dda krlek?

Han gde intet att ge mig, ty tomhet var hela hans hjrtas rikedom. Hvem
sger mig att det snille, han diat sig till, r mera vrdt n den
karaktr och erfarenhet, jag arbetat mig till, medan jag lifnrt mig med
verklighetens torra brd?

Jag r en ful och fattig och fraktad gammal kvinna, din frkastade
lskarinna. Men lt se, om jag icke ocks r ngonting mera. Jag har
varit vek; lt se om jag icke nu kan bli hrd!

Jag skref, att jag ville offra mig sjlf hellre n att hata dig, och du
kastade bort offret med spott och hn. Som du vill d: tag hatet i
stllet! Det hat, som sporrar till strid, men som aldrig gr lg.

Jag skref, att jag ville lida allt och kyssa hans hand och glida bort i
mrkret, dmjukt, frsvinnande som en skugga -- och han hade icke ett
ord af medlidande! Den kvinna han smekt, var mindre vrd n ett kryp p
marken! Icke en skymt af tillgifvenhet eller ens af mnsklig medknsla
fanns kvar efter alla mhetsbetygelser.

Jag nskar, att jag ftt d utan att minnet af min krlek mst flckas
af denna bitterhet och leda; jag nskar att jag ftt d som en trogen
hund. Men han slog mig alltjmt, slog och sparkade mig alltjmt, slog
mig ocks fr det jag ville d.

Mina tunga, plgade andedrag hade generat dig, drfr slog du.

Nu hatar jag dig. Med rtt eller ortt, det bekymrar jag mig icke om. Du
slog mig nr jag var god och vek. Sl mig ocks nu! Jag skall icke knna
det, ty jag har blifvit hrd.

Fria krlek, du har frgiftat mitt lif! Krlek? hvilket namn fr
slikt! Jag mste d, ty jag kan icke lefva. Skam och nesa skall hfta
vid min dd som vid mitt lif, men den skammen skall lyftas upp p en hg
schavott fver mngdens hufvud, och jag skall med sammanbitna tnder
stlla mig vid skamplen, ty min smlek skall bli en varning, och min
aflifning skall ocks ge ddsstten t din lra, som jag alltid afskytt
men icke vgat resa mig mot, drfr att du var starkare n jag, drfr
att du band mig med senstrngar, skurna ur min egen kropp, drfr att
min fysiska natur, lik en uthungrad vldsverkare, blndade min
klarseende tankes gon och rnade till sig ngra smulor.

Men din lra hatar jag, hatar jag, hatar! Den har ingenting med krlek
att skaffa. Ingenting!

Jag har knt dig lnge, jag har ingen aktning fr dig -- -- och jag
lskar dig nnu.




IX.


En liten bt gled fram fver ett haf utan strand. Fjrranifrn var den
blott som ett stoftgrand i det bl, p nrmare hll liknade den ett
lefvande vsen, som strfvade stnande framt, mot vind och strm.

En ensam kvinna gick af och an p dck. S hade hon irrat allt sedan
ngaren lmnade hufvudstaden. Allt sedan morgonen hade hon hrt
pistongen sl som ett febersjukt hjrta och knt dckets plankor sklfva
som en till dds hetsad mnniskas fibrer. Eljes hade hon ingen
frnimmelse af yttervrlden.

Hennes ansikte var gammalt, blekgult, vissnadt, gonen blnkte tomma mot
det tomma bl. Hon andades tungt, som om luften vllat henne smrta,
utan att sknka ngon nring t hennes blod.

Hela hennes vilja var knuten omkring en fresats: hon ville lefva. Hon
ville undkomma frestelsen att d. Hon ville gmma sig undan vrlden,
grfva sig ned i arbetet och glmma. Hon klamrade sig som en drunknande
mnniska till arbetet, hon kallade det i ngest, som en dende kallar
sin Gud. Heliga arbete, mitt lifs starka krlek, ppna mig din famn och
lt mig sjunka till ro vid ditt brst. Lr mig att lefva, lr mig att
glmma, lr mig att se det frflutna som i en drm. Ls den spnnande
ngsten inom mig, vlsigna mitt sinne med din hrliga ro. lskade
arbete, jag viger dig mitt lif, sknk du mitt hjrta fred.

S bultade hennes pulsar, s sjng hennes blod, s bad allt som ville
lefva inom henne, medan hon gick och gick.

Hon hade stigit ombord med ett s fast beslut att bja sig fr lifvets
vilja; hon hade lngtat till sitt arbete, som hon fordom lngtade till
sin lskades famn. -- Men fr hvart skrufslag, som frde henne bort frn
den luft, han andades, knde hon sin viljas fibrer frlamas, och den
iskalla sanningen smg sig fver henne: att skild frn honom kunde hon
icke lefva.

Det fanns icke lngre ngon bitterhet i hennes sinne; dr fanns icke
heller hvarken skam eller hat; och sjlfva smrtan hade sargat s lnge,
att eggen mist sin skrpa. Det var blott s, att all hennes lngtan,
hela hennes varelse var knuten till en annan; och hon kunde icke bli
fri, ty hon ville icke.

Men arbetet, arbetet! Tanken flammade till som en lga, kmpande mot
mrkret, och viljans muskler skte knyta sig p nytt. Hon gick och gick,
af och an, det gllde att g frestelsen trtt, det gllde lifvet.
ngaren stfvade sterut, solen steg och dalade mot vster, det led mot
afton. Hon gick och gick, s frsjunken i sin inre kamp, att hon
ingenting sg och ingen trtthet knde, frr n krafterna pltsligt
sveko, och hon sjnk i kn p dck. D var det som om dimmor skingrats
framfr hennes gon, och hon frnam yttervrlden.

Hon sg solen som ett rullande eldklot balanserande p den hrfina
strimman mellan himmel och haf; och hon knde med en brnnande saknad,
att lifvet icke lefdes annorstdes n drborta, dit solen gick.

Hon reste sig. Hon ville tnka p arbetet. Hon ville icke se tillbaka.
Hon vnde sig om.

Hon sg sin hembygd vxa ur hafvet: Tibble stad, kyrkogrden vid
stranden, hamnens utstrckta armar, som hotade att sluta sig om henne
fr evigt.

Hon ryste till, tnderna hackade mot hvarandra; s mrkt, s mrkt! Hela
hennes lif drog i en blink frbi, allt var mrkt. Hvad hon lidit var
blott skuggan af hvad hon brutit, men frsoningen var i lidandet.

Hon kunde icke se framt. Hon vnde sig om. Hennes gon blndades af
ljuset, som glindrade rdt i trarna, medan hon, lik en smngngerska,
med armarna strckta mot den sjunkande solen, stapplade akterfver och
kastade sig fverbord.





End of the Project Gutenberg EBook of Elsa Finne I-II, by Axel Lundegrd

*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK ELSA FINNE I-II ***

***** This file should be named 15821-8.txt or 15821-8.zip *****
This and all associated files of various formats will be found in:
        https://www.gutenberg.org/1/5/8/2/15821/

Produced by Martin gren, Tapio Riikonen and PG Distributed Proofreaders

Updated editions will replace the previous one--the old editions
will be renamed.

Creating the works from public domain print editions means that no
one owns a United States copyright in these works, so the Foundation
(and you!) can copy and distribute it in the United States without
permission and without paying copyright royalties.  Special rules,
set forth in the General Terms of Use part of this license, apply to
copying and distributing Project Gutenberg-tm electronic works to
protect the PROJECT GUTENBERG-tm concept and trademark.  Project
Gutenberg is a registered trademark, and may not be used if you
charge for the eBooks, unless you receive specific permission.  If you
do not charge anything for copies of this eBook, complying with the
rules is very easy.  You may use this eBook for nearly any purpose
such as creation of derivative works, reports, performances and
research.  They may be modified and printed and given away--you may do
practically ANYTHING with public domain eBooks.  Redistribution is
subject to the trademark license, especially commercial
redistribution.



*** START: FULL LICENSE ***

THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE
PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK

To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free
distribution of electronic works, by using or distributing this work
(or any other work associated in any way with the phrase "Project
Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full Project
Gutenberg-tm License (available with this file or online at
https://gutenberg.org/license).


Section 1.  General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg-tm
electronic works

1.A.  By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm
electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to
and accept all the terms of this license and intellectual property
(trademark/copyright) agreement.  If you do not agree to abide by all
the terms of this agreement, you must cease using and return or destroy
all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your possession.
If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a Project
Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound by the
terms of this agreement, you may obtain a refund from the person or
entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8.

1.B.  "Project Gutenberg" is a registered trademark.  It may only be
used on or associated in any way with an electronic work by people who
agree to be bound by the terms of this agreement.  There are a few
things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works
even without complying with the full terms of this agreement.  See
paragraph 1.C below.  There are a lot of things you can do with Project
Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this agreement
and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm electronic
works.  See paragraph 1.E below.

1.C.  The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the Foundation"
or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection of Project
Gutenberg-tm electronic works.  Nearly all the individual works in the
collection are in the public domain in the United States.  If an
individual work is in the public domain in the United States and you are
located in the United States, we do not claim a right to prevent you from
copying, distributing, performing, displaying or creating derivative
works based on the work as long as all references to Project Gutenberg
are removed.  Of course, we hope that you will support the Project
Gutenberg-tm mission of promoting free access to electronic works by
freely sharing Project Gutenberg-tm works in compliance with the terms of
this agreement for keeping the Project Gutenberg-tm name associated with
the work.  You can easily comply with the terms of this agreement by
keeping this work in the same format with its attached full Project
Gutenberg-tm License when you share it without charge with others.

1.D.  The copyright laws of the place where you are located also govern
what you can do with this work.  Copyright laws in most countries are in
a constant state of change.  If you are outside the United States, check
the laws of your country in addition to the terms of this agreement
before downloading, copying, displaying, performing, distributing or
creating derivative works based on this work or any other Project
Gutenberg-tm work.  The Foundation makes no representations concerning
the copyright status of any work in any country outside the United
States.

1.E.  Unless you have removed all references to Project Gutenberg:

1.E.1.  The following sentence, with active links to, or other immediate
access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear prominently
whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work on which the
phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the phrase "Project
Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, performed, viewed,
copied or distributed:

This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
with this eBook or online at www.gutenberg.org

1.E.2.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is derived
from the public domain (does not contain a notice indicating that it is
posted with permission of the copyright holder), the work can be copied
and distributed to anyone in the United States without paying any fees
or charges.  If you are redistributing or providing access to a work
with the phrase "Project Gutenberg" associated with or appearing on the
work, you must comply either with the requirements of paragraphs 1.E.1
through 1.E.7 or obtain permission for the use of the work and the
Project Gutenberg-tm trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or
1.E.9.

1.E.3.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted
with the permission of the copyright holder, your use and distribution
must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any additional
terms imposed by the copyright holder.  Additional terms will be linked
to the Project Gutenberg-tm License for all works posted with the
permission of the copyright holder found at the beginning of this work.

1.E.4.  Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm
License terms from this work, or any files containing a part of this
work or any other work associated with Project Gutenberg-tm.

1.E.5.  Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this
electronic work, or any part of this electronic work, without
prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with
active links or immediate access to the full terms of the Project
Gutenberg-tm License.

1.E.6.  You may convert to and distribute this work in any binary,
compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including any
word processing or hypertext form.  However, if you provide access to or
distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format other than
"Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official version
posted on the official Project Gutenberg-tm web site (www.gutenberg.org),
you must, at no additional cost, fee or expense to the user, provide a
copy, a means of exporting a copy, or a means of obtaining a copy upon
request, of the work in its original "Plain Vanilla ASCII" or other
form.  Any alternate format must include the full Project Gutenberg-tm
License as specified in paragraph 1.E.1.

1.E.7.  Do not charge a fee for access to, viewing, displaying,
performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works
unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.8.  You may charge a reasonable fee for copies of or providing
access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works provided
that

- You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from
     the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method
     you already use to calculate your applicable taxes.  The fee is
     owed to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he
     has agreed to donate royalties under this paragraph to the
     Project Gutenberg Literary Archive Foundation.  Royalty payments
     must be paid within 60 days following each date on which you
     prepare (or are legally required to prepare) your periodic tax
     returns.  Royalty payments should be clearly marked as such and
     sent to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation at the
     address specified in Section 4, "Information about donations to
     the Project Gutenberg Literary Archive Foundation."

- You provide a full refund of any money paid by a user who notifies
     you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he
     does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm
     License.  You must require such a user to return or
     destroy all copies of the works possessed in a physical medium
     and discontinue all use of and all access to other copies of
     Project Gutenberg-tm works.

- You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of any
     money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the
     electronic work is discovered and reported to you within 90 days
     of receipt of the work.

- You comply with all other terms of this agreement for free
     distribution of Project Gutenberg-tm works.

1.E.9.  If you wish to charge a fee or distribute a Project Gutenberg-tm
electronic work or group of works on different terms than are set
forth in this agreement, you must obtain permission in writing from
both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and Michael
Hart, the owner of the Project Gutenberg-tm trademark.  Contact the
Foundation as set forth in Section 3 below.

1.F.

1.F.1.  Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable
effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread
public domain works in creating the Project Gutenberg-tm
collection.  Despite these efforts, Project Gutenberg-tm electronic
works, and the medium on which they may be stored, may contain
"Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate or
corrupt data, transcription errors, a copyright or other intellectual
property infringement, a defective or damaged disk or other medium, a
computer virus, or computer codes that damage or cannot be read by
your equipment.

1.F.2.  LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right
of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project
Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project
Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all
liability to you for damages, costs and expenses, including legal
fees.  YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT
LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE
PROVIDED IN PARAGRAPH F3.  YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE
TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE
LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR
INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH
DAMAGE.

1.F.3.  LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a
defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can
receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a
written explanation to the person you received the work from.  If you
received the work on a physical medium, you must return the medium with
your written explanation.  The person or entity that provided you with
the defective work may elect to provide a replacement copy in lieu of a
refund.  If you received the work electronically, the person or entity
providing it to you may choose to give you a second opportunity to
receive the work electronically in lieu of a refund.  If the second copy
is also defective, you may demand a refund in writing without further
opportunities to fix the problem.

1.F.4.  Except for the limited right of replacement or refund set forth
in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS' WITH NO OTHER
WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT LIMITED TO
WARRANTIES OF MERCHANTIBILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.

1.F.5.  Some states do not allow disclaimers of certain implied
warranties or the exclusion or limitation of certain types of damages.
If any disclaimer or limitation set forth in this agreement violates the
law of the state applicable to this agreement, the agreement shall be
interpreted to make the maximum disclaimer or limitation permitted by
the applicable state law.  The invalidity or unenforceability of any
provision of this agreement shall not void the remaining provisions.

1.F.6.  INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the
trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone
providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in accordance
with this agreement, and any volunteers associated with the production,
promotion and distribution of Project Gutenberg-tm electronic works,
harmless from all liability, costs and expenses, including legal fees,
that arise directly or indirectly from any of the following which you do
or cause to occur: (a) distribution of this or any Project Gutenberg-tm
work, (b) alteration, modification, or additions or deletions to any
Project Gutenberg-tm work, and (c) any Defect you cause.


Section  2.  Information about the Mission of Project Gutenberg-tm

Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of
electronic works in formats readable by the widest variety of computers
including obsolete, old, middle-aged and new computers.  It exists
because of the efforts of hundreds of volunteers and donations from
people in all walks of life.

Volunteers and financial support to provide volunteers with the
assistance they need, is critical to reaching Project Gutenberg-tm's
goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will
remain freely available for generations to come.  In 2001, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure
and permanent future for Project Gutenberg-tm and future generations.
To learn more about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation
and how your efforts and donations can help, see Sections 3 and 4
and the Foundation web page at https://www.pglaf.org.


Section 3.  Information about the Project Gutenberg Literary Archive
Foundation

The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit
501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the
state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal
Revenue Service.  The Foundation's EIN or federal tax identification
number is 64-6221541.  Its 501(c)(3) letter is posted at
https://pglaf.org/fundraising.  Contributions to the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation are tax deductible to the full extent
permitted by U.S. federal laws and your state's laws.

The Foundation's principal office is located at 4557 Melan Dr. S.
Fairbanks, AK, 99712., but its volunteers and employees are scattered
throughout numerous locations.  Its business office is located at
809 North 1500 West, Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887, email
business@pglaf.org.  Email contact links and up to date contact
information can be found at the Foundation's web site and official
page at https://pglaf.org

For additional contact information:
     Dr. Gregory B. Newby
     Chief Executive and Director
     gbnewby@pglaf.org


Section 4.  Information about Donations to the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation

Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide
spread public support and donations to carry out its mission of
increasing the number of public domain and licensed works that can be
freely distributed in machine readable form accessible by the widest
array of equipment including outdated equipment.  Many small donations
($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt
status with the IRS.

The Foundation is committed to complying with the laws regulating
charities and charitable donations in all 50 states of the United
States.  Compliance requirements are not uniform and it takes a
considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up
with these requirements.  We do not solicit donations in locations
where we have not received written confirmation of compliance.  To
SEND DONATIONS or determine the status of compliance for any
particular state visit https://pglaf.org

While we cannot and do not solicit contributions from states where we
have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition
against accepting unsolicited donations from donors in such states who
approach us with offers to donate.

International donations are gratefully accepted, but we cannot make
any statements concerning tax treatment of donations received from
outside the United States.  U.S. laws alone swamp our small staff.

Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation
methods and addresses.  Donations are accepted in a number of other
ways including including checks, online payments and credit card
donations.  To donate, please visit: https://pglaf.org/donate


Section 5.  General Information About Project Gutenberg-tm electronic
works.

Professor Michael S. Hart was the originator of the Project Gutenberg-tm
concept of a library of electronic works that could be freely shared
with anyone.  For thirty years, he produced and distributed Project
Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of volunteer support.


Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed
editions, all of which are confirmed as Public Domain in the U.S.
unless a copyright notice is included.  Thus, we do not necessarily
keep eBooks in compliance with any particular paper edition.


Most people start at our Web site which has the main PG search facility:

     https://www.gutenberg.org

This Web site includes information about Project Gutenberg-tm,
including how to make donations to the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to
subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.
